2019-07-06. Tiden går. För sisådär 15 år sedan gick vi med hela familjen och såg rockbandet Madrugadas avskedskonsert i Spektrum i Oslo. Nu är ett av Norges genom tiderna bästa kultband tillbaka på scenen. Vi åkte till Kongsberg och var med på noterna. Femton år senare. Ja, tiden går men kvalitet består. Vi var inte de enda orienterarna i publiken. Vilka dyker plötsligt opp i vimlet? Mot slutet av 70-talet blev de kallade ”Sölvguttene” av oss svenskar. Namnet anspelade på den kända barnkören från just Kongsberg (där man har silvergruvor). Men namnet uppstod också av den just uppkomna situationen att vi svenskar klarade av att slå de här norrmännen i orientering. I alla fall på 70-talet. I alla fall ibland. Vi får väl bara erkänna att de sedan för det mesta gjorde slarvsylta av oss när det gällde som mest. Plötsligt står de bara framför mig i sommarkvällen. Tillsammans tränger vi oss fram mot scenen så långt det går innan trummisen räknar in den första låten. Ja, tiden går. Och kvalitet består. Vissa kvällar är det mer magiskt att vara människa än andra. Vissa kvällar faller alla brickorna på plats och ens egen historia knyts ihop till ett enda närvarande nu.  

 


Tore Sagvolden, Leif Eriksson, Morten Berglia och Øyvind Thon, tre före detta världsmästare i orientering och en kommande (PreO). Eller för att uttrycka det så här. Tre Sølvgutter med en guldklimp i mitten.

 

Juli är här!

 

  

2019-06-29. O-festivalen medel. Efter ett par glas öl i Larvik och en campingnatt i bilen var jag klar för ett nytt race i skogen. Ända till jag skulle springa till start. Då var det morsning och goodbye. Benen var stela som telefonstolpar och inne i knäna skar det som från skalpellknivar efter gårdagens urladdning. Det blev mer turistens klagan än orienteringslöpning i den kuperade och krävande terrängen. Jag klarar mig nog skapligt uppför men nerför backarna och i bökig skog har jag blivit fullständigt värdelös. Så jag sprang lite och gick lite och sprang lite och gick lite. Jag till och med bommade. Två gånger. Sluttiden 54 minuter på en medeldistans är inget man hamnar i historieböckerna för. Men kul hade vi det. Och solen den sken.  

 

2019-06-28. O-festivalen sprint. Jag och Roar bestämde oss för att åka ner till Larvik under årets O-festival i orientering och köra ett par race. Det var fint väder, högsommar, och kändes som om vi åkte på campingsemester. Sprinten gick på kvällen. Jag startade sist, en minut i åtta och det började nästan skymma inne i granskogen. Det var riktigt kul att springa. Jag försökte fläska på så mycket det nu gick med mina stela och ömmande knän. Snubblade en gång och tappade väl fem sekunder där, annars gick det bra. Kom på plats 14, två minuter efter vinnaren. Det tycker jag är ett bra resultat. Jag är inte snabbfotad längre.  

 

2019, Midsommar. Säsongen har varat länge. Fågelsäsongen. Men är man för upptagen med sig själv så uppfattar man inte allt det som sker runtom. Jag har inte hängt med i svängarna när snön sakta drog sig tillbaka från ängarna och alla fåglar kom tillbaka igen efter en lång vinter på sydliga breddgrader. Istället för att vara den observerande iakttagaren som jag brukar vara så har jag varit upptagen med att brottas med mig själv. Min egen existentiella sextioårskris har tagit all kraft och energi, dessutom tydligen också min externa uppfattningsförmåga. Det som väcker mig ur dvalan är en stenskvätta som jag aldrig har lagt märke till tidigare. Det är morgon. Jag har druckit en kopp kaffe i köket och läst morgonnyheterna på telefonen. Så går jag ut till utedasset och på vägen dit blir jag anfallen från luften. En liten krabat flyger över min skalle och tjattrar så det står härliga till. För att markera allvaret i situationen störtdyker den mot mig några gånger. Det hela får givetvis motsatt effekt, jag blir nyfiken istället för bortskrämd. Tillbaka inne i huset plockar jag fram fågelboken och dammar av kikaren. Det kan inte vara når annat än en stenskvätta. Fjäderdräkten och tjattret stämmer. Och så häckar den i ängsmarker, och då gärna under stenar, där av namnet. Ängar har jag gott om, men inte stenar. Jag gissar därför att äggen ligger gömda i en annan slags håla där ute i det höga gräset. Den kritvita övergumpen som bara syns när den flyger är verkligen karaktäristisk och avgör saken. Jag har en stenskvätta på ängen, snart en liten familj. Det tycker jag är storartat. Jag sätter mig på terrassen för en stunds kontemplation. Fågelsäsongen är här. Sommaren är här. Ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag som går. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Det känns som om jag har varit på språngmarsch så länge nu, jagat den där ryggen på konkurrenten framför mig under så många år. Nu har jag äntligen kommit ifatt honom och så när jag ska passera honom ser jag i ögonvrån att det är mig själv jag passerar, ingen konkurrent. Inget fel med det, att man jagar. Det kommer mycket bra ut av den där jakten. Men man bör veta varför man gör det. Den där tröttheten som jag har känt av under de senaste åren har fört mig till insikten om vad det är jag håller på med. Sanningen är att jag har jagat resultat hela livet för att uppnåendet av resultat har definierat mig som person. Men så behöver det ju inte fortsätta i all evighet. Man kan ju ändra sig. Man kan ju inse att man inte behöver springa ifrån sig själv varenda jävla dag. Man kan till och med förstå att det kan vara skönt att lagga in årorna och bara låta ekan sakta glida fram över vattenytan. Jag lyfte kikaren till ögonen och följde än en gång min stenskvätta i flykten mellan trädgrenarna och det höga gräset. Så satt jag kvar i stolen och bara lät minuterna sakta ticka fram.   

 

2019-06-15. Benke 60 år. Sommarnatt i Glava.  


60-åringarna Eriksson och Djuvfeldt.

 

Öppet DM Uppland TempO. Jag vinner årets andra TempO, min första seger i Sverige. Om jag får säga det själv så var det på tiden. 0,3 i ranking. 

 

Strängnäs. Tolfte till femtonde juni.


Träningspass.


Årets första smultron. 


Århundradets generation Ericsson, Mårtensson, Eriksson och Hallberg slår klackarna i taket. 

 

 


PreO Väst, dag 3. Den nya generationen tar över.

 Familjen och klubben

2019-06-02. PreO Väst, Uddevalla. Flytet från gårdsdagen fortsätter. Men det är kinkigt, skala tretusen och femmeterskurvor hör liksom inte ihop. Men jag tolkar kartan rätt, gång efter gång, när den ena världsstjärnan efter den andra snubblar. Vid näst sista får jag stora problem. Punkthöjden ligger rätt men jag ser ingen höjd, bara en rishög. Jag väljer rätt ännu en gång efter utdragna överläggningar med mig själv. Men jag är så slut att jag snubblar på sista skärmen. Den är så enkel att jag går i den gamla fällan att överbearbeta uppgiften. Jag krånglar till det enkla och förlorar segern i dagens sista stämpling. Men jag blir trea. Det fina i kråksången är ju att Arno är tvåa och Magnus fyra, både den egna familjen och hemklubben dominerar. 0,06 i ranking. Manna från himlen. 

 

2019-06-01. PreO Väst, Lysekil. Äntligen en bra karta. Och bra banläggning. Jag blir bortkollrad direkt, lurad på första, som många andra. Det är okey att bli lurad. Värre är att stämpla fel. Jag gör det igen, nu på nian. Jag vet inte hur det kan hända. Jag tappar andraplatsen här och blir sjua med två fel. Givetvis vinner jag tidskontrollen, tre rätt på nio sekunder. Usain Bolt. Lucky Luke. Leif Eriksson. 

 

2019-30-31. PreO Väst, Tanumshede. Jag startar riktigt bra, har full kontroll länge. Jag ser bluffen som fällde så många på femte kontrollen. Till exempel. Till slut bommar jag 13:e. Det är samma fel som jag gjorde i Fredrikstad. Jag missbedömer i djupled. Efter kartbytet faller hela tävlingen sönder. Min åsikt. 15:e är ytterst tvetydig och området där de sju sista skärmarna sitter är mycket underligt. Jag blir helt ställd. Kartan stämmer inte. Tiden rinner ut utan att jag vet vad jag ska svara. Fem fel plus tidsfel. Plats 25. Mardröm. 


2019-05-28. Jag har varit med om det förr. När vintersäsongen töat bort och mängdträningen automatiskt skruvas ner vaknar kroppen till liv fram mot juni. Att pollensäsongen också är avslutad gör ju inte saken sämre. Plötsligt kommer jag i stakform på rullskidorna i början av juni. Mina pers på rullskidor kommer alltid på försommaren. Det här var en sådan dag. Eftersom jag blev så urbota sliten dagen innan tog jag det lilla lugna. Men det gick helt enkelt inte. Stavarna levde sitt eget liv och skidstavar är ju gjorda för att staka. Det gick så lätt. Synd att jag inte tittade på klockan när jag stack. Men det gör det samma. Jag hade en härlig halvannan timma i ljusgrön försommargrönska. Så ska livet levas. Med fart. Med stark kropp och finslipad teknik.  

 

2019-05-27. Jag har haft ganska bra ben hela våren när jag har cyklat. Den här måndagen var inget undantag. Jag körde rundan runt Slottet. Och jag fläskade på ganska skapligt. 40 minuter upp till Steinsvollen är inte bra, men det är heller inte direkt dåligt. Så började det regna, ett iskallt majregn. Jag började frysa och om jag inte försökte persa på rundan så låg jag på av ren överlevnadsinstinkt, ville inte frysa ihjäl. Kom hem på 1.21.40. Jämfört med tidigare i vår då jag hade 1.38 så var det här ju riktigt bra. Förvisso långt ifrån perset på 1.11. Men man blir ju äldre. Och bryr sig mindre. Efteråt kröp jag ner under en filt och körde på med Netflix. Om inte förr så kände jag hur trött jag var, hur gammal jag var, hur dåligt tränad jag var. Lårmusklerna kokade under filten och det värkte i hela kroppen. Så är det. Men jag somnade nöjd med mig själv. 

 

2019-05-26. Istället för att avsluta karriären på toppen och lägga upp benen på närmaste stol för att där sittande kunna njuta av alla framgångar och inkasserade segrar, fingra på lagerkransarna, låta isbiten i whiskyglaset klirra, så hände något annat. Jag kastades, eller jag kastade mig själv, beroende på hur man ser det, ut i jordens existentiella kris. Istället för att njuta började jag bekymra mig. Tänker man efter finns det mycket att bekymra sig för, det är bara att välja och vraka mellan alla apokalyptiska teman. Jag valde, som så många gånger förut, min egen existentiella favorit – vad ska jag göra med resten av mitt liv. Fågel Fenix föddes ur askan, kaos är granne med Gud. Att säga att jag har kommit helskinnad ut på andra sidan är att ta i, men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan inse, och då också formulera att jag är i kris. Eftersom jag är den typen som tycker att livet ska vara fantastiskt, alltid, varje sekund, så är den insikten en stor framgång. Smärtan av att vara i kris pockar på att den ställda frågan kräver ett svar. Så länge det svaret dröjer fortsätter smärtan att plåga mig. Och den smärtan kan inte dämpas av vare sig alkohol eller andra former av livsförnekelser. Smärtan måste genomlevas och göras konstruktiv. Jag börjar ensa glädje igen. Jag börjar förnimma ett liv efter 60, ett liv med andra värden än de som hittills har format mig. En livsstil baserat på att jaga resultat byts sakta men säkert ut mot en livsstil präglat av att ta dagen som den kommer. Den gamla klyschan att fånga dagen blir mer och mer aktuell ju mer jag tänker på saken. Fortsättning följer. 

      

2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

1

 

INTRO

 

 

Jag minns dagen när jag lämnade oljeplattformen som om det hade varit i går. Det var i november och dimman låg tät som vadd över det oroligt guppande havet. De senaste veckornas vind hade under natten mojnat och senhöstens råa bomull hade omringat oss och avskärmat oss från de där horisonterna som vanligtvis var vår fasta hållpunkt och objekt för våra drömmande blickar. Fuktigheten låg som en glänsande hinna över plattformens groteska stålorganism. Golv och väggar dröp av fukt och jag var fortfarande våt i handflatan efter att ha stängt dörren ner till kabysserna bakom mig och vridit det blöta handtaget tillbaka till låst position. Vi stod i en liten klunga på landningsdäck och småpratade som vi alltid gjorde medan vi väntade på att helikoptern skulle komma och hämta oss. De andra skulle bara hem på den vanliga tvåveckorspermissionen men för mig var det sista gången jag var på plattformen. Jag hade sagt upp mig tre månader tidigare och nu var förmiddagen här när jag hade avslutat mitt allra sista skift. Det hade långt ifrån varit något lätt beslut att ta. Oljan som pumpades upp från havsdjupet hade gett mig ett fint liv. Jag hade tjänat skapligt och hade trivts någorlunda. De långa perioderna med ledighet hade jag använt konstruktivt, jag hade levt som en fri man i Stockholm och jag hade säkrat mig en andel i en bungalow ett stenkast från havet vid den thailändska kusten där vattnet är djupare blått än någon annanstans i världen. Ändå hade jag sagt upp mig. Och orsaken var inte att det vikande behovet av olja på världsbasis skulle göra mig arbetslös en vacker dag. Det var heller inte vantrivsel eller att jag kunde få bättre betingelser hos en annan arbetsgivare. Problemet mitt var att ledan hade börjat gnaga i mig. Jag hade stagnerat. Jag hade inte vaknat på flera år med ångest i själen och varit orolig för något. Mitt liv hade gått som på räls och det senaste året hade lusten vaknat att själv ta över spakarna på det där lokomotivet som brakade fram mot morgondagen och styra det ut i det okända.

   Vi småpratade och det låg som alltid när vi skulle hem en upprymd stämning i luften. Alla visste att det var min sista dag på jobbet men inga kommentarer fälldes. Vi pratade fotboll som så många gånger förr.

   - Marginalerna är små.

   - Det är tillfälligheterna som avgör.

   - Hur går det för Sverige då?

   - Den jäveln kan ju inte ens dämpa en cementsäck. 

   Länge innan vi såg den hörde vi helikopterns vingar smattra genom luften. Pratet avstannade och vi spanade åt det håll där ljudet av vingslagen kom från. Efter ett tag kunde vi plötsligt ana helikopterns runda konturer i dimman. Den landade elegant som en trollslända mitt i säkerhetscirkeln på däcket. Hukande sprang vi in under de roterande vingbladen med våra väskor i händerna och kröp in i den madrasserade och varma passagerarkupén. Piloten nickade åt oss i backspegeln och så tog vi av. Jag kikade ner på plattformen som hade varit min arbetsplats de senaste åtta åren. Åtta år är en lång tid i en mans liv. Plattformen försvann i dimman under mig och jag vilade bakhuvudet mot nackstödet och slöt ögonen.

   Jag slumrade den timman det tog att flyga in till kusten. Vi slumrade allesamman. Det blev lätt för lite sömn de två veckorna vi var på skift. När jag slutligen slog upp ögonen och tittade ut såg jag kustremsan otydligt avteckna sig en bit framför oss i dimman. Havet var fortfarande gropigt och oroligt under oss, svart som det alltid var i november. Jag såg på ansiktena runt mig. Antagligen skulle jag aldrig träffa dem mer. Det var schyssta karlar. Jag hade jobbat med dem i åratal, några av dem hade varit där ute före mig. Ändå kände jag dem inte, kunde inte utan vidare kalla dem nära vänner. Det var nog mitt eget fel mer än deras. Jag var inte den lättaste att ha att göra med. Jag hade mina nycker, höll mig gärna för mig själv. Udda, hade jag hört dem kalla mig bakom min rygg. Men på norska förstås. Säring, sa de när jag hellre låg i kojen och läste Aristoteles än spelade poker. Det ska inte till alltför mycket objektivitet för att förstå dem.

   Så såg jag Stavanger växa fram ur dimman. Den urbana bebyggelsen passerade förbi under helikopterbuken och jag lät blicken stryka över husen och gatorna och parkerna. Människorna var små som insekter där de irrade fram i sin uppbyggda myrstack. Strax efteråt gick vi in för landning i Sandnes. Jag hade gjort det hundratals gånger förut och kände igen varenda litet hus på landningsområdet. Som vanligt slängde jag en blick ut mot gatan och kunde konstatera att den förhandsbeställda taxin ännu inte hade kommit. Dimman var lite tunnare här inne på fastlandet och sikten bättre. Flak av lösrivna dimmolnfragment svävade inåt landet i den lätta brisen som letade sig in från havet. Piloten satte lika säkert som vanligt ner sin svävande trollslända av stål mitt i prick i landningscirkeln och jag visste att jag skulle komma att sakna de här flygturerna. Det hade alltid varit en euforisk upplevelse att ge sig upp i luften och vara på väg hem. Friheten uppe i luften var gränslös och efter landning låg framtiden där som ett oskrivet blad som det bara var att fylla med mina fritt valda krusiduller.

   Inne i terminalen var luften rå som vanligt på den här tiden av året. Vi gick i samlad trupp in på kontoret och signerade de utlagda permissionslistorna på dataskärmen med våra digitala signaturer. På bordet bredvid listorna låg det ett stort vitt kuvert med mitt namn på. Jag dröjde någon minut till dess de andra hade avlägsnat sig och sprättade upp det med pekfingret. Intyget förkunnade att jag hade jobbat på bolagets olika oljeplattformar i nio år och åtta månader. Jag hade inte varit sjuk en enda dag och utfört mina plikter till full belåtenhet. Det var med stort vemod de hade mottagit min uppsägning och Statoil önskade på alla anställdas vägnar mig lycka till i vidare arbetsliv. Jag stoppade tillbaka intyget i kuvertet och gick tillbaka ut i hangaren. Grabbarna stod och väntade i en klunga nedanför trappan. När jag kom ut på betonggolvet räckte de mig handen en efter en.

   - Lycka till då din underliga jävel.

   - Ge dom jävlarna.

   - Du kommer att sakna havet.

   En efter en tryckte de min hand hårt och manligt och log olika slags leenden. Vi släntrade ut i dimman på rad genom dörren och spred oss över den fuktdrypande asfalten. Några hade sina bilar parkerade i garagen, några blev hämtade. Jag lyfte handen i ett sista farväl till dem som vände sig om och styrde stegen bort mot den väntande taxin som nu stod utanför grindarna med biogasmotorn mjukt spinnande som en katt. Jag satte mig i det galonklädda baksätet och la armen vilande över min väska. Ett finstrimlat duggregn började falla medan vi körde och vindrutetorkarna gick hypnotiskt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Genom sidofönstret såg jag landskapet glida förbi bakom pärlrunda vattendroppar och rinnande små rännilar.

   Trafiken tätnade fram mot flygplatsen. Världen var upptagen och en livlig plats att befinna sig i. Elegant rattade chauffören in sin bil på en ledig plats i taxifickan. Jag betalade och sprang över gatan i en liten lucka i den ringlande bilkön. Inne i avgångshallen sken nyputsade fönsterrutor och nyskurade golv i takt med varandra och de hårda metalliska smällarna när flygvärdinnorna korsade hallen på höga klackar förstärkte intrycket av att åter vara i den stora världen. Jag såg på den väldiga klockan på väggen att jag hade gott om tid och stannade vid bardisken i restaurangen och beställde en kaffe latte. Medan jag väntade krängde jag mig upp på en av de höga barstolarna och följde road med på hur servitrisen fyllde den stora koppen med den varma och ångande drycken. När hon till slut med ett leende satte ner koppen framför mig kände jag kaffedoften slå emot mig och en känsla av välbehag av att vara just på rätt plats på rätt tidpunkt fyllde mig.

   Just som jag började sörpla den heta drycken såg jag i ögonvrån hur en man lösgjorde sig från en klunga av fyra och gick fram mot mig. Jag vred på huvudet och såg på honom. Han stannade vid min sida och flackade med blicken som om han var rädd att hela världen var ute efter honom. Han såg lika löjlig ut som de där amerikanska rapparna hade sett ut på musikvideorna runt sekelskiftet. Vanligtvis hade jag inte bevärdigat honom med en endaste liten blick men när han nu trängde sig på satte jag ner kaffekoppen på asjetten med ett litet klirr och väntade. Han tuggade tuggummi och log inställsamt med den där vulgära tunga guldkedjan runt tjurnacken.

   - Nice day, försökte han med mungiporna uppdragna från öra till öra.

   Jag stirrade uttryckslöst på honom och antagligen gjorde det honom nervös. Han intensifierade i alla fall frekvensen på tuggandet markant och flackade med blicken som om han väntade ett bakhåll vilken sekund som helst. Leendet dog. Till slut drog han upp den svartglänsande jackärmen och la armen på disken vid sidan av min kaffekopp. På den tatuerade underarmen satt fyra handledsdatorer på rad.

   - Min Haldor är starkare än dina fyra tillsammans, sa jag lugnt och lyfte koppen och drack en slurk kaffe.

   Den keramiska smällen när jag satte koppen tillbaka på asietten var hård som från ett pistolskott.

   - I´ll make you an offer you can´t refuse, envisades den påträngande tjurnacken mellan tuggummituggandet.

   Jag vred på ansiktet och mötte hans blick. Jag höll den i tio långa smärtsamma sekunder.

   - You can put them up where the sun don´t shine, sa jag till sist.

   Så vände jag honom demonstrativt ryggen och lutade mig över min rykande kaffekopp.

   Jag mer kände än såg att han stod kvar några sekunder innan han äntligen släntrade tillbaks till sina kumpaner. I barspegeln ovanför spritflaskorna såg jag hur gruppen flyttade sig bort till nya jaktmarker. Jag tömde koppen och såg efter dem samtidigt som jag försökte sortera mina känslor. När det kom till kritan kunde jag inte känna någonting annat än förakt, hat och avsky. Inga tecken på medlidande i min själ, inga spår av förståelse eller medömkan. Häng de jävlarna offentligt på torget. Kastrera dem med slöa moraknivar. Sätt dem på vatten och bröd och kasta cellnyckeln i floden.

   Fick jag lov att tänka så? När jag nu var i den situationen jag var i. Kunde jag tillåta mig själv att vara så primitiv? Som om det skulle hjälpa. Som om det skulle göra världen bättre att ge tillbaka med samma mynt. Var det inte det de här individerna redan höll på med? Gav de inte tillbaka av den enkla anledningen att de hade förvägrats en bättre start på livet och inte ägde andra möjligheter att ta igen än att utdela en rak höger i solar plexus på allt och alla? Den här världen var uppbyggd på hämnd. Hämndens spiral löpte som en röd tvinnad tråd genom samhällsbygget. Kulturen vilade på ett fundament där faktum var att här fick vi en snyting och där gav vi en tillbaka. Och i detta virrvarr satt jag intrasslad som en liten kvist i ett snörnystan. Här satt jag och hatade och dömde utan att egentligen veta ett skit om det jag snackade om. Men vad annat kunde jag göra än att tänka de tankar som behagade dyka upp i min hjärna? Inte så mycket kanske. Kanske det bästa jag kunde hoppas på där och då var möjligheten att skåda något annat. Kanske det gick att om än inte frälsa världen så i alla fall vara med på att göra den en liten gnutta bättre. Jag var osäker. Jag var i en brytpunkt.

   Jag rätade på ryggen och såg åter på klockan på väggen. Hur skulle det här gå? Vad hade jag gett mig in på? Mitt gamla liv låg slängt i diket som en gammal oljig trasa. Mitt nya liv låg framför mig som ett oskrivet blad. Och det var ingen självklarhet att orden som skulle fylla det där bladet bara var en lovsång. Det var inte så enkelt att bara rycka på axlarna åt det okända och osäkra. Det enda som var säkert var att framtiden stod utanför dörren och inte bara knackade försiktigt på, framtiden bultade på min dörr med knuten näve. Ingripen i dessa funderingar sköt jag undan kaffekoppen på bardisken och reste mig från stolen. Jag slängde väskan över axeln och korsade det spegelhårda golvet bort till incheckningen. En skandinavisk blondin med stora blå ögon knappade in mitt unionsnummer i computern och fäste en klisterlapp med destination Stockholm på runt handtaget på min väska.

   Uppe i luften tog jag som vanligt en whisky med två isbitar i. Jag lät isen snurra runt i den lilla plastmuggen till dess temperaturen var lagom låg och så tömde jag det lilla glaset i tre stora brännande klunkar. Det funkade som vanligt. Efter två veckors avhållsamhet ute på plattformen drog alkoholen till uppe i hjärnan som en hästspark och jag lutade huvudet avslappnat bakåt mot nackstödet. När jag blundade dök den kriminella klockförsäljaren åter upp i mina tankar och påminde mig om vart jag egentligen var på väg. Whiskyn hade inte varit stor nog för att kunna tränga undan oron som hade gnagt inne i mig den sista tiden. Oron kom av all osäkerhet som hade uppstått den dagen jag hade bestämt mig för att byta liv. Jag visste helt enkelt inte vad som skulle hända och rädslan kom varje gång jag försökte slappna av och sluta ögonlocken. Det enda handfasta jag hade att gå på var en adress i Sundsvall, ett datum två veckor fram i tiden och en tidpunkt. Så mycket mer visste jag inte. Men det behövdes ingen Einstein för att räkna ut att det skulle bli tufft. Risken för att misslyckas var mer överhängande än möjligheten för att lyckas. Så var det bara. En enkel matematisk riskkalkyl gav vid handen att av alla de optimistiska kandidaterna som gav sig in på detta skulle de flesta kastas ut med svansen mellan benen. För varje individ som bedömdes stå pall för kraven skulle tio andra sparkas ut i kylan. Detta betydde att jag statistiskt sett skulle kunna vara arbetslös innan jag visste ordet av. Men det betydde också att om jag vågade lita på mina förmågor och tordes släppa loss mina resurser och det kanske också var lite tur med i spelet så skulle en dörr till en ny värld öppna sig och utan hänsyn till vad som då hände på andra sidan den dörren så gick det inte att komma bort från att mitt liv skulle ställas på huvud och jag skulle bli en annan än den jag var i dag. Jag öppnade ögonen och såg ner på mattan av bomull som låg orörlig under vingarna. Innan mellanlandningen på Gardermoen beställde jag in en whisky till.

   Åter uppe i luften försökte jag systematisera mina tankar. Jag hade läst om Unionens nya kriminalitetsprogram på nätet och sett några av diskussionerna på teve utan att jag någonsin hade känt att det angick mig i så hög grad. Jag hade väl tänkt att det säkert var en bra reform men vem kunde hålla reda på alla reformer och projekt som strömmade ut från Bryssel? Det var inte förrän när jag såg annonsen på nätet som det hände någonting med mig.        

Punktmarkerare stod det. Unionen och regionen Sverige sökte punktmarkerare. Det var ett prestigeprojekt och skapligt betalt, ungefär lika mycket som jag hade ute på plattformen. Men det var inte pengarna jag tänkte på, det var mystiken i annonsen, det okända och lite skrämmande. Jag hade helt enkelt jobbat på rutin de senaste åren, det gick av gammal vana och engagemanget hade varit borta länge. Jag utförde mina plikter och åtaganden med vänster hand och reste sedan hem till min lägenhet på Rörstrandsgatan när jag hade långledigt och drack whisky, läste, lyssnade på musik och tog långa promenader. Så levde jag mitt liv och jag klagade inte. Jag hade det bra. Det var bara det att ibland fick jag en häftig lust att slå in på ett helt annat spår. Jag fick lust att brinna för något igen, jag kände behov för att hoppa ut i något helt nytt och känna pumpen hamra innanför revbenen och handflatorna fuktas igen. Det var så länge sedan något sånt hade hänt. Det hade blivit alldeles för enkelt att leva.

   Unionen letade efter punktmarkerare och de letade efter mig. De letade efter mogna män och kvinnor med stabilt psyke och god fysik. De letade efter individer som ville jobba för en god sak och som ville engagera sig i samhällets vidare utveckling. Och de ville ha folk som var villiga att underkasta sig ett hårt träningsprogram. Jag ville underkasta mig ett hårt träningsprogram. Och fick jag säga det själv var jag i prima form, det var inte vem som helst som fick jobb ute på plattformarna. Och engagemanget saknade jag som mina svunna barndomsår. Samhällets utveckling och de där tomma vänsterintellektuella fraserna sket jag blankt i, men det behövde jag ju inte skylta öppet med.

   Jag mejlade iväg en ansökan för skojs skull och glömde snart hela grejen. Men plötsligt ploppade det in ett mejl från Socialdepartementet med en länk till ett elektroniskt frågeformulär. Jag klickade mig in av nyfikenhet och upptäckte till min stora överraskning att en stoppklocka startade och att de tänkte mäta hur lång tid jag behövde för att svara på frågorna. Tävlingsdjävulen flög i mig och jag arbetade koncentrerat och systematiskt. Jag förstod med en gång att det handlade om etik och moral och genomskådade snabbt att programmet hade till uppgift att undersöka mina attityder till saker och ting och att mäta min egen insikt i mig själv. Ingen direkt nackdel att vara kompis med Aristoteles och de andra gamla grekerna precis. Det var skitskojigt och ju längre testen trängde in i mitt själsliv, desto roligare hade jag det. Men efter att ha besvarat den sista frågan och äntligen fått möjligheten att stoppa den förbannade klockan var jag helt urlakad.

   Efter det blev det inte lika lätt att koppla ur tankarna. Frågeformuläret hade satt drömmarna i spinn. Jag hade nu investerat så mycket energi i min ansökan att jag inte längre bara kunde slå den ifrån mig och återvända till mitt vanliga liv som om ingenting hade hänt. För någonting hade hänt. Det var inte bara tävlingsinstinkten som hade vaknat efter flera år i dvala. Jag hade smakat en droppe från en nyöppnad flaska och att flaskor är till för att tömmas visste jag sedan lång tid tillbaka. Jag hade kikat in i en annan verklighet och synerna därifrån hade gjort avtryck i mitt medvetande, efterlämnat nya fotspår som pockade på att undersökas närmare. Omedelbart efter att jag hade klickat iväg frågeformuläret kom tvivlen och självförebråelserna. Den begränsade tidsfristen hade kanske tvingat mig till att vara alltför ärlig. Den tickande klockan hade stressat mig till att svara på känsla, utan tid för eftertanke. Och när man svarade rakt på sak riskerade man alltid att avslöja sig själv. Ägde jag tillräckligt god insikt i mig själv? Höll mina hållningar vad de lovade? Stod mina attityder pall för en kontrollkommission?   

   Som om jag redan hade slagit in på en ny väg i livet valde jag att inte beställa in flera glas whisky där jag satt och väntade på att den gamla Finsas-kärran skulle sänka sig ner över Uppland och landa på Arlanda. Istället repeterade jag allt det faktaunderlag som jag hade satt mig in i under de senaste veckorna och finslipade mina egna argument för varför jag tyckte som jag tyckte och varför mina attityder var just som de var.

   Mina åsikter om Unionens Program för Kriminalitetsbekämpning, UPKRIB, var helt sammanfallande med stat och myndigheters. UPKRIB:s plan var att kriminalitet skulle bekämpas i fas ett och utrotas i fas två, ett ställningstagande det knappast gick att argumentera emot. Den stora frågan var då hur detta skulle göras. Här gick åsikterna isär och forskarna och debattörerna delade upp sig i två huvudriktningar, den milda förebyggande metoden och den knallhårda nolltoleransens stränga linje. UPKRIB var som alltid en kompromiss med det bästa från båda läger. Och för mig lät det smart att plocka de bästa idéerna där de nu var att finna och så blanda alla ingredienser på nytt och servera en rätt som alla kunde smaka. Problemet blev förstås att rätten riskerade att bli smaklös och programmet tandlöst. Mitt enda tvivel så långt bestod just av misstanken att ett urvattnat program lätt kunde föra till att slagkraften i åtgärderna förlorade något av sin tyngd och styrka om de delades upp i mindre satsningsområden. Kriminaliteten var en ful fisk och en mäktig motståndare för folk som ville leva i fred och frihet. Unionens invånare var frihetsälskande och brottslingarna en nagel i ögat på alla och envar. Boomen av kriminalitet decennierna efter Unionens utvidgning mot öst hade visserligen gett med sig allt efter som medelklassen växte sig större också i Europas östliga delar, men den var fortfarande långt ifrån acceptabel. Jag stöttade UPKRIB:s breda handlingsprogram med brasklappen att det möjligen kunde vara för trubbigt efter alla politiska kompromisser. Men det var i alla fall ett genomtänkt program och framtiden fick utvisa vad det gick för.