2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

1

 

INTRO

 

 

Jag minns dagen när jag lämnade oljeplattformen som om det hade varit i går. Det var i november och dimman låg tät som vadd över det oroligt guppande havet. De senaste veckornas vind hade under natten mojnat och senhöstens råa bomull hade omringat oss och avskärmat oss från de där horisonterna som vanligtvis var vår fasta hållpunkt och objekt för våra drömmande blickar. Fuktigheten låg som en glänsande hinna över plattformens groteska stålorganism. Golv och väggar dröp av fukt och jag var fortfarande våt i handflatan efter att ha stängt dörren ner till kabysserna bakom mig och vridit det blöta handtaget tillbaka till låst position. Vi stod i en liten klunga på landningsdäck och småpratade som vi alltid gjorde medan vi väntade på att helikoptern skulle komma och hämta oss. De andra skulle bara hem på den vanliga tvåveckorspermissionen men för mig var det sista gången jag var på plattformen. Jag hade sagt upp mig tre månader tidigare och nu var förmiddagen här när jag hade avslutat mitt allra sista skift. Det hade långt ifrån varit något lätt beslut att ta. Oljan som pumpades upp från havsdjupet hade gett mig ett fint liv. Jag hade tjänat skapligt och hade trivts någorlunda. De långa perioderna med ledighet hade jag använt konstruktivt, jag hade levt som en fri man i Stockholm och jag hade säkrat mig en andel i en bungalow ett stenkast från havet vid den thailändska kusten där vattnet är djupare blått än någon annanstans i världen. Ändå hade jag sagt upp mig. Och orsaken var inte att det vikande behovet av olja på världsbasis skulle göra mig arbetslös en vacker dag. Det var heller inte vantrivsel eller att jag kunde få bättre betingelser hos en annan arbetsgivare. Problemet mitt var att ledan hade börjat gnaga i mig. Jag hade stagnerat. Jag hade inte vaknat på flera år med ångest i själen och varit orolig för något. Mitt liv hade gått som på räls och det senaste året hade lusten vaknat att själv ta över spakarna på det där lokomotivet som brakade fram mot morgondagen och styra det ut i det okända.

   Vi småpratade och det låg som alltid när vi skulle hem en upprymd stämning i luften. Alla visste att det var min sista dag på jobbet men inga kommentarer fälldes. Vi pratade fotboll som så många gånger förr.

   - Marginalerna är små.

   - Det är tillfälligheterna som avgör.

   - Hur går det för Sverige då?

   - Den jäveln kan ju inte ens dämpa en cementsäck. 

   Länge innan vi såg den hörde vi helikopterns vingar smattra genom luften. Pratet avstannade och vi spanade åt det håll där ljudet av vingslagen kom från. Efter ett tag kunde vi plötsligt ana helikopterns runda konturer i dimman. Den landade elegant som en trollslända mitt i säkerhetscirkeln på däcket. Hukande sprang vi in under de roterande vingbladen med våra väskor i händerna och kröp in i den madrasserade och varma passagerarkupén. Piloten nickade åt oss i backspegeln och så tog vi av. Jag kikade ner på plattformen som hade varit min arbetsplats de senaste åtta åren. Åtta år är en lång tid i en mans liv. Plattformen försvann i dimman under mig och jag vilade bakhuvudet mot nackstödet och slöt ögonen.

   Jag slumrade den timman det tog att flyga in till kusten. Vi slumrade allesamman. Det blev lätt för lite sömn de två veckorna vi var på skift. När jag slutligen slog upp ögonen och tittade ut såg jag kustremsan otydligt avteckna sig en bit framför oss i dimman. Havet var fortfarande gropigt och oroligt under oss, svart som det alltid var i november. Jag såg på ansiktena runt mig. Antagligen skulle jag aldrig träffa dem mer. Det var schyssta karlar. Jag hade jobbat med dem i åratal, några av dem hade varit där ute före mig. Ändå kände jag dem inte, kunde inte utan vidare kalla dem nära vänner. Det var nog mitt eget fel mer än deras. Jag var inte den lättaste att ha att göra med. Jag hade mina nycker, höll mig gärna för mig själv. Udda, hade jag hört dem kalla mig bakom min rygg. Men på norska förstås. Säring, sa de när jag hellre låg i kojen och läste Aristoteles än spelade poker. Det ska inte till alltför mycket objektivitet för att förstå dem.

   Så såg jag Stavanger växa fram ur dimman. Den urbana bebyggelsen passerade förbi under helikopterbuken och jag lät blicken stryka över husen och gatorna och parkerna. Människorna var små som insekter där de irrade fram i sin uppbyggda myrstack. Strax efteråt gick vi in för landning i Sandnes. Jag hade gjort det hundratals gånger förut och kände igen varenda litet hus på landningsområdet. Som vanligt slängde jag en blick ut mot gatan och kunde konstatera att den förhandsbeställda taxin ännu inte hade kommit. Dimman var lite tunnare här inne på fastlandet och sikten bättre. Flak av lösrivna dimmolnfragment svävade inåt landet i den lätta brisen som letade sig in från havet. Piloten satte lika säkert som vanligt ner sin svävande trollslända av stål mitt i prick i landningscirkeln och jag visste att jag skulle komma att sakna de här flygturerna. Det hade alltid varit en euforisk upplevelse att ge sig upp i luften och vara på väg hem. Friheten uppe i luften var gränslös och efter landning låg framtiden där som ett oskrivet blad som det bara var att fylla med mina fritt valda krusiduller.

   Inne i terminalen var luften rå som vanligt på den här tiden av året. Vi gick i samlad trupp in på kontoret och signerade de utlagda permissionslistorna på dataskärmen med våra digitala signaturer. På bordet bredvid listorna låg det ett stort vitt kuvert med mitt namn på. Jag dröjde någon minut till dess de andra hade avlägsnat sig och sprättade upp det med pekfingret. Intyget förkunnade att jag hade jobbat på bolagets olika oljeplattformar i nio år och åtta månader. Jag hade inte varit sjuk en enda dag och utfört mina plikter till full belåtenhet. Det var med stort vemod de hade mottagit min uppsägning och Statoil önskade på alla anställdas vägnar mig lycka till i vidare arbetsliv. Jag stoppade tillbaka intyget i kuvertet och gick tillbaka ut i hangaren. Grabbarna stod och väntade i en klunga nedanför trappan. När jag kom ut på betonggolvet räckte de mig handen en efter en.

   - Lycka till då din underliga jävel.

   - Ge dom jävlarna.

   - Du kommer att sakna havet.

   En efter en tryckte de min hand hårt och manligt och log olika slags leenden. Vi släntrade ut i dimman på rad genom dörren och spred oss över den fuktdrypande asfalten. Några hade sina bilar parkerade i garagen, några blev hämtade. Jag lyfte handen i ett sista farväl till dem som vände sig om och styrde stegen bort mot den väntande taxin som nu stod utanför grindarna med biogasmotorn mjukt spinnande som en katt. Jag satte mig i det galonklädda baksätet och la armen vilande över min väska. Ett finstrimlat duggregn började falla medan vi körde och vindrutetorkarna gick hypnotiskt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Genom sidofönstret såg jag landskapet glida förbi bakom pärlrunda vattendroppar och rinnande små rännilar.

   Trafiken tätnade fram mot flygplatsen. Världen var upptagen och en livlig plats att befinna sig i. Elegant rattade chauffören in sin bil på en ledig plats i taxifickan. Jag betalade och sprang över gatan i en liten lucka i den ringlande bilkön. Inne i avgångshallen sken nyputsade fönsterrutor och nyskurade golv i takt med varandra och de hårda metalliska smällarna när flygvärdinnorna korsade hallen på höga klackar förstärkte intrycket av att åter vara i den stora världen. Jag såg på den väldiga klockan på väggen att jag hade gott om tid och stannade vid bardisken i restaurangen och beställde en kaffe latte. Medan jag väntade krängde jag mig upp på en av de höga barstolarna och följde road med på hur servitrisen fyllde den stora koppen med den varma och ångande drycken. När hon till slut med ett leende satte ner koppen framför mig kände jag kaffedoften slå emot mig och en känsla av välbehag av att vara just på rätt plats på rätt tidpunkt fyllde mig.

   Just som jag började sörpla den heta drycken såg jag i ögonvrån hur en man lösgjorde sig från en klunga av fyra och gick fram mot mig. Jag vred på huvudet och såg på honom. Han stannade vid min sida och flackade med blicken som om han var rädd att hela världen var ute efter honom. Han såg lika löjlig ut som de där amerikanska rapparna hade sett ut på musikvideorna runt sekelskiftet. Vanligtvis hade jag inte bevärdigat honom med en endaste liten blick men när han nu trängde sig på satte jag ner kaffekoppen på asjetten med ett litet klirr och väntade. Han tuggade tuggummi och log inställsamt med den där vulgära tunga guldkedjan runt tjurnacken.

   - Nice day, försökte han med mungiporna uppdragna från öra till öra.

   Jag stirrade uttryckslöst på honom och antagligen gjorde det honom nervös. Han intensifierade i alla fall frekvensen på tuggandet markant och flackade med blicken som om han väntade ett bakhåll vilken sekund som helst. Leendet dog. Till slut drog han upp den svartglänsande jackärmen och la armen på disken vid sidan av min kaffekopp. På den tatuerade underarmen satt fyra handledsdatorer på rad.

   - Min Haldor är starkare än dina fyra tillsammans, sa jag lugnt och lyfte koppen och drack en slurk kaffe.

   Den keramiska smällen när jag satte koppen tillbaka på asietten var hård som från ett pistolskott.

   - I´ll make you an offer you can´t refuse, envisades den påträngande tjurnacken mellan tuggummituggandet.

   Jag vred på ansiktet och mötte hans blick. Jag höll den i tio långa smärtsamma sekunder.

   - You can put them up where the sun don´t shine, sa jag till sist.

   Så vände jag honom demonstrativt ryggen och lutade mig över min rykande kaffekopp.

   Jag mer kände än såg att han stod kvar några sekunder innan han äntligen släntrade tillbaks till sina kumpaner. I barspegeln ovanför spritflaskorna såg jag hur gruppen flyttade sig bort till nya jaktmarker. Jag tömde koppen och såg efter dem samtidigt som jag försökte sortera mina känslor. När det kom till kritan kunde jag inte känna någonting annat än förakt, hat och avsky. Inga tecken på medlidande i min själ, inga spår av förståelse eller medömkan. Häng de jävlarna offentligt på torget. Kastrera dem med slöa moraknivar. Sätt dem på vatten och bröd och kasta cellnyckeln i floden.

   Fick jag lov att tänka så? När jag nu var i den situationen jag var i. Kunde jag tillåta mig själv att vara så primitiv? Som om det skulle hjälpa. Som om det skulle göra världen bättre att ge tillbaka med samma mynt. Var det inte det de här individerna redan höll på med? Gav de inte tillbaka av den enkla anledningen att de hade förvägrats en bättre start på livet och inte ägde andra möjligheter att ta igen än att utdela en rak höger i solar plexus på allt och alla? Den här världen var uppbyggd på hämnd. Hämndens spiral löpte som en röd tvinnad tråd genom samhällsbygget. Kulturen vilade på ett fundament där faktum var att här fick vi en snyting och där gav vi en tillbaka. Och i detta virrvarr satt jag intrasslad som en liten kvist i ett snörnystan. Här satt jag och hatade och dömde utan att egentligen veta ett skit om det jag snackade om. Men vad annat kunde jag göra än att tänka de tankar som behagade dyka upp i min hjärna? Inte så mycket kanske. Kanske det bästa jag kunde hoppas på där och då var möjligheten att skåda något annat. Kanske det gick att om än inte frälsa världen så i alla fall vara med på att göra den en liten gnutta bättre. Jag var osäker. Jag var i en brytpunkt.

   Jag rätade på ryggen och såg åter på klockan på väggen. Hur skulle det här gå? Vad hade jag gett mig in på? Mitt gamla liv låg slängt i diket som en gammal oljig trasa. Mitt nya liv låg framför mig som ett oskrivet blad. Och det var ingen självklarhet att orden som skulle fylla det där bladet bara var en lovsång. Det var inte så enkelt att bara rycka på axlarna åt det okända och osäkra. Det enda som var säkert var att framtiden stod utanför dörren och inte bara knackade försiktigt på, framtiden bultade på min dörr med knuten näve. Ingripen i dessa funderingar sköt jag undan kaffekoppen på bardisken och reste mig från stolen. Jag slängde väskan över axeln och korsade det spegelhårda golvet bort till incheckningen. En skandinavisk blondin med stora blå ögon knappade in mitt unionsnummer i computern och fäste en klisterlapp med destination Stockholm på runt handtaget på min väska.

   Uppe i luften tog jag som vanligt en whisky med två isbitar i. Jag lät isen snurra runt i den lilla plastmuggen till dess temperaturen var lagom låg och så tömde jag det lilla glaset i tre stora brännande klunkar. Det funkade som vanligt. Efter två veckors avhållsamhet ute på plattformen drog alkoholen till uppe i hjärnan som en hästspark och jag lutade huvudet avslappnat bakåt mot nackstödet. När jag blundade dök den kriminella klockförsäljaren åter upp i mina tankar och påminde mig om vart jag egentligen var på väg. Whiskyn hade inte varit stor nog för att kunna tränga undan oron som hade gnagt inne i mig den sista tiden. Oron kom av all osäkerhet som hade uppstått den dagen jag hade bestämt mig för att byta liv. Jag visste helt enkelt inte vad som skulle hända och rädslan kom varje gång jag försökte slappna av och sluta ögonlocken. Det enda handfasta jag hade att gå på var en adress i Sundsvall, ett datum två veckor fram i tiden och en tidpunkt. Så mycket mer visste jag inte. Men det behövdes ingen Einstein för att räkna ut att det skulle bli tufft. Risken för att misslyckas var mer överhängande än möjligheten för att lyckas. Så var det bara. En enkel matematisk riskkalkyl gav vid handen att av alla de optimistiska kandidaterna som gav sig in på detta skulle de flesta kastas ut med svansen mellan benen. För varje individ som bedömdes stå pall för kraven skulle tio andra sparkas ut i kylan. Detta betydde att jag statistiskt sett skulle kunna vara arbetslös innan jag visste ordet av. Men det betydde också att om jag vågade lita på mina förmågor och tordes släppa loss mina resurser och det kanske också var lite tur med i spelet så skulle en dörr till en ny värld öppna sig och utan hänsyn till vad som då hände på andra sidan den dörren så gick det inte att komma bort från att mitt liv skulle ställas på huvud och jag skulle bli en annan än den jag var i dag. Jag öppnade ögonen och såg ner på mattan av bomull som låg orörlig under vingarna. Innan mellanlandningen på Gardermoen beställde jag in en whisky till.

   Åter uppe i luften försökte jag systematisera mina tankar. Jag hade läst om Unionens nya kriminalitetsprogram på nätet och sett några av diskussionerna på teve utan att jag någonsin hade känt att det angick mig i så hög grad. Jag hade väl tänkt att det säkert var en bra reform men vem kunde hålla reda på alla reformer och projekt som strömmade ut från Bryssel? Det var inte förrän när jag såg annonsen på nätet som det hände någonting med mig.        

Punktmarkerare stod det. Unionen och regionen Sverige sökte punktmarkerare. Det var ett prestigeprojekt och skapligt betalt, ungefär lika mycket som jag hade ute på plattformen. Men det var inte pengarna jag tänkte på, det var mystiken i annonsen, det okända och lite skrämmande. Jag hade helt enkelt jobbat på rutin de senaste åren, det gick av gammal vana och engagemanget hade varit borta länge. Jag utförde mina plikter och åtaganden med vänster hand och reste sedan hem till min lägenhet på Rörstrandsgatan när jag hade långledigt och drack whisky, läste, lyssnade på musik och tog långa promenader. Så levde jag mitt liv och jag klagade inte. Jag hade det bra. Det var bara det att ibland fick jag en häftig lust att slå in på ett helt annat spår. Jag fick lust att brinna för något igen, jag kände behov för att hoppa ut i något helt nytt och känna pumpen hamra innanför revbenen och handflatorna fuktas igen. Det var så länge sedan något sånt hade hänt. Det hade blivit alldeles för enkelt att leva.

   Unionen letade efter punktmarkerare och de letade efter mig. De letade efter mogna män och kvinnor med stabilt psyke och god fysik. De letade efter individer som ville jobba för en god sak och som ville engagera sig i samhällets vidare utveckling. Och de ville ha folk som var villiga att underkasta sig ett hårt träningsprogram. Jag ville underkasta mig ett hårt träningsprogram. Och fick jag säga det själv var jag i prima form, det var inte vem som helst som fick jobb ute på plattformarna. Och engagemanget saknade jag som mina svunna barndomsår. Samhällets utveckling och de där tomma vänsterintellektuella fraserna sket jag blankt i, men det behövde jag ju inte skylta öppet med.

   Jag mejlade iväg en ansökan för skojs skull och glömde snart hela grejen. Men plötsligt ploppade det in ett mejl från Socialdepartementet med en länk till ett elektroniskt frågeformulär. Jag klickade mig in av nyfikenhet och upptäckte till min stora överraskning att en stoppklocka startade och att de tänkte mäta hur lång tid jag behövde för att svara på frågorna. Tävlingsdjävulen flög i mig och jag arbetade koncentrerat och systematiskt. Jag förstod med en gång att det handlade om etik och moral och genomskådade snabbt att programmet hade till uppgift att undersöka mina attityder till saker och ting och att mäta min egen insikt i mig själv. Ingen direkt nackdel att vara kompis med Aristoteles och de andra gamla grekerna precis. Det var skitskojigt och ju längre testen trängde in i mitt själsliv, desto roligare hade jag det. Men efter att ha besvarat den sista frågan och äntligen fått möjligheten att stoppa den förbannade klockan var jag helt urlakad.

   Efter det blev det inte lika lätt att koppla ur tankarna. Frågeformuläret hade satt drömmarna i spinn. Jag hade nu investerat så mycket energi i min ansökan att jag inte längre bara kunde slå den ifrån mig och återvända till mitt vanliga liv som om ingenting hade hänt. För någonting hade hänt. Det var inte bara tävlingsinstinkten som hade vaknat efter flera år i dvala. Jag hade smakat en droppe från en nyöppnad flaska och att flaskor är till för att tömmas visste jag sedan lång tid tillbaka. Jag hade kikat in i en annan verklighet och synerna därifrån hade gjort avtryck i mitt medvetande, efterlämnat nya fotspår som pockade på att undersökas närmare. Omedelbart efter att jag hade klickat iväg frågeformuläret kom tvivlen och självförebråelserna. Den begränsade tidsfristen hade kanske tvingat mig till att vara alltför ärlig. Den tickande klockan hade stressat mig till att svara på känsla, utan tid för eftertanke. Och när man svarade rakt på sak riskerade man alltid att avslöja sig själv. Ägde jag tillräckligt god insikt i mig själv? Höll mina hållningar vad de lovade? Stod mina attityder pall för en kontrollkommission?   

   Som om jag redan hade slagit in på en ny väg i livet valde jag att inte beställa in flera glas whisky där jag satt och väntade på att den gamla Finsas-kärran skulle sänka sig ner över Uppland och landa på Arlanda. Istället repeterade jag allt det faktaunderlag som jag hade satt mig in i under de senaste veckorna och finslipade mina egna argument för varför jag tyckte som jag tyckte och varför mina attityder var just som de var.

   Mina åsikter om Unionens Program för Kriminalitetsbekämpning, UPKRIB, var helt sammanfallande med stat och myndigheters. UPKRIB:s plan var att kriminalitet skulle bekämpas i fas ett och utrotas i fas två, ett ställningstagande det knappast gick att argumentera emot. Den stora frågan var då hur detta skulle göras. Här gick åsikterna isär och forskarna och debattörerna delade upp sig i två huvudriktningar, den milda förebyggande metoden och den knallhårda nolltoleransens stränga linje. UPKRIB var som alltid en kompromiss med det bästa från båda läger. Och för mig lät det smart att plocka de bästa idéerna där de nu var att finna och så blanda alla ingredienser på nytt och servera en rätt som alla kunde smaka. Problemet blev förstås att rätten riskerade att bli smaklös och programmet tandlöst. Mitt enda tvivel så långt bestod just av misstanken att ett urvattnat program lätt kunde föra till att slagkraften i åtgärderna förlorade något av sin tyngd och styrka om de delades upp i mindre satsningsområden. Kriminaliteten var en ful fisk och en mäktig motståndare för folk som ville leva i fred och frihet. Unionens invånare var frihetsälskande och brottslingarna en nagel i ögat på alla och envar. Boomen av kriminalitet decennierna efter Unionens utvidgning mot öst hade visserligen gett med sig allt efter som medelklassen växte sig större också i Europas östliga delar, men den var fortfarande långt ifrån acceptabel. Jag stöttade UPKRIB:s breda handlingsprogram med brasklappen att det möjligen kunde vara för trubbigt efter alla politiska kompromisser. Men det var i alla fall ett genomtänkt program och framtiden fick utvisa vad det gick för.