Ungern 29.10-03.11.2008. Inte utan orsak frågar jag mig varför mina resor 2008 alltid innehåller ett visst inslag av dramatik. Ungernresan var inget undantag. Hela äventyret började med att jag missade bussen. Antagligen berodde det på mörkret. När jag var ute och pissade klockan tre på natten strålade en stjärnklar natthimmel över mig. När jag tre timmar senare kastade väskan över axlarna och rullade ut på grusvägen på cykeln var det mörkt som i graven. Men jag anade aldrig att jag var sent ute. Just som jag skulle parkera cykeln inne i skogsdungen dundrade bussen förbi längre ner på landsvägen. Nu var goda råd dyra. Jag cyklade tillbaka upp till huset, väckte Sirpa och startade bilen. På väg upp mot Hønefoss fick det kompakta mörkret sin förklaring när det började snöa. Huttrande måste jag vända vinden och det ymniga snöfallet ryggen medan jag väntade på flygbussen och när den väl kom satt jag sedan halvdåsande och såg snön lägga sig över landskapet in mot Gardermoen. Vi anlände till flygplatsen försenade, ju mer snö som föll ju, längre blev köerna efter bilister med sommardäck. Men jag hade gott om tid. Jag köpte en tidning och en kaffekopp och satt där och såg plogbilarna köra i karavan fram och tillbaka över flygrakorna. Till slut kom vi iväg och planet skar upp genom de låga molnen och rakt in i solen. Plötsligt låg ovädret under oss som en trädlös bommullsöken och den slutade inte förrän en bra bit in över Sverige. När vi passerade kanten tittade jag ner för att se Påls Göteborg men då var vi redan nere i Halland och jag såg Halmstad ligga inne i Laholmsbukten och Kullen som sträckte sig ut i Kattegatt som ett noshörningshorn. Jag åt min macka och drack mitt kaffe och så satte jag på mig hörlurarna och slumrade en halvtimme. Jag vaknade av att vi gick ner och nu såg jag Donau slingra sig fram genom landet som en vattenskimrande fet anakonda. På vattenspegeln låg pråmarna som flytande tallbarr. Det kulliga landskapet böljade och lövskogarna sken av höst i gult och rött. Så gled storstaden Budapest in under vingarna med sina raka gator och kantiga kvarter och gröngula parklungor. När vi hade landat och jag kom ut ur planet var det som att komma till Atlanta julen 2007. Den där ljumma och lena sommarvinden kom åter mot ansiktet när jag gick ner trappan och det där vita ljuset stack i ögonen. När jag hade fått bagaget köpte jag en shuttlebiljett till hotellet och när vi skumpade in mot centrum såg jag en helt annan stad än den jag hade sett när jag var här senast, 1981. Östeuropa var borta och väst var här. Trabanterna och ladorna var utbytta mot VW och Toyota och Audi och längs trottoarerna gick folk och pratade i mobiltelefoner på samma sätt som hemma. Bussen passerade över Donau och stannade slutligen till framför Danubius Hotel Budapest. När jag hade gjort mig hemmastadd på rummet gick jag raka vägen ut på stan. Medan mörkret föll släntrade jag längs trottoarerna och sniffade på lukterna i den varma luften. Spårvagnarna rasslade och ambulanserna tjöt. Trafikljus släppte fram nya skaror av bilar och fotgängare. På shoppingcentret Mammut var allt som hemma, samma varor och lite billigare kanske men inte så mycket att jag började fingra på plånboken. När jag blev hungrig köpte jag en fralla och en banan och en Milka chokladkaka och så gick jag ut på Margitbron och åt maten där och såg stadens ljus spegla sig i floden.

Budapest by night.

 

   Fördelen med att slockna redan runt nio är att man vaknar klockan sex. Det hade regnat under natten men solen bröt redan fram när jag liksom kvällen innan vandrade ner till Moskvatorget. Jag stod där i morgonsolen och värmde mig och såg solen bada i asfaltens fuktighet så det bländade i ögonen. Människorna strömmade in från förorterna i bussar och spred sig längs trottoarer och in i spårvagnar. Jag misstrodde gyrossjapparna så mycket att jag intog frukosten på McDonalds, en kopp kaffe och en sandwich, som i praktiken visade sig vara en cheeseburgare utan burgare. Stärkt av den näringsrika frukosten gav jag mig ut på dagens strapatser. Först tjuvåkte jag spårvagnen över Margitbron över till Pest och från Oktogon spatserade jag ner till sightseeingbussen. Just innan bussen skulle komma började det regna och det var skönt att komma in under tak och få sätta sig ner i sätet. Jag trädde på mig hörlurarna och tryckte fram svenska och satt där och lyssnade på anekdoterna om platserna vi körde förbi. Bussen stånkade sig fram genom trafiken och regnet medan vi fick historierna till livs om Liszt och Mor Jokai och Kodaly och Semmelweiss och Sankt Gellert och Nagy och magyarerna och turkarna och Habsburgarna. Tillbaka på Budasidan körde vi upp till slottet och här steg jag av. Det blev uppehåll i regnet och jag pissade i parken bakom några buskar och åt en kanelbulle och en Milka medan jag stod där på murkrönet och såg ut över staden och den breda trögflytande floden. I bättre väder hade jag gärna stannat lite till, suttit med ryggen mot de historiska murväggarna och låtit utsikten sjunka in, men nu började det regna på nytt och jag sprang tillbaka till nästa buss och vi åkte upp till Citadellet och jag tyckte synd om den stackars missionären Gellert som de rullade utför kanten i en spikbeslagen tunna. Jag klev inte av förrän vid Parlamentet där visningarna var gratis för EU-medborgare. Kärringen tog mig för en jävla norrbagge eftersom jag inte hade passet med mig och bara mitt norska körkort och jag var tvungen att punga ut med nittio spänn. Medan jag väntade på visningen sprang jag genom regnet in på Cafe Parlament och värmde mig med en whisky och en kaffekopp och skickade sms hem.

Rebellen Eriksson möter rebellen Nagy, avrättad av ryssarna 1958.

Parlamentet var magnifikt med riksklenoderna i glasmonter, långa trappor och landets historia i målningar och statyer längs väggarna och uppe i taket. Säkerhetspådraget var oklanderligt, vi visiterades i ingången och alerta vakter följde oss med hökögon. Hemma på hotellet satte jag mig i lobbyn och väntade på Pål. Han ringde när han hade landat och hämtat ut bilen och han lät hurtfrisk i stämman. En halvtimma senare var han inte lika glad i hågen längre. Han hade kört fel och hade ingen aning om var han befann sig. Tio minuter senare var hoppet tillbaka. Han hade vänt öster om stan och var på gång nu, raka vägen mot Donau och hotellet på andra sidan. Ytterligare en kvart senare var katastrofen ett faktum. Han hade passerat floden men sedan var det ingenting som stämde och han var på nytt fullständigt lost. Jag gav honom rådet att hitta Moskvatorget och så hämtade jag jackan och gick ut i kvällningen. När jag kom ner till torget ringde jag och berättade var jag stod och han hittade verkligen torget och plötsligt frigjorde sig en liten silverfärgad Seat från bilkön och den stolte vikingen Pål Schmidt rattade in till trottoarkanten med ett brett flin över läpparna.

   Nästa dag skulle det fan i mig kollas. Hade vi en bil så hade vi en bil. Efter en stadig hotellfrukost började vi tråckla oss ut ur staden. Och det var inte det lättaste. Ibland var det skyltat, ibland inte. Minst en gång var det bevisligen felskyltat, det kan jag sätta mina orienteringspjuck på. Men efter otalig felåkningar rattade Schmittan ut på M3 och satte gasen i botten. Förorterna försvann bakom oss och den ungerska pustan bredde ut sig åt alla håll och kanter. I takt med att vi la mil efter mil bakom oss sprack förmiddagen upp i strålande solsken. Uppe i norr kunde vi skymta bergen, några försiktiga utstickare från Karpaterna, böljande och lockande. Nere vid Hatvan lämnade vi motorvägen och skumpade upp norrut mot kullarna. En flora av ungerska obegripliga ortsnamn mötte oss på skyltarna och för att kunna hålla tungan rätt i munnen översatte vi dem till svenska. Hatvan blev halvdan och Apc apoteket. Vägen smalnade och kantades av glänsande nypon och matta slånbär.

 

Rast vid vägen.

 I Rosas maraton, Rozsaszentmarton, rastade vi framför rådhuset och handlade på Coop. Chokladkakor, salami, juice och en vinare för en femtilapp. Gummorna vaggade fram längs gatorna med sjalarna knutna under hakorna och väskorna fulla med krysantemum som blommade som stora vita snöbollar. Det var fredagen före Allhelgona och vallfärden till kyrkogården var i gång. Vi tog oss ner för sluttningarna och vidare västerut via Szücsi, Sussie, Gyöngyöspata, Grön pasta, Salgotarjan, Salt i baljan och Szecseny, Nicolas Sarkozy. I Palatsyoghurt, Balassgyarmat nära den slovakiska gränsen, fikade vi i solen på trottoaren och när solen började sänka sig i sydväst närmade vi oss Donau igen. I Vac tog vi en liten bilfärja över floden som majestätiskt flöt ner mot Budapest och på vars yta roddare och paddlare strävade motströms och flög fram åt andra hållet.

 

I väntan på bilfärjan över Donau.

 I Szentendre, Scent of a Tender Woman, mörknade det plötsligt. Den gamla bohemiska medeltidsstaden var genomkommersialiserad med bodar och kitsch och krimskrams men promenaden längs Donau var vacker och på den serbiska krogen underhöll en trubadur oss så samvetsgrant att vi fläskade till rejält med dricks.

   När lördagsmorgonen kom checkade vi ut redan klockan åtta. Nu kunde vi vägen och trafiken var betydligt glesare än dagen innan så innan vi visste ordet av var vi ute på pustan. Halvannan timme senare tog vi av från motorvägen vid Mezökövesd, Messmör i västen, och körde upp till Bogacs, Bogart. Förgäves spanade vi efter statyn i den lilla byn föreställande traktens stora son Humphrey innan han emigrerade till Hollywood. I Cserepfalu, seru falukorven?, hängde de första orienteringsskyltarna till Eger International Grand Prix och snart stod vi parkerade på en idyllisk äng ute i skogen tillsammans med andra stigfinnare från när och fjärran. Banan började på en sluttning med dålig sikt och taggbuskar och avslutades ute på de snabblöpta öppna ängarna. Vi tog en dubbelseger i H 45 och firade efteråt i markan med gulasch, bärs och Jägermeiβter. Brännvinet la sig som en matta över min hjärna och när vi körde över bergskammen och genom vingårdarna stannade vi en stund, pallade några klasar solmogna vindruvor och tog kort ut över dalen.

 

Böljande ungerska kullar.

Hotell Aqua i Eger var ett fynd. Rummet var en toppmodern lägenhet med rejäla svängrum och en fantastisk kock härjade nere i köket. Jag sköljde ner en mörstekt anka och en porös grönsakssufflé med traktens rödvin och efter kaffe och chokladpannkaka som efterrätt släntrade vi ner till city. Vid torget hittade vi en vinbar. Vilka stjärnsmällar. Vi drack flera sorters halvdyrt halvsött Tokaijvin och den ena smaken blomstrade ljuvligare i hjärnan än den andra. En klunk och jag var för evigt såld, kunde ha suttit där hela natten.

   Söndagens lopp avgjordes på samma ställe som under lördagen. Banan var längre och det var varmare. När jag mot slutet kom ut på ängarna slog hettan emot ansiktet och solen gassade som en strålkastare. Fast jag var sliten och törstig kändes det underbart, novemberhetta. Jag vann före Pål och segern firades med ungersk korv, öl och Jäger. Uppe på prispallen mottog jag en guldmedalj, en termos och en flaska lokalt rödvin för besväret.

Prisutdelning Eger Grand Prix H/D 45. Dubbelseger till Strängnäs Malmby.

Innan middagen hann vi släntra ner till centrum och på en uterestaurang drack vi varsin pilsner medan vi jämförde vägval och sträcktider. När solen försvann bakom hustaken gick vi tillbaka till vår favoritkock hemma på hotellet och beställde svampsoppa, anka, lokalt rödvin och mera Jäger. Efter två dagars tävlande och en flaska rödtjut säckade vikingen Pål ihop som ett korthus. Jag satt ensam kvar vid bordet och vinkade in fler Jäger och kaffe och eftersom jag inte hade någon att prata med skickade jag hem sms och satt där och drack och väntade på svar.

   Så fort jag vaknade på måndagsmorgonen längtade jag hem. Istället för att bränna motorvägen tillbaka till Budapest körde vi mot flygplatsen i en båge över den ungerska pustan. Valet var fullständigt misslyckat. Slätten låg inpackad i kompakt dimma. Vi såg femton meter ut på åkrarna och in i lövskogarna. Efter en timma inne i bomullen tankade vi och efter ytterligare en timma sträckte vi på benen på en av de otaliga sarkofagkyrkogårdarna uppsnoffsade med krysantemum och utbrunna teljus. Just innan vi nådde Ferihegyi lättade dimman som genom ett trollslag och den välbekanta kontinentalsolen började åter gassa genom vindrutan. Förtvivlat längtande hem satte jag mig tillrätta i flygsätet och kunde se hur dimman fortfarande låg som ett lock över den bördiga slätten. Det bästa med att resa ut är att komma hem igen. Ingenting är som hemma. Jag ska aldrig mer åka ut. I alla fall inte på flera månader. I alla fall inte på flera veckor. Ingenting är som familjen. Flaskan med Tokaij ska jag spara till min födelsedag. Då ska åter igen blommor slå ut i min hjärna.