Peugeot Overdrive (2008):

1

 
Karlstad – Oslo
 
90 kg
 
Vägen till Klockrike
 
 
Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att bestämma mig. Det var nog mer en process än en konkret händelse. Olusten hade smugit sig på som en tjuv om natten. Jag såg den aldrig komma, den bara var där. En vacker dag, som det heter. Och när den en gång för alla hade brutit sig in ville den inte ge sig av igen. Den stannade och frätte sönder mig inifrån som saltsyra. Kanske var det när jag öppnade klädskåpet och såg min egen profil i spegeln på insidan av dörren som var den utlösande faktorn. Men jag vet inte. För det hade jag ju gjort tusen gånger förut utan att det hade fått lika dramatiska konsekvenser. För jag måste kalla konsekvenserna dramatiska. Jag kan inte göra något annat. Saker och ting ska kallas vid sitt rätta namn.
   Det där med klädskåpet var en fredag och jag hade stått i duschen länge för att på det sättet försökt att spola bort hela jävla jobbarveckan. Inte bara armsvett, tåbira och fett hår, utan hela jävla konceptet med press och stress och relationer och konkurrens och fanskap. Hela skiten försökte jag att duscha bort och hade väl lyckats till en viss grad. Jag luktade rent och försökte som vanligt inbilla mig att nu stod allt rätt till igen, nu var tåget tillbaka på rälsen. Spegelbilden avslöjade svagheten i taktiken. Skiten gick inte längre att duscha bort. Skiten satt lagrad i min kropp och i min själ. Olusten satt i en mage som hade gjort en japansk sumobrottare grön av avund. Och i en själ som var uppgiven, rutten som gamla kvarglömda ägg i kylskåpet.
   Jag öppnade skåpdörren för att hitta nåt lämpligt att sätta på mig en fredagskväll. Jag skulle som alla andra fredagar ner till kinesen för att frossa på en laddning tigerräkor och knäcka en vinare. Eller två. Det lutade mer åt två än en. Anledningen krävde skapliga kläder och jag var i ganska gott humör, såg fram mot att prova några olika skjortor till rockmusik på hög volym. Dansa ett par steg, en vals med mig själv, kanske till och med rocka loss ordentligt. Eldkvarn hade jag bestämt mig för redan på jobbet. Jag hade hört dem på radion tidigare på dagen och fått en häftig lust att gå tillbaka till de gamla klassikerna ”Himmelska dagar” och ”Kungarna från Broadway”. För att inte tala om ”Utanför lagen”.
   Spegeln förstörde alltihop. Jag såg min profil i ögonvrån och allt vällde över mig igen. Som det hade gjort allt oftare den senaste tiden. Jag såg att jag var tjock. Nej, jag var inte tjock längre, jag var fet. Självklart visste jag från förr att jag var det men just där och då blev det plötsligt så plågsamt tydligt. Jag stirrade länge på magen och skakade på huvudet. Jag hade förvandlat mig själv till en fetknopp, en riktig jävla överviktig-stillasittande-snart medelålders-fastfood-fetknopp. Jag kände raseriet välla upp inne i mig som lava och den här gången klarade jag inte att lägga locket på. Det hade jag gjort så många gånger och nu gick det inte längre. Jag exploderade som ett vulkanutbrott. Jag smällde ursinnig igen skåpdörren och hörde hur spegeln gick i tusen jävla Afzelius-bitar där inne. Så kastade jag mig ner i soffan och registrerade med sorg och avsky hur den knirkade under tyngden. Hela det sista årets känsla av vanmakt bubblade fram i mig och jag bet mig hårt i knogarna för att inte mista kontrollen fullständigt. Jag fick en häftig lust att slå sönder hela lägenheten i en befriande bärsärkargång, släppa trycket fritt och bara slå utan att tänka. Men så tänkte jag i alla fall och speciellt på min skivsamling som ju var ovärderlig och bet mig hårdare och hårdare för att inte göra något oåterkalleligt. Jag måste ha sett patetisk ut där jag satt naken och fet och tom i själen med blodet rinnande nerför handryggen. När raseriet gått över och smärtan i handen blivit mer obehaglig än hjälpande satt jag apatisk en lång stund. Sanningens ögonblick var där. Vulkanen hade exploderat och spytt ut sin galla och det var dags att tänka på vad som skulle ske nu, om det var läge att bara bita ihop och fortsätta som förr eller om nåt mer drastiskt måste till. Kanske var det då jag bestämde mig, jag vet inte längre, minns inte. Som sagt, det handlade om en process.
   Jag satt apatisk och stirrade tomt framför mig större delen av den kvällen mens hela det sista året passerade revy. Jag återupplevde meningslösheten med att sitta framför en dataskärm och programmera för Värmlands läns landsting, Båt-Olle AB och fan och hans moster. Det fanns en tid när allt det där hade varit meningsfullt och spännande och till och med utmanande, men till sist hade jag förlorat tron på det och då hade depressionen kommit som ett brev på posten med kilo efter kilo på bilringen. Jag hade blivit mer och mer olycklig de senaste åren och använt mer och mer kontrollmekanismer och ventiler för att kunna hålla kursen stabil framåt. Sa min terapeut och jag var beredd att hålla med henne, utan att det förändrade något till det bättre. Att hon sa det och att jag höll med om det alltså. Ingen annan sa nåt, men det måste ha synts.
   Jag tröståt och tröstdrack. Självfallet gjorde jag det. Lunchen var en belöning för att ha stått ut hela förmiddagen, middagen en belöning för att ha knotat sig genom eftermiddagen och kvällsmaten till sist som pricken över i:et för att man hade lotsat sig genom en hel jävla dag. Pizza och kinamat och bamse med mos och kebab gånger två och x-tra stor meny. Läsk och ett par bira på kvällen, fan man hade ju jobbat hela dagen och vin fredag lördag söndag, fan man hade ju jobbat hela veckan och tjänade fett och whisky lördag söndag för det var ju helg och låtarna på stereon blev mycket vassare med en whisky i blodet.
   Det hade gått så långt att jag skämdes för mig själv. Jag skämdes över min kropp, jag skämdes över min själ och inte minst skämdes jag över mitt liv. Min kropp var tretti kilo för fet och min själ begränsade sig till att tjäna pengar och att konsumera pengarna på mat, alkohol, Hollywood och rock´n´roll. Mitt liv var en fars om man som jag tog i betraktande att livet kunde vara fantastiskt och spännande och meningsfullt och inte minst viktigt. Jag hade nämligen trott det en gång i tiden, att livet var viktigt. Och jag hade kastat mig ut i den där viktigheten och utbildat mig och börjat tjäna fett. Bara för att en dag vakna och upptäcka att det enda jag hade presterat var ett tragiskt magplask. Och var det hade gått snett visste jag inte längre. Jag hade klättrat på stegen i takt med de andra, ja till och med snabbare än de flesta, och så hux flux var stegen borta, utbytt mot ett ekorrhjul som jag flåsande sprang runt i utan att fatta ett skit, mer än att jag sprang runt där inne som en jävla dåre med tungan ute och försökte hålla farten uppe. Upptäckten var en rak höger på hakspetsen från ingenstans. Jag satt där i ringhörnan och fattade noll.
   Det hade varit en tjusig livsstil, ja visst, till och med glamorös i perioder. En explosionsartad utveckling på jobbet gav bra med pröjs i lönekuvertet. Att knalla runt i centrum en lördag, utan plånbok, utan inköpslista, men med en tjock rulle med hundralappar med gummisnodd runt i byxfickan och bara impulshandla, det hade varit en njutning länge, det hade varit en riktig jävla höjdarupplevelse i flera år. Närmare än att vara huvudperson i en gangsterfilm gick det inte att komma. Jag var Karlstads svar på holy fucking Robert De Niro. Jag köpte plattor i drivor. Jag köpte böcker jag aldrig hann läsa. Jag köpte alla filmer som kom. Jag var stammis på bolaget och frågade aldrig vad det kostade. Jag hade fast plats på fyra restauranger och gav dricks så det stänkte om det. Jag bara halade upp bunten, lossade gummisnodden och skalade av.
   Det var bara det att det blev långtråkigt till slut. Det blev meningslöst efter några år. Jag började väl misstänka att det kunde finnas andra värden i livet än detta. Inte bara misstänka kanske, men ana och nästan veta. Kvinnor för exempel, ett anständigt förhållande, en resa tillsammans. Jag säger anständigt för förhållanden hade jag haft men de hade aldrig blivit anständiga. Och hade det handlat om förhållanden som varade över så lång tid att man skulle kunna kalla dem resor så hade det varit resor destination helvetet. In i vagnen misstänksamhet och lösa en biljett sexualitet och i väg på skenorna prata-förbi-varann och så sitta där och undra vad det var man höll på med. Det måste finnas nåt annat, bättre. Några av filmerna jag såg och speciellt böckerna jag läste antydde det. Att det goda livet fanns. Att det goda livet handlade om stolthet och kanske till och med lycka. Att det goda livet handlade om mig själv och mina kära. Jag hade inga kära. Mina föräldrar hade jag förlorat kontakten med och brorsan susade runt i sitt eget liv och kvinnor hade jag aldrig fått till det med. Min inre krets bestod av ikoner. Jag var gift med Jessica Lange och hade Andie MacDowell som älskarinna. Greta Garbo var min farmor och Humphrey Bogart min farfar. Mina kompisar var Neil Young, Bob Dylan och Ulf Lundell. Springsteen var farbror Bruce.
   Det hände inte så mycket mer den där fredagen. Jag samlade ihop glasskärvorna från spegeln i en gammal pizzakartong och klädde på mig. Det blev ingen eldkvarnkväll. Jag satte på ”Astral weeks” som passade bättre till mitt humör och till slut, sent på kvällen när jag var mig själv igen, gick jag till Kong där jag beställde en tre rätters middag. Det var sista gången jag åt där. Jag tog en Jim Beam med is som förkörare, en flaska skotsk öl till förrätten och så italienskt rött till huvudrätten. Det var ingen planerad avslutning, men jag kom aldrig tillbaka. Det bara blev så. Det var inte så att jag bestämde mig där och då, beslutet växte fram. Det var mer så att jag kände på mig att nu skulle något ske, att jag nu var ruskigt nära vägs ände. Det här kunde bara inte fortsätta. Det här måste ta slut.
   Men om det skulle ta slut så var jag tvungen att göra slut på det själv. Ingen annan skulle göra det för mig. Och det var det som var lite besvärligt. Att jag måste göra det själv. Kunde det inte bara komma in en kvinna och ta mig bort och avsluta allt det här? Kunde hon inte bara komma och ta mig bort från Karlstad och sparka mig i arslet och få mig på rätt köl igen? Kunde hon inte komma och ge mig nåt att kämpa för, tro på? Men hon kom inte, jag hade väntat länge nu, jag hade väntat nog. Hon kom inte och ville jag att nåt skulle ske så verkade det som om jag var tvungen att göra det själv. Jag var tvungen att bryta upp och slå det här gamla inrutade livet i spillror. Jag var tvungen att självpålagt uppsöka giljotinen. Jag var tvungen att bli skarprättare. Flera års irrande hade fört mig in i återvändsgränden.
   Det hela slutade med att jag gick in till chefen. Han var hjärtlig som vanligt. Han lutade sig bakåt i chefsstolen och undrade vad jag hade på hjärtat. Han mådde bra, det var inget tvivel om den saken. Han mådde bra som en chef gör när hjulen snurrar och pengarna rinner in lika jämnt och pålitligt som vattnet i Klarälven. Jag la två kuvert på hans skrivbord och satte mig ner i besöksstolen. 
   - Vad är detta, ska du bjuda mej på fest? undrade han hurtfriskt. Ska du gifta dej?
   - Det vänstra kuvertet innehåller en ansökan om tjänstledigt, det högra är en uppsägelse.
      Vilket väljer du?
   Han gungade försiktigt på stolen och studerade mig. Leendet satt kvarklistrat på hans läppar men var borta från de kvicka ögonen. Hans chefshjärna arbetade för högtryck. Leendets enda mission var att dölja det.
   - Det här är ingen lek, Eriksson, fortsatte han, det vet både du och jag. Vi tjänar pengar som gräs, mycket tack vare dej. Du är hjärnan bakom flera av våra framgångar. Är du ute efter löneförhöjning?
   Jag var förberedd på detta. Och jag gick inte i fällan. Smicker skulle inte få mig att ändra mig. Eller ens tveka. Här var det raka rör. Skarprättaren var på banan. Och han svingade yxan ärlighet, skarpslipad med mental kollaps.
    - Jag är less, boss. Så enkelt är det. Det fanns en tid när allt det här var både spännande och utmanande, men det är historia nu. Jag har gjort mitt. Det är dags för andra att ta över. Jag behöver i alla fall tid att tänka, vila ut. Se på mej, se hur jag ser ut. Så fet att stolen din knakar under mej. Själen är såld till Microsoft och allt som är kvar bakom pannbenet är tomhet. Tom ödslig öken. Jag har kommit till ändhållplatsen. Jag är vid vägs ände. Jag står inte ut längre. Om du förstår ordet sjuk bättre så är det det jag är. Sjuk. Sjuk av hela det här livet, den här tillvaron. Jag är helt säker på att om jag inte bryter upp här och nu och gör nåt helt annat så dör jag. Jag ruttnar på rot.
Det var så skönt att säga det. Det var som om hela det sista årets smärta äntligen kunde formuleras. Jag satte ord på min desperation och jag njöt av att lägga ut replikerna till publiken. Det var så befriande att jag bara fortsatte. Jag satte nyckeln i låset och öppnade mig mer än jag hade tänkt.
- Jag är slut, boss. Har inget mer att komma med. Kanske kan jag komma tillbaka, men jag vet inte. Ge mej en lång semester så jag kan tänka på saken. Jag måste göra nåt annat en stund. Jag måste tänka till och bestämma mej för vad jag vill göra med mitt liv. Jag är inte så säker på att jag vill klura ut finurliga programmeringar resten av mitt liv. Det kanske finns nåt annat där ute som är värt att pröva.
- Har du fått ett erbjudande hos nån annan?
   Frågan kom överraskande, fast jag egentligen borde ha väntat mig den. Han var en bra chef, alltid på sin vakt och lika naturligt offensiv som nånsin en Håkan Loob. Han trodde det låg taktiska finter bakom mitt utspel och gjorde allt han kunde för att syna mina kort. Han lurade i vassen och trodde förstås att alla andra också gjorde det. Men gärna för mig. Jag spelade min första huvudroll i mitt nystartade nya liv och jag förklarade mig gärna. Dessutom hade jag tänkt och chefen var svag för goda planer, det visste jag från förr.
            - Jag jobbar månaden ut. Jag avslutar programmet jag håller på med. Första maj sticker jag. Jag har lagt undan en del pengar så jag klarar mej en stund. Jag ska köpa en cykel och cykla dit vägen bär. Jag stoppar inte förrän jag är nere på 65 kilo, det vägde jag när jag mönstrade. Det får ta hela sommaren om det vill. När jag är där kanske jag kommer tillbaka, men det vet jag inte. Du kan sätta Rostrup på den nya beställningen. Han är ung och hungrig. Han kan jobba övertid. I den åldern gör man vad som helst för pengar.
   Jag märkte att han skärpte blicken. Det var ett tecken på att han hade förstått, att jag hade lyckats med min taktik. Hans strategiska hjärna hade uppfattat faran. Faran för förluster var det enda han kunde förstå i en sån här situation. Att tro att han kunde förstå min desperation, min psykiska konkurs, människan Eriksson, det var som att tro på tomten. Här satt han med en arbetstagare som hade förlorat motivationen och ville se ut mot nya horisonter. Och det var farligt. En sån medarbetare var en tidsinställd bomb, en torped som skulle kunna skjuta hans skuta i sank. Och så fort han förstod att han inte längre hade användning för mig var saken biff. Han skulle amputera sin högra hand för att rädda resten av kroppen från kallbranden. Här var det inte snack om tre månaders uppsägningstid. Med paria i huset måste du handla snabbt.
Så fort han hade bestämt sig log han. Han lutade sig fram mot skrivbordet och snappade till sig båda kuverten.
   - Du får svar om nån dag. Vilken väg tar du?
- Västerut. Norge. Har inte vart där ännu. Har bara vart på Kanarieholmarna.
- Norge. Fint land. Fina brudar. Men jävlar vilka backar. Du är galen Eriksson, vet du det?
   Jag pustade ut och gick. Efteråt kom rädslan galopperande på häst. Vad var det jag hade gjort? Jag hade kastat ett höjdarjobb i sopsäcken, vänt ryggen till säker inkomst och ett liv i sus och dus. Jag hade gett alla former av trygghet på båten och här satt jag nu i min lilla jolle med en klump i halsen och såg stormmolnen torna upp sig vid horisonten. Hur skulle det här gå? Vad skulle hända nu? Fanns det gränser för hur dum det gick an att bli? Det verkade inte så. Det verkade som om jag hade vacklat till och tappat balansen och nu föll jag handlöst, bortom alla former för räddning.
   Nästa morgon låg det ett meddelande på tangentbordet. ”Tjänstledighet beviljad från 1 maj till 31 augusti. Är du inte tillbaka då får du sparken. Hälsa brudarna.” Han var en jävel, chefen. På många sätt. Jag var tydligen viktigare för honom än jag hade insett. Eller så hade jag underskattat hans medmänsklighet.
   Jag jobbade dag och natt för att hinna. Det var mer att göra än jag trodde. Efter nån vecka såg jag ljuset i tunneln och kunde börja förbereda mitt nya liv. Den där rädslan sjönk sakta mot botten och avlöstes av inspiration. Bara tanken på att det skulle ske nåt nytt var som en frisk fläkt i mitt psyke. Jag planerade för första gången på år och dag. Jag började tänka taktiskt, såg på för- och nackdelar. Att jag skulle cykla var självklart. Jag vet inte var jag fick idén ifrån, men jag hade gått och lurat på den länge. Jag skulle inte bara ut och resa. Jag skulle ut och resa, gå ner i vikt och återvinna lugnet i min själ. Kanske inte bara lugnet men hela jävla nirvanaköret. Jag ville må bra. Jag ville ha frid. Jag ville leva i nuet och njuta av att vakna på morgonen till ännu en dag i det här äventyret livet. För att nå dit var jag tvungen att gå genom skärselden, det visste jag. Så det kunde inte bara bli en liten utflykt, det måste bli en riktig utmaning. Ett helvete helt enkelt. Jag skulle ge mig ut på en tur som skulle förbränna tretti kilo övervikt. Strapatserna skulle vara så jävliga att de nästan knäckte mig. Jag skulle slita ont, gråta av smärta, ta mig helt fram till utmattningens yttersta gräns, ge upp, komma tillbaka, knyta näven bara för att ge upp på nytt. Och så till sist skulle jag komma ut på den andra sidan. Som en ny människa. Eller mer som en förvandlad och renad och pånyttfödd människa. Utmaningen skulle göra mig stark. Och när jag väl var stark igen skulle jag inte sabba det. Jag skulle inte rota till det igen. Då skulle jag stå där i vinden och le åt motgångarna, sextifem kilo bara muskler.
   Norge lät intressant. Jag hade aldrig varit där och någon gång skall ju vara den första. Så var det ju lite mer exotiskt än Jämtland och Dalarna. Alla värmlänningar hade ju varit i Norge utom jag, så varför inte? Norge, Holmenkollen och skidhjältar och lusekoftor och olja, inihelvite mycket olja. Landet som sköt som en raket mot himlarna, som inte hade statsskuld och som sopade in OS-medaljer i drivor. Dit kunde man sticka och kolla läget. Nosa lite på rikedomarna och de där brudarna chefen snackade om. Fräkniga brudar med säck på ryggen. Det kanske skulle vara nåt för mig. Vad kunde vara enklare än detta? Varför hade jag inte tänkt på det här förut? Plötsligt gladde jag mig som ett barn som räknade ner dagarna till julafton.
   En fredag klockan fyra stegade jag in i en cykelaffär för första gången på tjugo år. Jag dröjde några minuter utanför skyltfönstret och mindes plötsligt när jag hade köpt en cykel sist. Pappa hade tagit med mig till affären. Jag skulle fylla tolv veckan efter och hade blivit så stor att jag inte längre fick paket. Istället fick jag följa med till affären. Jag var lovad en crosscykel och skulle få välja själv. Jag valde en lila med flera växlar och häftigt styre. Det var styret och färgen jag fastnade för. Jag bodde på den efter plugget hela den hösten. Jag hade inte haft nån cykel efter den. Hade glömt bort att cykla. Jag hade blivit en bussman. Och en taximan när sedelbunten i fickan hade börjat växa.
   Förväntansfull som tolvåringen gick jag in i affären och blev ackompanjerad av en pinglande dörrklocka. Det var tomt på kunder och en grabb kom mot mig med påklistrad försäljarmin.
   - Jag ska ut på cykelsemester, började jag och observerade hur hans blickar mätte mitt midjemått. Visa mej den bästa cykeln du har. Jag vill ha ett riktigt monster.
   Han log som den säljare han var och pekade in i hörnet. Jag var jävligt stolt över öppningsrepliken och hur den hade tagit udden av hånet i hans blick. Jag vill ha ett riktigt monster. Gör dig tankar om min kroppsvikt och jag sänker dig med en verbal krok i solar plexus. Här ska du få se på cykling, grabbjävel!
   Tio minuter och en signatur på visakvittot senare stod jag på trottoaren med en tjugoenväxlad Peugeot vid min sida. Eftermiddagssolen blänkte i fälgarna. Kedja och drev var obefläckade som en jungfru. Styret hade viloskenor för underarmarna. Ramen sprakade i rött och lila, lila igen. Jag hoppade upp i sadeln och styrde ut på gatan. Jag trampade till och det var som att ta första steget in i mitt nya liv. A small step for a man, but a giant leap for mankind. Växlarna satt som luftgevärsskott. När jag rullade nerför första backen spann cykeln som en katt. Jag hade funnit min stairway to heaven. Jag tog en omväg hem för att förlänga känslan.
   Lördagen gick åt till planering. Jag köpte cykelväskor, ett fjälltält, ett självuppblåsande liggunderlag, en sovsäck som skröt med att den kunde klara tjugo minusgrader, ett trangiakök och en kartbok över Norge med vägnät i de största städerna och små praktiska sightseeingtips. Så fort jag kom hem till lägenheten spred jag ut grejorna på golvet så det inte kunde vara något tvivel om att här bodde det en som var på väg. Så korkade jag upp ett lätt Riojavin och fyllde cd-växlaren med U2 och Eldkvarn och Jayhawks och Dylan och Lundell och Wilco och satte på random play. Till tonerna av ”One” och ”27” och ”Vartän du reser” läste jag om Vigelandsparken i Oslo, Nidarosdomen i Trondheim och Stavkyrkan vid Sognfjorden. Jag studerade vägar och kom fort till slutsatsen att jag måste börja med Oslo. Sträckan Karlstad – Oslo fick bli första veckans utmaning.     
   Sen blev det svårare. Från Oslo fanns det flera möjligheter. Det gick att dra direkt norrut men då skulle jag missa hela den sydliga delen och hela västkusten. Det mest exotiska valet skulle nog bli att dra rakt över fjällen västerut och så traggla sig norrut efter kusten. Väl i Trondheim var vägvalsproblemen slut. Då var det bara att styra kosan norrut och trampa på tills man stod med fejan mot den ryska gränsen.
   Så långt var allt frid och fröjd. Problemen kom när jag såg på kartskalan och började mäta med linjalen. Det gick ett sug genom magen när jag förstod vad det var jag höll på att staka ut kursen till. Landet var holy fucking tvåhundrafemti mil långt och här satt jag, otränad i kubik, och tänkte lägga det för mina fötter. Hur jävla naiv gick det an att bli? Jag sippade på vinet och förstod att här måste lite realitetsorientering in i bilden. Okej, we go for Oslo, and then we´ll see. Klarar vi Oslo kör vi pannan i fjällen. Kommer vi bara upp på toppen rullar vi ner på den andra sidan. Det går flyg tillbaka från både Stavanger och Bergen. Fjällen borde kunna ta det mesta av isterbuken och fanns nirvana någonstans så borde den finnas hos renarna på en norsk fjällplatå.
   På söndagskvällen avslutade jag mina förberedelser. Astrid på våningen under hade lovat att passa på lägenheten mens jag var borta. Hon använde dagarna till att hålla kontroll på vad alla i portuppgången sysslade med så hon kunde lika gärna få full insyn. Jag ställde ner mina kaktusar till henne och lovade att skicka ett vykort. Hon tog emot reservnyckeln med tvivel i blicken. Det hände så mycket konstigt nu för tiden så jag måste passa mig. Jag lovade henne att passa mig. När jag kom upp till mig själv igen packade jag. Allt jag skulle ha med mig låg färdigt i högar på golvet. Det var kläder och plattor och böcker. Jag hade varit lite väl optimistisk i fråga om plats så jag fick göra några kompromisser för att få ner allt i väskorna. Så satte jag mig vid datan och sände mina röksignaler till folket på mejllistan. Jag skrev ”Hej då, jag sticker nu”. Sen gick jag runt och drog ut alla kontakter, inklusive telefonen. Jag tömde kylskåpet på allt utom frukostmjölken och en ostbit till pålägg. När jag hade kastat matresterna och knutit ihop soppåsen var jag klar. Jag satte mig i soffan och följde med på hur rummet sakta mörknade.
   Det kändes som om jag satt i orkanens öga.