2019-07-06. Tiden går. För sisådär 15 år sedan gick vi med hela familjen och såg rockbandet Madrugadas avskedskonsert i Spektrum i Oslo. Nu är ett av Norges genom tiderna bästa kultband tillbaka på scenen. Vi åkte till Kongsberg och var med på noterna. Femton år senare. Ja, tiden går men kvalitet består. Vi var inte de enda orienterarna i publiken. Vilka dyker plötsligt opp i vimlet? Mot slutet av 70-talet blev de kallade ”Sölvguttene” av oss svenskar. Namnet anspelade på den kända barnkören från just Kongsberg (där man har silvergruvor). Men namnet uppstod också av den just uppkomna situationen att vi svenskar klarade av att slå de här norrmännen i orientering. I alla fall på 70-talet. I alla fall ibland. Vi får väl bara erkänna att de sedan för det mesta gjorde slarvsylta av oss när det gällde som mest. Plötsligt står de bara framför mig i sommarkvällen. Tillsammans tränger vi oss fram mot scenen så långt det går innan trummisen räknar in den första låten. Ja, tiden går. Och kvalitet består. Vissa kvällar är det mer magiskt att vara människa än andra. Vissa kvällar faller alla brickorna på plats och ens egen historia knyts ihop till ett enda närvarande nu.  

 


Tore Sagvolden, Leif Eriksson, Morten Berglia och Øyvind Thon, tre före detta världsmästare i orientering och en kommande (PreO). Eller för att uttrycka det så här. Tre Sølvgutter med en guldklimp i mitten.

 

Juli är här!

 

  

2019-06-29. O-festivalen medel. Efter ett par glas öl i Larvik och en campingnatt i bilen var jag klar för ett nytt race i skogen. Ända till jag skulle springa till start. Då var det morsning och goodbye. Benen var stela som telefonstolpar och inne i knäna skar det som från skalpellknivar efter gårdagens urladdning. Det blev mer turistens klagan än orienteringslöpning i den kuperade och krävande terrängen. Jag klarar mig nog skapligt uppför men nerför backarna och i bökig skog har jag blivit fullständigt värdelös. Så jag sprang lite och gick lite och sprang lite och gick lite. Jag till och med bommade. Två gånger. Sluttiden 54 minuter på en medeldistans är inget man hamnar i historieböckerna för. Men kul hade vi det. Och solen den sken.  

 

2019-06-28. O-festivalen sprint. Jag och Roar bestämde oss för att åka ner till Larvik under årets O-festival i orientering och köra ett par race. Det var fint väder, högsommar, och kändes som om vi åkte på campingsemester. Sprinten gick på kvällen. Jag startade sist, en minut i åtta och det började nästan skymma inne i granskogen. Det var riktigt kul att springa. Jag försökte fläska på så mycket det nu gick med mina stela och ömmande knän. Snubblade en gång och tappade väl fem sekunder där, annars gick det bra. Kom på plats 14, två minuter efter vinnaren. Det tycker jag är ett bra resultat. Jag är inte snabbfotad längre.  

 

2019, Midsommar. Säsongen har varat länge. Fågelsäsongen. Men är man för upptagen med sig själv så uppfattar man inte allt det som sker runtom. Jag har inte hängt med i svängarna när snön sakta drog sig tillbaka från ängarna och alla fåglar kom tillbaka igen efter en lång vinter på sydliga breddgrader. Istället för att vara den observerande iakttagaren som jag brukar vara så har jag varit upptagen med att brottas med mig själv. Min egen existentiella sextioårskris har tagit all kraft och energi, dessutom tydligen också min externa uppfattningsförmåga. Det som väcker mig ur dvalan är en stenskvätta som jag aldrig har lagt märke till tidigare. Det är morgon. Jag har druckit en kopp kaffe i köket och läst morgonnyheterna på telefonen. Så går jag ut till utedasset och på vägen dit blir jag anfallen från luften. En liten krabat flyger över min skalle och tjattrar så det står härliga till. För att markera allvaret i situationen störtdyker den mot mig några gånger. Det hela får givetvis motsatt effekt, jag blir nyfiken istället för bortskrämd. Tillbaka inne i huset plockar jag fram fågelboken och dammar av kikaren. Det kan inte vara når annat än en stenskvätta. Fjäderdräkten och tjattret stämmer. Och så häckar den i ängsmarker, och då gärna under stenar, där av namnet. Ängar har jag gott om, men inte stenar. Jag gissar därför att äggen ligger gömda i en annan slags håla där ute i det höga gräset. Den kritvita övergumpen som bara syns när den flyger är verkligen karaktäristisk och avgör saken. Jag har en stenskvätta på ängen, snart en liten familj. Det tycker jag är storartat. Jag sätter mig på terrassen för en stunds kontemplation. Fågelsäsongen är här. Sommaren är här. Ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag som går. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Det känns som om jag har varit på språngmarsch så länge nu, jagat den där ryggen på konkurrenten framför mig under så många år. Nu har jag äntligen kommit ifatt honom och så när jag ska passera honom ser jag i ögonvrån att det är mig själv jag passerar, ingen konkurrent. Inget fel med det, att man jagar. Det kommer mycket bra ut av den där jakten. Men man bör veta varför man gör det. Den där tröttheten som jag har känt av under de senaste åren har fört mig till insikten om vad det är jag håller på med. Sanningen är att jag har jagat resultat hela livet för att uppnåendet av resultat har definierat mig som person. Men så behöver det ju inte fortsätta i all evighet. Man kan ju ändra sig. Man kan ju inse att man inte behöver springa ifrån sig själv varenda jävla dag. Man kan till och med förstå att det kan vara skönt att lagga in årorna och bara låta ekan sakta glida fram över vattenytan. Jag lyfte kikaren till ögonen och följde än en gång min stenskvätta i flykten mellan trädgrenarna och det höga gräset. Så satt jag kvar i stolen och bara lät minuterna sakta ticka fram.   

 

2019-06-15. Benke 60 år. Sommarnatt i Glava.  


60-åringarna Eriksson och Djuvfeldt.

 

Öppet DM Uppland TempO. Jag vinner årets andra TempO, min första seger i Sverige. Om jag får säga det själv så var det på tiden. 0,3 i ranking. 

 

Strängnäs. Tolfte till femtonde juni.


Träningspass.


Årets första smultron. 


Århundradets generation Ericsson, Mårtensson, Eriksson och Hallberg slår klackarna i taket. 

 

 


PreO Väst, dag 3. Den nya generationen tar över.

 Familjen och klubben

2019-06-02. PreO Väst, Uddevalla. Flytet från gårdsdagen fortsätter. Men det är kinkigt, skala tretusen och femmeterskurvor hör liksom inte ihop. Men jag tolkar kartan rätt, gång efter gång, när den ena världsstjärnan efter den andra snubblar. Vid näst sista får jag stora problem. Punkthöjden ligger rätt men jag ser ingen höjd, bara en rishög. Jag väljer rätt ännu en gång efter utdragna överläggningar med mig själv. Men jag är så slut att jag snubblar på sista skärmen. Den är så enkel att jag går i den gamla fällan att överbearbeta uppgiften. Jag krånglar till det enkla och förlorar segern i dagens sista stämpling. Men jag blir trea. Det fina i kråksången är ju att Arno är tvåa och Magnus fyra, både den egna familjen och hemklubben dominerar. 0,06 i ranking. Manna från himlen. 

 

2019-06-01. PreO Väst, Lysekil. Äntligen en bra karta. Och bra banläggning. Jag blir bortkollrad direkt, lurad på första, som många andra. Det är okey att bli lurad. Värre är att stämpla fel. Jag gör det igen, nu på nian. Jag vet inte hur det kan hända. Jag tappar andraplatsen här och blir sjua med två fel. Givetvis vinner jag tidskontrollen, tre rätt på nio sekunder. Usain Bolt. Lucky Luke. Leif Eriksson. 

 

2019-30-31. PreO Väst, Tanumshede. Jag startar riktigt bra, har full kontroll länge. Jag ser bluffen som fällde så många på femte kontrollen. Till exempel. Till slut bommar jag 13:e. Det är samma fel som jag gjorde i Fredrikstad. Jag missbedömer i djupled. Efter kartbytet faller hela tävlingen sönder. Min åsikt. 15:e är ytterst tvetydig och området där de sju sista skärmarna sitter är mycket underligt. Jag blir helt ställd. Kartan stämmer inte. Tiden rinner ut utan att jag vet vad jag ska svara. Fem fel plus tidsfel. Plats 25. Mardröm. 


2019-05-28. Jag har varit med om det förr. När vintersäsongen töat bort och mängdträningen automatiskt skruvas ner vaknar kroppen till liv fram mot juni. Att pollensäsongen också är avslutad gör ju inte saken sämre. Plötsligt kommer jag i stakform på rullskidorna i början av juni. Mina pers på rullskidor kommer alltid på försommaren. Det här var en sådan dag. Eftersom jag blev så urbota sliten dagen innan tog jag det lilla lugna. Men det gick helt enkelt inte. Stavarna levde sitt eget liv och skidstavar är ju gjorda för att staka. Det gick så lätt. Synd att jag inte tittade på klockan när jag stack. Men det gör det samma. Jag hade en härlig halvannan timma i ljusgrön försommargrönska. Så ska livet levas. Med fart. Med stark kropp och finslipad teknik.  

 

2019-05-27. Jag har haft ganska bra ben hela våren när jag har cyklat. Den här måndagen var inget undantag. Jag körde rundan runt Slottet. Och jag fläskade på ganska skapligt. 40 minuter upp till Steinsvollen är inte bra, men det är heller inte direkt dåligt. Så började det regna, ett iskallt majregn. Jag började frysa och om jag inte försökte persa på rundan så låg jag på av ren överlevnadsinstinkt, ville inte frysa ihjäl. Kom hem på 1.21.40. Jämfört med tidigare i vår då jag hade 1.38 så var det här ju riktigt bra. Förvisso långt ifrån perset på 1.11. Men man blir ju äldre. Och bryr sig mindre. Efteråt kröp jag ner under en filt och körde på med Netflix. Om inte förr så kände jag hur trött jag var, hur gammal jag var, hur dåligt tränad jag var. Lårmusklerna kokade under filten och det värkte i hela kroppen. Så är det. Men jag somnade nöjd med mig själv. 

 

2019-05-26. Istället för att avsluta karriären på toppen och lägga upp benen på närmaste stol för att där sittande kunna njuta av alla framgångar och inkasserade segrar, fingra på lagerkransarna, låta isbiten i whiskyglaset klirra, så hände något annat. Jag kastades, eller jag kastade mig själv, beroende på hur man ser det, ut i jordens existentiella kris. Istället för att njuta började jag bekymra mig. Tänker man efter finns det mycket att bekymra sig för, det är bara att välja och vraka mellan alla apokalyptiska teman. Jag valde, som så många gånger förut, min egen existentiella favorit – vad ska jag göra med resten av mitt liv. Fågel Fenix föddes ur askan, kaos är granne med Gud. Att säga att jag har kommit helskinnad ut på andra sidan är att ta i, men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan inse, och då också formulera att jag är i kris. Eftersom jag är den typen som tycker att livet ska vara fantastiskt, alltid, varje sekund, så är den insikten en stor framgång. Smärtan av att vara i kris pockar på att den ställda frågan kräver ett svar. Så länge det svaret dröjer fortsätter smärtan att plåga mig. Och den smärtan kan inte dämpas av vare sig alkohol eller andra former av livsförnekelser. Smärtan måste genomlevas och göras konstruktiv. Jag börjar ensa glädje igen. Jag börjar förnimma ett liv efter 60, ett liv med andra värden än de som hittills har format mig. En livsstil baserat på att jaga resultat byts sakta men säkert ut mot en livsstil präglat av att ta dagen som den kommer. Den gamla klyschan att fånga dagen blir mer och mer aktuell ju mer jag tänker på saken. Fortsättning följer. 

      

2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

All Time High Litteratur
 
  1. Earnest Hemingway: The Old Man And The See (1952)
Det är det enkla som är det bästa. Och det är det enkla som är det svåra. Finns det något enklare än Hemingways lilla historia om fiskaren som äntligen får sin storfångst och som ser den försvinna inför sina ögon till hajarna. Människans kamp mot, och plats i, naturen kan inte beskrivas bättre. Den fattiga fiskaren Santiagos öde griper mig in i min själs innersta atomer och den varma relationen mellan honom och den lilla pojken får håret att resa sig på mina armar. Hundra sidor, mer behöver man inte skriva för att få nobelpriset i litteratur. Om man skriver som gamle Hem.
 
  1. Paul Auster: The New York Trilogy (1985, 1986, 1987)
Denna metafysiska thriller som består av delarna City of Glass, Ghosts och The Locked Room tog mig med storm när jag läste trilogin före min första resa till New York. Tillfälligheternas spel i den moderna storstaden gör det svårt att veta vad som är vad och vem som är vem, när det verkligen kommer till kritan. Austers prosa fick betydande påverkan på hur jag själv egentligen ville skriva.
 
  1. John Steinbeck: East of Eden (1952)
Storslagen episk roman om konflikten mellan tvillingarna Aron och Caleb. Djupt insiktsfullt om vad som sker med barn som växer upp utan trygga vuxna föredömen. Den våldsamma och hatiska Caleb för familjens destruktivitet vidare ett varv till i ekorrhjulet. Amerikansk socialrealism när den var som bäst.
 
  1. J.D. Salinger: The Catcher in the Rye (1945)
Vi följer sextonåringen Holden Caulfield under tre dagar när han lämnar skolan i Pennsylvania och åker hem till sina föräldrar på Manhattan. En absolut genial berättelse om en ung förvirrad man, vilse i tiden och verkligheten. Om alla som jobbar med människor hade förstått den här boken skulle vi verkligen kunna hjälpa varandra och inte som nu, låtsas.  
 
  1. Hermann Hesse: Das Glasperlenspiel (1943)
Hesses mästerverk där han flätar ihop mänsklighetens två viktigaste teman, matematik och musik. Hesse letar efter en värld i enighet och gemenskap utan att gå på ackord med den stora konsten.
 
  1. Harry Martinson: Nässlorna blomma/Vägen ut (1935, 1936)
Martinsons barndomsskildring från uppväxten i Blekinge där han som föräldralös auktionerades bort till ett liv som ständig främling. Världslitteraturens bästa uppväxtroman och en oöverträffad historia om hur det kan vara att mogna till man.
 
  1. Jack Kerouac: On The Road (1955)
Spelevinkarna Sal Paradise och Dean Moriarty korsar USA från kust till kust och lever ut sin ungdom och frihet längs de amerikanska vägarna. Kerouacs prosa pumpar på och efter att ha läst detta blir den ultimata drömmen att vara ung och fri och inte banga för något, inget som helst.
 
  1. Chaim Potok: My Name Is Asher Lev, The Gift of Asher Lev (1972, 1990)
Den unga konstnären Asher Lev växer upp i Brooklyns judiskortodoxa kretsar och trotsar gällande smak med sina provocerande tavlor. Som vuxen flyttar han till den franska Rivieran men lämnar aldrig mentalt sitt kära New York. Och han slutar aldrig provocera, fingrar aldrig på sin egen integritet. Bästa beskrivningen av Jantelagen och dess provokatörer jag har läst.
 
  1. Anatolij Rybakov: Arbats barn (1987)
Samhällskritisk storslagen episk roman om Sovjetunionen. Vi följer en handfull vanliga medborgares öden på trettiotalet och framåt under kommunismens härjningar. Ett realistiskt och psykologiskt mästerverk. Porträttet av Stalin är klockrent. Ger läsaren lust att göra revolution på riktigt, mot kommunister och all slags förtryckare, mot svikarna. 
 
  1. Franz Kafka: Das Schloss (1935)
Kafka är min favoritstilist. Ingen över, ingen vid sidan av. Som den första i litteraturhistorien överger Kafka positionen som den allvetande berättaren och intar en totalt subjektiv position som resulterar i att läsaren måste tolka varenda rad, varenda utsaga. Resultatet blir fullständigt halsbrytande.

   11.  John Kennedy Toole: A Confederacy of Dunces (1980)


Alla bra böcker blir refucerade av korkade förläggare. Så också detta mästerverk i humor. Fetknoppen Ignatius Reilly ligger hemma hos sin morsa i New Orleans och fiser dagen lång. Hon tvingar ut honom i olika jobb som alla har det gemensmat att de slutar i fullständig katastrof. Att författarens egen morsa fick boken publicerad länge efter sonens självmord är en historia för sig, och att publiceringen ledde till Pulitzerpriset året efter. 

 

 

12. George Orwell: Nineteen eigthy-four (1949)
Varken förr eller senare har en författare så skoningslöst slaktat myndigheternas övervakning och byråkratisering av medborgarnas vardag. För det handlar om makt och maktmissbruk, om utspekulerat våld från den starka mot den svaga, om kontrollbehov. Romanen är politisk sprängstoff och har antagligen bidragit till att förändra världen. Och dessutom både välskriven och spännande.

 

 

13. Tom Wolfe: The Bonfire of the Vanities (1987)

Fruktansvärt rolig skildring av åttiotalets New York City. En satir som gräver fram baksidorna med smältdegeln Manhattan och det kapitalistiska amerikanska samhället. ”Tom  Wolfe is the man who has what it takes to slice The Big Apple to its rotten core…”, skrev en recensent så träffsäkert.

 

 

14. August Strindberg: Hemsöborna (1887)

Många vill ju kalla August Strindberg för Sveriges genom tiderna största författare och man blir ju benägen att hålla med när man läser Hemsöborna. Detta är verkligen en folklig roman med massa humor och stor dramatik. Filmatiseringen från 1966 är en klassiker med Sif Ruud och Allan Edwall i huvudrollerna. Stor litteratur ska vara enkel, och detta är enkelt och stort.

 

 

15. Harry Martinson: Vägen till Klockrike (1948)

Martinson är min stora svenska favorit. Här skriver han om luffaren Bolle som vandrar runt genom dåtidens Sverige. En roman som träffar min egen lust att bara sticka. Jag har ju också stuckit många gånger. Ut på cykel på vägarna i Sörmland. Ut i Europa med tåg. Jag har funnit mitt Myrbråten och är lugnare nu, långt hemifrån Strängnäs. Men upptäckandets metodik är en del av min personlighet och Martinson är mästaren på temat.

 

 

16. John Steinbeck: Grapes Of Wrath (1939)

Steinbecks stora epos om kapitalismens skuggsida som gjorde honom både hatad och berömt. Boken säljer enormt, men förbannas också, bränns på bål och ställs inför rätten. Tom Joad tar med sig familjen till Kalifornien för att plocka sig rika på apelsiner, bara för att upptäcka orättvisa, förtryck och misär. Stor arbetarklassdramatik. Gripande film med Henry Fonda som Tom, regisserad av John Huston. Steinbeck som de svagas försvarare är en av mina husgudar.

 


17. Jane Austen: Pride and Prejudice (1813)


Vilket geni Jane Austen var. Suverän kontroll över berättelsen, som egentligen är en simpel såpopera, späckad med känslor och intriger. Fast temat engelsk överklass för tvåhundra år sedan egentligen inte intresserar mig föll jag pladask för en stilsäker och exakt författarinna, som både framstår som en människokännare och observatör av sociala koder. Varför har hon så få kvinnliga efterföljare?

 

 

18. Hermann Hesse: Der Steppenwolf (1955)

Precis som Martinsons Bolle är Hesses Harry Haller en landstrykare, en outsider. Han nosar sig fram genom världen, hör inte hemma någonstans, en främling, en varg. Jag blev träffad av blixten när jag läste boken. Hesse är central i min fascination för Tyskland, jag är ju inte för inte adjunkt i tyska.

 

 

19. John Steinbeck: Tortilla Flat/Cannery Row (1935, 1945)

Sätter ihop två böcker av Steinbeck med liknande tema. Steinbeck kan som ingen annan skriva om vanliga och fattiga människor. Han gör poesi av en socialklient och konstruerar stor humor på områden som man oftast förbinder med förakt. Tortilla Flat är en fantastisk rolig bok och Cannery Row är lysande poetisk.

 

 

20. Wilhelm Moberg: Din stund på jorden (1963)

En bok som ger läsaren lust att skriva om sitt eget liv (Leif i alla fall). Det stora i att finnas till, det att ha sin stund här på jorden. Poetiskt och jordnära. Det enkla livet på bondelandet kombineras med det stora universella i att leva och vara människa och försöka att finna sin väg här i livet.