2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

2011 är över.
Årets orienteringslopp: Jag vinner O-festivalens sprint i H 50.
Årets skidtävling: Torleif Haugs minnelöp. Nia i H 50. När fick jag senast pris på en skidtävling?
Årets kut: Lidingöloppet i H 50. Persade fast jag sprang med trasig menisk och sträckning i hamstrings.
Årets krämpor: Sträckning i vänster hamstrings som gick upp fyra gånger, menisken knäcktes i augusti, influensan och halsflussen i december var värre än på många många år.
Årets glädjekick 1: Allt fantastiskt beröm för min senaste bok.
Årets glädjekick 2: Det höga antalet träff på min hemsida varenda dag.
Årets läsupplevelse: Gamle goda John Steinbeck, East of Eden.
Årets norska platta: Stein Torleif Bjella, Vonde Visu. Kräver goda kunskaper i norska.
Årets svenska platta: Melissa Horn, Innan jag kände dig
Årets utländska platta: Hittar ingen värd att lyssna på… Jo förresten. Waterboys comeback slår det gnistor om.
Årets låt: Liam Gallagher, Aka, What A Life.
 
Årets resa: Återseendet av Gotland

När årets platta skulle utses läste jag med intresse både norska och svenska listor. Och sedan kastade jag mig över Spotify för att njuta av alla geniala nykomlingar på musikhimlen. Jo pyttsan. Är alla bra låtar redan skrivna, eller va? Harmonier och stämningar och tomma ord. Rocken är ju för fan död. Finns knappast en käft nu längre som kan skriva en låt det stänker om. De här nya singer/songwriterna låter verkligen klena. Vad är det de har på hjärtat egentligen? Bara när jag lyssnar på Melissa Horn och norska Stein Torleif Bjella hör jag nåt säreget och viktigt. Riktiga låtar framtagna med smärta och integritet. Och Adele har en röst från gudarna, det måste sägas. Och att ta med en cover av Dylan blir ju sällan helt fel.

Även jag försöker hänga med i utvecklingen.
Något som resulterade i att jag började använda Spotify. Vad jag försöker säga är att jag har slutat köpa cd-skivor. Jag, med flera meter vinyl under bokhyllan och ett överbelastat cd-ställ, har inte tjackat en platta på hela hösten. Det är en tudelad känsla att haka på den spännande utvecklingen, samtidigt som man har dåligt samvete för att överge något som var. Och inte nog med det, jag har till och med börjat slänga plattor. Det gick faktiskt överraskande lätt när jag en gång för alla bestämde mig. Bort med alla idiotköp, The National Bank, Bob Hund, The Ark, Veronica Maggio, Weeping Willows. Jävla smörja som jag köpte efter att ha läst recensioner som jag först efteråt förstod var renodlat korkade. Snart ska jag slå till igen, hyllan är fortfarande överfull. Bäva alla medelmåttor.  

Stormen Dagmars långa tektakler nådde även Modum på juldagen. I skymningen började det blåsa i trädtopparna. Några timmar senare röt det från skogen. Huset började skaka och det knakade i väggar, tak och golvplankor. Ett tag trodde jag mig vara på väg upp i skyarna tillsammans med Judy Garland och ett parti takpannor. Vid niotiden smällde det till nere i skogen. En gran gick av på mitten, en tall föll som en fura. Och det stora lärkträdet bakom brevlådan knäcktes en halvmeter över backen som en tändsticka, dråsade över fårstängslet och prickade tur i oturen den öppna grinden. En meter åt vardera hållet och min port hade blivit kaffeved. Men värst var att ungarna inte var hemma. Inget roligt väder att köra hem från bio i. Och mycket riktigt började träd falla över vägarna. I Åmotbackarna var det tvärstopp. Två tallar spärrade effektivt av all trafik. Med pannlampa på skallen och ficklampa i näven gick jag och mötte dem, oroligt spanande mot trädtopparna. När vi kom hem var strömmen borta. Det fanns inget annat att göra än att krypa ner under täckena och blåsa ut stearinljusen. När det ljusnade såg ängarna och skogsbackarna ut som slagfält med knäckta kvistar och grenar.

Jag lyfte upp armen mot stoppknappen och tryckte till med pekfingret. När bussen stannade lämnade jag det varma och ombonade innandömet genom bakdörren och klev ut i mörkret. Dörren gled igen bakom mig och med ett utsläppt dieselmoln bakom sig stånkade bussen ut på vägen igen. Jag kände diesellukten i näsborrarna. Så slog jag på pannlampan och såg det blå ljuset lysa upp den snötäckta grusvägen. Från bakom den spretande enbusken i vägkanten drog jag fram sparkstöttingen som jag hade gömt där om morgonen tio timmar tidigare. Jag la händerna på handtagen och sköt sparken framför mig i uppförsbacken. Efter en stund började jag ge sparken hårda skjutsar så den stack i väg tiotalet meter. När den stannade kom jag ifatt den och då skjutsade jag i väg den på nytt. Mitt i backen kände jag hur den senaste veckans sjukdom och en lång arbetsdag hade tagit på krafterna. Jag satte sparken på tvärs över vägbanan och slog mig ner på sparksätets träspjälkar. Mörkret runt mig var kompakt. Min andedräkt immade i pannlampans sken. Kylan bet i kinderna. Nere på landsvägen pilade bilar, bussar och tradare fram och tillbaka som lysmaskar. Under ett uppehåll i trafiken blir det så tyst att jag hör min egen andning. I fonden skimrade den välkända raden av gula gatlyktor längs vägen in mot Oslo bakom den nu världskända Utöya. På toppen av slalombacken uppe i åsen glimrade en julgran. Tindrande ljus avslöjade var slott och koja låg utslängda. I de närmaste fönstren bakom mig brann adventsstakar och julstjärnor. Och över allt detta den trumpetande stjärnhimlen i vars utkant ett flygplan sänkte sig ner mot Gardermoen. Årets längsta natt. Jag reste mig och skjutsade iväg sparken med snärt i handlederna. När nerförsbacken kom gnistrade medarna som svetslågor när de skar över gruskornen. 
 
 
 
En gnistrande God Jul och Gott Nytt År!



Och när den vita varan kommer, vad händer?
Jo, jag går på en riktig stjärnsmäll. Vi åkte upp i fjällen med nyglidade skidor. Leif Eriksson på Peer Gynts vei. Men det var nåt fel i kroppen. Och mycket riktigt, nästa morgon vaknade jag sjuk. Kroppen morrade som en svårstartad traktormotor och att svälja gröt och kokta ägg var mer än en aning besvärande. Höll halsen på att korka igen? Det var bara att lägga in årorna och inta soffläge iklädd superunderställ och inlindad i stugans ulltäcke. Mycket passande hade Norge sin mest framgångsrika vinterlördag genom tiderna. Svenskar slogs i längdåkning, skidskytte, curling. I backhoppningen och kombinerat fick andra nationer en minnesbeta. Och givetvis vann handbollsdamerna. Så kan det gå när såna som jag flyttar över gränsen och delar mina kunskaper till de törstande. Trots sängläge nästan dygnet runt förvärrade situationen sig konstant. Natt till måndagen låg jag i sängen och skakade i feberfrossa. På måndagen kunde jag inte äta längre. På tisdagen kröp jag halvdöd in till doktorn. Influensan som fundament toppades av en präktig halsfluss. Men livet är väl mer subjektivt än objektivt, eller hur? När jag är frisk har jag tusen planer och ideer i skallen. När jag ligger sjuk smälter allt ner till en enda liten befriande enkel tanke - att överleva och bli frisk. Livet blir helt enkelt enkelt. Så nu sitter jag här och håller desperat fast i det enkla. Jeg märker att utmaningarna börjar angripa från alla håll och kanter i takt med att krafterna långsamt har börjat återvända. Jag sneglar mot jul. Och smygtittar på nästa års almanacka. Men fyra dagar i nuet utan framtidsplaner fick jag i alla fall, till priset av ohygglig smärta.  

Ett Vasalopp varje helg är den här höstens medicin. På rullskidor. I väntan på den vita varan. En kort tremil på torsdagen i tilltagande mörker. Fyra mil på lördan, ner till Vikersund och runt vattnet och hem igen. En femmil och söndag passar ihop. Runt kommunen. Blir lite seg efteråt, men medicin ska ju vara besk. Vad jag tar medicinen mot? Fan vet, men antagligen tristess. Är det någon som kan komma med ett bättre förslag på söndagsaktivitet så är jag idel öra.  

27 november. En gammal kompis är tillbaka på Myrbråten. Lappugglan som egentligen inte ska finnas på de här breddgraderna är tillbaka efter att ha varit osynlig ett par år. Plötsligt satt den där i trädgrenen och vred på skallen 360 grader på spaning efter, om inte den tid som flytt, så nåt ätbart. En komma två meter mellan vingspetsarna, det kallar jag battig. Och ögon gula som påskägg.  

27 november. Genom alla varma sommarregn. Längs alla skitiga vägar och dammiga gator. Ofta runt Röyse uppe vid Ringerike, men också runt hemkommunen Modum. Tills det en dag sa stopp. Efter att ha protesterat i en hel månads tid med gnissel och plötslig bakhalka skar ena bakhjulet sig. Satt där orubbligt och gav mig ett långfinger. Jag ringde Sirpa och började promenera hemåt.
 
14 november. Cykelsäsongen är över. Nu får det jävlar anamma vara nog. Eftersom det var så varmt och isen höll sig borta från asfalten har jag cyklat ända till nu. Skulle ha slutat för flera veckor sedan egentligen, men man är ju en hård jävel. I dag kom jag inte iväg från jobbet förrän klockan fyra. Skymning ut från Hönefoss, tilltagande dimma. Vid Tyristrand var det tvärmörkt, såg inte ett jota. För att inte tala om vägen från Nakkerud in till huset. Syklade i svart bomull. Äntligen hemma tände jag en brasa och slog upp ett tattarglas Halländsk fläder. Skål för den säsongen! Spelade Melissa Horn och Waterboys.   

För ovanlighetens skull läste jag reportageböcker den här hösten. Först ut var Gellert Tamas med "Lasermannen". Jag böjer mig i dammet. Bättre än alla världens deckare tillsammans eftersom verkligheten överträffar dikten. Boken är en oerhörd litterär prestation. Det samma gäller Jesper Hours "I väntan på talibanerna". Ett stilistiskt mästerverk som gör att jag för första gången i mitt liv leker med tanken att besöka landet. Även samarbetsprojektet "Svensk maffia" förtjänar att nämnas. Lasse Wierup och Matti Larsson listar den organiserade kriminaliteten och man får misstanken bekräftad att justitiedepatement, domstolar och polis är lika inkopetenta som de framstår i nyheterna. Och visst ska man stötta en röst från de kvästa, som en muslimsk kvinna från Sudan. "40 piskrapp för ett par byxor" är väl ingen stilistisk höjdare precis men förbannad blir man ju. Och det är väl det som är meningen.

2011-10-28-31. Orienteringssäsongen av slutas i Ungern.

I den sjunkande solen dricks en öl efter landningen i Budapest.


Efter en stenhård duell under två dagar vinner Sven-Olov Hellström H 50 före Leif Eriksson.

 
 
 
2011-10-08. Jag vaknar av ett öronbedövande konstant dån. I det mjölkvita gryningsljuset går jag ut och ser på havet som nu är uppiskat av nattens storm. Det ligger vattenpölar på altan och när jag hänger upp de nerblåsta badlakanen är de tunga som bly. Jag joggar längs stranden och vinden är frisk. Vågsvallen när nästan ända upp till solstolarna och ungarnas alla sandslott är eroderade ut i havet. Men för måsarna är det kalas, de trippar runt i vattenkanten och letar små krabbor med näbbarna. Uppe på altan igen tar jag på mig en jacka och äter frukost ute fast det är alldeles för kallt. Det varma kaffet smakar gott i det dramatiska vädret.

2011-10-07. Mot alla odds genomför jag Puglia 5-dagars i orientering. Jag fullför haltande, skadad både i menisken och lårets baksida. Låret gjorde ont medan jag sprang och knät stelnade efter målgång. Men fyra kom jag i alla fall, främst tack vare frånvaro av bommar. Jag slickar mina sår nu och väntar på att bli hel igen.  

2011-10-05. Efterrätterna på hotellet var inga höjdare precis, likörindränkt sockerkaka med smörkräm. Men så plötsligt mitt ute i Tjottaheiti, i den lilla staden Vico del Gargano, högt upp på den italienska hälsporren ligger ett konditori med de underbaraste bakelser man kan önska, bättre än Wien, i klass med Stockholm. Jag köper fyra olika sorter och mumsar. Mitt i tristessen och medelmåttan, se där ett guldkorn.

2011-10-02. Så låg jag där på ryggen igen tidigt om morgonen ute i havet och tittade upp i den italienska himlen. Min kropp guppade rytmiskt i vågorna och det varma vattnet var mjukt som en välkomnande famn. Längre ut en ensam man i en roddbåt, såg ut som en fiskare som vittjade hässjor. På stranden stod de måsliknande sjöfåglarna i givakt, en hel vitgrå armé på reträtt, väntande på att åter få flyga ut i vågorna och leta småfisk. Bakom solstolarna och järnvägen den solstekta sluttningen med kalkstenstorra olivlundar och ivrigt blinkande citronträd, runt det skinande vita hotellet och det ljusblå lägenhetskomplexet med turkosa fönsterluckor står palmerna med stammarna välansade som ananas.
 
 
 
23 september springer jag Lidingöloppet. Och det går överraskande bra. Fast jag tycker att jag går ut kontrollerat ligger jag minuten före min gamla tid vid fem km. Bara ett problem, jag vet det inte och tycker det går tungt. Och ett problem till, jag ligger efter Affe Jernberg, min gamla klubbkompis. Jag hör speakern ropa hans namn vid Lidingövallen men ser honom aldrig. När backarna kommer rinner krafterna ur mig och vid varvningen är jag helt slut. Men springer alltså bättre än jag tror. Tre km innan mål blir jag omsprungen av killen som blir 27:a, på låg 1.06. För som om det inte skulle räcka med att Affe slår mig får jag verkligen problem de sista kilometrarna. Min gamla hamstringsskada går upp och istället för att fläska på med en långspurt och glida in som 27:a haltar jag i mål som 38:a på 1.07.30, på sekunden på min drömtid.
   Efteråt blir det crazy shopping på Östermalm i sommarvärme. Fast jag har lovat mig själv att hålla på pengarna tjackar jag ett par nya pjuck som jag bara inte kan motsåt för sjuttonhundra spänn. Jag vet att jag borde skämmas. Eftersom jag nästan inte kan gå nu av stelhet efter loppet sitter jag där och tittar på kommersen. Tusenlapparna sitter löst och det blir mer uppenbart än nånsin att det inte är grejor man inte behöver som handlas för miljoner, det är lycka. Vi försöker handla oss lyckliga. Några kanske lyckas, vad vet jag, men mest ser det ut som slag i luften. Luften över centrum är sönderslagen, full av hål som en schweizerost. Jag och Sirpa fikar på Sturegallerian. Kanelbullen kostar 28 bagis. Jag lägger upp mitt onda ben på en stol och mumsar på bullen.

18 september. Verkligen höst nu. Medan regnet strilade på fönsterrutorna satt vi inn och planerade nästa års semester. Exalterade köpte vi flygbiljetter till Los Angeles och bokade in oss på Hotel California. Sedan gick jag ut i regnet och såg kastvindarna slita i talltopparna. Istället för att träna jobbar jag i trädgården. Jag bär in grillen och ställer undan trädgårdsmöblerna. Beskär både hallonbuskar och jordgubbsplantor. Reparerar uppfartens sönderkörda hjulgropar. Våt kommer jag in igen. Jag tänder en brasa, slår upp en whisky och sprätter upp en öl. Jag steker kantareller och värmer en påse självodlade grönsaker, steker revbjensspjäll och pommes frites i ugnen. Sirpa slänger ihop en gräddtårta.

2011-09-12 Horten. Det stormade den natten och genom det öppna fönstret låg jag en stund och såg på blixtar och dunder. Fram mot morgonen lugnade det sig och jag klev upp före de andra. I bara kalsongerna gick jag ner till havet och badade. Stod där sen med vattnet till naveln och såg ut över det oroliga havet mot Horten. Uppe i huset bryggde jag kaffe och satt där vid panoramafönstret och läste tills de andra vaknade.

Svamp. Det har varit den bästa svamphösten i mannaminne. När jag gick till mina sämsta ställen fyllde jag en hink. När jag givk till mina bästa tog jag på mig solglasögon för att inte bländas av det oranga skenet.
 
Drammen 3-4 augusti. Jag inkasserade två guldmärken när Buskerud avgjorde sitt distriktsmästerskap i orientering. Utan Jögge på startlinjen blev det inte så svårt att vinna individuellt, men att vi också skulle vinna stafetten utan honom var lite mer oväntat. Ingvar Bråten ersatte honom föredömligt och ihop med Jens Kristian Kopland vann Modum till slut med en kvart.

Det högg till bak i låret. Så jag gick runt banorna under årets Veteranmästerskap och kunde inte försvara titeln från i fjol. Veckan efter haltade jag runt Ringerike 2-dagars. Och detta evinnerliga regnande.

Leif Eriksson och Egil Iversen tävlade om vem som kunde halta fortast på Ringerike 2-dagars.

2011-07-29. När jag kom hem från jobbet märkte jag direkt att någonting var fel. Så efter middagen beordrade jag upp Kaspar på altangolvet och ställde honom rygg mot rygg. Sirpa mätte. Mycket riktigt. Han var längre än mig, en halv cm. Och vi som hade mätit under semestern i Strängnäs bara några veckor tidigare. När efterrätten var uppäten gick jag in i vardagsrummet och tittade på dörrkarmen där Kaspars alla mätningar var daterade. Nu ristade jag in 1.78.

2011-07-29. Till minne av Helge Thorrud.
Medan jag jobbar avlider Helge bara några hundra meter bort på Ringerike sjukhus. Helge var en enträgen orienterare i Modum OL och en stor fan av mina böcker. Canser tog hans liv i rekordfart. Jag hann inte ens säga adjö innan han var borta. Jag sörjer honom, gillade honom så jävla bra.

2011-07-29. Jag slutar jobbet kl ett. Och eftersom eftermiddagen fortfarande är ung cyklar jag en omväg hem. Jag tar min rullskidrunda genom Röyse baklänges. Ser Utöya ligga nedanför där borta i vattnet. Hettan är tryckande och på vägen tillbaka går ett draperi av tungt regn under kolsvarta moln fram över åsen. Jag kommer så nära att jag känner kraften i kastvindarna. Naturens partiklar far i vinden och sticker mina bara armar som nålar. Sen får jag vinden i ryggen när jag vänder hemåt. Tjugo minuter senare kommer molnen ifatt mig. Hagel börjar studsa mot asfalten runt mig och jag tvingas söka skydd under en tall. Men jag kan inte stå där hela kvällen så jag ger mig ut i regnet. I backarna upp mot Tyristrand öppnar himlarnas portar sig. Bilarna stannar upp på busshållsplatserna och vågor av vatten rullar nerför backarna. Jag stannar på Coop och dricker en burk Battery. I entren står folk med sina kassar och väntar på att kunna springa ut till bilarna. Jag hoppar upp på sadeln och fortsätter.
 
2011-07-22. Utöya. Under besöket i Stockholm köpte jag en bunt pocketböcker, bla a "Lasermannen". Jag hinner läsa två kapitel om Jon Asonius innan det smäller i Oslo och avrättningen av norska ungdomar börjar ute på Utöya. När det till slut går upp för mig vad som har hänt sitter jag länge ute på trappen och stirrar ut i sommaren. Efter en stund upptäcker jag att svalungarna har börjat flyga, de är klumpiga och ovana fortfarande, men proppfulla av talang. Trösten finns där, hoppet om framtiden. De betydligt mer erfarna föräldrarna fångar insekter och matar sina ungar i en flaxande kyss över lönnen. 

2011-07-18. Strängnäs-Vikersund. Den här gången kör jag inte en meter, sitter i baksätet och plöjer Mari Jungstedts första kriminalroman. Sirpa och Marita rattar bilen hemåt. Jag sponsade Gotland med en burk salmbärssylt, en flaska flädersaft, en flaska slånbärssaft och alltså en pocket med handlingen förlagd till Gotland. När jag läser dialogen gör jag diftonger av vokalerna och replikerna sjunger i min skalle.

2011-07-15. Fem fillingar för sjuhundra. Vi shoppar i Stockholm i dagarna två och den gamla skatteskrapan på Söder har blivit galleria. När det är rea på Björn Borg-kalsonger slår jag till och köper fem par. Sen åker vi upp i Kaknästornet och fikar. Jag går en sväng där och försöker leva mig tillbaka till en höstdag 1975, då jag, Jögge, Dagge och Kjella åt Wienersnitzel där med handlepåsar fulla av LP-skivor och vinterjackor under vår årliga grabbshoppingutflykt.

2011-07-12-14. Vi springer Gotlands 3-dagars utanför Lärbro. Och till min förstjusning upptäcker jag att min egen far gjorde lumpen där och otaliga nätter gick vakt utanför de samma barackerna som nu är vandrarhem och där vi bor under tävlingarna. När jag förstår sammanhanget går jag ut en kväll i hans fotspår och försöker tänka mig in i hur det kunde ha sett ut där 1948. Tävlingarna går sisådär. Jag är fortfarande inte frisk efter sjukdomen, det är gele i benen och lungorna piper plågade. Och dessutom bommar jag för mycket. Etapplaceringarna 13, 4 och 5 räcker till en slutlig sjätteplats, som jag under rådande omständigheter måste säga mig nöjd med. Givetvis föll det tungt för hjärtat att torska mot gamla rivaler som Ronny Liljegren, Pär Westblad, Lasse Nordström och Anders Enmark (repris från Jukola några veckor tidigare). Men vad gör man inte för att glädja sina omgivningar. Alla fyra fick sota med att tvångsköpa min bok efteråt.

Solnedgång efter middag hemma hos Lotta på Gotland.

2011-07-10. Vi åker till Strängnäs och firar min systerdotter Sabinas födelsedag med middag och tårta. Vad jag får veta först en vecka senare är att Stig "Stickan" Malmkvist, legendarisk ledare och supporter i Malmby IF och SMOL, dog natten innan. Stickan var med i klubben sedan mina barnsben och otaliga gånger har han hejat mig fram på upploppet, speciellt på stora tävlingar där han dök upp och njöt av alla klubbens framgångar. Sista gången jag mötte Stickan var dagen innan årets Vasalopp då vi åt middag ihop hemma hos Ke. Jag ska skåla för dig, Stickan, varenda dag resten av den här sommaren.

Med skräckblandad förtjusning började jag läsa John Steinbecks "East of Eden". Boken är ju i toppen av min privata rankinglista över världens litteratur, men den bedömningen är 30 år gammal. Jag läste boken som ung man och kommer ihåg hur den förändrade mig och kastade mig in på ett spår här i livet som jag fortfarande följer, nämligen en förståelse av att det alltid ligger nåt bakom människors handlingar. Ingen har förklarat detta bättre än Steinbeck. Min första reaktion när jag nu läste: Jag älskade boken lika mycket nu som då. Min andra reaktion: Steinbeck är lika tung som jag trodde. Min tredje: Jag kom nästan inte ihåg ett skit av handlingen, det jag mindes var känslan av och letandet efter insikt och förståelse. Kapitel 24 är ju helt knäckande, när de gamla tänkarna i Chinatown San Fransisco lär sig hebreiska efter att ett verb i den amerikanska översättningen av bibeln visar sig vara fel. Verbet ska byts till kan och plötsligt är beskrivningen av människans situation perfekt - livet är en kamp mellan det goda och det onda och det är vi själva som väljer, varenda dag, varenda timme.  

När man ligger fullständigt utslagen i sommarinfluensa är det en gåva från gudarna att det spelas tennis i Wimbledon. Och efter damfinalen sändes en nostalgitripp med Björn Borg. Jag var tillbaka i sjuttiotalet. Matchen mot McEnroe 1980 är något av det mest ruggiga som har utspelats på en idrottsarena. Borg tappade fjärde med 17-15. Min förtvivlan var lika stor nu som för 30 år sedan. Alla, Borg inkluderad, trodde att han nu skulle förslora. Det var nästan så jag trodde det själv nu fast jag såg en repris och visste att han skulle vinna. När matchbollen satt kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. Kaspar sneglade på mig. Han trodde fram till dagens dato att Björn Borg var ett kalsongmärke.  

Tisdag efter O-festivalen. Norges bästa femtioåring har feber och tackar sin lyckliga stjärna att sjukdomen inte slog till innan tävlingarna.

Måndag efter O-festivalen. Norges bästa femtioåring är sjuk. Orkade nästan inte cykla hem från jobbet. Halsont och hosta.

Midsommardagen 2011. Jag kommer trea på klassiske distans under O-festivalen. Och kanske var den prestationen lika bra som kvällen före, fast jag nu fick stryk av Yngvar Christiansen och Jon Björgum. Men etta och trea fick mig till att utnämna mig själv som landets bästa femtioåring.

Midsommarafton 2011. Jag vinner O-festivalen. Jag vaknade med något surt bak i svalget. Men lyckligtvis försvann det under förmiddagen. Vad gör en svensk bland alla norrbaggar den här dagen? Just det, springer O-festivalen, vinner O-festivalen, och dukar upp till middag. Jörgen startade traditionen i fjol när han vann fredagens sprint uppe i Raufoss. När han nu var skadad axlade jag hans fallna mantel och upprepade triumfen. Fläskade på för fullt från start och limmade fast kartan framför mina ögon. Fyra vid första, trea vid andra, tvåa vid tredje. Från fjärde kontrollen ledde jag ända in i mål. Var totalt slut redan efter en kilometer och trodde det var halsen som spökade. Men sanningen var att jag sprang fort, riktigt fort. Efteråt kom mina argaste konkurrenter fram och sa att de inte kunde göra tiden. Jag blev helt stum. Det är det ingen som har sagt till mig på vad då, femton år? Jag var tvungen att gå en liten tur ensam för att smälta intrycken. Efteråt blev det färskt potatis, sill, kotletter, öl och nubbe på golvet i klassrummet. Rönnerdahl var där en sväng han också. Sirpa och Hege smuttade lite på glasen men jag och Jörgen gjorde botten upp som de karlakarlar vi är.   

Jukola 2011, Hamina.
Eirik Jelstad 291, David Löver 160, Erik Molenaar 176, Karsten Kopland 190, Henrik Mårtensson 184, Jörgen Mårtensson 167, Leif Eriksson 162.

Kanske var det för fint väder. Eller så börjar jag bli gammal. Mina gamla husgudar från sjuttiotalet, The Eagles, var i stan. På pingstdagen gick de på scen i Oslo kl 20.30. Och givetvis skulle jag vara där. Jag skulle glida in i huvudstaden i kvällningen, lösa en biljett och sen stå längst framme vid scenkanten och känna vemod. Eller föll jag för flaskan? För precis innan jag skulle åka ändrade jag mig. Solen sken så skönt i eftermiddagen. Och musik är ju faktiskt alltid bättre på platta än live. Och åkte jag inte kunde jag korka upp en flaska vin. Efter en produktiv dag med skrivande, trädgårdsarbete, intervallträning och middagslagning förblev jag sittande. Och satte på en Eagles-cd. Och hämtade vinet. Och njöt utan dåligt samvete. Jag får stöta ihop med Don Henley och Glenn Frey en annan gång. Tequila Sunrise överrörstade fågelkvittret ända tills solen sjönk bakom tallarna.  

Sommaren kom med besked dagen efter. Och det gjorde just ingenting att det var fredag. Jag slutade jobbet efter lunch, stakade mig runt Röyse och njöt av naturen. Det badades i fjorden och bönderna har redan börjat skörda salladen. I skuggan bakom häcken låg syrendoften tung. Väl hemma styrkte jag mig med två glas Boomtown Eriksson, vodka, iste, appelsinjuice, isbitar, jordgubbs-skivor. Viktigt att återställa vätskebalansen.

Kristi himmelsfärd. Eikerlöpet. Jag mot Jögge i H 50. Tassemarkerna från fjolårets Veteranmästerskap hade blivit hygge. Och banläggaren visade en tydlig förkärlek for uppförsbackar. Men jag stretade på bra och bommade inte. Det hjälpte föga, fick åter igen vika ner mig mot konditionsfenomenet Mårtensson. Segermarginalen stannade vid dryga två minuter, främst tack vare hans relativt stora bom på nionde.

2011-05-28. Hank Williams minnelöp.
Fem kilometer terränglöpning på fina tallhedsstigar. Jag sprang som ett helvete,fortare än nånsin. Marken rusade förbi under mina fotsulor och tallstammarna dansade bort bakom mig. Efter två kilometer var jag helt färdig. Men jag stretade på, gav mig inte, plockade ett par placeringar här och där. Och uppbådade mina sista krafter i en långspurt. Tid 20.32. Fyra noll sex på killen. Jag tittade på klockan både en och två gånger. Den måste ha fått tuppjuck och skenat iväg okontrollerat. Fem minuter långsammare än i fornstora dagar. Fem minuter. 

Det var er riktigt god kycklinggryta. Verkligen. Mustig och fin, ovanligt mycket kött i den. Kaspar och jag var ensamma till middag så det fick bli rester. Jag hade spart några plastboxar middag till just en sån här dag, det visste jag. Jag grävde i frysen och hittade dem direkt. Två olika. Kaspar fick välga först och jag tog den andra. Smakade manna. Kom ihåg att kycklingbitarna var blandade med scampi, en perfekt kombination. Men var såsen verkligen vit, det kunde jag inte komma ihåg? Jag lagade aldrig vita såser. Och de där benen i kycklingbitarna, varför var de där? Måste varit billiga svenska kycklingbröst, så effektivt slaktade att kycklingens små ben satt kvar i köttet. Middagen smakade så bra att jag fixade lite efterrätt. La några röda vinbär i en skål och fyllde på med glass och vispad grädde. Just som jag skulle smaska i mig desserten började magen krampa. Jag väntade på att det skulle gå över och zappade mellan tevekanalerna. Det gick verkligen inte över. Hade kycklingen varit gammal? Det var nåt som inte stämde. Det kändes som om jag fick en allergiattack. Jag gick ner till tallriken som stod på bänken och undersökte de där kycklingbenen på nytt. Det var verkligen inga kycklingben. Det var fiskben. Jag hämtade mina cortisontabletter, de hjälpte en stund. Sedan gick jag ut på gräsmattan och spydde. Illamående, frysningar, magkramper avlöste varandra. Sist kom utslagen i ljumskarna, armväck och handflator. Kveite heter fikhelvetet på norska. Vitt torrt smakfullt kött. Anar inte vad det är på svenska, vill inte veta.  

Lördag 7:e maj 2011. Kaspars konfirmation. De första gästerna som kommer är svalorna. En timme innan övriga gäster är de bara där. Man ser ju aldrig när de kommer men plötsligt är luften full av akrobatik och livsglädje. Gästerna anländer i solsken. Myrbråten skriker av ung grönska. Jag glömmer stora delar av mitt tal.  


Kaspars konfirmation minus ett. Ännu en gång köper vi blommor. Ännu en gång köper vi mat. Min syster och hennes familj anländer Myrbråten. Vi dekorerar. lagar mat och dukar långbord. Jag kör igång grillen och vi sprätter öl. Kvällen blir kylig och vi tar på jackorna. Innan jag somnar försöker jag hitta på vad jag ska säga till Kaspar under middagen. Jag ska säga honom att det är en ära att vara hans far.  

Kaspars konfirnation minus två dagar.
Jag numrerar korterna och får dem på så sätt i kronologisk ordning. Man är ju ett äkta datageni. Vi hämtar bord och stolar. Jag köper blommor. Sirpa länsar hyllorna i mataffären. Kaspar skurar golven. Kylrummet fylls med kakor av alla sorter.  

Kaspars konfirmation minus tre dagar.
Jag överlistar den där idioten på Microsoft och får en mapp med snygga kort på Kaspars liv i kronologisk ordning. Så visas bilderna i bokstavsföljd efter titlarna, inte kronologiskt. Ska fortfarande strypa programmerare, antagligen en annan snubbe än dagen innan.

Kaspars konformation minus fyra dagar. Jag handlar. Läsk och majonäs och ägg och vispgrädde och fan och hans moster.

Kaspars konfirmation minus fem dagar.
Jag jobbar som en slav. Lagar fotoalbum på datan. Det går käpprätt åt helvete. Jag ska strypa den där programmeraren på Microsoft. Full av ursinne tvättar jag alla husets fönster.

Tiomila vid Riksten i Botkyrka.
Jag springer för 29:e gången. Tänkte sluta nästa år. Tills jag hörde att Jögge har sprungit 31 tiomilalopp. Så vi får se hur det blir med den saken i framtiden. Räknar med att ingen av oss kommer att ge sig i första taget. Modums stolta herrlag blev 135:a. I tur och ordning sprang Eirik Jelstad, David Löver, Karsten Kopland, Stian Jelstad, Henrik Mårtensson, Jörgen Mårtensson, Roar Bye, Leif Eriksson, Arno Grönhovd och Vasili Streltsov.  

Fredagen innan Tiomila. Domen faller. Man ringer från mitt läkarkontor. Röntkenbilderna av mitt högra knä visar att menisken ånyo är knäckt. Smärtorna är alltså förklarliga. Och på ett sätt är ju det goda nyheter. Hellre en knäckt menisk än utslitet brosk. Menisken blir torrare och spröare med åren och spricker lättare. Kanske jag borde dricka mer rödvin i helgerna för att hålla fuktigheten uppe.

2011-04-18. Jag knäcker ännu en drömgräns. För första gången cyklar jag hem från jobbet under en timme. Det nya rekordet är nu 59.42, en omöjlig tid, jag vet. Det tidigare rekordet på 1.03.11 krossades. Men ibland är jag omöjlig. Tänk dig det, 25 km under timmen, och bara uppför. Nästan i alla fall.

2011-04-16. Orienteringssäsongen är här. Efter två inställda helger avgjordes Vestfold 2-dagers i Sandefjord och Larvik. Mina två ärkerivaler i H 50 Jon Björgum och Knut Mathisen sprang som vanligt fort och säkert. Jag sprang med maxpuls och huvudet under armen, vilket resulterade i två usla placeringar, femma på lördagen och 14:e på söndagen. Som straff badade jag i havet. Så där ca tio grader varmt. Jag är ju en tuffing trots allt.
 

2011-04-10. Fem veckor tog det.
Att återhämta mig efter Vasaloppet alltså. I dag stakade jag på rullskidorna så det stod härliga till. Första gången kroppen svarade sedan Vasastafetten. Och jag som trodde jag kunde göra en bra tid på Birken två veckor efteråt. Morsning, du. Hur jävla dum kan man bli? Och i luften över mig årets första lärka, nästan osynlig. Men så dök den ner mot den plöjda åkern och tystnade och då såg jag den. Jag såg även tofsvipan som vartenda år kommer tillbaka til Solhov.

2011-04-08. Och våren stormade in, som poetarna skulle ha sagt. Men i dag stormade det på riktigt. Talltopparna stod i nitti grader och kastvindarna spred soptunnorna ut över gräsmattorna. Efteråt gick jag över ängen och plockade grenar.

Ett säkert vårtecken.
Jag plockade fram cykeln. Punka redan på tredje turen. En vass sten mitt i allt grus som ligger kvar efter vintern på cykelbanorna. Men betyder det att jag har fyllt kvoten nu, och kommer att klara mig resten av säsongen? Och fåglarna är tillbaka. Konserten utanför mitt öppna fönster om morgonen stiger i styrka för varje dag som går.

2011-03-26.

Roger Glännefors och Leif Eriksson på höghöjdsträning i den norska fjällvärlden.

2011-03-19 Birkebeinerrennet. Starten gick så bra. Första milens uppförsbackar är min svaga punkt men nu gnetade jag på riktigt skapligt och höll placeringen i startgruppen upp till fjället. Men så plötsligt tyckte jag att de andra började åka fortare. Mjölksyran kom smygande i låren i takt med att drivsnön och motvinden kom in från vidderna. Efter 15 km var jag helt slut, efter 20 kom kramperna, i begge låren. Jag saktade ner och försökte bara hålla åkningen i gång. Folk forsade förbi bakifrån. Till slut krampade också armarna. När jag de sista kilometrarna in mot målet trodde att jag inte hade några muskler mer att krampa i fick jag nöjet att uppleva ryckningar till och med i bröstkorgen. Men spurten sista 100 var det inget fel på, tog två gubbar där. 486 i M 50. Men jag vann kategorin sämst återhämtad efter Vasaloppet.

2011-03-07 Vasaloppet.
Tittade upp ur sovsäcken och ut genom bilfönstret. Långtradarna som skulle transportera overdragskläder till målet brummade in på platsen. De första åkarna hade redan börjat köa vid startfållorna. Jag la mig ner och slappade till klockan fem då jag ålade mig ur sovsäcken och pissade befriande. Uppe på myrarna mot Smågan förstod jag att jag hade dåligt glid. Pumpandet med stavarna gav inte riktigt resultat och i de kosta nerförsbackarna blev jag ifrånåkt. Hoppades desperat att det skulle ändra sig när det blev varmare. Men inte fan. Ner efter Mångsbodarna kom flodvågor av folk bakifrån och gled om mig. Jag åkte om de samma tjommarna i uppförsbackarna efteråt och jämnade ut läget. Trots skidorna låg jag på rekordtider vid passeringarna. Men slutet blev en katastrof, snön blev varmare och skidorna gled om ännu sämre. Men jag höll ihop åkningen och klappade inte ihop. Näst bästa tid någonsin, men svag placering.

2011-03-05 Stafettvasan.
Malmby Hungary Crosscountry Team Spädde 50 år gjenomför stafettvasan med bravur och kommer på 72:a plats.

Sven-Olov Hellström, 50 år och några månader, har just skidat i mål i Stafettvasan 2011.


Mats Fryxell 240, Leif Eriksson 114, Pål Schmidt 103, Roger Glännefors 88 och Sven-Olov Hellström 72. 

Ja bäva månde de. För idag kom de nya skidorna från Pölder.se. Kraftigt försenade. Så nu tar jag steget från motionärernas ringa skara till prylnissarnas exklusiva klubb där man har ett par skidor för varje väderlek. Ett par till klister, ett till vanliga minusgrader och ett par till svinkalla förhållanden när snön knarrar.

Konkurrenterna bävar. Med startnummer 40 på brösten står Malmby Hungary Cross Country Team Spädde 50 år på startlinjen i Vasastafetten fredag fjärde mars. Mats Fryxell på första, Leif Eriksson på andra, Pål Schmidt på tredje, Roger Glännefors på fjärde och så jubilanten Sven-Olov Hellström på sista. Fansen kan följa växlingarna på nätet.  

Tjugotredje februari.
Från bussfönstret ser jag en regnbåge över Tyrifjorden. Mitt i smällkalla vintern. Solen segar sig upp över åsarna och ljuset bryts i ett lokalt snöfall över VM-spåren där borta i Nordmarka. Isen ligger tjock. Det är så vitt att det svider i ögonen. Borde det inte heta snöbåge? 

Jag hatar att ge upp böcker, har alltid gjort det till en äressak att läsa ut berättelsen när jag en gång för alla har börjat på den, även om den inte faller i smak. Men den här gången var jag tvungen att kasta in handduken. Det blev helt enkelt en fråga om att kasta bort tiden, så jag slog rasande ihop bokpärmarna och satte tillbaka volymen i bokhyllan där den nu antagligen vill stå i evinnerliga tider. Jag som gillade "The Sound and the Fury". Men "Absalom, Absalom!" var inget för mig. Visst kan man läsa släktsagor från Mississippi med pittoreska inslag av dramatik och känslor, men helst inte ur en gammal surkärrings perspektiv, och helst inte med alla de unödvändiga orden. Vad är meningen med det, William Faulkner?

2011-02-12. Drammen skidmaraton, Hauern. Och bävade gjorde de. Alla utom åtta stycken. Blev nia i H 50. Höll den norska utriksministern bakom mig. Ganska enkelt om jag får säga det själv. Hade bra skidor och åkte mitt livs näst snabbaste skidmaraton på 2.44.24, och det på en brutal bana. Fick till och med pris, för första gången i ett långlopp. Snapsglaset fylldes med Jägermeisster direkt efter hemkomst. Snabb återhämtning är centralt i den här krävande sporten.   

2011-02-06.
Resultaten kom. Och inte så illa som befarat. Att bli 80:e gubbe i M 50 med de skidorna betyder bara en sak: Skidåkaren Eriksson går från klarhet till klarhet. Den dagen skidorna sitter - konkurrenterna må bäva!

2011-02-05. Holmenkollen Skimaraton. Kyss mig i arselet! Jag vallade bort mig fullständigt. La på klister underst och täckte med lila burk. Var redo for uppfrästa isiga spår i starten och sedan vårvärme uppe i höjden när solen bröt fram. Möttes av iskall torr snö som vägrade värmas, bistert i dalgångarna. Var helt slut redan vid första vätskekontrollen av att skidorna inte gled. Resultaten har inte kommit än. Det gör absolut ingenting.

2011-01-23. Nästan en femmil. Rundade Skimten och Tverken, snuddade Drammen. 47,6 km på GPS. Kanonskidor. Oberörd, näst intill.

2011-01-18. Med spårhunden Roar Bye som draghjälp tog jag gruvlig hämnd på vädergudarna en vecka efter debaklet på födelsedagen. Solsken och hårda spår den här gången. Vi åkte Vranglevollen-Vrangen-Urdevann-Vranglevollen-Dypingen.

11/1-11. Många siffror ett. Det blir ju gärna så när vinnare firar födelsedag. 52 år i dag. Dagen till ära tog jag ledigt från jobbet och stack ut på skidorna. Det skulle jag ju inte ha gjort. Nollgradigt men hoppet om kall snö uppe på åsen är ju det sista som överger människan. Nollgradigt också där uppe. Var tvungen att lägga på klister medan jag väntade på spårmaskinen som är där tisdagar. Började åka. Det gled som på sandpapper i våtsnön. Var fan var den förbannade spårmaskinen nu när jag som bäst behövde den? I den första uppförs-backen frös klistret. Trots ihärdiga försök att stampa bort snön från skidorna gick jag snart en dec över backen. Stannade och skrapade skidorna, lyssnade efter motorljud. Tyst som i graven. Bara snökockor som dråsade ner från träden som bomber. Vände och åkte tillbaka till bilen. Körde upp till den andra parkeringen i jakt på spårmaskinen. Inte fan var den där heller. Började frysa. Åkte hem, tände i kaminen, bryggde kaffe, la mig på soffan och satte på Ulf Lundell.  Sen kastade jag ut julgranen. 

GOTT NYTT ÅR 2011 ÄR HÄR!

Jag plåtar mig själv i tjugo minus ute i skidspåret.