2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

Frågan om var man ska börja någonstans kan besvaras på många sätt, inte minst i dessa DNA-tider där synsättet har framförts att vi som individer bara är en i raden av genbärare i en oändligt lång kedja av föräldrar och avkomma. Men för att inte göra saken alltför komplicerad såg jag dagens ljus, som det så fint heter, den elfte januari nittonhundrafemtionio på sjukstugan i Strängnäs. Jag var Marianne och Göran Erikssons förstfödda och skulle egentligen heta Thomas, ett beslut som senare omgjordes till Leif, och om jag har förstått saken riktigt fullständigt oberoende av det faktum att en man med det namnet hade knallat runt i Vinland några århundraden tidigare.

 

Det första fotot av mig, sju månader gammal.

Mitt första halvår som bärare av den något annorlunda genkombinationen blåögd, blond, spinkig, kroknäst, grubblande och iakttagande genomlevdes på Nicandergatan i Strängnäs, om man ska tro fotografierna från den här tiden, antingen i fotostudio eller i en badbalja av stål.

 

Halvåret gammal flyttade vi till Nabbgatan, bara ett stenkast från nämnda sjukstuga, och mina första barndomsminnen härrör från omgivningarna runt Nabbkullen och lekplatsen ner mot Mälaren. Fotografier från detta tidiga sextital berättar om söndagsutflykter med SAAB:en och åkning med sparkstötting på Mälarisen. Att jag skulle utvecklas till en riktig tuffing fanns det tidiga bildbevis på. På var och varannan sida i fotoalbumet sitter puffran löst i hölstret och cowboyhatten på svaj.

 

Med sandaler i blåbärsskogen. Med svärdet är jag klar att försvara kung och fosterland.

 

 

 

Att min ringa persons nedkomst blev en av de sista i Strängnäs sjukstugas historia antar jag mer beror på centraliseringsreformer i landstinget än något som har med mig att göra. BB-avdelningen flyttades till Eskilstuna och min lillasyster Åsa kom, som det också så fint heter, till världen där i juni nittonhundrasextiofyra.

 

Året efter flyttade den unga tvåbarnsfamiljen till en fyra på Finningevägen ute i förorten Ulvhäll. Mina nya tummelplatser blev Kråkberget och Solbacken, senare när jag blev äldre också Långberget och det mer avsidesliggande Fårhuset och Älgbrunn i Stadsskogen.

 

Jag har just slagit en drill vid Hjulstabron. Lägg märke till vänstertrafiken.

 

 

 

 

Ettan och tvåan gick jag i Vasaskolan, trean och fyran i den nybyggda Långbergsskolan. Som elvaåring debuterade jag som kriminell genom att hänga med de tuffa grabbarna och göra en improviserad stöt genom takluckan på min egen skola och in i mitt eget klassrum. Karriären som missanpassad avslutades en kort stund senare när jag inte förmådde använda mig av min del av bytet i ett borttappat brev som vi hittade i diket och som visade sig innehålla en hel tia.

 

Elva år gammal lärde jag mig orientera och året efter debuterade jag i längdspåret. Mer om detta kan läsas under länken ”Orienteraren” och ”Skidåkaren och kutaren”. Men jag spelade också ishockey i två år.

 

När Långbergsskolan fort fick kapacitetsproblem var vår klass tillbaka i Vasaskolan och vår omåttligt populära magister Bert Fransson lotsade oss med säker hand genom femman och sexan, innan vi skickades till de tre åren i högstadiet på Paulinska skolan. Mina minnen från grundskolan är till övervägande del positiva och jag minns mina klasskompisar med respekt och värme, också strulputtarna och problemtjejerna.

 

En försommarkväll 1972 samlades klass 6 D på Vasaskolan och lät en fotograf ta det här fotot av oss som avskedsgåva till vår magister Bert Fransson. Vår hjälte Eriksson längst till höger.

 

 

 

Redan som tolvåring var jag bokslukare och musikälskare. Från Enid Blytons Femböcker via Danteböckerna, kioskernas cowboy- och deckarlitteratur och Alistair MacLean lotsade jag mig in på de svenska arbetarförfattarna. Mitt första möte med Vilhelm Moberg satt som en stjärnsmäll i solar plexus. Om jag minns rätt så var Sven Ingvars ”Min gitarr” min första favoritlåt. Några år senare köpte jag min första singel, ”Pretty Belinda” av och med Chris Andrews, som jag spelade så högt det bara gick inne på mitt pojkrum med öppet fönster så att hela världen kunde höra. Alla mina veckopengar investerades under sjuttitalets första år i singlar av bland annat Hep Stars, Middle Of The Road och New World. När min privatekonomi tillät det började jag samla på LP-skivor. Jag fattade intresse för svensk proggrock som Hoola Bandoola Band och Nationalteatern och den bara femtonåriga sensationen Ted Gärdestad. Från Storbritannien invaderades jag av glitterrockens Slade och de lite tyngre rockarna Nazareth, Status Quo och Deep Purple, samt legenderna Rolling Stones. Från USA kom så vitt skilda stilarter som Alice Cooper och Eagles och Supertramp.

 

1975 fick jag erbjudandet att konfirmera mig. Jag vägrade. Jag är fortfarande ateist.


Kanotpaddling i fagra Sörmland sommaren 1975 tillsammans med klasskompisen Mats Nilsson.


 

Eftersom jag gick ut nian med den högsta poängsumman av alla i årskullen i de diagnostiska proven i matematik låg det nära till hands att börja på Thomasgymnasiets naturvetenskapliga linje. Trivseln från den gamla klassen förbyttes fort till vantrivsel i den nya och det var med en stor suck av lättnad som jag tog studenten våren 1978. Jag brydde mig inte ens om att delta på avslutningsfesten, det enda som betydde något var att gå ut som en fri man i världen.

 

Skolfoto första året på gymnasiet 1975. Snygg t-skjorta!

 

Friheten blev dessvärre kortvarig. Istället för att acceptera min första placering som telegrafist i ett bergrum i Göteborg eller falla för frestelsen att vapenvägra uppfattade jag det som en ära att bli antagen på idrottsplutonen på I 13 i Falun som orienterare. Mina gener var inte alltför upphetsade över valet. Att lyda order, marschera i takt och sova i samma rum som femton andra nittonåringar var så plågsamt att jag var mer eller mindre deprimerad i tolv månader och förlorade min plats i juniorlandslaget i orientering.

 

Ateist Eriksson på väg ut i världen.

 

 

 

När friheten på allvar tog vid efter muck var den svår att hantera. Jag köpte en bostadsrätt på Tingstugatan i Strängnäs och flyttade hemifrån. För att försörja mig prövade jag allehanda jobb. Jag delade ut tidningar tidigt på morgonen, jag var praktikant på lekis, jag stod tre månader och fäste koppar under kastruller som galvaniseringsbiträde på en metallfabrik, jag var mentalskötare på dårhuset och lärarvikarie på min egen gamla mellanstadieskola. Och jag gav mig iväg ut på luffen. I två omgångar reste jag runt i Europa tillsammans med vänner och försörjde mig som kartritare och orienteringsinstruktör. De längsta stoppen var i Grekland, det forna Jugoslavien, Italien, Tyskland och Irland.

 

Musikintresset exploderade. Ulf Lundell debuterade och blev tidigt en guru för mig när det gällde konststycket att smida ihop vackra melodier med fantastiska texter på mitt eget svenska språk. Mitt behov för viktiga texter fick sedermera utlopp i plattorna från genierna Bob Dylan, Neil Young och Bruce Springsteen. Den svenska stjärnhimlen lystes förutom Lundell upp av Anders F Rönnblom, Ebba Grön och Eldkvarn.  

 

Bokläsandet fortsatte med oförminskad kraft. Jag upptäckte Hemingway, Steinbeck, Hesse och Martinson. Och när pappa frågade vad jag önskade på min tjugoårsdag svarade jag en skrivmaskin. På min Adler Tippa de Luxe skrev jag mina första noveller och frilansartiklar. Och jag hade tur. Strengnäs Tidning köpte mina artiklar och orienteringsmagasinet Skogssport mina noveller.   

 

1977 till 1979 var jag med i det svenska juniorlandslaget i orientering. 1981 till 1982 rönte jag framgångar som seniorlöpare. 1983 var min orienterarkarriär ett minne blott efter långvariga hälseneproblem.

 

Sökandet efter en annan yrkesidentitet än författarens fortsatte, men med fruktlöst resultat. Jag gick ett år på Vårdskolan i Eskilstuna för att kunna jobba inom sjukvården. I januari åttitre flyttade jag till Stockholm och började på Årstavikens Vårdhögskola, antagligen mer för att pröva lyckan i huvudstaden än för att ta en examen. Min första adress i Stockholm var således studenthemmet på Jägargatan, där jag bodde i ca ett halvår. Favoritsysselsättningen när våren kom var att ligga i solgasset uppe på det svarta taket och läsa och se ut över storstaden.

 

När min gamla lumparkompis Tony Gustavsson var färdig på GIH övertog jag ett av rummen på Kristinebergs slott, faktiskt efter Sven Erik Pajala som jag så lönlöst hade försökt hänga på som tolvåring i Sörmlands distriktsmästerskap på skidor tolv år tidigare. Några av rummen i de stora lägenheterna på Kristinebergs slott på Kungsholmen hyrdes ut av de båda hyresrättsinnehavarna till studenter och snart hade jag min kompis Sven-Olov ”Spädde” Hellström som granne. Taket på Kristinebergs slott blev senare scen för mitt första kapitel i romanen ”Under solens längtan mot väst”.

 

Jag ledsnade tämligen snart på att låna pengar för att studera till ett yrke jag inte ville ha och började jobba. Tack vare mina meriter som mentalskötare på Sundby sjukhus fick jag omedelbart jobb på psykiatriavdelningen på St Görans sjukhus. Efter några månader flyttade jag över till medicinavdelningen och fick snart fast jobb som underskötare på natten. Ett par år senare var jag trött på att byta blöjor på förvirrade gamlingar och slängde in en ansökning när Maria Ungdom skulle nyanställa. Jag fick anställningen och blev kvar där i fem år, resten av min tid i Stockholm, mycket tack vare fantastiska arbetskollegor.

 

Men så var det de där generna då. Några av dem pockade på att få vandra vidare till nästa individ och några manade till att alla de frågor som grubblaren Eriksson grubblade på måste besvaras. Jobbarkompisen Helena blev utsedd att bära min DNA vidare men i sista stund bestämde vi oss tillsammans för att göra abort.

 

Svaren på mina grubblerier låg möjligen gömda i universitetets kunskapsbankar och jag registrerade mig som student där på tyska institutionen. Vårterminen 1987 genomfördes på plats i Braunschweig i Tyskland. Jag bodde på elevhemmet på Hans-Sommer-Straβe och hade en kort karriär som scenarbetare i universitetets teatergrupp, blev en jävel på att snabbt flytta på stolar. Senare blev det litteraturvetenskap och svenska och efter fem år gick jag ut Stockholms lärarhögskola som adjunkt i språk. Min Adler sattes in i garderoben och jag köpte min första datamaskin. 

 

Per-Arne Höög fick jobb på Svenska Orienteringsförbundet 1987 och behövde någonstans att bo i Stockholm. Lasse Ringberg och Elisabeth Marton skulle flytta till Budapest för en period och Per-Arne fick hyra huset på Sockenvägen 502 i Enskede eftersom han kände Lasses syrra Helena. Per-Arne övertalade mig och Spädde att flytta in hos honom och vi slog till fast vi tog en risk att snart stå på bar backe när värdarna kom hem igen. Vi ångrade aldrig valet. Vi hade båda två alltmer börjat vantrivas med våra husvärdinnor i Kristineberg och det kändes rätt att komma närmare ordentlig träningsterräng. Den första vintern i huset blev snörik, vi kunde faktiskt åka skidor ända från huset längs bakgatorna och ut i Nackareservatet. När vi festade spelade vi Eldkvarns ”Himmelska dagar”.

Sockenvägen 502 den snörika vintern 1987. 

 

Men Per-Arne flyttade till Blekinge och först kom Lasse hem och sedan också Elisabeth. Spädde flyttade ihop med Marie och senare Charlotte och jag fick nys om en minimal etta på Creutzgatan på Kungsholmen. När hyreskontraktet gick ut efter ett år räddades jag av landstinget i vars bostadskö jag hade stått sedan min första anställning på St Göran. Jag tilldelades ett förstahandskontrakt på en tvåa på Tantogatan alldeles intill elevhemmet på Jägargatan och på det sättet slöts ringen och jag var tillbaka där allt började.

 

Fast jag hade slutat med mina orienteringsnoveller och mitt frilansande slutade jag aldrig skriva. Jag experimenterade med olika former och sökte en egen stil som jag inte lyckades finna. De gångerna jag dristade mig till att sända in något till förlagen kom ett vänligt men ack så bestämt avböjande vid varenda tillfälle.  

 

I juni 1991 pratade jag på bussen till orienteringstävlingen Jukola i Finland för första gången med Sirpa Elisa Lilja, ursprungligen från Piikkiö utanför Åbo i Finland men nu trebarnsmor i Vikersund i Norge. Efter mycket om och men sa jag upp mitt hyreskontrakt med landstinget, mitt jobb på Maria Ungdom och flyttade på vinst och förlust till Bjølgerudveien i Vikersund där jag blev styvfar till Arno, Niklas och Marita.

 

Yrkesmässigt var jag tillbaka på scratch. Jag sökte jobb på jobb, men fick ingen fast anställning, hankade mig fram på ströjobb som frilandsjournalist på knagglig norska!, mentalskötare, kartritare, elevassistent på ortens högstadieskola. Efter ett helt år med oregelbunden och låg intäkt lyckades jag i december 1995 övertyga fylkeskommunens akutavdelning för missanpassade tonåringar att jag var rätt man för dem och familjens ekonomi var räddad. Trots att det många gånger kändes som om jag hade kommit ur askan och in i elden på en kaotisk arbetsplats bet jag ihop tänderna och stannade. Med tiden började jag stiga i graderna och när hela verksamheten blev statlig efter reformen 2003 hade jag avancerat till avdelningschef och i skrivandets stund är jag något så fint som sektionschef med en halv mille i årsintäkt.

 

Genernas rop på kunskap har inte avtagit med åren. Jag har varit student både på högskolan i Hedmark och universiteten i Bergen och Oslo. Hittills har jag avverkat examen i vägledning, organisationspsykologi, arbetspsykologi, personalpsykologi, mikroekonomi, samhällsvetenskap och filosofi.

 

I april 1995 gifte Sirpa och jag oss i City Hall på Manhattan i New York. Vi köpte en charterresa dit och firade påsken tillsammans på trettifemte gatan. Eftersom vi behövde ett vittne till vigseln försökte jag ihärdigt övertala den pakistanske taxichauffören att hänga med in i rådhuset och det var nära att jag lyckades. Istället ställde Jan Berg från Århus i Danmark, som stod före oss i vigselkön, välvilligt upp när vi frågade. Bröllopsmiddagen åts på Yankee Clipper Restaurant och bröllopsfotot tog Dennis Dichiaro i hans studio på trettitredje gatan.


Nygifta på Manhattan.

 

Ett par timmar innan Vasaloppsstarten första söndagen i mars nittonhundranittisex föddes min son Kaspar Akilles Lilja på Ringerike sykehus i Hønefoss. Sirpa hade vaknat ut på sennatten och jag körde som en galning för att hinna fram i tid. Klicket inne i min själ när han lades i mina armar kommer jag fortfarande ihåg med all önsklig tydlighet. En ny resa startade, mer fantastisk än alla tidigare. Min relation med Kaspar är mitt livs otvetydiga höjdpunkt.

 

Kaspar som Emil. Julavslutning Sysle skole.

Kaspar som rockvokalist på sommaravslutning Sysle skole.

Vår önskan om ett större hus, och gärna med lite mer lantlig belägenhet, växte sig allt starkare. Den lokala mäklaren tipsade oss om att han hade ett litet gårdsbruk i Drolsum på väg in. Söndagen efteråt körde vi runt på måfå och letade efter övergivna gårdar som kunde tänkas vara till salu. När vi såg Myrbråten stannade vi nere på vägen och tittade avundsjuka upp mot tomten och det fallfärdiga huset. Lyckan var total när det veckan efteråt visade sig att det just var Myrbråten som var till salu. Vi bestämde oss på fläcken. Den tomten skulle vi bara ha. Jag satt en hel dag i telefon och höjde alla bud som kom in med tretti tusen. Det blev dyrt men till slut var stället vårt för nästan en halv million kronor. Påsken 1998 brände jag ner det gamla huset och i april 1999 flyttade vi in i vårt 240 kvadratmeter stora nybygge, 2,2 millioner kronor fattigare.

 

Min litterära smak fortsatte att utveckla sig. Paul Austers New York Trilogy vidgade vyerna och jag lärde känna Jack Kerouac, J D Salinger och Chaim Potok. Rocken exploderade på nytt under nittitalet efter åttitalets syntparantes och jag skrålade med Oasis och Coldplay. I mitt nya hemland lärde jag mig uppskatta De Lillos, Midnight Choir och Madrugada. Från gamla kära Sörmland kom Kent och från Göteborg uppstickaren Håkan Hellström.  

 

Stunden var inne, velandet över. Jag var förti år gammal och hade ännu inte skrivit en enda roman. Jag var tvungen att bestämma mig för hur jag ville leva mitt liv nu när jag äntligen hade hittat min plats på jorden. Grubblandet resulterade i följande fyra levnadsregler:

1.      Livet har inget värde utan Kaspar och familjen på Myrbråten

2.      Varje dag utan att skriva är en bortkastad dag

3.      Varje dag utan fysisk träning är en bortkastad dag

4.      Ska jag utöva ett yrke så ska jag hjälpa och leda människor

 

Tre år senare med dagligt författarskap var ”Peugeot Overdrive” färdig. Redigeringen var tung eftersom det till min stora förfäran hade börjar smyga sig in norska ord och uttryck i min svenska prosa. Men ändå kände jag att jag hade hittat något som kunde kallas min stil och chocken när jag blev refuserad av alla möjliga och omöjliga förlag var som ett slag i ansiktet.

 

Ytterligare tre år senare var jag färdig med ”Under solens längtan mot väst” och 2007 färdigställdes ”Jag, en punktmarkerare”. ”Ain´t singing for Pepsi, ain´t singing for Coke”, sjöng en gång Neil Young. ”Ska du göra det här så måste du stå fri”, sjunger Ulf Lundell. Fullständig kontroll över min konst är en tanke som tilltalar, speciellt när etablissemanget inte har nåt annat att erbjuda än ett långfinger i luften. 2008 publicerades denna hemsida och jag planerar att om kort tid starta mitt eget bokförlag, som kanske kan heta HyssHald. Min förhoppning är att jag på detta sett själv ska kunna sprida mina berättelser till intresserade läsare.