2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

1

 

Kristineberg kl 08.00 - 09.00

 

De tre musketörerna vaknar

 

 

Som alltid när Rune ”Lattjo” Larsson vaknade öppnade han endast ena ögat, det högra. Så hade han gjort så länge han kunde minnas och det var en ovana han en gång för alla hade bestämt sig för att fortsätta med. Han fäste den enögda blicken på det första han fick syn på, något högt och grönt och som stod dryga två meter bort. Så lyfte han darrande upp även det vänstra ögonlocket och genast kunde han bättre zooma in sin omgivning. Det höga gröna var ett två meter högt klädskåp vid fotändan av sängen. Det betydde högst sannorlikt att han var hemma hos Lill-Evert. Lill-Evert hade ett grönt klädskåp vid fotändan av sängen, det var ett obestridligt faktum, det var ett faktum han kunde slå vad om, om han nu hade haft några pengar kvar att slå vad med. Han hade inte längre några pengar att slå vad med. De hade runnit ut från hans bankkonto som vatten genom en sil. Kronorna hade fått ben och inte bara ben, spikskor fan anamma, och kutat av bara helvete ut mot friheten, ut i Sommarstockholm och så studsat till på svikten och hoppat rätt ut i spat, inte i Riddarfjärden, inte i Årstaviken, inte i Årsta havsbad heller, i ölspat hade de hoppat, ner i stor stark efter stor stark på Stockholms alla möjliga och omöjliga ute- och inneserveringar, som oftast på Dublin, på Söder, favoritpuben framför andra. Landstinget hade löningsdag den tjugofemte. Nu var det den sextonde juli. Nio dagar kvar till nästa löning. Och han var inte bara fattig som en kyrkråtta, han var pank som ett rånat kassaskåp, han var barskrapad in till bara skinnet. Kanske kunde han hitta nån tia i en ficka till en fika, nåt mer var inte att hoppas på. Egentligen kunde han hålla i pengar. Egentligen. Om han bara ville. Men herregud. Varför skulle han hålla i pengarna? Vad skulle vara meningen med det? I grund och botten handlade frågan om själva meningen med livet. Nu var han där igen. Vad var meningen med livet? Hur skulle livet levas? Han kunde inte komma på nåt annat sätt att leva livet än sättet han gjorde det på. Och det var här och nu. Aldrig nåt annat än här och nu. Livet var ett rally mellan löningarna. Den chackrutiga startflaggan fladdrade till vid midnatt den tjugofemte och då gällde det att vara på hugget, då skulle ölarmen vara utvilad och gagsen slipade intill fulländning. Då gick startskottet efter någon vecka hemma i bunkern på havregrynsgröt och kokta ägg och de rusade upp ur det tryckande skyttegravslivet, det hukande och väntande livet, som vapenbröder hoppade de upp ur gravarna och stormade fram igen. Med bajonetterna i högsta hugg och de ihopknölade hundralapparna som handgranater i byxfickorna.

   Han vred ansiktet inåt rummet och konstaterade att han var ensam. Det passade honom utmärkt. Det var slitsamt att behöva vara rolig direkt på morgonkvisten. Det kunde någon gång vara skönt att vara lite för sig själv innan cirkusen drog igång igen. Han skakade försiktigt på huvudet för att känna på formen. Hjärnan skvalpade lite under skallbenet men det var inte så illa. Det kunde ha varit värre, mycket mycket värre. Det hade varit värre, mycket mycket värre. Många gånger. Han la ena armen under bakhuvudet och gäspade förnöjt. Gudskelov för att han hade lärt sig av alla misstagen. Det hade blivit en del glas kvällen innan men efter en stadig frukost skulle han vara sig själv igen. Han hade slutat dricka någorlunda tidigt. Han hade blivit äldre. Och han hade blivit klokare. Då var det värre med kombattanterna, vapenbröderna, musketörerna. De hade inte blivit mycket klokare med åren de inte. De stod fortfarande på Gå med handbromsen i och börnade med däcken så det luktade bränt gummi. Så var det. Och det var inte ett förbannat dugg han kunde göra med den saken. Eller ville för den delen.

   På tal om musketörerna. Var kunde de hålla hus? Han lyssnade. En envis fluga surrade mot fönsterrutan och långt där borta bromsade tunnelbanevagnarna in på Kristinebergs station i det sedvanliga gnisslet från plågad metall. Annars var huset tyst som i graven. Inga bara fötter som gick över golven. Inga skrap från stolsben. Inga vattenledningar som brusade. Han slängde benen över sängkanten och satte sig upp. Huvudet gjorde inga större invändningar. Han drog fingrarna genom håret och såg ner på sina bara fötter. Han vrickade lite på tårna, för att vakna, för att säga god morgon till sig själv, av gammal vana. Han sträckte ut ena benet och drog med foten till sig högen av kläder som låg slängda på golvet. Han ställde sig upp och drog på sig jeansen och t-skjortan och gick sen barfota ut på toaletten. Han våldspissade rätt ner i den ovalformade vattenytan mens han kliade sig med vänster hand på den gryende kalaskulan under t-skjortan. Han tänkte på gårdagen och flinade för sig själv. Lill-Evert hade varit i gasen nåt för jävligt, stått uppe på bordet och hållit låda. Han hade varit sig lik med andra ord. Och Dillet hade druckit tills han stupade. Dillet kunde dricka en kamel i sänk. Dillet var otrolig. Dillet var sig också lik.

   Han tvättade händerna omsorgsfullt och sköljde av sig i ansiktet med kallt vatten för att vakna ordentligt. Han såg sig i spegeln och drog med handen över skäggstubben. Kinderna behövde en hyvel. Men det fick vänta tills han kom hem till Hägersten. När han torkat sig på Lill-Everts skitiga handduk som var i desperat behov av en ordentlig genomkörare i en tvättmaskin, nitti grader, kokning till och med, gick han en runda i den rymliga lägenheten men kunde inte hitta de andra. Förmiddagssolen stod på sniskan in genom de stora fönstren och dammet dansade i sommarmorgonens sneda strålkastarljus över parkettgolvet. Han stannade till i köket och öppnade kylskåpet av gammal vana. Där inne var det Biafra, eller kanske snart Rwanda med tanke på hur de sprang runt och slog varann med machete där nere nu för tiden. Den brummande islådan gapade med näst intill tomma hyllor och halvt decimetertjocka väggar med avlagrad is. En äggkartong gjorde en halv tub Kalles kaviar, en senapstub och en ketchupflaska sällskap. Det var allt. Han sköt igen dörren med oförättat ärende, vände sig om och slängde en blick ut genom fönstret och det såg ut att bli en fin dag. Solen gassade redan där ute och de stora trädkronorna i Kristinebergsparken ruvade över gräsmattan och gångvägen som väldiga solparasoll.