2019-07-06. Tiden går. För sisådär 15 år sedan gick vi med hela familjen och såg rockbandet Madrugadas avskedskonsert i Spektrum i Oslo. Nu är ett av Norges genom tiderna bästa kultband tillbaka på scenen. Vi åkte till Kongsberg och var med på noterna. Femton år senare. Ja, tiden går men kvalitet består. Vi var inte de enda orienterarna i publiken. Vilka dyker plötsligt opp i vimlet? Mot slutet av 70-talet blev de kallade ”Sölvguttene” av oss svenskar. Namnet anspelade på den kända barnkören från just Kongsberg (där man har silvergruvor). Men namnet uppstod också av den just uppkomna situationen att vi svenskar klarade av att slå de här norrmännen i orientering. I alla fall på 70-talet. I alla fall ibland. Vi får väl bara erkänna att de sedan för det mesta gjorde slarvsylta av oss när det gällde som mest. Plötsligt står de bara framför mig i sommarkvällen. Tillsammans tränger vi oss fram mot scenen så långt det går innan trummisen räknar in den första låten. Ja, tiden går. Och kvalitet består. Vissa kvällar är det mer magiskt att vara människa än andra. Vissa kvällar faller alla brickorna på plats och ens egen historia knyts ihop till ett enda närvarande nu.  

 


Tore Sagvolden, Leif Eriksson, Morten Berglia och Øyvind Thon, tre före detta världsmästare i orientering och en kommande (PreO). Eller för att uttrycka det så här. Tre Sølvgutter med en guldklimp i mitten.

 

Juli är här!

 

  

2019-06-29. O-festivalen medel. Efter ett par glas öl i Larvik och en campingnatt i bilen var jag klar för ett nytt race i skogen. Ända till jag skulle springa till start. Då var det morsning och goodbye. Benen var stela som telefonstolpar och inne i knäna skar det som från skalpellknivar efter gårdagens urladdning. Det blev mer turistens klagan än orienteringslöpning i den kuperade och krävande terrängen. Jag klarar mig nog skapligt uppför men nerför backarna och i bökig skog har jag blivit fullständigt värdelös. Så jag sprang lite och gick lite och sprang lite och gick lite. Jag till och med bommade. Två gånger. Sluttiden 54 minuter på en medeldistans är inget man hamnar i historieböckerna för. Men kul hade vi det. Och solen den sken.  

 

2019-06-28. O-festivalen sprint. Jag och Roar bestämde oss för att åka ner till Larvik under årets O-festival i orientering och köra ett par race. Det var fint väder, högsommar, och kändes som om vi åkte på campingsemester. Sprinten gick på kvällen. Jag startade sist, en minut i åtta och det började nästan skymma inne i granskogen. Det var riktigt kul att springa. Jag försökte fläska på så mycket det nu gick med mina stela och ömmande knän. Snubblade en gång och tappade väl fem sekunder där, annars gick det bra. Kom på plats 14, två minuter efter vinnaren. Det tycker jag är ett bra resultat. Jag är inte snabbfotad längre.  

 

2019, Midsommar. Säsongen har varat länge. Fågelsäsongen. Men är man för upptagen med sig själv så uppfattar man inte allt det som sker runtom. Jag har inte hängt med i svängarna när snön sakta drog sig tillbaka från ängarna och alla fåglar kom tillbaka igen efter en lång vinter på sydliga breddgrader. Istället för att vara den observerande iakttagaren som jag brukar vara så har jag varit upptagen med att brottas med mig själv. Min egen existentiella sextioårskris har tagit all kraft och energi, dessutom tydligen också min externa uppfattningsförmåga. Det som väcker mig ur dvalan är en stenskvätta som jag aldrig har lagt märke till tidigare. Det är morgon. Jag har druckit en kopp kaffe i köket och läst morgonnyheterna på telefonen. Så går jag ut till utedasset och på vägen dit blir jag anfallen från luften. En liten krabat flyger över min skalle och tjattrar så det står härliga till. För att markera allvaret i situationen störtdyker den mot mig några gånger. Det hela får givetvis motsatt effekt, jag blir nyfiken istället för bortskrämd. Tillbaka inne i huset plockar jag fram fågelboken och dammar av kikaren. Det kan inte vara når annat än en stenskvätta. Fjäderdräkten och tjattret stämmer. Och så häckar den i ängsmarker, och då gärna under stenar, där av namnet. Ängar har jag gott om, men inte stenar. Jag gissar därför att äggen ligger gömda i en annan slags håla där ute i det höga gräset. Den kritvita övergumpen som bara syns när den flyger är verkligen karaktäristisk och avgör saken. Jag har en stenskvätta på ängen, snart en liten familj. Det tycker jag är storartat. Jag sätter mig på terrassen för en stunds kontemplation. Fågelsäsongen är här. Sommaren är här. Ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag som går. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Det känns som om jag har varit på språngmarsch så länge nu, jagat den där ryggen på konkurrenten framför mig under så många år. Nu har jag äntligen kommit ifatt honom och så när jag ska passera honom ser jag i ögonvrån att det är mig själv jag passerar, ingen konkurrent. Inget fel med det, att man jagar. Det kommer mycket bra ut av den där jakten. Men man bör veta varför man gör det. Den där tröttheten som jag har känt av under de senaste åren har fört mig till insikten om vad det är jag håller på med. Sanningen är att jag har jagat resultat hela livet för att uppnåendet av resultat har definierat mig som person. Men så behöver det ju inte fortsätta i all evighet. Man kan ju ändra sig. Man kan ju inse att man inte behöver springa ifrån sig själv varenda jävla dag. Man kan till och med förstå att det kan vara skönt att lagga in årorna och bara låta ekan sakta glida fram över vattenytan. Jag lyfte kikaren till ögonen och följde än en gång min stenskvätta i flykten mellan trädgrenarna och det höga gräset. Så satt jag kvar i stolen och bara lät minuterna sakta ticka fram.   

 

2019-06-15. Benke 60 år. Sommarnatt i Glava.  


60-åringarna Eriksson och Djuvfeldt.

 

Öppet DM Uppland TempO. Jag vinner årets andra TempO, min första seger i Sverige. Om jag får säga det själv så var det på tiden. 0,3 i ranking. 

 

Strängnäs. Tolfte till femtonde juni.


Träningspass.


Årets första smultron. 


Århundradets generation Ericsson, Mårtensson, Eriksson och Hallberg slår klackarna i taket. 

 

 


PreO Väst, dag 3. Den nya generationen tar över.

 Familjen och klubben

2019-06-02. PreO Väst, Uddevalla. Flytet från gårdsdagen fortsätter. Men det är kinkigt, skala tretusen och femmeterskurvor hör liksom inte ihop. Men jag tolkar kartan rätt, gång efter gång, när den ena världsstjärnan efter den andra snubblar. Vid näst sista får jag stora problem. Punkthöjden ligger rätt men jag ser ingen höjd, bara en rishög. Jag väljer rätt ännu en gång efter utdragna överläggningar med mig själv. Men jag är så slut att jag snubblar på sista skärmen. Den är så enkel att jag går i den gamla fällan att överbearbeta uppgiften. Jag krånglar till det enkla och förlorar segern i dagens sista stämpling. Men jag blir trea. Det fina i kråksången är ju att Arno är tvåa och Magnus fyra, både den egna familjen och hemklubben dominerar. 0,06 i ranking. Manna från himlen. 

 

2019-06-01. PreO Väst, Lysekil. Äntligen en bra karta. Och bra banläggning. Jag blir bortkollrad direkt, lurad på första, som många andra. Det är okey att bli lurad. Värre är att stämpla fel. Jag gör det igen, nu på nian. Jag vet inte hur det kan hända. Jag tappar andraplatsen här och blir sjua med två fel. Givetvis vinner jag tidskontrollen, tre rätt på nio sekunder. Usain Bolt. Lucky Luke. Leif Eriksson. 

 

2019-30-31. PreO Väst, Tanumshede. Jag startar riktigt bra, har full kontroll länge. Jag ser bluffen som fällde så många på femte kontrollen. Till exempel. Till slut bommar jag 13:e. Det är samma fel som jag gjorde i Fredrikstad. Jag missbedömer i djupled. Efter kartbytet faller hela tävlingen sönder. Min åsikt. 15:e är ytterst tvetydig och området där de sju sista skärmarna sitter är mycket underligt. Jag blir helt ställd. Kartan stämmer inte. Tiden rinner ut utan att jag vet vad jag ska svara. Fem fel plus tidsfel. Plats 25. Mardröm. 


2019-05-28. Jag har varit med om det förr. När vintersäsongen töat bort och mängdträningen automatiskt skruvas ner vaknar kroppen till liv fram mot juni. Att pollensäsongen också är avslutad gör ju inte saken sämre. Plötsligt kommer jag i stakform på rullskidorna i början av juni. Mina pers på rullskidor kommer alltid på försommaren. Det här var en sådan dag. Eftersom jag blev så urbota sliten dagen innan tog jag det lilla lugna. Men det gick helt enkelt inte. Stavarna levde sitt eget liv och skidstavar är ju gjorda för att staka. Det gick så lätt. Synd att jag inte tittade på klockan när jag stack. Men det gör det samma. Jag hade en härlig halvannan timma i ljusgrön försommargrönska. Så ska livet levas. Med fart. Med stark kropp och finslipad teknik.  

 

2019-05-27. Jag har haft ganska bra ben hela våren när jag har cyklat. Den här måndagen var inget undantag. Jag körde rundan runt Slottet. Och jag fläskade på ganska skapligt. 40 minuter upp till Steinsvollen är inte bra, men det är heller inte direkt dåligt. Så började det regna, ett iskallt majregn. Jag började frysa och om jag inte försökte persa på rundan så låg jag på av ren överlevnadsinstinkt, ville inte frysa ihjäl. Kom hem på 1.21.40. Jämfört med tidigare i vår då jag hade 1.38 så var det här ju riktigt bra. Förvisso långt ifrån perset på 1.11. Men man blir ju äldre. Och bryr sig mindre. Efteråt kröp jag ner under en filt och körde på med Netflix. Om inte förr så kände jag hur trött jag var, hur gammal jag var, hur dåligt tränad jag var. Lårmusklerna kokade under filten och det värkte i hela kroppen. Så är det. Men jag somnade nöjd med mig själv. 

 

2019-05-26. Istället för att avsluta karriären på toppen och lägga upp benen på närmaste stol för att där sittande kunna njuta av alla framgångar och inkasserade segrar, fingra på lagerkransarna, låta isbiten i whiskyglaset klirra, så hände något annat. Jag kastades, eller jag kastade mig själv, beroende på hur man ser det, ut i jordens existentiella kris. Istället för att njuta började jag bekymra mig. Tänker man efter finns det mycket att bekymra sig för, det är bara att välja och vraka mellan alla apokalyptiska teman. Jag valde, som så många gånger förut, min egen existentiella favorit – vad ska jag göra med resten av mitt liv. Fågel Fenix föddes ur askan, kaos är granne med Gud. Att säga att jag har kommit helskinnad ut på andra sidan är att ta i, men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan inse, och då också formulera att jag är i kris. Eftersom jag är den typen som tycker att livet ska vara fantastiskt, alltid, varje sekund, så är den insikten en stor framgång. Smärtan av att vara i kris pockar på att den ställda frågan kräver ett svar. Så länge det svaret dröjer fortsätter smärtan att plåga mig. Och den smärtan kan inte dämpas av vare sig alkohol eller andra former av livsförnekelser. Smärtan måste genomlevas och göras konstruktiv. Jag börjar ensa glädje igen. Jag börjar förnimma ett liv efter 60, ett liv med andra värden än de som hittills har format mig. En livsstil baserat på att jaga resultat byts sakta men säkert ut mot en livsstil präglat av att ta dagen som den kommer. Den gamla klyschan att fånga dagen blir mer och mer aktuell ju mer jag tänker på saken. Fortsättning följer. 

      

2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

Ungern 29.10-03.11.2008. Inte utan orsak frågar jag mig varför mina resor 2008 alltid innehåller ett visst inslag av dramatik. Ungernresan var inget undantag. Hela äventyret började med att jag missade bussen. Antagligen berodde det på mörkret. När jag var ute och pissade klockan tre på natten strålade en stjärnklar natthimmel över mig. När jag tre timmar senare kastade väskan över axlarna och rullade ut på grusvägen på cykeln var det mörkt som i graven. Men jag anade aldrig att jag var sent ute. Just som jag skulle parkera cykeln inne i skogsdungen dundrade bussen förbi längre ner på landsvägen. Nu var goda råd dyra. Jag cyklade tillbaka upp till huset, väckte Sirpa och startade bilen. På väg upp mot Hønefoss fick det kompakta mörkret sin förklaring när det började snöa. Huttrande måste jag vända vinden och det ymniga snöfallet ryggen medan jag väntade på flygbussen och när den väl kom satt jag sedan halvdåsande och såg snön lägga sig över landskapet in mot Gardermoen. Vi anlände till flygplatsen försenade, ju mer snö som föll ju, längre blev köerna efter bilister med sommardäck. Men jag hade gott om tid. Jag köpte en tidning och en kaffekopp och satt där och såg plogbilarna köra i karavan fram och tillbaka över flygrakorna. Till slut kom vi iväg och planet skar upp genom de låga molnen och rakt in i solen. Plötsligt låg ovädret under oss som en trädlös bommullsöken och den slutade inte förrän en bra bit in över Sverige. När vi passerade kanten tittade jag ner för att se Påls Göteborg men då var vi redan nere i Halland och jag såg Halmstad ligga inne i Laholmsbukten och Kullen som sträckte sig ut i Kattegatt som ett noshörningshorn. Jag åt min macka och drack mitt kaffe och så satte jag på mig hörlurarna och slumrade en halvtimme. Jag vaknade av att vi gick ner och nu såg jag Donau slingra sig fram genom landet som en vattenskimrande fet anakonda. På vattenspegeln låg pråmarna som flytande tallbarr. Det kulliga landskapet böljade och lövskogarna sken av höst i gult och rött. Så gled storstaden Budapest in under vingarna med sina raka gator och kantiga kvarter och gröngula parklungor. När vi hade landat och jag kom ut ur planet var det som att komma till Atlanta julen 2007. Den där ljumma och lena sommarvinden kom åter mot ansiktet när jag gick ner trappan och det där vita ljuset stack i ögonen. När jag hade fått bagaget köpte jag en shuttlebiljett till hotellet och när vi skumpade in mot centrum såg jag en helt annan stad än den jag hade sett när jag var här senast, 1981. Östeuropa var borta och väst var här. Trabanterna och ladorna var utbytta mot VW och Toyota och Audi och längs trottoarerna gick folk och pratade i mobiltelefoner på samma sätt som hemma. Bussen passerade över Donau och stannade slutligen till framför Danubius Hotel Budapest. När jag hade gjort mig hemmastadd på rummet gick jag raka vägen ut på stan. Medan mörkret föll släntrade jag längs trottoarerna och sniffade på lukterna i den varma luften. Spårvagnarna rasslade och ambulanserna tjöt. Trafikljus släppte fram nya skaror av bilar och fotgängare. På shoppingcentret Mammut var allt som hemma, samma varor och lite billigare kanske men inte så mycket att jag började fingra på plånboken. När jag blev hungrig köpte jag en fralla och en banan och en Milka chokladkaka och så gick jag ut på Margitbron och åt maten där och såg stadens ljus spegla sig i floden.

Budapest by night.

 

   Fördelen med att slockna redan runt nio är att man vaknar klockan sex. Det hade regnat under natten men solen bröt redan fram när jag liksom kvällen innan vandrade ner till Moskvatorget. Jag stod där i morgonsolen och värmde mig och såg solen bada i asfaltens fuktighet så det bländade i ögonen. Människorna strömmade in från förorterna i bussar och spred sig längs trottoarer och in i spårvagnar. Jag misstrodde gyrossjapparna så mycket att jag intog frukosten på McDonalds, en kopp kaffe och en sandwich, som i praktiken visade sig vara en cheeseburgare utan burgare. Stärkt av den näringsrika frukosten gav jag mig ut på dagens strapatser. Först tjuvåkte jag spårvagnen över Margitbron över till Pest och från Oktogon spatserade jag ner till sightseeingbussen. Just innan bussen skulle komma började det regna och det var skönt att komma in under tak och få sätta sig ner i sätet. Jag trädde på mig hörlurarna och tryckte fram svenska och satt där och lyssnade på anekdoterna om platserna vi körde förbi. Bussen stånkade sig fram genom trafiken och regnet medan vi fick historierna till livs om Liszt och Mor Jokai och Kodaly och Semmelweiss och Sankt Gellert och Nagy och magyarerna och turkarna och Habsburgarna. Tillbaka på Budasidan körde vi upp till slottet och här steg jag av. Det blev uppehåll i regnet och jag pissade i parken bakom några buskar och åt en kanelbulle och en Milka medan jag stod där på murkrönet och såg ut över staden och den breda trögflytande floden. I bättre väder hade jag gärna stannat lite till, suttit med ryggen mot de historiska murväggarna och låtit utsikten sjunka in, men nu började det regna på nytt och jag sprang tillbaka till nästa buss och vi åkte upp till Citadellet och jag tyckte synd om den stackars missionären Gellert som de rullade utför kanten i en spikbeslagen tunna. Jag klev inte av förrän vid Parlamentet där visningarna var gratis för EU-medborgare. Kärringen tog mig för en jävla norrbagge eftersom jag inte hade passet med mig och bara mitt norska körkort och jag var tvungen att punga ut med nittio spänn. Medan jag väntade på visningen sprang jag genom regnet in på Cafe Parlament och värmde mig med en whisky och en kaffekopp och skickade sms hem.

Rebellen Eriksson möter rebellen Nagy, avrättad av ryssarna 1958.

Parlamentet var magnifikt med riksklenoderna i glasmonter, långa trappor och landets historia i målningar och statyer längs väggarna och uppe i taket. Säkerhetspådraget var oklanderligt, vi visiterades i ingången och alerta vakter följde oss med hökögon. Hemma på hotellet satte jag mig i lobbyn och väntade på Pål. Han ringde när han hade landat och hämtat ut bilen och han lät hurtfrisk i stämman. En halvtimma senare var han inte lika glad i hågen längre. Han hade kört fel och hade ingen aning om var han befann sig. Tio minuter senare var hoppet tillbaka. Han hade vänt öster om stan och var på gång nu, raka vägen mot Donau och hotellet på andra sidan. Ytterligare en kvart senare var katastrofen ett faktum. Han hade passerat floden men sedan var det ingenting som stämde och han var på nytt fullständigt lost. Jag gav honom rådet att hitta Moskvatorget och så hämtade jag jackan och gick ut i kvällningen. När jag kom ner till torget ringde jag och berättade var jag stod och han hittade verkligen torget och plötsligt frigjorde sig en liten silverfärgad Seat från bilkön och den stolte vikingen Pål Schmidt rattade in till trottoarkanten med ett brett flin över läpparna.

   Nästa dag skulle det fan i mig kollas. Hade vi en bil så hade vi en bil. Efter en stadig hotellfrukost började vi tråckla oss ut ur staden. Och det var inte det lättaste. Ibland var det skyltat, ibland inte. Minst en gång var det bevisligen felskyltat, det kan jag sätta mina orienteringspjuck på. Men efter otalig felåkningar rattade Schmittan ut på M3 och satte gasen i botten. Förorterna försvann bakom oss och den ungerska pustan bredde ut sig åt alla håll och kanter. I takt med att vi la mil efter mil bakom oss sprack förmiddagen upp i strålande solsken. Uppe i norr kunde vi skymta bergen, några försiktiga utstickare från Karpaterna, böljande och lockande. Nere vid Hatvan lämnade vi motorvägen och skumpade upp norrut mot kullarna. En flora av ungerska obegripliga ortsnamn mötte oss på skyltarna och för att kunna hålla tungan rätt i munnen översatte vi dem till svenska. Hatvan blev halvdan och Apc apoteket. Vägen smalnade och kantades av glänsande nypon och matta slånbär.

 

Rast vid vägen.

 I Rosas maraton, Rozsaszentmarton, rastade vi framför rådhuset och handlade på Coop. Chokladkakor, salami, juice och en vinare för en femtilapp. Gummorna vaggade fram längs gatorna med sjalarna knutna under hakorna och väskorna fulla med krysantemum som blommade som stora vita snöbollar. Det var fredagen före Allhelgona och vallfärden till kyrkogården var i gång. Vi tog oss ner för sluttningarna och vidare västerut via Szücsi, Sussie, Gyöngyöspata, Grön pasta, Salgotarjan, Salt i baljan och Szecseny, Nicolas Sarkozy. I Palatsyoghurt, Balassgyarmat nära den slovakiska gränsen, fikade vi i solen på trottoaren och när solen började sänka sig i sydväst närmade vi oss Donau igen. I Vac tog vi en liten bilfärja över floden som majestätiskt flöt ner mot Budapest och på vars yta roddare och paddlare strävade motströms och flög fram åt andra hållet.

 

I väntan på bilfärjan över Donau.

 I Szentendre, Scent of a Tender Woman, mörknade det plötsligt. Den gamla bohemiska medeltidsstaden var genomkommersialiserad med bodar och kitsch och krimskrams men promenaden längs Donau var vacker och på den serbiska krogen underhöll en trubadur oss så samvetsgrant att vi fläskade till rejält med dricks.

   När lördagsmorgonen kom checkade vi ut redan klockan åtta. Nu kunde vi vägen och trafiken var betydligt glesare än dagen innan så innan vi visste ordet av var vi ute på pustan. Halvannan timme senare tog vi av från motorvägen vid Mezökövesd, Messmör i västen, och körde upp till Bogacs, Bogart. Förgäves spanade vi efter statyn i den lilla byn föreställande traktens stora son Humphrey innan han emigrerade till Hollywood. I Cserepfalu, seru falukorven?, hängde de första orienteringsskyltarna till Eger International Grand Prix och snart stod vi parkerade på en idyllisk äng ute i skogen tillsammans med andra stigfinnare från när och fjärran. Banan började på en sluttning med dålig sikt och taggbuskar och avslutades ute på de snabblöpta öppna ängarna. Vi tog en dubbelseger i H 45 och firade efteråt i markan med gulasch, bärs och Jägermeiβter. Brännvinet la sig som en matta över min hjärna och när vi körde över bergskammen och genom vingårdarna stannade vi en stund, pallade några klasar solmogna vindruvor och tog kort ut över dalen.

 

Böljande ungerska kullar.

Hotell Aqua i Eger var ett fynd. Rummet var en toppmodern lägenhet med rejäla svängrum och en fantastisk kock härjade nere i köket. Jag sköljde ner en mörstekt anka och en porös grönsakssufflé med traktens rödvin och efter kaffe och chokladpannkaka som efterrätt släntrade vi ner till city. Vid torget hittade vi en vinbar. Vilka stjärnsmällar. Vi drack flera sorters halvdyrt halvsött Tokaijvin och den ena smaken blomstrade ljuvligare i hjärnan än den andra. En klunk och jag var för evigt såld, kunde ha suttit där hela natten.

   Söndagens lopp avgjordes på samma ställe som under lördagen. Banan var längre och det var varmare. När jag mot slutet kom ut på ängarna slog hettan emot ansiktet och solen gassade som en strålkastare. Fast jag var sliten och törstig kändes det underbart, novemberhetta. Jag vann före Pål och segern firades med ungersk korv, öl och Jäger. Uppe på prispallen mottog jag en guldmedalj, en termos och en flaska lokalt rödvin för besväret.

Prisutdelning Eger Grand Prix H/D 45. Dubbelseger till Strängnäs Malmby.

Innan middagen hann vi släntra ner till centrum och på en uterestaurang drack vi varsin pilsner medan vi jämförde vägval och sträcktider. När solen försvann bakom hustaken gick vi tillbaka till vår favoritkock hemma på hotellet och beställde svampsoppa, anka, lokalt rödvin och mera Jäger. Efter två dagars tävlande och en flaska rödtjut säckade vikingen Pål ihop som ett korthus. Jag satt ensam kvar vid bordet och vinkade in fler Jäger och kaffe och eftersom jag inte hade någon att prata med skickade jag hem sms och satt där och drack och väntade på svar.

   Så fort jag vaknade på måndagsmorgonen längtade jag hem. Istället för att bränna motorvägen tillbaka till Budapest körde vi mot flygplatsen i en båge över den ungerska pustan. Valet var fullständigt misslyckat. Slätten låg inpackad i kompakt dimma. Vi såg femton meter ut på åkrarna och in i lövskogarna. Efter en timma inne i bomullen tankade vi och efter ytterligare en timma sträckte vi på benen på en av de otaliga sarkofagkyrkogårdarna uppsnoffsade med krysantemum och utbrunna teljus. Just innan vi nådde Ferihegyi lättade dimman som genom ett trollslag och den välbekanta kontinentalsolen började åter gassa genom vindrutan. Förtvivlat längtande hem satte jag mig tillrätta i flygsätet och kunde se hur dimman fortfarande låg som ett lock över den bördiga slätten. Det bästa med att resa ut är att komma hem igen. Ingenting är som hemma. Jag ska aldrig mer åka ut. I alla fall inte på flera månader. I alla fall inte på flera veckor. Ingenting är som familjen. Flaskan med Tokaij ska jag spara till min födelsedag. Då ska åter igen blommor slå ut i min hjärna.