2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

 

2018

Det låg an till att bli ett nytt år utan orientering, jag menar alltså fotorientering, B-sporten bland grenarna inom orienteringsrörelsen. Men så var det alltså 30 år sedan Strängnäs-Malmby vann Tiomila och vi skulle försöka samla ihop ett jubileumslag med femtio- och sextioåriga gubbar. Jag tackade ja fast jag inte har sprungit på flera år. Men ju oftare jag sprang, desto bättre kändes det i knät. Problemet var bara resten av kroppen. Benen ville inte fungera. Jag fick muskelbristningar i varenda känd och okänd muskelgrupp som finns nedanför ljumskarna. Och som ett brev på posten kraschade givetvis hälsenan också. Jag haltade mig genom Oslo city cup första deltävling och kom 28:a. Efter det strejkade benen totalt och det var på håret att jag kunde ta en sträcka i Nynäshamn. Väl där gick det ganska bra, jag plockade några futtiga placeringar fast jag var tvungen att börja gå några km innan mål. Benen var kaffeved efteråt men jag genomförde WMOC i Danmark eftersom Sirpa ville satsa där. Det roliga var att det gick bättre att springa för varje dag och sista dagens långdistans blev årets lopp. Jag hade inte ont och blåste på som en blådåre. Kom på plats 16 i B-finalen. Hyfsat. Sedan fick jag ont i hälsenan. Jag startade i Veteranmästerskapet i Norge, men gick mer än jag sprang. Lagom till årets semester, tre veckor i Karibien, började benen fungera på nytt. Jag genomförde gatloppet i Havanna och elva orienteringar utan att hamna i rullstol. Jag kunde stoltsera med att ha vunnit orienteringstävlingar i Kuba, Panama, Nicaragua och Jamaica. Inte många som kan det. I MtbO är det tungt att vara 59 bast och tävla mot tio år yngre killar. Men jag klarade mig hyfsat i både SM och O-ringen. Nytt för i år var att jag slutade bomma och strula och ramla. Jag körde bra på både sprint, medel och lång i Falun och fick platserna 17, 17 och 16. Ingen kan anklaga mig för att inte vara jämn. På O-ringen kom jag för sent till start första etappen eftersom puckhuvena i arrangörsstaben ändrade våra starttider utan att informera oss. Sedan gick det bara bättre och bättre och gissa vilken placering jag fick till slut, just det, 16. Jämnheten själv. Så över till orienteringssportens blå band, den enda grenen inom rörelsen som kan kallas A-sport, PreO. Jag åkte till PreO Syd och PreO Väst som The New Kid In Town, The Golden Boy. Och det gick käpprätt åt helvete. I en A-sport kan man inte bara komma och ställa ut skorna och tro att allt ska fungera. Lampan jag hade lånat till natten i Kristianstad funkade inte. Första kontrollen i Åhus satt så mycket fel att hela tävlingen blev förstörd. Men i Perstorp slog jag till, gick fullt, säkrade lite väl mycket på tidkontrollen och tappade segern, men blev trea och fick en karamell till rankingpoäng. I Vänersborg och Tidaholm bommade jag, en riktig käftsmäll, inga användbara rankingpoäng. Det fina i kråksången var att jag satte mig ner och började analysera mina fel. Plötsligt insåg jag att jag kunde kategorisera dem. Detta mentala arbete gav utdelning på O-ringen. Jag höll en högre jämnare nivå och gallrade bort en del gamla fel. Det gav tre fina rankingpoäng, tvåa på första och fjärde etappen och sexa sammanlagt. Detta ledde till att jag klättrade till plats 12 på rankingen. När landslagsledningen fick två återbud till den Nordiska landskampen var det Mr Eriksson som man ringde till. Jag tackade för förtroendet och gick fullt första dagen i Silkeborg, fyra och bäste svensk. Andra dagen måste banläggaren fått tuppjuck. Jag gick fullt igen fast facit visade plötsligt fem fel, otroligt svag banläggning. Ihop med Stålnacke, Lundkvist, Jakobsson och Sterner i Sveriges andralag blev vi tvåa efter Finland, och vi krossade förstalaget. Konstigt nog hade jag kommit sexa första året i SM TempO men nu kunde jag inte upprepa bragden och kom 20:e. På natt-SM blev jag elva och på dag-SM sjua. Min analys av mig själv var långt ifrån färdig. Men oj vad nära jag var att vinna just dag-SM, natt-SM också om sanningen ska fram. Men segrar ska ju inte komma alltför lätt, åtminstone inte de stora titlarna. Jag är inte färdig för att vinna ett mästerskap. Men den dagen närmar sig med stormsteg.    

 

 

2016 

Mest som av en tillfällighet åkte jag ut till Lier en vårdag och var med på pre-o. Jag tyckte det var skitkul fast resultatet lyste med sin frånvaro, landade i resultatlistans nedre regioner. Av bara farten deltog jag i Elverum några veckor senare och ögnade framgång, kom sjua på de norska landslagsuttagningarna. Men det som framför allt var roligt var glädjen över att utveckla sina egna färdigheter. För om någon tror att pre-o är handikappidrott är det bara att tänka om. Sporten är otroligt krävande. På O-festivalen var jag tillbaka i resultatlistans mittre träsk. I O-ringen blev jag 20:e efter svajande etapper. Jag hade så stora svårigheter att tackla kartans skevheter att jag inte visste vad jag skulle göra till slut. Det var ju lika för alla men jag fattar fortfarande inte hur täten kunde behärska utmaningarna. I september var det öppen landskamp i Halden. Jag blev slaktad, kom 48:a, 60:e och 44:a. Nu var ju hela världseliten där, men i alla fall, jag nämner det på nytt, pre-o är en elitidrott. Men oj vad mycket jag lärde mig, det är ju så i pre-o, man kan inte träna, man måste gå bra banor, tävla. Min gamla antagonisk från Vingåker i Sörmland på 70- och 80-talet, Stig Gerdtman, numera världsmästare i pre-o, delade med sig av sina erfarenheter. Jag har mycket att lära, det är det som gör grenen så rolig. I april halade jag upp 30 lakan och köpte mitt livs första terrängcykel. Det borde jag ha gjort för länge sedan. I maj körde jag Stockholm Grand Prix i Tveta, Rudan, Enhörna och Järfälla. Det gick käpprätt åt helvete. Jag ramlade, tog fel vägval, bommade, tappade kartan. Jag höll alltså till i resultatlistans nedre del. Men skoj var det. Det jag inte alls klarade var att känna mig bekväm på cykeln, behärska den, och hitta flytet i kartläsningen. I mtb-o måste man veta när man ska läsa kartan och när man inte ska det. Och så fläska på som en idiot i cyklingen. Första helgen med SM i sprint och långdistans gick i Leksand. Eftersom det var ett svenskt mästerskap var jag tillbaka i Strängnäs-Malmbys tröja. Jag cyklade fortfarande för sakta, bommade och ramlade. Jag blev 19:e på sprinten och 17:e på lången. Men vad roligt det var att träffa gamla konkurenter igen, det är inte precis bara jag som har lagt av att springa på grund av skador. I O-ringen dubblerade jag med mtb-o och pre-o. Efter en hyfsad sprint var jag 16:e man men körde bort mig totalt på medeldistansen, kom 60:e. Jaktstarten på lången gick hyfsat med 23:e plats, kom 30:e sammanlagt. Sista vändan var den andra SM-helgen i Gustafs, medel och långdistans masstart. Jag blev 16:e på medel, men under masstarten upptäckte jag att jag hängde med. Sommarens hårdträning hade gett resultat, ingen kunde cykla ifrån mig. Tillsammans med Stefan Killberg och Pär Westblad ledde jag hela loppet tills jag tappade Emit-pinnen på den sista gafflingen utan att hitta den efteråt. Närmare ett SM-guld har jag inte varit på länge. Jag hade fått blodad tand.   

 

 

 2015 

2015 blev nog mitt Armageddon, mitt Ragnarök som orienterare. Jag hade ont i knät hela vintern och förhoppningen om att smärtorna skulle gå över när våren kom grusades. Jag försökte, men jag sprang och haltade. Dessutom sprang jag långsammare. Jag genomförde tre deltävlingar i Oslo city cup. Året före hade jag vunnit allt, nu kom jag åtta, sexa och tia. Till råga på allt elände ströks min åttondeplats eftersom jag glömde stämpla på en av kontrollerna. Samma sak hände i skogen, istället för att slåss om segern i Blåveissprinten i Fredrikstad blev jag sjua, och i Solrenningen i Norwegian Spring kom jag sexa. På Lördagskjappen i Moss kastade jag in handduken. Jag hade så ont att jag inte längre kunde springa. Jag stoppade kartan i fickan och gick tillbaka till målet. Knät var svullet som en handboll. En magnetröntken visade stor slitage på lårbenets broskyta, eller rättare sagt, brosket var helt borta. Under sommaren förvärrade skadan sig fast jag inte sprang. Jag kunde inte ens springa hundra meter. Pliktskyldigt gick och joggade jag mig genom en dag på Ringerike 2-dagers, sprint och mellandistansen på Veteranmästerskapet och sedan semesterresornas 5-dagars i Torcana och Spartacus cup i Ungern. Men det var lönlöst. Visst kan en skogspromenad vara trevligt, men det är ju inte orientering. I orientering ska man jaga sekunder. Jag har onda aningar om att mitt liv som orienterare är över. 

 

2014

Att rycka upp en åldersklass i veteranorientering är oftast en fördel. Man är yngst i klassen och borde vara lite snabbare än motståndarna som har några fler år på nacken. Vad man lätt glömmer är att man också som veteran behöver vara lika mycket på hugget som någonsin en elitlöpare är. Jag förberedde mig hela vintern på att våren skulle komma, och på att vara klar när startskotten skulle smälla. Jag var bra tränad på skidor och inte minst, jag hade designat ett nytt personligt program för mental träning, inspirerad av Arne Jörstad Riises bok "Norska vinnarskallar". Sedan sprintorientering blev infört har jag älskat distansen, fart och fläkt, extrem koncentration kombinerad med framförhållande, kort sagt den optimala intellektuella utmaningen. Jag startade i Oslo City Cup, fyra individuella lopp i parker och så jaktstart på femte etappen. Jag vann alla fyra loppen och jaktstarten blev därför "a walk in the park", fast jag sprang i H 50 och mötte mycket yngre motstånd. När tävlingarna flyttade in i skogen fortsatte trenden. I Sandefjord vann jag en sekundstrid, också i H 50, och tog min sjätte raka. Så kom Jörgen Mårtensson in i bilden. På vårens första klassiker, "Lördagskjappen", bommade jag för första gången under våren och Jögge vann överlägset på en tid jag inte hade kunnat slå ens med ett perfekt lopp. Jag blev turligt trea och måste ge vika även för Sören Jonsson på andra plats. När "Norwegian Spring" stod för dörren och därefter "Eikerlöpet" fortsatte det att handla om Jögge eller Leffe. Jörgen vann "Vårspretten" 32 sekunder före mig. Jag vann "Solrenningen" med 24 sekunder före Jögge och "Eikerlöpet" med futtiga tre. Med åtta skalper i bältet lät den nionde segern vänta på sig. Jag var tvåa på Nydalten efter Gjermund Rören i H 50 och tvåa efter Rune Berge på Hadelandslöpet i H 55. På Kort-KM var jag 18:e i seniorklassen. Även på "Pinselöpet" i Kongsberg klassade jag ner mig i H 50 och blev fyra i ett stenhårt startfält som såg Jan Richard Eriksen som segrare. Mellan slagen i veteranklasserna sprang jag den långa nionde sträckan på Tiomila i Eksjö, Modum blev 155:a. Den strålande vårformen skulle kulminera på Femdagars i Skåne var det tänkt. Men jag var sliten efter våren, och hade bränt mycket energi som banläggare på O-festivalen som Modum arrangerade. Smärtorna kom som ett brev på posten. Hälsenan ruttnade och höften / baksidan av låret låste sig totalt. Jag haltade till start i Vånga på O-ringens första etapp och det kändes som ett under att jag blev åtta och ellva på de två första etapperna, bara 3 och 4 minuter efter. Det kändes bättre och bättre och när jag fick terrängtyper med svår finorientering slog jag till med en fjärdeplats ute vid Friseboda och höll på att vinna på Ryssberget, Christer Skoog passerade mig på näst sista och vann med 9 sekunder. Men nu var krafterna verkligen slut. Jag gick ut fyra på sista etappen efter Christer Skoog, Janne Nordin och Lasse Lönnkvist och med Sixten Westlund i hasorna. Sixten kom ifatt men jag orkade inte hänga med. Jag var så slut att jag bommade för första gången på hela veckan, tre kontroller på rad, men klarade att hålla femteplatsen. Årets höjdpunkt egentligen, femma i O-ringen, och det utan att vara i form, man kommer långt med mental träning... Efter att ha slickat såren började höstsäsongen. Jag stannade till i Hjo på väg hem till Strängnäs och blev trea på söndagens långdistans i H 55, formen var fortfarande usel. Jögge startade på Ringerike 2-dagers och vann båda dagarna, jag var givetvis tvåa på tunga ben. Den nionde segern kom när den som bäst behövdes. Jag vann Buskeruds kretsmästerskap i H 50 i ett starkt startfält på en bra bana tack vare mästerlig koncentration. På stafetten dagen efter var jag så slut att jag för första gången i livet fick stryk av Kaspar, min son, på sträckan. Det var honom väl förunnat. Veteranmästerskapet skulle bli en duell mellan Jörgen Mårtensson och Leif Eriksson i H 55. Jögge höll stilen och tog hem en trippel. Jag gick uselt på mellandistansen och blev bara sjua. På långdistansen gick det skapligt och jag blev trea. På sprinten blev det silver och således äntligen en dubbelseger. Men jag var inte i form, hade inte varit det på hela hösten. Måndagen efter veteranmästerskapet opererade jag hälsenan, det vill säga snittade loss hälseneskidan som vuxit fast i själva senan. Det var en chansning mitt i säsongen men det funkade som jag trodde. Tre veckor efter operationen startade jag i Montenegros 5-Days. Hälsenan höll men jag fick överaskande stryk på alla fyra gatusprinter av schweizaren Joseph Brügger. På tredje etappens mellandistans utklassade jag dock allt motstånd med ett av årets mest perfekta lopp och kunde vinna sammanlagt. Men återigen var krafterna slut. Kraftlös sprang jag terrängloppet Furumomila på nästan 45 minuter. Höstens höjdpunkt Blodslitet upplevdes som på läktarplats. Jag sprang rätt bakom täten i en och en halv timme fullständigt tom på energi och blev tia, bara halvminuten efter. Ett stenhårt cykelpass på 75 km vände formen så jag kunde vinna i Ungern. S-O Hellström tog hem första etappen och tjeckern Jaromir Sramek den andra i H 50. Årets tolfte seger kom på söndagens långdistans som också ledde till att jag vann sammanlagt. Mitt bästa år någonsin som veteranorienterare kunde läggas till handlingarna.

 



2013
Trots en lång skidvinter mötte jag våren med fjäderlätta ben. Det gick så fort att jag sprang ut 90 grader fel från första kontrollen på årets första lopp, Vårspretten. Men efter det sprang jag upp till trea. På Lørdagskjappen var jag noggrannare och fick till ett praktlopp. Knut Mathisen gjorde någorlunda motstånd halva banan men resten av startfältet kvaddades grundligt. På Tiomila har jag sprungit sista sträckan de senaste åren och haft ungefär två timmar, nu pressade jag mig runt på 1.45, visserligen är det lättsprunget vid Kungsängen, men det var också ett bevis på att formen stod sig. Modum blev 215:e lag. I ett tufft startfält blev jag femma på Eikerløpet. Men alla framgångar till trots så kanske Nydalten var årets viktigaste lopp. Jag bommade grovt på två kontroller och fick mig en nyttig tankeställare om vad jag kunde och bevisligen fortfarande inte kunde blev 19:e. Sedan var det slut på det roliga. Jag kan nästan säga på metern när formtoppen tog slut, efter två kilometer i terrängloppet Hank Williams. Resten av våren blev en pina. Jag släpade mig genom första sträckan på 15-stafetten och sista på Jukola. Formsvackan tog en plötslig paus när jag blev trea på Pinseløpet i Kongsberg, men under O-festivalen var jag åter totalrutten. Jag hoppade över en kontroll på sprinten och på medeln och långdistansen var formsvackan monumental, blev åtta och tolva, inte så pjåkigt, tack vare att jag nästan inte bommade. Efter en välbehövlig vila kom krafterna tillbaka lagom till Eskilstuna-Weekend som jag länge har velat springa. I hemmaterräng vann jag ganska klart fast jag kunde ha orienterat noggrannare. Årets höjdare blev den finska fjällorienteringen som jag sprang ihop med min fru, vi fick det sista priset som femte patrull i mixklassen efter en långspurt. Modum var med i den första upplagan av Night Hawk där vi spelade statister. Och så började mästerskapen. På kortdistansen i kretsmästerskapet sprang jag i seniorklassen och bommade bort mig. På långdistansen torskade jag som vanligt mot Jörgen i H 50 men en dubbelseger smakar ju aldrig fy. I stafetten förlorade vi mot Kongsberg efter ett sekunddrama. Av bara farten dubblerade jag med en sträcka i seniorkavlen. Årets märkligaste händelse skedde under mellandistansen på Veteranmästerskapet. Jag bommade ingenting men tappade tidtagningspinnen och letade så länge efter den att en tredjeplats förbyttes med en nionde. På långdistansen visade sig den gamla svagheten som hade stuckit upp sitt fula tryne på Nydalten och jag bommade andra med sju minuter, blev tia. Sprinten gick hyfsat, Jögge vann och jag kom fyra. Konstigt nog så tappade jag tidtagarpinnen ännu en gång, nu på NM stafett, något som medförde att jag blev spurtslagen av Ringerike, ska man le eller gråta? Sedan var det slut på det roliga. Jag drog mig ur Blodslitet på grund av plötsliga hälsenebesvär. Efter första etappen på Italiens femdagars på Sardinien kunde jag inte gå. Hösten avslutades därför med min tionde hälseneoperation på det norska idrottsmedicinska institutet.  

2012
Åker man Vasaloppet på 5.11 första helgen i mars kan man inte klaga på att man kommer dåligt tränad till säsongsstarten. Men jag opererade menisken två dagar efter Vasan och hade som vanligt på äldre dagar blytunga ben hela våren. Eftersom min mamma fyllde 80 år i påsk åkte jag hem och väl hemma sprang jag självklart påskorientering i Kjula och för första gången sedan utvandrin-gen hemma i Strängnäs. Trög i starten tog jag inte ledningen förrän vid tredje i Kjula och höll den in i mål. Men i Strängnäs gamla hederliga Skrumpskog torskade jag med dryga minuten mot rumpmasen Stefan Nyberg trots ett perfekt lopp, obeskrivligt irriterande. Hemma i den mer tungsprungna norska terrängen på Norwegian Spring trampade jag luft. Vi blev diskade i stafetten efter att ha sprungit med fel brickor, som var mitt fel, och individuellt var jag tolv minuter efter Jögge på 14:e plats. Som vanligt glänste Modumgutterna i Tiomila. Eirik Jelstad, Karsten Kopland, David Løver, Stian Jelstad, Arno Grønhovd, Henrik Mårtensson, Roar Bye, Jörgen Mårtensson och Jens Kristian Kopland skickade ut mig i, just det, omstart på sista. Jag gick bra och gled in på 150:e plats. Nästa usla lopp på norsk jord var Eikerløpet, orkade inte lyfta benen från backen och blev trea, ingen fart i kroppen. Sedan gick det åt fanders på Jukola. Redan under uppvärmningen kände jag stelhet i hamstrings och efter bara några km började kramperna. Dessutom gick meniskskadan upp. Haltade in på 290:e plats på sista efter att Eirik Jelstad, Erik Trøen, David Løver, Henrik Mårtensson, Jörgen Mårtensson och Karsten Kopland hade sprungit. Skadorna hindrade träning under semestern i Kalifornien och när jag kom till O-ringen i Halland var jag fortfarande krympling och blev 24:a. På Drammenløpet fick jag åter bita i gräset mot tre Buskerudlöpare men när det var dags att försvara fjolårets kretsmästerskap var skadorna bättre och indivuellt slog jag till med ett riktigt bra lopp på en bana och i en terräng som jag normalt inte behärskar, kuperade långsträckor. Knut Edvard Helland, den femtioåriga pojkspolen från Ringerike, vann med minuten före mig. Utan Jens och Jörgen som var ute på resande fot var vi chanslösa i stafetten. Veteranmästerskapet avstod jag på grund av sjukdom. Sedan debuterade jag i Råtassen, Buskeruds klassiska långdistanslopp, som uppkörning mot Blodslitet. Jag blev sexa, mest beroende på svagt startfält. Sedan slog jag till på Blodslitet med ett taktiskt lopp där jag inte drog en meter samtidigt som jag hade full kontroll på gafflingarna. Michael Wehling rodde hem segern till Sörmland och jag blev sjua efter ett perfekt lopp. För omväxlings skull avslutade jag, Pål och Spädde året i Barcelona istället för i Ungern. Jag vann det första gaturacet fem sekunder före Spädde men var tvungen att kasta in handduken nästa dag efter en matförgiftning. 
    

2011
Det gjorde ingenting att starten på säsongen blev inställd på grund av mycket snö, efter en lång skidvinter var benen tunga som bly. Jag vårdebuterade i Sandefjord och Larvik i mitten av april och sprang som en kratta, blev 5:a och 14:e. Det gick lika tungt på Tiomila hemma i Fryckes vardagsrum i Tullinge, slet mig runt åttonde sträckan över 12 km i min 29:e start. Eftersom jag ligger en start efter Jögge så blir det säkert några år till. På tal om Jögge så hade vi vår klassiska vårduell på Eikerlöpet. Han vann som vanligt men jag var bara två minuter efter den här gången och kände vittring. Formen steg sakta och jag startade i 15-stafetten och en etapp av Pinselöpet utan att förta mig. På mitt 23:e Jukola sprang jag sista eftersom jag är klubbens bäst tränade spurtkanon. Jag hade ett härligt flyt i över en mil tills jag slappnade av lite och la mig bakom en finnpajsare som sprang ut på fel hygge och förstörde mitt lopp. Men Modum blev så bra som 162:a (Eirik Jelstad 291, David Löver 160, Erik Molenaar 176, Karsten Kopland 190, Henrik Mårtensson 184, Jörgen Mårtensson 167, Leif Eriksson). Sedan exploderade jag. Midsommaraftons sprint i O-festivalen blev årets lopp. Jag drog hem H 50 efter ett racerlopp som fick konkurrenterna att häpna. Men att jag klarade av att bli trea i lördagens långdistans var nästan en lika stor prestation eftersom jag har svårt att hålla farten uppe i längden. Dagen efter fick jag ont i halsen och blev inte mig själv under resten av sommaren. Jag genomförde ett trevligt 3-dagars på Gotland där jag blev sexa och fick sträcka vapen mot gamla ärkerivaler som Ronny Liljegren, Pär Westblad, Lasse Nordström och Anders Ehnmark. När jag blev frisk började det regna och jag sträckte baksidan av låret. Skadad joggade jag och gick genom banorna i regnet på Buskeruds KM mellandistans, Veteranmästerskapets alla tre distanser och Ringerike 2-dagars. Under ett plötsligt tillfrisknande vann jag KM långdistans och stafetten ihop med Jens Kristian Kopland och Ingvar Braaten (som ersatte Jögge när han blev inlagd på sjukhus för hjärninflammation). Skadan gick upp igen under Lidingöloppet och jag haltade mig först genom Puglia 5-dagars, där jag blev fyra och Eger Grand Prix där jag klädsamt lät Spädde få kliva upp överst på prispallen FÖR EN GÅNGS SKULL! med en snöplig marginal av 23 sekunder.

Sven-Olov Hellström och Leif Eriksson tog dubbelseger i Ungern.

2010
Efter häloperation i november året innan sprang jag inte ett steg på hela vintern. Åkte desto mer skidor så kondisen var hyfsad när vitsipporna började visa sig i backarna. Vårdebuten skedde på Vårstafetten där jag tillsammans med Karsten Kopland, Lars Grönhovd, Henrik Mårtensson och David Löver harvade runt i de bakre skikterna. Men foten kändes hyfsad och bättre skulle det bli. Den blev så bra att jag sprang långt på Tiomila i Finspång (mitt 28:e) där vi blev 125:a, sensationellt bra. Mina lagkamrater var Aleksej Aleksejonok 23, David Löver 100, Erik Molenaar 109, Ivan Afasef 105, Leif Eriksson 119, Roar Bye 128, Jens Kristian Kopland 133, Henrik Mårtensson 144, Jörgen Mårtensson 137, Karsten Kopland 125. På Kristi Himmelsfärd hade jag och Jögge duell i H 50 på Eikerlöpet. Jögge drog som vanligt det längsta strået. Han slog mig på varenda jävla sträcka, utom till sista och i spurten, då min överlägsna kondis började göra sig gällande.
 
Kytäjä-Jukola avgjordes i grannområdet till det legendariska regn-Jukola 1981. Jag körde sista (22:a starten) och Modum slog åter världen med häpnad genom att komma 166:a (Aleksej Aleksejonok 166, Lars Grönhovd 296, Stian Jelstad 284, Jens Kristian Kopland 239, Ingvar Bråthen 236, David Löver 187, Leif Eriksson). Sedan kom jag i form. Jag kom i så bra form att jag dammade förbi första kontrollen både på sprinten och långdistansen under O-festivalen, blev tolva och elva. Men i stafetten skärpte jag till mig och sprang upp från sjätte till trea på sista efter att Jens Kristian Kopland och Jörgen Mårtensson hade varit i elden. Formen konserverades under sommaren men på Veteranästerskapets långdistans bommade jag två kontroller och blev bara tolva. På söndagens mellandistans visade jag emellertid var skåpet skulle stå. Jögge ledde halvvägs men sedan tog jag över. Höll på att missa tredje sista men höll nerverna i styr och vinklade ner rätt. Men tappade ledningen på manövern och krigade till mig guldet genom en långspurt till sista kontrollen som det slog gnistor om.

KM-helg i sommarsol uppe i fjällen i Nesbyen blev ett minne för livet. Resultatlistan i H 50 var som vanligt. Jögge först och jag tvåa. En anekdot var ju att jag bara låg fyra en kilometer från mål men tog ånyo en gammal världsmästare på kondisen, den här gången Öyvin Thon. I stafetten klassade David, Jörgen och jag ner oss till seniorerna och gav Kongsberg en match ända in till målsträcket där vi fick sträcka vapen med fyra minuter. På NM blev Eirik Jelstad, jag och David 69:a på stafetten uppe i Beitostölen. Och sedan låste sig baksidan av låret. Jag bröt Lidingöloppet och haltade runt de två första etapperna i Puglia femdagars dit vi hade förlagt en semestervecka. På tredje etappen blev jag frisk och kunde utmana Jögge resten av veckan men jag låg alldeles för långt efter då och blev fyra. Blodslitet blev en motgång. Jag kom dåligt ut i starten och låg länge och harvade i ingenmansland och bommade till slut och blev trött och blev inte bättre än 33:a. Formen som egentligen försvann efter KM tittade tillbaka under årets numera traditionella höstavslutning i Ungern. Jag vann båda dagarna för tredje året i rad. 
    

2009

Redan innan snön hade smältit bort sprang vi Tyrinatta för att få oss ett nattlopp innan Tiomila. David och Lars tog hand om de två första parallella sträckorna innan rutinen fick tala på tredje och fjärde med femtioåringarna Jens Kristian och Leif. Vi blev nia. Ingen manikyrväska i pris som året innan! Mitt tjugosjunde Tiomila var glädjande nog förlagt till Perstorp i Skåne, fast terrängen var inte lika snabblöpt och rolig som jag hade förväntat. David inledde som vanligt starkt på första, sedan låg Modum och harvade runt 220 hela tävlingen. Vi blev 227 med fyra gubbar i laget, fyra juniorer och blott två seniorer. Laget bestod av David Løver (116) Lars Grønhovd (234) Leif Eriksson (220) Erik Molenaar (230) Jens kristian Kopland (220) Karsten Kopland (230) Eirik Ristesand från Konnerud (244) Helge Kopland (241) Roar Bye (238) Eirik Jelstad (227). Min premiär i H 50 gick käpprätt åt helvete. På Solrenningen utanför Sarpsborg under Norwegian Spring blev jag elfte gubbe efter en grov femminutersmiss på tredje kontrollen där jag förväxlade en sänka med en höjd. I stafetten fick vi inte ihop lag så jag hoppade in i det äldre veteranlaget för att få ett träningspass. Kuriosa är att jag efter tävlingen blev uthängd på orienteringssajten opn.no som fuskare! Sajtens nitiske redaktör hade sett mig springa längs en åkerskant och menade bestämt att man enligt reglerna ska springa på andra sidan diket inne i skogen. Den regeltolkningen är ju löjlig. På Kristi Flygare startade jag i Eikerløpet. En tredjeplats i H 50 var ganska mager betalning efter ett bra lopp. Tre sekunder från andraplatsen men chanslös på seger. Jag tävlar i en generation av hårdingar. Med sommaren kom Jukola i Mikkeli och jag gjorde min 21:a start i den klassiska tävlingen. Laget var Aleksej Aleksejonok (117), Lars Grønhovd (216), Ilyia Belyanko (250), Eirik Jelstad (231), Jörgen Mårtensson (188), Leif Eriksson (184), Stian Jelstad (182).

Eriksson knyter näven efter ett bra lop på sjätte sträckan i Mikkeli.


Prisutdelning O-festivalen H 135. Etta Nydalen (Eirik Næss Ulseth, Stig Bjergaard, Esten Koren). Tvåa Asker (Bjørn Gulbrandsen, Trond Rønneberg, Jan Richard Erikssen). Trea Modum med Jens Kristian Kopland, David Løver, Leif Eriksson).
   På O-festivalens förtsa medeldistans startade jag först och fick till ett hyfsat lopp. Sprang en lång vänstersväng på långsträcket som kanske var ett tveksamt val och strulade på en uppförsträcka och förlorade två minuter. Blev nia i H 50, tre minuter efter Knut Wiig Mathisen. På stafetten kunde vi inte upprepa fjolårets triumf. Jens Kristian hängde med bra på första och David skickade ut mig som tvåa på sista. Såg aldrig röken av Nydalen och halvvägs blev jag passerad och ifrånsprungen av Askers Jan Richard Eriksen. Men vi blev trea. Och det utan Jörgen. 
   Sedan var det totalkört. Min onda häl fick mig att halta så kraftigt att jag inte kunde springa mer den sommaren. Stod över Dolomiternas Femdagars. På KM stafett hoppade jag in i andralaget, öppnade försiktigt men fick upp farten mer och mer. Jag kom så tidigt till växling att Roar inte hann nolla brickan, vilket resulterade i att vi blev diskade. Säsongens första kanonlopp kom i det norska Veteranmästerskapet på medeldistans. Med långpass på rullskidor och cykeln i armar och ben sprang jag in till silver utan att bomma en meter. Uk tjatade tills jag tackade ja till att springa NM-stafetten. David bommade førsta och var sist en stund innan återhæmtningen børjade. Han skickade ut mig som 41:a och redan efter førsta var jag ifatt Arno, min egen styvson. Kontrollerna satt dær de skulle men de trønderska backarna tog musten ur mig. Jag væxlade som 39:a med Arno på behørigt avstånd. Karsten Kopland avslutade men tappade till 60:e plats. 
 

Om två gånger i rad är en tradition så avslutades säsongen traditionsenligt med Eger Grand Prix i Ungern, i år ihop med Pålle, Frycke och Spädde. Eftersom jag vann med en dryg kvart året innan trodde jag det bara var att haltande åka ner och ställa ut skorna. Lyckligtvis sprang jag bra, för konkurrensen var betydligt hårdare detta år. Vann H 50 båda dagarna med femti sekunder, nära ögat. Hemkommen la jag mig på operationsbordet och rensade bort några gram brosk och annan skit från hälen. Framtiden får visa när jag kan springa igen. 

Sörmländska hårdingar i Ungern. 

2008

 

Traditionsenligt startades säsongen med den lilla trevliga nattstafetten Tyrinatta uppe i Ringerike i april. Modums lag bestod av mig och Erik på de två första parallella sträckorna och David som dubblerade på tredje och fjärde. Det låg fortfarande snö i skogen och luften var full av fuktighet. Jag fick möjlighet att prova ut kombinationen läsglasögon och pannlampa och det funkade skapligt till den sista kilometern då brillorna duggade igen fullständigt. Löpningen gick överraskande lätt efter en vinter med mycket skidåkning och på upploppet knackade Erik mig på axeln och vi växlade samtidigt, inte alltför långt efter täten. David sprang upp oss till tredje plats. Tror vi. Vi fick i alla fall pris som tredje lag, fast resultatlistan dagen efter placerade oss som femma. Under Norwegian Spring bodde klubben utanför Strömstad och vi tävlade både individuellt och i stafett. Individuellt blev jag sjua i H 45, fem minuter efter Jan Sverre Edstrøm. Tre av minutrarna tappade jag på två sträckor i den grova kuperingen längst bort på banan. På de lättlöpta partierna höll jag jämna steg. Stafetten slutade med fiasko för hjältarna från Modum. Erik inledde fint på första och var inte mer än tio minuter efter världsmästare Gueorgiou. Vår lovande junior Karsten hade emellertid glömt att han var lovande och sprang en kvart saktare än Erik. Jag sprang riktigt bra, bommade bara en minut och hade tre minuter sämre tid än Erik. Roar stämplade fel på fjärde sträckan och David avslutade starkt som vanligt ovetande om at vi var diskade. Tiomila 2009 vid Rosersbergs slott var en härlig tillställning. Äntligen hade arrangörerna jobbat upp tävlingen dit där den hör hemma, i ren Jukola-klass. David inledde som 168, en placering Modum i stort sett höll genom hela natten fram till slutplaceringen 169. Efter David sprang Trond Cato, Leif, Erik, Jens Kristian, den lovande Karsten, Eirik, Roar, Hanne och Stian (tre juniorer, en kvinna, två H 45:or, en H 40, en H 35:a och hela två seniorer). Jag småbommade på mitten och blev ifattsprungen av Hasse Melin. Men jag lät honom vinna spurten av ren hygglighet eftersom jag slog honom på O-ringen i Mjölby.

 

På Pinseløpene i Kongsberg startade jag bara på lördagens kortdistans och blev trea, halvannan minut efter vinnaren Kim Farnes Hansen. Till Jukola i Tampere åkte vi med tre gubbar, tre juniorer och senioren Erik. Precis som på Tiomila harvade vi runt på placeringar runt 200. Tack vare en del intervallträning med friidrottsklubben under våren vann jag spurten i min klunga på sista sträckan och kastade mig i mål som 199:a. Helgen efter Jukola arrangerades Norsk O-festival vid Siggerud söder om Oslo. Som föreberedelse inför Femdagars startade jag alla tre dagarna. Till fredagens kortdistans åkte jag direkt från jobbet och det var ingen lyckad lösning. Med tankarna på andra håll orienterade jag utan precision, låg elva efter nio kontroller men gjorde ytterligare en jättebom och slutade 41:a. Inför lördagens klassiska distans hade jag små förväntningar. Benen var blytunga och terrängen vresig. Att jag blev tolva, bara sju minuter efter Svein Erik Søgård, ansåg jag vara ett steg i rätt riktning. Så kom stafetten. Eftersom vi vann 2006 i H 135 och inte ställde upp 2007 var det som om segern skulle försvaras. Jögge hade haft gubbvad hela våren så jag fick ta sista. Jens Kristian bet sig fast på första och växlade sjua, halvannan minut efter Janne Granstedt i Halden. Jögges vad höll och som vanligt sluggade han sig upp i täten. Jag sprintade ut först, hörde några flåsa bakom mig till första men var sedan ensam i skogen hela loppet. Benen var lätta och orienteringen flöt på ända till åttonde där jag plötsligt gjorde ett parallellfel på tre minuter. Men det var ingen fara på taket. Konkurrenterna hann inte ikapp och vi segrade ånyo.

 

Veckan efteråt blev jag skadad. Hälen hade ömmat hela våren men plötsligt blev den dramatiskt värre. Det gjorde ont att börja springa, sedan blev det lite bättre men efter en halvtimme ruttnade den fullständigt och jag började halta. O-ringen i Sälen. Vilken folkfest. Men jag trivdes inte. Skadan störde och tankarna var på andra ställen. Men starten i Berga By var hyfsad. Konkurrensen i klasserna H 45 var mördande men jag låg på 16: plats efter halva loppet när ett parallellfel förde till en femminutersmiss och jag blev 31:a. Jag hade bommat lika mycket den första etappen som jag hade bommat under hela veckan de senaste åren. Smärtorna i hälen var våldsamma den andra dagen. Trots detta och tidig start blev jag 18:e efter ett bra lopp. När jag på den tredje svåra etappen skulle avancera upp mot Top 10 var det jag själv som gick i banläggarens fällor. Jag råbommade tredje kontrollen, var 106:a vid fjärde och 52:a i mål. Det gick inte bättre uppe på Hundfjället. Solsken och bedövande vacker natur hjälpte inte en förvirrad Eriksson med mittlivskris. Två grova bommar resulterade i 66:e plats. På jaktstarten vid Lindvallen gick jag ut en halvtimme efter täten och stapplade in i mål som 37:e gubbe, steget bakom Mats Walheim som hade bommat näst sista och nästan släppt förbi mig. Hösten kom och jag slickade mina sår. Familjen har gjort det till en tradition att vi åker till Stockholm där vi kombinerar att springa Lidingöloppet med att hälsa på Hellströms på Hammarbyhöjden. Jag startade på 15 km för skojs skull och hade det riktigt skojigt fast hälen smärtade. Kom i mål på 1.10. 18 oktober var det dags för Blosslitet som jag inte hade kunnat starta i de två sista åren. Kom iväg dåligt i starten men jobbade mig uppåt i fältet. Hade duell med både Uffe Eriksson och Tore Sagvolden. Uffe fintade jag bort på ett vägval och Tore var visserligen steget före i mål men det var jag som skrattade bäst och sist eftersom han hade hängt mig och sprungit den andra fjärilen åt fel håll. Placering 24. Kan bättre. Året avslutades med orienteringssemester i Ungern. Jag och Pål Schmidt tok ut våra sista semesterdagar och tog flyget till Budapest. Ett par timmars bilfärd österut från den ungerska huvudstaden deltog vi i Eger Grand Prix. Utöver Schmittan var motståndet i H 45 klent och jag kunde enkelt inkassera en flaska rödvin i segerpris efter vinst bägge dagar. Pål ordnade en dubbelseger till Strängnäs. 

   

 

 

 

1970                                                                                                                                                    Jag blev orienterare som elvaåring våren 1970 och är det fortfarande. Antagligen berodde det faktum att jag övelevde nybörjarkursen och började tävla aktivt på att jag redan från starten rönte en viss framgång mellan kontrollerna. På lägermästerskapet, den första tävlingen jag sprang på tid, blev jag tvåa, efter en viss Jörgen Mårtensson, senare världsmästare. Det visade sig vara bara den första av otaliga duster oss emellan. Efter avslutningen på nybörjarkursen började tävlingarna. Tyvärr finns inte kartorna från mina första stapplande steg som tävlingsorienterare kvar. Det första säkra beviset på att allt detta verkligen har hänt härstammar från Kolmårdsträffen i augusti. Banan är ganska svår och nästan tre kilometer lång och jag fattar inte att vi hittade runt. Jag sprang patrull med Pelle Hanke och vi blev trea. Nästa helg i Eskilstuna var Roine Lager min utsedda kombattant och vi blev tvåa. Den första historiska segern kom tillsammans med Pelle på Nyköpingsorienteringen 30.08.1970. Efter att också ha vunnit Åkersorienteringen, nu ihop med Jan Sundbüe, var jag mogen att springa ensam, något Jörgen hade gjort hela tiden. Den individuella debuten kom i Södertälje och slutade i katastrof och en placering långt ner på resultatlistan. Första rejäla framgången kom på Skol-DM vid min pappas gamla arbetsplats vid Berga där jag blev tvåa. Men lika ofta som jag sprang någorlunda bra, lika ofta sprang jag dåligt och jag brottades med en inte försumbar skräck för att mista kontrollen och komma vilse. Det jag minns bäst från hela den hösten är IF Runes ungdomstävling i Kungsör. Banan var 2050 meter lång och flera av sträckorna var genom skogen utan möjlighet till att följa stigar. Jörgen dammade runt på fantastiska elva minuter. Ungdomsledarna från de andra klubbarna stod framför resultattavlan och trodde inte sina ögon och Jörgens storasyster Elisabeth försvarade sin lillebrors naturtalang med näbbar och klor.

 

 

Första gången som jag dyker upp i lokalpressen som orienterare är när världsmästarinnan Ulla Lindkvist besöker Malmbystugan. Tillsammans med Jögges storasysyster Anna-Lena och "Purjo" poserar vi för fotografen. Bildtexten antyder att vi tittar på VM-kartan, men i själva verket håller Ulla givetvis ett gammalt Malmbyblad i sina händer.

 

1971                                                                                                                                                         Efter en vinter med skidträning inleddes säsongen med en femtonde plats i miniorer pojkar i Linköping. Genomklappningarna inträffade med jämna mellanrum men egentligen så gick det bara bättre och bättre. Jag vann vårt klubbmästerskap men kan inte dokumentera att Jörgen var med. Så krasch bom bang var det DM-budkavle i Åby. Pelle vann första sträckan, jag gick ifrån på andra och Jögge defilerade hem den tredje. Vi var distriktsmästare! Av bara farten ville jag också vinna DM individuellt, något som inte längre var fullständigt orealistiskt efter en rad av placeringar i toppen av resultatlistorna. Problemet var bara att jag måste slå Jörgen och jag satsade friskt. Kontrollerna satt där de skulle och jag sprang fortare än jag någonsin hade gjort tidigare. Jag kom i mål på en minut bättre tid än Jögge men det visade sig att jag hade stämplat vid fel kärr på första kontrollen. Men jag hade fått blodad tand. Jag hade hittat ett sätt att leva som jag älskade.

1971. Södermanlands DM-kavle. Vinnare i miniorer pojkar: Malmby IF, Jörgen Mårtensson, Leif Eriksson, Pelle Hanke.

Tävling                                Placering
Linköpings OK                    15
Västerås                                7
Uppsala                                Bröt
IK Standard                          3
Södertälje OK                      5
Södertälje                           13
KM                                      1
DM-budkavle                       1 (Pelle, Leif, Jörgen)
Kretsmästerskap                   2
Hallsberg                            12
OK Tor                                2
OK Tjärnen                          2
Sörmlandsolympiaden           7
Åkersorienteringen                2
Torfejden                              3
DM                                       Diskad
Malmby 2-dagars                  2
Åbytravet                              7
Klemmingekampen                6
Gripkavlen                            3 (Pelle, Leif, Jörgen)
Älgdrevet                              7
Skol-DM                              3
S:t Olovsträffen                   20
Lilla Tunaforcen                  34
 

 

 

1972

Det var med stor spänning som jag såg fram mot en säsong i H 13-14. Steget att ta är ett av de svåraste i orientering, från ledstångsorientering till skogsorientering. Efter de inledande stafetterna kom den individuella premiären i Linköping. När krutröken hade skingrats över TC hade jag blivit trea efter ett fantastiskt lopp. Jag var överlycklig. Sedan gick det grus i maskineriet. Helgen efter i Finspång var en fullständig katastrof. Men jag blev uttagen i landskapslaget som mötte Västmanland i Arboga i mitten av maj. Nästan chockad över min egen insats satte jag alla de ett år äldre stjärnorna på plats. Jag hade väntat länge på min första individuella seger och när den kom var det på vårens viktigaste tävling. Efter det var jag såld på orientering. I Eksjö debuterade jag på O-ringen med blandat resultat. Efter ett gigantiskt parallellfel på första etappen låg jag 193:a. Sedan gick det bättre och bättre. Tredje etappen uppe i Huskvarna kan kategoriseras som ett nationellt genombrott då jag blev trettonde. Jögge blev inlagd på sjukhus med infektion i ett sår som han pådrog sig efter ett oblitt möte med en rostig taggtråd. Jag slutade 43:a efter att Dagge hade smitit förbi på väg till den allra sista kontrollen. Bengt Levin och Uffe Eriksson slogs om segern och det var första gången jag hörde talas om dessa herrar som skulle komma att bli mina framtida rivaler. Att bli fyra på DM var klart godkänt i den hårda konkurrensen som rådde i Södermanland, men vad jag och Dagge och Jögge sysslade med på stafetten där vi bara blev tjugonde är höljt i dunkel. Nästa stora drabbning var Regionsmästerskapet på Gotland. Jag hade börjat bli resvan, men att åka till Gotland var stort. Trots ett parallellfel till tvåan blev jag sexa, ett nytt besked om att jag var de stora tävlingarnas man. Höstens enda seger kom på nästa mästerskap, skol-DM.    

Tävling                           Placering

Kolmårdskavlen                  15        (Dag Malmqvist, Lena Roos, Pelle, Leif, Jörgen)

LOK-stafetten                     33        (Dag, Leif, Jörgen)

Linköping                              3

Finspång                             64

Gripträffen                            9

NAIS-träffen                        7

Nyköpingsorienteringen      16

Södertälje                           10

Hjortkavlen                         39       (Kjell Rendahl, Leif, Jörgen, Per Kvarnerud)

Landskapsmatchen                1

KM                                       1

Sala                                     16

O-ringen                              43

Kringelträffen                       19

Klemmingekampen                5

Södertäljeorienteringe          20

DM                                      4

DM-kavle                           20      (Jörgen, Leif, Dag)

Regionsmästerskapet             6

Tors ungdomstävling              8

OK Tjärnen                          2

Kretsmästerskap                   9

Fyrisfejden                           10                                               

Skol-DM                               1

Torfejden                               2

 

1973

Jag var nu en äkta fullblodsorienterare. Gemenskapen i den växande klubben var mycket speciell. Träningarna var välbesökta och stämningen hög. Förutom på skolan umgicks jag inte längre med vänner som inte sprang orientering. Jag satsade, och då kom sjukdomarna och skadorna. Smolk i bägaren var återkommande förkylningar och min första hälseneinflammation. Kräftgången i resultatlistorna fortsatte. Jag vann i Södertälje och åkte med stärkt självförtroende till O-ringen i Dalarna där klubben inlogerades i den gamla biografen i Rättvik. Första etappen i Våmhus blev en riktig fullträff. Jag vann sexton sekunder före Anders Mikaelsson från Stora Tuna och plötsligt var jag landets bästa fjortonåring. På andra etappen tappade jag ledningen med en enda futtig sekund, men tog den tillbaka den tredje dagen. Sedan kom bommarna och jag blev fyra efter Jörgen, Anders Larsson och Anders Mikaelsson. Lite kuriosa är ju att jag fortfarande trettifem år efteråt använder strykjärnet som jag fick i pris till att valla skidorna med! På Nyköpingskavlen fick jag blodad tand för att springa stafett. Jag sprang sista mot sextonåringar och kände att jag hängde med. Den stora stjärnan var Classe Gustafsson från Farsta och alla hängde som en rem efter honom. I långspurten krigade jag ner stora delar av klungan som hade bildats efter Classe och vi kom fyra. Flytet från O-ringen försvann och höstsäsongen blev halvrisig.

Kolmårdskavlen                     29 (Leif, Per-Arne Ramström, Lena, Janne, Dag)

Tors ungdomstävling               12

Lidingö                                   11

Stigtomtakavlen                        9 (Lennart Roos, Christer Eliasson, Jörgen, Leif, P-O)

Nalledansen                           15

Södertäljeorienteringen 1         7

Södertäljeorienteringen 2         1

O-ringen E1                            1

O-ringen E2                            9

O-ringen E3                            2

O-ringen E4                          24

O-ringen                                 4

Selaöträffen                           11

Klemmingekampen (15-16 )  16

Nyköpingsorienteringen         11

KOK-träffen                         22

Nyköpingskavlen                     4    (Dagge, Jögge, Leif)

Hjärnarp                                22

Tosteröklampen                     13

Smeträffen                               4

Almbyträffen                         14

 

 

 

 

1974

I Mälardalen utvecklades orientering till en större och större sport i början av sjuttitalet. Precis som i Strängnäs kom det på andra ställen fram en ny generation stigfinnare. I Sörmland var det tävlingar nästan varenda helg och startfälten var stora. Bara i lilla Åker hade vi utmanare i Eddy Johansson, Stefan Eriksson, Hasse Blomér och Ulf Olby. Visserligen slutade Tomas Gustafson och satsade mer på skridskor men Eskilstunas Hasse Skoog, Torshällas Bert Westerlindh och Ärlas Anders Friberg satte käppar i våra hjul mer än en gång. Men kanske var det OK Hällens Torbjörn Johansson som vid sidan av Jörgen åtnjöt den allra största respekten bland oss födda mot slutet av femtiotalet. Själv tränade jag och Jörgen mycket tillsammans och rivaliteten sporrade till nya stordåd. Jörgen hade blivit tvåa på RM året innan och fick åka till England med förbundet. När vårsäsongen startade var vi sugna, orienteringstekniken började bli välutvecklad och som löpare närmade vi oss seniorerna med stormsteg. Första maj vann jag Stigtomtaträffen, men till min stora sorg räckte det inte till en plats i Malmbys tiomilalag. O-ringen i Skåne blev en katastrof med stora missar i ovan terräng och sedan felstämpling på fjärde etappen. I augusti vann jag Klemmingekampen och det fortsatte av bara farten med seger helgen efter i Ärla. Så var jag femma på Kringelträffen, trea i Katrineholm, fyra i Eskilstuna och tvåa i Åkersorienteringen. Tillsammans med Dagge och Jögge revanscherade vi oss hyfsat på DM-kavlen och blev trea. Jögge vann dag-DM med mig som fyra.

 

1975

Nu var vi äldst i klassen H 15-16 och världen skulle få se på gnistor. Men lagom till vårlägret i Halland blev jag förkyld. Inte förrän sista dagen kunde jag göra mig själv rättvisa och jag blev trea i Snötrampen efter bland annat den blivande antagonisten Kai Martin Lunde från Fredrikstad i Norge. Lusten att springa stafett var nu välcementerad och på startsträckan i Lilla Tiomila i Farsta var jag tvåa. Per-Arne Ramström kompletterade mig och Jörgen på Siljanskavlen och Hälsingekavlen. De båda stafetterna hade nästan identiskt händelseförlopp. Per-Arne hängde med på första, jag växlade tvåa efter andra och Jörgen dammade iväg som ett svin på sista för att krossa allt motstånd och gjorde en jättebom. I Dalarna blev vi sjua och i Hälsingland sexa. Trots mina framgångar ratades jag för andra året i rad till klubbens tiomilalag. UK tog ut Jörgen men satsade sedan på välkända seniorer. Jag blev mycket sårad och är det väl egentligen fortfarande om sanningen ska fram. När O-ringen kom till Stockholm var det som att springa i hemmaterräng. Jag inledde skapligt med en tredjeplats och slog till skoningslöst på den andra etappen med mitt livs dittills bästa lopp och vann klart. Kampen om sammanlagtsegern stod mellan mig, Jörgen och min nyvunna vän Bengt Djuvfeldt från Farsta. Det blev ett rafflande uppgör på sista etappen där Benke drog det längsta ståt före Jögge och mig. Men vi var alltså sexton och världen låg vidöppen för våra fötter. Så fort vi hade sprungit i mål på Femdagars äntrade jag och Jögge och Dagge och Kjella tåget till Köpenhamn för en månads tågluff i Europa. På färjan mellan Rödby och Puttgarten drack jag alkohol för första gången, rödvin, och när tåget dundrade mot Hamburg lutade jag huvudet ut genom fönstret och skrek av lycka och äventyrslust ut mot vinden och de tyska hedarna. Trots kaotiska alkoholdebuter och minimalt med träning var både Jögge och jag med i täten i schweiziska Femdagars där vi pressade hemmalöparna Michael Duetch, Achilles Humbel och Markus Küng ända fram till mållinjen. På sista etappen kom jag och Jörgen ihop och sprang mest och tittade på varann och blev sexa och sjua. När vi kom hem närmade RM sig, mitt livs första nationella mästerskap. Både Jögge och jag hade goda chanser men vi bommade på tok för mycket i den svåra dalaskogen. Jag blev artonde. Som plåster på såren fick jag förtroendet att springa sista sträckan för Södermanland i stafetten. Jag tackade med ett bra lopp på en fantastisk svår bana och var sträcktvåa efter Östergötlands Per Lundgren. Förutom Älgdrevet där jag blev fyra efter Hasse Skoog och DM där jag var femma med Anders Friberg som segrare var det bara H 17-18 E som gällde resten av hösten. I debuten i elitklassen blev jag elva första dagen och fyra den andra i Torfejden efter bland andra Stefan Branth och Kent Olsson.  

  

RM i Grangärde 1975. Södermanlands stafettlag: Leif Eriksson, Malmby IF, Pia Rydh, IFK Södertälje, Håkan Andersson, OK Hällen och Kerstin Flood, Kjula IF.

1976

Äntligen blev jag uttagen till Tiomila. Det var inte en sekund, en dag, ett år för tidigt. Loppet blev ett svar på tal. Laget bestod av åtta rutinerade seniorer och så jag och Jögge. Givetvis var det jag och Jögge som sprang bäst. Karl-Erik Sundström och Bengt-Erik Larsson sprang de två första sträckorna. Bubbe växlade över till mig på tredje som 187:a. Jag hade många ryggar att följa och märkte fort att jag var lättare i steget än de tyngre seniorerna. Jag plockade 60 platser. Till slut blev vi 79:a. En dryg månad senare startade klubben i Jukola för första gången. Nu hade UK förstått värdet av den framstormande nya generationen och också Jan Sundbüe och Torbjörn Pettersson blev uttagna. Jag och Jörgen hade tidigare på våren sprungit de två första sträckorna på Kolmårdskavlen och växlat tolva och sensationellt etta. Konceptet vidarefördes till Ekenäs i södra Finland. Farten var hög på den första sträckan men jag hängde med och blev våldsamt inspirerad av att ha helikoptern rätt över huvudet som synligt bevis på att jag var med i täten. När jag hoppade över diket och ut på vägen efter sjätte reste sig håren i nacken. Vägen låg öde hundra meter framåt till nästa kurva. Jag var först. Malmby ledde Jukola. Till slut växlade jag 23:a och skickade ut Jögge trettio sekunder efter täten. Jögge förvaltade ansvaret optimalt och stormade in som nia. Kalle presterade även han bra på långa natten och kom in som 17:e lag. Sedan gick det käpprätt åt skogen och vi slutade 78:a. När hösten kom vann Dagge och Jögge och jag DM-kavlen, men blev bara 33:a på SM-kavlen i Hallsberg. Individuellt fortsatte jag att vara ojämn. Kartpärmen kan berätta om felfria lopp på svåra elitbanor blandat med rejäla orienteringstekniska genomklappningar. Visserligen vann jag klubbmästerskapet och slog en blivande världsmästare men annars var detta åter ett år utan segrar. Nu ska det sägas att konkurrensen i Mälardalen var knallhård. Artonåringarna Berth Westerlindh och Torbjörn Johansson presterade och Hasse Skoog var i kanonform. Dessutom tävlade vi ofta mot västeråsaren Stefan Branth, stockholmarna Bengt Djuvfeldt och Björn Stenberg och inte minst östgöten Per Lundgren. Efter vårens stora elitmönstring Torfejden fick jag ikläda mig Sörmlands ledartröja tack vare en fjärde plats efter Arne Nåbo, Tore Tjernlund och Anders Larsson. Jag blev trea på Nyköpingsorienteringen, fyra på Järnbärarnas tävling, femma på DM och St Olovsträffen och sjua på Skol-SM och Älgdrevet. Femdagars i Värmland slutade i katastrof efter stora missar men SM blev ett fall framåt. På en knalltuff bana i Kilsbergen blev jag 15:e man efter ett kontrollerat lopp. Lennart Larsson vann före Bengt Levin och Kent Olsson. Jag var fjärde 59:a och bästa sörmlänning. Efter säsongen erhöll jag och Jörgen Strängnäs kommuns Talangpris. Och när Svenska Orienteringsförbundet offentliggjorde sina uppföljningsgrupper var inte bara Jörgen uttagen, utan också jag.

 

 

 

1977                                                                                                                                                        Detta var året när min orienterarkarriär exploderade. Visserligen sprang jag sämre än förväntat på första sträckan när Tiomila avgjordes i Tyresta. Men klubbens seniorer hade blivit inspirerade av den nya generationens friskusar och Malmby var plötsligt en klubb att räkna med. Jag växlade bara 99:a men sedan gick det spikrakt uppåt. Jögge stormade in som femma efter femte sträckan och vi gick ut som fjortonde på sista. Janne Nährström klarade inte att hålla placeringen men en 36:e plats var klubbrekord och inte fy skam för en liten klubb från Strängnäs helt utan tidigare stafettmeriter. Kristi Himmelfärdsdag vann jag min första seger i en elitklass i Ockelbo. Två dagar senare blev jag trea efter Janne Nilsson och Jörgen i Bollnäs efter att vi alla tre hade gjort fenomenala lopp. Förutom Janne var också Anders Borg och Tor Marntell ständigt återkommande hot från Skåne. Tidigare i säsongen hade jag varit femtonde i Nackes elittest, femma på Kringelträffen och sjua i Ludvikas e-test. På landslagslägret i juni kompletterades Mälardalsmaffian Skoog, Branth, Djuvfeldt, Stenberg, Mårtensson och Eriksson och skåningarna Borg och Nilsson med Per Lundgren, Per Ljung och Jörgen Fors, samt den inbjudna norrmannen Kai Martin Lunde. Vi spolade Femdagars det året och istället åkte jag, Jögge och Kjella till Vålådalen och Norge för att träna. Konceptet var vällyckat. När vi kom till Kilsbergen för landslagstesterna var jag i kanonform. Men vi var nervösa och sprang knystat på den första testen vid Mogetorp. Jag blev åtta och Jögge elva. På kvällen blev Jörgen, Stefan och Benke uttagna, delvis på gamla meriter. Jag låg bra till men var tvungen att prestera för att få drömmen infriad om att få trä på mig landslagströjan. Lyckligtvis kom jag ihåg att jag var de stora tävlingarna man och vann dryga minuten före Per Lundgren. Jag och Per och Björne fick de tre sista platserna, mest på bekostnad av skåningarna och Hasse Skoog. Den tjugonde augusti mötte vi Norge, Finland och Danmark, också denna gång i Kilsbergen. Vi sprang mot de äldre juniorerna och vi 17-18-årskillar radade upp oss med Benke som nia, Stefan tia, Per fjortonde, Björne sextonde och jag sjuttonde. Jögge sprang bort sig. Morten Berglia vann före Kent Olsson. I stafetten krossade vi svenskar allt motstånd. Björne och Per skickade ut mig som femma på sista med Göran Andersson i ryggen för de äldre juniorerna. Jag krigade så länge jag kunde bakom Görans rygg innan jag blev tvungen att släppa. Sverige vann fyradubbelt och jag minns fortfarande när jag passerade den kommande världsmästaren Øyvin Thon där han stod i en sluttning och kliade sig i huvudet. Danskarna var chanslösa och finnarna hade ett tunt manskap förutom essen Ari Anjala och Kari Sallinen, men norrbaggarna hade en stor generation på gång med förutom nämnde Thon och Berglia även Tore Sagvolden och Knut Mathisen. Emellertid hade Kai Martin Lunde försvunnit från resultatlistorna. Jögge tog hem dag-DM och Natt-DM med mig som trea och femma och stafetten ihop med mig och Tobbe. Därefter var det dags för SM på hemmaplan i Södermanland. Det individuella loppet med mål vid Marietorp blev en gnistrande föreställning på en fantastisk karta och bana och många starka prestationer. Efter att ha varit vår generations underbarn vann Jörgen äntligen sitt första stora mästerskap på en supertid. Jag fick min första medalj efter en optimal start på banans första halva, men ett par mindre svängar för långt från sträcket mot slutet gjorde att det blev brons efter också Benke. Stefan Branth blev fyra, Per Lundgren sexa och Anders Borg sjua. På femte plats slog sig den nya uppstickaren Anders Sjögren från Vårgårda på Västkusten in. Sörmlänningarna Mats Carlsson och Hasse Skoog blev åtta och tia. Typiskt nog blev jag förkyld dagarna efter och när stafetten skulle avgöras i Urvik var osäkerheten stor. Tobbe inledde fantastiskt på första sträckan och var med. Givetvis gnistrade Jögge till och kom in först efter andra. Jag dammade iväg i ledningen med Lasse Lönnkvist från storfavoriterna OK Ravinen i hasorna. Jag var tung i bröstet efter sjukdomen och lite för nervös för att finna det riktiga flytet. Efter några småbommar var jag helt säker på att Löken hade passerat, men det visade sig att jag fortfarande var först vid radiokontrollen. Så gled jag ut på fel ås och guldet försvann. Ytterligare några mindre bommar gjorde att Eds Lasse Johansson fick ögonkontakt på den sista kilometerns väglöpning och jag var chanslös när han ryckte. Vi blev trea och var väl nöjda med det, speciellt när andralaget med Kjella, Dagge och Janne blev tolva. Malmby var den nya utmanaren till stjärnklubben OK Ravinen. Senare på hösten var jag trea i Grycksbo och fyra på Älgdrevet. Höstsäsongen avslutades med att jag och Jögge skickades till Tjeckoslovakien och Ungern för inofficiell B-landskamp av Sörmlands Orienteringsförbund som tack för årets insatser. Mötet med terräng och karta var en mindre chock och de individuella resultaten uteblev. Men i stafetten blev vi nia i Tjecko och tolva i Ungern ihop med Västmanlands Roger Åsberg. När utnämningarna till nästa års uppföljningsgrupp kom var det en självklarhet att både jag och Jörgen var med.  

 

 

SM 1977 vid Marietorp. Jag spurtar i mål efter ett näst intill perfekt lopp. Det blir brons, min första SM-medalj, efter Jörgen Mårtensson och Ben

SM-budkavle 1977 Södertälje H17-20. OK Ravinen vann med Arne Nåbo, Classe Gustafsson och Lasse Lönnqvist. Eds SK blev tvåa med ?, Sten Gustavsson och Lasse Johansson. Brons till hjältarna från Strängnäs Tobbe Pettersson, Jörgen Mårtensson och Leif Eriksson.

 

 Malmbys stafettjuniorer 1977. Kjell Ericsson, Dag Malmqvist, Jan Sundbe, Torbjörn Pettersson, Jörgen Mårtsensson, Leif Eriksson.

1978

Malmby IF från lilla Strängnäs var nu vid sidan av OK Ravinen landets ledande juniorklubb och plantskola. Per ”Fritz” Sandberg var Härjedalens enda elitlöpare och efter att ha blivit bekant med Jögge, Tobbe och Janne på orienteringsgymnasiet i Sandviken gick han över till oss. Själv hade jag valt att stanna på Thomasgymnasiet i Strängnäs. När vårsäsongen kom var jag inte bara i form, för första gången i min karriär var jag också tekniskt stabil. Fast jag var yngst i klassen H 19-20 elit kom jag bland de tio bästa i varenda start under hela vårsäsongen. Det började med en andraplats nio sekunder efter Arne Nåbo i Nalledansen och fortsatte med tvåa på Klemmingens natt, fyra i Luslunken i Kristinehamn, fyra i Årsunda, tvåa efter Jögge i Västerås, fyra i Gagnef, tvåa i Bollnäs efter Uffe Eriksson och nia i Sundsvall. På Tiomila var halva laget nu under nitton år men vi klarade inte att kopiera tidigare bragder. Fritz var visserligen mindre än minuten efter på första men sedan halkade vi stadigt efter och inte heller Jögge på långa natten fick det att stämma. Jag sprang sista och fick kavlen som ca 60:e lag. Det samlade ihop sig till en enorm klunga, något som förde till att det gick rasande fort, så fort att jag var tvungen att hänga i långa perioder. När det drog ihop sig till masspurt från 29:e plats och uppåt blev vi 41:a. I Tunakavlens juniorklass ställde vi upp som storfavoriter och jag kunde defilera in på sista efter starka insatser av Janne, Tobbe, Fritz och Jörgen.

 

 

 

Malmbys ordförande Mats Johansson omringas av oss som vann Lilla Siljanskavlen. Per Sandberg, Jan Sundbue, Jörgen Mårtensson, Torbjörn Pettersson och Leif Eriksson.

 

 

På Hälsingekavlen blev vi tolva, irriterande nog efter den sörmländska skrällen Katrineholm som var trea. Lika god form som jag varit i hela våren, lika dålig blev den under sommaren. Efter studenten ryckte jag in i lumpen på Idrottsplutonen vid I 13 i Falun. Meningslöst marscherande, vulgär grabbjargong, långa dagar, löjligt dålig organisering av verksamheten gjorde mig utbränd på nolltid, både psykiskt och fysiskt. På Femdagars i Västergötland tränade jag bara för att vara i form till NOM-testerna där jag skulle försvara min landslagsplats. När jag ledsnade på att träna tog jag i de två sista etapperna och blev trea båda dagarna om jag minns rätt. När höstsäsongen kom debuterade jag i H 21 E i Kolmårdsträffen. Det slutade i total fiasko och likadant var det i Ösaträffen där jag blev 35:a. Ingenting stämde längre. På något märkligt sätt klarade jag av att skärpa mig på NOM-testerna. Fast jag var i usel form klarade jag att kriga till mig en åttonde och en tionde plats bara på vilja. Landslagsledningens Claes Nideborn ringde mig veckan efteråt och undrade hur det var fatt. Jag sa som det var att jag ingenting hade att komma med på ett NOM och att överleva ett år i lumpen var utmaning nog för mig. Samtalet slutade med att jag blev reserv på hemmaplan och jag är Classe evigt tacksam för att han lyfte på luren i den där svåra perioden. Istället för att springa i gult och blått tävlade jag på hemmaplan. Märkligt nog klarade jag att vinna både Lång-DM och Dag-DM, dagen med blott en enda futtig sekund före stackars Anders Friberg.

 

Dag-DM 1978 gav Malmby IF fem guld. Mikael Lindqvist, Karin Gustafsson, Birgitta Eriksson, Carina Sundbue och Leif Eriksson. Framför Karin sonen Martin.

 

 

Kavle-DM vann Fritz och jag och Jögge med hela nitton minuter! På natten var jag tvåa efter Jögge fast Hasse Skoog hade hemmaterräng i Eskilstuna. Jögge blev tvåa på NOM efter Tore Sagvolden och när det var dags för SM-stafett i Göta-Älv-dalen var Malmby guldfavoriter. Fritz startade bra och jag lyckades få till ett av höstens bästa lopp på den andra etappen. Vägen låg öppen för att Jögge skulle kunna ro hem guldet på sista. Men istället för att som vanligt slå knock på sina motståndare virrade han till det ordentlig och slutet på historien blev att vi diskades för felstämpling sedan han hade perforerat hela startkortet med stämplar. SM arrangerades i Örnsköldsvik och går väl till historien som Jörgen Mårtenssons stora genombrott på världsnivå. Han vann med hela tio minuter före Arne Nåbo och tiden betraktades som helt omöjlig. Mina tankar gick tillbaka till den där dagen 1970 i Kungsör när han dammade runt Miniorer pojkar på elva minuter. Göran Öhlund som var landslagstränare för seniorerna övertalade Jörgen att hänga med till Norge för att springa VM-tester, något han gjorde med välkänt resultat. Ännu inte fyllda nitton år blev han åtta på VM några veckor senare och hans vidare landslagskarriär är ju svensk idrottshistoria. Själv hade jag oturen att få starta först på SM på en mycket svår sluttningsbana. Men det gick överraskande bra länge. Jag låg sexa vid radion, mycket bättre än jag hade vågat drömma om, men sedan tappade jag kontrollen fullständigt i en lång diffus nerförsbacke och bommade fem minuter. Men femtondeplatsen var under alla omständigheter ett fall framåt. Efter att ha klappat igenom ordentligt i Storvik och Kringelträffen och sprungit halvdant i Åker var nästa ljus i mörkret Torfejden. Det spöregnade och var svinkallt och jag startade i H 21 E utan andra förhoppningar än att inte frysa ihjäl. Som att vakna efter en dröm upptäckte jag plötsligt att jag var i mål utan bommar. Jag vann med sju minuter och bordslampan jag fick i pris har jag alltid ställt centralt i alla bostäder på alla adresser som jag har haft sedan dess.

 

Jag lämnar ifrån mig kartan efter målgång i Torfejden som jag vann med sju minuter i kyla och ösregn.

 

 

Flytet fortsatte konstigt nog. På en otroligt svår bana blev jag fyra på Älgdrevet efter Uffe, Bengt Levin, Hasse och min lumparkompis Tore Tjernlund. Hösten avslutades traditionsenligt med Smålandkavlen. Vi startade med ett renodlat juniorlag. Fritz, Tobbe och Janne skickade ut mig som 32:a efter tre sträckor. Jag hade en av mina bättre dagar och sände ut Jögge som femtonde lag. Han plockade ytterligare sex placeringar och vi blev sensationellt nia. Eftersom jag var petad ur NOM-laget uppfattade jag det som en tillitsförklaring att jag fick behålla min plats i förbundets uppföljningsgrupp där nu även malmbyiten Per Sandberg var att finna vid sidan av mig och Jörgen. 

 

Nästan för bra för att vara sant. Med ett rent juniorlag blir Malmby nia i Smålandskavlen. Torbjörn Pettersson, Leif Eriksson, Jörgen Mårtensson, Jan Sundbue, Per Sandberg. Samma lag som våren innan hade vunnit Lilla Siljanskavlen.   

1979                                                                                                                                                         Efter en lång vinter på Idrottsplutonen i Falun med mycket skidåkning balanserade jag på slak lina mellan att vara vältränad och utbränd. Thomas Eriksson, nybliven juniorvärldsmästare och senare tremilsvinnare i VM i Kollen, krossade mig sedvanligt i Regementsmästerskapet på 30 KM. Fast några veckor senare vann jag samma distans över Urban ”Ke” Hallberg i Strängnäs kommunmästerskap. Södermanland flyttade sitt DM i skidorientering till Hedemora och där blev jag fyra individuellt och dagen efter vann jag stafetten ihop med Tobbe och Jögge. När startskottet gick för SM i skidorientering i Älvdalen visade det sig för första gången att det här skulle bli året då jag luktade på SM-guld utan att få det. Individuellt var jag ju chanslös men i stafetten fanns möjligheten. Det gick åt helvete direkt i starten. Jag åkte första och drog på arselet över startgärdet. När jag kom upp på benen igen var kartstativet knäckt. Med kartan i ömsom handen, munnen och fickan försökte jag rädda situationen så gott det gick, men växlade en kvart efter täten. Fritz tog utmaningen som en man och hämtade upp nästan hela försprånget. Tobbe luktade på guldet med bara en kilometer kvar men vi blev trea efter Järla och Gävle. Vårsäsongen inleddes med vårstafetter. Mönstret från 1978 fortsatte. Med ett juniorlag utmanade vi seniorerna. I Luffarkavlen blev Fritz, jag och Jögge trea, i Måsenstafetten blev Bubbe, Tobbe, jag och Jögge tvåa. I Stigtomtakavlen fick vi klara oss utan Jörgen och jag hade sista. Bubbe, Janne Nährström, Tobbe och Fritz skickade ut mig som sextonde. Vid trettonde kontrollen ledde jag, men när det drog ihop sig till klungspurt svek krafterna mig och vi blev tolva. Tiomilalaget bestod av sex juniorer och fyra seniorer. Det gick lite segt i starten men Kalle sprang upp oss till de hundra bästa efter femte. Tobbe och Fritz visade var skåpet skulle stå och på näst sista gick jag ut som tjugonde lag. Ett enormt parallellfel på fem minuter förstörde dagen. Jag plockade bara en placering och samma sak hände Jörgen på sista. Men en artonde plats var rekord med råge för lilla Malmby IF. Några veckor senare blev vi fyra på Hälsingkavlen med de sju juniorerna Magnus Axelsson, Janne, Tobbe, Kjella, Fritz, jag och Jögge. Individuellt fortsatte kräftgången från året innan. Efter skapliga lopp blev jag tvåa i Tunaforcen och femma i Sundsvall. Fullständiga genomklappningar skedde i Finspång och Åtvidaberg, men på ett sätt blev jag ändå svensk mästare genom att vinna militärmästerskapet i fälttävlan i Blekinge. Efter muck åkte vi till Jukola utan Jörgen. Halva laget sprang dåligt och jag lyckades smita in bland de hundra bästa som 99:a på sista. Det roliga med den tävlingen var att jag 28 år senare sprang sista för Modum OL i samma område och till och med hade några av de samma kontrollerna. Så fort lumpen var över började formen komma tillbaka. När O-ringen startade i Örebro var jag taggad för första gången på över ett år. Jag blev nia på första etappen efter en del småbommar. Andra etappen var svår uppe i Kilsbergen och jag bestod provet och avancerade till femma efter Yngvar Christiansen, Fritz, Benke och Anders Haglund. På tredje etappen satt äntligen löpningen. Bommade bort segern på de två första kontrollerna men blev trea efter Branth och Fritz. Jag var nu trea sammanlagt men ramlade tillbaka i gamla synder nästa dag i Kilsbergen. Men katastrofen av att bomma tio minuter begränsades av att alla utom Fritz och Yngar också bommade. På sista gick jag ut som femma och vid andra skymtade jag ryggarna på Benke och Anders Sjögren. Men det dröjde ända till åttonde innan jag fick ordentlig kontakt. Upplösningen blev högdramatisk. Fritz vann klart före Yngar. Sedan kom Benke, Sjögren och jag ihop till sista. I ivern att bli trea snubblade jag och slog en perfekt kullerbytta in på upploppet. Men spurten var 600 meter lång och jag bestämde mig för att inte ge mig. Speakern skrek av upphetsning när jag meter för meter närmade mig de två ryggarna framför mig. När det var femtio meter kvar gick jag upp jämsides med Benke, något som resulterade i att han resignerade och var nöjd med femteplatsen. Bara tio meter innan mållinjen kastade jag mig förbi en frenetiskt krigande Anders Sjögren. Länge länge låg vi alla tre i målområdet efteråt kippandes efter andan. Varken förr eller senare har jag pressat mig så långt som jag gjorde den dagen.

 

Efter att ha pustat ut efter den legendariska spurtduellen om tredjeplatsen i O-ringen i Örebro råder det förbrödring mellan Benke, mig och Sjögren.

 

Med återerövrat självförtroende mötte jag höstsäsongen. Jag blev fyra i Avesta, femma i Kolmårdsträffen, fyra i Borlänge, 18:e i seniorklassen i Stigtomta, och tvåa efter Fritz på DM utan att riktigt hitta det rätta flytet. Ojämnheten störde fortfarande. I Södermanlands Natt-SM-test vann jag äntligen igen, en sekundstrid mot Jörgen på en blixtsnabb bana. I Nalledansen fyra dagar senare bommade jag så friskt att jag bröt. Så inleddes SM-veckan med det individuella loppet utanför Västerås. Jag hade laddat våldsamt och öppnade stenhårt. Jag skulle bara upp på pallen igen och ta tillbaka min förlorade landslagsplats. Kontroll efter kontroll satt där de skulle. Men halvvägs blev jag trött och började hänga med huvudet. Anders Borg räddade mig. Jag såg hans ryggtavla ner mot tionde och i backarna upp mot tolvan var jag ikapp. Han hade startat sex minuter före mig och när jag kom vände han på huvudet och skrek på bred skånska: ”Va fan gör du här redan nu!”. Banan var lång och tuff och hans uttalande hjälpte mig att inse att jag faktiskt hade något stort på gång och jag lyckades kämpa ända in i mål. Återigen nosade jag på SM-guld. Och väntan blev lång. Först visade det sig att stämpeln från fjärde var så otydlig att den inte gick att läsa. Efter rådslag inne hos tävlingsledningen bestämdes att vi var tvungna att vänta på funktionären från skogen för att veta om jag hade varit vid kontrollen eller inte. Med den osäkerheten i bakhuvudet satte jag mig ute på en sten i skogen och väntade på de andra löparna. Radiorapporterna kunde berätta att det bara var Jörgen som kunde hota mig, om jag nu blev godkänd. Kanske skulle jag vinna, kanske skulle jag bli tvåa, kanske skulle jag bli diskad. Känslostormarna rasade inne i mig när Pelle Elfström hittade mig och tog ett foto som senare blev publicerat i Skogssport. Jögge stormade in på dagens bästa tid och tog sitt tredje raka svenska mästerskap. Arrangören godkände mig eftersom jag hade en manuellt noterad passeringstid på fjärde och jag fick mitt silver och min landslagsplats.

 

Folkets reporter Lasse Andersson noterar ner mina kommentarer efter målgång i SM 1979. I bakgrunden skymtar skåningen Anders "Va fan gör du här redan nu?" Borg.

 

 Några dagar senare var det dags för Natt-SM. Uttagningskriterierna var på den här tiden fullständigt idiotiska. Distrikten fick platser utifrån tidigare års resultat. Detta betydde att Södermanland som var landets bästa juniordistrikt blott fick starta med två namn i juniorklassen. Jögge och Hasse hade välförtjänt fått dessa platser efter Natt-DM där jag var sjuk. Jag placerades i Sörmlands kvot i seniorklassen. Under omständigheterna sprang jag bra och blev artonde man. När stafetterna skulle avgöras var Malmby storfavoriter. Egentligen kunde vi bara hämta gulden utan att springa. Fritz startade men var oroväckande långt efter när lagen kom in för växling. Jögge ordnade upp på andra och kom programenligt in först. Jag fick en ledning på tre minuter men sprang krystat, plågad av favoritskapet. Gjorde en sväng på tredje och en ny på sjätte. Men det var tyst runt mig och jag såg inte en käft. När jag kom till sista var det en stor lättnad att smälla i den sista stämpeln och äntligen vara svensk mästare. Men så satte jag hjärtat i halsgropen. Plötsligt hörde jag speakern skrika att segrarna var på upploppet, och det utan att jag hade kommit ut från skogskanten. Det visade sig att Anders Haglund från Hedströmmen hade smitit förbi utan att jag hade sett det och guldet försvann åter igen mitt framför näsan på mig. I NAIS-träffen vann jag min andra seniortitel i H 21 E och så bar det iväg till Schweiz för landskamp ihop med Jögge, Fritz, Benke, Björne och Sjögren och seniorerna. Banan på det individuella loppet var oerhört kuperad och jag gled tidigt ut på fel ås där jag och Lasse Lönnkvist stod och kliade oss i skallen några minuter. Tore Sagvolden vann före Knut Mathisen och Jögge. Fritz blev sexa och jag tolva. På stafetten sprang jag första, kvaddade de andra juniorerna och växlade femma efter Lars-Henrik Undeland, Max Horisberger, Harald Thon och Eystein Weltzien. I nästa individuella lopp utanför Bern fick jag med mig farten från stafetten och blev trea efter Knut och Toni Held. Jag var lyckligare den där veckan i Schweiz än jag någonsin hade varit tidigare. Framtiden låg för mina fötter. Det fanns inte begränsningar för hur bra jag kunde bli. En lång säsong avslutades med Blodslitet och Smålandskavlen. Jögge blev femma och jag tolva i den klassiska maratontävlingen som på den tiden bara hade seniorklass. I Småland blev vi sjua med laget Tobbe, Fritz, Stefan Westin, jag och Jögge. Vad jag då inte visste var att det var den sista stafetten på många år som jag skulle springa tillsammans med Jörgen. Dråpslaget kom som en blixt från klar himmel en kväll i november. Jörgen ringde och berättade att han skulle flytta till Örebro och bli halvproffs i Almby IK tillsammans med Stefan Branth och Kjell Lauri. När rankinglistorna kom var jag rankad 39:a i landet inför inträdet i seniorklassen.        

 1980                                                                                                                                                        Efter lumpen flyttade jag hem till Strängnäs igen. Jag köpte en lägenhet och levde från hand till mun på ströjobb. Jag visste inte vad jag ville jobba med. Jag visste inte vad jag ville studera. Det enda jag visste var att jag gillade att läsa, skriva och springa orientering. Så jag läste, började skriva och sprang orientering. Klubben valde mig till UK och träningsansvarig. För att locka så många som möjligt till träningarna uppfann jag ”Barometern”, en vällyckad satsning där vi grafiskt visade vem som kom på torsdagsträningarna och efteråt delade vi ut priser till de ivrigaste. Enligt SMOL:s hemsida existerar ordningen fortfarande år 2008, tjugoåtta år efteråt! Men planerna att som förstaårssenior växa rätt upp i himmelen grusades fort. När våren närmade sig besvärades jag mer och mer av en envis höftskada som var svår att hitta någon behandling för. Trots att skadan hade stört förberedelserna öppnade jag säsongen starkt genom att vinna min nattsträcka på Stigtomtakavlen. Eftersom Tobbe också sprang bra skickade vi ut fjunisen Pål Schmidt i täten på omstarten. Pålle var nästan nybörjare men bet sig fast i klungan. Tyvärr visade sig att han hade stämplat fel på en gaffling och vi blev diskade. På Tiomila ersatte vi Jögge på sista med maratonlöparen Urban ”Ke” Hallberg. Själv sprang jag upp laget till 59:e plats på femte sträckan och på den åttonde sprang Fritz upp oss till 24:a, en placering vi höll in i mål. Satsningen med Ke på sista höll, han hängde som en rem och hade artonde platsen inom räckhåll när han plötsligt fick för sig att han skulle orientera själv till den sista kontrollen, något som medförde att bland andra de båda sörmlandslagen Ärla och Södertälje smet förbi. Stafettvåren avslutades med Hälsingekavlen där Janne, Fritz, Stefan, Bubbe, Tobbe, Pålle och jag blev fyra efter en heroisk insats av det unga laget. Individuellt gick jag på tre stjärnsmällar den här våren. Den första, höftskadan, är redan nämnd. Den andra var plötslig pollenallergi. Utan förvarning fick jag astmaliknande symptom. Jag andades tungt och höll på att hosta sönder lungorna när jag pressade mig. Svårast att tackla var ändå de psykiska motgångarna. Jag var van att komma högt upp på resultatlistorna när jag sprang bra, i seniorklassen räckte det plötsligt inte att springa både fort och säkert. I NAIS-träffen som jag hade vunnit året innan blev jag tia men med vittring på fjärdeplatsen. När sedan Södertälje arrangerade elittest kom hela världseliten. Pressen beskrev tävlingen som ”lilla VM” och jag blev 21:a efter ett felfritt lopp. Självfallet borde jag ha varit mer än nöjd med insatsen men placeringen kändes som ett slag i ansiktet. Samma sak hände i Ockelbo två veckor senare, där jag blev nittonde. I Grycksbo bröt jag efter stora andningsbesvär och i Njurunda och Sundsvall var jag så plågad av mina motgångar att jag luffade runt banorna. När sommaren kom bestämde jag mig för att dra mig tillbaka och slicka såren. Allergin försvann och jag hittade på ett sätt att stretcha höften som hjälpte. Det söndertrasade självförtroendet läktes genom att bara springa småtävlingar och undvika elittesterna och mästerskapen. Jag vann givetvis det mesta på klubb- och kommunnivå och på DM-kavlen blev Bubbe, P-O, Kjella och jag sjua. Sedan brakade det loss med Åkersorienteringen och Gripträffen. Jag vann båda med stora marginaler och lokalpressen var lyrisk över insatserna. I Åker vann jag med fem minuter före Kari Honkakangas och marginalen ner till trean var tretton minuter. I Mariefred krigade jag ner min kommande klubbkompis och gode vän Sven-Olov ”Spädde” Hellström med sex minuter. Utan Jögge och Fritz var vi givetvis chanslösa i Smålandskavlen där vi de senaste åren hade varit topp tio. Jag fick till ett kanonlopp på natten men gav bort etappsegern på väg till näst sista när jag sprang lite snett. Lagkamraterna Tobbe, Janne och Stefan överträffade alla förväntningar och vi skickade ut Pålle som sensationell femma på sista! Uppgiften att hålla placeringen för den sjuttonåriga nybörjaren var givetvis övermäktig, men nittonde plats var inte fy skam. När de nya rankinglistorna kom var jag inte längre bland de hundra bästa.

 

1981  

Efter säsongen 1980 samlades sörmlands unga garde sig under distriktstränaren Roger Glännefors ledning för att träna ihop och planera inför 1981. Saknaden efter Jörgen Mårtensson var stor och det var en uppenbar risk att även Per Sandberg skulle lämna distriktet. Avhoppen sällade sig till ett mönster som hade belastat distriktet under många år - plantskolan Södermanland som exporterade elitlöpare till andra distrikt och storklubbar. I gruppen runt Roger hittade vi motivation för att göra något åt saken. Roger, Spädde, Mats ”Musen” Hellstadius och jag bestämde oss för att springa för samma klubb kommande år. Två orsaker till att vi valde Malmby var att det kunde få Fritz att stanna och i Strängnäs fanns det många unga löpare som kunde komplettera stafettlaget på ett utmärkt sätt. Vi gick i förhandlingar med Malmbys styrelse och i början av januari släpptes nyheten. Tyvärr räckte inte åtgärden för att behålla Fritz, som istället flyttade till Örebro och gick över till Hagaby. Men istället för att stanna hemma och träna med mina nya klubbkompisar åkte jag tillsammans med Dag Malmqvist och Bengt Eriksson ut på ett tre månaders långt utlandsuppehåll. Under namnet ”GrekRek” turnerade vi i Grekland, det forna Jugoslavien och Italien och vi försörjde oss som kartritare och orienteringsinstruktörer. Minnesvärda episoder var det serbokroatiska mästerskapet på skidor i bergen utanför Zagreb där Bengt och jag sprang runt 10 km på bakhala skidor och blev sjua och åtta, arrangören hade efteråt svårt att reda ut vem av eriksönerna som var Leif och vem som var Bengt.

 

Under beteckningen Grek-rek gav sig Dag Malmqvist, Bengt Eriksson och jag själv ut på upptäcksfärd genom Europa 1981.

Väl hemma igen såg jag fram mot den kommande säsongen med stor tillförsikt. Jag var vältränad och hade nya inspirerade klubbkompisar runt mig. Säsongspremiären i Finspång blev halvdan, Musen blev tia och jag sextonde. I Södertäljes nattorientering gick det ännu dåligare och jag blev bara nittonde man. Så brakade det lös med Tiomila i Kungsängen den första helgen i maj. Tävlingen gick till handlingarna som rena mardrömmen väderleksmässigt. Det regnade och snöade om vartannat och hela TC var snart ett enda gungande hav av lera. Det nya unga Malmby trivdes dock i lervällingen och det blev en spännande natt. Janne inledde stabilt på första och Spädde sprang på andra upp oss till 69:e lag. Bubbe växlade fyrtiosexa och så slog Pålle till med ett kanonlopp och vi var plötsligt sjuttonde lag och med i täten. Kalle avancerade till femtonde och Roger till sjua. Efter långa natten kom Kjella in som tjugoetta och sedan exploderade vi på de tre sista sträckorna. Tobbe skickade ut mig som nia, sju minuter efter täten och lustigt nog en sekund efter Jörgen i Almbys färger. Jag var fruktansvärt inspirerad av lagets insats så långt och rusade ut i nattmörkret. En liten miss på första fick mig att skärpa till mig och sedan sprang jag helt perfekt fram till radiokontrollen där jag plötsligt var tvåa efter Ärla. Men till tionde förstörde jag möjligheten att växla först. Jag kom snett och missade lite och tog kontrollen bakifrån. I ivern att ta igen den förlorade halvminuten lämnade jag kontrollen 180 grader fel och stod snart på den samma vägen som jag hade passerat någon minut tidigare. Jag växlade som femma, tre minuter efter Jögge, Ravinen, Ärla och Sturla. Musen sprang sista. Han hade sällan varit något stort hot mot oss andra som junior men nu visade han vilken potential som bodde i den fjäderlätta kroppen. Utan att visa någon som helst respekt för de andra klubbarnas världsstjärnor tassade han i mål som tvåa efter Ravinen. Vår satsning hade lyckats, vi var landets näst bästa orienteringsklubb och de lokala löpsedlarna överträffade varandra i lovord dagen efter.

 

 

 

Tvåa i Tiomila 1981. Jan Sundbue, Sven-Olov Hellström, Bengt-Erik Larsson, Pål Schmidt, Karl-Erik Sundström, Roger Glännefors, Kjell Ericsson, Torbjörn Pettersson, Leif Eriksson, Mats Hellstadius.

 

I Siljanskavlen lyckades vi inte upprepa bedriften. Kjella, Janne, Roger, jag, Tobbe och Musen blev femtonde i en tävling där bara Roger och Musen sprang riktigt bra. I Hälsingekavlen gick det bättre. Visserligen tog Almby revansch på oss men vi blev tvåa med septetten Janne, Spädde, Pålle, Roger, Tobbe, jag och Musen. Om Tiomila hade varit lerigt så var det ingenting mot det som hände på Jukola. Fast almanackan visade juni var det svinkallt och det spöregnade från det vi ankom TC tills vi lämnade det. Laget inledde uselt. Janne sprang skapligt på första men både Kalle och Roger hade sett bättre dagar ute i skogen, för att uttrycka sig diplomatiskt. Tobbe, Spädde och jag sprang upp laget från 231:a plats till 39:e och vi slutade 43:a efter att Musen nästan hade frusit ihjäl på sista. Veckan innan Jukola avgjordes den Nordiska Vårlandskampen i Finland. Elitkommittén i Södermanland var så driftig att man skickade över ett distriktslag till stafetten. Tillsammans med Musen och Södertäljelöparna Gunnar ”Gugge” Hedlund och Kjell Nilsson flög jag över några dagar innan Jukola. Vi försov oss på tävlingsdagen och körde som vilda längs grusvägarna i de tusen sjöars land för att hinna till starten. Det samma regnet som skulle förstöra Jukola några dagar senare hade börjat och banorna skulle visa sig vara önskvärt svåra. Jag sprang första och vrålspikade den första gafflingskontrollen. Det vimlade av stora namn runt mig men när också andra och tredje satt där de skulle glesnade det betänkligt i leden. Vid radiokontrollen leddes jag in till skärmen av Finlands fjärdelag och snart förstod jag att vi var först där. Finnen försvann och allt blev tyst. Jag sprang i täten i ensamt majestät och det enda som hördes var min egen andhämtning och regnet som föll. Sjuan och åttan var sjukt svåra kontroller men jag gled rätt in i dem. Sista var en glänta och när jag hoppade ut ur skogen höll de finska funktionärerna på att sätta kaffet i vrångstrupen. Ivrigt började de fickla med sambandet till målet men innan de fick ordning på grejorna var jag redan på upploppet. Speakern sa inte ett ord och i ögonvrån såg jag Musen som skulle springa andra sträckan stå med överdragskläderna på i åskådarledet. Snabbare striptease får man leta efter. När förbundskapten Göran Öhlund hade återfått fattningen och letat reda på sin tappade haka kom han fram och gratulerade. Sedan började landslagen droppa in. Självklart var det en omöjlig uppgift för de andra tre att hålla ledningen in i mål men vi kom faktiskt åtta och slog över hälften av landslagen. Det sägs ju att sisun är ett finskt personlighetsdrag men här visade vi med all önskvärd tydlighet att finnarna måste ha importerat tankegången från Södermanland. Endast finske Ilari Grönholm och de två norrbaggarna Tore Sagvolden och Sigurd Dæhli klarade under dagen att matcha min sträcktid. Det blev inga fler landslagsuppdrag för mig. Jag blev aldrig svensk mästare, kom inte ens på pallen fler gånger. Men ingen kan ta ifrån mig att den tolfte juni 1981 var jag världens fjärde bästa orienterare. Tävlingen kan gå till handlingarna med den betecknande klyschan ”mitt livs lopp”. Åter igen var jag inne på topp hundra på rankingen, nu som 82:a. När sommaren kom lockade den stora världen igen och jag stack ut på en månadslång nordisk orienteringsluff. Tävlandet startade i norra Sverige där jag äntligen fick uppleva den klassiska Vittjärvs Tvådagars. Sluttningarna var i svåraste laget för min sörmländska orienteringsteknik och jag blev trettonde första dagen och tia sammanlagt. På hemvägen reste jag genom Norge och anslöt till mina klubbkompisar lagom till när Femdagars startade på Mohed i Hälsingland. Löpsformen höll i sig och trots några små kontrollmissar blev jag tia den första dagen i ett mycket starkt startfält. Inspirerad av framgången attackerade jag lika friskt på den andra etappen runt det klassiska Bolleberget i Bollnäs. En miss på den nionde kontrollen gjorde att världsmästaren Egil Johansen var ikapp tre minuter. Tyvärr började tanken bli tom på krafter och jag var tvungen att släppa hans rygg och blev fruktansvärt trött de sista kilometrarna. Men jag var tolva i sammandraget och strålande förnöjd. Sedan kom fallet. Jag var för dåligt tränad för att orka fem dagar i rad och kroppen lyckades inte återhämta sig till den tredje etappen. Jag startade tidigt, var blytung i löpningen och sjönk som en sten i resultatlistan till en 26:e plats. De två sista dagarna hade jag jämnt göra att behålla placeringen och efter att ha förlorat en duell mot Per Arne Evaldsson och Magnus Haraldsson på tallheden in mot Mohed den sista dagen blev jag trettionde man, åter igen stegen före stackars Anders Sjögren. Som om sommaren handlade om att lägga flest möjliga antal kilometer bakom mig styrde jag kosan upp till Rovaniemi i norra Finland. Jag höll lapparna där uppe stången hyfsat och var nia första dagen och femma den andra. Insatsen räckte till att för första gången bli intervjuad av finska journalister och dagen efter kunde jag och min skotska tältgranne Colin McIntyre roat läsa i lokalpressen att ”Parhaimpiin ulkomaalaissuorituksiin näissä kisoissa ylti routsalainen 22-vuotias opettaja Leif Eriksson.” Därefter bytte jag ut polcirkeln mot Västkustens sanddyner och startade i Falkenberg nästa helg. Stigrika bokskogar passade mig bättre än norrländska sluttningar och jag blev fyra i min första tävling med tumkompass. Väl hemma i gamla Södermanland igen skördade jag stora framgångar. Efter att ha varit åtta i Ärla vann jag Kringelträffen med drygt fyra minuter i samma område som vi hade sprungit SM 1977. Jag misslyckades i natt-SM-testet och på Kavle-DM blev laget med Stefan, Roger, Musen och jag inte bättre än fyra. Sedan var det dags för dag-DM i Hälleforsnäs. Fast jag startade först visste jag att jag skulle vinna. Efter en bom på i råga på allt första samlade jag ihop mig och betvingade Peter Rasmussen med halvannan minut. Så kom SM-veckan. Jag var i form och fullproppad med självförtroende. Men klockan två på natten före dag-SM i Robertsfors vaknade jag och spydde. Istället för att springa in bland de tio bästa satt jag under tävlingen i skuggan av ett tält och skakade i frossa. När jag hade tillfrisknat var det bara revansch som gällde i SM-stafetten. Jag tog första med tanke på att kopiera det som hände i Finland. Redan till tredje var jag loss tillsammans med Anders Borg men en lång sväng mot fjärde gjorde att de andra kom ifatt. Jag och Anders turades om att dra ända fram till sista då jag ryckte och vann sträckan. Roger och Tobbe förvaltade sina pund väl och växlade tvåa och femma. Musen på sista hade vittring på silvret men lyckades inte kopiera tiomilaloppet men vi blev hedersamt åtta. Vi hade nu inte bara elit i klubben men också bredd, något som resulterade i en femteplats i vår första start i 25-manna. I vår favorittävling Smålandskavlen blev vi femma fast jag strulade till det ordentligt på en av nattsträckorna. Men Musen, Pålle, Spädde och Roger sprang alla fyra som oljade blixtar och räddade mitt ansikte. Individuellt var jag femma i Norberg där den största uppmärksamheten knöts till Benkes segerpris, en eka och hur han skulle få den med sig hem. Så var jag tolva i Södertäljeorienteringen och sextonde man i klassikern Älgdrevet. Fåfängt nog försökte jag återupprepa insatsen i Blodslitet två år tidigare. Krafterna började tryta och jag blev 34:a, retliga elva sekunder efter spädisen Spädde. En lång säsong avslutades med Höst-Öst. Jag vann i Polen före Kent Olsson, Musen och Fritz, sedan var jag kraftlös ända till vi kom till gatuorienteringen i Venedig där Musen vann och jag var sexa två minuter bak. Efter säsongen belönades mina insatser med Södermanlands Skogskarlars mästarjacka som tecken på att jag var distriktets bästa manliga orienterare. På Sverigerankingen hade jag klättrat upp till 47:e plats.

1982

Ånyo hade jag inte ro i själen nog för att stanna hemma. Vinterns europaturné startade i Köln ihop med den tyska skönheten Sabine som jag hade träffat året innan i Italien. I februari anslöt Spädde och vi åkte över till Irland för att rita kartor. Väl på plats i Limerick fick vi telegram från skåningen Björn Persson som tillbjöd sina tjänster och dagen efter var också han på plats. Vi hann bara starta i en tävling under uppehållet som jag och Spädde givetvis vann dubbelt före den irländska ettan Aonghus O´Cleirigh. Eftersom jag är obesegrad i just Polen och Irland ska jag aldrig mer åka dit och tävla. När kartorna vid Limerick och Little Killary var färdiga var jag åter på plats i Tyskland, nu his familjen Horn i Murrhardt i närheten av Stuttgart, där kartan Teufelstein skulle rekas. En av söndagarna i mars tog Doktor Horn med sig mig och svenskättade Patrik Edlund ner till Schweiz där jag blev fyra i den lokala vårpremiären. Också Teufelstein blev färdig och jag drog mig norrut. På hemvägen vann jag parkorienteringen i Köln med fem minuter men diskade mig själv efteråt eftersom jag hade tränat i parken hela januari och i alla fall inte hade plats i väskan till den stora pokalen. Det var inte bara i Strängnäs som det rörde på sig på den här tiden. IFK Södertälje började också satsa. Eftersom Musen kom därifrån var det logiskt att han vände hem efter bara ett år i Malmbydressen. När vi såg oss om efter nya värvningar föll det sig naturligt att göra en framstöt mot Mats Fryxell och Alf Jernberg. Frycke bodde ju i kommunen och Selaö OK kunde knappast erbjuda så mycket när det gällde vidare satsning för den lovande junioren. Affe var visserligen inte sörmlänning men avståndet till Enköping var ju kort. Överraskande nog tog det lång tid för Frycke att bestämma sig medan Affe sa jag innan jag en gång hann avsluta förfrågningen. Hasse Mårtensson var klubbens mångårige ordförande och gudfar och jag fortfarande UK. Men vi behövde en coach, någon som höll i trådarna och organiserade satsningen. Valet föll på Folke Holmgren. Han var en föredetting med växande kulmage och klassiska blånaglar, hade flyttat ner till Strängnäs några år tidigare från Gästrikland. Efter avslutad skid- och terränglöparkarriär hade han blivit motionsorienterare och var känd för att bomma lika mycket som Ke. Men han visste vad elitidrott var och framför allt var han en människokännare. Det var nobben direkt när jag frågade. Men så ringde han tillbaka några veckor senare och hade ändrat sig. Som den hårding han var tog han ut skilsmässa och satte klubben i högsätet. Givetvis var det vi löpare som skördade framgångarna, men utan Folke hade det aldrig gått. Det var han som höll oss ihop och respekten han upparbetade sig som allas vår nestor var ovärderlig för klubben. När jag kom hem från Tyskland mötte jag klubben i Skåne på påskläger. Örkelljunga hade samlat ett starkt startfält och jag sprang perfekt. Insatsen räckte till fjortonde plats, sju sekunder före Roger. På hemvägen vann jag i Växjö med Roger som femma, Affe åtta och Spädde nia. När det åter drog ihop sig till Åkersorienteringen blev jag tvungen att sträcka vapen mot Musen medan det var Spädde som betvingade mig i KOK-natta. Jag blev fyra i Torfejden innan svackan kom. I Grycksbo och Alfta bommade jag bort mig totalt. Men våren är kavlarnas tid och laget gick i elden på Stigtomtakavlen. Som brukligt tog jag och Tobbe hand om nattsträckorna och vi var trea inför omstarten. Junioren Jörgen ”Nilf” Axelsson hade gått från klarhet till klarhet och debuterade nu med bravur i förstalaget genom att hålla placeringen. Affe halkade ner till sjätte plats men Spädde sprang upp oss till tvåa på sista. När tiomilahelgen kom var förväntningarna på oss astronomiska. Vi hade varit tvåa året innan och nu skulle tävlingen avgöras på hemmabana i Vilsta utanför Eskilstuna. 18-åringen Frycke hade sprungit starka förstasträckor för Selaö men nu låste det sig ordentligt och vi var inte bättre än 303.a efter första. Men så började klättringen. Affe sprang upp oss till 122:a, Janne till 61:a, Spädde till 29:a, Stefan till 23:a, Pålle till 20:e och Tobbe skickade ut mig på den sista nattsträckan som sexa. Jag rundade på stigarna i början och när det blev lite svårare hittade jag ett härligt flyt. Drömmen att växla först kom på skam genom finnen Ari Anjala men vi var nu tvåa med bara två sträckor kvar. Nilf attackerade friskt på näst sista och skickade ut Roger i den åtta man starka tätklungan. Till slut blev vi elva. I Kopparkavlen några veckor senare skickade laget med Affe, Pålle, Frycke, Spädde och Roger ut mig som sexa på sista sträckan. Jag bommade bort möjligheterna till avancemang i början och mot förvarningen samlade en fyramannaklunga ihop sig i kampen om sjätteplatsen. Jag torskade spurten mot Bengt Levin och Olle Nåbo och vi blev åtta. Hälsingekavlen blev en dramatisk affär. Sportspegeln var på plats och jag skulle åter igen ha sista sträckan. Efter att Janne, Affe, Stefan och Nilf hade sprungit var vi femma. Spädde tog kommandot på nästa och plötsligt ledde vi. Roger höll ledningen och skickade ut mig först med Lasse Lönnkvist flåsande i nacken precis som på SM-kavlen 1977. Jag hade nu blivit en mentalt starkare sistasträckslöpare och sprang så säkert och vägvinnande att det dröjde hela fyra kilometer innan Löken fick kontakt. Vi sprang en stund och sneglade på varandra tills han plötsligt bommade. Vid nästa radiopassering hade jag ett försprång på 40 sekunder, men några kontroller senare var han ifatt. Speakern dröjde flera minuter med att rapportera Ravinen och det berättades fortfarande om hur Roger och Spädde var framme vid prisbordet för att kolla in segerpriset. Inne på den sista kilometern kom plötsligt Erik ”Ekan” Svensson som skjuten ur en kanon och vid tredje sista var vi ihop alla tre. Om det är något beslut jag ångrar under min karriär så är det detta. Jag var den svagaste löparen av oss tre och det var uppenbart att jag skulle förlora spurten. Men istället för att orientera själv sprang jag på ryggarna och ryggarna bommade. Hade jag gått själv hade vi vunnit. Löken stannade plötsligt och Ekan kom upp i ryggen på honom och jag upp i ryggen på Ekan. Vi var halvvägs till sista och måste vända. Jag kom nu först men fumlade med stämplingen i ivern så Löken kom iväg före mig. Positionering in mot sista förde med sig att Ekan och jag krockade och tappade tid och utfallet var givet. Ravinen vann före Kovland och Malmby. På Sportspegeln senare på kvällen såg jag mig själv med hängande huvud springa i mål som trea. På Jukola inledde både Stefan och Pål uselt och vi var inte bland de två hundra bästa. Affe, Nilf, Roger och Spädde sprang upp oss rejält men jag tappade några placeringar på sista och vi blev 38:a. Efter vårsäsongen tappade jag fem platser på rankingen och var nu 52:a. Sommaren kom med både sjukdom och skador. En förkylning satte sig i bihålorna och när värken i pannan äntligen släppte började ljumskarna strejka. Malmbygänget stack ut på en Norrlandstour i bil men jag kunde inte annat än att vara åskådare under Fjällorienteringen och min andra start i O-Ringens elitklass slutade redan efter den första etappen. När ljumskarna läkt startade jag i Grangärde. Tillställningen blev en erikssonsk historia, med Håkan som etta, Uffe tvåa och jag trea. Det var värmebölja i Sverige i augusti och tävlingarna osedvanligt tuffa. Nästa helg i Kilsbergen blev en pärs. Jag kom på trettonde plats på Almbys tävling och var åtta på Kilsbergsträffen. Det var en hyfsad start på hösten men så kom Nyköpingsorienteringen den femtonde augusti. Tävlingen kan betecknas som början på slutet på min elitkarriär. Efter halvsprunget lopp började en skärande smärta i höger häl pocka på min uppmärksamhet. Smärtan kom och gick de närmaste veckorna och löpsformen var ojämn efter alla sommarens problem så det blev en höst med kraftig kräftgång. Jag lyckades bli tvåa efter Kjell Nilsson på Lång-DM och äntligen fick jag starta på ett individuellt senior-SM. Men där sket det sig fullständigt. Jag hade mjölksyra redan mot andra och blev 49:a. Några av oss åkte ner till Brösarp i Skåne och sprang NOM-testerna. Segheten från SM satt i i början men sedan fick jag mer och mer fart på påkarna. Första dagens 22:a plats är ju hyfsat men den andra dagen bommade jag bort mig och blev 43:a. På DM lyckades jag nästan försvara titeln men Musen var helt enkelt för stark och jag inkasserade höstens andra silver. Det tredje kom på DM-kavlen ihop med Roger, Spädde och Affe sedan Ärla hade ryckt ifrån oss på tredje. När silvren skulle växlas in i guld på natt-DM bommade jag åter bort mig och blev elva. Stafettlaget Malmby var tydligen nere i en svacka. Visserligen var vi tvåa och sjua på breddkavlarna Gävleborgaren och 25-manna men på SM-stafetten låg laget med Roger, Affe, Spädde och jag och harvade runt 30:e plats hela tävlingen och vi blev 32:a till slut. Efter natten på Smålandskavlen låg Spädde och jag på 20:e plats. Nilf, Frycke och Roger sprang upp oss till fjortonde men de senaste årens topp-tio-svit var bruten. Det hade varit ett ostabilt år där topplopp blandades med riktiga bottennapp. Trots detta behöll jag min plats på rankinglistan och åter igen nominerade Södermanlands skogskarlar mig till distriktets bästa stigfinnare. Smolket i bägaren var min ömmande häl och hälsena. På ett distanspass ute vid Löt var det som om jag såg in i kristallkulan. Foten gjorde så ont att jag var tvungen att stanna och börja gå. Så stod jag där plötsligt och stirrade tomt bort längs den försvinnande asfaltsrakan. Jag kände instinktivt att skadans art var så allvarlig att den aldrig skulle kunna gå över av sig själv. 

 1983                                                                                                                                                        Mats Carlsson från Nyköping ville göra en kavlesatsning och förstärkte vårt lag ytterligare genom sin övergång på senvintern 1983. Trots smärtorna som nu var vardag tränade jag skapligt fram till mitten av januari. Formen var ibland överraskande bra, på temporundan fredagen den sjunde januari vann Ke på 35.11 före Spädde på 35.22 och mig på 35.44. Men några dagar senare tvingade smärtorna mig till ett två veckor långt uppehåll. Det kom snö och jag kunde åka lite skidor och jag började simma inne i Thomasbadet. I februari körde jag igång igen och den 20:e februari åkte hela klubben till Aldeia i Portugal för att träna i värmen. Den första träningsveckan var vällyckad och den första mars skulle Spädde och Roger knäcka mig på femtusen meter bana. Förmiddagspasset bestod av 24 km väglöpning och eftermiddagspasset tempo på bana. Spädde och Roger drog vartannat varv med mig i hasorna. När det var ett varv kvar gled jag upp på sidan och frågade om jag hade räknat rätt. Jag tolkade de döda blickarna jag fick tillbaka som ett ja och stack. Tiden 15.30 måste under omständigheterna betraktas som sensationellt bra. Vad hade jag kunnat sprungit på med specialträning och om jag hade varit skadefri, 15 blankt, under femton? Två dagar senare kunde jag inte gå. Utöver hälseneproblemet hade jag också pådragit mig utmattningsbrott i foten. Jag kunde varken träna eller tävla och säsongsstarten sköts ända fram till Tiomila. Tävlingen gick i Skeppsta, något som kunde betraktas som hemmabana för oss. Vi var en av favoriterna men ingenting stämde den här gången. Vi kom på efterkälken redan från start och lyckades aldrig knapra in nämnvärt på försprånget. Jag sprang näst sista och gick ut en halvtimme efter täten. När jag bommade fem minuter på andra kunde inte heller jag föra upp laget. Roger sprang bra på sista men vi blev inte bättre än 32:a. Vilken tomhetskänsla! Vi tog en halv revansch genom att bli åtta på Hälsingekavlen och tia på Siljanskavlen.

 

Tia på Siljanskavlen. Alf Jernberg, Mats Fryxell, Roger Glännefors, Mats Carlsson, Sven-Olov Hellström, Leif Eriksson.

Som om jag inte hade nog med skador slog jag båda axlarna ur led under en brännbollmatch när jag halkade i gräset så det blev inget Jukola. I juli bilade vi runt i Europa och tränade och tävlade, dvs de andra tränade och tävlade och jag satt och läste böcker och tittade på. Höstsäsongen blev givetvis ojämn. Jag vann klubbmästerskapet till allas överraskning och kommunmästerskapet av bara farten. Genomklappningarna på dag- och natt-DM var emellertid av sällan skådat slag. På Gävleborgaren fick vi revansch på Gävle och Spädde kunde springa in först under målskynket på Söderhamns gågata. På kavle-DM betvingade jag Johnny Fransson i spurten och laget med Affe, Roger, Spädde och mig blev tvåa efter IFK Södertälje. SM-stafetten blev en lustiger dans med en historisk jämnhet i laget, en minut och sex sekunder skiljde mellan oss alla fyra (Mats 79.26, Roger 79.54, Spädde 79.57, jag 78.51). Min otur fortsatte. Förvarningen var en liten brant och när jag hoppade ner till kontrollen sa det pang och foten vek sig under mig. Jag haltade in i mål med stukad fot och klarade 13:de platsen med blotta förskräckelsen. Vad jag inte visste var att det skulle ta elva år innan jag åter sprang ett SM.

 

1984

Vintern var snörik så jag kunde åka en del skidor. Jag hade nu flyttat till Stockholm och simtränade i Eriksdalsbadet för att hålla axlarna på plats. Men löpning fungerade inte alls. Vissa veckor kändes det skapligt, men så fort jag tog i ruttnade hälsenan direkt. Jag sökte upp alla tänkbara läkare men ingen kunde hjälpa mig. Jag bytte skor och inlägg, jag styrketränade och stretchade, jag fick ström och laser och cortison. Ingenting hjälpte. Tiomila sprang jag i andralaget. Föga kunde jag ana att norrmannen som vann första sträckan många år senare skulle bli min träningskompis och vän. Roar Bye är fortfarande den enda från Modum som har växlat först på Tiomila. Själv sprang jag en nattsträcka, jag haltade fram och bommade och till slut slocknade lampan så jag fick gå i mål. Nästa lopp blev 25-manna den trettonde oktober. Malmby ledde när jag sprang ut på den korta femte sträckan. Snart var jag först i skogen. När jag kom till sista var det någon idiot som sköt med en pistol rätt bakom min rygg. Sekunden senare förstod jag att det var min egen hälsena som hade smält av. Min vana trogen hoppade jag på ett ben in i mål. Tobbe kom ifatt på upploppet och jag hängde över hans axlar den sista biten. Ambulansen körde mig in till S:t Eriks sjukhus där jag opererades samma natt.

 

Chockad liggar jag och väntar på att ambulansen skal komma och köra mig till sjukhus efter att hälsenan har gått av vid sista kontrollen på 25-manna 1984. P-O Johansson tröstar.

 

 1985                                                                                                                                                        Efter operationen började jag träna omedelbart. Daglig träning hade blivit en livsstil och jag hade inga ambitioner om att ändra på det bara för en rutten hälsenas skull. Jag cyklade, jag styrketränade, jag hoppade mig fram på kryckorna under långa promenader. När gipset togs bort återupptog jag simningen och när snön kom i slutet av januari började jag åka skidor. När DM i skidorientering avgjordes i Bastmora kom jag trea och några dagar senare åkte jag mitt första Öppet Spår på tiden 6.32 efter att ena handleden fullständigt pajade ihop de sista två milen. Promenaderna blev längre och längre och den 31:a mars joggade jag en kilometer för första gången. I maj utökades joggingturerna till femton minuter. Spädde höll på att garva ihjäl sig när han såg mig. Jag som tidigare hade levt högt på teknik och lätthet hade nu ett högerben med spänst som en cementsäck. Under sommaren blev löppassen lite längre men det funkade inget vidare. Läkningen avstannade och problemen som hade orsakat bristningen kvarstod. 30:e oktober opererades jag på nytt på Sophiahemmet. Kirurgen hyvlade av en benbit från hälen. Jag sprang inte ett enda lopp.

 

1986

Samma visa igen. Jag styrketränade och cyklade och hoppade på kryckor och när gipset försvann blev det simning, skidåkning och promenader. På Öppet Spår gick det om möjligt ännu sämre än året innan. Jag fick blåsor på tårna och bröt redan i Risberg. När maj kom började jag springa och det gick bättre och bättre ända till juli då hälen på nytt började smärta. Innan dess hann jag halta mig igenom vårt klubbmästerskap vid Högsten. Under en resa i Europa sprang jag en orientering i schweiziska Frauenfeldt och kom femma från slutet före en schweizare och tre japaner. Hemma i Sverige igen försökte läkaren med en cortisonspruta utan resultat. Jag började nu på allvar tappa modet och den alternativa träningen kunde i perioder kännas tung och meningslös.

 

Almbys elitsatsning började knaka i fogarna. Vi skrev ett brev till Jörgen och organiserade en namninsamling och bad honom komma hem igen. Det funkade. På årsfesten dök plötsligt två tomtar upp på scenen. När maskerna kastades kunde det avslöjas att världens bästa orienterare var tillbaka och med sig hade han Anders Jönsson som hade börjat jobba i Sörmlands orienteringsförbund. Budkavlesatsningen fick nytt liv och plötsligt hade vi en avslutare som kunde föra oss helt upp till toppen av resultatlistorna. Visst var det kul att Jögge kom tillbaka och att en cirkel slöts, men cirkeln med mig i var fortfarande en öppen och oviss historia. Malmby blev tvåa i Tiomila.

 

1987

Vintern var osedvanligt snörik i Stockholm och skidpassen från Sockenvägen ut i Nackareservatet blev många och långa. Hälen krånglade fortfarande men inte värre än att jag kunde vara med lite grann. I mars sprang jag Mälarhöjdens nattävling och blev 18:e, nio minuter efter. På väg ner till Tyskland där jag studerade en termin startade jag i Skogsfalkens tävlingar i H 21 AK och blev fyra och tvåa. Efter ytterligare en månads träning och en andraplats i Hannoversch-Münden var hälen helrutten igen. Jag haltade mig genom två dagar i Belgiens tredagars och sprang in mitt Braunschweiglag som fyra i stafetten på de tyska högskolemästerskapen i Göttingen. Spädde kom och hälsade på och vi åkte till Panthersprung där jag slet till mig en tionde plats på första etappen, sedan kunde jag nästan inte gå. Hemma i Sverige blev Malmby sjua i Tiomila. Tillbaka i Stockholm opererade jag den andra sidan av hälen på Sophiahemmet den 26:e augusti. Känner vi igen historien? Styrketräning, cykling, promenader, simning. Inga noteringar om kryckhopping dock.

 

1988  

I januari och fram mot våren joggade jag försiktigt en gång i veckan några få kilometer. Resten av träningen var alternativ. Veckan före Tiomila sprang jag KM natt och Södertäljes nattstafett och var ca tio minuter efter de bästa. Den åttonde maj vann Malmby äntligen Tiomila efter att ha varit i ledningen i tävlingen från tredje sträckan och in i mål. Det legendariska laget bestod av Roger, Matte, Smeden, Kjella, Affe, Frycke, Spädde, Linkan, Anders och Jögge. Jag tävlade inte mer den våren och sommaren. I augusti ställde Frycke, jag, Spädde och Pål upp i Spola-Kröken-Kavlen och blev tia. Tolv kilometer på Natt-DM var i längsta laget, men jag blev trettonde efter att ha trotsat smärtorna mot slutet. På Södertörns hösttävling dök jag åter upp i H 21 AK och blev trea. På 25-manna sprang jag bra i andralaget och i Småland sprang jag natt i andralaget och var fjorton minuter efter täten.

 

1989

Hälsenan och hälen fungerade hyfsat under vintern och jag hade till och med några korta gästframträdanden på Malmby-Stockholms tempoträning runt Djurgården. Trettio år och en dag gammal persade jag med 33.46, två minuter efter Spädde och Pålle. Smärtorna i hälen släppte taget och vandrade istället upp i senan till området runt den första operationen. Jag tvingades sluta springa och cyklade mig genom februari och mars eftersom det var snöfritt. Säsongspremiären var på SIF-kavlen där jag sprang tredje och sista för vårt fjärdelag. Till min egen häpnad bommade jag inte en meter och hade näst bästa malmbytid, sekunden bakom Anders. Flytet fortsatte i Tiomila i Bogesund. Jag tioårsjubilerade och fick stafettpinnen av Kjella som växlade 214 efter långa natten i andralaget. Jag plockade 36 platser och torskade bara med tre minuter mot Frycke i förstalaget. Månaden senare åkte jag till Jukola som reserv. Manfallet var emellertid stort och plötsligt var jag startman i andralaget. Kom in drygt åtta efter täten på 141:a plats, något som måste betecknas som skapligt. Från Lappenranta kryssade vi gränsen till Sovjetunionen och fortsatte ner till Lettland via Leningrad och Estland. På första etappen i H21 A på Kapa Tredagars var jag fyra efter att ha hittat rätt genom brännässlorna. Sedan tog ett legendariskt midsommarfirande vid och slutplaceringen förblev okänd. Hela augusti tävlade jag flitigt. Först blev jag tvåa i Tisarträffen i AK och fyra i Tjärnen. I Falköping under VM var motståndet tuffare och jag blev 28:a och 37:a i AL. På hemmabana vid Lida startade jag i Natt-i-natta utan framgång men när det var dags för kavle-DM tände stafettlöparen i mig till på nytt. Sprang första i tredjelaget och det gick så fort i början att jag hade blivit avhängd om jag inte hade haft kort gaffling. Matte och jag hittade femte först och kom loss. Sedan kom jag loss från Matte och plötsligt återupplevde jag känslan från den där dagen i Finland 1982 då jag sprang i ensamt majestät och allt var tyst runt mig. Vid näst sista kom tåget ifatt med Matte i spetsen och jag växlade sjua. Natt-DM i Trosa blev ett nytt Natt-DM-fiasko men på 25-manna fick jag vara med i förstalaget igen. Vi blev sexa. Traditionsenligt avslutades året med Smålandskavlen. Jag var tio minuter efter på ena nattsträckan för andralaget, sju efter Spädde.

 

1990

Det var favorit i repris. Jag tränade skapligt under vintern och så kom februari och hälsenan skar sig fullständigt. Det blev en månad med skidåkning så länge snön låg och sedan cykling på de allt barare vägarna. När april kom ställde Malmby upp mangrant i Rånäskavlen med tre lag. Jag sprang första i tredjelaget och gjorde mina saker så skapligt att jag satte Spädde på plats med hela fyra sekunder. På nästa tiomilagenrep var målet vid Åbys klubbstuga, samma plats där Pelle, jag och Jögge hade vunnit DM-kavlen som tolvåringar. Jag blev åtta, bakom Smeden och Affe, men före Frycke och Fritte och Ants Grende, som nu hade kommit över från Lettland för att springa för oss ett par säsonger. Nattloppet satt ordentlig i benen under Påsksmällen i Linköping några dagar senare och här märktes hur dåligt tränad jag egentligen var. Jag blev 36:a och rejält kvaddad. Men skam den som ger sig. På Kolmårdskavlen delade vi upp oss på två jämna lag och jag gick ut nia för förstalaget på sista. Kanonerna susade förbi en efter en och jag sluggade in oss på fjortonde plats med tungan långt nere vid fotknölarna. På Stigtomtakavlen fick jag åter igen första, nu i andralaget. Jag höll jämna steg med Frycke i förstalaget och vi stormade in mindre än minuten bakom täten. Men på upploppet högg det till i vaden och så var den vårsäsongen en saga blott. Jag blev uttagen i förstalaget till Tiomila för första gången på sju år, men var tvungen att lämna återbud på grund av gubbvad. Efter tre veckors vila och två veckor med försiktig träning åkte jag upp till Hälsingland och sprang sjätte för andralaget i den gamla hederliga och kära Hälsingekavlen. Tappade från 30:e till 42:a. Efter en sommarvecka i Bohuslän reste vi upp i Norge och deltog på O-festivalen. Jag och Fritte blev femma och åtta i AK. Dagen efter knäckte Jögge sina norska opponenter på sista och O-festivalen tillfogades till klubbens rad av stafettvinster. Hemma i Stockholm försökte idrottsläkaren Leif Hansson att få ordning på min hälsena genom att gipsa den. Det funkade inget vidare. Jag sprang inte på hela hösten utan att det hjälpte.

 

1991

När våren kom var det andralaget i Tiomila som gällde. Jag hade sladdat efter på Måsenstafetten, Sörmlandskavlen och Tiomilarepet. I det lilla gemytliga Trosa skogslopp blev jag trea i AK, halvminuten efter Janne på andra plats. I Ånhammar sprang jag mitt elfte Tiomila och en månad senare mitt sjätte Jukola i Vimpeli. När sommaren kom återvände jag till Baltikum och sprang åter Kapa 3-dagars i Lettland, kom trea i H 21 A, vann gjorde Romas Kazimieraitis från Litauen som jag senare blev god vän med. O-festivalen avgjordes i Halden och vi var chanslösa på att återupprepa segern från året innan. Jag blev 21:a i H21 L och laget med Richard, Affe, Frycke, Fredrik, mig och Jögge blev 46:a. Efter dessa insatsen var hälsenan helrutten. Enda gästuppträdandet under hösten var i andralaget på 25-manna. 

 

1992

31 mars skar Leif Hansson upp min hälsena på nytt för att undersöka varför jag aldrig blev frisk. Efter rupturen hade hälsenan växt fast i underliggande muskulatur och gåtan fick sin lösning. När läkningen var färdig gick jag en ny vår till mötes. Premiären blev på Jukola. Jag åkte med som reserv men när Linkan blev magsjuk kastades jag in i andralaget och sprang ringrostigt. Sista helgen i juli besökte jag mitt blivande hem, Vikersund i Norge, för första gången och segade mig runt Modum Todagers i H 21 B. I Vingåker/Högsjö hade jag en duell med min gamla kompis Tomas Gustafson, OS-guldmedaljören i skridsko, i H 21 AK som jag retfullt förlorade. Jag fick revansch på honom veckan senare i A-klassen på DM, men torskade istället mot Spädde med fem sekunder. På DM-kavlen sprang jag tredje i tredjelaget ihop med Richard, Kjella och Janne, vi blev nia. Nu började löpningen stämma igen och det gick för fort för min orienteringsförmåga. När kontrollerna satt där de skulle blev jag tvåa efter Jögge på kommunmästerskapet. Men jag sprang dåligt på Triangeln (53), 25-manna (165 på första), Hellas (19). Men i Småland sprang jag bra. Ihop med Kjella låg vi 28 med andralaget efter natten.

 

1993

Vårsäsongen 1993 gick till historien som tävlingsstoppets år. Virusepidemin hade tagit livet av flera unga orienterare och alla elittävlingar ställdes in. Men jag var frisk och skadefri och sugen på att springa. Tävlingspremiären skedde i Norge, Sandefjord, där jag blev elva. Sedan hände något märkligt. För första gången i min karriär omskrevs jag i Dagens Nyheter. I ett elitfattigt startfält gick jag segrande ur striden på Lidingös vårtävling. En notis i DN berättade om att Löken hade vunnit H 35, hans fru Barbro D 21 och jag H 21. Tillbaka i Norge, dit jag nu hade börjat pendla, var jag tolva på Eikerpsrinten och Sturlalöpet och 41:a på Oppsals tävling där jag hade en duell med min gamla klubbkompis Per Sandberg, som också hade blivit norrman. I juni åkte vi över till Jukola med ett gäng motionärer. Jag tog startsträckan och det gick undan så det förslog. Fast jag inte bommade något speciellt var jag tio minuter efter på 255:e plats. Laget med Affe, Pålle, Tommy, Linkan, Per Hägglund och Rille blev till slut 258. Tillbaka i Baltikum sprang vi detta året Femdagars i Litauen. Efter etapplaceringarna 2, 4, 10, 6 och 3 blev jag trea i H 21 A. I Finland efteråt kom jag 31:a i Kimito Tvådagars under ett besök hemma hos Sirpa. Efter många besök i Modum hade jag börjat lära känna modumlöparna. På O-festivalen i Kongsberg blev jag 27:a i H 21 A, efter både Tore Nyhus och Gjermund Raaen, men före mina andra blivande klubbkamrater Bjørn Næss, Kristian Holm och Roar Bye. Pliktskyldigt sprang jag första sträckan på stafetten fast jag var enda malmbyit närvarande och var åtta minuter efter. När Tiomila avgjordes på hösten på grund av tävlingsstoppet fick jag femte sträckan. Kjell, Matte, Frycke och Affe skickade ut mig som 46:a. Redan på väg till startpunkten skar vaden sig fullständigt. Med en präktig gubbvad haltade jag mig runt 12 km under outhärdliga smärtor. Att jag inte tappade mer än 23 placeringar är en fullständig gåta för mig fortfarande. Larsa, Jögge, Spädde, Roger och Richard höll placeringen 69 in i mål. Konvalescensen varade ända till 25-manna som jag sprang i tredjelaget. På Smålandskavlen tog som vanligt jag och Kjella nattsträckorna och var 83:a, tyvärr före förstalaget som hade sprungit bort sig totalt. Hösten avslutades med Höstlunken där jag ihop med Tina Olm startade i mixklassen. Vi slog favoriterna, paret Lönnkvist, men torskade en sekundstrid mot paret Kallhauge, detta till Tinas stora förargelse…

 

1994

Som sagt, det blev ingen mer elitkarriär av det hela. Men mitt sista år i Strängnäs-Malmby OL, som klubben nu hette, blev under omständigheterna ganska vällyckat, ett slags farväl med stil. Fast jag nu hade blivit H 35:a inleddes säsongen i H 21 E på Jylland. Trea första dagen och femma den andra kan låta bra, men startfältet var tunt och efteråt kunde jag nästan inte gå, så stel var jag. I stafetterna var jag nu fast i förstalaget igen och sprang bra, bommade sällan. Men mycket vatten hade runnit under broarna sedan 1982, det sista året jag kunde springa riktigt fort. På Kolmårdskavlen tappade jag från elva till sextonde på tredjesträckan och laget med Larsa, Affe, jag, Frycke och Matte blev 23:a. På Stigtomta blev laget med Affe, jag, Smeden, Linkan, Frycke och Jögge åtta. Jag plockade från 38 till 19. På Tiomila blev vi 39. Jag tappade från 38 till 48 på näst sista, trots ett bra lopp. De tio tappade placeringarna tog jag tillbaka på Jukola där jag sprang oss upp från 43 till 33 på femte. Individuellt debuterade jag i H 35 på Nyköpingsorienteringen och gjorde ett av mina bästa lopp nånsin, var lätt i steget igen och bommade elva sekunder. En penny för tvåan Lasse Petts tankar när han fick se tiden min. I Ärlaträffen, Smeträffen, Tisarträffen och O-festvalen var jag tillbaka i H 21 AL. I Ärla var jag elva men helgen efteråt slog jag på nytt till med ett perfekt lopp. Efter en överlägsen vinst och en kilometertid som hade kilat in mig på andra plats i elitklassen mellan Matte och Jögge stal jag rubrikerna från Matte både i tidningar och lokalradio. I Närke syndade jag åter och blev 22, i Mysen var jag tolva. Semestern firades med Sirpa på Veteran-VM i Skottland. Den första kvalificeringen gick ute på hedarna och jag vann utan att förta mig. Andra dagen blev en lustiger dans. Jag skulle bara glida genom och spara på krafterna till finalen. Joggturen slutade med att jag hamnade utanför kartan och bommade 17 minuter. I finalen blev jag sjua efter Anjala, Uffe, Lasse Lindgren, Jens Kristian, Ola Johansson och Lasse Pett, som nu fick revansch. Som nybliven H 35-stjärna var jag säker på att plocka hem guldet i veteranklassen på natten när DM-tävlingarna började, men fick snöpligt uppleva att Göran Pettersson slog mig med fjorton sekunder. På dagen startade jag i en namnstark seniorklass och blev 18, tredje malmbyit. På stafetten sprang Matte, Frycke, jag och Jögge in som tvåa bakom IFK Södertälje. Tyvärr blev Jörgen skadad till SM-kavlen, mitt sista mästerskap i Sverige. Matte dammade in som femma på första. Smeden hade emellertid en tung dag och vi tappade till 35:a när jag tog över. Log för mig själv när jag stämplade bakom Lennart Larsson och Bengt Levin på tredje sista, vissa ränder går aldrig ur. Växlade 23:a. Frycke sprang i mål som 37:a. Vår storhetstid på 25-manna var över. Jag sprang andra. Vi blev 25:a. Därefter flyttade jag till Norge. I min sista start för SMOL kom jag på trettonde plats i H 35 på Blodslitet.

 

 

 

1995

Jag var 35 år. Jag lämnade Sverige. Jag bosatte mig i Vikersund och gick över till Modum OL. För att vara en liten håla ute i ingenstans hade klubben ett skapligt stafettlag. Min övergång välkomnades och som extern frälsare ombads jag ta långa natten på Tiomila, den enda sträckan jag dittills inte hade sprungit. Tillsammans med mina nya klubbkamrater lyckades vi kriga oss in bland de hundra bästa, på 99:nde plats. Innan Tiomila hade vi blivit 85:a på Vårstafetten, trea på Tyrinatta och åtta på POL-stafetten. På Jukola åkte det ojämna laget hiss i resultatlistan och hamnade till slut som 245:a. Jag började komma i form och sprang jämnt med täten på femte sträckan. Individuellt sprang jag H 21 A hela våren och det var verkligen som att be om stryk. Jag blev rejält slaktad i den tungsprungna norska terrängen (Vårspretten 46, Lørdagskjappen 23, Sturlalöpet 2, Eikersprinten 13). Men när augusti kom tog jag min karriärs sista seniortitel. Första etappen i Drammens 3-dagars var kortdistans med många kontroller och bara finorientering. Sörmlänningen gav norrbaggarna en lektion och jag vann med halvannan minut.

 

Innan Drammens 3-dagars började hade man spekulerat i om Jens Kristian Kopland eller David Løver skulle vinna. Svensken Eriksson drog det längsta strået och poserar med blågul flagga runt sig.

 

 

Det som i Sverige heter DM visade sig heta KM i Norge. På dagen blev jag sjua och tillsammans med Gjermund Raaen, David Løver och Bjørn Næss blev det brons i stafetten. Efter en fantastisk resa över Hardangervidda gjorde jag premiär i NM i Bergen. Terrängen var en chock. Antingen lutade det uppför eller neråt och överallt dessa envisa enbuskarna. Hade egentligen ingen chans att nå finalen på kortdistansen i den ovana terrängen men det var kul att försöka. På stafetten inledde Tore Nyhus och Gjermund katastrofalt. Jag gick kanon på en idiotsvår bana och sprang upp åtta placeringar på tredje och David sprang oss in i mål som 60.

 

1996

I mars föddes Kaspar och den 28:e i samma månad började en ny träningsera, jag sprang med Kaspar i barnvagn längs gatorna i Vikersund och stigarna på Furumo. När påsken kom åkte klubben på läger till Skåne. På skärtorsdagen vann jag Ystads nattävling i H 35, synd bara att jag inte hade anmält mig i H 21 för kilometertiden indikerade att jag även hade vunnit där. Påskdagen sprang vi i Malmö och jag ställdes åter igen öga mot öga med mina gamla vapendragare Janne Nilson och Anders Borg. Janne slog mig med tretton sekunder men Anders skalp fick jag med mig i bältet hem. Vi blev 48 i Vårstafetten och åter igen ombads jag springa långa natten på Tiomila. Lars Enerhaugen och Jens Kristian Kopland inledde fantastiskt och jag rusade ut som 29:a på tredje. Jag hängde som ett svin i den hårda farten tills jag kom till fel gaffling och blev ensam några kilometer tills nästa klunga kom. I mål var jag helt färdig, växlade 57:a, tio efter. På KM i kortdistans som nu var infört var målet att banka den gamla världsmästaren Øyvin Thon ner i skorna. Givetvis blev det han som krossade mig efter två rejäla bommar och en trettonde plats. Fyra månader gammal hade Kaspar varit i Sverige tre gånger, Finland en, så självfallet åkte vi också till Danmark på semester och sprang Jysk 3-dagars. Klassen H 35 utvecklades till en duell mellan mig och Knut Mathisen. Jag vann första etappen och var sjua den andra. På jaktstarten gick Knut ut först med mig i hälarna, men han sprang helt enkelt ifrån mig. När jag skulle försvara min vinst på första etappen i Drammens 3-dagars fick jag nöja mig med trettonde plats fast jag inte bommade mer än en dryg minut. På andra etappen blev jag 20:e. När KM-tävlingarna startade blev jag fyra på klassisk och så vann jag natten. Ihop med Lars, Jens Kristian och Kristian Holm kom vi inte bättre än femma i stafetten och fick inte springa NM. Jag startade i kvalificeringen på korten i Fredrikstad och höll på att komma till final, men var 38 sekunder för sent ute. Fjorton år sedan sist startade jag åter i Blodslitet, blev regelrätt frånsprungen av Sigge Dæhli, Yngvar Christiansen, Knut och grabbarna och kom 18:e i H 35.

 

1997

Modums stafettlag föll ihop som ett korthus det här året. Några slutade och några flyttade från trakten. David bytte klubb till NTNUI. Frånfallet märktes i kavlarna, det var egentligen bara jag, Lars och Jens Kristian som kunde prestera någorlunda. På Vårstafetten och Tyrinatta kom vi långt ner i resultatlistan. Tiomila avgjordes ”hemma” i Vilsta utanför Eskilstuna och jag kämpade mig genom långa natten på trötta ben. Vi blev inte bättre än 277:a. På Jukola blev vi 345:a och på O-festivalen stämplade vi fel. Så var det det där med att banka ner Øyvin Thon i skosulorna. Kort-KM arrangerades vid Hellashytta. Jag bommade inte en meter. Och vad händer? Øyvin slår mig med fyra ynkliga sekunder. Men jag kunde inte klaga. Jag tog silvret med en sekunds marginal före Øyvind Due Trier. Hårdare kan det knappast bli.

 

 

Kort-KM blev en tät historia. Den gamla världsmästaren Øyvin Thon slog mig med fyra sketna sekunder och jag bärgade silvret med endast en sekunds marginal före Øyvind Due Trier. I främre raden ses tidigare världsmästarinna Britt Volden och kommande Marianne Andersen.

 

På semestern vände vi kosan mot Finland när FIN-5 arrangerades i min fru Sirpas hemtrakter. Jag sprang jämnt och bra i H 35 och blev tolva efter etapplaceringarna 9, 13, 12, 22 och 10. På NM åkte jag självfallet ut i kvalet, sprang två minuter för sakta, men på stafetten gjorde jag ett riktigt bra lopp. David hade återvänt till klubben och startade friskt på första sträckan. Erik Molenaar och Trond Cato Martinsen tappade lite mark och jag sprang ut som 50:e lag. I mål var jag 43:a men arrangören ansåg att jag inte hade varit på förvarningen, fast jag var rapporterad där. Om jag kommer ihåg det hela rätt chansade jag med en slarvig stämpling där för att vinna några sekunder i den täta duellen med några andra lag, bland annat Stords slutman Oddmund Roalkvam som några år tidigare hade sprungit för Modum och som jag till ingen nytta fintade bort mot sista.

 

Modums herrar efter målgång på NM stafett. David Løver, Erik Molenaar, Trond Cato Martinsen och Leif Eriksson.

 

 

När säsongen var över la jag mig åter under kniven. Jag hade haft ont i knäet hela året och till slut kunde det konstateras att menisken var spräckt. Operationen var vällyckad, redan efter några veckor var jag tillbaka i träning.

 

1998

Anledningen till att David bytte tillbaka till Modum var försäkringar om att klubben skulle satsa. Jag var ordförande nu och var obekväm med att laget var så dåligt. I mars kunde tidningarna berätta om våra nyförvärv. Lars Inge Arnevik hade flyttat till Hønefoss från just Stord. Eivind Tonna var ensam satsande senior i grannklubben Eiker. Slovakerna Marian Davidik och Frantisek Libant hade tränat mycket i Modum och lyckats i junior-VM. Fulla av entusiasm åkte vi till Spring Cup. Lars, David, jag och Jens Kristian sprang in som 94 i stafetten men diskades på grund av felstämpling. Individuellt blev jag trettonde i H 35. I Vårstafetten harvade jag i andralaget, men blev fyra i H 35. När det stora sjöslaget Tiomila utspelade sig vid Rudan slog vi vårt klubbrekord och lustigt nog var det vi ”gamla” modumlöpare som visade framfötterna. David sprang upp 66 placeringar på andra, Jens Kristian 34 på tredje, Erik 44 på femte, Lars 23 på sjätte och jag 12 på sjunde med sträckans artonde bästa tid. Till slut blev vi 79:a. Tävlingens dråpligaste inslag hände på långa natten. Jens Kristian dammade in som 96:a efter den tredje sträckan. Han river åt sig kartan och skickar ut Frantisek på långa natten. Efter växlingen anar Jens Kristian oråd. När han kontrollerar nummerlappen mot kartplanket upptäcker han att han har gett Frantisek fel karta. Nu är goda råd dyra. Han tar den rätta kartan och börjar springa tillbaka ut i skogen. Men en nitisk funktionär tycker att Jens uppträder misstänksamt och ifrågasätter honom. Det slutar med att Jens Kristian måste springa för fulla muggar för att komma undan med funktionären i hasorna. Tillbaka ute i mörkret tittar han på kartan. Var skal han hinna ikapp Frantisek? Han bestämmer sig för att genskjuta honom till fjärde. Väl framme vid kontrollen strömmar lag förbi men ingen Frantisek. Till slut kommer han emellertid men uppträder märkligt och vill inte stämpla vid kontrollen fast han ser den. Dessutom blir han något konfunderad när han hör Jens Kristian skrika hans namn. ”Frantisek, stop”, skriker Jens Kristian och Frantisek tror inte sina öron. Frantisek kan ju inte sägas vara en mästare i engelska med ett ordförråd som begränsar sig till yes och no. Han fattar inte vad Jens Kristian menar och varför han vill byta karta med honom. Jens Kristian tvingar till sig Frantiseks karta med makt och drar en suck av lättnad när han studerar den. Modum och OK Måsen har haft samma gaffling hittills. Han byter karta med Frantisek men Frantisek har fortfarande inte överdriven lust att stämpla vid kontrollen. Det går så långt att Jens Kristian fysiskt leder Frantisek bort till stämplingsenheten och lyfter hans arm. Men ju ivrigare Jens Kristian blir, desto mer motstånd uppvisar Frantisek. Trots språkförbistringen klarar Frantisek till slut förklara att han inte är på väg till fjärde kontrollen. Han har fortfarande inte hittat första och har hamnat vid fjärde mest av en slump. Så med rätt karta i handen försvinner han ut i mörkret igen och Jens Kristian springer tillbaka mot målet. De goda råden är fortfarande dyra, OK Måsen behöver sin karta. Just som han når kartplanket kommer av alla människor Janne Sundbüe in på tredje sträckan för Måsen och börjar leta efter klubbens karta. ”Här”, säger Jens Kristian och ger honom den. Det blev klubbrekord också i Jukola för Modum, fast placeringen 109 kanske inte är så mycket att skryta om. Jag sprang fjärde och småmissade och höll ungefär placeringen. Lars Inge och Eivind sprang riktigt bra men Marian och Frantisek behövde mer tid på sig för att lära sig den nordiska terrängen.

 

Modum i Jukola. Eyvind Tonna, Frantisek Libant, Marian Davidik, Lars Inge Arnevik, Jens Kristian Kopland, David Løver, Leif Eriksson.

 

 

På O-festivalen blev vi 76:a med ett B-lag. Lars Inge och Eivind skickade ut mig som 20 på tredje men jag hade tömt alla krafterna på det individuella loppet dagen innan och tappade 20 placeringar. Det individuella loppet i H 35 vanns av Lars Palmquist med mig som femma. På kort-KM hamnade jag precis utanför pallen på fjärde plats efter bland andra klubbkompisarna Jens Kristian och Eivind. När augusti kom avgjordes KM uppe i Hallingdal i fjällnära terräng. Individuellt hade Modum sju löpare bland de tio första med mig som sjua. I stafetten kom jag med i förstalaget och vi vann sedan Eivind klarade att hålla undan för Øyvin Thon på sista. Jag sprang tredje och höll den ledningen som Lars Inge och David gav mig.

 

Kungar i Buskerud. Guld i KM stafett. Lars Inge Arnevik, David Løver, Leif Eriksson, Eyvind Tonna.

 

 

NM gick i Trøndelag och jag missade grovt på kvalificeringen till korten. I stafetten var jag klokt nog förpassad till andralaget. Visserligen sprang jag upp från 66:e till 54:e, men den starka kuperingen var inget för mina klena sörmlandsben.

 

1999

I april 1999 flyttade vi in i vårt nybyggda hus på Myrbråten. Träningen hade hela vintern blivit lidande av byggverksamheten. Istället för att satsa i den nya H 40 klassen var jag i tämligen usel form. Jag tävlade inte förrän i Tiomila där jag gjorde min 18:e start. Laget sprang dåligare än året innan och kom 104:a. Jag tog två placeringar på femte. Bästa prestationerna svarade nyförvärvet Urs Altorfer för på långa natten och Marian på sista. I min trettonde Jukolastart sprang jag andra i andralaget. Sommarens nyförvärv Vegard Brox stukade foten i premiären för sin nya klubb och jag fick uppleva det fantastiska att springa ut bland motionärerna på 1032:a plats. Vilken känsla att kuta förbi fyrahundra gubbar! Tyvärr måste vi bryta efter en ny skada på sista. Det blev inga andra lopp för mig förrän i augusti. På kort-KM stod jag för bragden att bomma varenda jävla kontroll och när jag skulle slå till i H 40 på Veteranmästerskapet i Kongsberg blev jag slaktad och hamnade på en svag sjunde plats. Modum hade KM på hemmabana uppe på kommunens tak på Øståsen. Jag släpade mig runt på en 13:e plats i seniorklassen och ihop med Vegard, Olav Høgseth och Hans Ole Wærsted blev vi i andralaget åtta. På NM gick det riktigt bra. Jag fick fart på benen i Maridalen och kom 24:a i mitt heat i kvalet, bara en minut från vidare avancemang och bästa modumlöpare. Ihop med Lars, Bjørn och Olav blev andralaget 72:a i stafetten. Förstalaget med David, Jens Kristian, Lars Inge och Eivind kom så bra som 17:e. 

 

 

 

2000

När jag i mitten av åttitalet var som allra mest utslagen av skador och operationer var mitt enda mål att kunna bli så frisk igen att jag kunde motionera ett par gånger i veckan. Men allteftersom tiden gick och jag blev frisk höjdes målsättningarna tum för tum. Till slut hade jag nästan glömt eller förträngt min kropps stora svaghet, hälsenorna, och jag tränade varje dag. Men denna naiva period hade sitt slut mot slutet av nittitalet. Nu började min vänstra ”friska” hälsena krångla. Jag sökte hjälp på NIMI, norsk idrettsmedisinsk institutt. Där kom jag i kontakt med hälsenedoktorn Odd-Arne Daljord. Att han var ett geni förstod jag den här våren. Vårpremiären förlades i likhet med 1998 till Spring Cup i Danmark. På lördagen blev jag nia i H 40 efter bland andra Lennart Larsson, Björn Stenberg och Åke Jönsson. På stafetten sprang jag tredje. Startade gjorde nästa nyförvärv, engelsmannen Ed Nash. Vegard skickade ut mig som 48, precis före det nya storlaget Halden. Jag har aldrig i mitt liv blivit så retsamt enkelt omsprungen som av Jarkko Houvila i haldentröjan, han bara dammade förbi på väg till startpunkten och borta var han. Hemkommen från Danmark opererade Daljord mig. Jag hade tur, en blodåder låg och skavde mot hälsenan och skars bort utan att själva senan var uppluckrad och skadad. Redan till Tiomila en månad senare var jag tillbaka. Jag sprang tredje i min fars gamla hemtrakter vid Solbacka i Sörmland. Tyvärr blev vi diskade sedan Urs glömde att stämpla på sista som satt mitt i upploppet. Men min högra häl spökade också så jag tog det lilla lugna och tävlade inte mer förrän Jukola där jag sprang långa natten i andralaget. Förstalaget slog ett prydligt nytt klubbrekord när de blev 52:a. Det legendariska laget bestod av Marian, David, Urs, Jens Kristian, Eivind, Vegard och Ed. Vi i andralaget kom aldrig i mål. Øystein Haugen på sista tvingades bryta vid varvningen för att vi skulle hinna båten. Vi semestrade i Finland veckan innan O-ringen i Hallsberg och hade oturen att befinna oss på fel sida Bottenviken när Siljas ena färja havererade. För att några av oss i familjen skulle hinna start flög jag över till Stockholm med Arno och Niklas. Tillbaka i hetluften på 5-dagars fick man ingenting gratis fast det handlade om H 40. Jag var 24:a första dagen efter ett hyfsat lopp. Andra dagen satsade jag som ett svin och låg 13:e vid tredje sista men råbommade näst sista och blev 38:a. Uppe i vildmarken i Kilsbergen var jag chanslös. Krafterna tog slut och hälen ömmade, kom 63:a. Joggade runt den fjärde dagen men smärtorna var nu så stora att jag kastade in handduken och kom inte till start på jaktstarten. Plikttroget genomförde jag KM trots skadorna. Andralaget blev fyra med mig ihop med Trond Cato Martinsen, Tore och Lars. Individuellt vann jag en dålig H 40-klass utan att förta mig.  

 

2001

Givetvis borde jag ha lagt mig under kniven så fort som möjligt, men de privata operationerna kostade 5 000 och vi hade ett nytt hus som ännu inte var hundraprocentigt färdigt. Så jag harvade på i början av 2001. Tiomila arrangerades hemma på flygfältet i Strängnäs och det fanns väl knappast något bättre ställe att fira mitt tjugonde Tiomila på. Min bana rundade Kärrlången och jag hade två kontroller uppe i det idiotsvåra området på Mariefredssidan som hade varit en sensation när det kartlades första gången av Bertil August. Modum startade kanon med Marian, David, Jens Kristian och Urs. Jag gick ut som femtonde snubbe på femte, dammade som ett svin till första utan att det hindrade lag efter lag att glida förbi. Helt färdig stapplade jag i mål som 45:a. På Jukola hade jag också jubileum, femtonårs. Med exakt samma lag som året innan sänkte Modum klubbrekordet till 42. Jag sprang sjätte i andralaget och hade nöjet att växla ut efter Arno, min egen styvson som nu var sexton år. Sedan var det slut på det roliga. I augusti opererade Daljord utsidan på höger häl och i januari 2002 insidan.

 

2002

Efter ett helt års konvalescens utan vare sig Tiomila eller Jukola debuterade jag på O-ringen i Skövde i U1 bakom Kaspar som nu var sex år. När augusti kom lunkade jag runt KM i H 40. Sedan släppte det mer och mer. Med hedern i behåll kom jag runt de elva kilometrarna på Småtassen, KM ultralaång, och i H 35 på Blodslitet slet jag mig fram till en 28:e plats, bättre än förväntat.

 

2003

Äntligen var jag skadefri och något så när vältränad. Redan i mars var vi på Nordjysk Todagers och full av inspiration kom jag sexa och fyra i H 40. När stafetterna kom var jag åter i förstalaget, och nu åter igen tillsammans med Jörgen som hade flyttat till Modum. Laget hade emellertid försämrats avsevärt. Både Marian, Frantisek, Lars Inge, Lars och Eivind var ute ur leken. På Vårstafetten var jag bara fem minuter efter de bästa och plockade från 61 till 52 på min näst sista sträcka. I Kungsör sprang jag åter Tiomila ihop med Jörgen. Jag tappade från 49 till 53 på sjätte sträckan. Till slut blev vi 72. På Jukola blev vi 91:a. Jag gjorde två pinsamma bommar på femte sträckan och tappade från 91 till 105. Förutom mig sprang Vegard, Jögge, David, Arno, Trond Cato och Ed. Individuellt var jag trea i H 40 i både Eikerløpet och Pinseløpets första dag och 27:a i O-festivalen. Och äntligen var jag klar för O-ringen. Som den prisjägare jag är anmälde jag mig i H 40 kort i Uddevalla. Först sprang jag bakom Kaspar i U1 för att spana in terrängen och sedan gav jag mig ut för att jaga priser. Första dagen var jag trea efter Sören Sand och Ulf Magnusson. Andra dagens tidiga start resulterade i en 16.e plats och tredje dagen var jag åtta, trots en kontrollmiss. På fjärde dagens kortdistans skulle det kutas av bara helvete. Så jag kutade och var fyra vid sjuan, halvminuten bak. Till åttan var det tjugo sekunders löpning. Skärmen dök upp omedelbart och jag tyckte det var väl tidigt så jag bara fortsatte och kom tillbaka till samma ställe tre minuter senare. Från fjärde till 57:e plats på hundra meters löpning, marginalerna är små ibland. I mål var jag 35:a. På jaktstarten gick jag ut sexa och vrickade foten när jag hopade ner till första. Förbannande mitt eviga skadeöde haltade jag iväg mot andra och lyckades spika hela vägen tills jag kom ifatt ryssen som hade startat som femma. Smärtan gav med sig men jag hade ingenting att sätta emot när det drog ihop sig till spurt och jag var nöjd med sjätteplatsen och att ha fullfört mitt endast åttonde O-ringen. Den stukade foten spökade in i augusti så på KM sprang jag i klubbens tredjelag och individuellt var jag fyra i H 40. I september åkte jag bil hela vägen upp till Trøndelag för att fylla ut ett andralag på NM. Jag startade på korten när jag en gång för alla var där och blev 27:a. Foten var bra nu men det gick blytungt att springa. På kvällen insjuknade jag i en häftig halsinfektion så det blev ingen stafett för min del. På Blodslitet i H 35 gick det fortfarande tungt, placeringen var för dålig för att nedtecknas.

 

2004

H 45:a och nästan blind! Dock inte haltande. Jag hade börjat åka Vasaloppet och tyckte att det var en fantastisk tävling att vara med på, en riktig happening. Men det var O-ringen och Blodslitet också. Olika tävlingar alla tre, men absolut de bästa. Och så såg jag det som en ära att fortfarande vara aktuell för Tiomila och Jukola och där få så många starter det bara var möjligt. Jag hade börjat se dåligt, speciellt i mörker. Så när jag kom till Tiomila i Kolmården och såg att min åttonde sträcka hade den idiotiska 15 000-delen gick jag in till Knutte Nord i sporttältet och köpte ett förstoringsglas att montera på tumkompassen. När jag mitt i natten var ute ur tältet och pissade strålade stjärnorna på en klar himmel och lovade en vacker gryning. Jag skulle bara ha visst. När jag klev upp och stod under tältduken och krängde på mig tightsen hördes plötsligt några konstiga droppande ljud. Fem minuter senare spöregnade det. Jag joggade bort till växlingen men det regnade så överjävligt att jag var tvungen att springa in i en av toalettvagnarna för att få tak över huvudet. Jag hade ingen aning om hur Modum låg till eller hur lång tid det var kvar tills jag skulle ut. Så jag stod där i skitlukten och gläntade på dörren och försökte få med mig vad som skedde ute i målområdet. Jag varken såg eller hörde något som helst. Till slut företog jag en rusch bort till resultatlistan som visade att Modum hade växlat på sjätte för en timme sedan och täten nu var inne på sjunde. Det fanns inget annat att göra än att slokörad lunka bort i regnet och stämpla mig in i växlingsfållan. När jag på allvar började kika efter Karsten in till växling kom han till varvningen och hade tre kilometer kvar att springa. Jag var nu genomsur och frös som en hund och klafsade fram och tillbaka i lervällingen för att hålla värmen. När Karsten äntligen kom behöll jag överdragsjackan på men var det en befrielse att ge sig ut, ända till nästa chock kom – jag såg inte ett skit på kartan, den var bara en gröt av färger med några sträck och röda ringar på. Att lägga på förstoringsglaset hjälpte föga, det enda det visade var regndroppar. Så jag sprang på måfå mot nordöst och stannade där skogen öppnade sig och höll kartan upp mot den gråtjocka himlen med fullt utsträckta armar. Bommade givetvis första med fem minuter men fick några ryggar att hänga på en stund. Ytterligare ett par mindre och en stor bom senare lyckades jag i alla fall ta mig i mål. På Jukola var det ljust och 10 000-del. Fast jag kroknade på slutet sprang jag tredje sträckans 15 km i andralaget på sex minuter på killen i den snabba terrängen runt Jämi. Efter att ha varit trea på första etappen på Pinseløpet och 14:e på O-festivalen i H 45 kom sommarens stora höjdpunkt, O-ringen i Göteborg. Jag stannade i kortklassen. Kent Olsson vann de tre första dagarna och jag var trea, trea och trettonde efter bra lopp. På fjärde etappens kortdistans ute vid Torslanda skulle det liksom i Uddevalla springas något överjävligt. Till tvåan var det en kortsträcka. Känns historien igen? Jag snuddade kontrollen och bommade sex minuter, blev 28:a och ramlade ner till femma inför jaktstarten. Där kom jag ifatt Tommy Eriksson och Lars Blom i kampen om tredjeplatsen och upplösningen blev dramatisk. Jag ryckte vid näst sista men sprang fel i farten, de andra två sprang tursamt no också fel så jag blev trea och prisjägaren kom äntligen upp på pallen ihop med Kent och Leif Bylars. På KM i Røyken startade jag för sista gången i seniorklassen och kom långt efter. På stafetten sprang jag i andralaget. Sigge vann Blodslitet, jag hängde med hyfsat halvvägs men gick in i väggen och blev 32:a.

 

2005

En resultatlista i H 45 på den här tiden var alltid namnstark. På Norwegian Spring var jag 13:e gubbe, utan att bomma alltför mycket. Före mig var namn som Yngar, Øyvin, Sixten Westlund, Knut, Tore Sagvolden, Stein Martinsen, Nils Hæstad, Arve Glittum, Sören Jonsson, Trond Rønneberg. På Tiomila blev Modum 176:a. Juniorerna Arno och Karsten hade det tungt på de två inledande sträckorna men sedan segade vi oss uppåt. Jag sprang sjätte och plockade sju placeringar och växlade över till nästa styvson, Niklas. Innan Jukola blev jag präktigt förkyld och åkte med fast bihålorna värkte. Jag blev inte särskilt bättre på vägen dit och när andralaget blev diskade redan på första sträckan avstod jag från att springa och gick miste om min 18:e start. Helgen efteråt sprang jag alla tre dagarna på O-festivalen och gick skitdåligt, 46:a på korten som Knut vann, 43:a på klassisk som Yngvar vann. På stafetten gjorde vi premiär i gubbklassen, Jens Kristian, Dag Magnar Evjen, Jörgen och jag. Jag blandade ihop min och Kaspars bricka och vi blev diskade. Till femdagars i Småland reste vi tyvärr som en decimerad familj. Niklas hade brutit benet veckan innan och Sirpa stannade hemma hos honom. Jag åkte till Skillingaryd för att jaga pris i H 45 kort tredje året i rad. Det började bra, nia första dagen som Janne Nilsson vann, sjua den andra som Hans Tarandi vann. Sedan kunde jag plötsligt inte gå. Det blev tvärstopp i min vänstra hälsena som det sista året på nytt hade börjat protestera. Jag bröt och det var en plåga bara att springa runt U1 med Kaspar. Startade i alla fall den sista dagen och var tia på etappen. Mot förmodan blev senan bättre utöver hösten. På KM stafett slog andralagets Erik förstalagets David på första sträckan, andralagets Leif höll undan för förstalagets Karsten på andra men på sista passerade Arno Jens Kristian. Individuellt slutade jag springa sedan kretstinget hade slopat medaljer i veteranklasserna och nedprioriterat tävlingen till en simpel distriktstävling. Veteranmästerskapet arrangerades åter i Buskerud så jag startade på korten och blev fyra efter ett bra lopp, sexton sekunder från guldet! Också NM var hemma i Buskerud. På Konnerud hade jag mittsträckan i andralaget och sprang sensationellt bra, samma tid som Jon Tvedt på min gaffling och sex minuter efter landslagslöparna. Trenden fortsatte på Blodsliten. Jag bet mig fast när farten var som högst och kom till slut i tredjeklungan. Förstaklungan vanns av Janne Granstedt före Jögge, Sigge och Sixten. Andraklungan innehöll bland andra Yngvar och Uffe. Tredjeklungan jag var i gjorde upp om placeringarna fjorton och neråt. Knut slog mig åter men jag slog Hæstad och Øyvin och blev 18:e, sex minuter efter Janne. Øyvin hade varit i Himalaya men det sket väl jag i, huvudsaken var att jag äntligen hade slagit ner honom i skosulorna.

 

2006

Träningen på hösten 2005 hade varit regelbunden och bara sex minuter efter täten på Blodslitet var ett aldrig så litet genombrott för en usel långdistansare som mig. Den goda trenden fortsatte in i 2006. Efter att ha harvat i femte startled i Vasaloppet i tre år åkte jag nu upp mig till fjärde och fick min första medalj. Men på vårens första träningsorientering pådrog jag mig en sträckning i höger hamstrings. Tiomila fick jag bara glida genom på min femte sträcka, höll ungefär placeringen och växlade 113. När jag försökte lägga på en liten rökare ner till sista satt krampen som på beställning bak i låret och jag fick halta in till växling. Några veckor senare var jag frisk och vann Eikerløpet i H 45 före Jens Kristian och de två första dagarna i Pinseløpet var jag fyra och trea. Men på väg till Jukola blev jag magsjuk på båten och tillbringade Jukolanatten ömsom med feber i tältet och ömsom sittande på dass med rännskitan. När morgonen kom var febern borta och jag gick och småjoggade runt sista sträckan för andralaget, en ganska trevlig avstressande skogspromenad på nästan tre timmar. Men jag fullförde mitt 18:e Jukola. På O-festivalen var krafterna tillbaka. Jag hade en topplacering på gång på fredagens kortdistans men bommade plötsligt två minuter och rasade till 28:a, 18:e i mål. På klassisk var jag 71:a vid första efter en ny miss och så lyckades jag springa upp mig till 16:e. I stafetten sprang jag med rätt bricka den här gången och var inne som femma i veteranklassen. Jens Kristian plockade till trea och på sista gjorde Jögge processen kort med allt motstånd. Modums första stafettseger i O-festivalen var ett faktum. Och jag hade blivit för bra för att leka prisjägare i kortklassen. I Söderhamn startade jag i H 45, med licens att inte bomma. Kaspar sprang runt U1 med lätta ben och vann varenda etapp, något som förde med sig att vi bevistade prisutdelningen varenda kväll. Själv var jag inte så mycket sämre. Terrängen i Hälsingland har alltid tillhört mina favoriter och misstagen var minimala. Farten var inte tillräckligt hög för att hänga med i den yppersta täten men jag gick som en klocka. 18:e första dagen och 23:a andra. På kortdistansen var jag tia halvvägs men fick en bom på banans kortaste sträcka (känns historien igen?) och blev 34. Efter en 15:e plats fjärde dagen gick jag ut som 17: snubbe på jaktstarten med tjecken Zuzanek i ryggen. Han gjorde verkligen skäl för namnet och zuzade ifrån mig ända upp till tionde plats. Stora Norrland stämplade fel och jag passerade Anders Enmark utan att se honom. Jag blev 16:e och hade det varit et par kilometer till så hade jag kommit ifatt Øyvin som var 14:e, och då hade han inte haft nån jävla bergstopp att skylla på. Efter målgång var jag helt färdig och Sirpa slaktade mig på varenda träningspass resten av semestern i Strängnäs. På KM-stafetten var jag sjua på förstasträckan efter att ha haft kontakt med täten så sent som halvvägs. På NM sprang jag också första i vårt gubblag ihop med Roar och Jens Kristian. De tunga backarna i Hovdens fjällterräng sög musten ur mig och när glasögonen immade igen i regnet kom en liten bom. Jag växlade som 82:a. Jens Kristian sprang upp till 65:a men Roar gjorde en så legendarisk jättebom i den svåra sluttningen att vi klarade konststycket att komma sist av de som fullförde. På Langsjøløpet och Furumomila slog jag mina tider från året innan så när Blodslitet närmade sig var jag klar att knäcka Janne Granstedt en gång för alla. Tyvärr fick jag influensa dagarna innan och kunde inte starta.

 

2007

Trenden höll i sig. Träningen gick oförtrutet vidare. På Vasaloppet startade jag i fjärde ledet och åkte rätt upp till tredje med ett snyggt personligt rekord på 5.43. Två veckor senare var det barmarkspremiär i Danmark på Nordjysk. Jag var sjua första dagen och tvåa andra, några sekunder efter Christer Skoog. Men vad värre var, var att jag fick ont i knäet, i menisken. Hela säsongen ända fram till operationen var jag tvingad att springa med ett hårtsittande vulkanskydd. I april gjorde jag min bästa Norwegian Spring någonsin. Jag var femma på korten och trea på klassisk. På Tiomila hemma i Eskilstuna sprang jag tredje och plockade från 179 till 170 trots en miss på första och stora problem med att korrigera blicken mellan kartan och den steniga skitterrängen runt motorstadion. Till slut blev vi 164 med fem juniorer och tre gubbar över 40. För att förbereda mig till årets stora mål, O-ringen i Mjölby, sprang jag för första gången någonsin alla tre etapperna i Pinseløpet. Knut vanna alla dagarna och antagligen var jag tvåa sammanlagt efter placeringarna 5, 4, 5. Jukola blev en riktig höjdare. Eftersom jag såg för dåligt för att springa på natten och vara för gammal för att inte få min skönhetssömn bad jag om sista. Tävlingen avgjordes i Lapua på samma ställe där vi sprang 1978. När jag efteråt jämförde kartorna visade det sig att jag hade haft flera av de samma kontrollerna. 1978 sprang jag sista på just under två timmar efter att ha bommat en kvart. Nu sprang jag den samma distansen på 2.05 efter att ha gått kanon. På de två sista sträckorna sprang Jögge upp oss från 263 till 209 och jag till 193. Vi startade aldrig i O-festivalen och kunde inte försvara vår gubbtitel i stafetten. I Mjölby fungerade allt som det skulle fast knäet långt ifrån var bra och vänster hälsena som hade krånglat i Skillingaryd tyvärr åter hade börjat protestera högljutt. Men jag lät mig inte bekomma och plockade kontroll efter kontroll utan några intentioner om topplaceringar på etapperna. Jag bommade två minuter sammanlagt på hela veckan och segade mig allt högre upp i resultatlistan för varje dag som gick. Efter placeringarna 20, 9, 17 och 27 gick jag ut som elva sista dagen, precis efter Hasse Melin och före Peter Cederberg. Vi tre höll ihop hela etappen med Peter som ånglok och mig sladdande. Han segade ifrån oss de sista kilometrarna och när jag ryckte vid näst sista svarade inte Hasse. Sekunderna efter målgång som elva klappade Colin McIntyre mig på axeln, några hundra meter till och han hade kommit ikapp. Jag hade inte pratat med honom sedan vi tältade ihop 1981 uppe i Rovaniemi. Ihop med Stian Jelstad och Jögge blev vi nia på KM stafett, sedan la jag mig under kniven. Daljord opererade vänster hälsena inne på Ullevål och på Ringerike Sykehus togs en del av menisken i höger knä bort. Jag sprang inte på hela hösten och nästan inte på hela vintern.