2019-07-06. Tiden går. För sisådär 15 år sedan gick vi med hela familjen och såg rockbandet Madrugadas avskedskonsert i Spektrum i Oslo. Nu är ett av Norges genom tiderna bästa kultband tillbaka på scenen. Vi åkte till Kongsberg och var med på noterna. Femton år senare. Ja, tiden går men kvalitet består. Vi var inte de enda orienterarna i publiken. Vilka dyker plötsligt opp i vimlet? Mot slutet av 70-talet blev de kallade ”Sölvguttene” av oss svenskar. Namnet anspelade på den kända barnkören från just Kongsberg (där man har silvergruvor). Men namnet uppstod också av den just uppkomna situationen att vi svenskar klarade av att slå de här norrmännen i orientering. I alla fall på 70-talet. I alla fall ibland. Vi får väl bara erkänna att de sedan för det mesta gjorde slarvsylta av oss när det gällde som mest. Plötsligt står de bara framför mig i sommarkvällen. Tillsammans tränger vi oss fram mot scenen så långt det går innan trummisen räknar in den första låten. Ja, tiden går. Och kvalitet består. Vissa kvällar är det mer magiskt att vara människa än andra. Vissa kvällar faller alla brickorna på plats och ens egen historia knyts ihop till ett enda närvarande nu.  

 


Tore Sagvolden, Leif Eriksson, Morten Berglia och Øyvind Thon, tre före detta världsmästare i orientering och en kommande (PreO). Eller för att uttrycka det så här. Tre Sølvgutter med en guldklimp i mitten.

 

Juli är här!

 

  

2019-06-29. O-festivalen medel. Efter ett par glas öl i Larvik och en campingnatt i bilen var jag klar för ett nytt race i skogen. Ända till jag skulle springa till start. Då var det morsning och goodbye. Benen var stela som telefonstolpar och inne i knäna skar det som från skalpellknivar efter gårdagens urladdning. Det blev mer turistens klagan än orienteringslöpning i den kuperade och krävande terrängen. Jag klarar mig nog skapligt uppför men nerför backarna och i bökig skog har jag blivit fullständigt värdelös. Så jag sprang lite och gick lite och sprang lite och gick lite. Jag till och med bommade. Två gånger. Sluttiden 54 minuter på en medeldistans är inget man hamnar i historieböckerna för. Men kul hade vi det. Och solen den sken.  

 

2019-06-28. O-festivalen sprint. Jag och Roar bestämde oss för att åka ner till Larvik under årets O-festival i orientering och köra ett par race. Det var fint väder, högsommar, och kändes som om vi åkte på campingsemester. Sprinten gick på kvällen. Jag startade sist, en minut i åtta och det började nästan skymma inne i granskogen. Det var riktigt kul att springa. Jag försökte fläska på så mycket det nu gick med mina stela och ömmande knän. Snubblade en gång och tappade väl fem sekunder där, annars gick det bra. Kom på plats 14, två minuter efter vinnaren. Det tycker jag är ett bra resultat. Jag är inte snabbfotad längre.  

 

2019, Midsommar. Säsongen har varat länge. Fågelsäsongen. Men är man för upptagen med sig själv så uppfattar man inte allt det som sker runtom. Jag har inte hängt med i svängarna när snön sakta drog sig tillbaka från ängarna och alla fåglar kom tillbaka igen efter en lång vinter på sydliga breddgrader. Istället för att vara den observerande iakttagaren som jag brukar vara så har jag varit upptagen med att brottas med mig själv. Min egen existentiella sextioårskris har tagit all kraft och energi, dessutom tydligen också min externa uppfattningsförmåga. Det som väcker mig ur dvalan är en stenskvätta som jag aldrig har lagt märke till tidigare. Det är morgon. Jag har druckit en kopp kaffe i köket och läst morgonnyheterna på telefonen. Så går jag ut till utedasset och på vägen dit blir jag anfallen från luften. En liten krabat flyger över min skalle och tjattrar så det står härliga till. För att markera allvaret i situationen störtdyker den mot mig några gånger. Det hela får givetvis motsatt effekt, jag blir nyfiken istället för bortskrämd. Tillbaka inne i huset plockar jag fram fågelboken och dammar av kikaren. Det kan inte vara når annat än en stenskvätta. Fjäderdräkten och tjattret stämmer. Och så häckar den i ängsmarker, och då gärna under stenar, där av namnet. Ängar har jag gott om, men inte stenar. Jag gissar därför att äggen ligger gömda i en annan slags håla där ute i det höga gräset. Den kritvita övergumpen som bara syns när den flyger är verkligen karaktäristisk och avgör saken. Jag har en stenskvätta på ängen, snart en liten familj. Det tycker jag är storartat. Jag sätter mig på terrassen för en stunds kontemplation. Fågelsäsongen är här. Sommaren är här. Ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag som går. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Det känns som om jag har varit på språngmarsch så länge nu, jagat den där ryggen på konkurrenten framför mig under så många år. Nu har jag äntligen kommit ifatt honom och så när jag ska passera honom ser jag i ögonvrån att det är mig själv jag passerar, ingen konkurrent. Inget fel med det, att man jagar. Det kommer mycket bra ut av den där jakten. Men man bör veta varför man gör det. Den där tröttheten som jag har känt av under de senaste åren har fört mig till insikten om vad det är jag håller på med. Sanningen är att jag har jagat resultat hela livet för att uppnåendet av resultat har definierat mig som person. Men så behöver det ju inte fortsätta i all evighet. Man kan ju ändra sig. Man kan ju inse att man inte behöver springa ifrån sig själv varenda jävla dag. Man kan till och med förstå att det kan vara skönt att lagga in årorna och bara låta ekan sakta glida fram över vattenytan. Jag lyfte kikaren till ögonen och följde än en gång min stenskvätta i flykten mellan trädgrenarna och det höga gräset. Så satt jag kvar i stolen och bara lät minuterna sakta ticka fram.   

 

2019-06-15. Benke 60 år. Sommarnatt i Glava.  


60-åringarna Eriksson och Djuvfeldt.

 

Öppet DM Uppland TempO. Jag vinner årets andra TempO, min första seger i Sverige. Om jag får säga det själv så var det på tiden. 0,3 i ranking. 

 

Strängnäs. Tolfte till femtonde juni.


Träningspass.


Årets första smultron. 


Århundradets generation Ericsson, Mårtensson, Eriksson och Hallberg slår klackarna i taket. 

 

 


PreO Väst, dag 3. Den nya generationen tar över.

 Familjen och klubben

2019-06-02. PreO Väst, Uddevalla. Flytet från gårdsdagen fortsätter. Men det är kinkigt, skala tretusen och femmeterskurvor hör liksom inte ihop. Men jag tolkar kartan rätt, gång efter gång, när den ena världsstjärnan efter den andra snubblar. Vid näst sista får jag stora problem. Punkthöjden ligger rätt men jag ser ingen höjd, bara en rishög. Jag väljer rätt ännu en gång efter utdragna överläggningar med mig själv. Men jag är så slut att jag snubblar på sista skärmen. Den är så enkel att jag går i den gamla fällan att överbearbeta uppgiften. Jag krånglar till det enkla och förlorar segern i dagens sista stämpling. Men jag blir trea. Det fina i kråksången är ju att Arno är tvåa och Magnus fyra, både den egna familjen och hemklubben dominerar. 0,06 i ranking. Manna från himlen. 

 

2019-06-01. PreO Väst, Lysekil. Äntligen en bra karta. Och bra banläggning. Jag blir bortkollrad direkt, lurad på första, som många andra. Det är okey att bli lurad. Värre är att stämpla fel. Jag gör det igen, nu på nian. Jag vet inte hur det kan hända. Jag tappar andraplatsen här och blir sjua med två fel. Givetvis vinner jag tidskontrollen, tre rätt på nio sekunder. Usain Bolt. Lucky Luke. Leif Eriksson. 

 

2019-30-31. PreO Väst, Tanumshede. Jag startar riktigt bra, har full kontroll länge. Jag ser bluffen som fällde så många på femte kontrollen. Till exempel. Till slut bommar jag 13:e. Det är samma fel som jag gjorde i Fredrikstad. Jag missbedömer i djupled. Efter kartbytet faller hela tävlingen sönder. Min åsikt. 15:e är ytterst tvetydig och området där de sju sista skärmarna sitter är mycket underligt. Jag blir helt ställd. Kartan stämmer inte. Tiden rinner ut utan att jag vet vad jag ska svara. Fem fel plus tidsfel. Plats 25. Mardröm. 


2019-05-28. Jag har varit med om det förr. När vintersäsongen töat bort och mängdträningen automatiskt skruvas ner vaknar kroppen till liv fram mot juni. Att pollensäsongen också är avslutad gör ju inte saken sämre. Plötsligt kommer jag i stakform på rullskidorna i början av juni. Mina pers på rullskidor kommer alltid på försommaren. Det här var en sådan dag. Eftersom jag blev så urbota sliten dagen innan tog jag det lilla lugna. Men det gick helt enkelt inte. Stavarna levde sitt eget liv och skidstavar är ju gjorda för att staka. Det gick så lätt. Synd att jag inte tittade på klockan när jag stack. Men det gör det samma. Jag hade en härlig halvannan timma i ljusgrön försommargrönska. Så ska livet levas. Med fart. Med stark kropp och finslipad teknik.  

 

2019-05-27. Jag har haft ganska bra ben hela våren när jag har cyklat. Den här måndagen var inget undantag. Jag körde rundan runt Slottet. Och jag fläskade på ganska skapligt. 40 minuter upp till Steinsvollen är inte bra, men det är heller inte direkt dåligt. Så började det regna, ett iskallt majregn. Jag började frysa och om jag inte försökte persa på rundan så låg jag på av ren överlevnadsinstinkt, ville inte frysa ihjäl. Kom hem på 1.21.40. Jämfört med tidigare i vår då jag hade 1.38 så var det här ju riktigt bra. Förvisso långt ifrån perset på 1.11. Men man blir ju äldre. Och bryr sig mindre. Efteråt kröp jag ner under en filt och körde på med Netflix. Om inte förr så kände jag hur trött jag var, hur gammal jag var, hur dåligt tränad jag var. Lårmusklerna kokade under filten och det värkte i hela kroppen. Så är det. Men jag somnade nöjd med mig själv. 

 

2019-05-26. Istället för att avsluta karriären på toppen och lägga upp benen på närmaste stol för att där sittande kunna njuta av alla framgångar och inkasserade segrar, fingra på lagerkransarna, låta isbiten i whiskyglaset klirra, så hände något annat. Jag kastades, eller jag kastade mig själv, beroende på hur man ser det, ut i jordens existentiella kris. Istället för att njuta började jag bekymra mig. Tänker man efter finns det mycket att bekymra sig för, det är bara att välja och vraka mellan alla apokalyptiska teman. Jag valde, som så många gånger förut, min egen existentiella favorit – vad ska jag göra med resten av mitt liv. Fågel Fenix föddes ur askan, kaos är granne med Gud. Att säga att jag har kommit helskinnad ut på andra sidan är att ta i, men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan inse, och då också formulera att jag är i kris. Eftersom jag är den typen som tycker att livet ska vara fantastiskt, alltid, varje sekund, så är den insikten en stor framgång. Smärtan av att vara i kris pockar på att den ställda frågan kräver ett svar. Så länge det svaret dröjer fortsätter smärtan att plåga mig. Och den smärtan kan inte dämpas av vare sig alkohol eller andra former av livsförnekelser. Smärtan måste genomlevas och göras konstruktiv. Jag börjar ensa glädje igen. Jag börjar förnimma ett liv efter 60, ett liv med andra värden än de som hittills har format mig. En livsstil baserat på att jaga resultat byts sakta men säkert ut mot en livsstil präglat av att ta dagen som den kommer. Den gamla klyschan att fånga dagen blir mer och mer aktuell ju mer jag tänker på saken. Fortsättning följer. 

      

2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

ALL TIME HIGH LP
 
 
1.     Born To Run, Bruce Springsteen
Efter två halvsjaskiga plattor satt han i sin lilla lya i New Jersey och komponerade episka sånger på piano. Inspelningen blev ett helvete. Han letade efter sin stil och som han fann den. En platta som förändrade rocken.
2.     Astral Weeks, Van Morrison
Jag blev nyfiken när den här plattan kom två på listor över världens bästa plattor efter Beatles S:t Pepper. S:t Pepper tycker jag är övervärderad och tråkig, men Astral Weeks kan spelas om och om igen utan att man ledsnar. Djupt poetiska sånger.
3.     X & Y, Coldplay
Nej, rocken var inte bäst på sextiotalet eller sjuttiotalet. Rocken utvecklas fortfarande. Coldplay är kanske det bästa exemplet på att vi fortfarande lever i rockens guldålder. Chris Martins röst skär genom den ena kanonlåten efter den andra.
4.     August And Everything After, Counting Crows
Så lekande enkelt det kan göras. En helgjuten platta från första till sista ackord. Anspelningen till Dylan är ju helt fantastiskt. Nittiotalsrock när den var som bäst.
5.     The Wall, Pink Floyd
Det stora monumentet over brittisk rock´n´roll. Och vilken makalös insyn i det mänskliga psyket. Att Roger Waters några år senare lämnade bandet är ett av mitt livs allra största konstnärliga trauman. Filmen är också lysande.  
6.     Time Out Of Mind, Bob Dylan
Visst. Dylan var bäst på sextitalet. Och han var bäst på sjuttiotalet. Och på åttiotalet sålde han fläsk. Bullshit. Dylans bästa platta är ett nittiotalsfenomen. Världens bästa låtskrivare har haft anmärkningsvärt svårt att göra helgjutna plattor. Det här är det närmaste han kom.
7.     Definitely Maybe, Oasis
Jag blev helt utslagen när Oasis debuterade. Äntligen ett band som lät precis som rock ska låta. ”Supersonic” är en av världens genom tiderna bästa låt. Vilken nerv, vilket tryck!
8.     On The Beach, Neil Young
Den känsligaste låtskrivare jag vet om. Den höga jämna nivån är anmärkningsvärd. De första plattorna är lika bra som de senaste. Den här är helt enkelt bäst. Neil är ung och romantisk och sorgsen.
9.     The River, Bruce Springsteen
Plattan som erövrade hela världen. De episka historierna från ”Born To Run” har förenklats till amerikanskt vardagsliv för arbetarklassen. Inom konsten är det det enkla som är det svåra. Jag var på konserten i Hovet 1981.
10.Ragged Glory, Neil Young
När inte Neil är känslig så tar han fram sin överstämda elgitarr och spelar så det slår gnistor. Trycket och soundet gav upphov till termen grunshrock.
11. Desperado, Eagles
När jag var femton satte Eagles Kalifornien på min världskarta med sin melodiska västkustrock. Inramat i Vilda Västern berättade låtskrivarparet Don Henley och Glenn Frey sina känsliga historier i perfekta harmonier och fängslande melodier.
12. Berlin, Lou Reed
När man verkligen har lust att gå och hänga sig finns det ingen bättre platta att göra det till. Depressionernas depressionsplatta.
13.Ten, Pearl Jam
Om Neil Young skapade grunchrocken så förädlade Pearl Jam konceptet med den här plattan. Kanonlåtar från start till slut med pumpande gitarrer som motor och en mycket duktig vokalist i Eddie Wedder. Tyvärr kunde bandet inte följa upp succén på senare plattor.
14. Led Zeppelin II, Led Zeppelin
Den perfekta vokalisten Robert Plant och den perfekta gitarristen Jimmy Page skapade fantastiska och lyssnarkrävande rockmonument. Detta andra album slår det gnistor om.
15.Billion Dollar Babies, Alice Cooper
Vilken uppenbarelse för mig på sjuttiotalet! Kryptiska poetiska texter från en helt annan värld än socialdemokratins Strängnäs. Och vilket tryck i låtarna. Antagligen den vinyl som jag har spelat flest gånger på min grammofon. Jag kunde texterna utantill utan att ha en aning om vad de betydde.
16. Crises? What Crises?, Supertramp
Supertramps sound var genomarbetat och bestod av klinisk ren rock med intellektuellt varumärke. Delarna hängde ihop som en symfoni utan svackor.
17.It´s Only Rock´n´Roll, Rolling Stones
Jag har alltid gillat Rolling Stones men tycker de var bäst på slutet av sjuttiotalet. Den här plattan är jämnast. Titelspåret säger ju vad livet egentligen handlar om: ”It´s only rock´n´roll, but I like it”. Eller vad sägs om: “I´m not waiting for a lady, I´m just waiting for a friend”?
18.Darkness On The Edge Of Town, Bruce Springsteen
Det här är Springsteen övergång mellan Born To Run och The River. Känsliga episka låtar om arbetarklassens USA. Egentligen är plattan lika bra som de andra, men man måste ju välja.
19.Den vassa eggen, Ulf Lundell
Alla Lundells tidiga plattor var bra men det här är mästerverket. Den smärtsamma skilsmässan var utmärkt grogrund för låtarna och den kaotiska inspelningen i Köpenhamn skapade en nerv som resulterade i den bästa plattan som skapats i Sverige och resten av Norden.
20.Himmelska dagar, Eldkvarn
Men svensk musik är inte bara Ulf Lundell. Sveriges näst största mästerverk producerade Eldkvarn 1986. Pluras barndomsskildringar från Norrköping är mästerliga.
21.Kärlek & Uppror, Ebba Grön
Sveriges enda punkband av klass. Raseriet från Rågsved blandades med Thåströms ypperliga känsla för låtar och harmonier. Slamrig rock som en uppercut mot hakspetsen.
22.Tillbaka till framtiden, Kent
I Strängnäs delar vi lokalpress med Eskilstuna och det är en stor glädje att som utvandrad höra ett band från hemtrakterna utveckla sig till världsklass. Kent blir bara bättre och bättre för varje platta. Kombinationen mellan gitarrer och synth är hittills oöverträffad, också worldwide.
23.Ramlösa Kvarn, Anders F Rönnblom
Rönnblom var under sjuttio- och åttiotalet en udda figur i svenskt musikliv. Hans säregna stil och underfundiga texter vittnade om total integritet. Ramlösa kvarn håller klass från första till sista ackord.
24.No Guro, No Method, No Teacher, Van Morrison
Snygg titel som stakar ut en kurs som ingen tidigare har valt, bara han själv i Astral Weeks. Kan man bli mer högfärdig? Men vad gör det när mannen ror hela skutan i land på detta eleganta sätt.
25. A Question of Balance, Moody Blues
Historiens enda rockband med rejäla filosofiska undertoner i sina texter. Och det till bra musik. Titellåten är djup som en brunn.
26.Automatic For The People, R.E.M.
Många jag känner tycker att R.E.M. eller U2 är världens bästa rockband. Den begeistringen har jag aldrig kunnat dela. R.E.M. gör egentligen allt rätt men projektet får aldrig vingar nog att lyfta. Det blir för tunt och tråkigt. Och att Michael Stipes är världens bästa sångare är en kraftig överdrift. Emellertid är det här en helgjuten platta, om man håller för öronen under den instrumentala lapsusen mitt i plattan.
27.A Rush Of Blood To The Head, Coldplay
Chris Martin och grabbarna fortsatte här att utveckla det vällyckade konceptet från debutplattan och var verkligen på väg mot stjärnhimlen. Starka låtar, stor egenart och total integritet.
28.Highway 69 Revisited, Bob Dylan
När Dylan kastade den akustiska gitarren överbord och nyfiket följde den elektriska tidsandan pekade han ut vägen mot framtiden. Plattans tunga spår är givetvis ”Like a Rolling Stone”, världens bästa låt.
29.Gyllene tider, Gyllene tider
När de fyra gymnasiegrabbarna från Halmstad med Per Gessle i spetsen slog igenom var sensationen ett faktum. Sveriges genom tiderna bästa popband med bra låtar, sväng och kluriga texter från första till sista spår.
30.Crime Of The Century, Supertramp
Gång på gång spelade jag och Dagge introt till School där ungen skriker precis innan musiken brakar lös på högsta volym. Nästan lika bra som efterföljaren Crime of the Century, men lite mer ojämn.
31.Band On The Run, Wings
Visst förändrade Beatles världen och pekade ut en riktning vi fortfarande följer, men de gjorde inga plattor som når in till mig. För mig är det här den viktigaste plattan från en Beatle. Paul McCartney på toppen av sin skaparkraft innan också han somnade in.
32.(What´s The Story) Morning Glory?, Oasis
Efter braksuccén med debutplattan visade bandet här att man var att räkna med på allvar. Uppföljaren var nästan lika bra med monsterhits som ”Wonderwall” och ”Don´t Look Back In Anger”.
33.Never Mind The Bollocks, Six Pistols
Punkens bidrag till rockens utveckling var ju främst energi och uppror. Många punkband hade detta vägvinnande koncept, men bara Six Pistols och Ebba Grön hade dessutom bra låtar.  
34.Exile On Main Street, Rolling Stones
Den stora Stonesplattan enligt många. Helgjuten, lång och med hög kvalité. Skulle komma högre upp på listan om den hade innehållit flera klassiska topplåtar.
35.Rust Never Sleeps, Neil Young
Med Crazy Horse i ryggen plockar han åter upp den överstämda elgitarren och ger järnet. Mitt i alla gitarriff sjunger han gripande historier om de svagas kamp mot orättvisorna i världen.
36.Travelling Wilburys, Travelling Wilburys
Resultatet av att George Harrison samlade sina kompisar Dylan, Petty, Lynn och Orbison hemma i sitt kök och lekte fram en knippa fängslande slagdängor. Det är lätt och lekande och det osar talang.
37.Welcome To Wherever You Are, INXS
En av de bästa konserterna jag har sett var INXS på Rockefeller i Oslo ca 1995. Bandet hade ett driv som är få förunnat, en superb sångare med utstrålning i kubik och en hel bukett med fina låtar. Det här är den jämnaste och som helhet mest vällyckade plattan. Något år efter konserten avled Michael Hutchence och bandet försvann från världens rockscen.    
38.Goats Head Soup, Rolling Stones
”Angie” är stenarnas bästa låt. Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte skivan hemma i Strängnäs och hur jag spelade den gång på gång. ”Winter” kunde verkligen också smälta mitt hjärta.
39.Be Here Now, Oasis
Den tredje uppskjutningen i Oasis trestegsraket. Det tuffa soundet har blivit ännu tuffare. Ljudväggen är nästan överproducerad, något som gör det omöjligt att spela plattan på riktigt hög volym. Helikopterintrot är rått och låtarna jämna och starka. Men i och med detta var det slut. Det kom inga fler hörbara skivor från bandet med det optimala soundet. Kanske tog pengarna, kändisskapet och kokainet över. Senare skivor är tragedier.
40.Everybody Knows This Is Nowhere, Neil Young
Det mest finstämda, vackra och sorgsna man kan lyssna på. Den här plattan lyssnar man på när man känner sig ensam, övergiven, orättvist behandlad. Passar utmärkt ihop med ett stort glas whisky eller en vinare.
41. Brothers In Arms, Dire Straits
Jag kommer fortfarande ihåg var jag befann mig när jag hörde Mark Knopfler spela elgitarr i ”Sultans of Swing” för första gången. Det var i den gamla ärofulla skivhandeln i Gamla Stan där jag var stamkund när jag låg i lumpen i Falun och bytte tåg i Stockholm varje fredag. Det tog några plattor innan bandet inte bara producerade kanonlåtar, utan en hel LP. Titellåten är bedövande vacker.
42.Amsterdam Stranded, Midnight Choir
En av mina största upptäckter efter flytten till Norge var att der finns tre band i världsklass där. Och det vet vi inte ens i grannlandet Sverige. Midnight Choir är numera upplöst, men under storhetstiden 1996-2000 gav bandet ut tre legendariska plattor som är rena rama mästerverk. Jag beordrar alla navelskådande svenska rockälskare att vända blickarna mot Norge.
43.Midt i begynnelsen, de Lillos
Norges bästa band på norska. Lars Lillo Stenberg är en genial låtskrivare med underfundiga texter och fängslande låtar. Plattan från komponistens förtiårskris är som helhet den bästa. Köpråd till svenskar som vill lära sig lite norska.
44.Utanför lagen, Eldkvarn
Plattan som utvecklade det småhyfsade rockbandet från Norrköping med det konstiga namnet till en storsäljande orkester av yppersta klass. Lyssnaren blir presenterad för en personlig textförfattare som också kan skriva klassiska låtar. Plattan var starten på ett musikaliskt äventyr som pågår fortfarande.
45.Skebokvarnsv. 209, Thåström
Punkrockaren från Ebba Grön och rockaren från Imperiet kastade här alla vinande elgitarrer och allt uppror överbord, satte sig ner med en akustisk gitarr och en synth och började skriva sitt eget lågmälda testamente. Kompromisslösheten som tidigare hade varit riktad utåt vänds nu inåt med lysande självutlämnande resultat. 
46.Svart blogg, Eldkvarn
Ja, äventyret fortsätter. Som låtskrivare är Plura bättre och jämnare än någonsin och innanför ramarna av ett tungt och erfaret rockband berättas det om livet runt 50 med ljusa nostalgiska minnen, kärleken till livsledsagerskan och melankolin i vardagen.  
47.Livets teater, Magnus Uggla
Spelevinken i svensk musikindustri skrev sin andra platta som ett långt musikaliskt teaterstycke. Blotta tanken på konceptet borde ha fått skivförlag och producent att skita i brallorna. Men det funkade och plattan framstår som något av det mest säregna och bästa som har gjorts i Sverige.
48.Känn ingen sorg för mig Göteborg, Håkan Hellström
Efter många års väntande kom äntligen något riktigt bra från Göteborg. Plötsligt hörde vi en röst full av livsglädje, integritet och personlighet. Låtarna svängde från första till sista ackord och rimmen var mer eller mindre vansinniga.
49.Transformer, Lou Reed
Utan att för den sakens skull bli någon lustigkurre ser Lou Reed här på världen genom något ljusare solglasögon än han gör på ”Berlin”. Bara starka låtar av en artist i världsformat. Alla melankolikers och navelskådares guru. 
50.The Rising, Bruce Springsteen
Av någon outgrundlig orsak som verkade hänga ihop med världens splittrade syn på USA i Bush-eran antingen slaktades eller hyllades den här plattan till skyarna. Jag är med i hyllningen. Jag hör en femtioårig musikalisk poet som träffsäkert berättar vad han ser runt sig när hans älskade land är under angrepp. Avslutningens två sista låtar formulerar en hel nations sorgarbete. 
51.Greendale, Neil Young
Ytterst få artister klarar av att skapa helhetliga plattor. Oftast får vi hålla tillgodo med ett knippe låtar. Här tar Neil ett sjumilakliv in i en helt ny värld där egentligen bara Pink Floyd har varit tidigare. Plattan är en roman där varje låt utgör ett kapitel med en ny huvudperson i fokus och med de tidigare huvudpersonerna i biroller. Mästerligt. 
52.På andra sidan drömmarna, Ulf Lundell
Efter en period med svaga insatser blixtrar mästaren till igen med en Springsteen-inspirerad dubbel. Det svänger av livslust och knutna nävar i luften och de episka berättelserna från Irland och Kanarieöarna passar utmärkt ihop med söndagskväll, regn mot fönstret och ett stort glas ljummet rödvin.
53.Du och jag och döden, Kent
Efter dundersuccén med Vapen och ammunition som är Nordens mest sålda platta på originalspråk fortsatte Eskilstunabandet att utveckla ljudbilden till nya tunga nivåer. Hade inte det ihåliga mittpartiet förstört helhetsintrycket hade det här varit ett mästerverk. Gitarriffet på ”Palace & Main” är min personliga riffavorit. 
54.Living With War, Neil Young
Neil Youngs makalösa protest mot George Bush och invasionen av Irak. Slakten av den amerikanska presidenten är total och saknar motstycke i politisk kulturyttring. Körarrangemanget är snyggt och texterna vassa som stilett.
55.Let It Bleed, Rolling Stones
En klassisk Stonesplatta. Den relativt låga rankingen motiveras med ojämnheten där några av de bästa låtarna Jagger/Richards har skrivit blandas med tråkiga bagateller.
56.Hello!, Status Quo
Detta bluespräglade band med sitt sväng och sitt tunggung inspirerade mig omåttligt på sjuttiotalet. När skolveckan var över och fredagen där laddade jag upp inför helgens orienteringstävlingar med att lyssna på Status Quos energigivande gitarrexcellenser och kollektiva falsettsång.
57.Rampant, Nazareth
Och när inte Status Quo hade nog bett så plockade jag fram Nazareth. Soundet var lite fräckare, tyngre och vassare. Kanske också mer vulgärt och whiskyhest. Vassheten skar rakt in i själen och laddade batterierna för fullt länge innan jag visste att själv uppskatta rökt whisky från Skottland.
58.Parachutes, Coldplay
Det nya millenniet såg ett nytt band i världsformat födas. Debutplattan var inte perfekt men den sprudlade av talang och pekade mot en framtid bland de riktigt stora. Finstämt och tungt på samma gång.
59.Mirrorball, Neil Young
Efter att ha utarbetat och utvecklat grungerocken ihop med Crazy Horse via ”Cortez the Killer”, ”Like a Hurricane” och ”Hey Hey, My My” är ”Mirrorball” gengrens crescendo. Smakligt ihopkomponerat med Pearl Jam i ryggen. 
60.Olsens Lot, Midnight Choir
Blanda Lou Reed med Eagles så får du Midnight Choir från Vestfold i Norge. Mörkt och dramatiskt. Kombinationen av låtskrivaren Al deLoner och sångaren Paal Flaata är fenomenal.  
61.Unsung Heroine, Midnight Choir
Det värsta jag vet är när produktiva band slutar i förtid. Att inte Midnight Choir fortfarande spelar in plattor är en fullständig tragedi. Det här är tungt och magiskt och dystert.
62.Industrial Silence, Madrugada
Egentligen är Madrugada ett band som har haft överraskande svårt att göra helgjutna plattor utifrån det faktum att de skriver fantastiska hitlåtar. Varje skiva har några underbara höjdpunkter men helheten saknas. Som helhet tycker jag fortfarande att debuten är bäst.
63.A New World Record, Electric Light Orchestra
Man måste vara försiktig om man ska blanda stråkar och elgitarrer, men Jeff Lynns projekt ELO visade att det är fullt möjligt. Det svänger magnifikt tack vare lysande produktion och starka låtar.
64.Gør det noget, Gasolin
Danmarks stolthet erövrade oss svenskar med öppningsspåret ”Det beste til meg og mine venner” och senare ”This is my Life”. Om jag minns rätt kom plattan åter fram under fylleorgierna på min förtiårsfest. 
65.Bringing Down The Horse, Wallflowers
Bobs son Jacob Dylan visar här att det är fullt möjligt att kliva ut ur en genial pappas skugga. Med en egen röst som direkt hörs i vimlet och ett tätt slamrande band är Wallflowers bevis på den höga nivån som var i USA under 90-talet.
66.A New Day At Midnight, David Gray
Stämningsfull och vacker mjukrock från England där varje låt är en tavla betraktaren sakta men säkert flyter in i. Arvtagare till Van Morrison.
67.Bridge Over Troubled Water, Simon and Garfunkel
En av de allra första plattorna jag hörde på. Titellåten är ju hänförande monumental och ”The Boxer” har ju en text som går rakt in i hjärtat. En kuriositet är att jag trodde stjärnorna efter låtarna som visade vem som hade skrivit dem betydde någon slags ranking. Jag kunde aldrig fatta att ”Bye Bye Love” var trestjärnig medan titelspåret bara hade fått en stjärna!
68.Sladest, Slade
Kungarna av glamrocken var mitt och Jögges husband några år i mitten på sjuttiotalet. Det var liv och rörelse och enkla låtar som satte sig direkt sjungna med en lite sprucken whiskyröst som fick oss att vilja dansa med knytnävarna i luften.  
69.Jag vill ha en egen måne, Ted Gärdestad
Svensk musiklivs största talang någonsin. Han skrev plattan blott femton år gammal, bara det är ju en otrolig prestation. Brådmogenheten övergick tyvärr i sinnessjukdom, identitetskris och det tragiska självmordet.
70.Vun drimme noh drusse, BAP
Enda tyska plattan på min lista. Ett tungt rockband som sjunger på den tyska dialekten kölsch och som jag blev oerhört fascinerad av under min period i Tyskland. Tolkningen av Dylans ”Like a Rolling Stone” är makalös.
71.Electric Warrior, T. Rex
I den stora mängden säregna ljudbilder som strömmade in till oss från Storbritannien på sjuttiotalet utgjorde Marc Bolan ett särfall. Det var mystiskt vackert samtidigt som det svängde och gungade.
72.Vapen & Ammunition, Kent
Södermanlands stolthet tog med den här plattan steget upp från massorna till ett storsäljande band med en egen utvecklingslinje som de fortfarande håller på att exploatera.
73.Vargmåne, Ulf Lundell
Först var det Bellman. Sedan kom Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Sedan kom Ulf Lundell. Vilken maktdemonstation. Jag bommade debuten Vargmåne men gick tillbaka till den här plattan när jag hade upptäckt Törst. Närmare en svensk Bob Dylan går det inte att komma.
74. Wish You Were Here, Pink Floyd
Bandet som är rockhistoriens mest oefterhärmliga jobbade sig här fram mot mästerverket “The Wall”.
75.All That You Can´t Leave Behind, U2
Många jag känner hade nog rankat U2 som världens bästa rockband. Jag är mer splittrad i frågan. Jag älskar drivet i bandet när trummorna och basen och Edges gitarriff blandas till en frenetisk turbomotor. Och jag tycker att bandet har skrivit några av historiens allra bästa sånger. Men jag fixar inte Bono. Han är en medioker sångare och hans solglasögonprydda inhopp som katt bland världens politikerhermeliner gör mig bara förvirrad.
76.Led Zeppelin, Led Zeppelin
Zeppelins tredje platta med mästerverken ”Rock And Roll” och inte minst ”Stairway To Heaven” som var den första texten jag satte upp på tapeten med häftstift när jag flyttade hemifrån 1979.
77.Törst, Ulf Lundell
Plattan som gjorde att jag upptäckte Sveriges genom tiderna bästa låtskrivare. Inte hans bästa skiva på något sätt men en milstolpe i mitt liv.
78. Kärlek är för dom, Thåström
När hårdingarnas hårding har blivit femtio och tittar tillbaka på sitt liv och erkänner att han är rädd för att dö är bara det ståpälsfaktor. På ett sätt en lågmäld fortsättning på Skebokvarnsvägen.
79.To Our Children´s Children´s Children, Moody Blues
Filosofrockarna från Birminghams näst bästa platta. Titeln är ju lysande eftersom ju konst ganska mycket handlar om att föra kultur vidare till kommande generationer.
        80.Längre inåt landet, Ulf Lundell
Hans första dubbel från den gamla goda tiden när Lundell var full, fet och romantisk. Jag stötte faktiskt ihop med honom på ett tåg vid Södertälje Södra när den här plattan var ny. Lyssna på P1 ikväll, skrek han till mig full och fet som om jag inte redan visste att man sände hans livekonsert där.
81.Honky Dory, David Bowie
Kameleonten Bowies mest vällyckade förvandling. Annars tycker jag Bowie som världsartist och rockikon hade anmärkningsvärt svårt för att skriva hela plattor.
82.Nådens år, Ulf Lundell
Tiden som nygift småbarnsfar och bosatt uppe i Åre gav lyssnarna en finstämd och textmässigt mycket bra platta. Kanske den skiva i hans stora produktion som innehåller flest bortglömda pärlor.
83.För sent för Edelweiss, Håkan Hellström
Västkustens rockbohem med de mest underfundiga rimmen som egentligen inte är några rim var tillbaka 2008 efter några mer mediokra skivor. ”Oho för min Apache prinsessa”! Hur snyggt är inte det?
84.Ripp Rapp, Ulf Lundell
Soundet blev här lite väl soft och trallvänligt kanske. Men låtmaterialet under den svensktoppsflörtande ytan håller hög klass och frihetstörsten i ”På fri fot” är äkta rock´n´roll.
85.Ziggy Stardust, David Bowie
Kameleonten lever sig in i rollen som Ziggy, den nya tidens rockfenomen. Ögonskugga och stylat hår fick morsorna att himla med ögonen och kidsen att jubla. Med bandet ”The Spiders from Mars” levde han ut drömmen. Omslagets sista mening är: ”To be played at maximum volume” och säger det mesta.
86.Fisherman´s Blues, Waterboys
Folkmusikinspirerad rock från England inspelad i Windmill utanför Dublin dit också Lundell åkte med projektet Längre inåt landet. Galningen Mike Scott stod i spetsen för ett band och en musikstil som det svängde om.
87.Neste sommer, de Lillos
Hitsen “Neste sommer” och “Kokken Tor” blandas med charmerande och underfundiga bagateller. Lätt och tungt på samma gång.
88.Supertramp, Supertramp
Supergruppens debut från 1970 rönte ingen uppmärksamhet och sålde ingenting men är överraskande bra och visar tydligt att här kommer det mera.
89.All That Jazz, All That Jazz
Denna dagslända i den svenska sommarkvällen kom, sågs och segrade, bara för att åter försvinna. Bandet hade ett drag och ett sug i låtarna och spelglädjen exploderade i sång efter sång.
    90.X, INXS
Hitsen radas upp som pärlor på ett pärlband med mästerverket "The Stairs" som höjdpunkt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
De värsta plattorna jag äger:
·        Songs In The Key Of Life, Stevie Wonder
·        10 år bakåt & 100 år framåt, Bob hund
·        Into The Light, Weeping Willows