Året som gick.

Bästa musikupplevelse. Se konserten med "The War On Drugs" från Amsterdam i september på Youtube.

Bästa svenska musikupplevelse. Thåström var tillbaka. Bluesen i Malmö.

Bästa musiktjejer. Säkert! och Frida Hyvönen. Har tagit över låtskrivandet i Sverige.

Bästa TV. Netflix. Jag var med i HBO en kort stund men gick ur. 

Bästa skidlopp. Inget var bra. Formen kom i april när jag tog fram rullskidorna. Pers runt Röyse.

Årets cykellopp. Premiären i cykelvasan på 3.24. Är anmäld 2018.

Årets orienteringslopp. Inget. Men minst fel i PreO öppet DM Hälsingland.

Årets skada. Hur fan kan man få golfarmbåge av att växla på terängcykel? Svårläkt. 

Årets läsupplevelse. Biografin om Albert Einstein. 

Årets upptäckt. Hur lätt det är att köpa bildelar på nätet. 

 

Nyårsafton 2017. År ska sluta bra och år ska börja bra. Så jag samlar grabbarna och vi kör ett långpass på skidor uppe på Öståsen. Det blir den klassiska rundan Sponevollen-Klyftetangen-Nykjua-Åsvanna-Fallet och tillbaka. 42 km på tre timmar. Det tar lite onödigt lång tid eftersom juniorerna envisas med att stanna hela tiden, antingen för att dricka, eller för att valla. Jag varken dricker, äter eller vallar. Jag tränar. Varför ska man krångla till ting alldeles i onödan? Så håller de på och sparkar med skidorna. Jag stå bakom och stakar och så plötsligt slänger de ena benet bakåt och träffar mina skidspetsar. Jag berättar hur de ska niga och fortsätta staka i uppförsbackarna men ingen tar det till sig. Världen är full av bakåtsträvare. Skulle inte förvåna mig om de fysiskt också går in i en bank för att betala räkningar. Eller tittar på teve nu när det finns smarttelefoner. Åka skidor med fästvalla måste räknas som något av det dummaste man kan finna på. Jag menar, vi lever ju i 2017, snart 2018. Se på almanackan grabbar. Sist men inte minst, gott nytt år. Imorgon är det 2018. Då ska vi åka skidor.     

 

Iskalla killen full av mänsklig värme...

 

2017-12-28. Min manager i PreO, Peter Cederberg, har varit på besök. Mellandagarna har således bjudit på djuplodande diskussioner om mina möjligheter att bli världsmästare i grenen. Jag anser mig vara smart nog att kunna vinna om några år när jag har skaffat mig lite mer erfarenhet. Min manager har inte samma tro på mina chanser. Han anser att ekonomisk dopning måste till. Det vill säga att banläggare bör mutas så jag vet redan innan start vilka kontroller som sitter exakt rätt och vilka som sitter två meter fel. Vi får se hur det blir med den saken. Diskussionerna tog alltid vid efter middagen när vi hade delat en flaska rödtjut. Sedan drunknade dem i flödet av whisky och överröstades dessutom av "The War On Drugs" på Youtube. Det är krävande att ha gäster på besök som vill träna tillsammans. Jag glömmer ju alltid hur usla svenskar är på skidor. Man håller ju på att frysa ihjäl när man artigt väntar på dem i spåret.   

 

2017-12-27. Julkortens tid är här. Hälsningar från när och fjärran strömmar in. Det vill säga jag får två kort. Av alla fans så är det bara Sven-Olov Hellström och Pål Schmidt som fortfarande stödjer de bakåtsträvandes förbund och hårdnackat håller på traditionen att skicka julhälsningar på papper i posten. Det är skönt att det fortfarande finns killar som inte okritiskt kastar alla traditioner över bord och hoppar på vilka nya elektroniska tåg som helst. Traditionen att skicka mig ett kort är så gammal att den härrör från tiden innan Norges senaste postreform. Det vill säga att adressen är fel. Nitiska posttjänstemän klistrar en sur dekal på korten om att jag ska adressändra. Jag tänker inte adressändra. Jag tycker inte man ska börja peta i gamla traditioner hur som helst. Ett julkort till mig ska skickas på den gamla hederliga adressen "Myrbråten". Om inte alla lokala posttjänstemän vet vem Leffe på Myrbråten är kan de söka sig ett annat jobb. Pålles kort är imponerande. Han har tåtat ihop några trevliga semesterkort på familjen och redigerat collaget snyggt. Äldsta grabben, Abbe, börjar bli lång. Undrar hur många fler kort han blir med på. Spädde imponerar om möjligt ännu mer. Han snor ihop hemlagade kort. Det där är och förblir ett mysterium för mig. Hur fan får han till det? Jag menar, att samla ihop sig och övrig familj till ett par timmars pyssel vid köksbordet första advent, hur orealistiskt låter inte det? Jag är inte i närheten av att kunna få till nåt sånt. Vad var det jag ville fram till? Jo, tack grabbar, vi var som musketörerna, en för alla, alla för en.

 

2017-12-21. På årets mörkaste dag går jag ut och hugger en julgran. Jag såg den där för ett par år sedan, mitt bland kryptallarna bakom parkeringsplatsen. Den skulle inte stå där. Men istället för att gallra den bort med en gång sparade jag den till i år, till den fick julgransstorlek. Det var en chansning, jag såg inte alla grenarna. Men skulle den fällas kunde den ju lika gärna användas. Så jag hämtade handjagaren och sågade ner skiten. Den överraskade. Den var mer än okej, inga spretiga grenar, inte gles. Den dög. Jag sågade av de nedersta grenarna och satte den i snön framför trappen. Där får den stå tills jag hittar julgransfoten. Sedan köpte jag julklappar. Om man kan kalla det så nu längre. Jag förde alltså över pengar till ungarna från mitt konto till deras med datum 24.12. Tidigare i veckan hade jag gjort ett totalt misslyckat försök att genom logiskt resonemang försöka avskaffa julklapparna, jag menar ungarna är ju vuxna. Mina argument föll som glas på stengolv. Här skulle det vara julklappar i många år till, basta. Så jag betalar mig ut ur skiten. Det går fint. Jag tåler sånt. Finns så mycket annat man kan bli rasande på. Behöver inte leta efter konflikter i den här världen precis. Efter en middag på rester, en öl och två glas vodka såg jag mig i spegeln. Vad är det man ser, jultomten? Mitt hår är långt, lockigt och spretigt. Det borde ju ha fallit av vid det här laget, men jag håller mig alltså bra, fast jag snart är 60. Ser ut som en blandning av Albert Einstein och Bob Dylan. Om jag får säja det själv så är ju det inga dåliga jämförelser. Men jag borde klippa mig, brukar göra det till jul och midsommar. Men jag tvekar. Så fort jag lyssnar på The War On Drugs så vill jag ha lika långt hår som Adam Granduciel. Ibland är man 20 år inne i pallet. Röd är jag också i syltan. Att bero på jultomten alltså. Har varit en hård förvinter. Jag blir röd i fejan när det är kallt. Ser ut som om jag har kommit in från vidderna, sönderblåst och sliten och kall, väderbiten är jag. Har haft några tuffa skidturer i mörkret och kylan den här hösten. Det har tagit på. Men jävlar vilken form jag är i. När ska jag peaka? Känns som om det blir rekordtid i Marcialonga. The never ending story, Eriksson and the doubblepooling. Skäggig är jag också. 1981 anla jag skägg för första gången under en resa i det dåvarande Jugoslavien. Jag rakade det av när det blev rött. Blir inte rött nu längre. Blir grått. Ser gammal ut i skägg, men jag är ju gammal. Har lite av de grå tinningarnas charm om jag fär säga det själv. Och det får jag ju. Det är ju liksom själva meningen med den här bloggen. Jag ligger alltså bra an, har hyfsad jultomte-look. För övrigt är det rätt bra. Jag är nöjd med den jag är, med vad jag har fått till. Jag kan bättre. Jag kan lite mer. Men i det stora och det hela är jag förbannat nöjd med hur det blev. Det händer att jag sitter så, speciellt om kvällarna, och suger på mina framgångar, räknar in meriterna. Som om livet skulle vara nån jävla tävling om att bygga sig den bästa cv:n. Min cv är mer än godkänd. Jag ska vila på mina lagrar. Det är det julen handlar om, man lägger inte in årorna, men man kan vila på dem en liten stund. Och dricka glögg. Och äta prinskorvar. Och apelsiner och daddlar och fikon. Man kan skita i allt annat. Bara sova, äta, träna. Det är där jag är nu när jag stirrar på min jultomtefeja, årorna i luften, vattendropparna som faller och lagar ringar på den spegelblanka ytan. Jag vill passa på att önska alla läsare God Jul och Gott Nytt År! 

 Myrbråten på årets kortaste dag.

 

2017-12-10. Norefjell. Man vet aldrig hur det är där borta. Man vet bara hur det är här hemma. Jag talar om väder och vind. 15 grader kallt den här morgonen. Jag tvekade länge, men åkte i alla fall till Norefjell. Det kunde blåsa där, det kunde vara ännu kallare, det kunde vara bara is i spåren. Man vet aldrig. Och man slutar aldrig att hoppas. Att hoppas är att leva. När vi kom fram kunde det nästan inte vara bättre förutsättningar, minus nio grader, vindstilla, blå himmel och nyfrästa spår. Vi skejtade till Tempelseter och tillbaka. Bra träning. Lite för bra glid kanske, gick för lätt. Jag segade inte ens ihop när jag la mig i soffan framför teven efteråt. Borde ha kört en timme till. Om bara Marcialonga hade varit imorgon. Jag är klar. 

 

 

2017-12-09. Ett äktenskap är en arbetsprocess. Se där, lite vardagsfilosofi mitt i julstöket. Just förberedelserna till jul kan vara en bra arena att vara tillsammans på. Den här lördagen jobbade vi ihop på köket redan från förmiddagen. Bra att inte längdåkningen i Davos sändes på teve så jag slapp den distraktionen. Jag kokade risgrynsgröt och skalade morötter och kålrötter så det stod härliga till. Sirpa stekte sedan rotfruktslådorna enligt finsk tradition. Så bakade vi, biskvier, Myrbråtens julkaka nummer ett. Komplicerat sak det där, baka biskvier. Först en nötbotten som ska stekas i ugnen. Sedan en ihoprörd smörkräm som bres över de svalnande bottnarna. När de är iskalla i frysern doppas kakorna i flytande choklad. Här snackar vi fingertoppskänsla. Chokladen måste vara perfekt tempererad för att lägga sig som en jämn och fin yta över krämen. Vi körde fyra plåtar, teamwork. Givetvis fotade vi resultatet och skickade till ungarna. Så de kan börja längta hem. Just innan det blev mörkt stack vi ut och sprang. Ja, du läster rätt, jag stack ut och sprang. Det gick riktigt bra. Det gick sensationellt bra. Jag som hade gett upp springandet. Nu sprang jag en timme längs snöiga stigar. Fantastiskt. Det borde inte ha kunnat gått. 

 

2017-12-03. Jag och vädergudarna, del 2. Inte heller söndagen var fri från vädermässiga överraskningar. Den här dagen gick färden till Norefjell av den enkla anledningen att väderprognosen var lysande, minus två grader, sol och blå himmel. Finns ingenting som går upp mot att åka skidor på fjället under blå himmel. Det var bara det att vi hade glömt vinden, vi hade glömt hur hårt det kan blåsa i öppna landskap. Så fort vi klev ut ur bilen höll vi på att blåsa bort. Den isande vinden förstörde hela passet. Åt ena hållet flög du fram i spåret, åt det andra stod du nästan stilla. Vi bet ihop tänderna och genomförde. Men vad skönt det var att sätta sig i bilen efteråt och käka sina mackor. När vi kom ner i låglandet igen var det helt vindstilla. Konstigt. 

 

2017-12-02. Jag och vädergudarna, del 1. Jag och vädergudarna har ett ansträngt förhållande. Vi håller på att käbbla om vem det egentligen är som bestämmer. Jag vill ha bra väder, väderlek som passar det jag för tillfället håller på med. Vädergudarna har en ful ovana att försöka sätta mig på plats genom att överraska med skitväder när jag minst av allt anar det. Den här lördagen hittade vädergudarna på ett av sina mest oväntade hyss hittills. När jag och Arno lämnade Myrbråten var det elva grader kallt. När vi kom till Hönefoss hade termometern sjunkit till minus sju. På vägen upp mot Ringkollen var det fritt fall. På fem minuters körning sjönk det ytterligare fem grader till minus två. Så började det regna. Vi kunde först inte förstå varifrån dropparna på bilrutan kom. Kunde snön som kom från träden smälta så fort mot den uppvärmda rutan? Men så insåg vi mot allt förnuft att det faktiskt regnade. Det kom ett underkylt regn som la sig som is över vägbanan. Men spåren höll sig. Vi åkte träningsrundan, 15 km, på bra skidor. Jag

017-12-01. Frugan ska ju slås. Kanske inte göras till kaffeved, men i alla fall förpassas till ett behörigt avstånd bakåt. Jag snackar alltså om att springa i uppförsbackar. Alla som känner mig vet att jag har slutat springa. Men nu har jag börjat lite igen. Svårt att få ut det där ur blodet. Och det är ett tidsvinnande sätt att träna. Man kommer långt med en halvtimme och man sticka ut när som helst, var som heslt. Den här fredagskvällen stack jag ut i mörkret med pannlampa, alltså då ihop med frugan. Jag haltar givetvis, speciellt i början, men smärtorna är mycket mindre än när det var som värst, och efter en kvart är det riktigt hyfsat. Bäst av allt går det i uppförsbackar, gärna i lite dämpande mjuk snö. Det var alltså där jag försökte slakta Sirpa. Jag drog sakta men säkert upp farten och väntade på att luckan skulle uppstå. Tji fick jag. Hon hakade på. Vinterluften rev i lungorna och pulsen sköt i höjden. Hon vägrade släppa och jag var tvungen att ge upp försöket. Så är det. Men kul var det. Att springa. Jag ögnar vissa chanser att kunna springa några korta orienteringslopp i vår. Vi får se. Kan jag springa en halvtimme i veckan så kan jag inte klaga. Men som jag säger nu för tiden. Orientering är en B-sport. Det är PreO som är grejen.  

 

2017-11-29. Det där med att jag tappade min mobiltelefon och köpte en ny, som man kan läsa om nedanför på den här sidan, fick mig att minnas en gammal historia från början av 80-talet. Tänker man tillbaka på såna episoder märker man verkligen hur mycket som har ändrat sig.

 

På spaning efter den buss som flytt

 

På den gamla goda tiden då det alltså begav sig bestämde Spädde och jag oss för att åka utomlands och vässa formen innan vårsäsongen drog igång på allvar. Man gjorde så på den tiden. Man flydde snö och kyla för att få springa barmark. Så lät i alla fall den officiella och vedertagna argumentationen. Givetvis handlade det hela om nånting helt annat. Man ville ut och se världen. Man ville uppleva nya äventyr.

 

   På tiden då det begav sig fanns varken mobiltelefoner eller Öresundsbro. Jag vet att det kan låta konstigt, men så var verkligheten för oss som var unga och framstormande i början av åttiotalet. Och det var till Bombannes man skulle under de här åren, en liten kustremsa med furuskog och gropterräng några mil norr om Bordeaux. Där var kartorna bra och vädret stabilt. Man kunde träna i kortbrallor.

 

   Nackdelen var förstås den långa resan. Lågprisflyg var, liksom mycket annat vi idag tar för givet, inte heller utvecklat som ett koncept för allmänheten. Det som gällde var att genomlida resan genom hela Europa i ett bussäte, dag som natt, med två chaffisar som alternerade bakom ratten. Om man var glad när resan närmade sig sitt slut? Bara förnamnet, grabben.

 

   Spädde och jag startade resan med tåg från Södertälje S till Malmö och så vidare till Trelleborg. Där skulle vi gå på bussen som sedan skulle in på färjan till Travemünde. Så hände det som inte fick hända. Tåget vi satt på drabbades av förseningar. Allt mer nervösa satt vi och tittade på våra klockor till dess katastrofen var ett faktum. Vi skulle inte hinna till Trelleborg innan färjan gick. Vad gör man då? Man vänder slokörad hem igen. Eller var det äventyret vi var ute efter?

 

   Utan att kunna kontakta någon i bussen beslöt vi oss för att lifta vidare. Jag vet hur dumt det låter, men man gjorde också så på den tiden, liftade. På färjan hade vi turen att träffa en långtradarchaffis som skulle åt samma håll, först till Hamburg och så vidare ner mot Ruhr-området. Vi räknade kallt med att kunna ta oss vidare på det sättet tills vi kunde förenas med resten av busslasten framme vid resmålet. Fast det skulle ta tid, lång tid. Vi kunde vara glada om vi hann ner innan det skulle vara dags att åka hem igen.

 

   Nånstans efter Hamburg somnade jag med huvudet mot sidorutan och vaknade inte förrän lastbilen bromsade in vid en rastplats längs autobahn. Spädde hade tydligen sovit han också och såg lika omtöcknad ut som jag kände mig. Om vi förstod den tyska chaffisen rätt så skulle han käka och vila lite innan färden gick vidare. Vi kunde hänga med ett stycke till. Just som han slår av tändningen tittar jag ut åt höger. Två parkeringsplatser bort står en svensk buss. Och det är inte vilken svensk buss som helst. Det är vår buss. Jag stöter till Spädde med armbågen och nickar åt höger. Spädde lutar sig framåt och tittar ut. När han ser vad jag har sett tappar han hakan. Vi tar våra bagar och tackar för liften. Så släntrar vi bort till bussen. Det kan inte vara sant, upprepar Spädde gång på gång. Det kan bara inte vara sant. Visserligen skulle de stanna och träna utanför Lübeck, men det kan bara inte vara sant. Två minuter senare kommer de första orienterarna ut från restaurangens entrédörrar. Snart står hela flocken runt oss i ring med reseledare Per-Arne Höög i spetsen.

 

   - Lite spänning förgyller vardagen, säger Spädde och flinar.

 

   - Herrans vägar är outgrundliga, säger jag.

 

 

2017-11-26. Första gången jag vaknade var det fortfarande mörkt ute. Jag gick ut på terrassen och pissade i minusgraderna. Jag gillar det, att pissa i det fria. Och gärna stående barfota i snö. Jag gillar att känna kylan få mina röda varma fötter att svalna något innan jag kryper tillbaka under täcket igen. Det var bara det att jag hade huvudvärk. Jag har inte det så ofta nu för tiden. Men jag förstod ju varför. Efter att ha varit på julbord fredag kväll och då hållit mig nykter för att kunna köra hem så skulle det tas igen på lördagskvällen. Och en grej är helt säkert, man ska inte dricka alkohol när man är törstig. I alla fall inte whisky. Först känner man ingenting och så plötsligt går allt över styr. Men en god middag var det, scampi i pesto och pasta. Vi knäckte till och med en flaska prosecco. Så jag tog en värktablett när jag hade pissat färdigt och det gjorde verkligen susen. Nästa gång jag vaknade var klockan tio. Det plingade till i telefonen och jag kunde läsa att Kalla hade åkt ifrån Björgen. Och jag som inte ens hade hunnit att slå på teven. Snöpligt. Efter några mackor och ett par baljor kaffe riggade jag upp cykeln framför teven. Det där med att koppla cykelrullen till internet hade givetvis inte funkat hittills, men ett skidlopp live är ju heller inte fy skam. Jag trampade på i tre timmar. Såg Kläbo vinna före Sundby. Svenskarna statister. Givetvis. Så blev det kombinerat med jaktstart där också och till slut sprintstafett i skidskytte från Östersund. Tiden går fort när man har roligt. Nu trampade jag på ganska låg belastning, en till två % stigning, medioker puls. Men vad lätt det gick. Att sitta på en cykelsadel i tre timmar har blivit rena barnleken.  

 

2017-11-20. Jag går varsamt fram. Jag började med att lasta ner Tacx Trainer appen till min kompis mobiltelefonen. När jag öppnade blåtanden glimtade det till och telefonen och cykelrullen var sammankopplade. Livet är fantastsikt. Man tror det inte förrän man ser det. När jag började trampa började siffrorna dansa på skärmen, fart, medelhastighet, tid, watt. Det var bara att damma på rakt in i framtiden. Jag ändrade lutningen fram och tillbaka. Det blev lite variation på det sättet. Med fem % uppförsbacke kom snart mjölksyran i låren. Jag malde mest på två %. Det var lagom för ett långpass. Pulsen sköt i vädret om jag tog i. Och jag svettades som en gris, var tvungen att öppna fönstret och dessutom leta fram bordsfläkten från förrådet. Bra träning alltså. På testcykeln ute i ladan har jag inte cykelpedaler. Det är ett måste. Man måste lära sig att dra pedalerna runt i cirkel, inte bara trycka neråt. Min plan är att det här ska fungera. Jag ska lägga på mig power i låren under vintern så inte de där jävla cykelstollarna kör ifrån mig på raksträckorna längre i Cykelvasan. Körde en timme tio minuter. Lyssnade på Håkan Hellström och Dinosaur Jr. En bra dag.  

 

2017-11-19. Årets första skidpass. Det snöade i början av veckan. Och minusgraderna höll sig. Så snöade det lite till nu i helgen. Så jag gav mig iväg på skidorna längs Gravermoveien. Alltid kul det där, årets första pass på skidorna. Det gick inte speciellt bra, bitvis var grusvägen islagd og bitvis var snön tillräckligt djup för att kunna glida på. Men gruset skar igenom rätt som det var. Jag ramlade aldrig, men det var nära flera gånger. Mina grusskidor fick nya ärr, inte så få heller. Men det blev ett pass. Två timmar. Bäst gick det på sjöisarna. Men där måste man också passa sig. Man vill ju inte gå igenom. Så är det att vara mig. Ska man träna måste man svälja förtreten och inte ha för stora förväntningar. Men fint väder var det, sol och blå himmel. Efteråt la jag mig på tevesoffan. Skulle aldrig har gjort det. Jag somnade. Jävla skandal egentligen, sova mitt på ljusa dagen. Jag börjar bli så fruktansvärd soft. 

 

2017-11-18. Efter mycket om och men. Jag har flyttat in. I min enfald trodde jag det skulle vara en enkel grej. Jag trodde det bara var att bära in skiten, montera den och sedan ösa på. Ikke, sa Nicke. Jag höll på att bli galen på kuppen. Jag har alltså köpt en rulle. Eftersom jag antar att jag kommer att hålla på med cykling ganska många år framåt i tiden så fläskade jag till med en dyr jävel, Tacx Neo Smart. Smart betyder att jag kan koppla mig upp på internet. Ser fram mot det, när jag och Spädde kan hoja en etapp i Tour de France tillsammans, han sittande i Tallkrogen och jag på Myrbråten. Men när det händer återstår att se. Men först av allt gällde det att få skiten att funka. Efter att ha lusläst instruktionsboken och grubblat mig gråhårig kom jag fram till att jag saknade en passande kassett. Kassett på cykelspråk är ringarna med tandhjul som sitter på bakhjulet. Det var bara att kasta in handduken för kvällen och gå ut i ladan och staka i vrede i stakmaskinen istället för att cykla. Det är ju fan, man lägger ut tiotusentals kronor på en mackapär och så måste man köpa extradelar för att få åbäket att fungera. Jag tog rullen tillbaka till affären. Frågan som uppstod var vilken slags kassett jag ville ha. Hur skulle jag kunna veta vilken kassett jag måste ha? Den frågan kan jag säga att jag inte har grunnat så hemskt mycket på den sista tiden. Så det var bara att ge upp ännu en gång och komma tillbaka med cykeln nästa dag. Då löste det sig, trodde jag. Jag köpte en svindyr kassett som monterades på rullen och åkte hem igen. Hur kul var det då att inse att cykeln inte passade till rullen eftersom skivbromsarna satt ivägen? För tredje kvällen på rad var jag tvungen att ge upp cyklandet och gå ut i ladan och dunka stakning. För jag fick inte lossa skruvarna som höll skivbromsen fast. Jag hade ingen stjärnskruvmejsel som passade. Lördagen den 18:e november startade jag dagen med att åka till Vikersund och handla på järnaffären. Med den nya mejseln i högsta hugg fick jag äntligen montera bort bromsen och sanna mina ord. Efter fyra dagars svärande kunna jag passa in cykeln i rullen och sätta mig i sadeln och trampa. En slags historisk dag. Eftersom jag snart fyller 60 så måste jag rigga mitt liv med alla de här mojängerna för att kunna träna året om. Nu kan jag alltså både staka och cykla inomhus. Väder och vind kan inte ställa till förtret längre. Nu är det jag som bestämmer. Nästa utmaning blir att koppla cykeln till nätet. Hur det kommer att gå vet vi ju alla. Det kommer givetvis inte att funka. Men skam den som ger sig. To be continued.  

 

2017-11-14. Så ska en slipsten dras. Sverige är klart för fotbolls-VM. Och att just tvåla till ett gäng spagettis och fyrfaldiga världsmästare gör ju inte saken sämre. Men vad håller de på med de där fotbollsarrangörerna? Varför måste matcherna starta så sent på kvällen? Jag hajar att alla måste hem från jobb och hinna att käka middag innan man drar iväg till stadion. Men att börja spela klockan nio på kvällen, vad är det för kvacksalvarfasoner? Ska inte ungar se på viktiga matcher? För att inte tala om socialdemokratiska superhjältar som jag, såna som kliver upp sex om morgonen och jobbar hela dagen i blod, svett och tårar, vi kan ju inte sitta uppe halva natten dessutom. Så jag hörde första halvlek på radion. Fast det var spännande så orkade jag inte längre. När andra halvlek började kastade jag in handduken och knoppade in. Bra start på den här dagen alltså. Det första jag gjorde när jag vaknade var att slå på telefonen och knyta näven i luften.   

 

 

2017-11-12. Jag har hållit på med mycket olika grejer den här hösten. Jag har jobbat ganska mycket. Och tränat bra. Men äntligen fick jag inspiration till att förvandla mig till mitt andra jag, den socialdemokratiska superhjälten. Det var en stund sedan. Det kändes nästan ovant. Rollen som superhjälte är i stort sett tudelad, vaktmästare och husmor. Jag gasade på redan från morgonen med att tvätta husets alla fönster, sedan gick jag lös på ugnen och utegrillen. Gallret på utegrillen var en uppgift för tuffingar. Måste skärpa mig på det området nästa sommar, ingen bra idé att inte göra rent där regelbundet. Sedan väntade årets sista svamptur. Höstkantarellerna stod frysta i mossan fortfarande, jag plockade dem i stora klungor. Det blev en alldeles utmärkt middag med baconrullad kyckling och ugnsstekta rotfrukter, till det alltså svampsås. Just innan solen gick ner hann jag med att sippa ett glas whisky ute på trappan i minusgrader. 

 

2017-11-04. Äntligen lördag efter en lång arbetsvecka. Men det hade frusit på under natten så vägarna var saltade. I min jakt på 800 mil höll jag och Gjermund oss på småvägar. Vi cyklade in stickvägarna till Abelone, den bakom Drolsum IP och den till Svarterud. Det blev fyra mil. Jag har femton mil kvar till 800-gränsen. Jag fortsatte på cykeln in till mitt ställe med höstkantareller. De stod där och väntade på mig, präktiga och stora, frusna i mossan. Jag fyllde en hink på fem minuter. När jag skulle tillbaka över bäcken och trampade till small det och kedjan hoppade. När jag skulle sätta tillbaka kedjan upptäckte jag att den lilla framklingan hade brustit. Nog för att jag är känd för att ha starka lår, men att jag skulle kunna trampa av en stålklinga hade jag ingen aning om. Det blir alltså inget av med att nå målet på 800 mil innan vintern. Jag byter klingor, kedja och drev nu. Och aldrig i livet om jag tar ut cykeln och skitar ner de nya delarna innan jag tar den in till vintern. Jag startade säsongen på Odo 348 mil. Jag avslutar på 785. Det ger 437 mil. Ska bli intressant att se om jag klarar att slå det 2018. Lördagsmiddagen blev sällsynt vällyckad. Jag stekte svampen i smör och grädde. Och senast när jag passerade Charlottenberg tjackade jag in mig på en laddning älgfärs. Efter konstens alla regler, den rutiga kokboken alltså, stekte jag pannbiffar och rörde ihop en brun sås. Kokt potatis. Kokta små rödbetor. Jävlar vad ungarna slevade i sig. Jag lyfte mitt ölglas och min akvavit och njöt av tillvaron.  

 

2017-11-02. Det där med att köpa ny mobiltelefon öppnade verkligen dörren till en helt ny värld. Jag har börjat lasta ner appar. På min gamla telefon fick jag plats med några enstaka och när jag skulle använda dem tog det år och dagar innan jag kom ut på nätet. Nu säger det bara smack och jag har tillgång till information från alla världens hörn. Idag var jag inne på SVTplay. Där hittade jag en dokumentär om Skogskyrkogårdens tillblivelse. Till saken hör ju att jag och Spädde bodde alldeles utanför murarna på Sockenvägen mot slutet av åttiotalet. Varenda gång vi gick till tunnelbanan passerade vi entrén. Men jag var aldrig inne. Spädde sprang säkert där inne. Men jag var ju som vanligt skadad. När jag började se dokumentären mindes jag att Spädde har nämnt att den finns. Det är en skön historia om en sänkbar vägg i kapellet som aldrig fungerade som arkitekterna ville. Nu efter femtio år har man fått igång den där väggen efter omfattande restaureringar. Måste cykla in där nästa gång jag är i Stockholm.   

 

2017-11-01. November är här. Och ärlighet varar längst. Men egentligen har jag inte lust att berätta vad som hände. Jag har i flera veckor strukit ett sträck över den här historien. Men okej då, jag är en schysst kille. Jag är känd för att vara öppenhjärtlig. Det som hände var att jag blev omåkt på rullskidor. Jag var som vanligt ute på vägarna på Röyse efter jobbet och skejtade. Plötsligt hörde jag ett aggressivt hamrande med stavspetsar bakom mig. Och mycket riktigt. På toppen av krönet kom en snubbe upp jämsides. Jag tittade överraskad på honom. Jag menar, sånt händer inte. Ingen åker om mig på rullskidor ute på Röyse. Har inte hänt på tio år. Jag hälsade överraskad. Han hälsade tillbaka. Överlägset? Skadeglatt? Jag kanske inbillar mig. Så åkte han helt sonika ifrån mig. Det jävla aschlet. Jag hade inte en chans. Han skejtade på inlines, rullskridskor alltså, hade långa stavar, längre än mina. Det värsta var att han inte såg helt ung ut heller, ingen senior, veteran som jag. Men givetvis mycket yngre, H 40 liksom, hoppas jag i alla fall. Han bara försvann. Efter ett par km såg jag inte längre hans rygg.  

 

2017-10-29. Ännu en dag med klar hösthimmel. Jag stack iväg på cykeln halv tio. Men det var väderomslag på gång. Ute på åkrarna kände jag vinden, en isande kall snålblåst. Finns det nåt man hatar mer än snålblåst? Gjermund väntade nere vid riksvägen. Vi åkte långt, Syssle, Spone, Bingen, Knivedalen, Åmot, Furumo och hem. Nästan fyra timmar. Det gick fint. Jag närmar mig 800 mil på computern. Får se om jag klarar det. Behöver några flera helger med fint och torrt väder innan snön kommer om jag ska nå den gränsen. 20 mil kvar.   

 

2017-10-28. Bra väder är inte att förakta. Efter en lång natts sömn och en utdragen lördagsfrukost såg jag att solen tittade fram över talltopparna under en höstmatt men klar himmel. Det fanns bara en sak att göra. Jag tömde kaffekoppen, bytte om, hämtade rullskidorna och stack. Jag skejtade Böen, Spone, Åmot, Bergsjö och Vikersund, fyra mil. Det blev så varmt i solen att vattenflaskan blev tom redan i Spone. Som en pälsjägare smög jag ner till en porlande bäck och fyllde den på nytt. Sedan var jag familjeöverhuvud. Jag hjälpte Marita med bilen och körde Arnos tvättmaskin till tippen. Klockan fem var allt klappat och klart. Jag bjöd in numera bortgångne David Bowie till vardagsrummet och lät honom spela medan jag lagade risotto med scampi. Jag avnjöt middagen med två burkar öl och ett glas whisky till efterrätt. Okej, två glas. Okej, tre glas.  

 

2017-10-26. Vad jag kanske inte nämnde är ju att förra lördagens PreO i Skinnskatteberg hade Roger Åsberg som tävlingsledare och Lasse Silvervret som banläggare. Det kom mig att tänka på en riktigt bra historia från det gyllene 70-talet i Södermanland. Varsågoda, här kommer historien om Silveruret.

 

Silveruret

 

 

För oss som växte upp på sextio- och sjuttiotalet i Södermanland var inslaget av arbetskraftsinvandring från Finland i lokalbefolkningen en självklarhet. Bara i min skolklass i Strängnäs hade vi Kari, Jari och Tuja. Att det var likadant i de andra sörmländska städerna är resultatlistorna från dåtidens orienteringstävlingar ett bevis på. 

   Men finska efternamn kan vara knepiga att både uttala och stava. Lasse Haukirauma från Katrineholm var ett lysande exempel på hur det kunde vara att ideligen få sitt namn felstavat. Hakko tillhörde den generationen ungdomar som i stora hopar rekryterades till orienteringssporten i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet i Södermanland. Hans farsa jobbade på fabrik och hans kompisar blev Glännefors, Forsman, Palmfjord, Emanuelsson, Jeppsson med flera. Ledstjärnan var Roffe Andersson, klubbens landslagsstjärna. 

   Innan digitaliseringens tidsålder skrevs startlistor och resultatlistor på skrivmaskin. Och här kan vi ju sticka fingrarna i jorden med en gång, jag menar, hur många kan stava till Haukirauma? Just det, inte en käft. Hakko växte alltså upp med att ständigt se sitt namn felstavat. Och inte nog med det, när prisutdelningen skulle förrättas var den stackars speakern chanslös, det blev till att hackigt bokstavera sig genom namnet.

   Lasse blev till slut så trött på eländet att det första han gjorde när han blev myndig var att söka om namnändring. Efter sedvanlig väntetid på att byråkratin skulle få alla papper på plats kom äntligen beslutet. Lasse hette inte längre Haukirauma. Han hette Silvervret. 

   Med tiden hade det blivit ett stående skämt i Katrineholmsgänget vad arrangören av helgens nationella tävling skulle kalla deras klubbkompis. Lasse hade på grund av detta företagit namnändringen i största hemlighet. Nyheten sprack givetvis så fort alla kom till TC och läste startlistorna. Dagens samtalsämne blev följaktigt deras nygamla klubbkompis. Om det var det snacket eller Lasses tillfredställelse av att ha dragit namnprojektet i hamn ska vi låta vara osagt. Men faktum är att han gjorde sitt livs lopp just den dagen. När prisutdelningen startade stod hela gänget från Katrineholm samlat utanför avspärrningarna för att nyfiket stödja sin klubbkompis som efter idogt strävande äntligen hade sprungit bra och nu kunde njuta segerns ljuvliga sötma. 

   Prisutdelaren satte megafonen mot munnen och förkunnade högt och tydligt:

   Och vinnare i H 19-20. Från KOK. Lars Silveruret. 

   Lasse som redan var på väg under repet stelnade till. Gänget från Katrineholm ramlade ihop i en enda stor hög av gapskrattande ynglingar.

 

  

2017-10-26. Jösses hur man kan bedra sig. Visst tusan har jag varit i Virsbo tidigare. SM i orientering arrangerades där 1979. Jag kom och såg och segrade nästan. Jag gjorde ett av mitt livs bästa orienteringslopp och kom tvåa efter den omöjlige Jörgen Mårtensson. Dubbelseger till lilla Malmby och lilla Strängnäs, inte illa. Tänka sig att det var i Virsbo vi var.

Jag blir intervjuad av tidningen Folkets reporter Lasse Andersson efter målgång. I bakgrunden Anders Borg som jag kom ifatt och drog fram till ellfte plats. 

 

Så här ser jag och Anders Borg ut 35 år senare när jag besökte honom i Båstad 2014.

 

2017-10-22. Öppet DM Västmanland och Dalarna PreO. Det ble ju sent kvällen innan. Jag var inte tillbaka på hotellet förrän efter tio. Jag landade kvällen i baren med kycklingvingar, en öl och en sexa Jäger. Det smakade nåt jävulusiskt gott, kan jag berätta. Jag gick igenom banorna på nytt och fingranskade resultatlistan. Jag har fortfarande mycket att lära. Det är fortfarande några gåtor som jag ännu inte har svaren på. Jag måste bli mer träffsäker i tempo. Och jag måste tänka genom höjdkurvor mer, vanliga orienteringskunskaper räcker inte här. Det måste till specialisering. Och hur specialicerar man sig om man inte kan träna? Jag måste tävla mycket mer. Och jag måste torrträna, träna teori, helt enkelt. Efter en god natts sömn och en stadig frukost var det dags igen. Den här gången var TC utanför Virsbo. Där kan jag heller aldrig ha varit förut. Jag kände inte igen orten eller bruket. Men nu är ju alla bruksorter rätt lika. Banan var oerhört svår. På nytt gällde det att bedöma om kontrollen satt exakt rätt eller två meter fel. Och det på ganska långt håll. Jag klarade mig bra. Jag har jobbat upp en hög lägsta nivå. Varenda gång slår jag ett gäng landslagslöpare, men jag lyckas aldrig helt perfekt. Jag gör ett litet fel för mycket för att vara på pallen eller rent utav vinna. Men det är nära. Jag tvekade länge på både trean, fyran, femman och sexan. Det var svåra bedömningar. Jag fick fel på fyran. Kan egentligen inte förstå varför min lösning inte höll. I likhet med nästan alla blev jag bortfintat på ellvan. Så det är ingenting att säga nåt om. På tretton snubblade jag. Den skulle jag helt enkelt ha tagit. Jag glömde, eller var för mentalt trött, för att dubbelkolla svaret från ytterligare en vinkel. Jag var för självsäker där, för snabb. Det fällde mig. Hade ett fel mer än täten. Därför blev det heller ingen bra rankingpoäng. Jag blev trettonde. De små marginalernas sport det här. Men vad kul det var, oj vad kul det var att tävla en sista gång innan vintern kommer.    

 

2017-10-21. Elitserien i PreO i Skinnskatteberg. Något av det bästa med att tävla tycker är att se landet. Jag frågade mig om jag har varit i Skinnskatteberg tidigare. Antingen har jag inte det, eller så var det fruktansvärt länge sedan. Jag gick en runda genom en sovande villastad efter att ha parkerat bilen. Ett par snubbar var ute och krattade löv i trädgårdarna och ett gäng tjejer gick hem från träningen i sporthallen. Annars var det tyst, oerhört tyst. Människorna kurade i sina hålor. Som vanligt läste jag inte PM tillräckligt noga och kom för sent till start eftersom den låg så långt borta. Jag fick springa sista biten och började orientera med andan i halsen. Det var svårt direkt, svårt att avgöra om kontrollen satt exakt rätt eller ett par enstaka meter fel. Jag jobbade länge med både tvåan, trean och femman. Jag valde att lita på mig själv. Tyckte jag att skärmen hängde två meter fel så falskade jag den. Det funkade hyfsat. Jag hade två fel. Men ingen hade bättre. Jag var lite väl långsam på tidskontrollen och blev femma. Noll komma sju i ranking är personligt rekord. När mörkret kom var det öppet DM i natt-PreO. Jag nitade första stationen på 16 sekunder och ledde. På andra fick jag problem med att avgöra vad som var vad mellan två buskar och två träd men hade med lite tur alla rätt där också. Jag halkade ner till andraplatsen. På tredje staionen använde jag lite tid till att placera en trädklunga rätt men sedan gick det fort. Turligt nog kollade jag definitionen innan jag svarade på den sista skärmen. Den satt på rätt sten men på fel sida. Jag ramlade ner till fyra. På fjärde stationen var inte kartan orienterad. Jag blev ganska störd av det och var tvungen att vända den nittio grader innan jag började svara. Kanten på stenmuren kom två gånger med olika definitioner. Eftersom jag inte läste definitionen drog jag på mig kvällens enda fel här. Ramlade ner till sjätteplats. På sista stationen började jag få problem med lyset. Jag måste verkligen investera i en modern pannlampa om jag ska fortsätta med det här. Trots detta var jag snabb igen, men kontrollerna var lätta. Jag behöll sjätteplatsen. Bra prestation det, verkligen, men jag fick inte den rankingen jag hade kommit för att inkassera. Erik Stålnacke var så snabb och utan fel att han förstörde rankingen för alla oss andra.   

 

2017-10-20. Med snubben Guds goda minne och min nya mobiltelefon på passagerarsätet bredvid mig åkte jag till Sverige efter jobbet. På köpcentret i Charlottenberg var det full rulle, kön till pantautomaterna slingrade sig ända ut i korridoren. Då är det illa. Jag gick rakt på sak för att inte tappa dyrbara minuter. Jag pissade, jag pantade inte, jag köpte grillad kyckling, fruktyoghurt, dobbelnougat och hastade vidare. Jag åt medan jag körde och lyssnade på Thåström. Mörkret kom smygande. Framme i Västerås gick jag en lov ut från hotellet för att hitta en matbit. Första syltan som jag snubblade över var en italiensk gourmetrestaurang. Den höll vad den lovade. Tillsammans med min Samsung åt jag en alldeles utmärkt fredagsmiddag, penne med högrev och svamp, drack ett utmärkt öl, och ett mer än utmärkt vin. Snubben Gud alltså. Han kan dela ut belöningar. 

 

2017-10-17. Snubben Gud och jag har varit kompisar rätt länge. Vi träffas inte speciellt ofta, jag låter honom för det mesta vara i fred. Om sanningen ska fram tycker jag han funkar bäst när man behandlar honom som det han är, en projicering. Men jag har alltid haft en känsla av att han gillar mig. För honom är jag antagligen en riktig hotshot som knallar runt bland människorna och är rätt trevlig. Och ska det till så hjälper jag gärna någon i nöd. Sånt verkar han gilla. Men jag kan vara dum också, jag som alla andra. Som med mobiltelefonen. När jag är alltför korkad rör snubben Gud gärna om i grytan lite så jag ska bli uppmärksam på vad som håller på att hända. Och han gör det gärna med ett glimt i ögat. Telefonen min är gammal. Den går utmärkt att ringa med men den är full. Inte av grappa, som jag ibland, utan av data. Det finns inte plats till flera appar till exempel. Och trög är den också, att gå ut på internet är ingen blixtsnabb historia precis. Jag borde ha köpt en ny för länge sedan. Det visste snubben Gud. I torsdags parkerade jag bilen vid Snyta och plockade ut cykeln. Det var fint väder, torrt, och jag skulle hinna en rejäl runda innan det blev mörkt. Jag bytte om men när jag skulle lägga mobilen i bakfickan på tajtsen hittade jag den inte. Jag letade genom alla kläder ännu en gång och sedan bilen. Jag ringde till telefonen med min jobbtelefon. Inte ett ljud från varken kläderna eller under bilsätena. Det fanns inget annat att göra än att åka tillbaka till Storgata och ut till Solstrand och göra samma sak där. Jag finkammade alla ställen där jag hade varit under dagen. Inte skymten till min gamla kära mobiltelefon. Till slut stack jag ut och cyklade, fick stressa för att hinna innan det blev mörkt. Sedan gick det några dagar. Telefonen dök inte upp. Jävlar var roligt han tyckte att det var där uppe på sina stackmoln, snubben Gud. Han visste givetvis var telefonen var hela tiden. Jag försökte ha is i magen och inte spärra simkortet medan jag väntade på att den skulle dyka upp. Men till slut var jag tvungen att kasta in handduken. Att leva utan mobiltelefon är i våra dagar tämligen omöjligt. Jag spärrade simkortet, beställde ett nytt och köpte ny telefon, Samsung S7. Att sjuan står för sjunde modellen i S-serien är uppenbart, men vad S:et betyder vet jag inte, kanske snubben, han där uppe. Alla fattar ju vad som då hände. Min kära kollega Öyvind knackade på min dörr, höll en telefon i sin hand och frågade om den var min. Han hade gått runt på parkeringen och pratat i telefon och plötsligt sparkat till någonting hårt. Det åskade från himlarna när snubben där uppe vred sig i skrattkramper. Jag vägde telefonen i min hand en stund, den var kall och fuktig, tom på batteri. Jag satte den på laddning. När den hostade till och startade tickade 38 obesvarade anrop och sms upp på skärmen. 

 

2017-10-06. Sista dagen. Äntligen var solen tillbaka. Nu var det som det skulle vara. Jag stack till och med iväg i bar överkropp. Jag körde samma utgång som dagen innan, följde kusten norrut och klättrade sedan upp till Linguaglossa. Det var en perfekt dag att cykla i, lagom varmt och fin utsikt åt alla håll. Efter Linguaglossa tog jag höger och fortsatte samma väg som när jag rundade Etna tidigare under veckan, rakt västerut. En av de bästa vägarna jag har cyklat, småkuperat och lite trafik. Uppe vid en vinodling tog jag rast, åt ett päron och en croissant och kände mig som stålmannen. Kroppen funkade och benen var pigga. När en flakmoppe på tre hjul och flaket fullt av vindruvor kom ifatt mig hängde jag på en stund i dragsuget men var till slut tvungen att ge mig i en av de långa uppförsbackarna. Efter fyra timmar var jag framme i Bronte där orienterarna hade sin sista etapp. Vi åt pasta med pistagesmak, en av ortens delikatesser, innan bussarna tog oss upp till toppen av Etna, 3 000 meter över havet. Jag borde givetvis ha cyklat ända upp. Men så kom jag ihåg att jag snart fyller 60. Det skulle ha varit att överdriva.  

 

2017-10-05. Vädergudarna var fortfarande lika förbannade på sicilianarna. Det regnade hela natten och fortsatte på morgonen. Det kom en droppe för varje liten pappersbit som puckhuvena har slängt längs vägkanterna. Efter frukosten satt jag i lobbyn och studerade molnen. De följde kusten norrut. Planen blev att vänta tills en skur hade kommit och så följa efter den där skuren och hålla undan för nästa. Jag stack iväg klockan nio. Planen funkade i ca två och en halv minut. Sedan öppnade himlens portar sig på nytt. Jag var genomblöt på studs. Så fort jag kom in i nästa tätort ställde jag mig i en portuppgång och fick vänta en kvart innan också den skuren hade dragit förbi. Som tur är var det varmt, det gick ingen nöd på mig. Men jag vurderade att vända, kan jag erkänna. När det lättade gjorde jag ett nytt försök. Den här gången gick det bättre. Nästa skur var lättare, nästan duggregn. Men nu hade vattnet samlat ihop sig och förvandlat vägarna till bäckar. I svackorna stod vattnet så djupt att jag hade pedalerna under ytan. Och när jag i jämnhöjd med Linguaglossa tog 90 grader västerut upp från kusten mot Etnas sluttningar kom allt vatten mot mig. Det var som att cykla i en flodfåra, strömmen slet i cykeln. Uppe vid genomfartsvägen tänkte jag vända, men det är ju så det är, när allt ser som mörkast ut kommer plötsligt en strimma sol och skär igenom skyarna. Det lättade igen. Och speciellt uppe på sluttningen såg det ljusare ut. Så jag fortsatte. Jag klättrade till Anas och Linguaglossa och började torka. Rejäl klättring det där, från havsnivå och vidare upp mot Etna, jag ömsom stod och ömsom satt på cykeln. Jag fortsatte hela vägen upp till restaurangen där orienterarna sprang, på 1 500 meters höjd. Fint träningspass, tre timmar och en kvart. Var skönt att dra på sig torra kläder där uppe och äta en tallrik grönsakssoppa.  

 

 

 

2017-10-04. En dag på Sicilien. Det regnar aldrig här. Nu har det regnat varenda dag sedan vi kom. De sicilianska puckhuvena får skylla sig själva. Jag har en teori om att allt skräp som ett folk kastar ut från sina fönster står i direkt proportion till vreden i det landets vädergudar. Så nu drabbas den här ön äntligen av något som man kan kalla rättvisa. Det är payday och det regnar så mycket att till och med Etna håller på att slockna. Jag har cyklat fast det regnar. Dagens observationer är mångfaldiga. Vad sägs om att en snubbe har dumpat vardagsrumssoffan i vägkanten? Vad sägs om att nästa snubbe har baxat ut vattenberedaren och tippat den i diket? Men priset togs nog borta i Naxos. I en T-korsning med två filer, en till höger och en till vänster står en bil parkerad i högerfilen. Detta orsakar givetvis kö eftersom alla som ska till höger måste konkurrera om platsen i vänsterfilen. Jag tittar in i bilen när jagpasserar. Gubbjäveln har frun i passagerarsätet och två barn i baksätet. De har rastat i högerfilen för att käka, alla fyra idioter sitter där och tuggar på varsin macka, mitt i en gatukorsning, utan för en sekund reflektera över vilket elände de förorsakar. Jag tror knappt mina ögon. Jag säger bara en sak, om vi anordnar världsmästerskap i dumhet så kommer garanterat en sicilianare att vinna.  

 

2017-10-03. En backe är en backe. Och en backe är till för att besegras. Eftersom jag vände innan Castelmola för två dagar sedan kom jag tillbaka nu för att slutföra uppdraget. Det gick fort till Giardini Naxos, tog bara halvannan timme. Men backen upp var tuffare än jag hade trott. Vissa partier stod jag upp på lättaste växel och försökte bara hålla benen igång för att inte stanna upp totalt. Skönt att få lite puls. Och lite mjölksyra. 45 minuter senare stod jag på toppen. Utsikten var enorm. Men om sanningen ska fram, har man sett en medeltidsstad så har man sett dem alla. Grejen var att orka hela backen. Men när jag skulle ner igen började det regna. Kom plaskvåt tillbaka till hotellet. Öl och grappa är medicin mot det mesta, balsam för en våt stackars krake.  

 

2017-10-02. Ostadigt väder. Inte så mycket man kan göra åt det. Jag lastade in min cykel i turistbussen och åkte med orienterarna upp mot Etna. När vi klev ut var vi uppe på 1 500 meter och det var kyligt i luften. Jag hoppade upp på hojen och susade nerför berget samma väg som vi hade kommit. Det var iskallt och händerna som krampaktigt knep in bromsarna stelnade snart och jag var tvungen att stanna. Men lite längre ner kom värmen tillbaka och jag svängde västerut längs Etnas norra sluttning. Det luktade bränt, gräslandskapet låg sotigt och svart efter eldsvådor. Men vilket ställe att cykla på, närmast perfekt, bra asfalt, småkuperat, vacker utsikt, lagom varmt, ingen trafik att tala om. Det enda som kunde störa friden var enstaka kor som makligt strosade fram på sökande efter gröna grässtrån. I höjd med Randazzo svängde jag söderut och fick en fin lång stigning upp på krönet vid Etnas nordvästra hörn. I Bronte tänkte jag ta en fika men staden var kaotisk och hårt trafikerad så det kändes bara som en befrielse att komma vidare. Samma sak hände vid Adrano. Så jag stannade vid en rastplats och åt lite frukt istället. Både vägrenar och rastplatser på Sicilien ser ut som soptippar. Med avsky såg jag runt mig medan jag tuggade på mitt plommon. Hur korkade kan folk bli? Jag har en soppåse så jag tar en biltur och kastar ut skiten i naturen och huxflux så är mitt problem borta. Fuckings jävla puckon. Man blir heller inte speciellt imponerad av trafikplaneringen. Planering? Vad är det? Vi bygger en väg här, grabbar. Så kopplar vi ihop den med den där vägen där nere. Så sätter vi upp några vägskyltar här och där. Var de ska peka? Va fan, de kan väl peka lite hur som helst, det är väl inte så jävla noga. Jag såg en skylt som pekade mot Nicolosi och lämnade den hårt trafikerade landsvägen. Jag borde givetvis ha kollat gps:en på telefonen, men en skylt har ju en viss pålitlighet där jag kommer från så jag cyklade upp i sluttningen. Snart insåg jag att vägen ledde mig upp mot Etna söderifrån så jag kollade telefonen och förstod att jag var på fel väg. När jag kom tillbaka till rondellen där skylten stod stirrade jag på den i vantro. Den pekade fel väg. Hur kan människor sätta upp skyltar som pekar fel? Hela södersidan om Etna består av förorter till storstaden Catania. Med många människor och många bilar på en och samma plats och det utan trafikplanering så blir resultatet kaos. Att cykla runt Etna är helt fint det, bara man slipper sydsidan. En italienare kan vara nog så besvärlig att omgås med, en sicilianare är snäppet värre antar jag. En sicilianare i bil är en total katastrof. Via Belpasso, Nicolosi och Pedara kommer jag ner i det totala anarkistiska helvetet Acireale. Utan gps hade jag aldrig hittat hem. Och jag är orienterare med väl upptränat lokalsinne. Men slutet gott, allting gott. Jag kom hem helskinnad efter fem timmar. Och det regnade inte. Men det gjorde det senare. När vi satt i baren och drack öl ljungade blixtrar över bassängen utanför glasdörrarna. 

 

 Lavastenar på Etnas sluttning.

 

2017-10-01. Första dagen i oktober. Första morgonen på Sicilien. Efter frukost lägger vi oss i solstolarna och läser. Havet skvalpar utanför. Man kommer inte ner dit för alla klippor. Jag simmar i bassängen istället. Vattnet är kallt och salt. Men solen är varm, lagom varm. Mörka moln tronar upp sig över Etna. Men längs kusten skiner solen. Jag hoppar upp på cykeln klockan halv två och kör norrut. Det börjar regna så fort jag kommer ut från hotellportarna. Det blir bara värre och värre. Regndropparna är stora och tunga, men det är ett varmt regn. Jag leker med tanken att vända. Men det är i såna lägen det är bra att vara hård i skallen. Givetvis slutar det snart att regna. Och givetvis torkar jag snabbt. I Riposto ser jag solen skina norrut. Och i horisonten tronar fjällbyn Castelmola. Kan vara ett lämpligt ställe att vända på. I Giardini Naxos äter jag min matsäck, några plommon och en croissant som jag har snott från frukostbuffén. Sedan börjar jag klättra. Backarna är sjukt branta. Slutligen kommer jag upp till Taormina. Det är värsta turisthålan, folk överallt. Jag leker med tanken att fortsätta upp till Castelmola. För en krigare som jag är det en självklarhet att fortsätta tills backens topp. Men jag tänker på min stackars hustru som sitter på hotellrummert och väntar troget på mig. Synd att oroa henne. Så jag vänder. Jag får stånga mig fram med min cykel längs gågatan där turisterna väller fram i flockar. Nerförsbackarna på andra sidan är livsfarliga. Jag ligger på bromsarna tills händerna krampar. När jag äntligen är nere och kan andas ut är det bara att köra på. Tillbaka i Riposto håller jag nästan på att bli mejad ner av en vespa. Jag säjer bara en sak, italienare är inte smarta nog för att färdas i trafik. Alla motorforden i det här jävla skitlandet borde säljas på tvångsauktion. Jag har ett förslag. Gör mig till president här nere så skulle ni få se på grejor. De jävla svartskallarna kunde börja med att städa undan alla sopor de slänger i vägrenen. Sedan skulle de få lära sig köra bil. När mörkret har fallit går min kära hustru och jag ner till en lokal restaurang och käkar lokala maträtter, hon fisk och jag kött. Mitt intryck är att cecilianare inte är speciellt mycket bättre i köket än de är bakom ratten. Hur mycket dricks gav jag? Inte ett jävla cent.   

Taormina och Castelmola i fjärran.

 

2017-09-30. Myrbråten - Sicilien. Resandets ljuvlighet. Iväg med bilen i mörkret. Det ljusnade på väg mot flygplatsen. En fika i avgångsterminalen. Så upp i luften och ner igen på Kastrup. Strosade en stund i butikerna innan flyget mot Rom tog av. Samma sak i Rom. Strosande. En äcklig pasta som sen lunch. Jag kunde i alla fall glädja mig åt ölen. Nej, inte den heller. Öl ska drickas på svalgången hemma på Myrbråten. Basta. Så upp igen och ner igen på Sicilien, Catania. Spöregn. Men varmt, och mörkt, kolsvart. Bussen till hotellet tog en evighet. Framme halv tio. Åt en sen middag. En dag i livet. 

  

 September går mot slutet.

 

2017-09-17. Farsan 90 år. Och jag snart 60. Dagen till ära tar vi havregrynsgröt till frukost. Ska det vara fint så ska det. Jag plockar ut cykeln och rullar ut mot Vansö igen. Den här gången fortsätter jag längre ut. Jag väntar på att det ska spricka upp den här gången också men får vänta förgäves. Kyrkorna passerar revy. Vansö kyrka, Fogdö kyrka, Helgarö kyrka. Istället för att vända vid Björsund åker jag över bron in i Eskilstuna kommun. Jäder kyrka och Kjula kyrka. Nästan så man kan bli religiös, he he. Den gamla Kjulakiosken finns kvar, nu med det moderna skitordet kebab på skyltarna. Jävla skitmat, kebab. Hur många gånger åkte jag inte Eskilstunavägen i min ungdom? Det var många det. Den är sig lik. Jag känner igen rakorna och kurvorna, åkrarna och energiskogen. Men trafiken är borta. Bilarna surrar som humlor uppe på motorvägen bredvid. Jag passerar Barva. I backarna upp mot Härad kommer äntligen solen fram och det är som att slå med ett trollspö, temperaturen stigen säkert tio grader på ett par korta minuter. Lunchen serveras nere hos Åsa, min syster. Vi äter levergryta i sommarvärmen och är även idag fyra generationer runt bordet. Jag kunde ha betalat mycket för att ta ett glas vin och så låta maten sjunka i solvärmen. Men jag är en stenhård jävel och sätter mig istället i bilen för sju timmars bilkörning hem till Norge. Ingen pardon. Det är gasen i botten och livekonsert med Status Que i högtalarna. Musiken svänger och jag kör fort och metodiskt. Tankar i Karlskoga. Köper ett kycklingben, ett wienerbröd och två Dubbelnougat i Charlottenberg. Hemma på Myrbråten halv tio. Yes. Vilken helg det blev. 

 

2017-09-16. Lördag i Strängnäs. Efter en tallrik mannagrynsgröt och två kokta ägg sticker jag ut på rullskidorna. Det är gråmulet och jag tar modumjackan på om det ska börja regna. Jag åker förbi Eskils källa ut mot Härad och tar av mot Näsbyholm. Men istället för regn spricker det upp och blir varmt. Jag svettas som en gris. Vid Vansö dricker jag vatten och drar ner blixtlåset i jackan. Efter duschen sitter jag en stund på balkongen i det fina vädret och självtorkar. Nere i Strängnäs är det högsommar. Jag hämtar tårtor på konditoriet som inte längre heter Schelins, utan Rogge. Jag slår en lov i Strängnäs, tittar i skyltfönster. Det gamla ostaffären finns kvar. Oskar Erikssons bokhandel har blivit pizzeria. Jag köpte mina första ungdomsböcker där. Bokserien med Dante av författaren Bengt Linder var en av favoriterna. Kanske min humor skapades där, i alla fall en del av den. Vi hämtar Lisbeth, min mammas bästa väninna och Lennart, min morbror. De pratar i munnen på varandra på väg ut till Mariefred. Det är fullt med folk runt Gripsholm, på gågatan och nere vid kajen. Det är indiansommar. Vi har beställt långbord. Vi är 14 runt bordet, fyra generationer. Efteråt åker allihopa hem till pappa och äter tårta. En bra dag. Jag har inte haft så mycket kontakt med min släkt genom åren. Men det här var verkligen en bra dag.  

 

2017-09-15. Efter jobbet åker jag mot Sverige. Det har verkligen varit mycket kuskande den här hösten, det här året. Nu är det farsans 90-årsdag som gäller. Jag trivs bra i bilen måste jag säga. Det gör ingenting att jag är ensam. Fram till gränsen lyssnar jag på Frida Hyvönen. Talangfullare brud får man leta efter. Jag lyssnar på orden, följer med i berättelserna. Sjön är en fantastisk låt. Och det där mejlet hon får från galningen hon var gift med en stund är ju lysande. Vi är i Paris, Stockholm och Västerbotten tillsammans. Om jag ska vara kritisk borde hon fila lite mer på låtarna innan de släpps. Jag saknar bättre rim här och där, känns som sångerna bara är 90 % färdiga. Men vilken talang. En svensk kvinnlig Bob Dylan. Men bruttan borde skicka sina texter till mig innan dem släpps nästa gång så kunde jag lägga till och dra ifrån. Då hade det blivit jäkligt bra, ha ha. I Charlottenberg tar jag mitt obligatoriska stopp. Jag pissar, pantar flarror och går på systemet. Så köper jag ett grillat kycklinglår, en liter Yoggi, en påse lösgodis och två Dubbelnougat. Medan jag kör mot Karlstad och smaskar på godsakerna lyssnar jag på Thåström från milleniumskiftet. Han fläskar på ordentligt med gitarrerna precis så som jag vill ha det. Jag behöver heller inte hjälpa honom med texterna precis. Över Karlstad och Vänern tonar mörka moln upp sig. De är kolsvarta, nästan lila. Solen står lågt under molnen och när regnet startar bildas den största regnbåge jag har sett. Två dubblar regnbågar går från stubbåker till stubbåker som två väldiga crocketportar. Jag saktar ner på farten men drar på igen när regnet slutar bort mot Kristinehamn. Halv tio är jag hemma i Strängnäs. Det blir te och macka vid köksbordet hos farsan.   

 

2017-09-13. Jag tar cykeln och dammar runt slottetrundan. Det känns skönt att göra det ibland. Det är skönt att bli trött. Men kicken i åkningen är borta. Jag är lika trött som i somras, men det går långsammare. Jag är chanslös på tiderna jag hade i augusti. Jag är fem minuter långsammare. Det gör ingenting. Det betyder ju bara att jag var i form när jag skulle vara i form. Man kan inte vara i form förjämnan. Inte ens jag. Det är skönt att sitta på verandan efteråt och låta svetten torka när man har kört ett hårt pass. Man landar kvällen på ett elegant sätt.

2017-09-10. Halden. NM PreO. Den ljusnande framtid är vår. Efter allt regnande går solen upp bakom Fredrikstens fästning när vi äter frukost. Det får tas som ett tecken i tiden. Allt kan hända. Allt kan gå bra. Och det går bra. När starten går kommer jag in i ett fint flyt. Jag läser in ettan, tvåan och trean. Jag ser finten på fyran och falskar den. Jag ser också finterna på femman och sjuan ute på åkrarna. Första tvekan kommer på åttan. Det stämmer inte helt där. Men efter att ha tänkt länge väljer jag B istället för att falska, något som skulle visa sig rätt. Kontrollen blir dagens akilleshäl för många och avgör mästerskapet. Juryn är till och med ute och tittar på skärmplaceringen efteråt efter protest. Flytet fortsätter. Det är en bra karta och tydliga skärmplaceringar, kanske lite för lätt. Min kris kommer på 18: kontrollen. En lucka i mina kunskaper blir ödesdiger. Skärmen sitter på rätt ås, men den sitter mitt på, inte ute på spetsen som den brukar göra. Den sitter tre meter fel. Men definitionen preciserar heller inte att den ska sitta på spetsen. Ska skärmen hänga mitt på åsen eller ute på spetsen om ingenting nämns på definitionen? Jag vet inte svaret, har aldrig tänkt på saken, har använt mitt liv till att grubbla på helt andra problemställningar. Jag törs inte stämpla. Jag tror att jag har alla rätt hittills och stämplingen kan bli fatal. Jag tänker tanken att nu avgörs guldkampen. Resten av banan går bra. Innan målgång stämplar jag nummer 18. Jag falskar den eftersom jag tycker den ska hänga ute på spetsen. På tidskontrollen är jag snabb. Men i likhet med nästan alla får jag ett fel där. Jag blir sjua. Av de fem som har alla rätt har alla sämre tid än mig på tidskontrollen. Jag kände rätt där ute i skogen. Hade jag stämplat A på den lilla åsen hade jag blivit norsk mästare. Man lär så länge man lever. Vissa lärdomar bränner sig fast mer än andra. Modum o-lag stormar fram i preO-cirkusen. Arno tar brons. 


 

2017-09-09. Halden. NM TempO. Jag börjar svagt, hugger som en kobra och får bästa tid. Men jag har två fel. Jag hittar inte en tvådelad brant i skogskanten och måste chansa, och så låter jag mig luras när Foxtrot sitter aningen fel. Är nia efter första stationen. Sedan hittar jag flyten och nitar andra stationen på en hyfsad tid, blir tvåa på stationen och klättrar till femte plats sammanlagt. På tredje stationen låter jag mig ånyo luras. Jag följer min upplagda taktik och svarar fort, men får åter två fel. Blir fintad av banläggaren att välja två kontroller utanför synsfältet. Är åtta på stationen och sjua sammanlagt. Avslutningen är magnifik. Jag använder lite längre tid på fjärde stationen, 32 sekunder, och får alla rätt, fyra på stationen och sexa sammanlagt. Sista stationen vinner jag givetvis. Jag är ju känd för mina avslutningar, mängdtränad som jag är. Jag har alla rätt på 16 sekunder. Jag cementerar mig sjätteplats. Femma i SM och sexa i NM. Jag fick skriva autografer hela kvällen i baren. 

 

2017-08-30. Augusti är över. Svenska Orienteringsförbundet har uppdaterat rankinglistan i PreO. I somras låg jag 60:e. För första gången har jag sex resultat att räkna. Är på 20:e plats nu. Det kallar jag att gå från klarhet till klarhet. Vad händer nu? Det låter ju frestande att sikta på Top Ten. Antagligen åker jag till Sverige och kör en dubbelhelg. Den här sagan har bara börjat.   

 

2017-08-27. Hur ska man fira att man cyklar både Cykelvasan och Birkebeinerrittet under tre och en halv timme? Man går ut och byter olja på gräsklipparen. Ganska logiskt, eller hur? Jag gör det en gång om året, byter olja. Givetvis kröp jag in under knivlådan och gjorde rent när jag ändå var i farten, karvade bort en lång sommars gräsrester. Sedan gick jag in och öppnade en burk vit färg och målade sovrumsfönstret. Det har flagat där sista året. Antar att det kommer av fukt när jag sover med öppet fönster. Alternativet kunde vara att huset helt enkelt börjar bli gammalt. Har bott här i arton år. Tiden går. Vissa fogar mellan källargolvets klinkers har också börjar lossna, liksom flagat på sitt sätt. Jag blandade ihop en smet fogmassa och trollade bort alla skavanker. Efter en timme i stakmaskinen drack jag whisky i nergående kvällssol. 

 

2017-08-26. Birken. Jag fick startled 19 och det bekymrade mig innan start. Hur arrangören seedar folk till startgrupperna är verkligen ett mysterium i Norge. Kan de bara inte ta en telefon till Sverige och fråga hur man gör det? Varför startar folk som cyklar på mina tider i startled 10 och jag i 19? Prenumererar man på leden i Norge? Nu hade jag inte behövt oroa mig. Det var alldeles uppenbart att flera var i samma båt. Med andra ord, det gick fort som bara satan redan från start. Redan efter några km började ledet spricka upp och jag fick vara på hugget för att täta alla luckor som uppstod innan de blev för stora. Till slut var vi bara sju man kvar i täten. Jag bet mig fast i bakhjulen som sjua och gav inte från mig en decimeter. Tiden vid första vätskekontrollen var sensationellt bra, dryga 36 minuter, fyra minuter snabbare än ifjol. Jag var trött, men inte plågad. Men så gick det ännu snabbare. Jag fick spurta för att inte släppa lucka. Under mitt första år som cyklist tyckte jag att nerförsbackarna var läskiga. Det tycker jag inte längre. Jag hade inga problem att hänga med ner till vändpunkten. Men på bron tappade jag min drickflaska. Att stanna var givetvis uteslutet. I gåpartiet vilade jag och längs den steniga stigen vidare hade jag inga problem att haka på, jag klarar mig som bäst där det är trixigt. Men när vi kom ut på grusvägen igen drogs farten upp nåt så jävligt. Andra tidkontrollen passerades på 1.12. Jag var sju minuter före min passering året innan. En rask matematisk operation indikerade att jag kunde komma ner på 3.20. Men jag hann knappt räkna färdigt förrän jag fick problem. Mittenpartiet i Birken är tufft med långa slaka motbackar på grusväg. Och vi hade nu kommit ifatt massa folk från tidigare grupper som vi ryckvis passerade. I ett av de rycken tappade jag hjulet framför mig och när jag skulle ta igen luckan kände jag att jag inte orkade. Pulsen blev sky-high och låren fylldes med mjölksyra. Det gick för fort. Jag hamnade på efterkälken och kunde inte annat göra än att se min klunga försvinna iväg. Jag körde solo med soporna från led 17 och 18 en stund tills pulsen stabiliserade sig. Då kom nästa klunga från mitt eget led och jag fick några att hänga på igen. Så kom törsten. Törst är en smärtsam känsla och jag förbannade min vattenflaska som inte längre var med mig. Vid tredje tidkontrollen var jag åtta minuter före mig själv men var så törstig att jag måste dricka flera muggar och tappade därför hänget för att andra gången i tävlingen. Jag körde solo länge sedan, kunde hänga på klungor nerför men de var så svaga uppför att jag måste passera dem och dra själv. Jag förlorade tid här och letade desperat efter några jämbördiga konkurrenter att köra ihop med. Trots detta låg jag tio minuter före fjolårets tid på toppen vid den sista kontrollen. Ner till Lillehammer är det bara nerför. Jag klarade mig bra där, tordes släppa på. Det var en befrielse att komma i mål. Jag parkerade cykeln och skyndade mig bort för att dricka vatten. Nästa år måste jag ha en camelback på ryggen. Tiden blir 3.29.43, tretton minuter bättre än förra gången. De som drog min klunga var sju minuter före mig, kunde ha varit värre med tanke på hur trött jag var en stund där på mitten. Jag blir 161:a i M 55. Jag är nöjd.

 

2017-08-20. Hälsingehelg i preO, öppet DM. Förr i tiden var små städers Grand Hotell en slags flärdfull medelpunkt. Grand Hotell i Bollnäs är närmast sunkigt. Men det gör mig ingenting. På nåt sätt gillar jag att bo folkligt. Och läget är ypperligt, baren O'Leary's på ena sidan och kinarestaurangen på den andra. Femteplatsen i SM firades med en öl i baren tillsammans med kartorna och sedan räkor i sötsur sås och rödvin. Var ensam i restaurangen. Kanske var det rödvinet som gjorde att jag glömde att läsa PM. Tidkontrollen var innan start. Jag överraskades och var inte riktigt förberedd. Sex kontroller på ett hygge, tre i sänkan, tre på åsen. Jag skjuter från höften på nio sekunder, har sänkan rätt men åsen fel. Men jag är inte ensam om att bomma. Halva världseliten är ju där och hela gänget bommar. Eftersom det är DM går vi en A-bana, inte elitbana. Jag märker det, det är lättare. Men samtidigt blir jag paranoid. När det är för lätt tror jag att jag blir lurad på nåt sätt. Men jag blir inte det, låter mig inte luras och är försiktig när jag stämplar så jag inte stämplar fel. Jag får fullt hus tillsammans med elva andra och blir sjua, alla sex framför mig hade båda rätt på tidkontrollen. Rankingpoänget jag fick var 1,05, bäst hittills i min karriär som precisionsorienterare. Tillbaka i Bollnäs tankar jag och handlar mat. Sedan kör jag mot Dalarna över Edsbyn, Furudal och Skattungbyn. Det är tallhedar och vitmossa. Det är vackert. Jag lyssnar på Lundells "Det goda livet" efter att Stina Ekblad har avslutat sitt sommarprogram i P1. Det stinker 80-tal, powerballads med tunga trummor, ekon. Det är sisådär. Som alltid är några textrader lysande, men jag saknar de stora känslorna, ångesten, sorgen, glädjen. I Mora sitter Urban "Ke" Hallberg och väntar på mig med kaffe på terrassen. Det smakar alldeles utmärkt. Och Dalälven rinner förbi som den alltid har gjort. Mot den norska gränsen kör jag fort och försöker hålla skärpan uppe när det gäller kameror och laserkontroller. Jag spelar Landslaget, en gammal personlig favorit som varit bortglömd länge. Det är skitbra. Jag sitter bakom ratten och skriker med i texterna. Det är folkrock med inslag av violin och banjo. Det är körsång american westcoast style. Det är en del blaha-texter, men det gör mig ingenting, det är opretentiöst. Och allt blir förlåtet när Lasse Lindbom nästan grinar i den vackra "Kom Aldrig Mer Igen". 

 

 

2017-08-19. SM tempO Söderhamn. Men jag vaknar i Leksand. Jag har åkt dit rätt från jobbet dagen innan. Det regnar. Jag äter en långsam frukost i matsalen på Moskogen hotell tillsammans med de andra hotellgästerna. Det är ganska glest med gäster, den här sommaren sjunger på sista versen. Jag bor här gratis, vann en övernattning på förra årets SM i mtb-o. Det är sen eftermiddagsstart på SM så jag har gott om tid till att vara turist. Numera går riksvägen utanför centrum men på sextio- och sjuttiotalet körde vi genom själva Leksand. Jag känner igen mig, bron över Dalälven, gatorna i centrum. Sedan tar jag vägen över Sågmyra och pissar i Bjursås, mest för att ha någonting att berätta för Per-Erik "Limpan" Björklund i ett mejl eller när jag ser honom nästa gång. Jag gjorde lumpen i Falun för snart fyrtio år sedan. Jag kör in till Lugnet. Området är fullt med tält, någon slags musikfestival. Jag känner igen mig. Jag åkte 100 mil skidor det året, en gräns som passerades. Ofta åkte jag från luckan upp till Lugnet och så en runda på spåren. Jag känner igen den raka gatan upp till sporthallen. Men sedan känner jag inte igen mig längre. Området norr om I 13 är exploaterat till oigenkännlighet av Scandic Hotell, rondeller, köpcentrum och ny motorväg mot Gävle. Men jag åker in på regementet. Min kasern är hälsoföretag. Dörrarna är låsta så här en lördag. Hade varit kul att gå in. En naprapat verkar hålla till i min gamla lucka. På vägen mot Gävle dyker andra gamla kända namn upp. Vägarna går upp mot Sundborn och Karlsbyheden. Sedan kommer Hosjö, Hofors och Storvik. Jag älskar verkligen det här, att glida fram genom Sverige och lyssna på gammal svensk musik. Jag lyssnar på Ulf Lundell. Har inte hört honom på några år och går nu på nytt genom de gamla plattorna. Några av låtarna är verkligen usla, oftast de akustiska, men så bombar bandet på igen och då svänger det av bara satan. Jag kör in i Sandviken och känner igen mig. Sedan kommer jag till den gamla hålan Valbo. Det är ingen håla längre. Området är förvandlat till ett köpcentrum som slår ut gränshandeln mot Norge med hästlängder. Jag belönar min insats på Cykelvasan med en ny regnjacka från Craft. Och givetvis tjackar jag ett flak svenskt öl när jag får chansen. Jag hinner knappt ut på vägen igen förrän jag lockas in av en ny skylt mot Mackmyra whiskyby. Om jag minns rätt så har Frycke investerat i en tunna där, som jag hoppas få ett smakprov av snart. Till slut är jag framme på TC. SM i tempO. Jag startar sist, de seedade stjärnorna går ut först. Jag är full av energi. Jag är klar. Och jag attackerar ganska hårt, svarar på impuls. Banan är svår och jag har många fel. Men det har de andra också. Jag kommer femma. Jag har åkt långt och kom för att stå på pallen, men jag måste erkänna att jag är nöjd. Jag får pris, ett presentkort, och drar in en bra rankingpoäng. På den efterföljande preO:n blir jag tia. Ganska hyfsat det också. Konkurransen är trots allt hård.  

 

 

2017-08-15. 

Snustorr i käften

 För alla oss som har lagt orienteringsskorna på hyllan och på grund av efterhängsna skador istället har börjat cykelorientera är ett trevligt faktum att vi plötsligt återser gamla konkurrenter och tidigare klubbkompisar som vi kanske inte har sett på många år. På parkeringsplatsen vid Ärlas klubbstuga Åsborgen under årets SM i mtb-o strålade jag till exempel på en och samma gång ihop med inte mindre än fem gamla malmbyiter från, som det så fint heter, tiden då det begav sig. Plötsligt stod vi bara där som om tiden hade stått stilla, jag och Ke, Martin, Linkan, Stellan och Larsa. Kul sånt där. Jag får en så där andäktig känsla inne i mig att allt hänger ihop, att allt är en enhet, at livet är rätt viktigt.

   Under O-ringen i Sälen 2016 var jag också med och cyklade. Att det gick speciellt bra är en rätt kraftig överdrivning. Jag var förpassad ner i resultatlistans träsk, kämpade om placeringar långt från glitter och glans. Så kan det gå när man kan springa men inte cykla. Så är det inte för alla, verkar det. I klassen över mig, H 60, upptäckte jag ett känt namn överst, Berth-Arne Bengtsson från Långhundra i Uppland. På tiden när det begav sig sprang han för Skåneklubben Torfinn. Ryktet som gick på målområdet sa att han hade cyklat runt banan på en gammal damcykel utan cykelskor. Det var antagligen en överdrift, men jag kunde inte se bort ifrån att historien hade vissa element av sanning i sig. Tyvärr såg jag honom aldrig och kunde inte därför verifiera sanningsgraden i ryktena.

   I bilen tillbaka till hotellet gick videofilmen inne i min skalle igång. Det var 1982. Vi var i Skåne för att springa NOM-tester i Brösarp. Berth-Arne var på hemmaplan och i sin livs form. Han sprang sig in i NOM-laget. Det var varmt som det nästan bara kan vara en helg i augusti när högtrycket har lagt sig över Sverige och luften står dallrande över hyggena. Fast han gick så bra som han gjorde kunde Berth-Arne inte låta bli att klaga efter att ha passerat mållinjen.

   - Det var ju inte tillräckligt med vätskekontroller, grymtade han på sin skånska rotvälska. Mot slutet var jag så jävla törstig att jag övervägde att krossa kompasshuset och slicka i mej dropparna.

 

 

2017-08-14.

Jögge och Jerry

1977 fyllde jag 18 år och tog körkortet bara några veckor efter födelsedagen. Att ha körkort som orienterare öppnade vägar in i en helt ny värld. Bland annat behövde vi inte längre utnyttja varken Dagge eller Kjella, som båda var ett år äldre, för att komma oss dit vi ville. När vårsäsongen gick mot sitt slut åkte vi allihop upp till Nås i Dalarna för att fira midsommar. Jag var givetvis en av dem som körde. Man gjorde så på den tiden, åkte ut till en festplats och tältade. Alla vi juniorer var med, men också många yngre seniorer. Malmby IF yrde av liv, både på träning och fest. Förväntningarna var givetvis fullständigt orealistiska. Jag förväntade vackert väder, fest i glada vänners lag och lite träning emellanåt. Jag kanske till och med skulle träffa en tjej för att råda bot på den där själens obotliga ensamhet. Det här hände alltså på den tiden då jag ännu inte visste att den var just obotlig. Förväntningen till den där kvartingen silverrom inhandlad på Systemet var också tämligen orealistisk, för att inte säga idiotisk.

   Grejen var att den inte tog, den där första muggen rom utblandad i coca-cola. Man kan bli euforisk för mindre och känna sig oövervinnlig, trilla i fällan och låta storhetsvansinnet skölja över sig. När inte den första muggen tog fanns det bara en sak att göra, svepa en till. Innan jag visste ordet av låg jag och fingranskade grässtråna bakom tältet och försökte krypa längst möjligt bort från spyan jag just hade lagt ett stycke bort på ängen. Det blev en kort fest i glada vänners lag. Det blev heller ingen dans med ortens dalkullor. Det blev inte ens varken träning eller bilkörning den påföljande midsommardagen. Baksmällan blev legendarisk och har fungerat som varningssignal ända till idag, ett helt liv.  

   Jag fick nöja mig med berättelserna som villigt delades nästa dag. Jag var tydligen inte ensam om att ha dukat under i det vilda sjöslaget som hade utspelat sig. Jögge däremot hade stått pall. Den jäveln har alltid tillägnat sig ny kunskap snabbare än jag. Redan året innan hade han övernattat i fyllarresten när det var marknad i stan. Han hade lärt läxan. Och jag menar, vem minns inte hur han före alla andra kom hem med den första handledskompassen? Jögge hade till skillnad från mig varit i kalasform den här midsommarnatten. Kvällens höjdpunkt hade tydligen varit då han lyckades ta sig upp på scenen och med Jerry Williams arm om sina axlar sjungit tillsammans med folkparksstjärnan.

   Den tiden är för länge sedan förbi. Jag springer inte ens orientering längre. Däremot går jag. Jag går pre-o. Och precis som det var när jag blev orienterare som elvaåring hemma i Strängnäs har jag fått blodad tand. Jag tycker det är så kul att jag i år beslöt mig för att åka ända ner till Skåne för att ställa upp i SM. Peter Cederberg ville ha jobben som manager och chaufför och hängde på. Det blev en trevlig resa genom Västsverige. När vi lämnade E6:an innan Hallandsåsen och svängde in mot landet frågade Peter:

   - Det är en grej jag har tänkt på länge. Min mamma är från Nås i Dalarna och jag minns en gång när jag var femton bast och firade midsommar hemma hos mormor och morfar. Jag visste ju vilka ni var. Ni var dom där äldre stjärnorna i juniorklassen. Jag står alltså där i folkhavet och kollar in Jerry Williams när Jörgen Mårtensson dyker upp på scenen. Det måste ha varit 1977. Kan det verkligen stämma eller har jag drömt det? Jag har tänkt fråga Jögge hela livet. Men det har liksom aldrig blivit av. Vad tror du, kan jag ha sett honom där? Jag vet att det låter konstigt, men. Jag kan ha drömt det.

   Sakta vrider jag på huvudet och flyttar blicken från vägbanan till hans ansiktsprofil. 40 år försvinner på ett ögonblick.

   Peter sneglar frågande på mig och väntar på svar.  

 

2017-08-13. Första dagen i mitt nya liv som cykelstjärna vaknade jag som vanligt klockan sex och gick upp och pissade. Sedan la jag mig igen. Som stjärna kan man kosta på sig några primadonnafasoner. Inte förrän rätt före nio gick jag upp och satte på kaffe. Satt där och sörplade i morgonsolen på terassen och tyckte livet var rätt bra. Sedan gick jag in på resultatlistan från Cykelvasan och sög i mig detaljerna. Många godbitar där. Till exempel mina stigande placeringar för varje vätskekontroll. Det var inte förrän efter Hökberg som jag gick upp bland de tusen bästa. Avslutningen var alltså magnifik. Jag var på vippen att anmäla mig till nästa år, men klarade att hålla igen där. Kan vara smart att kolla tävlingsprogrammet i mtb-o och pre-o först. Jag höll sedan på att gå ut för att putsa Horse med en ren handduk, men höll igen också där. Istället satte jag mig vid mina vinbärsbuskar, satte på Ulf Lundells liveplatta från Roskilde och plockade av en svart och en röd buske. Jag la till några stjälkar rabarber och kokade en stor laddning sylt. Bra att ha på gröten det där. Om två veckor är det Birken, gäller att ladda med gröt. Efter ett pass på rullskidorna tände jag grillen, la upp fötterna på en stol och hällde upp ett glas Laphroaig. Belöningens timma var slagen.

 

2017-08-12. Cykelvasan.

Startområdet vid Berga by innan start.

 

Jag åkte mot gränsen rätt från jobbet fredag eftermiddag, åt en pizza i Elverum och var framme i Lindvallen vid sjutiden. Jag plockade ut min nummerlapp och åt ytterligare en pizza, nu i Sälen centrum. Sedan parkerade jag vid starten och övernattade i bilen. Skön känsla det där, att campa, som när jag var barn. Jag sov överaskande bra och kände den där pirriga känslan inför tävling. Jag hade länge ångrat att jag hade anmält mig men när formen kom tillbaka efter en hård träningssommar vände det. Nu hade jag lust att cykla. Jag hade lust att ge järnet. Och järnet gav jag. Det gick fort redan i början tyckte jag och det gällde att bita i och inte släppa hjulet framför. Vid Mångsbodarna låg jag drygt 1400 men kände att jag hade mycket krafter kvar. När mina konkurrenter blev tröttare och tröttare i backarna upp mot Risberg och Evertsberg tuggade jag bara på, flög om de stackars överviktiga krakarna. Efter Oxberg var alla backar avklarade och farten trimmades upp ytterligare. Jag har aldrig cyklat så fort i hela mitt liv. Det var full sula som gällde och så hålla tungan rätt i munnen så man inte kraschade. Vi bildade ett litet gäng mot slutet, jag och tre andra, turades om att dra. Jag drog uppför, lätt som en fjäder, och väntade på mina kompisar på krönet. Så tuggade de iväg på flatorna och jag fick maxa för att inte bli avhängd. Trodde inte mina ögon när jag såg måltiden, 3.24.45. Det hade jag inte förväntat. Jag snittade på 26,1 km/h, snabbare än mina tempopass. Och det i 94 km. Kom 934:a. 51:a i M 55.  

 

2017-08-08. Rätt ska vara rätt. Man ska fullföra sina planer. Min plan var att köra ett sista tempopass för att speeda upp formen till Vasan. Men det tog imot. Kan göra så ibland. Det är då det gäller att bita ihop. Så jag bet ihop och sluggade som en blådåre runt Slottetrundan. Gick ut lite saktare än förra gången och hade mer att ge mot slutet. Det funkade. Nytt pers. 26,0 i snitt. 1.11.03 på rundan. Bra att ha i ryggen när startskottet smäller på lördag.  

 

2017-08-03. Startbeviset för årets Cykelvasa har kommit. Jag kom först i startled 52 men som tur var fick jag räkna mitt resultat från fjolårets Birken och jag flyttades fram till led 13. Låter ändå som ett jävla sopled. Jag kunde ha tänkt mig åttan, där Ke står. Antar att jag cyklar ifrån honom med ett ben ungefär lika enkelt som jag stakar ifrån honom på vintern. Calle Blomberg står i elvan. Planen är att tackla honom ner i diket när jag fräser förbi. Vi får se hur det går. Efter gårdagens långpass blev det stakmaskin idag. När jag väl var i farten krossade jag mitt gamla rekord, stakade i två timmar. Lyssnade på Magnus Uggla medan jag stod där och gnetade. Hans första skivor var verkligen helt underbara. Sida två på "Livets teater" avgudar jag. Bobbo Viking har också sina starka sidor. Men sedan väljer han en annan väg. Han börjar skriva ettriga slagdängor som delar ut smockor till hela det svenska etablissemanget. Låten "IQ" är verkligen rolig och "Jag mår illa" likaså. Men det mesta blir skit. Jag fattar inte riktigt det där, hur en artist kan byta ner sig och sedan aldrig riktigt hitta tillbaka igen. Efter två timmar i maskinen ställde jag mig framför spegeln i hallen och kollade in mina muskler. Solen kom in snett och lyste på mig. Jag såg verkligen läcker ut.     

 

2017-08-02. Pre-o:s nya golden boy, jag alltså, är nu inne på den uppdaterade svenska rankinglistan. Efter tre fina resultat i Skåne och så tempon i Hamar är jag på väg som en raket upp mot pre-o himlen. Jag saknar fortfarande det sjätte resultatet och den andra dagen i Hamar var ju heller inte mycket att skryta över. Jag är 62:a. Inte illa pissat av en trähäst. Nästa vägskäl är SM i tempo där jag måste gälla som klar favorit och så påföljande DM för Hälsingland där några fina poäng ska erövras. Den nya rankingen inspirerade till ett långpass på cykel. Det blev nio kuperade mil på fyra och en halv timme. Dagens naturupplevelser blev ett påkört rådjur, en ilsken huggorm mitt på vägbanan och en ekorrunge som ännu inte hade lärt sig att vara rädd för cyklister och i likhet med ormen nästan kom in i mina ekrar. Drolsum - Furumo - Åmot - Skotselva - Ulevannet - Glitre - Saga - Sponevollen - Vikersund - Drolsum.

 

2017-08-01. Första augusti. En riktig milstolpe. Därifrån kan man se slutet på ännu en sommar. Jag blev lite försenad för att köra en lång cykelrunda. Ett problem det där med att måla och lyssna på radio, tiden går, springer ifrån en. Så istället för att sitta och nöta på sadeln dammade jag som ett svin upp till Slottet och tillbaka. Det gick bra, först. Jag låg på kanontider hela vägen upp. Vid vändpunkten hade jag snittat på 23,6, 0,8 km/h under perset. För första gången skulle jag kunna passera den nya drömgränsen 26,0 i mål. Men sedan kom verkligheten ifatt mig. Jag hade haft medvind upp och fick nu motvind ner. Dessutom blev jag trött. Klockan gick fortare än den borde och benen saktare. Jag tangerade mitt pers på 25,8, 1.12 på de 31 kilometrarna. Jag spar den där drömgränsen till nästa vecka.

 

2017-07-31. Att strosa barfota i gräset är semester. Så jag strosar barfota i gräset. I alla fall en stund. Livet består ju av att arbeta. Jag brukar tjata om det. Så jag strosar inte så värst länge. Så efter tio minuter satt jag bakom mitt staket runt terassen och målade. Bra torkväder i dag. Ganska kul det där, att måla. Man tar planka efter planka och så hux flux har man kommit till hörnan utan att man vet ordet av. Medan jag målar lyssnar jag på P1. Jag har hört några sommarpratare och några dokumentärer. Musikdokumentärerna om Ted Gärdestad och Kent var ju helt värdelösa, men de om Ebba Grön och Lars Winnerbäck i alla fall informativa. När jag har skrivit, läst, målat, tränat och strosat färdigt lagar jag middag, svensk husmanskost, till familjens förfäran. Jag har haft lite godsaker liggande i frysen, blodpudding, isterband, bruna bönor, prinskorvar. 

 

2017-07-30. Halvlång cykeltur. Gudarna är fortfarande på min sida. Först regnade det, så höll det uppe när jag var ute, så började det igen senare. Cyklade upp till Djupengrop och Breili. Skönt att tugga i backarna. Ner igen till Gulsrud. Tre timmar. Lagom runda. Kände av gårdagen i benen. Solen bröt fram några korta ögonblick ut på eftermiddagen. Då låg jag i solstolen ute på altanen med ett brett leende över läpparna. Sedan tände jag grillen och knipsade upp en pilsner.  

 

2017-07-29. Lång cykeltur. Drolsum-Furumo-Vestre Spone-Åmot-Bingen-Ravnås kyrka-Simostranda-Sysle-Drolsum. 95 km. Fyra och en halv timme. Det gick bra i tre timmar. Ganska segt mot slutet men ingen total genomklappning. Ostadigt väder. Men jag undgick regnskurarna. Det är det jag säger, gudarna är på min sida. I alla fall ibland.  

 

2017-07-25. Hemma igen. Och frisk igen. Den satt i den där rundan med magsjuka. Man vet inte hur reducerad man var förrän efteråt. I två veckor har jag varit risig i kistan. Men nu äntligen är jag frisk. Äntligen kan jag känna hunger. Äntligen känner jag någon slags energi. Det är nästan så att det spritter i benen. Men det är kanske att dra det lite långt. Dag två i mitt nya friska liv bestämde jag mig för att testa hur usel formen egentligen var. Så jag nollade klockan och dammade som en vilde runt Slottetrundan. Resultatet var sensationellt bra. Jag snittade på 25,5 km/h på 1.13. Alltså bara 0,3 km/h och en minut sämre än mitt tidigare pers. Inte illa. Jag kanske gjorde rätt som anmälde mig både till Cykelvasan och Birken i vintras. Nej, det är också att dra det för långt. Jag erkänner, jag ångrar att jag anmälde mig. Jag börjar bli less på att bli så där trött. Och jag har det ju i själva verket bra här hemma. Så varför måste jag hela tiden ut och åka? 

 

2017-07-19. Giro de Toscana. Sista etappen. Panzano-Donato in Poggio-Castellina-Panzano. Ingen växlande molnighet i sikte. Stekhett. Efter start rullar vi ner de fem kilometrarna till bron över floden Que? Sedan bär det av uppför i motsatt riktning mot när de körde Girot här 2015. Laget kastar som vanligt fram sin bästa hjälpryttare när det gäller långa och sugande uppförsbackar, Sirpa "Geraint Thomas" Lilja. Det är bara det att hun plötsligt förlorar koncentrationen, slår av på farten och plockar fram kameran. Hon ska plåta vindruvor. Jag och Spädde himlar med ögonen. Vi har liksom inte åkt förbi vindruvor nu varenda dag den senaste veckan. Men plötsligt ska de fotograferas. Efter att ha klättrat 300 meter tar vi rast i Castellina. Här har vi varit förut och vi går i våra egna fotspår och känner igen oss en stund innan vi slår oss ner och avnjuter en balja kaffe och en macka. Sista milen på girot stupar först fem kilometer ner tillbaka till bron, sedan tar den sista avgörande backen vid. Geraint kör som en blådåre. Leffe Froome och Spädde Contador hänger med tungorna halvvägs nere i asfalten. När spurten börjar hemma på gatan där vi bor lägger "Electric Charlotte" in overdriven på elcykeln och gör statister av oss andra, hennes andra etappseger. I sammanlagtlistan vinner alla fyra. Vi har exakt samma tid. Har aldrig hänt tidigare i tävlingens historia. Segerbanketten avhålls på restaurang. Leffe Froome, Leffe den fromme alltså, måste köra de sju kilometrarna bort. Det betyder att han måste hålla sig nykter inte bara hela eftermiddagen, utan också hela kvällen. Han är sur och grinig under hela middagen, höjer nätt och jämnt sitt vattenglas när det utbringas skål för väl genomförd vecka.

 

I hjärtat av Toscana.

 

Leffe den fromma skyddar sin överhettade och ovärderliga hjärna medan han kliar på myggsticket som kan ses på höger lår. Spädde den hårda kollar in tvättbrädan på magen för att se om gårdagens grappa har satt sig på fel ställe. 

 

2017-07-18. Giro de Toscana. Andra etappen. Panzano-Castellina-Radda-Panzano. Tävlingen vänder söderut. Först svischar vi nerför backen på lätta ben och tappar 300 meters stigning. Sedan ska vi upp de där 300 metrarna på andra sidan på tunga ben. Så är det i Toscana. Men vägen mellan Castellina och Radda måste sägas vara något av det finaste vi har cyklat, småkuperad, böljande, med utsikt åt båda hållen. En kaffe och en macka sitter fint inne i Radda. Hem igen är det samma visa, först ner och sedan upp. Men laget är samkört nu, håller ihop, hjul mot hjul. Smakar ölen bra sedan hemma på terassen? Är det lite småskönt att sträcka ut kroppen på en av solstolarna? Bara förnamnet, grabben.

 

Giro de Toscana är ett stenhårt race, inte minst för alla backarna. 

2017-07-17. Giro de Toscana. Första etappen. Panzano-Greve-Vignamaggio-Panzano. Vi åker åt nordväst. De två vikingarna Spädde den hårda och Leffe den fromma har förberett sig noga. Gårdagens intag av grappa har följts av två glas Lemonella till frukost. Ett i varje ben, som Spädde så träffsäkert uttryckte det. Likören gör susen. Tjejerna blir lite småsura när vi drar upp farten. Men etappen är lätt i början, lite småkuperad först och så stupar vägen ner till Greve in Chianti. Där äter vi glass på torget. Sedan cyklar vi hem till Mona Lisa, inte Späddes syrra alltså, utan bruttan som satt modell för Leonardo Da Vinci på den tiden när det begav sig. Slottet är också känt för att vara inspelningsplats för filmen "Mycket väsen för ingenting" på 1990-talet. Spädde den fjantiga springer runt en stund i trädgårdens labyrint och jagar Electric Charlotte precis som Kenneth Branagh jagade Emma Thompson i filmen. Att det alltid ska larvas. Att man aldrig kan ta en tävling seriöst. Det ska skämtas och fjantas och skojas hela tiden. Jag kan bli så jävla trött på sånt där. Livet är en allvarlig historia som jag tycker man ska ta seriöst. Men alla är ju inte som jag. Och det märks. När vi äntligen sitter på cyklarna igen och gör det vi kom för att göra, nämligen att cykla, avslutas racet med samma stigning upp till Palzano som på prologen. Laget kör den gamla vanliga taktiken, skickar fram Sirpa "Geraint Thomas". Alla delarna faller på plats. Fyra individer blir en enhet. Vi är en maskin.

 

Den svarta tuppen är kvalitetsstämpeln på vinet Chianti Classico. Här är vi alltså vid vätskekontrollen i Greve in Chianti. 

 

2017-07-16. Giro de Toscana. Prolog. Panzano-Lamole-Panzano. Äntligen har startskottet gått och vi sitter på sadlarna. Prologen är kort men svår, kuperad grusväg första delen. I Lamole är det matkontroll, ravioli och bubbelvatten. Vi blir upphunna av en klunga bakifrån. En överviktig yngling från ett konkurerande lag kör ifrån oss i nerförsbackarna så det står härliga till. Viking Eriksson har spagetti i benen efter magsjukan och kan inte hänga på. Nere i utkanterna av Greve börjar den långa stigningen tillbaka upp till målet i Panzano. Laget kör fram alla hjälpryttares hjälpryttare, inte Geraint Thomas alltså, utan Sirpa "The Lily" Lilja. Electric Charlotte gasar på med elcykeln. De två vikingarna hänger med tungorna ner i asfalten. Efter en sväng kan de plötsligt se en vit prick uppe i backen. Efter nästa sväng är avståndet halverat och vi ser att det är den vita köttbullen som så överlägset blåste ifrån oss en halvtimme tidigare. Fem minuter senare är vi ifatt. Köttbullen sneglar skräckslagen bak sig ett par gånger och får plötsligt se några otroligt intressanta vinrankor som lägligt växer vid sidan av vägen och som han bara måste stanna och studera noga. Vi blåser förbi. Segermiddag på utomhusrestaurang i skymningen. Festmåltiden sköljs ner med grappa. Myggorna anstormade mina anklar. 

 

Lagtempo på första dagens prolog. Laget har lite samarbetssvårigheter och lämnar lucka istället för att ligga limmade på varandras hjul. 

 

2017-07-15. Pisa-Panzano in Chianti. Alltid samma sköna känsla det där när man kliver ut ur flygplanskroppen och in i en masugn. Hettan slår mot ansiktet. Cykellaget "Electric Charlotte, Lily of the East and the two Wikings" samlas i Pisa för att starta i Giro de Toscana. Som alltid innan stora tävlingar råder stor osäkerhet om formtoppningen har lyckats eller inte. Viking Eriksson är risig i kistan. Viking Hellström har slarvat med träningen. Charlotte and Lily rycker på axlarna och diskuterar istället hur många skinnjackor de ska köpa i Florens. Några som har sett fram mot teamets ankomst till Italien är myggen och knotten. Det är mest jag som blir attackerad. Redan under den första middagen håller jag på att bli uppäten på både rygg och ben. Jag kan se det framför mig, hur de sitter där i häckarna och väntar på sina offer. Så går de på den med mest alkohol i blodet. Finns inga som kan lukta grappa bättre än italienska insekter, verkar det som. 

 

Pittoreskt så det förslår? Men är det mygg och knott i buskarna eller inte?

     

 

Ska man stretcha hälsenor och vader ska man åka till Pisa. Finns ingen bättre vägg att luta sig mot än just ett lutande torn. 

 

2017-07-14. Man vet aldrig vad som händer. Man tror att det ena ska föra till det andra och istället så förer det till det tredje. Efter tre stenhårda helvetesveckor med cykelträning så var det ju fullt naturligt att jag både skulle bli skadad och sjuk. Jag menar, det har jag ju alltid blivit. Men vem kunde räkna med att jag skulle få mest ont i, just det, armbågarna. Golfarmbåge kallar min fru det, inflammation i muskelfästena. Jag måste vara en jävel på att svinga styret när jag klättrar uppför mina backar. Eller så växlar jag så ofta och brutalt att jag har överansträngt mig. Mycket ska man vara med om. Vad blir nu behandlingen mot mina cykelarmbågar? Just det, en veckas semester i Toscana. Cykelsemester. Böja nacken för skador och sjukdomar har jag slutat med för länge sedan. Men jag blev alltså också sjuk. När jag sträckte ut min vältränade cykelkropp i soffan framför Tour de France började jag koka. Febern sköt i höjden utan att jag visste varför. Jag anade givetvis oråd. Två gånger har jag haft njurbäckeninflammation och det är inga roliga grejor att uppleva kan jag berätta. Men det gjorde inte ont när jag pissade. Inte heller hade jag ont i halsen eller bihålorna. Ingen lunginflammation vad jag kunde märka. Bara plötslig hög feber. Hade jag blivit akut övertränad? Så kom svaret. Jag var tvungen att skita. Jag sket så det sprutade. Jag hade blivit matförgiftad. Så kan det gå. Jag sket stinkande vatten i ett dygn. Hann nätt och jämnt bli bra innan vi satte oss på flyget till Italien. Hann knappt packa.

 

2017-07-09. 25,8. Oj oj oj. Jag bara säger det, 25,8 km/h. Det har alltså gått riktigt tungt att cykla hela våren och sommaren. Efter fiaskot med SM i mtb-o behövdes lite hårdkörning. Och kanske inte så lite heller. En av dagarna dunkade jag järnet runt Slottet-rundan hemma i Holleia. Tyckte det gick skapligt trots allt. Istället för att ta tiden mätte jag genomsnittsfarten. Den stannade på 23,1 km/h. Då tänkte jag att jag skulle behöva komma upp i 25 km/h i snitt för att kunna få en hyfsad tid i Cykelvasan och Birken i höst. Men det kändes ouppnåligt. Hur skulle jag orka det? Efter alla veckor med mängdträning upp mot 25 timmar i veckan i sadeln gjorde jag ett nytt försök. Jag fläskade på för kung och fosterland redan i starten, matade på det låren hade på flatan och klättrade upp backarna stående på höga växlar. Jag orkade. Mot alla odds så orkade jag hålla farten uppe för första gången på evigheter. Klockan stannade på för mig otroliga 25,8 i snitt. Jag hade krossat mitt gamla rekord. Törs jag lägga upp ribban på 26 nu? Jag vet inte. Vi får se. Men vad kul det är att åka fort. Det sjunger i hela kroppen.  

 

2017-07-01. Första juli är en milstolpe varje sommar. Jag och Gjermund sticker ut på hojjarna redan klockan nio. Jag kör som vanligt med bar överkropp. Inte för egen skull alltså, för brudarnas, de i bilarna och i trädgårdarna vi passerar. Gjermund är i form och kör som en vilde. Jag får kämpa för att hänga med. Så fort jag försvinner i mina dagdrömmar bildas en lucka och jag tappar dragsuget. Vi rundar Tyrifjorden. Vi har aldrig gjort det förut. Vi persar båda två i längd, ellva mil, på 4.40. Vi snittar på 24,1 km/h. Det är fort för mig. Väl hemma är jag helt slut. Men jag vet hur jag ska medicineras. Det blir varm choklad och knäckebröd. Sedan en huvudvärkstablett och sängen. Jag somnar momentant och sover två timmar. När jag vaknar är de redan i mål på Tour de France.  

 

2017-06-28. Ska det tränas så ska det tränas. Efter jobbet cyklar jag hem över Sokna och Kröderen. Vid Tranby bestämmer jag mig för att testa en ny väg fast jag inte har med mig karta. Ska man köra långt är ett bra trix att köra fel. Jag följer en grusväg som verkar gå ungefär i rätt riktning långt in i Holleia. När jag förstår att den inte kommer att leda mig dit jag ska fortsätter jag bara att trampa på. Det är lika bra att följa den till vägs ände eftersom jag med stor säkerhet aldrig kommer att komma tillbaka hit igen. Som förväntat stoppar vägen i en liten ögla och jag måste vända tillbaka hela vägen nerför åsen igen för att komma på vägen som ansluter till åsens västsida. Samma sak händer på väg ner. Jag kör in en väg för att kolla. Solen skiner och dagen är lång. Givetvis slutar också den grusvägen i en liten ögla. I Kröderen äter jag en banan och drar med handen över kulmagen. Har den minskat eller är det bara inbillning? Väl hemma gör jag en Sverre Bjölgerud. Jag har cyklat 99,2 km. Jag vänder alltså ner till vägen en runda för att få tio mil. Så har livet blivit i den digitala världen där varje meter registreras. Dagens dos blev fem och en halv timme. Jag tar en kopp varm choklad och två knäckemackor.   

 

2017-06-27. Fint väder är till för att träna i. Gammalt djungelordspråk från Strängnäs. Eller var det Roger Glännefors som sa det på sjuttiotalet? I bar överkropp skejtar jag långrundan runt både Röyse och Steinsfjorden på rullskidor. Jag dricker två liter vatten. Är ute nästan tre timmar. Utan att äta ska bemärkas. Jag ser nämligen inte tvättbrädan på magen och finns det nåt som kan irritera en snart 60-årig gubbe mer än just det? Så jag håller igen, tar en macka istället för middag. Och de där ölburkarna i kylrummet kan stå där och mögla de jävlarna.  

 

2017-06-26. Jag läste alltså Neil Youngs självbiografi "Waging Heavy Peace". Titeln anspelar på det engelska uttrycket "waging war" som betyder föra krig. Neil svarar att han bara vill skapa fred när han tillfrågas om han vill föra krig mot digitala musikjättar som Spotify och I-tunes. Neil Young är nämligen inte bara en av musikscenens mest lysande stjärnor. I likhet med Da Vinci och Michelangelo är han också ett universalgeni, en upptäckare och en entreprenör utöver det vanliga. I irritation över den låga kvalité som digitala musiksajter erbjuder oss lyssnare har han skapat Pono, en konkurrerande lösning som levererar ljud på samma höga nivå som de gamla LP-skivorna gjorde. Med Pono vill han inte föra krig, han vill ge oss lyssnare fred, och den kvalité vi förtjänar när vi betalar för våra musiktjänster. Utöver att skapa nya digitala ljudbilder är Neil Young utvecklare av elbilar, samlare av amerikanska veteranbilar, stor investerare och styrelsemedlem i modelljärnvägsjätten Lionel, primus motor i välgörenhetsprojekt som Bridge School och Farmaid, seglare, familjefar, ranchägare, filmmakare mm... Att han har tid att skriva nya låtar och turnera är ett litet under. Dessutom har han alltså blivit författare. Bob Dylan var ju alldeles lysande när han skrev något som kan liknas vid memoarer, hans "Chronicles". Nu fick ju han Nobelpriset. Neil Young är inte där. Visst är det kul att få dela både vardag och fest med Neil Young men så mycket ny information kommer inte fram. Om man som jag har läst andra biografier lättar inte Neil på förlåten så värst mycket. Dessutom störs hela boken från pärm till pärm med hans fula ovana att degradera sig själv och lovprisa andra. Jag visste inte att Jantelagen var lika framträdande i Ontario som den är i Strängnäs. Familjemedlemmarna är fantastiska och musikerna han samarbetar med geniala allihopa. Man får sig ju en tankeställare när den underbara hustrun Pegi som i boken höjs till skyarna är frånskild när boken når boklådorna. Och jag menar, vem lyssnar på Stephen Stills och David Crosby? Bäst av allt är anekdoterna. Som när "Crazy Horse" sitter på ett hotellrum och ser på hur Berlinmuren faller på teve. Neil frågar sig hur man ska förhålla sig till allt som händer och sker runt om på planeten. Poncho svarar: "Keep on Rocking in the Free World". 

 

2017-06-25. Jag grävde fram en gammal 50 000-del över Finnemarka och cyklade en långtur upp på Öståsen. Blandat väder, ömsom sol, ömsom moln och lite kalla vindar. Jag hade vindjackan med. Cyklade ända bort till Kimerud och klättrade sedan upp femhundra meter till Breiliflatan. Två gånger körde jag fel och fick vända. Kartan var minst sagt gammal, mycket har hänt sedan de där flygfotona togs. Stigar och vägar kan man inte alltid lita på och tiometerskurvor är ju grövsta laget. Men vatten är ett konstant grundelement. Sjöar, tjärnar och bäckar ligger där i evinnerliga tider, stora mossar likaså. Jag jobbade mig upp på låga växlar, tog över en timme bara den ena backen. Från toppen och ner igen gick på några ögonblick. Var ute tre och en halv timme. Stekte prinskorv efteråt. Satt i kvällssolen och drack te. Jag vet, låter lite mesigt det där med tekoppen. Grejen är den att jag försöket hålla igen med whiskyn. Tycker nämligen att jag har fått lite mage sista tiden. Det är givetvis mest stakmuskler, men i alla fall...  

 

Midsommardagen var solen tillbaka.  Huvudvärken likaså. Är inte lika bra på att tåla sprit längre. Men det botades med en Alvedon och ett arbetspass ute på terassen. Jag rattade in P1 på laptopen och tvättade huset på baksidan, terassen, staketet och husväggen medan Sara Sjöström berättade om sitt simmarliv. Sedan klippte jag gräset och tvättade sopdunkarna. Efter ett cykelpass på två och en halv timme smakade middagen bra, hemmalagade pannbiffar med kokt potatis och sås. Så som en middag ska vara. Eftersom det var lördag avrundades kvällen med rökt whisky. 

 

Midsommaraftonen blev våt. Det började regna vid ettsnåret och så fortsatte det hela eftermiddagen och kvällen. Jag cyklade hem från Hönefoss och blev genomsur i det ihållande strilet. Men ingenting är som att komma hem våt och kall och så ta sig en varm dusch. Inte helt fel heller att ta sig en liten lur på soffan i vardagsrummet. Sedan började festen. Roger kokade potatis och lagade sallad. Jag tände grillen. Vi var gräsänklingar. Jag satte på Cornelis, Taube och Eldkvarn, random play. När maten kom på bordet öppnade vi den första ölen. Vi fyllde nubbglasen med akvavit från Åker och skålade sommaren in. Regnet droppade på terasstaket över oss och timmarna försvann. Tur man inte är ung längre. Tänk att vara ute på någon festplats nu och bli våt och alltför full och till och med besviken på grund av alltför högt ställda förväntningar. Nuet är det bästa. Fast vi tog givetvis några rejäla djupdykningar tillbaka i historien vi också. Vi är ju trots allt bara människor.  

 

2017-06-18. SM mtb-o i Enhörna, långdistans. Efter en på gränsen till våt natt nere vid Visholmen åker jag med Ke till Enhörna. Det har börjat blåsa och är inte lika varmt längre. Jag startar tidigt och är noga till första som jag cyklar spik på. På den flera km långa långsträckan till andra kör jag rakt på. Första kullerbyttan kommer på en liten stenig stig mellan två fritidsområden. Jag skrapar knät och känner att cykelskon lossnar halvvägs från pedalen. Nere vid bäcken står en jävla motionär och spärrar vägen på träbron. Det visar sig vara Ke. Vi kör lagtempo in till kontrollen. Känner åter att jag inte har kraft i låren till att kunna ligga på. Uppe vid kartbytet är jag fyra minuter efter på 20: plats. Hyfsat alltså. Men så tror jag att jag är nån jävla stjärna. Jag vänder kartan i fart innan jag stämplar. Funkar inte. Tappar tid. Och så läser jag inte in nästa sträcka ordentligt efter fifflet med kartan och tar fel vägval genom villaområdet, cyklar på gräsmatta istället för på asfalten. Till sexan och sjuan orienterar jag bra men går på arschlet ännu en gång när jag möter folk på den smala stigen. Till åttan är det läge att fläska på i uppförsbacken men jag har inget att komma med, är helt färdig. Jag hittar rätt vägval till nian men överarbetar igen svårigheterna på nästa långsträcka, rundar alldeles för långt ner i fritidsområdet. Till råga på allt eländet stannar jag för tidigt vid kontrollen och får dagens första regelrätta bom på ca minuten. Banan är oerhört bra och efter det sista kartbytet, som nu inte företas i fart, blir jag bortfintad. Efter den höga farten på långsträckorna har vi nu kortsträckor och jag bommar en minut på två på rad, åker helt enkelt fel, läser kartan för lite. Sista kilometrarna in mot mål går utan direkta bommar, men jag är alltför trött, jag borde ha kunnat pressat på mera. På långsträckan tar jag åter fel vägval, det är svårt att bedöma höjdkurvor i fart och jag åker den kuperade stigen istället för den mer slaka vägen. Blir 25:a, 18 minuter efter segraren Stefan Kollberg. 

 

2017-06-17. SM mtb-o i Ärla, medeldistans. Sommarvärmen fortsatte även den andra SM-dagen. Och vilken trevlig dag det blev, rena rama reunionfesten. På grusparkeringen sammanstrålar stora delar av min egen Malmbyhistoria. Urban "Ke" Hallberg har samåkt med mig. Plötsligt dyker Micke Lindqvist upp. Martin Aronsen glider upp. Och sannerligen, vem parkerar två bilar bort, Lars-Erik "Larsa" Carlsson? Sedan kommer Stellan Eriksson släntrande. Det är nåt speciellt med den där gamla Malmbyfamiljen. När min start går är det favorit i repris från dagen innan. Jag blir fråncyklad så det sjunger om det. Jag är tung i benen från sprinten och är alldeles för trött, har för hög puls, orkar inte ligga på. Jag är 33:a till första men kan skylla på att kedjan hoppade. Sedan jobbar jag mig upp tio placeringar i området med små stigar och finorientering. Men de tre långsträckorna på mitten blir en katastrof. Jag överarbetar svårigheterna och kör inte rakt på, letar istället snabba vägar runt, men de blir för långa. När jag sedan kör fel i ett stigkryss vid nian är jag 31:a igen. Med en bra avslutning blir jag 25:a, 12.09 efter Stefan Johansson som vinner igen. Det är bara att inse tillvarons hårda brutalitet. Jag är för dålig. Sorgerna dränks på Visholmen till långt in på natten. Där blir det pizza och öl med Ke, P-O, Kjella och Rendahl.   

 

2017-06-16. SM mtb-o i Ärla, sprint. Jag fick ju lite blodad tand när jag i fjol lekande lätt hängde med täten på den gemensamma starten i SM långdistans. Jag satt ju till och med på testcykeln ute i ladan hela vintern. Så nu jävlar. Nu skulle det både cyklas och orienteras. Sprinten var kvällstävling. Jag hade åkt till Strängnäs redan på torsdagen och tillbringat hela fredagen hemma hos farsan. När det äntligen var dags att åka till Ärla var jag riktigt på hugget. Bland de tio bästa var fullt möjligt. Någon promenadseger var aldrig på tapeten men vem vet vad framtiden har i sitt sköte. Till första dammade jag som ett svin. Det var bara att följa elljusspåret upp den branta Ärlaåsen och så första till vänster. Det gick som en dans. Skärmen hängde där den skulle. Skulle bli kul att kolla sträcktiderna efteråt tänkte jag. Jag måste vara med i täten efter den pangstarten. När sanningen uppenbarade sig efteråt visade det sig att jag var 26:a, redan 15 sekunder efter de bästa. Den där vintercyklingen hade varit fullständigt bortkastad. Jag är sämre än året innan. Till andra ska vi in den lilla stigen till vänster. Jag fläskar på längs elljusspåret. Det kommer ingen liten stig på vänster sida. Till slut ser jag bommen i änden på vägen. Det är bara att vända. Nu plötsligt finns stigen där. Jag tappar en halvminut och ligger inte bland de 30 bästa efter tre minuter ute i skogen. Sedan går det bättre. Jag krigar på och plockar sakta placering efter placering. På långsträckan hemåt får jag en fin båge på vägvalet, 14:e, men annars har jag svårt att få bra sträcktider. Jag cyklar helt enkelt för sakta. Avslutningen är bäst. Jag är 14:e på sträckan nerför åsen och när vi ska upp sista gången är jag fyra på sträckan. Jag kör rätt på längs den lilla stigen istället för att cykla runt, inser i ett ögonblick av klarhet att backen i alla fall är för brant för att kunna hålla fart runt till höger. Jag blir 20:e, 3.43 efter vinnaren Stefan Johansson. Men en fin sommarkväll var det i Ärla. Fast jag cyklar för sakta och orienterar för dåligt.

 

2017-06-11. Snubben Gud är antagligen en riktig spillevink. Ibland ser jag så på honom, hur han sitter på ett moln med benen dinglande över kanten och skrattar åt mig. Jag omorganiserade ladan i vintras för att få bättre plats till min träningsstudio. Jag kastade en massa skrot, saker och ting som har stått längs väggarna i åratal utan att komma till användning. Jag körde skräpet till soptippen en tidig vårdag. Sedan började grillsäsongen. Jag märkte plötsligt att när jag var oförsiktig kunde en liten bit glödande träkol trilla ner på terassens golvplankor och bränna svarta märken. Det problemet hade vaktmästare Eriksson flera geniala lösningar på. Plan A var att börja grilla nykter, att låta det där glaset whisky vänta till efter middagen. Plan A förkastades tämligen fort, kan jag berätta. Plan B var att lägga en metallplatta under grillen där kolbitar kunde trilla ner så mycket de bara ville. Och lyckos mig, precis en sån metallplatta hade jag ju liggande i ladan från det gamla huset som vi rev innan vi byggde nytt här på Myrbråten. Jag gick ut till de gamla vedkaminerna som jag hade placerat längs inne i ett hörn i ladan när jag städade för att hämta plattan. Ingen platta. Jag letade som en galning. Det är vid såna tillfällen som jag ser honom snubben Gud sitta där uppe och gapskratta. Hur kunde jag vara så dum att jag kastade plattan? Den hade stått onyttig i 20 år där ute och så kastar jag den just som jag hade behövt den. 

 

2017-06-10. Farrisrunden. Varför cyklar man terränglopp? Ja, det kan man verkligen fråga sig? Det är inte lika kul som orientering eller skidor. Och jag ångrar mig varenda gång som jag har anmält mig. Men grejen är att jag behöver det. Jag kan inte komma på ett bättre träningspass än att cykla ett terränglopp. Det är så gränslöst jobbigt. Det är värre att cykla hårt än att åka fort på skidor. Kanske av den enkla anledningen att jag inte har gjort det så mycket. Så jag ska fortsätta att plåga mig på sadeln. Bara av den enkla anledningen att det håller mig ung och stark. Förra årets Farrisrunde i Larvik var min debut i ett terränglopp. Jag kom då 26:a i klassen H 55 på 3.06. I år kom jag 21:a, så det går framåt. Fast tiden var sämre, 3.09, antagligen på grund av vatten och lera. Alla verkade åka saktare i år än i fjol. Det har alltså regnat konstant här i trakterna den sista veckan. Bra för bönderna och grundvattnet kanske, men en katastrof för oss cyklister och rullskidåkare. Jag var milt sagt skeptisk när jag åkte iväg den här morgonen, men tursamt nog gick kanten på regnmolnen mellan Drammen och Tönsberg den här gången och i Larvik sken solen. Skogen var emellertid genomvåt. Redan i det första stigpartiet var vi tvungna att gå av cyklarna tidigt. Vad jag kan minnas så cyklade vi upp de där backarna förra gången. Sedan blev det bara värre och värre, vattenpölar och lervälling kantade banan. Både jag och Horse var snart fullständigt täckta av lera. Tur jag har sprungit Tiomila över 30 gånger. Då vet man hur man kämpar sig fram i gyttja. Som vanligt kände jag av den höga farten i starten men till skillnad från Montebello så släppte jag tidigare nu. Det var smart. Jag hade ganska bra ork i de tuffa partierna, både inne i skogen och uppförsbackarna på grusväg. Det är där jag klarar mig bäst. Jag kör ifrån folk på krångliga stigar och i uppförsbackar, bara för att bli upphunnen efteråt ute på flatorna. Det är nog något jag får leva med. Resultatlistan visar att 50-åringar på cykel är förjävliga. Men i 60-årsklassen börjar det glesna med storstilade prestationen. Jag blir ju snart 60. Då kanske jag kan få några fina placeringar som jag kan skryta med. Jag får hålla ångan uppe tills dess. 

Eriksson och Horse efter tre timmar i lervällingen. 

 

2017-06-05. Pingst. Golden pre-o boy är ett jävla pucko. Visade det sig när det kom till kritan. Jag nitade de första sex skärmarna. Sedan slog det tvärslint. Jag orienterade fel på en höjdkurva på sjuan, stämplar fel på åttan och överarbetar tian. Tre fel som blixtar från klar himmel. Var i stöten en stund igen innan nästa katastrof inträffar. Jag blandar ihop sänkor och åsar på tjugonde, orienterar fel på tjugoandra och använder den felaktiga skärmen som stöd till tjugoförsta och får fel på den också. Tre nya fel. Sex fel sammanlagt. Jag är nere i resultatlistans träsk, blir 35:a. Men på tidskontrollen hugger jag som en kobra, tredje bästa tiden. Är alltså i tempo-form, men orkar inte distansen ut. Golden boy skiner inte längre. Glansen har mattats. Nu är det bara att kavla upp skjortärmarna och gneta på. Nästa tävling är NM i september. Sommaren blir ett enda långt träningsläger. 

 

2017-06-04. Pingst. Pre-o:s golden boy Leif Eriksson går från klarhet till klarhet. I ett stenhårt startfält med både norrmän, finnar och svenskar i Hamar blir jag åtta i tempo-o. Jag andas dem i nacken, smyger mig närmare och närmare. Fyra fel, men hyfsad snabb tid. Har fortfarande mycket att lära. Fick bra rankingpoäng eftersom det var toppseedade svenskar med. Har fyra resultat nu, behöver två till för att komma på listan. 

 

2017-06-01. Första juni. Porten till sommaren liksom. Jag är glad jag lever i ett land med årstider. Så är det när man blir gammal. Man sitter på altanen och filosoferar och känner på årstiderna. Kastanjerna inn i Hönefoss centrum blommar. Syrenerna prunkar också. Men vädret är ostadigt. I småkall nordanvind persar jag på rullskidor runt Röyse. 1.23. Hadde tur med den där vinden, i ryggen först och så mojnade den när jag vände och borde fått den mot mig. Fruktträdgårdarna har blommat färdigt, kronbladen faller som snö.  

 

2017-05-28. Ja, sommaren är verkligen här. Det första rejäla högtrycket har legat över oss hela helgen. Jag har inte bara grillat mat, kyckling med virade baconskivor runt, jag har också grillat min kropp. Jag är rosa. Inte speciellt vackert. Ser mer ut som en gris. Men det får man ta i starten. Solkräm är löjligt, har jag aldrig använt. Krigare tål både natur, väder och vind. Och åskan har passerat. Skön känsla det där, att sitta ute och äta middag medan regnet smattrar på taket på terassen över en. Då är man kung över det mesta. Äntligen har jag monterat stakmaskinen jag köpte. Den sitter nu på gymet ute i ladan. Första passet är avverkat. Jag stod en halvtimme och stakade från Sälen till Smågan. Gick av bara helvete.  

 

Kristi Flygare. En dag som gjord för att jobba i trädgårdslandet och mängdträna. Så jag påtar i jorden och cyklar. Jag krattar den sista plätten av landet och sår rödbeta, purjolök och brytbönor. Så sätter jag ut löken som jag har haft inne i badrummet en stund för att spira. Sedan sätter jag mig på cykeln och cyklar till Kongsberg. Det är vacker natur. Lövsprickningen är färdig nu, bara asparna som är kvar. Det är betande får och maskrosor ute på ängarna. Brudspiran doftar som tung parfym. Myrbråten - Kongsberg. Lite kort kanske på en ledig dag som denna. Så jag kör en omväg. Från Åmot tar jag av mot Bingen. En av de bästa sträckningarna, dryga två mil svag uppförsbacke. Jag cyklar ända upp till Lyngdal, så ner Lampeland och Svene, 92 km, fyra och en halv timme. Smakar bra med mat hemma hos Pirjo och Jörg när jag kommer fram. Åker bil hem. Jag är en vekling som inte cyklar.

 

2017-05-23. Sommaren är här. Jag åker rullskidor i bar överkropp. Det går käpprätt åt helvete. Efter lördagens totala urladdning tar det tid att få tillbaka krafterna. Det gjorde ju inte saken bättre att jag cyklade fyra timmar i måndags. Nu tröttnar jag redan i de första backarna och sista kilometrarna är något jobbiga. Dessutom har jag inte vatten med mig och håller på att avlida av törst. Men hård blir man och det är heller inte helt fel att äntligen komma tillbaka till bilen och sitta där i bakluckan och dricka det där vattnet jag hade hallucinerat om och kolla på de blommande fruktträdgårdarna. Annars förföljer oturen mig. Först startade alltså inte bilen i söndags. Har kommit underfund med att jag har ett brytarfel med ljuset som laddar ur batteriet. Sedan punkterade jag cykeln dagen efter. Och tro det eller ej, på rullskidorna tappade jag givetvis ena stavspetsen. Det är i såna lägen det är skönt att kunna tänka att vi ju är världsmästare i hockey, så va fan! Resultaten från Dubbel Tempo Pre-o i Lier har kommit. Jag var sexa på förmiddagen och sjua på eftermiddagen. Jag andas det norska landslaget i nacken. Och missarna är inget att säga något om, de hör till. Mästerskapslöpare som jag underpresterar alltid i distrikstävlingar. En klok man som Roger Glännefors brukar säga att det är misstagen man lär av. Och kloka gubbar har alltid rätt. Nu vänder vi blickarna mot Pingsthelgen. Då står nya rankingpoäng på spel i Hamar. Golden Boy ska ta ytterligare ett steg mot Sveriges top tio. 

 

2017-05-21. Pre-o i Lier och VM-guld i hockey. Årets säsong hemma i Norge startade med två tempotävlingar i Lier. På förmiddagen var vi i bebyggelsen inne i Tranby och på eftermiddagen ute i skogen vid Eiksetra. Det gick skapligt. Jag gjorde en bom jag inte borde ha gjort i bebyggelsen, och hade dessutom fyra andra fel där jag lärde något nytt. Pre-o handlar om att vara med, och att lära nya trixs. Ute i skogen gick jag på två finter innan jag kollapsade totalt. På den fjärde stationen kom jag inte in på kartan och fick tidsstraff för att ha gått över maxtiden. Så kan det gå när man tappar koncentrationen. Resultaten är på väg, låter bara vänta på sig lite. Väl hemma väntade nästa motgång. Caravellen startade inte. Tomt batteri. Och jag fick inte batteriladdaren att funka heller. Lite småirriterad när kvällen kom. Då startade hockeyfinalen i VM. Sverige mot Kanada. En klassiker. Och det blev en klassiker. Jag satt uppe till midnatt och lyssnade på svensk radio. Ett VM-guld i hockey går ut över det mesta. Det får dig att glömma trötta cykelben, missade kontroller och tomma bilbatterin. Jag la mig med ett smil på läpparna.   

 

2017-05-20. Montebellorittet 2017. Det finns många sätt att leva sitt liv på. Man kan sitta hemma och ta det lilla lugna. Och så kan man ge sig ut i den stora världen och hitta på något nytt. Jag har alltid haft en ful ovana att göra det sista. Så jag anmälde mig till terrängcykelloppet Montebellorittet som startar i Sande och går i mål i Konnerud, 42 km. Kunde vara kul att pröva. Och det borde göra mig gott att få en riktig genomkörare. Och en genomkörare blev det. Det gick fort redan från start. Jag hade hög puls efter fem minuter och efter en kvart var jag helt slut. Första milen var uppför på grusväg. När backarna äntligen tog slut var det som att komma ur askan in i elden. Vi kom in i terrängen, krångliga stigar belamrade med stenar och vatten och gyttja. Snart var både jag och Horse täckt med lera. Uppförsbackarna var så tuffa ibland att jag tvingades gå av cykeln och rulla den upp. Värst var den höga pulsen, den sög verkligen ut krafterna ur kroppen på mig. Jag låg så bra som tia efter den första milen men ramlade sakta men säkert ner i resultatlistan. I utförsbackarna gick det läskigt fort. Folk kör verkligen utan fruktan nerför. Till slut kom jag i alla fall i mål. Klämde till och med till med en liten spurt. 23:a i H 50 på 2.26. Om jag kommer tillbaka nästa år? Borde säkert det. Men jag vete fan. Jag var så färdig att jag nästan inte orkade köra bilen hem.

 

 Horse får en välförtjänt vila efter 42 km i lervällingen.

 

Äntligen i mål på Montebellorittet 2017. Helt slut. 

 

2017-05-17. Den norska nationaldagen. Svalan måste vara den smartaste fågeln av dem alla. Den kommer till Myrbråten på nationaldagen år efter år. Den fattar alltså att min lada är belägen i Norge. Efter en sen frukost framför braskaminen gick jag ut till utedasset. Och sannerligen var den inte där, svalan, krumbuktade sig i luften. Vilket kärt återseende. För någon dag sedan hörde jag bekasinen. Göken är också på plats. Familjen är alltså samlad. Egentligen borde man ju åka ner till Vikersund och se urbefolkningen paradera i sina folkdräkter och vifta med sina flaggor en sån här dag, men det lockar inte liksom längre. Jag menar, varför går man där och viftar med flaggor när man just har åkt ut i hockey-VM. Så jag höll mig i vardagsrummet med böcker och internet. Till dess det blev dags för en cykeltur i Holleia. Tog en skaplig runda, tre timmar. Och tro det den som vill, plötsligt tittade solen fram. Jag satte på Band of Horses nya platta på mobilen och somnade i bar överkropp ute på terassen. När jag vaknade efter en halvtimme var jag så törstig att jag bara måste ha en öl. Med ölglaset på köksbänken lagade jag middag. Det måste ju bli något som står i stil med alla världens urbefolkningar, något ståndsmässigt som kunde passa när man kommer hem från paraden. Det fick bli chicken tandori. Till efterrätt en rabarberpaj. 

 

2017-05-15. Som tjänsteman anställd i den norska statsförvaltningen blev jag utskickad på kurs till ett av hotellen i närheten av Gardermoen. Trevligt det. Massa mat och nya bekantskaper. Men när eftermiddagen lider mot sitt slut är det alltid skönt att få komma sig ut och andas lite frisk luft. Jag loggade mig in på Google maps och beslöt mig för att köra runt flygplatsen på rullskidorna. Gråtrist väder, duggregn. Men fin luft, fin temperatur, friskt. Nästan kallt mot låren. Rundan tog 90 minuter. Flygplanen väsnades när de startade och landade.

 

2017-05-14. Jag tog tydligen vädret med mig hem från Island till Norge. Veckan började med att det blåste från norr och snöade i två dygn. På nyhetarna visade man skidåkare som villigt stakade förbi kameran uppe i Nordmarka. Skiforeningen var inte sena med att skicka ut några spårmaskiner fast det redan är maj. Känner jag de här baggarna rätt så kommer folk att skida på onsdag, då det är nationaldag. Givetvis plockade jag inte fram mina skidor. Jag försöker hålla mig på rätt sida om den där gränsen som urskiljer dårar från resten av fanskapet. I alla fall ibland. Mina skidor är alla glidade och inlagda på sommarhotell. I torsdags lyckades jag klämma in en runda rullskidor mellan regnskurarna. Och i fredags cyklade två runder på Kilemoen. Resten av dagarna var det bara att bita i det sura äpplet och tugga på uppe på testcykeln. I fredags kom det värsta dråpslaget. Helgens tävlingar i pre-o, dessutom uttagningar till VM för norrmännen, blev inställda. The Golden Boy Eriksson som hade väntat ända sedan genombrottet i Skåne i påskas på att visa musklerna på hemmaplan i Buskerud fick snopen sitta hemma och försöka dränka sorgerna i whisky. Hårda bud. Han var som en unghäst på grönbete, Eriksson, sprang full ut runt egendomen och sparkade i det snötäckta gräset hela fredagskvällen. Ge mig en pre-o kontroll som jag kan nita, skrek han ut i skogen så det ekade. Aldrig lätt att dricka whisky. Inte den här gången heller skulle det visa sig. Lördagen började segt med två huvudvärkstabletter till frukost. Sedan var det tillbaka i sadeln innan frukost. Jag satt en timme på testcykeln och försökte vakna. Efter en stadig frukost åkte jag och Sirpa in till Oslo via Drammen för att titta på Holmenkollstafetten. Via Drammen var inte bara en geografisk hänvisning som ni säkert förstår. Vi stannade vid en affär som säljer träningsutrustning. Så nu är det bara att börja skälva i byxorna grabbar. Leif Eriksson har en stakmaskin som skall installeras ute i ladan. Inga flera Marcialongor över fyra timmar. Inga flera skidlopp med fäste. Här skal det byggas muskler. Maskinen kostade tiotusen buenas. Har lagt in i beräkningarna att tiotusen till går åt att kjöpa nya skjortor och t-tröjor för. Gamla kläder kommer ju att spricka i sömmarna när jag drar dem på mig i höst efter en sommar med stakmaskin. Kaspar sprang första sträckan inne på Bislett, 1 200 m. Han sluggade runt på 3.15. Det betyder att han snart tar mitt pers på 1 500 m, 4.09. Vi får hoppas han blir skadad innan dess. 

   

2017-05-06. Grilloset ligger tungt över Myrbråten. Skulle kunna tro det är på en campingplats i juli. Det är 20 grader varmt och jag gräver i potatislandet i bara badbyxor. Långturen på cykel med Gjermund går lätt som en plätt, jag pinnar på i uppförsbackarna. Maj är en märklig månad på det sättet. Lövsprickningen gör mig trött och seg, jag sover tio timmar varje natt och måste tvinga mig upp ur slafen varenda ny morgon. Man vill ju inte sova bort halva livet, men vad ska man göra? Orkar man inte så orkar man inte. Men träningspassen är lätta och lekande. Benen trummar som trumpinnar, inga backar som inte kan stakas uppför.

 

2017-05-03. Turistens klagan heter en skön låt av Cornelis Vreeswijk. Inte för att klaga alltså, men jag höll på att blåsa bort på Island. Under den traditionella sightseeingen på Tingvalla gällde det att finna något fast förankrat att hålla sig i. Annars blåste man helt enkelt omkull. Och när jag simmade i den blå lagunen smattrade ett iskallt regn på hjässan. Hårdingar, islänningar. Därför kändes det extra skönt att landa på Gardermoen och känna vårvärmen mot kinderna igen. Men en sak är säker, en femmil är en femmil. Fyra dagar efter loppet stakar jag ut på rullskidorna i det fina vädret. Varm asfalt och björkar i lövsprickning. Kan inte bli bättre. Men så tycker jag att jag får hög puls i första backen. Och ute vid udden är jag helt slut, har inga som helst krafter kvar. Jag får slita för att komma tillbaka till bilen. En femmil är en femmil. Sitter i.

 

  Turist på Island.

 

 

 Gullfossen.

 

 Vulkan på Island.

 

 

 Ankomst till Isafjördur om kvällen.

 

2017-04-29. Worldloppet på Island, Fossavatnsgangan. Vi drar alla en lättnadens suck när vi vaknar. Regn hade varit en katastrof. Men nu lyser solen. Att vinden är borta är att ta i, men den har i alla fall mojnat något. Starten går klockan nio. Jag står tio gubbar bakom Petter Northug och ser honom ända upp till första vätskan. Jag går ut försiktigt, lagom. Det känns bra. När den första tunga backen är avklarad drar jag på lite och kör in en liten lunga som jag håller följe med den nästa milen. Efter femton km rundar vi en ås och får vinden rätt i ansiktet. Flera av oss vacklar till och kastas ut i spåret bredvid. En lång nerförsbacke börjar och jag förbannar mig själv för att jag valde att köra på mina gamla skidor. Jag ville testa dem på nytt efter att ha slipat dem. Glidet är katastrofalt. Jag tappar min klunga och åkare efter åkare fräser förbi bakifrån. När banan planar ut och vänder kan jag reparera lite av det tappade. Min stakning fungerar bäst svakt uppför där jag stakar fortare än konkurrenterna diagonalar. Backen upp är tuff, så är det, det man glider ner måste man staka upp. Jag börjar bli trött. Och mer och mer irriterad över det dåliga glidet. Mandomsprovet kommer tio km före mål. Den tre km långa motbacken är en äkta killer. Två gånger måste jag vika ner mig och saxa. Jag börjar få kramper i mage och skulderblad. Efter krönet är det sju km ner till målet. Jag tror jag ska bli vansinnig. Alla glider ifrån mig. De som var lika med mig på toppen är en och en halv minut före i mål. Ska göra kaffeved av de där skidorna när jag kommer hem. Petter Northug vinner herrklassen och Britta Norgren damklassen. Jag blir 38:a, sexa i H 50. Om jag är nöjd med det resultatet? Fattas bara. Min stakning är inte bara bra, den har blivit superb. 

 

2017-04-28. Isafjördur, Island. För att få det att gå upp delar jag rum med Pertti från Finland. Fossavatnsgangan är Islands största skidtävling med tusen startande. Det är inte sängar till flera. Hotellkapaciteten är med andra ord sprängd i den här gudsförgätna hålan. Pertti är ingen klippare på engelska precis, det vill säga han kan inte ett jävla ord. Det lustiga är att jag fortsätter prata engelska med honom. Jag kunde ju lika gärna ha hittat på ett helt nytt språk, han hade inte hajat mindre av det. Men han är bra att bo med, snarkar inte, håller sig i schack, det är ordning och reda med hedersknyffeln Pertti. Nelja kymmente betyder ju 40, så mycket finska kan jag. Han har åkt Finlandialoppet 40 gånger. En seg rackare alltså. Som låter handlingarna tala. Passar ju bra just nu när orden är verdilösa. På tal om språk, hur många begrepp har islänningarna på väder och vind? Eskimåerna har ju många ord för snö. För här ändras vädret konstant. Fredagen är grå, några få plusgrader. Och det blåser utav bara helvete. Vi tar en träningsrunda i spåren och vinden sliter i oss. Jag åker den första långa backen upp till första vätskan efter 5 km och lite till. Kuperingen är brutal. Det här blir verkligen nåt att bita i. Uppförsbackar och motvind. Mumma. Efteråt tar jag en fika på Gamla bageriet och läser isländska dagstidningar. Jag fattar i alla fall på en höft vad artiklarna handlar om. Sedan tar jag en promenad i vinden. Några gånger håller jag på att blåsa bort, förlorar helt enkelt balansen när ett vindkast tar tag i mig.  

 

2017-04-27. Ännu en lång dags färd mot natt. Upp i gryningen och mitt på dagen landade vi på Keflavik, Reykjavik, Island. Låga gråa moln bäddade in flygplatsen, runt nollan, spöregn. Väder som gjort för att åka skidor i alltså. En lång busstur väntade rakt norrut, nordväst. Dramatisk natur, skiftande väder. Inga skogar så långt ögat kunde se, bara hedar, klippiga berg och fjäll. Som i fjällen hemma, eller i Skottland, stenigt, lite buskar, överallt bäckar. Bergen var svarta, skapade av lava, och gula där fjolårsgräset lyste, eller vita där snön fortfarande låg. Ymmigt flödande bäckar och vattenfall. Mycket gräs, klungor av hästar som i bäckkanterna letade nya gröna strån. Och fåglar, sjöfågel, många svanar. Tror jag såg en spov med den karaktäristiska långa näbben. Fjordar, hela tiden fjordar. Vägen följde havskanten runt fjord efter fjord. Någon i bussen hävdade att de såg valar, vattensprutet när de andades. Jag såg aldrig det. Jag drömde mig bort i landskapet. Jag läste kartan medan vi rullade fram genom den. Jag läste. I Holmvik åt vi hamburgare. Nästan inte bebyggelse. Nästan inte människor att se. Och elva om kvällen var vi framme i Isafjördur, fiskehamnen i nordväst. Fortfarande ljust. Jag hängde med grabbarna bort till puben, avslutade färden med en whisky och en öl, landade efter 18 timmar på väg.

 

2017-04-24. Tänkte cykla till jobbet idag. Men ute är det full snöstorm. Måste ha kommit ett par decimeter under natten. Jag sladdar ner till landsvägen på sommardäcken. Men där är det stopp. Stillastående kö från Nakkerud. Antar att en av tradarna har börjat slira i motlutet mot Tyristrand. Då är det morsning och goodbye tills bärgningsbilen kommer och polisen kan dirigera trafiken. Snön kommer från Island, i alla fall vindarna. Det ser jag på vädret på teve. Ska bli intressant att åka dit. Väl hemma cyklar jag inne i ladan. Cyklade ute både fredag, lördag och söndag. Inga tuffa pass. Fast efteråt var jag den där urpressade citronen igen. Två tredjedelar av livet avverkade. Det känns.   

 

2017-04-19. Skejtar på rullskidorna den här gången. Det går sjukt bra. Var har jag fått den här balansen från, den här tekniken? Jag brukar staka stora delar av skejtpassen men nu dundrar jag på, jobbar med benen också på rakorna. Men jag känner det. Hela kroppen värker mot slutet. Krafterna är begränsade. Klockan talar sitt tydeliga språk, 1.26, det har gått fort. Har jag åkt så snabbt tidigare? Men efteråt kommer katastrofen. Jag är helt färdig. Jag ligger bara där i tevesoffan som en pressad citronhalva. Har jag åkt Vasaloppet, eller? Jag orkar ingenting, tar ett par värktabletter och går och lägger mig. Är det så framtiden ska bli? Restitutionen är lika jobbig som själva träningen. Det har kostat på att bli 58 bast måste jag säga. 

 

2017-04-18. Det är långt in i april, men värmen vill inte riktigt komma. Jag åker rullskidor i långkalsonger och supertröja, i samma kläder egentligen som mitt i vintern. Men det går bra att staka. Formen har kommit smygande. Det är så man måste göra, man måste härda ut. Fast det går segt är det bara att knata på. Till slut släpper det. Men jag är trött efteråt, är helt tömd på energi. Hur gammal har jag egentligen blivit?

 

2017. Annandag påsk. Vi vaknar till snö. Hela Myrbråten ligger vit. Dagens cykeltur med Gjermund skjuts därför upp några timmar. Men nere på vägarna är asfalten överraskande nog torr när vi kommer oss ut. Vi tar Nakkerud, Vikersund, Gulsrud, Bergsjö, Fururmo, Häre och hem. Tre timmar, 66 km. Hemma går jag raka vägen och tänder på den andra rishögen. Så fort värmen kommer är det skönt att ha eldat färdigt. Vårklassikerna börjar bli färdiga. Sommaren kan komma. Jag hänger ut svålen på skinkan till fåglarna, lägger mig i soffan och rundar av helgen med ett glas whisky. Så försvann påsken det här året också. 

 

2017. Påskdagen. Finns ingenting värre än att falla för flaskan. Finns ingenting värre än att vakna i en främmande säng. Det värsta är att hela dagen går. Vi var inte hemma förrän kl 12. Lusten att sticka ut och träna var lika med noll. Så jag och Neil Young gick ut och bytte däck på två av bilarna istället. Neil är bra att snacka med när man jobbar som vaktmästare. Han har alltid nåt fint att säga som man börjar grunna på medan man jobbar. Stor familjemiddag efteråt. Jag hade sparat en julskinka i frysen som nu blev påskskinka. Och några flaskor julmust med påskmust. Kvällen avrundades traditionsenligt med ett spel, Passport. Kan fan inte hålla reda på alla små öar i Oceanien. Jag och Sirpa torskade. 

2017. Påskafton. Känns som om jag kan sova hur länge som helst. Så går det när man tränar och sedan dricker alkohol som sportsdryck. Jag släpar mig upp vid nio. Vi är bortbjudna till Slemmestad så jag cyklar dit, nio mil, fyra timmar drygt. Häre, Syssle, Spone, Åmot, Skotselva, Hokksund, Mjöndalen, Drammen, Spikkestad, Röyken, Slemmestad. Planen var att köra hem på kvällen. Planen tillintetgjordes så fort det kom en flaska öl på bordet. 

 

2017. Långfredag. Grått och kallt. Istället för att gå och göra nytta för mig går jag in och gör nytta. Jag och Neil Young går ner till vallaboden. Neil spelar gitarr och jag glider skidor, lägger par efter par i skidfodral för lagring i sommarhotellet. Sedan plockar jag ut rullskidorna och åker in till Vikersund. Det går lika lätt som i tisdags. Två gånger i rad kan inte vara en slump. Jag är alltså i stakform. Lite sent i säsongen kanske, men man tar det man får. Jag har ju skidloppet på Island kvar att åka. Inne i värmen igen tänder jag brasan och lagar kyckling tandori. 

 

2017. Skärtorsdag. Efter en långdragen familjefrukost drar jag på mig stövlarna och går ut och tänder på min ena rishög. Det är kallt och det regnar, en dag som gjord för burning Myrbråten. Det brinner av bara satan, flammorna står snart tio meter upp i luften. Medan jag väntar på att det ska brinna ner ringer jag min manager. Han är givetvis krossad efter att ha fått sparken. Jag menar, vem hade inte varit på gråten efter att ha förlorat pre-o:s nya Golden Boy. Det är ju stora framtida summor på spel här. Medan vi pratar beslutar jag mig för att ge honom en ny chans. Men mina krav är stenhårda. Han måste ha varenda möjlig bankontrollant och tävlingsjurymedlem i sin ficka. Och jag behöver Emil Kallur i staben som kombinerad mästerkock och dopningsansvarig. Jag nöjer mig bara med det bästa. Ska man vara bäst är kosten viktig. Och alla som har kommit över sin egen barnsliga naivitet vet ju att i toppidrott är alla dopade. Jag har några idéer om en cocktail med kaffe, kokain, amfetamin, EPO och anabola som jag har lust att pröva inför nästa tävling. Emil är rätt man för att avväga doseringen perfekt. Jag tänkte ta en sån grogg innan jag går till start och sedan stå där på starten och studsa runt som en långhårig Mick Jagger. Inte en formation ska undgå min skärpta blick, inte en kontur på en enda liten hjälpkurva. 

 

2017. Dymmelonsdag. En av mina favoritdagar. I Norge slutar vi jobba kl 12 den här dagen och påsken kan börja. Jag cyklar till Hönefoss, dricker kaffe och låtsas jobba några timmar. Sedan cyklar jag hem igen. Jag rakar mig. Jag duschar. Jag tar på mig rena kläder. Jag tänder i braskaminen. Sedan sitter jag där och låter minuterna ticka. Istället för att knipsa upp en öl dricker jag päronsaft från Kivik och memorerar banorna från SM. Så är det att vara stjärna i pre-o. Då måste man hålla igen, vara seriös. Man får inte mista greppet om segerpallen. 

 

2017-04-11. Påsktisdag. Efter jobbet sticker jag ut på rullskidorna. Jag tar min klassiska runda runt Röyse. Borta vid udden påminns jag glädjande om att det kom ny asfalt där i fjol. Det var en stund sedan sista skidpasset. Jag borde vara ringrostig. Men det är precis tvärtom. Det går lätt. Jag är i form. Den där spelade sjukdomen och de där två veckorna med vila gjorde susen. Jag har schvung i stakningen, bättre kläm i den än på hela vintern känns det som. Klockan bekräftar min upplevelse. 1.30 utan att ta i. Brukar ha upp mot 1.40 på rundan. Jag har ju en skidtävling kvar. I månadsskiftet bär det av till Island. En femmil med 1250 m stigning. Såna utmaningar får en att bäva. 

 

 

2017-04-09. Dag-SM, PreO Syd deltävling 3. Nu var det alltså slut på lajandet. Nu skulle mästarna kåras. Trots att jag vaknar på gränsen till bakfull och min överbetalade manager kör fel på väg till tävlingen leker jag den här dagen med konkurrenterna. Jag spikar kontroll efter kontroll som om banan är lagd för nybörjare. De flesta av mina konkurrenter fattar ingenting, tycker det är skitsvårt, att kartan är undermålig och banan totalt felsträngad. Jag trippar runt dansande och prickar in skärmarna med kirurgisk precision. Va fan grabbar, det heter ju pre-o, någon som har reflekterat över vad det ordet betyder, precision? Jag har givetvis alla rätt, jag menar, jag är ju född mästerskapslöpare. Danskjäveln ramlade av lasset mot slutet, stod inte distansen ut. På tidskontrollen slår jag till med 13 sekunder, bara för att understyka, bara för att undanröja alla tvivel. Jag vinner etappen, givetvis, och jag vinner sammanlagt. Var det någon som såg prisutdelningen i elitklassen, hur de tre vinnarna av SM-medaljerna hukade under hotet som kom från A-klassen? Nästa år är det slut på det, att kunna glida in till ett SM-guld i pre-o. Då står Eriksson på startlinjen. Och Peter Cederberg är utbytt som manager mot Sven-Olov Hellström. 

 

Dag-SM A-klassen. Leif Eriksson, Mats Karlsson. Agne Karlsson. 

 

 

2017-04-08. PreO Syd, deltävling 2. Väckarklockan ringer mitt i natten. Dimma utanför mitt öppna fönster. Gäss kväker där uppe i den vitgråa tjockan. Ån rinner gemakligt under stenbron. Emil har frukosten klar. Hans kaffe med mjölk smakar lika bra som i Italien. Kvart i åtta hoppar jag upp på cykeln och ger mig iväg över åkrarna. Jag som skulle möta våren i Skåne. Det är svinkallt. Det är dimma. Det är svag motvind. Och det luktar skit. Varenda dyngspridare i regionen har varit ute på gärdena och tömt sitt innehåll. Dagen innan kan det verka. Efter en timme är jag framme i Andrarum, Alunbruket. De skånska veteranorienterarna som är funktionärer tycker det är kul att jag kommer på cykel. Jag är från Strängnäs, säger jag. Men jag bor i Huaröd. När jag uttalar Huaröd låter jag som havregrynsgröten som jag inte har ätit ska komma upp som en spya, jag kör tungt tungrots-r och drar ut på diftongerna så det står härliga till. Gubbarna tycker jag är härlig, en äkta skånepåg från Södermanland. När startskottet går fortsätter jag där jag släppte dagen innan. Jag jobbar in kontroll efter kontroll. Banläggarens bluffar genomskådar jag elegant. Och kartan är bra. Banan är också bra. Sista 14 kontrollerna är ett cluster med många finesser. Lösningen är att inte stämpla förrän man har sett skärmarna från flera olika håll. Jag får ett fel. Något som givetvis faller på sin egen orimlighet. Banläggaren har bommat en vinkel som jag har sett. Men så är det för mästare, man är bättre än regelverket och arrangören. Min manager är för bakfull för att komma och lägga in en protest. Men Bjarne Riis ligger inte på latsidan och danskjäveln Jörgensen har alla rätt. Jag är tvåa igen. Jag hedras med ett fint pris, marmelad och juice från Kiviks musteri. När ska man inse att pre-o behöver Systemet som sponsor? Jag cyklar hem genom skitlukten. Efter en liten slummer dukar Emil upp bordet igen. Herrejävlar. Nygrillade kycklingvingar och öl. Sedan köttgryta och polentamos och hur många flaskor rödvin? Finns ingen anledning att åka på semester till Italien längre. Det räcker med Huaröd. 

 

2017-04-07. Jag har ju ledigt. Det är ju semester. Och jag drack vin till middagen dagen innan. Till min managers stora förtvivlan sover jag till halv nio. Han hade helst velat skicka ut mig i skogsdungen bakom huset för att träna avståndsbedömningar. Det var ju trots allt SM vi var på väg till. Istället blev det en fyramilatur på cyklarna. Vi korsade Göta kanal och rundade Vargön och Hunneberg. I KORTBRALLOR. Lunchen åt vi ute på altanen. Solen gassade ordentligt. Det var gott att leva, gott att finnas till. När döttrarna kom hem från skolan och vi hade bunkrat på Systemet gick färden vidare. Det var 140 knyck E6 söderut till Laholm. Sedan tvärs över Skåne till Kristianstad. I Huaröd väntade gourmetkocken Emil Kallur och hans Ingrid med hemlagade kroppkakor. Om det smakade? Bara förordet, grabben. Medan grabbarna hämtade nya kalla ölflaskor och bänkade sig framför teven med golf lånade jag managerbilen och körde genom Skåne i skymningen till OK Pans klubbstuga utanför Åhus. Natt-SM i pre-o. En av idrottsårets höjdpunkter. Men jag var lite osäker på min manager. Jag har ju inga rankingpoäng och det är seedning till mästerskapsklassen pre-o elit. Jag får hålla till godo med pre-o A. Misstänker starkt att managerns pengar har försvunnit i hans egen ficka istället för att muta mig in i elitklassen. Men det är ju så med mästare. Så fort startskottet går glömmar man både tid och rum, korrumperade managers och aldrig utdelade wild cards. Jag jobbar mig metodiskt genom banan och nitar skärm efter skärm. Managerns pannlampa är lite för svag med en mästare vet alltid råd. Jag hänger när man måste lysa långt bort. Vissa av mina bättre förmedlade konkurrenter har värstingpannlampor som lyser upp skogen ända upp till Kristianstad. Och hur svårt är det väl att orientera då? För första gången i mitt liv nitar jag hela banan, alla rätt. På tidskontrollen har jag 30 sekunder. Jag gick alltså på säkerhet som alla kan förstå. En danskjävel slog mig. Vi hade samma poäng och han hade tio sekunder bättre tid på tidskontrollen. Hur kan sånt ske? Undrar vilken manager han har, den där Andreas Duc Jörgensenn? Bjarne Riis kanske. Och då är han väl dopad dessutom. Vid midnatt var jag hemma i Huaröd. Om jag somnade innan huvudet nådde kudden. Bara förordet. 

 

2017-04-06. Aldrig helt fel att möta våren i Skåne. Och plötsligt kände jag att jag nu hade varit hemma tillräckligt länge för att det inte var jobbigt att packa väskan igen. Istället var det kul. Jag slängde in rullskidorna, cykeln, sovsäcken, tomburkar från en vinter med öl- och coladrickande och väskorna i den nytvättade Caravellen och åkte söderut efter jobbet. Trots lite kö ut från Oslo passerade jag gränsen klockan sex och redan vid åttasnåret rullade jag in i Vänersborg efter att ha pantat burkarna i Uddevalla och köpt Ahlgrens bilar för pengarna. En öl, en flaska vin och lasagne avnjöts hemma hos Peter Cederberg som under vintern har kontrakterats som min pre-o-manager. Man måste göra så nu för tiden om man ska kunna slå sig fram här i världen, ha en manager. 

 

2017-04-02. Vårklassikern Flandern runt på teve. En ännu större vårklassiker är givetvis att jag byter till sommardäck på Caravellen och tvättar den. En 20 år gammal bil tvättas inte bara, den ska också målas, jag har en karibgrön sprayflaska som jag täcker över alla rostfläckar med. Bilen blir kanske inte som ny, men avsevärt mycket snyggare. Den gröna mamban är klar för en lång sommar på vägen. I den nedgående solen går jag runt och sätter eld på torrt gräs, en av årets höjdpunker för pyroman Eriksson. Jag och Neil Young sätter oss till slut på trappen och filosoferar med den traditionella söndspilsnern i händerna. Tänk vad man får till på ett veckoslut när man inte förstör dagarna med långa skid- eller cykelturer. Då orkar man ju ingenting efteråt. Jag kanske borde lägga av, sluta träna.   

 

Första april. Inget aprilskämt, men jag vaknar och har ont i pannan, bihålorna. Det blir en tablett Rinexin till frukost. Sedan kan dagen börja. Och det blir en aktiv dag. Jag fyller bilen med skrot från ladan. På väg till soptippen stannar jag på posten. Jag har fått paket från en liten bortglömd bokhandel i Ontario, Kanada. De har skickat mig Neil Youngs självbiografi "Waging Heavy Peace", givetvis signerad. Internet kan vara en guldgruva. Jag sorterar skrotet i containere och åker ner till Drammen för att hjälpa Arno flytta. Nu fylls bilen med soffa och bord och skidor och kuddar. När möblerna är placerade på Myrbråten går jag ut och släpar grenar till mina två majbrasor. Skitig, svettig och trött duschar jag och sätter mig till slut tillrätta i vardagsrummet med paketet från Kanada och en kall öl. Jag läser de två första kapitlena.   

 

2017-03-29. Ja, det har blivit vår. Och Eriksson har blivit trädgårdsmästare igen. Längs skogskanten ligger det fortfarande ris från fjolårets avverkning. Det går nästan inte att fatta hur mycket grenar en fullvuxen gran bär på sin stam. Jag släpar alla de här torra grenarna ihop till högar som nu växer sig ståtligt höga. Vilka majbrasor det kommer till att bli. Kommer att synas ända ner till Vikersund när jag futtar på. Jag släpar inte bara några få kilo, jag släpar ton, timme efter timme. Jag har tid och ork till det, i alla fall tid. Orken är det värre med. Har inte tränat på tre dagar nu. Det säger ju sig själv att någonting var fel när Gjermund i söndags både åkte snabbare än jag och dessutom ville åka längre. Den socialdemokratiska hjälten Eriksson blir ju aldrig sjuk, det har vi ju enats om, men jag har alltså varit lite småkrasslig, halvseg. Cykeln har fått stå, jag har åkt bil till jobbet. Det är aldrig lätt att veta det där, om man ska träna mer eller mindre når det går tungt och formen är som bortblåst. Den här veckan tar jag träningsfri. Jag följer känslorna, det kan man unna sig på gamla dagar. 

 

2017-03-26. Vaknar i usel form. När jag sväljer är jag sur i halsen. Så går det när man svänger sina lurviga en fredagskväll på konsert med ungdomen. Dagens cykeltur med Gjermund blir därför bara 58 km. Han vill ju cykla runt hela jävla Norge men jag håller igen. Det blir bara varmare och varmare och till slut har jag druckit upp hela vattenflaskan. Mina leverpastejsmackor avnjuter jag på terassen. Det är chockerande 20 grader varmt i solen. Till och med fåglarna överraskas av den plötsliga sommaren och kvittret är som bortblåst. Sommartiden är bokstavligen här. Jag sätter på de Lillos på Spotify för att råda bot på tystnaden och lägger mig i solen. Innan jag somnar hinner jag tänka på skidspåren uppe vid Ringkollen som knappast kan överleva det här. Den som lever få se.  

 

2017-03-25. Årefjällsloppet på teve. Tur jag inte var där. Kan fan inte hålla på längre att kuska världen runt och åka massa konstiga skidtävlingar. Bättre ligga hemma i soffan med en värmande filt över benen och en kopp kaffe i handen. Sedan fastnar jag framför datamaskinen. Jag ska försöka hitta luriga resvägar och billiga biljetter till höstens semester på Cecilien. Efter en timme är jag helt slut. Finns det nåt jobbigare än att köra fast på internet? Krafterna bara rinner ut ur mig. Men jag bokade våra förbannade biljetter och betalade mig ut ur problemet. Att flyga till Cecilien tar en hel dag, två mellanlandningar. Kanske en säkerhetspolitisk åtgärd, det är så krångligt att åka dit så maffian inte kommer hit. Ute i friska luften hämtar jag ut motorsågen och röjer lite. Jag följer skogskanten och mejar ner det som står ivägen. Slyet ska inte överta ängarna. Större träd fälls till ved. Sedan cyklar jag en runda i skogen. Jag leker mtb-o, trixar mig fram längs smala stigar. Jag ramlar inte en enda gång, börjar bli en riktig killer, nåja. Och jag hinner precis ut på farstubron med lördagens första öl i handen innan solen går ner bakom trädtopparna. Fem minuter sitter jag där i kortärmad skjorta. Såna stunder är obetalbara. 

 

2017-03-24. Den norska motsvarigheten till Eldkvarn i Norge heter de Lillos. Ett schysst rockband som sjunger på modersmålet, norska alltså. Låtskrivaren Lars Lillo Stenberg är helt enkelt genial. Varenda låt har en poäng, ett personligt titthål ut på världen. De bästa låtarna är otroligt bra, mästerverk. Snubbarna börjar bli gamla nu men publiken är sensationellt ung när vi åker ner till Drammen och lyssnar på dem. Sirpa och jag tar med oss Hege och Jörgen. Det är tur Jögge har mig, han susar runt i sin orienteringsvärld utan att lyssna på de Lillos. Nu fick han minsann en lektion i norskt kulturliv. 

 

2017-03-22. Mars är på väg att rinna mig ur händerna. Men ännu en onsdag åker jag upp till Ringkollen och spänner på mig skidorna. Man vet ju aldrig när man får säsongens sista skidpass. Ingenting på Ringkollen talar för att det är sista skidturen, det är massor av snö i skogen och spåren är nykörda. Det är till och med nysnö. Jag rundar Storflåtan på två timmar tio minuter. Det går skapligt i början men jag är seg mot slutet. Solen står högt fast det är sena eftermiddagen.  

 

2017-03-18. Birken. Jag har alltså inte varit mig själv den här vintern, har känt mig gammal och trött. Därför ligger jag hemma i tevesoffan när Birken går, precis som jag gjorde för två veckor sedan under Vasaloppet. Man får ju lust att vara med när man ser det, men jag orkade inte tanken på att åka upp till starten vid Rena, ligga på en madrass i en gympahall, vara utsatt för väder och vind, och sedan åka ett mediokert lopp. När täten har kommit i mål kollar jag tider på internet. Många jag känner är med. Några överraskar positivt, andra negativt. Känns som om jag hade haft 3.30 - 3.40 om jag hade åkt. Men jag vet inte hur min stakning tål alla backarna. Stigningen på Birken är 1 050 meter, inte att leka med alltså. Vad jag behöver är en helikopter som hämtar mig utanför dörren, sätter av mig vid starten och sedan hämtar upp mig igen efter målgång. Kanske borde mejla Petter Northug och be honom hjälpa mig med det nästa år. Ut på eftermiddagen tog jag fram Horse och cyklade en runda ute för första gången i år. Det kändes bra i starten, det här är ju första vintern jag har suttit på en testcykel. Men jag blev trött efter tre mil. Typiskt för pensionär Eriksson. Publiken var på väg ut till skidflygningsbacken när jag passerade där nere, lika många polacker som norrmän. Jag la mig i soffan och kollade tevesändningen efteråt. Somnade och vaknade till längdåkning från Quebec. Då var det dags att hämta dagens första pilsner från kylrummet.  

 

2017-03-16. Pensionär Eriksson är i stöten ordentligt. Inte bara talgoxen och grönsiskan är nu registrerade. Koltrasten är också upptäckt, visserligen inte sjungande, det är det alltför kallt för fortfarande, men den har anlänt, hoppar fram och tillbaka borta i slänten med kryptallar, letar efter mat bakom terassen. Här händer ting så fort nu så man hänger nästan inte med i svängarna. Annars har stormar dragit fram över landet. En bleckplåt från taket ligger ute på gräsmattan. Tur att man inte fick den i huvudet. Jag måste alltså upp på taket, tre våningar för att sätta den tillbaka. Får ta det när det blir varmare i vädret.  

 

2017-03-11. Lördag. Under frukosten upptäcker jag att inte bara talgoxen är här, även grönsiskan har kommit tillbaka till snåret på husets baksida. Satan vad gammal jag har blivit, börjar intressera mig för småfåglar, slår dem upp i ett fågellexikon som rena rama pensionären. Femmilen i Holmenkollen är en höjdare. Jag är ju av den förmeningen att sport är bäst på teve, men jag måste säga att jag uppskattar de täta åskådarleden och alla viftande flaggor längs spåret. Det är nästan lika mycket drag som på pre-o. Efter målgång stakar jag iväg längs vägen. Det är strålande solsken, rejält med plusgrader i motluten. Uppe vid Steinsvollen dyker han upp, den andra skidåkaren. Jag överväger att tackla honom, eller åtminstone trampa av honom ena trugan. Men det stannar vid att han hälsar och jag hälsar tillbaka. Sedan vänder jag, kör om honom och lämnar honom hopplöst bakom mig. Jävla motionär. 

 

2017-03-10. Fredag. Och jag åker upp till Ringkollen. En vintervecka utan ett besök till Ringkollen är en förlorad vecka. Jag rundar Storflåtan, två timmar, det börjar mörkna på väg tillbaka till bilen. Har blivit min favoritrunda, lagom lång, lagom kuperad, ett äkta skidpass, man får lite av allt. Men jag blir inte klok på mina lår den här vintern. Jag får mjölksyra i uppförsbackarna. Jag kan inte minnas att ha fått det de sista åren. Jag vet inte varför jag får det i år. Antingen är jag för dåligt tränad, eller så är jag övertränad, eller så funkar det inte att cykla istället för att springa, eller så... har jag blivit för gammal. Eller så dricker jag för mycket. Kan alkohol sätta sig i låren? Klassisk fredagskväll efteråt. Middag med gummiost och valbiff framför braskaminen. Till det svensk öl och italiensk grappa. En grappa i varje lår, sedan skruvade jag på Neil Young. Mitt tips är att jag var relativt ensam om den middagskombinationen den här kvällen.

 

2017-03-09. Det har kommit nysnö. Istället för att åka upp till Ringkollen efter jobbet åker jag hem och stakar ut på Gravermoveien. Jag tjänar tid på sånt. Men uppe vid Sörli tar bilspåren slut och vägen ligger oplogad. Och vad skådar jag då? Ett skidspår. Jag är inte ensam om att åka skidor på denna gudsförgätna plats i hjärtat av skogsområdet Holleia. Vad trevligt kan man tänka, att det är flera likasinnade ute i guds vackra natur. Men istället blir jag lite småirriterad. Det är ju för fan min väg det här. Visserligen används den dagligen av en massa puckon i bilar, något man med viss tvekan kan ha överseende med. Men att någon jävel kopierar mitt koncept att staka mig vasaloppsstark på just den här vägen, min väg, vet jag inte om jag kan svälja. På vändplatsen innan Steinsvollen har jag som vanligt tänkt att vända. Men skidspåren fortsätter uppför backen. Ska den fräcka fan till och med åka längre än mig? Jag står en stund och tittar efter spåret, försöker bestämma mig vad jag ska göra. Sedan vänder jag hemåt. Ingen ska diktera mig. Och jag har blivit för gammal för att plocka upp alla kastade handskar som jag ser.   

 

2017-03-05. Vasaloppssöndag. För bara andra gången de senaste tretton åren ser jag Vasaloppet på teve istället för att själv stå på startlinjen. Det är en alldeles utmärkt upplevelse. Kameran följer täten och jag kan varenda meter av spåret, vet åt vilket håll varenda sväng går. En timme in i loppet mumsar jag i mig en frukost, varm choklad och leverpastejmackor. Livet är som bäst när det görs enkelt. Någon timme senare tar jag en kopp kaffe och några hembakade norska lefser. Smakar utmärkt också det. Efter ett spurtuppgör som det slår gnistor om sticker jag ut på skidor. Tiden är knapp. Jag stakar från garaget upp Gravermoveien och vänder. Det glir bra i nysnön som kom under natten. Jag tänker att jag har några år på mig att bli ännu bättre, sedan är det slut. Kanske jag kan pressa fram några bra år som 60-åring. Jag kan träna upp kicken i stakningen ytterligare, kan överhuvudtaget träna smartare. Hade varit kul att komma bland de tio i åldersklassen för 60-åringar på de stora loppen. Hur mycket bättre måste jag bli för att fixa det, kanske tio minuter, en kvart? Svårt men överkomligt. Men jag måste bli smartare. Jag måste ha en stakmaskin i ladan. Det som knäckte mig den här vintern var allt åkande för att hitta snö. Det stal all energi, gjorde att jag lessnade. Jag måste ha en stakmaskin och vara oberoende av väder och vind. Helst skulle jag också ligga ett par veckor på hög höjd. Passar bra det för 60-åringar. Jag får ju en extra semestervecka då. Efter en snabb dusch börjar femmilen i Lahti. Glimrande teve det också. Att svenskarna ska vara med när det drar ihop sig är givetvis för mycket begärt. Det får man tåla. Jag tar ännu en kopp varm choklad och flera leverpastejmackor. Fullpumpad av adrenalin efter målgången lägger jag mig under tvättställen på båda badrummen och rensar rören från grå stinkande hårbollar som länge har fått vattnet att alltför sakta rinna ut. Grand finale på en vällyckad dag som tevetittare, skidåkare och vaktmästare blir en gourmetmiddag i köket i skymningen. En öl, en whisky, en kastrull ris och linser, en laddning hemmalagade pannbiffar i brun sås, en sallad, lingonsylt, en öl till, ett litet glas grappa. Två glas grappa. 

 

2017-03-02. Min yngsta sons födelsedag. Han blir 21 idag, seniorlöpare. Han ringer mig innan jag hinner ringa honom. Jag åker upp till Ringkollen. Det är grått och färre bilar på parkeringen än väntat. Det är jag genom skogen och vintern. Längst bort stannar jag till. Det är absolut tyst runt mig. Granskogen böljar snövit österut. Snön ligger som tjock bomull på hyggena. En kraftledning står där stålgrå. Jag fastnar nästan där, kommer mig inte ur fläcken på flera minuter. Man kan stanna upp så där mitt i livet och så bara se förundrad på hur det blev.

 

2017-02-27. Måndag morgon. Elegant kommer jag till medvetande strax innan klockan sex. Det första jag hör är fågelsång. Talgoxen sjunger igen, sjunger in gryningen. Jag ligger där förundrad och lyssnar genom det öppna fönstret. Jag har sovit djupt i åtta timmar utan att ens ha varit uppe och pissat. Jag försöker minnas drömmarna, men de löser sig upp och bara försvinner som dunstande ånga. Men det var fina drömmar. Jag är inte bara utvilad efter den långa sömnen, jag vaknar också lycklig av ett slags hoppfullt stämningsläge från några nu försvunna fria tankar. Så är det med lycka. Lyssna på en som vet. Lycklig blir den som lyssnar. Och den som styrer sina tankar. De olyckliga är de döva och de som gör sig själva till offer för sina tankar. Bra start på veckan.

 

2017-02-16. Det kan alltså vara tungt att leva, vara hårt att existera. Och så plötsligt när man rundar en kurva på livets svängiga väg möts man av vårvarma fönvindar som man hade glömt att de fanns. Jag hängde framför teven med ett glas i min hand i fredags, följde med på en repris av årets Grammyutdelning. Det var det totala mörkret. Den ena sopan efter den andra skulle nödvändigtvis upp på scenen och framföra något slags hopkok av toner och texter. Vad är det dagens publik vill ha, en svart diva som står och kluckar med rösten utklädd som drottning i guld? Det är ganska enkelt att genomskåda vilka underliggande strömmer som präglar dagens underhållningsindustri. Artisten ska slicka publiken mest möjligt i arschlet så att publiken betalar mest möjligt av pengar in på artistens bankkonto. Annat var det förr. Då var rockmusiken ett långfinger åt etablissemanget, en spark istället för i alla feta rövar som envisades med att stå ivägen för oss, den framstormande generationen. Och just då, när allt kändes som mest hopplöst och snaran bara hängde där ute och väntade i taket i ladan så upptäckte jag av en slump att Neil Young är tillbaka på Spotify. Och inte bara tillbaka, han är dessutom ute med en ny platta. Dessa sköna fönvindar som plötsligt strömmar in mot mig. Ikväll är det bara en ting som gäller. Och det är jag och Neil Young. 

 

2017-02-15. Enda anledningen till att åka upp till Ringkollen var att se solen. Och att vara den pliktmänniska jag nu en gång för alla har blivit. Tyrifjordens öppna mittparti där vattnet var varmare än luften ovanför avdunstade så mycket vattenånga att hela sjön låg inbäddad i dimma. Uppe i höjden var det ännu kallare och dimman lättade alltså inte, la sig istället som ett lock över både Vikersund och Hönefoss. Så man kunde åka upp till Ringkollen för att se solen. Innan den gick ner. Om man ville. Åka skidor fanns ingen anledning att göra. När det som för mig gick som det gjorde, blytungt. Så var det det där med plikten då. Varje dag utan ett träningspass är en misslyckad dag. Kroppen är skapt till att arbeta. Så jag gav mig iväg. Och låga förväntningar är en av livets allra mest användbara inställningar. Jag skejtade i solsken. Jag åkte ner till Damtjern och så kom den branta väggen upp mot Lövlia. Där man får mjölksyra. Där man stoppar mitt i och hämtar andan. Jag bara åkte upp. Utan att få mjölksyra. Så där är det i livet. När allt verkar som mest hopplöst och man står där och stirrar ut i det tomma intet så bryter solen genom en reva i molnen och värmer din kind, bländar dina ögon och väcker dig så du åter kan se allt det vackra. Tur att vi hade honom, Kant, som gav oss pliktetiken. Min nerärvda pliktkänsla gav mig idag inte bara ett par timmars solsken i ansiktet, utan också lätta ben, fjäderlätta.   

 

2017-02-12. Söndag på Öståsen. Ganska kallt, minus tio. Dimma nere i Vikersund, strålande sol uppe vid Sponevollen. Den vita snön stack i ögonen. David, Gjermund, Roar och jag stakade iväg klockan tio. Klöftetangen, Nykjua, Åsvannet, Fallet och hem igen. Fyra mil, drygt. Tre timmar, drygt. Som utbränd och övertränad var jag skeptisk. Men det gick. Det gick till och med bra, bitvis. Stakningen satt fint upp till Nykjua. Och jag kunde dra på en stund om jag ville åka ikapp några stöddiga ryggar som irriterade mig längre fram i spåret. Men i alla fall, tomheten inne i mig fanns kvar. Jag kände mig kraftlös, oinspirerad, blasé. Finaste skiddagen den här vintern och så åker jag omkring och är blasé. 

 

2017-02-11. Borta bra men hemma bäst. Jag måste erkänna att jag känner min ålder nu, måste lägga korten på bordet och avslöja att stakmonstret Eriksson inte bara är dödlig, utan också är på vippen till att bli gammal. Eller för att tala klarspråk, jag är en jävla ynkling. Första lördagen hemma på tre veckor sov jag tills det blev ljust ute. Sedan satt jag där på köket hela förmiddagen och spelade rollen som gammal gubbe. Det gjorde jag med bravur. Jag satt där och hängde, stirrade in i brasan, tittade ut genom fönstret. Fanns inte så mycket att se där egentligen, jag stirrade väl mest in i min egen själ. Frapperande nog såg jag bara tomhet. Jag menar, jag har stirrat in i mig själv ofta genom ett långt liv, men jag har aldrig tidigare skådat så många vidsträckta slätter utan några spännande hägringar vid horisonten. Fanns inte ett skit att se där nu, inga nya spännande resor att göra, inga nya tävlingar att genomföra, inga rekord att slå, inga nya böcker att skriva. Det var bara tomt, som att stå på savannen och leta med kikaren efter några antiloper, eller i alla fall en jävla gnu, men ingenting att se, bara vinden i gräset, och jag, ensam, trött, less.  

 

2017-02-05. Marxa Bereta 2017. Riktigt skitväder redan om morgonen. Det regnade. När vi hade ätit frukost hade det ljusnat. Tunga grå moln skymde fjälltopparna. Uppe vid starten blev det bara värre och värre. Ett olycksbådande snömoln närmade sig genom dalen. Flaggorna stod rätt ut på flaggstängerna. Måltälten blåste bort. Sedan började det snöa, vertikalt. Jag gick ut ur bussen och kände på vinden. Vassa snökristaller stack i kinderna. Det här kunde bli vad som helst. Det här kunde bli katastrof. Men vinden mojnade tillfälligt när snömolnet var mitt över oss. Snön vräkte ner, nollgradig. Jag kunde inte göra annat än att tycka synd om motionärerna som försökte hitta en valla som fäste. Det var givetvis omöjligt. Det fanns bara två alternativ, staka på blanka skidor eller köra vallningsfria zeroskidor, som de flesta hade lämnat hemma. Tursamt slutade det också att snöa några minuter innan startskottet gick. Banan bestod av tre olika rundor. Den första gick riktigt bra, jag stakade på i ryggar på folk och såg fortfarande täten vid varvningen. Sedan bar det av nerför, 5 km nerförsbacke och 300 m fallhöjd. Det är ju givetvis kul, men man har ett problem man förstår närmar sig med stormsteg, man ska upp igen. Jag stakade, saxade, stakade, saxade, stakade, saxade. Mot alla odds kom jag mig tillbaka till målområdet. Men de med fäste åkte från mig. Jag hade varit tvungen att släppa. Ut på sista rundan var jag inte speciellt uppkäftig. Men man orkar mer än man tror. Jag tog en backe i taget och äntligen passerade jag bilvägen för sista gången för att nu kunna staka ner till målet. Höger pekade plötsligt skylten, upp i fjället igen, inte samma bana som första rundan alltså. Jag kunde inte fatta hur jag skulle komma mig upp. Backjäveln tog aldrig slut. Jag var tvungen att släppa förbi en norrman, hade inget mer att ge. Några svåra svängar nerför och så ut på flatan för en sista serpentin. Äntligen kunde jag se målet. Kom 21:a. 2.44.15. Antagligen min bästa interationella placering i skidor. Hade bara spanjorer framför mig och så norrmannen jag släppte förbi i sista backen. 

 

2017-02-04. Hur fan ska det här gå? Jag har varit uppe på platån Pla de Beret. 2 000 meter över havet i Pyrenéerna. Det var som att vara på Seiser Alm i Dolomiterna, över trädgränsen, tunn luft, dramatisk natur. Första lördagen i februari. Oerhört mycket folk. De flesta åkte givetvis alpint, men en inte så oansenlig mängd människor prövade också längdspåren. Jag åkte en stund ihop med ett gäng spanska killar från civilförsvaret, trettioåringar, bra tränade, bra teknik, men när det kom till kritan var Eriksson i alla fall starkast i de hårda uppförsbackarna. Men jag måste erkänna en sak, jag var helt färdig på varenda krön. Första dagen på tvåtusen meter är inte att leka med. Pulsen hamrar som en hammare och motivationen att kämpa vidare sjunker fort ner till nollpunkten. Det känns som om jag är i helt usel form. Och uppförsbackrna tog aldrig slut. Hur fan ska jag orka tävla i de här spåren? Jag åker ju ovallat, stakar hela tiden. Imorgon kommer det inte att löna sig. Jag anar en katastrof. Om inte en total genomklappning så i alla fall två timmars vidrig blodslit. Men givetvis behöver jag det. Finns ingenting värre för en människa än att inte bli utmanad. Ikväll dopar jag mig. Jag förbereder morgondagens ragnarök med att sänka mig ner i alkoholens tempel, ligger och ser på en landskamp i rugby mellan England (de jävla Judasarna) och Frankrike (solidaritet, jämlikhet och broderskap) medan jag dricker whisky, äter Milka choklad och lyssnar på Anders F Rönnblom på Spotify.     

 

 

2017-02-03. Lång natts färd mot dag. Jag sov som medvetslös. Till frukost blev det två huvudvärkstabletter, bacon och ägg. Sedan en trevlig busstur upp i Pyrenéerna. Kataloniens jordbruksland andades höst med bruna löv på träden och vilande åkrar och fält. Snö såg vi inte förrän vi kom upp i bergen. Landskapet blev snart dramatiskt, som Alperna. Örnar hängde som i osynliga trådar i sluttningarna och den vita snön stack i ögonen i solskenet. Verkar som man inte kan lita på vädret här uppe. Det skiftade från skrikande solsken till spöregn på några få minuter. Framme i Vielha körde jag ett styrketräningspass på hotellet, avslutat med några längder crawl i den lilla bassängen i spaavdelningen. När mörkret föll gick jag ut en vända och köpte choklad, whisky och öl. Ska man inte äta middag förrän klockan åtta måste man ju bunkra. En timme framför teven med ett glas whisky på magen. Semester.  

 

2017-02-02. Jag var uppe i luften igen efter bara två dygn hemma. Kläderna var tvättade och packade på nytt. Skdorna var nyglidade. Superhjälten Eriksson var ute på korståg igen. Den här gången var kosan styrd mot Spanien, Barcelona och Pyrineerna. Efter mellanlandning på ett hektiskt Gatwick i London och strul med bussen på flygplatsen i Barcelona kunde jag slutligen se skymningen falla över Medelhavet från samma kulle där jag, Pålle och Spädde hade kutat orientering 2013. En snabb huvudräkning kunde avslöja att jag var i Kataloniens huvudstad för femte gången. Globetrottern Eriksson. Jag kanske måste undersöka det där. Varför har jag alltid varit på väg ut? Varför har jag aldrig kunnat hålla mig hemma? Lång dags färd gick mot natt på hotellet. Jag drack mitt andra glas vin alldeles för snabbt. Som om jag hade bråttom, eller ont om tid. Somnade som en klubbad oxe.     

 

2017-01-29. Marcialonga. Jag är alltså inte i form. Men det är synd att klaga. Det går hyfsat. Jag är 140:e uppe vid den första tidskontrollen, har gått ut hårt men utan att pressa mig. I stort sett åker alla runt mig lika fort, bara ibland kommer några vinthundar med fel seedning från startledet bakom farande. En gång var jag nära att falla men lyckades i sista stund hoppa ut till höger när en av snubbarna framför mig gick på arschlet. På andra kontrollen är jag 135:a och på tredje 132:a. För första gången stakade jag även upp den sista backen utan att lägga på fäste. En seger bara det. Jag blev 128:a i M 50 och 661 totalt på 3.00.39. Några placeringar sämre än förra året. Det får duga. Jag får väl försöka hålla ställningarna två år till, då jag blir 60 och kan kapa till mig en bättre placering. Vad jag gjorde efteråt? Drack Glühwein i Leifs corner så klart. I solen.

 

2017-01-28. Val di Fiemme. En av årets bästa dagar är här. Dagen innan Marcialonga är en riktig höjdare. Och den förlöper exakt på samma sätt år från år, precis som goda traditioner ska. Efter en frukost som måste betecknas som stadig åker alla bussarna ner till skidstadion Val di Fiemme. Jag spänner på mig skejtskidorna och kör ett par rundor i Johan Olssons fotspår, i stort sett lika elegant, bara en smula saktare. Sedan vänder jag blicken norrut och kör Marcialongabanan uppåt i dalen tills jag kan se hotell Regina, där jag har bott de tre senaste åren. Sedan tillbaka til stadion igen och så hemåt mot Cavalese, förbi alpinbacken och gondolbanan som har blivit världsberömd genom Tour de Ski. I backen upp mot Cavalese testar jag min stakförmåga. Några trettioåriga snorungar i skiddräkter som hittills aldrig har sett en tvätt försöker köra ifrån mig men får till slut kasta in handduken. Hur ska jag tolka de där blickarna, hat eller respekt? Där solen ligger på som bäst stannar jag och äter min matsäck. Alla har väl haft sådana där ögonblick, när man förstår att livet är på sin absoluta höjdpunkt och ingenting egentligen kan bli bättre. Jag mumsar på mina mackor och låter solen värma ansiktet, hejar på folket som kommer förbi. Uppe vid målet på torget köper jag mig ett glas Glühwein och sätter mig i Leifs corner. Jag brukar sitta där en stund efter målgång, alltid med ett glas Glühwein i näven. Så också i år. När jag först är i gasen hämtar jag ett glas till. Sedan går jag upp till skjortaffären. Om det är en sak som är säkert med Leif Eriksson så är det att han inte behöver flera italienska skjortor. Men tradition är tradition. Och Glühwein är Glühwein. Med lite alkohol i blodet sitter pengarna löst. Snubben i butiken känner igen mig. Det är som om en gammal kompis kommer in genom dörren. Årets Marcialongaskjorta är svart med lila krage. Finns snart inte flera färger att välja mellan, det här var min femte skjorta, blir nog spygrön nästa år. Men finast på banketten blir givetvis Eriksson. Synd jag är gift. Eftermiddagen tillbringas på hotellrummet med grappa och veteöl. Livet är härligt. Speciellt i svart skjorta. 

 

2017-01-27. Lavaze. Samma fantastiska väder som dagen innan. Skarp sol och klar luft. De väldiga bergsmassiven ramade in skidstadion där det var preppat ett sex km långt spår med konstsnö. Jag körde bloddopning, skejtade fyra mil på 1800 meters höjd. Var helt slut efter första varvet men sedan kom jag in i det när jag sänkte farten. Efteråt satt jag i solvärmen på min lilla fällstol och åt min medhavda matsäck. Om jag hade kunnat stoppa tiden så hade jag inte tvekat en sekund. Bättre liv anser jag inte kan levas. 

 

2017-01-26. Över Tyskland lättade molntäcket. Jag såg jordbruksland och floder och bergsmassiv. Så kom Alperna. Jag plockade fram min gamla Europakarta som jag hade i handbagaget. Jag läste in Seefeld och följde vägen ner till Garmisch och upp till Innsbruck. Sikten var så klar att jag kunde följa skidspåren mellan Seefeld och Leutasch där jag tränade så mycket i fjol. Över alptopparna ner mot Bolzano blev det rena finorienteringen. Jag läste in dalar och toppar och skidliftar och de små insjöarna. Jag såg alpinbackarna borta vid Madonna di Campiglio. Så kom Gardsjön med sina semesterorter längs stränderna. Vilka cykelvägar! Jag måste cykla i Dolomiterna. Cerpentinvägarna slingrade sig upp och ner fjällsidorna. När vi gick ur planet slog solen mot oss, luften var len och mild mot kinderna. Jag satte mig i bussen och kisade mot solen. Busschaffisen bjöd på en flaska mineralvatten som smakade gott i värmen. När vi kom ut på motorvägen mot Bolzano somnade jag och vaknade inte förrän vi började klättringen upp mot Cavalese. Efter en promenad i den krispiga vassa luften längs gatorna satte jag mig i baren och landade den här resedagen med ett glas öl. 

 

 

 

 

2017-01-24. Till slut ger man upp. Om inte formen vill hittas så slutar man leta efter den. Då tar man sina skejtskidor och åker upp till Ringkollen efter jobbet och fisåker. Dimman ligger som ett lock över Tyrifjorden, Vikersund och Hönefoss. Över hela tillvaron ruvar Gud och Eriksson.   

 

2017-01-22. Marcialonga minus en vecka. Hur funkade det då, att vila två dagar för att hitta formen? Det kunde man ju ha gett sig fan på, det fungerade inte alls. När jag och Gjermund, Roar och Erik och David stack upp till Tverrsjöstallen för att köra ett riktigt långpass så var det som vanligt. Segt. Mjölksyra. Två timmar och fyrtiofem minuter. Vackert väder. Längdskidor är en jävla skitidrott. 

 

2017-01-21. En vecka till Marcialonga. Jag tar min andra vilodag på rad. Här snackar vi fritt fall. Jag håller på att bli en jävla latmask. Jag sitter bara där och ser på teve. Men till slut går jag igång med de verkliga förberedelserna till årets roligaste skidlopp. Jag gör precis som alla andra sju tusen som ska starta nästa söndag. Jag gör rent ugnen. Hur kunde den bli så skitig? Jag menar julskinka, och formar och lådor och kakor, men i alla fall. Man åker ju inte till Maercialonga utan att ha gjort rent ugnen. Orkar man göra rent ugnen så orkar man staka sju mil. Så jag gjorde som alla andra, gjorde rent ugnen. Framför teven. Medan jag tittade på längdskidor från Ulricehamn satt jag med stålullen i högsta hugg och gned på grillgallret. Borde ha filmat det. Och lagt det ut på Youtube.  

 

2017-01-20. I ren desperation tar jag en vilodag. Det är ju trots allt fredag och man kan ju alltid städa huset. De senaste skidpassen har gått blytungt. 

 

2017-01-18. Marcialonga minus 11 dagar. Mitt startnummer har kommit. 822. Jävligt bra startnummer. Man ser direkt symmetrin mellan talen. Åtta två två. Det är som poesi. Jag startar i andra startled, där jag brukar vara. Banan är förkortad till 57 km, passar mig perfekt. Jag är ju mer en medeldistansare än en långdistansare. Kort bana och optimalt startnummer. Det här måste ju bli succè. Bara ett problem, formen är om inte usel, så kanske halvtaskig är det rätta ordet. Det går tungt, tungt som fan. Och jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag träna mer för att slipa på formen? Ska jag vila för att samla krafter? Ingen aning. Det får gå som det går. 

 

2017-01-15. Sponevollen. Minus tolv och gnistrande solsken. Halv tio var vi ute i spåret. Klöftetangen - Nytjua - Fallet och hem igen. Tre och en halv timme i dag också. Men nu var kroppen med på noterna på ett helt annat sätt än dagen innan. Fast igen blev jag trött mot slutet. Ingen barnlek att fylla 58.

 

2017-01-14. Ringkollen - Tvärrsjöstallen. Ganska problematiskt att komma sig ner till de fina spåren. Vi tog ett skoterspår ner till Jonsetangen och så över isen. Åsen mellan Öytangen och Mosjön var så snöfattig att vi var tvungna att ta av skidorna. Men från Sinister var det inget att klaga på. Vi passerade Tvärrsjöstallen och vände strax innan Mylla. På tillbakavägen körde vi söderut mot Kattnosa och vände. Sedan det parallella spåret till Finstad och tillbaka. Hemåt var jag tvungen att kämpa. Usel form om sanningen ska fram. Tre och en halv timme. Kroppen värkte i tevesoffan efteråt. Värken botades med en tallrik scampi och två glas vin. 

 

2017-01-12. Starten på det nya livet som femtioåttaåring började halvhyfsat. Eftersom det för årstiden är för lite snö på Ringkollen åkte jag bort till Jevnaker och tog Sveenåsveien upp till Tverrsjöstallen. Här hade värgudarna varit generösa och skidspåren sträckte sig genom landskapet som räls. En långrunda på alla stickspår tog en timme och jag åkte två. När skymningen föll började snökristallerna gnistra i pannlampans sken.

 

2017-01-11. Födelsedag. Ålder är ju bara ett tal. Men det där talet 58 år låter ju skyhögt. Snart 60 alltså. Så jag startade dagen med att undersöka talet 58. 1959 till 2017, ja det stämde, inga felräkningar där inte. Påsarna under ögonen kunde bekräfta talet, två kuddar fyllda med, ja med vad då, ett långt liv av tårar? Knappast. Hårfästet högt, men stabilt måste man säga, inga tussar på kudden på lång tid. Kroppen stark som hos en tjugoåring. Bästa sättet att bekräfta det är att stå naken på dasslocket så att hela kroppen syns i spegeln över handfatet. Jag gör mig bra i störtloppsställning. Då ser man verkligen hur mycket saft 58-åringen fortfarande har i låren. Och rygg är inte fy skam den heller, är en del stakning i den trapetsusen. När jag sedan ställer mig på golvet och nyper tag i sidfläsket med händerna tittar tvättbrädan på magen fram. 58 år. Bara ett tal. Att inte Hollywood har ringt. 

 

2017-01-10. Das Krankenhaus Myrbråten. Alla är sjuka eller skadade utom jag. Huset är rena sjukstugan. Jag är överläkaren som ilar runt mellan patienterna. Edsvuren står jag där, rak i ryggen och hakan högt, säkrar att allt flyter på som det ska. Men tiden räcker inte till, något som illustreras av att granjäveln fortfarande står klädd i vardagsrummet och utebelysningarna vajar ute i blåsten. Måste få upp all den där skiten på vinden så fort som möjligt. Men istället för att bara göra det plockade jag fram en av de sista julölen till middagen. Och inte nog med det, jag hällde upp ett par stänkare i snapsglaset också. Så lät jag kvällen plana ut. Fyrtornet Eriksson som inga sjukdomar biter på la upp benen på en stol och lät lång dags färd bli till natt. 

 

2017-01-07. Det nya året har hackat igång. Det har gått lite knaggligt. Jag har haft familjemedlemmar på sjukhus två gånger redan, en blindtarmsoperation och en bruten ankel. Jag tar det som ett tecken på att vi inte är oövervinnliga, att ingenting växer ända upp till himlen. I låglandet skyltar snön med sin frånvaro fortfarande. Första lördagen i januari åkte vi alltså upp till Norefjell och skidade. Här ses stjärnorna Hellner, Parmakoski och Olsson ta en liten paus i spåret.

 Hellström, Lilja och Eriksson i det nya året.