GOTT NYTT ÅR 2010!


Årets sista dag. Låg sol vid Sörli. Svinkallt.

Årets platta: Kärlek är för dom (Thåström)
Årets platta 2: Röd (Kent)
Årets låt: Hjärta (Kent)
Årets låt 2: Ambitions (Donkeyboy)

2009-12-13. Första långpasset på skidor efter operationen. Stakade mig långt in i Styggdalen och hem igen. Firade med två kokta ägg och en julöl efteråt. Och satte upp julbelysningen innan det blev mörkt, inte i en gran, utan i lönnens kala grenar. Skitsnyggt. Glittrar där ute nu.

Steintjern i eftermiddagssol på min väg till Granavollen.

2009-12-12. Just det. Tre julbord, en femtioårsfest och en lutfiskmiddag senare. Och detta på tolv dagar. Men jag tror att jag kom helskinnad ut ur det hela. Ingen övervikt, inga förvärrade alkoholskador, inga blåmärken. Bakfull om förmiddagen förra lördagen, det kan jag erkänna. Men det botade jag med tabletter och en middag med herrklubben EXIV, som firade tjugoårsjubileum på Jögges femtioårsdag. Finns ingenting som slår ett glas punsch i glada vänners lag. 
 

EXIV 20 år 2009-12-05. Eriksson bakom kameran. Framför kameran Kjella, Frycke, Jögge, Olle, Janne, Tobbe, Affe och Matte. Anders hade redan druckit så mycket punsch att han måste sätta sig.

2009-12-01. Första skidpasset. Vi skyndade oss ut, jag och Kaspar, innan mörkret föll. 

Jag, Kaspar, månen, trädet och snön. 
 

2009-11-30. Julbordssäsongen är här! Prologen avgjordes redan förra tisdagen nere i Sandefjord. Jultallrik, två bira och en nubbe. Måndagen den sista november brakade det lös på allvar. Julbord på mitt gamla jobb. Buffet, två bira, två stänkare. Stigande form. På fredag julbord på Sirpas jobb. På lördag Jögges femtioårsfest. Nästa tisdag julbord på jobbet och sedan den traditionella lutfiskfesten. Det är tur jag är en hård jävel, som tål det mesta. 

2009-11-29. Tre veckor och två dagar efter operationen tränar jag åter. Efter några veckor med situps och armhävningar var jag åter ute i friska luften. I lördags cyklade jag två mil. Idag stakade jag en mil på rullskidorna.

2009-11-05. För nionde gången i mitt korta liv opererades jag i hälen. Kirurgen Odd-Arne Daljord karvade bort några rejäla bitar brosk och sammanväxningar hårda som pansar. Till våren, då jävlar.

Högerfoten ihopsydd och bandagerad. En god bok och ett glas whisky som tröst.


Eriksson i Ungern.


Orienteringssäsongen 2009 avrundades med seger i H 50 i Eger Grand Prix, Ungern.

   Vita medelålders välutbildade västliga män, det gällde att visa vem som bestämmer här i världen, vem som har pengarna. Pål hade förhandsbeställt taxi, möttes av en snubbe med hans namn på en skylt på Ferihegi, inne i Budapest på no time. Han sjönk ner bredvid mig i den mjuka soffan i baren och förde ölflaskan till sina läppar.

   Målet låg pittoreskt inbäddat i en svacka mellan två böljande åsar. Underbart i solskenet men svinkallt i skuggan. Banorna var svåra, och långa för att vara medeldistans. Strängnäs-Malmby vann båda huvudklasserna, Frycke i H 45 och jag i H 50. Spädde sexa och Pålle tia. Vi firade i markan, korv, fralla, öl och Jägermeister som inte var Jägermeister, smakade örtte blandat med renat och diesel. Firande nummer två förlades traditionsenligt till Humphreys kafé i Bogács. Kaffe, bakelser, Jägermeister som var Jägermeister. Humphreys morsa kom vaggande in med allhelgonahelgens obligatoriska vita krysantemum i kappsäcken och satte sig vid grannbordet. Lyssnade nyfiket på vår rotvälska. Vi drog en runda Jäger till och stack, plockade söta krispiga mörklila vindruvor i en vinträdgård och mumsade.

   Vi körde mercan till flygplatsen. När jag landade på Gardermoen snöade det. Trehundrasextiotvå dagar kvar till nästa gång. 

Eriksson och pennan. Efter ett lite väl långt uppehåll med bokutgivning och upprättandet av hemsida, för att inte nämna frilansandet som vaktmästare och bilmekaniker, skriver jag igen. Jag filar på en historia som hittills går under arbetsnamnet "SKUNK". Vad det blir till slut vete gudarna. Utgivning om sisådär fem år, så mycket kan hända innan dess.   

Furumomila 2009. Min onda fot hindrade mig från att starta. Kaspar och Sirpa fick försvara familjens färger. Kaspar la det långa benet före och slog Ann Elisabeth Gunnulfsen i spurten.

Buskerud fylkeskommune sponsrar Leif Eriksson. Efter att i många år varit drabbade av att ha Norges sämsta väg från riksvägen upp till oss har fylkeskommunen nu grävt i skattkistan och sponsrar min Vasaloppssatsning med ny slätstruken vägyta. Mina konkurrenter måtte bäva. Speciellt Mikael Niemi som har slagit mig för sista gången. Grabbstackarn. 
 

På kurs i Langesund. Ut på rullskidorna före middagen. Stannade på bron vid Stathelle upp mot Porsgrunn och såg ut över Frierfjorden. Solen brann i skymningen och asfalten under skidorna darrade när långtradarna brakade förbi.


Bilmekaniker Eriksson slår till igen. Skulle bara skifta till vinterdäck. Boltdragarn hade kilat sig fast i bagagerummet, den jäveln. Vände och vred, lirkade och slog med hammaren. Den satt som i ett skruvstäd. Insåg att den fastnat ordentligt när baksätet skruvades loss i somras och vi gjorde om Caravellen från minibuss till personbil. Hur stor risk är det att nåt sånt kan hända? En på millionen? Men vad stoppar bilmekaniker Eriksson? Ingenting kan vet verka som. Skruvade loss hela jävla baksätet för att få ut eländet. Klarade det. Gick in och skröt hejdlöst för Sirpa medan jag sörplade kaffe och svalde hennes nystekta kanelbullar.


Vaktmästare och bilmekaniker Eriksson smilar.

Vaktmästare Eriksson slår till igen. Vaknade en morgon med varmt kylskåp. Osten smakade ljummen gummi. Baxade ut det gamla skåpet på verandan och beställde ett nytt. När jag redan var i gång gick jag lös med storsläggan och skruvade bort hela hyllsektionen runt. Gjorde kaffeved av den gamla gulnade skiten. Fett nytt skåp, tvådörrars i silver, ismaskin.

47:a i Lidingöloppet. Sista helgen i september. Med en ond häl och mot bättre vetande startade jag i Lidingöloppet M 50. Häpnadsväckande slog jag min tid från i fjol med över minuten. Blev 47:a. Kunde inte gå på flera dagar efteråt. Nästa år springer jag på 1.06 om operationen blir vällyckad. Stannade i Karlstad på vägen och hälsade på hos familjen Djuvfeldt.

Leffe och Benke träffas åter. Nu som vältränade och snygga femtioåringar.

Ja, hösten är här. Och sommaren som är min läsperiod är över. Så här rankar jag årets alster:
 

1. William Gibson: "Mona Lisa Overdrive"
2. Lars Saabye Christensen: "Beatles"
3. Khaled Hosseini: "A Thousand Splendid Suns"
4. Junot Diaz: "The Brief Wondrous Life of Oscar Wao"
5. Leif Panduro: "Rend meg i traditionerne"
6. Jens Lapidus: "Aldrig fucka upp"

Modum 60:e i NM-stafetten i Røros. Herrarna David Løver (41), Leif Eriksson (39) och Karsten Kopland (60) har det trevligt i lervällingen. 


Silver på medeldistans i det norska Veteranmästerskapet.

Prispallen efter medeldistansen i det norska Veteranmästerskapet i H 50. Guld till Nils Hæstad (28.43), silver till Leif Eriksson (29.43) och brons till Audun Strandlie (30.53).

Ernest Hemingways "The Old Man and the Sea" är världens bästa bok. Jag har rankat världens tio bästa böcker. Läs under länken Listorna.  

 

  
Eriksson på semester i Slovenien. Bränd, sliten och törstig.

 
Toppen av Rosetta. Kaspar, David, Leif och Roar på höghöjdsträning.
 

Dolomiterna Italien.

O-festivalens stafett. Efter att ha vunnit i de två senaste starterna i veteranstafetten, 2006 och 2008, börjar åldern ta ut sin rätt. Modum OL med Jens Kristian Kopland, David Løver och Leif Eriksson blir trea efter Nydalen och Asker. Inga kontrollbommar att skylla på, bara trötta ben.

 

Prisutdelning O-festivalen 2009 Fossum. Segerherrarna från Nydalen tronar överst med nya liggunderlag som pris. Förstasträckans Eirik Næss Ulseth har redan stuckit ut på rullskidor för att kunna slå mig i nästa års Holmenkollen Skimaraton. Tvåorna Asker saknar Trond Rønneberg som satt borta vid kartplanket och läste Peugeot Overdrive. Trean Modum OL representeras bara av Leif Eriksson eftersom Jens Kristian Kopland och David Løver inte hade tillräckligt med hår på bröstet för att visas fram i offentligheten.
 

Norsk o-festival i orientering. Eriksson är med. Men eftersom en hälsporre i höger fot håller på att göra mig vansinnig deltar jag inte alla dagar. På fredagskvällens medeldistans startar jag först och presterar ett hyfsat lopp. Jag gör ett våghalsigt vägval långt till höger på långsträckan och är överdrivet feg när uppförsbackarna börjar på riktigt. Blir nia i H 50, tre minuter efter evighetsmaskinen Knut Wiig Mathisen som vinner före storebrorsan Terje.

Midsommardagen 2009. Är bara någon timme gammal. Jag går grusvägen inåt skogen i den ljusa natten. Tio meter bakom mig följer Melis, husets katt, på behörigt avstånd, avvaktande, undrande. Jag är direkt ostadig på foten, svajar till här och där. Nåt hände. Jag tappade kontrollen där nånstans mellan snapsarna och konjaken. Om jag hade lagt mig nu hade det verkligen blivit hela havet stormar. Jag går av mig fyllan. Men egentligen går jag inte. Egentligen har jag kastat lasso runt lokomotivet Tiden och hasar nu efter med bootsen nergrävda i gruset. Spåren bakom mig ser ut som skidspår. Det har verkligen fungerat, den här våren har jag delvis lyckats bromsa tidens rasande galopp framåt i den krympande framtiden. Den stora över allt annat överskuggande konflikten på jobbet är löst. Kriget är över och nu samlar vi ihop spillrorna och kör bulldozern in i de sönderbombade ruinerna. När man spränger ett målsnöre lugnar allt ner sig och tiden kan avnjutas, sekund för sekund. Jag känner mig som en apache som vilande sitter på en klippa och tittar ut över prärien med en fredspipa i näven. Och Peugeot Overdrive har sålt över förväntan. Att få det svart på vitt har också saktat tiden och gjort det behagligt att luta ryggen bak mot ryggstödet och räkna sekunder och se svalorna krumbukta sig som om de vore viktlösa. Borta vid bäcken vänder jag. Melis ser utforskande på mig. Jag går armhävningar på bron för att förbränna ytterligare någon tiondels promille. Vägen kommer upp mot mig som en jojo. Över ängarna ligger regnet som under kvällen föll som dimma. Jag vaknar bakfull.

Vad gör man inte för en bra historia? Vad gör man inte för att sprida lite glädje till sina vänner? Vad gör man inte för att få känna på den euforiska känslan av att vara just här och nu, mitt i livet? Missar en båt till exempel.
   Vi kom till Värtahamnen i Stockholm fredagen den tolfte juni, två busslaster orienterare på väg till Jukola i Finland. Efter tio timmars resa är det alltid skönt att få sträcka på benen och dra in lite nytt syre i lungorna under den traditionella löpturen. Den här gången blev jag ensam, men det var en befrielse att komma ut och springa i Lill-Jansskogen igen. Luften var frisk, regnskyarna hängde lågt. Ute vid Stora Skuggan var det utekonsert och den gungande basgången och den dunkande trumman letade sig in mellan stammar och bladverk. I ängskanten stannade jag och titta upp mot Universitetet där jag hade tillbringat så många år på slutet av 80-talet. Emellanåt kikade jag på klockan, ville vara tillbaka vid hamnen en kvart innan båten skulle gå. Planen funkade prickfritt, ända tills jag närmade mig terminalen. Plötsligt var det nåt som inte stämde. Det var soprent på folk både utanför på parkeringen och innanför de stora fönsterrutorna på terminalbyggnaden. Med ens förstod jag att båten inte skulle gå 19.45 utan 19.30, med andra ord just nu. Jag rusade in som en dåre och upptäckte lättad att glasdörrarna fortfarande inte var låsta. Det var favorit i repris eftersom jag hade varit sist in på båten även i fjol och i rulltrappan mötte jag den finländske portvakten som då nästan inte hade släppt in mig. Jag kunde inte låta bli att undra om han kände igen mig. Jag slängde min väntade ryggsäck med kläder i över axeln och rusade mot incheckningen. Men där var det tvärstopp. Igenbommat. Inte an chans att komma förbi vakterna. Båten låg visserligen där men landgången var indragen. Fem minuter senare satt jag på min stolryggsäck ute på parkeringen och stirrade tomt ut över Lidingövägen och de gamla öde järnvägsspåren. Till slut bytte jag om, ringde båten och började gå upp mot Gärdets tunnelbanestation. Stationen var sliten som jag mindes den som om tjugofem år spårlöst hade gått förbi. Men tåget var nytt la jag märke till mitt i sorgen och det startade ljudlöst som om en magnet sög det in i tunneln. På T-Centralen bytte jag till flygtåget och lite efter klockan åtta var jag på Arlanda. Vid SAs-disken frågade jag om det fanns platser lediga över till Finland samma kväll och det var inga problem. Pungade ut tre tusen spänn för en biljett över till Åbo. Gamla goda svindyra SAS, Scandinavian Assholes Society, folkhemsföretaget som alla ville jubla åt den dagen de går i konkurs vid nästa finanskris. Medan min familj och mina klubbkompisar satt på båtens restaurang och åt och skålade beställde jag in en tallrik köttbullar och en fatöl. När jag ätit släntrade jag bort till gaten. Nästa morgon stod jag på kajen i Åbo och väntade när Silja Line majestätiskt la till. Mitt i livet. Allt ordnar sig. Det är bara priset som varierar. 
   Hur det gick på Jukola för Modum OL? Se "Orienteraren".   



Kaspar slutar skolan och tar farväl av lärarna Johan och Øyvind.

Hyvä Suomi! Finlandssvenskarna har fått upp ögonen för Peugeot Overdrive. Tibo i Pargas är den första bokhandeln i Finland som har köpt in boken. Min svärmor bor ju några långa finska spjutkast från Pargas. Nu är hon stolt måhända. Börjar väl tjata på dottern att hon ska byta namn till Eriksson. 

Andra upplagan av Peugeot Overdrive är ute på marknaden. Den första upplagan är slutsåld.

En häger. Jag såg den i ögonvrån när den kom som ett segelflyg över takryggen. Ett par meter mellan vingspetsarna. Majestätisk. Ljudlöst sänkte den sig bakom trädtopparna och, som jag antog, landade i tjärnen på andra sidan vägen. 

Eriksson springer Prestfoss-stafetten sjuttonde maj. Stridstupparna Roar och Tore Bye, samt de gamla hövdingarna Sverre Bjølgerud och Leif Eriksson stod som vanligt klara att kasta sig ner i skyttegravarna när Modum friidrettsklubb anmälde ett veteranlag. Men veklingarna Brede Huse och Arne Skretteberg kastade in handduken på grund av skavanker så vi plockade in juniorerna Stian Jelstad och Preben Huse och degraderade oss ner till seniorklassen. Där blev det en hedrande tredjeplats av fyra startande. Sigdals juniorer fick bita i gräset när Tore langade iväg. Jag sprang första, tusen meter bana. Stånkade mig runt på 3.26 och var helt slut. Vart tog snabbheten vägen? Vart försvann den under åren som gick?

Bibliotek och boklådor har nu Peugeot Overdrive. Nu kan du låna Peugeot Overdrive på ditt lokala bibliotek. Ännu hellre kan du köpa den på din lokala bokhandel eller via nätbokhandeln bokus.com. Har de inte fått boken så är den på väg och kan beställas.

Hur gör de det? Egentligen. Svalorna. Hur hittar de tillbaka till Myrbråten och det alltid lagom till nationaldagen den sjuttonde maj. Jag satt på svalgången och vilade kvällen den sextonde med ett glas kallt vitvin i handen. Plötsligt såg jag årets första kamikazepilot med dödsförakt susa in i garaget. Jag gick ut och stängde garageporten, vill inte ha nåt näste där i taket och fågelskit på bilen. De får hålla till godo med ladan. Bortskämda jävlar. Men hur ser det ut där de övervintrar? Det skulle jag gärna vilja veta. Och vad har de sett på vägen tillbaka hit?

Tryckpressarna snurrar åter. Den här gången hemma i Strängnäs. Grafoma på Nikandergatan har fått uppdraget att trycka den andra upplagan av Peugeot Overdrive. Efter att den första blev slutsåld har över hundra nya beställningar strömmat in.

All time high LP. Okej, grabbar. Ni kan slappna av nu. Jag har organiserat och systematiserat världen åt er. Listan över världens genom tiderna bästa plattor är färdig. Givetvis vann Bruce Springsteen. Du hitter listan på länken till vänster. Om du har kommentarer så är jag idel öra. Men kom inte med nåt jävla åttitalsskit!

Söndag 10 maj. En sak är helt säker. Om man tränar ihop med Sverre bjuds det alltid överraskningar. Efter två mil på rullskidorna stannar han och bjuder mig in i ett ukänt hus. Där bor Hedvig, hans svärmor. Hon fyllde 80 dagen innan och köket är fullt av blommor och kakor. På terassen slevar jag in två tårtbitar och en kaka. Sörplar i mig två koppar kaffe. Sedan vidare.

Urban "Ke" Hallberg 50 år. Födelsedagen firades i Malmbystugan långfredag. Alla var givetvis där. Firandet föregick traditionsenligt, det vill säga med tipspromenad, käk, en aldrig sinande ström av alkohol, kaffe och kakor, och sedan skulle alla historier från 70-talet berättas. Vilken stämning!


Malmby 70-tal: Per-Arne Ramström, Urban Hallberg, Carina Sundbue, Mats Johansson, P-O Johansson, Lennart Roos, Torbjörn Pettersson, Leif Eriksson.


Enhörnatrion Leif, Urban och Hasse Nilsson minns den gamla goda tiden när de kunde springa fort.


RECENSION AV PEUGEOT OVERDRIVE. Bibliotekstjänsten i Sverige har recenserat Peugeot Overdrive för de svenska biblioteken. 

Vår hjälte är frustrerad. I motsats till så många andra gör han något åt saken; han tar tjänstledigt från sitt jobb somframgångsrik dataprogrammerare, köper en cykel (av det franska märket Peugeot - därav bokens titel) och cyklar från sin hemstad Karlstad till Norge. Detta är början på en "litterär roadmovie" av det mer halsbrytande slaget. Boken, som enligt Erikssons hemsida (www.leiferiksson.se) tog tre år att skriva, är trots sidantalet både lättläst och riktigt underhållande. Till detta bidrar inte minst alla hans musikaliska referenser i bästa Nick Hornby-anda, hans träffsäkra humor plus givetvis den goda och fantasifulla formuleringskonsten med ord som "Afzelius-bitar" som avser resterna efter en sprucken spegel. En fullödig debut som lovar mer (Eriksson lär ha två andra böcker klara varav åtminstone en beräknas komma ut till midsommar nästa år).

NYHET PÅ HEMSIDAN. Precis som seglaren behöver sitt sjökort och vandraren sin karta behöver alla grabbar sina listor för att kunna orientera sig i den här vilda oöverskådliga verkligheten. En lista över historiens bästa plattor skapar ro bakom rödvinsglaset. En över världens bästa böcker medförer ordning och reda. Jag jobbar intensivt med dessa listor för tillfället. Publicering inom kort. Som ett smakprov på vad som komma skall publicerar Kaspar i samarbete med undertecknade listan: "All Time High Games". Se länk till vänster.

Till minne av Harald Grønhovd (1942-2009). Harald var en av de största personligheterna jag har haft den äran att träffat. Han blev aldrig ytlig. Varenda gång vi pratades vid kom han med en eller annan underfundighet eller ett skämt. Och som han kunde stödja. Du är en stjärna, Leif, sa han till mig. Du är en veteranstjärna. Eller vad sägs om den här: Det är personen nederst på resultatlistan som är viktigast. Han tätar ju listan så inte dom andra trillar ut. Sista gången jag pratade med Harald var för fjorton dagar sen. Tillsammans med Ole Brunes stod jag och Harald och väntade på skyttelbussen ut till skidflygningsbacken där vi skulle jobba som funktionärer. Kommer bussen snart? undrade Harald finurligt som om någon av oss kunde veta det. Om tre minuter, replikerade jag blixtsnabbt. Jaså, sa Harald och pekade med tummen mot den tomma träväggen bakom oss, du har tittat i tidtabellen. Tre dagar senare stupade han i skidspåret under klubbmästerskapet. Han dog som vi alla vill dö, knall fall. Ligga på som en jävel och sedan störta med pannan rätt ner i snön mellan laggarna och vara inne i det stora mörkret. Igår var vi i hans begravning. Fast Sirpa och jag och Kaspar var ute i god tid fick vi inte sittplats. Harald hade imponerat fler än mig. Det var förresten Harald som övertalade mig att bli Modum OL:s sjunde ordförande. Han frågade på ett sätt som gjorde det omöjligt att tacka nej. Nu har jag följt tre av mina föregångare på den posten på deras sista resa. Det är onekligen tankeväckande. Dagen när mitt nummer skal dras kommer allt närmare.  

Eriksson i Eikerlöpet kristi himmelsfart. Fläskade på ganska bra och bommade inte många meter. Men nu är det ju så att jag en gång för alla tillhör en generation riktiga hårdingar så loppet räckte bara till en tredjeplats i H 50.

Eriksson i Dokka Opp 23 maj. 521 meters stigning på tre kilometer. Maxpuls som närmaste vän. Sprang sju sekunder fortare än i fjol. Karriären går spikrakt uppåt. Tvåa i H 50 efter träningskamraten Arne. Henrik Mårtensson slog mig i spurten. Vad gör man inte för att uppmuntra kommande generationer?

Sponestafetten. Så var det dags igen. Efter Furumo kom Prestfoss och nu Spone. Modum friidrottsklubbs gubbveteraner stod åter på startlinjen, lika ensamma i klassen som vanligt. Skarpskyttarna Arne Skretteberg och Pål Stenbro var tillbaka i laget. Nu var det Sverres tur att kasta in handduken (gubbvad) och Brede startade mot bättre vetande (också gubbvad). Gjermund Rönning var ny i laget. Brede drog som vanligt på av bara helvete när startskottet gick och efter fyrahundrameter sa det bara smack och han var tvungen att halta in i mål. Säger sägnen. För vad vet jag? Jag stod ute i skogen och väntade. Först kom seniorlaget och sedan Vestre Spone och sedan Sigdal och så blev det helt tyst. Just som jag skulle somna kom Pål stånkande mellan trädstammarna och vi företog en elegant växling som hämtad ut instruktionsboken. Med pinnen i handen dammade jag på som en djävul. Ute  längs åkerskanten hade jag redan mjölksyra i armarna och när backen kom var jag helt slut. Men trots maxpuls pallade låren riktigt bra uppför backen och jag kunde kasta mig fram och ge Arne pinnen innan jag flåsande sjönk ihop i ängsgräset. På sista kunde Roar defilera hem segern. Det var som vanligt med andra ord. 

Bokhandeln i Ludvika är den första bokhandeln som köper in Peugeot Overdrive till sina hyllor.

Tro det eller ej, men i flera års tid har jag hållit till godo med en sketen bergsprängare, en löjlig ghettoblaster ihopskruvad av några underbetalda koreaner på åttiotalet. Men till slut gjorde jag slag i saken. Jag smällde visakortet i disken och beställde hem en ny förstärkare och en cd-växlare. Nere i förrådet dammade jag av Sirpas gamla grammofon. Sedan hällde jag upp en whiskey och plockade fram mina gamla vinylskivor.

Det är väl såna här dagar man kommer att minnas på dödsbädden. Kan man gissa. Jag borta i trädgårdslandet, sätter potatis. Sträcker på ryggen och tittar bort mot ängen där Kaspar kör gräsklipparen. Varmt i solen men kallt så fort den går i moln och en vinddrag kommer in från tjärnen på andra sidan vägen. Fåglarna som har kommit sitter i trädtopparna runt gården och skriker som galna. Jag gissar att svalorna inte är många mil undan. Efter kaffet kommer David på cykeln. Vi trampar upp till Slottet och rundar skogen. Plötsligt börjar det hagla. Jag drar ner jackärmarna över fingrarna men känner haglet sticka som nålar genom lufthålen i hjälmen. Hjulen gör spår genom hagelsnön som täcker vägen. När solen kommer huttrar jag och njuter. 


 Fem minuter innan hagelskuren. Foto: David Löver.

Furumostafetten.

Modums veteranlag vann Furumostafetten 2009. Alf Morka, Brede Huse, Leif Eriksson, Sverre Bjölgerud, Pål Stenbro, Arne Skretteberg.


Peugeot Overdrive säljer som smör. De svenska biblioteken köper Peugeot Overdrive efter den lysande recensionen som boken fick. Den första upplagan är snart utsåld. Detta betyder att projektet nu har gått i plus minus noll ekonomiskt sett

Vikersund-Perstorp-Vikersund. Vi kom till Skandic Hotell i Mölndal i skaplig tid fredag kväll. Som en vanlig jobbardag steg vi upp redan klockan halv sju på lördagen och åt frukost. En timme senare rullade åter bussen ut på vägen. Gräsmattorna i Göteborg var redan gröna. Nere i Halland slogs två falkar om herredömet över Ätran. Som en pil susade morgontåget, trevagnars, parallellt med motorvägen söderut mot Halmstad. I bukten låg havet kallt och stålblått. Ätran, Lagan, Nissan, Viskan, den gamla ramsan från mellanstadiet satt fortfarande, äta ni så laga vi. Som dåtidens väderkvarnar står nu vindkraftverken med sina snurrande propellrar och stirrar ut över åkrarna, blänkande vita och tre fullvuxna tallar höga. Jag smakar på namnen på skyltarna, Falkenberg, Varberg. Jag minns semesterresorna som barn till Västkustens tältplatser och hur jag vadade i vattenbrynet och sedan fick strumpor av sand upp till anklarna när jag sprang tillbaka tillbaka till middagsbordet mellan sanddynorna. Och när Hallandsåsen kom vid Båstad steg E 6:an över höjden som en bred godisrem. Vid Ängelholm tog vi av längre inåt landet och när vi passerade Munka-Ljungby mindes jag påsken 1977 när vi var på läger där och cyklade in till affären och köpte mellanöl på mitt färska körkort. Vem kan ha varit med? Janne och Tobbe och Jögge? Häggis, Haglund, Wästblad, Hasse Skoog? Trettiotvå år sedan. Bussen svängde in till Tiomilas TC. I skogsdungarna låg enorma vitsippsmattor.
   Kaspar debuterade i Modums ungdomslag ihop med Jögges Anna, Heidi och Henrik. Men banorna var på tok för svåra så laget bröt. Jag är mycket kritisk till att Kaspar skulle ha samma kontroller som jag själv några timmar senare. När natten kom genomförde jag min tjugosjunde Tiomilastart. På tredje sträckan förde jag upp klubben från 234 till 220. Det gick sakta men säkert, som det ibland heter. Modum kom till slut 227:a. Om tre år har jag trettio starter. Då slutar jag.     

Vinter på Myrbråten.

2009-01-11, Leif 50 år. Releaseparty på Peugeot Overdrive. Se bilderna från festen under länken till vänster.

Nyårsafton.