2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

GOTT NYTT ÅR 2010!


Årets sista dag. Låg sol vid Sörli. Svinkallt.

Årets platta: Kärlek är för dom (Thåström)
Årets platta 2: Röd (Kent)
Årets låt: Hjärta (Kent)

Årets låt 2: Ambitions (Donkeyboy)

Årets låt 3: Kort biografi med litet testamente (Thåström)
Årets läsupplevelse: Chaim Potoks My Name Is Asher Lev
Årets läsupplevelse 2: William Gibbons Mona Lisa Overdrive
Årets läsupplevelse 3: Lars Saabye Christensens Beatles
Årets händelse: Katastrofala konflikter på jobbet
Årets händelse 2: Peugeot Overdrive blev utgiven och sålde bra
Årets händelse 3: Började nytt jobb i Hönefoss
Årets händelse 4: Nionde operationen i området runt hälsena och häl
Årets träningspass: 30 km rullskidor runt Strindmarka i Trondheim i lågtstående eftermiddagssol
Årets orienteringslopp: Silver på medeldistans i det norska veteranmästerskapet
Årets skidlopp: Vasaloppet, trots allt. Dålig tid och dålig placering, men jag gjorde ett bra lopp på dåliga skidor
Årets terränglopp: 48:a i M 50 på Lidingöloppet, haltande
Årets miss: Missade båten till Jukola, flög över till Åbo för tretusen spänn
Årets skratt: Långhelgen i Eger med Spädde, Pålle och Frycke
Årets kör: Punschvisorna på EXIV:s tjugoårsjubileum femte december inne i Holleia
Årets teve: Äntligen var Fredrik Skavlan tillbaka i rutan fredagskvällar
Årets teve 2: Usain Bolt
2009-12-13. Första långpasset på skidor efter operationen. Stakade mig långt in i Styggdalen och hem igen. Firade med två kokta ägg och en julöl efteråt. Och satte upp julbelysningen innan det blev mörkt, inte i en gran, utan i lönnens kala grenar. Skitsnyggt. Glittrar där ute nu.

Steintjern i eftermiddagssol på min väg till Granavollen.

2009-12-12. Just det. Tre julbord, en femtioårsfest och en lutfiskmiddag senare. Och detta på tolv dagar. Men jag tror att jag kom helskinnad ut ur det hela. Ingen övervikt, inga förvärrade alkoholskador, inga blåmärken. Bakfull om förmiddagen förra lördagen, det kan jag erkänna. Men det botade jag med tabletter och en middag med herrklubben EXIV, som firade tjugoårsjubileum på Jögges femtioårsdag. Finns ingenting som slår ett glas punsch i glada vänners lag. 
 

EXIV 20 år 2009-12-05. Eriksson bakom kameran. Framför kameran Kjella, Frycke, Jögge, Olle, Janne, Tobbe, Affe och Matte. Anders hade redan druckit så mycket punsch att han måste sätta sig.

2009-12-01. Första skidpasset. Vi skyndade oss ut, jag och Kaspar, innan mörkret föll. 

Jag, Kaspar, månen, trädet och snön. 
 

2009-11-30. Julbordssäsongen är här! Prologen avgjordes redan förra tisdagen nere i Sandefjord. Jultallrik, två bira och en nubbe. Måndagen den sista november brakade det lös på allvar. Julbord på mitt gamla jobb. Buffet, två bira, två stänkare. Stigande form. På fredag julbord på Sirpas jobb. På lördag Jögges femtioårsfest. Nästa tisdag julbord på jobbet och sedan den traditionella lutfiskfesten. Det är tur jag är en hård jävel, som tål det mesta. 

2009-11-29. Tre veckor och två dagar efter operationen tränar jag åter. Efter några veckor med situps och armhävningar var jag åter ute i friska luften. I lördags cyklade jag två mil. Idag stakade jag en mil på rullskidorna.

2009-11-05. För nionde gången i mitt korta liv opererades jag i hälen. Kirurgen Odd-Arne Daljord karvade bort några rejäla bitar brosk och sammanväxningar hårda som pansar. Till våren, då jävlar.

Högerfoten ihopsydd och bandagerad. En god bok och ett glas whisky som tröst.


Eriksson i Ungern.


Orienteringssäsongen 2009 avrundades med seger i H 50 i Eger Grand Prix, Ungern.

Säte sjutton. Ska fan sitta på säte nummer sjutton. Den ena flygvärdinnan började servera längst fram och den andra började bakifrån på trettitvå. Jag satt åter uppe på tiotusen meter, tiotusen meter, är det inte det? Såg Sveriges västkust sakta glida förbi under mig och var hungrig. Och törstig. Hungrig för att den tidiga frukosten hemma på Myrbråten sedan länge var ute ur systemet, törstig för att jag längtade efter känslan av semester, kicken i blodet från en alkoholenhet. Inte förrän planet sakta började sänka sig in mot Budapest fick jag min lunch, sist av alla. Sandwich, kaffe, apelsinjuice, konjak. Konjaken sparkade inte i bakhuvudet förrän jag traskade ner flygplanstrappan. Det var inte på långt när lika varmt som året innan. Men den svaga lukten av brunkol i luften var omisskännlig.
   Lika omisskännlig som de ungerska stötdämparna. Minibussen som körde skyttel till hotellet var sprillans ny, ändå kändes det som om man körde över en tvättbräda stora delar av färden. Frågan var om inte skakandet hade trasslat ihop sladdarna i chaufförens logiska hjärnhalva och förorsakat kortslutning. Han körde inte dit jag ville han skulle köra, inte dit där jag på kartan hade valt vårt hotell. Hotell Fiesta, sa han bara plötsligt och tvärnitade vid trottoarkanten. Skeptisk tittade jag ut genom rutan och lät blicken glida upp längs fasaden. Grabben hade rätt, vi var framme. Samma gata, men i andra ändan, verkligen i den andra ändan, nästan nere vid city. Den där snubben som hade prickat in adressen på nätets stadskarta var ingen man ville ha på sitt tiomilalag precis.
   Så fort jag hade checkat in släpade jag runt min onda fot på lite sightseeing. Mumsande på en Milka vandrade jag upp till House of Terror. Givetvis en skakande upplevelse. Museet logerade den hemliga polisens fängelsehålor i källaren. Med Sovjetunionen i ryggen fängslade, torterade och avrättade här det ungerska kommunistpartiet alla frispråkliga demokratiförkämpar, speciellt efter upproret 1956. Den innersta cellen med repet och snaran i gapade tyst mot mig i sin stenkalla avskyvärdhet. En timme senare stapplade jag tillbaka ut på trottoaren. Mörkret hade sänkt sig över gatorna. Bilarna svärmade med tända lyktor runt rondellen vid Oktogon. Längs museets utsida hängde små porträtt på alla som hade mistat livet där nere i källaren. Många av dem 1959, året då jag blev född. Det var en komplex tanke att tänka. Hur jag låg där i badbaljan på Nicandergatan i Strängnäs och skrattade medan de hängde frihetsförkämpar i Budapest. Men jag var glad för att jag hade gått dit. Det kändes som en äkta solidaritetshandling, en uppercut i solarplexus på maktmissbrukarna. In the name of socialism, in the name of Christianity, in the name of Allah. Fy fan, vad trött man kan bli av alla vikarierande argument. Makt och ondska var vad det handlade om. Med den blandade känslan av ilska och solidaritet släpade jag hem min fot till hotellet och hasade rätt in i baren. Whiskyn hjälpte. Jag plockade fram en bok, Lars Saabye Christensen, och mitt i en flaska ungerskt öl gled Pål in i lobbyn.
   Vita medelålders välutbildade västliga män, det gällde att visa vem som bestämmer här i världen, vem som har pengarna. Pål hade förhandsbeställt taxi, möttes av en snubbe med hans namn på en skylt på Ferihegi, inne i Budapest på no time. Han sjönk ner bredvid mig i den mjuka soffan i baren och förde ölflaskan till sina läppar.
   Frukosten nästa morgon gick i svenska färger, Abba i högtalarna och kaffe ur Ikeakoppar. Pål var vimmelkantig efter vinet till maten kvällen innan medan jag, krigaren, var klar för nya öden och äventyr. Vi släntrade runt i de nybyggda finans- och shoppingkvarteren i centrum, varmt i solen och iskallt i skuggan. Såg staden breda ut sig under oss från tornet i Sankt Stefansbasilikan, såg den glittrande anakondan Donau, såg palatsen och slotten och förorterna, såg Puskasstadion där Zlatan hade petat in sin balja i sista sekunden någon månad tidigare. Och efter en utdragen lunch stod vi sedan där som två hallickar, på trottoaren vid Oktogon, och spanade tills vi såg hyrbilen komma glidande i den täta trafiken med vinkande armar ut genom nervevade sidofönster. Rally-Harry Frycke och kartläsare Spädde var i stan. Vi hoppade in, sa tjenare, och Frycke bökade oss ut mot motorvägen i fredagsköerna.
   Pustan till höger, Karpaternas utlöpare till vänster. Gul sol och blå himmel. Ungernveteranerna Schmidt och Eriksson guidade nybörjarna, blåbären, fjunisarna Fryxell och Hellström. Veteranerna tog med småglinen på sightseeing. Vi körde in i Gyöngyös och upp i bergen. Lövskogen som en fransig matta av korrugerad plåt över höjderna och svackorna, brunrostig, gult och rött. Och solen sjönk in i soldiset i väst och blev till en apelsin, en röd clownnäsa. Och så gick rullgardinen ner, ljuset slogs av. Det blev becksvart på några ögonblick. Öltörsten började slita i våra torra strupar och Frycke gasade på något överjävligt. Hotell Romantik, som gjutet för ett grabbgäng på nostalgitur. Portieren kom med fyra glas lokalt rödvin, oxblod som muslimerna kallade det för att få lov att dricka det när de var ute och plundrade. Spädde, Frycke och jag tömde glasen i tre klunkar, Pål smuttade försiktigt för att inte åter gå i bakfullfällan. Ett skrovmål på närmaste restaurang och så ner till vinhandlaren för att avnjuta kall Tokajer till efterrätt. Ett glas på Pål, två på oss andra. Och Frycke, upptäcksresanden, äventyraren, gränsförflyttaren skulle absolut prata engelska med grabbhalvan som serverade trots att hans vokabulär kunde räknas på ena handens fingrar.
   Frycke avslutade en harang som kort berättat gick ut på att få lokal information om var vi kunde fortsätta festen.
   - White wine? undrade grabbhalvan desperat.
   - A bar, gestikulerade Frycke. Some music.
   - More white wine? kontrade grabbhalvan.
   Jag gick bort till vinhyllorna och vek mig dubbel i skrattkramper.
   Lördag var det tävling. Första etappen i Eger Grand Prix. Vilket kärt återseende av byhålorna Humphrey Bogács och Serufalun?. Schmidt och Eriksson guidade nykomlingarna. Humphreys kafé, Humphreys morsa, det lila huset. Och jordhålorna där hobbitarna bodde.
   - Jordhålor, sa Frycke. Ser ni inte att det är vinkällare.
   Jag och Pål såg på varandra som idioter i baksätet. Frycke, upptäcksresanden, äventyraren, gränsförflyttaren. Och ingenjören. Visste fan i mig allt, den jäveln.
   I utkanten av Serufalun? stod byfånen. Långt fett hår, långt stripigt skägg, utsliten kostym, gummistövlar.
   - Banläggaren, sa Spädde.
   Frycke höll på att köra av vägen i skrattkramperna. Och jag kände det. Utmattningen i magmusklerna efter allt skrattande. Kunde fort bli en begränsning under loppet, utslitet diafragma.
   Målet låg pittoreskt inbäddat i en svacka mellan två böljande åsar. Underbart i solskenet men svinkallt i skuggan. Banorna var svåra, och långa för att vara medeldistans. Strängnäs-Malmby vann båda huvudklasserna, Frycke i H 45 och jag i H 50. Spädde sexa och Pålle tia. Vi firade i markan, korv, fralla, öl och Jägermeister som inte var Jägermeister, smakade örtte blandat med renat och diesel. Firande nummer två förlades traditionsenligt till Humphreys kafé i Bogács. Kaffe, bakelser, Jägermeister som var Jägermeister. Humphreys morsa kom vaggande in med allhelgonahelgens obligatoriska vita krysantemum i kappsäcken och satte sig vid grannbordet. Lyssnade nyfiket på vår rotvälska. Vi drog en runda Jäger till och stack, plockade söta krispiga mörklila vindruvor i en vinträdgård och mumsade.
   En timma senare stod vi inne i äventyrsbadet med handdukarna om våra smala höfter och breda skuldror. Svinkallt i vattnet, bara så där tjugosex grader. Pål stack ner stortån och ryggade förskräckt tillbaka. Vi simmade runt och halvfrös en stund innan upptäckaren Frycke sträckte på sin långa hals och fick öga på några lockande dimbankar över bortersta delen av utebadet. Huttrande gled vi ner i det svavelosande trettiåttagradiga terminalvattnet och låg där tills det mörknade och huden började skrumpna, såg ångorna stiga mot natthimlen i strålkastarljus. I rotundan på torget ockuperade vi den lyxigaste restaurangen vi kunde hitta och så körde vi hela baletten. Krämig soppa och pilsner till förrätt, kött till huvudrätt med den dyraste flaskan oxblod stället kunde uppbringa till, sedan kaffe och efterrätt och så pricken över i:et: en flaska söt Tokajer. Tre grabbar i Kanonform. Och så Pål som började bekymra sig för risken att bli bakfull. Nu igen.
   Andra dagen i den samma svackan. Lika kallt och lika soligt. Jag släpade iväg min fot mot första. Men nu var det inte längre min skadade häl som var begränsningen. Det var värre med magmuskulaturen som efter två dagars skrattande var fullständigt utsliten. När jag försökte dra på lite upp mot andra krampade magen. Började nästan fnissa där i bokskogen. Fryckes långa harang. "White wine?", svarade den jäveln. Men kontrollerna satt där de skulle ända tills jag kom till sjunde. Gjorde misstaget att läsa definitionen. Branten, en meter, foten. Kom till en skärm som hängde i ett stenröse och sluggade vidare. Kom tillbaka till skärmen en minut senare. Kunde inte tro mina ögon. Kodsiffran stämde. Den där jävla banläggaren i gummistövlar, honom skulle jag vrida huvudet av nästa gång jag såg honom stå där i vägkanten. Det räckte till seger. Men den förväntade flaskan med lokalt oxblod i pris var i år förbytt med en ryggsäck. Som om arrangören visste att jag i år var anmäld till Birken, Norges svar på Vasaloppet, över fjället med säck på ryggen. Frycke blev nerpetad till andraplatsen i H 45 av en snabbfotad magyar. Spädde sprang upp sig till fjärde via etappvinst och Pålle cruisade upp till åttonde.
   Efteråt var det full rulle igen. Korv och mackor och öl och snaps i markan. Kaffe och sju olika sorters bakelser på Humphreys kondis nere i byn. Och så upp genom vinodlingarna och ner på andra sidan och fram med vintjutet som Frycke hade köpt i en av de öppna jordkällarna och så var vi där igen, i Rotundan, gick på säkerhet, orkade inte kasta bort tiden med att läsa fler menyer. Champagne till förrätten, oxblod till köttet. Och Tokajen blomstrade som sommarängar i våra hjärnbarkar. När vi hade torkat våra trutar stormade vi in i vinbutiken och la vantarna på så många flaskor vi orkade bära med oss hem. Frycke motstod frestelsen att glida in i restaurangen och kallprata lite med hans kompis kyparen från dagen innan. Efter utsaga från Spädde somnade jag mitt i en mening. Så kan det gå efter förtäring av tio alkoholenheter på en och samma dag.
   Måndag morgon i Eger, Ungern. Jag försökte ställa in siktet på Norge och hemmet och allt det där som jag skulle tillbaka till. Frycke fortfarande på hugget, var det nåt vi inte hade sett, fanns det nåt mer att upptäcka? Spädde nykter och balanserad på ytan, men i själva verket fortfarande irriterad över kontrollmissen första dagen som kostade en pallplats, för att inte tala om det pinsamma faktum att ärkerivalen AIK hade spelat hem SM-guld i fotboll kvällen innan. Pålle bakfull som vanligt (fyra alkoholenheter).
   Vi körde mercan till flygplatsen. När jag landade på Gardermoen snöade det. Trehundrasextiotvå dagar kvar till nästa gång. 

Eriksson och pennan. Efter ett lite väl långt uppehåll med bokutgivning och upprättandet av hemsida, för att inte nämna frilansandet som vaktmästare och bilmekaniker, skriver jag igen. Jag filar på en historia som hittills går under arbetsnamnet "SKUNK". Vad det blir till slut vete gudarna. Utgivning om sisådär fem år, så mycket kan hända innan dess.   

Furumomila 2009. Min onda fot hindrade mig från att starta. Kaspar och Sirpa fick försvara familjens färger. Kaspar la det långa benet före och slog Ann Elisabeth Gunnulfsen i spurten.


Buskerud fylkeskommune sponsrar Leif Eriksson.
Efter att i många år varit drabbade av att ha Norges sämsta väg från riksvägen upp till oss har fylkeskommunen nu grävt i skattkistan och sponsrar min Vasaloppssatsning med ny slätstruken vägyta. Mina konkurrenter måtte bäva. Speciellt Mikael Niemi som har slagit mig för sista gången. Grabbstackarn. 
 

På kurs i Langesund.
Ut på rullskidorna före middagen. Stannade på bron vid Stathelle upp mot Porsgrunn och såg ut över Frierfjorden. Solen brann i skymningen och asfalten under skidorna darrade när långtradarna brakade förbi.


Bilmekaniker Eriksson slår till igen.
Skulle bara skifta till vinterdäck. Boltdragarn hade kilat sig fast i bagagerummet, den jäveln. Vände och vred, lirkade och slog med hammaren. Den satt som i ett skruvstäd. Insåg att den fastnat ordentligt när baksätet skruvades loss i somras och vi gjorde om Caravellen från minibuss till personbil. Hur stor risk är det att nåt sånt kan hända? En på millionen? Men vad stoppar bilmekaniker Eriksson? Ingenting kan vet verka som. Skruvade loss hela jävla baksätet för att få ut eländet. Klarade det. Gick in och skröt hejdlöst för Sirpa medan jag sörplade kaffe och svalde hennes nystekta kanelbullar.


Vaktmästare och bilmekaniker Eriksson smilar.

Vaktmästare Eriksson slår till igen.
Vaknade en morgon med varmt kylskåp. Osten smakade ljummen gummi. Baxade ut det gamla skåpet på verandan och beställde ett nytt. När jag redan var i gång gick jag lös med storsläggan och skruvade bort hela hyllsektionen runt. Gjorde kaffeved av den gamla gulnade skiten. Fett nytt skåp, tvådörrars i silver, ismaskin.

47:a i Lidingöloppet. Sista helgen i september. Med en ond häl och mot bättre vetande startade jag i Lidingöloppet M 50. Häpnadsväckande slog jag min tid från i fjol med över minuten. Blev 47:a. Kunde inte gå på flera dagar efteråt. Nästa år springer jag på 1.06 om operationen blir vällyckad. Stannade i Karlstad på vägen och hälsade på hos familjen Djuvfeldt.

Leffe och Benke träffas åter. Nu som vältränade och snygga femtioåringar.

Ja, hösten är här. Och sommaren som är min läsperiod är över. Så här rankar jag årets alster:
 

  1. William Gibson: "Mona Lisa Overdrive"
  2. Lars Saabye Christensen: "Beatles"
  3. Khaled Hosseini: "A Thousand Splendid Suns"
  4. Junot Diaz: "The Brief Wondrous Life of Oscar Wao"
  5. Leif Panduro: "Rend meg i traditionerne"
  6. Jens Lapidus: "Aldrig fucka upp"

Modum 60:e i NM-stafetten i Røros. Herrarna David Løver (41), Leif Eriksson (39) och Karsten Kopland (60) har det trevligt i lervällingen. 


Silver på medeldistans i det norska Veteranmästerskapet.

Prispallen efter medeldistansen i det norska Veteranmästerskapet i H 50. Guld till Nils Hæstad (28.43), silver till Leif Eriksson (29.43) och brons till Audun Strandlie (30.53).

Ernest Hemingways "The Old Man and the Sea" är världens bästa bok. Jag har rankat världens tio bästa böcker. Läs under länken Listorna.  
 

The Pogues kom till Drammen. Givetvis var jag där för att höra lite irländsk folkrock. Publiken hade fyllefest och det hade som vanligt den gravt alkoholiserade sångaren Shane MacGowan. Halvtaskig konsert. Det bestående intrycket är gåtan hur en man med fem i promille kan sjunga och dessutom komma ihåg texterna. Två dagar senare gästades vi av både Waterboys och Travis. Den här gången höll jag mig dock hemma. Plattorna och ett glas whisky frestade mer.

Jag gick över hästhagen. Skulle aldrig ha gjort det. Klev över staketet på bortsidan där det är lågt. Synade gräset om det var något kvar att beta. Klappade fållarna på pannorna. Tog av kroken vid grinden så strömmen bröts innan jag klev över. Tjattabom sa det bara när min ena hamstrings nuddade fårstängslet. Stöten rusade genom benet och sjöng i bröstkorgen. Jag stapplade bort och svor en ramsa. Satte tillbaka kroken och skrattade åt mig själv. 


Trondheim tur och retur. Marita har börjat plugga på NTNU. Vi körde upp ett flyttlass. Østerdalen upp och Dovrefjället ner. Skinande sol och korta regnskurar. Köpte en byrå på IKEA som jag skruvade ihop under den sedvanliga ramsan med svordomar. Åkte Bratberg runt på rullskidor efteråt för att lugna nerverna. Åt en festmåltid på Egon ute på bryggan på lördagskvällen.  

 

 

Augusti, skördemånad. Vi äter färsk potatis med skalet på. Jag steker rödbetor, morötter, purjolök och vitlök i olja till potatisen. Vitlöken smälter i munnen. Och de gula ringblommorna och de blå nejlikorna sättes i vas och bildar en svensk bukett. Skålen med hallon är rågad. Och vinbärsbuskarnas grenar är så tunga att de böjs till marken. Jag kokar sylt. Det är ett jävla kladdande. Men värt jobbet! Och borta på ängen har hästarna nu betat ner gräset till golfbanestandard. Skurar varenda dag.
  

 

2009-08-05. Lyn - Liverpool på Bislet. Gästerna från England kom och hade hemmaplan. Inte en käft, förutom jag, hejade på Lyn. Publikhavet svallade i rött i den nergående solen. Någon minut innan halvtidsvilan snubblade Voronin turligt in den första baljan. I andra blixtrade Liverpool till. Vieira rundade högerförsvaret, passade snett innåt bakåt i exakt rätt tiondels sekund och Ngog kunde enkelt rulla in kulan bakom en sprattlande målvakt. 

 
Italienresan 
2009-07-16 Torsdag. Venedig är som en myrstack. Folk överallt. Hela världen är där. Alla hudfärger, alla språk, alla nationaliteter trängs på de smala gatorna. Trettiosju grader varmt. All världens svett under en tryckande sol. Det är kommers i varenda gathörn.
 
2009-07-12 Måndag. Jag och Sirpa går ner till stranden före frukost och simmar en runda. Efteråt känns det som om jag käkar ett kilo salt. Frukosten smakar makalöst. Jag pressar hela dagen och tappar räkningen på hur många gånger jag badar. Jag bränner mig som man ska göra. På andra sidan vattnet skymtar vi Kroatien.
  
Eriksson på semester i Slovenien. Bränd, sliten och törstig.
2009-07-12 Söndag. Vi lämnar bergen och kommer tillbaka ner till Poslätten. Majsåkrarna ligger som spikmattor längs vägarna och linsplantorna står saftigt gröna i det bördiga landskapet. Äntligen ser vi Medelhavet. Bakugnsvärmen slår åter mot oss när vi kliver av bussen i Portoros i Slovenien. Cikadorna gnisslar som galna. Så fort vi har instalerat oss i hotellrummet springer vi ner till badstranden. Vatten är klart och grönt och salt och varmt. Vad kan det vara? Tjugofem grader, tjugosju?
 
2009-07-09 Torsdag. Jag handlar italienska märkeskläder. Kostar båda fläsk och skjortan. Den italienska sexbomben till butiksbiträde springer fram och tillbaka mellan hyllorna och provrummet och ger mig nya storlekar på brallorna och nya färger på skjortan. Too big, säger hon först om skjortan men ändrar sig när den färgen inte finns i en mindre storlek. Perfect, blir plötsligt betyget. I´m a new man, småler jag både till henne och spegeln. Om det är min vasaloppstränade femtioåriga överkropp som gör henne knäsvag ska jag låta vara osagt, men hon prutar ouppfordrat på priset, slår av 29 euro. Men sex tusen för en skjorta, två par byxor och en regnjacka är ju inte precis som hittat. Och det var skjortan som var dyrast. Smakar det så kostar det.
 
2009-07-08 Onsdag. Sirpas hand söker min när linbanan tar oss upp till Rosetta. Själva toppen är en mardröm av bästa märke. Bakom kanten stupar det flera hundra meter rätt ner i avgrunden. Vi kryper fram och tittar försiktigt ner. Det svindlar i magen. De ryska juniorerna dansar övermodigt längs kanten som om de spelade rysk roulett. Det sydafrikanska laget däremot kastar snöboll på varandra, kanske de aldrig har sett snö på riktigt tidigare. Jag har svag huvudvärk av den höga höjden. Och jag tittar mig förvirrat runt, bearbetar min femtioårskris. Jag vet inte vad jag ska jobba med i höst. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte när jag kan springa utan smärta igen. Jag vet inte nåt om någonting som helst längre. Borta vid restaurangen är det i alla fall skönt att sitta en stund i solen. Vi äter choklad och jag släcker törsten med en öl. Frycke med familj kommer gående längs den steniga stigen. 
 
 
Vem kom knatande över fjället om inte den gamla hedersknyffeln Frycke? Det krävde en skål.

 

 
Toppen av Rosetta. Kaspar, David, Leif och Roar på höghöjdsträning.
 
2009-07-07 Tisdag. En märkesdag i min och Kaspars historia. Han ser att jag haltar. Pappa, jeg löper aleine, jeg, fastslår han. Krisen som startade i H 11 under Femdagars i Mjölby när han inte hittade fram är över. Jag haltar med honom till start. Passo del Rollo. Tretusen meter över havet. Över trädgränsen. Hedar. Skarp luft. Kaspar dammar runt banan fortare än jag hinner gå tillbaka från start. Så slår vädret om. De låga molnen tömmer sig och jag huttrar under ett regnskydd. Så kommer kastvindarna och blåser hela tält bort. Till slut är det ingen återvändo, Kaspar och jag skyndar tillbaka mot bussarna i strilregnet. Senare på kvällen bevittnar vi prisutdelningen nere på torget. Kvällen är ljummen och så småningom kolsvart. Kaspar vinner en låda äpplen.
 


Efter målgång i Dolomiternas Femdagars lockar det med bad i blått vatten. Tills man kände på det iskalla vattnet.
 

5 Söndag. Plötsligt spricker molnen upp och jag ser åter Alperna. Det var en stund sen sist. Har inte varit där nere på länge nu. Snön ligger i fläckar mot de grå fjällmassorna. När vi landar i Milano slår hettan mot oss som i en bakugn. Jag tittar efter Zlatan. Har lovat Kaspar att han skulle möta oss där. Men han måste ha missförstått och åkt hem till Malmö istället. På kafeterian beställer jag kaffe. Får en fingerborg i porslin med några droppar svart tjära i. Borta i ett drag. Ovan att vara i Italien igen. 1981 var jag i Dolomiterna en hel månad och tyckte att detta var världens vackraste plats. Skönheten har inte gått ur. Men samtidigt. Jag åkte runt Europas alla hörn och kringelkrokar redan som ung man. På nåt sätt blev jag färdig med den här kontinenten. Det ska nåt annat till nu för att jag ska höja ögonbrynen. När serpentinvägarna kommer står cykelstjärnornas namn skrivna med krita i vägbanan från årets Giro de Italia. Jag klappar asfalten där Lance Armstrong stretade på.


Dolomiterna Italien.

O-festivalens stafett. Efter att ha vunnit i de två senaste starterna i veteranstafetten, 2006 och 2008, börjar åldern ta ut sin rätt. Modum OL med Jens Kristian Kopland, David Løver och Leif Eriksson blir trea efter Nydalen och Asker. Inga kontrollbommar att skylla på, bara trötta ben.
 

Prisutdelning O-festivalen 2009 Fossum. Segerherrarna från Nydalen tronar överst med nya liggunderlag som pris. Förstasträckans Eirik Næss Ulseth har redan stuckit ut på rullskidor för att kunna slå mig i nästa års Holmenkollen Skimaraton. Tvåorna Asker saknar Trond Rønneberg som satt borta vid kartplanket och läste Peugeot Overdrive. Trean Modum OL representeras bara av Leif Eriksson eftersom Jens Kristian Kopland och David Løver inte hade tillräckligt med hår på bröstet för att visas fram i offentligheten.
 

Norsk o-festival i orientering. Eriksson är med. Men eftersom en hälsporre i höger fot håller på att göra mig vansinnig deltar jag inte alla dagar. På fredagskvällens medeldistans startar jag först och presterar ett hyfsat lopp. Jag gör ett våghalsigt vägval långt till höger på långsträckan och är överdrivet feg när uppförsbackarna börjar på riktigt. Blir nia i H 50, tre minuter efter evighetsmaskinen Knut Wiig Mathisen som vinner före storebrorsan Terje.

Midsommardagen 2009. Är bara någon timme gammal. Jag går grusvägen inåt skogen i den ljusa natten. Tio meter bakom mig följer Melis, husets katt, på behörigt avstånd, avvaktande, undrande. Jag är direkt ostadig på foten, svajar till här och där. Nåt hände. Jag tappade kontrollen där nånstans mellan snapsarna och konjaken. Om jag hade lagt mig nu hade det verkligen blivit hela havet stormar. Jag går av mig fyllan. Men egentligen går jag inte. Egentligen har jag kastat lasso runt lokomotivet Tiden och hasar nu efter med bootsen nergrävda i gruset. Spåren bakom mig ser ut som skidspår. Det har verkligen fungerat, den här våren har jag delvis lyckats bromsa tidens rasande galopp framåt i den krympande framtiden. Den stora över allt annat överskuggande konflikten på jobbet är löst. Kriget är över och nu samlar vi ihop spillrorna och kör bulldozern in i de sönderbombade ruinerna. När man spränger ett målsnöre lugnar allt ner sig och tiden kan avnjutas, sekund för sekund. Jag känner mig som en apache som vilande sitter på en klippa och tittar ut över prärien med en fredspipa i näven. Och Peugeot Overdrive har sålt över förväntan. Att få det svart på vitt har också saktat tiden och gjort det behagligt att luta ryggen bak mot ryggstödet och räkna sekunder och se svalorna krumbukta sig som om de vore viktlösa. Borta vid bäcken vänder jag. Melis ser utforskande på mig. Jag går armhävningar på bron för att förbränna ytterligare någon tiondels promille. Vägen kommer upp mot mig som en jojo. Över ängarna ligger regnet som under kvällen föll som dimma. Jag vaknar bakfull.

Vad gör man inte för en bra historia? Vad gör man inte för att sprida lite glädje till sina vänner? Vad gör man inte för att få känna på den euforiska känslan av att vara just här och nu, mitt i livet? Missar en båt till exempel.
   Vi kom till Värtahamnen i Stockholm fredagen den tolfte juni, två busslaster orienterare på väg till Jukola i Finland. Efter tio timmars resa är det alltid skönt att få sträcka på benen och dra in lite nytt syre i lungorna under den traditionella löpturen. Den här gången blev jag ensam, men det var en befrielse att komma ut och springa i Lill-Jansskogen igen. Luften var frisk, regnskyarna hängde lågt. Ute vid Stora Skuggan var det utekonsert och den gungande basgången och den dunkande trumman letade sig in mellan stammar och bladverk. I ängskanten stannade jag och titta upp mot Universitetet där jag hade tillbringat så många år på slutet av 80-talet. Emellanåt kikade jag på klockan, ville vara tillbaka vid hamnen en kvart innan båten skulle gå. Planen funkade prickfritt, ända tills jag närmade mig terminalen. Plötsligt var det nåt som inte stämde. Det var soprent på folk både utanför på parkeringen och innanför de stora fönsterrutorna på terminalbyggnaden. Med ens förstod jag att båten inte skulle gå 19.45 utan 19.30, med andra ord just nu. Jag rusade in som en dåre och upptäckte lättad att glasdörrarna fortfarande inte var låsta. Det var favorit i repris eftersom jag hade varit sist in på båten även i fjol och i rulltrappan mötte jag den finländske portvakten som då nästan inte hade släppt in mig. Jag kunde inte låta bli att undra om han kände igen mig. Jag slängde min väntade ryggsäck med kläder i över axeln och rusade mot incheckningen. Men där var det tvärstopp. Igenbommat. Inte an chans att komma förbi vakterna. Båten låg visserligen där men landgången var indragen. Fem minuter senare satt jag på min stolryggsäck ute på parkeringen och stirrade tomt ut över Lidingövägen och de gamla öde järnvägsspåren. Till slut bytte jag om, ringde båten och började gå upp mot Gärdets tunnelbanestation. Stationen var sliten som jag mindes den som om tjugofem år spårlöst hade gått förbi. Men tåget var nytt la jag märke till mitt i sorgen och det startade ljudlöst som om en magnet sög det in i tunneln. På T-Centralen bytte jag till flygtåget och lite efter klockan åtta var jag på Arlanda. Vid SAs-disken frågade jag om det fanns platser lediga över till Finland samma kväll och det var inga problem. Pungade ut tre tusen spänn för en biljett över till Åbo. Gamla goda svindyra SAS, Scandinavian Assholes Society, folkhemsföretaget som alla ville jubla åt den dagen de går i konkurs vid nästa finanskris. Medan min familj och mina klubbkompisar satt på båtens restaurang och åt och skålade beställde jag in en tallrik köttbullar och en fatöl. När jag ätit släntrade jag bort till gaten. Nästa morgon stod jag på kajen i Åbo och väntade när Silja Line majestätiskt la till. Mitt i livet. Allt ordnar sig. Det är bara priset som varierar. 
   Hur det gick på Jukola för Modum OL? Se "Orienteraren".   



Kaspar slutar skolan och tar farväl av lärarna Johan och Øyvind.

Hyvä Suomi!
Finlandssvenskarna har fått upp ögonen för Peugeot Overdrive. Tibo i Pargas är den första bokhandeln i Finland som har köpt in boken. Min svärmor bor ju några långa finska spjutkast från Pargas. Nu är hon stolt måhända. Börjar väl tjata på dottern att hon ska byta namn till Eriksson. 

Andra upplagan av Peugeot Overdrive är ute på marknaden. Den första upplagan är slutsåld.

En häger. Jag såg den i ögonvrån när den kom som ett segelflyg över takryggen. Ett par meter mellan vingspetsarna. Majestätisk. Ljudlöst sänkte den sig bakom trädtopparna och, som jag antog, landade i tjärnen på andra sidan vägen. 

Eriksson springer Prestfoss-stafetten sjuttonde maj.
Stridstupparna Roar och Tore Bye, samt de gamla hövdingarna Sverre Bjølgerud och Leif Eriksson stod som vanligt klara att kasta sig ner i skyttegravarna när Modum friidrettsklubb anmälde ett veteranlag. Men veklingarna Brede Huse och Arne Skretteberg kastade in handduken på grund av skavanker så vi plockade in juniorerna Stian Jelstad och Preben Huse och degraderade oss ner till seniorklassen. Där blev det en hedrande tredjeplats av fyra startande. Sigdals juniorer fick bita i gräset när Tore langade iväg. Jag sprang första, tusen meter bana. Stånkade mig runt på 3.26 och var helt slut. Vart tog snabbheten vägen? Vart försvann den under åren som gick?

Bibliotek och boklådor har nu Peugeot Overdrive. Nu kan du låna Peugeot Overdrive på ditt lokala bibliotek. Ännu hellre kan du köpa den på din lokala bokhandel eller via nätbokhandeln bokus.com. Har de inte fått boken så är den på väg och kan beställas.

Hur gör de det? Egentligen. Svalorna. Hur hittar de tillbaka till Myrbråten och det alltid lagom till nationaldagen den sjuttonde maj. Jag satt på svalgången och vilade kvällen den sextonde med ett glas kallt vitvin i handen. Plötsligt såg jag årets första kamikazepilot med dödsförakt susa in i garaget. Jag gick ut och stängde garageporten, vill inte ha nåt näste där i taket och fågelskit på bilen. De får hålla till godo med ladan. Bortskämda jävlar. Men hur ser det ut där de övervintrar? Det skulle jag gärna vilja veta. Och vad har de sett på vägen tillbaka hit?

Tryckpressarna snurrar åter. Den här gången hemma i Strängnäs. Grafoma på Nikandergatan har fått uppdraget att trycka den andra upplagan av Peugeot Overdrive. Efter att den första blev slutsåld har över hundra nya beställningar strömmat in.

All time high LP. Okej, grabbar. Ni kan slappna av nu. Jag har organiserat och systematiserat världen åt er. Listan över världens genom tiderna bästa plattor är färdig. Givetvis vann Bruce Springsteen. Du hitter listan på länken till vänster. Om du har kommentarer så är jag idel öra. Men kom inte med nåt jävla åttitalsskit!

Söndag 10 maj. En sak är helt säker. Om man tränar ihop med Sverre bjuds det alltid överraskningar. Efter två mil på rullskidorna stannar han och bjuder mig in i ett ukänt hus. Där bor Hedvig, hans svärmor. Hon fyllde 80 dagen innan och köket är fullt av blommor och kakor. På terassen slevar jag in två tårtbitar och en kaka. Sörplar i mig två koppar kaffe. Sedan vidare.

Urban "Ke" Hallberg 50 år. Födelsedagen firades i Malmbystugan långfredag. Alla var givetvis där. Firandet föregick traditionsenligt, det vill säga med tipspromenad, käk, en aldrig sinande ström av alkohol, kaffe och kakor, och sedan skulle alla historier från 70-talet berättas. Vilken stämning!


Malmby 70-tal: Per-Arne Ramström, Urban Hallberg, Carina Sundbue, Mats Johansson, P-O Johansson, Lennart Roos, Torbjörn Pettersson, Leif Eriksson.


Enhörnatrion Leif, Urban och Hasse Nilsson minns den gamla goda tiden när de kunde springa fort.


RECENSION AV PEUGEOT OVERDRIVE. Bibliotekstjänsten i Sverige har recenserat Peugeot Overdrive för de svenska biblioteken. 

Vår hjälte är frustrerad. I motsats till så många andra gör han något åt saken; han tar tjänstledigt från sitt jobb somframgångsrik dataprogrammerare, köper en cykel (av det franska märket Peugeot - därav bokens titel) och cyklar från sin hemstad Karlstad till Norge. Detta är början på en "litterär roadmovie" av det mer halsbrytande slaget. Boken, som enligt Erikssons hemsida (www.leiferiksson.se) tog tre år att skriva, är trots sidantalet både lättläst och riktigt underhållande. Till detta bidrar inte minst alla hans musikaliska referenser i bästa Nick Hornby-anda, hans träffsäkra humor plus givetvis den goda och fantasifulla formuleringskonsten med ord som "Afzelius-bitar" som avser resterna efter en sprucken spegel. En fullödig debut som lovar mer (Eriksson lär ha två andra böcker klara varav åtminstone en beräknas komma ut till midsommar nästa år).

NYHET PÅ HEMSIDAN. Precis som seglaren behöver sitt sjökort och vandraren sin karta behöver alla grabbar sina listor för att kunna orientera sig i den här vilda oöverskådliga verkligheten. En lista över historiens bästa plattor skapar ro bakom rödvinsglaset. En över världens bästa böcker medförer ordning och reda. Jag jobbar intensivt med dessa listor för tillfället. Publicering inom kort. Som ett smakprov på vad som komma skall publicerar Kaspar i samarbete med undertecknade listan: "All Time High Games". Se länk till vänster.

Till minne av Harald Grønhovd (1942-2009). Harald var en av de största personligheterna jag har haft den äran att träffat. Han blev aldrig ytlig. Varenda gång vi pratades vid kom han med en eller annan underfundighet eller ett skämt. Och som han kunde stödja. Du är en stjärna, Leif, sa han till mig. Du är en veteranstjärna. Eller vad sägs om den här: Det är personen nederst på resultatlistan som är viktigast. Han tätar ju listan så inte dom andra trillar ut. Sista gången jag pratade med Harald var för fjorton dagar sen. Tillsammans med Ole Brunes stod jag och Harald och väntade på skyttelbussen ut till skidflygningsbacken där vi skulle jobba som funktionärer. Kommer bussen snart? undrade Harald finurligt som om någon av oss kunde veta det. Om tre minuter, replikerade jag blixtsnabbt. Jaså, sa Harald och pekade med tummen mot den tomma träväggen bakom oss, du har tittat i tidtabellen. Tre dagar senare stupade han i skidspåret under klubbmästerskapet. Han dog som vi alla vill dö, knall fall. Ligga på som en jävel och sedan störta med pannan rätt ner i snön mellan laggarna och vara inne i det stora mörkret. Igår var vi i hans begravning. Fast Sirpa och jag och Kaspar var ute i god tid fick vi inte sittplats. Harald hade imponerat fler än mig. Det var förresten Harald som övertalade mig att bli Modum OL:s sjunde ordförande. Han frågade på ett sätt som gjorde det omöjligt att tacka nej. Nu har jag följt tre av mina föregångare på den posten på deras sista resa. Det är onekligen tankeväckande. Dagen när mitt nummer skal dras kommer allt närmare.  

Eriksson i Eikerlöpet kristi himmelsfart. Fläskade på ganska bra och bommade inte många meter. Men nu är det ju så att jag en gång för alla tillhör en generation riktiga hårdingar så loppet räckte bara till en tredjeplats i H 50.

Eriksson i Dokka Opp 23 maj. 521 meters stigning på tre kilometer. Maxpuls som närmaste vän. Sprang sju sekunder fortare än i fjol. Karriären går spikrakt uppåt. Tvåa i H 50 efter träningskamraten Arne. Henrik Mårtensson slog mig i spurten. Vad gör man inte för att uppmuntra kommande generationer?

Sponestafetten. Så var det dags igen. Efter Furumo kom Prestfoss och nu Spone. Modum friidrottsklubbs gubbveteraner stod åter på startlinjen, lika ensamma i klassen som vanligt. Skarpskyttarna Arne Skretteberg och Pål Stenbro var tillbaka i laget. Nu var det Sverres tur att kasta in handduken (gubbvad) och Brede startade mot bättre vetande (också gubbvad). Gjermund Rönning var ny i laget. Brede drog som vanligt på av bara helvete när startskottet gick och efter fyrahundrameter sa det bara smack och han var tvungen att halta in i mål. Säger sägnen. För vad vet jag? Jag stod ute i skogen och väntade. Först kom seniorlaget och sedan Vestre Spone och sedan Sigdal och så blev det helt tyst. Just som jag skulle somna kom Pål stånkande mellan trädstammarna och vi företog en elegant växling som hämtad ut instruktionsboken. Med pinnen i handen dammade jag på som en djävul. Ute  längs åkerskanten hade jag redan mjölksyra i armarna och när backen kom var jag helt slut. Men trots maxpuls pallade låren riktigt bra uppför backen och jag kunde kasta mig fram och ge Arne pinnen innan jag flåsande sjönk ihop i ängsgräset. På sista kunde Roar defilera hem segern. Det var som vanligt med andra ord. 

Bokhandeln i Ludvika är den första bokhandeln som köper in Peugeot Overdrive till sina hyllor.

Tro det eller ej, men i flera års tid har jag hållit till godo med en sketen bergsprängare, en löjlig ghettoblaster ihopskruvad av några underbetalda koreaner på åttiotalet. Men till slut gjorde jag slag i saken. Jag smällde visakortet i disken och beställde hem en ny förstärkare och en cd-växlare. Nere i förrådet dammade jag av Sirpas gamla grammofon. Sedan hällde jag upp en whiskey och plockade fram mina gamla vinylskivor.

Det är väl såna här dagar man kommer att minnas på dödsbädden. Kan man gissa. Jag borta i trädgårdslandet, sätter potatis. Sträcker på ryggen och tittar bort mot ängen där Kaspar kör gräsklipparen. Varmt i solen men kallt så fort den går i moln och en vinddrag kommer in från tjärnen på andra sidan vägen. Fåglarna som har kommit sitter i trädtopparna runt gården och skriker som galna. Jag gissar att svalorna inte är många mil undan. Efter kaffet kommer David på cykeln. Vi trampar upp till Slottet och rundar skogen. Plötsligt börjar det hagla. Jag drar ner jackärmarna över fingrarna men känner haglet sticka som nålar genom lufthålen i hjälmen. Hjulen gör spår genom hagelsnön som täcker vägen. När solen kommer huttrar jag och njuter. 


 Fem minuter innan hagelskuren. Foto: David Löver.

Furumostafetten.


Modums veteranlag vann Furumostafetten 2009. Alf Morka, Brede Huse, Leif Eriksson, Sverre Bjölgerud, Pål Stenbro, Arne Skretteberg.


Peugeot Overdrive säljer som smör. De svenska biblioteken köper Peugeot Overdrive efter den lysande recensionen som boken fick. Den första upplagan är snart utsåld. Detta betyder att projektet nu har gått i plus minus noll ekonomiskt sett

Vikersund-Perstorp-Vikersund. Vi kom till Skandic Hotell i Mölndal i skaplig tid fredag kväll. Som en vanlig jobbardag steg vi upp redan klockan halv sju på lördagen och åt frukost. En timme senare rullade åter bussen ut på vägen. Gräsmattorna i Göteborg var redan gröna. Nere i Halland slogs två falkar om herredömet över Ätran. Som en pil susade morgontåget, trevagnars, parallellt med motorvägen söderut mot Halmstad. I bukten låg havet kallt och stålblått. Ätran, Lagan, Nissan, Viskan, den gamla ramsan från mellanstadiet satt fortfarande, äta ni så laga vi. Som dåtidens väderkvarnar står nu vindkraftverken med sina snurrande propellrar och stirrar ut över åkrarna, blänkande vita och tre fullvuxna tallar höga. Jag smakar på namnen på skyltarna, Falkenberg, Varberg. Jag minns semesterresorna som barn till Västkustens tältplatser och hur jag vadade i vattenbrynet och sedan fick strumpor av sand upp till anklarna när jag sprang tillbaka tillbaka till middagsbordet mellan sanddynorna. Och när Hallandsåsen kom vid Båstad steg E 6:an över höjden som en bred godisrem. Vid Ängelholm tog vi av längre inåt landet och när vi passerade Munka-Ljungby mindes jag påsken 1977 när vi var på läger där och cyklade in till affären och köpte mellanöl på mitt färska körkort. Vem kan ha varit med? Janne och Tobbe och Jögge? Häggis, Haglund, Wästblad, Hasse Skoog? Trettiotvå år sedan. Bussen svängde in till Tiomilas TC. I skogsdungarna låg enorma vitsippsmattor.
   Kaspar debuterade i Modums ungdomslag ihop med Jögges Anna, Heidi och Henrik. Men banorna var på tok för svåra så laget bröt. Jag är mycket kritisk till att Kaspar skulle ha samma kontroller som jag själv några timmar senare. När natten kom genomförde jag min tjugosjunde Tiomilastart. På tredje sträckan förde jag upp klubben från 234 till 220. Det gick sakta men säkert, som det ibland heter. Modum kom till slut 227:a. Om tre år har jag trettio starter. Då slutar jag.     

Vinter på Myrbråten.






2009-01-11, Leif 50 år. Releaseparty på Peugeot Overdrive. Se bilderna från festen under länken till vänster.


Nyårsafton.