Klockan är snart tolv på julafton. Äntligen kan vaktmästaren på Myrbråten lägga upp fötterna på soffan, ta ett fikon och försiktigt börja kasta blickarna mot flaskan med akvavit som tålmodigt väntar borta på komoden. Men det har varit full fart in i det sista. Först skulle julgranen in och det fick ju bli i pannlampans sken eftersom det är kolsvart här ute i skogen när jag kommer hem från jobbet. Har spart några granskott här och där i ängskanten de senaste åren med tanke på just den här dagen. Men så fort man vänder ryggen till så händer det nåt. Granjävlarna hade ju blivit tre meter höga under hösten. Sist jag tittade på dem var de perfekta. Nu fick jag såga nästan en halvmeter över backen, och sen kapa några dec i toppen. Jag lät den tina över natten i vardagsrummet och vad skådar mitt öga när jag dan före dan kommer upp om morgonen?, kattjäveln har fällt trädet och vattnet runnit ut över golvet. Tre gånger den förmiddagen rättar jag upp den svajande granen innan jag förstår att nåt är fel. Efter en närmare undersökning av foten kan jag bara konstatera att den är knäckt. Finns inget annat att göra än att åka in till Vikersund och inhandla en ny. Gjutjärn den här gången. Sedan kan granen kläs, huset dammsugas och skuras, ved bäras in. Alla husets medlemmar dras in i den febrilska verksamheten och berget av säckar och påsar av gammal bråte som under städningen upptäcks ska slängas växer i hallen. Till slut tänder jag en brasa ute i snön och kastar på. Urväxta kläder, gamla skor ingen längre vill ha, Maritas säng, mitt gamla köksbord från Strängnäs, en knäckt skida med tre Vasalopp på meritlistan, barnböcker, allt åker in i brasan. Åren spelas i repris av associationerna som blommar upp av alla gamla grejor som går upp i rök där i skymningen och livets urkraft gör sig påmind. Sedan sticker jag ut och springer en runda, landar i julen, ser mörkret falla. Och när allt verkar vara klappat och klart och jag just ska stänga butiken för i år kommer Sirpa och pekar på varningslampan som plötsligt ilsket lyser på kylskåpet. Jag biter ihop, byter det jävla vattenfiltret, det trilskas förstås, sitter fastskruvat som i betong, men klarar det med hjälp av rå kraft från mina vasaloppsstakningarmar. Julen kan börja. Ta ett fikon till.

God Jul och Gott Nytt År
önskar vaktmästaren på Myrbråten

Sommaren är läsandets årstid. Men planerna gick i kras. Jag var alldeles för upptagen med att sälja mina böcker och rensa ogräs. Men skam den som ger sig. Jag har tagit igen förlorad mark, fast jag förfärad ser att det redan är november. Vart tar tiden vägen? Min kraftigt försenade sommarlista ser ut som följer:

 
Ulf Lundell: En öppen vinter. Sensationellt bra diktsamling från Lundells vardag. Viskningar blandas med vrål. Författaren kommenterar vardagslivet med tillbakablickar till barndomen. Gnället är bortbytt med poesi. Jag får nån slags tvillingsjälkänsla. Är det han som tänker som jag eller är det jag som tänker som han?
Jeppe Wikström: Stockholm från ovan. Oerhört vacker fotografibok om Stockholm. Stadens alla stadsdelar är plåtade från helikopter och kommenterad med träffsäkra och välskrivna faktarutor. Hus som jag har bott i står där fortfarande ser jag.
Ernest Hemingway: For Whom the Bell Told. Omläsning av en av mina husgudar. The Champ är fortfarande just The Champ. Vilken kontroll, och vilken lysande dialog.
Kader Abdolah: Huset vid moskén. Släktkrönika från Iran med historiska referanser till tiden för den islamska revolutionen. Fränt med berättelser från främmande kulturer, men stilistiskt jobbigt skriven. Jag blir så förbannad när författare slarvar.
John Steinbeck: The Long Valley. Novellsamling från författarens hemtrakter i Kalifornien är ett äkta mästerverk med “The Red Pony” som pricken over i:et.
Plura Jonsson: Resa genom ensamheten. En av Sveriges bästa textförfattare och låtskrivare är på de första femtio sidorna en klumpig prosaist men sen kommer han igång ordentligt och blir riktigt bra. Historien om hans och Eldkvarns liv var en fröjd att läsa.


Spartacus Cup i Ungern 6-7 november.
Vad gör man inte för att knyta ihop livet? Tar in på Hotell Gellert i Budapest till exempel. 1981 åt jag en lyxmiddag under matsalens kristallkronor ihop med Peo Bengtsson för en spottstyver. Det var i det kalla krigets era och en zigenare cirklade runt vårt bord och gned på en fiol. Tidigt på eftermiddagen tjugonio år senare klev jag åter in i vestibulen, nu med Spädde vid min sida. Stod en stund där och kände igen mig, såg mig sitta långhårig och smal i en av skinnfåtöljerna medan Peo ordnade ett bord. Tiden går och tiden står still. I bara skjortärmarna tog vi efter incheckningen en walk in the park upp mot Citadellet och när magen började kurra åt vi lunch och tog två bira i solen vid brofästet på pestsidan. När Påls flight hade landat och han hade hittat fram med bilen bytte vi skjortorna mot badrockar och gick ner i termalbaden och värmde våra stela gamla kroppar i trettioåttagradigt vatten medan vi väntade på att hungern skulle sätta in. Ta mig fan om inte zigenaren fortfarande satt i matsalen och gned på sina strängar. Nu hade han tagit med sig kompisarna sina så det blev ordentlig folklore. Jag åt fasanbröst och knöt ihop mitt liv, fyllde på glaset med enhet efter enhet.

   Tidigt nästa morgon rattade Pål bilen ut av staden med säker hand under Spädde the supervicers uppsyn. Jag satt i baksätet och såg förstäder glida över till pusta. Första etappen av Startacus Cup avgjordes i nittongradig värme vid Csakbereny, eller Chuk Berry, som lokalbefolkningen envisades med att kalla stället. Pål kommenterade träffsäkert att alla amerikanska kändisar i själva verket härstammar från den ungerska pustan, och att det är inte alla som har tänkt på. Efter att vi kommit, sett och segrat satt vi där sen i markan med vår ungerska gulasch, vår pilsner och våra Unikumsnapsar och kände oss som de kungar vi var. I äkta spritromantisk anda fortsatte intagandet av alkoholenheter på det lokala fiket i Mor, i termalbadet och i hotellrestauranten. Under middagen höll Pål ett tårdrypande tal till Spädde i samband med hans kommande femtioårsdag. Jag överräckte startbeviset till Stafettvasan som present med hälsningar från Roger och Frycke. Spädde ramlade gråtande ihop som en snyftande hösäck på restaurantgolvet. Kyparen skyndade undrande till. Zu viele Alkoeinheiten, sa Pål. Geben Sie uns noch drei mal Konjak, sa jag. Alla vet ju vad Frycke hade sagt om han hade varit närvarande. Noch ein Schmitzel.
   Söndagens tävling var favorit i repris. Vi kom, såg och segrade. Och hängde i markan. Mulet den här dagen, sommaren definitivt över. Prisutdelningen startade. Utan Trond Rønneberg. Den förbannade norrbaggen var så less av att stå nedanför mig på pallen att han satte sig i bussen och åkte vidare till Serbien istället. För att leta tävlingar utan Eriksson i startlistan, kan man tänka. Och så var det ju det där med att knyta ihop sitt eget liv. Det var ju därför jag var där jag var. Så jag lät Peo bita i medaljen som om det hade varit 1981. Med medaljen runt halsen åkte vi upp till borgruinen och sannerligen tittade inte solen fram igen. Jag poserade på de gamla inrasade väggarna till Chuck Berrys förfäder och skådade ut över vinodlingarna. Sedan var det fiket, badet och restauranten. Åt fläsklägg med knödel från det tyskinspirerade köket. Åt kanske upp hälften, man är ju inte tjugo år längre med ätstörningar. Men flaskorna tömdes och glasen slickades ur. Man är ju femti med drickstörningar. Tio enheter på mig och Spädde, snygga personliga rekord. Sex på Pålle. Men han kan ju skylla på att han var chaufför. Tillbaka till flygplatsen tog vi en annan väg, för att se vad då? Motorväg, pusta och våtmarker. Inne i planet rundade jag av lunchen med ånyo en konjak. Inte för att jag var femti med drickstörningar. Inte för att jag var speciellt sugen. Men givetvis för att slå Spädde i spurten med en enhet.   



Eriksson och Budapest.


Broänden på pestsidan.


Markan.


Eriksson och Hellström.


Segerpallen i herrar och damer 50 år.


Leif Eriksson och Peo Bengtsson.


Kungen av Mor.

Vad gör man en tråkig måndag när man är totalt ur form? Jag satte på mig fina kläder. Nyköpta italienska brallor, skjorta från Harrods och min Dolce och grabbarna-kavaj. Åt två kokta ägg i ensamhet och knäckte en pilsner. Lyssnade på Pink Floyds "The Wall". Blev livet bättra? Kanske en aning.  

Vaktmästaren har slagit till igen. Kunde fan inte gå omkring längre och se skarvarna mellan golvkaklet bli skitigare och skitigare. Fyllde trycksprutan med klor och gick lös på dem. Naken förstås. Kan ju inte förstöra kläderna med blekta klorprickar. Naken till resten av familjens stora munterhet. Kameror i högsta hugg. Men vad gör man inte? Vad gör man inte för konsten och rena golv? Efteråt gick jag lös på den sotiga väggen bakom centraldammsugaren. Där hade ingen skurtrasa varit på en stund, det kan jag lova. Dagens vaktmästargärning kröntes av en heroisk insats som elektriker. Jag satte upp en ny strålkastare på garageväggen. Inte för inte var farsan elektriker. Jag skruvade fast skiten, kopplade strömledningarna i rätt hål, klättrade ner från stegen och borstade dammet ur händerna. Lampan skulle slås på vid rörelse. Funkade det? Självfallet inte. Och inte nog med det, lampan på andra sidan tunet, på laduväggen, ballade också ur. Va fan ska man tänka om det? 

Blodslitet 2010.
Jag startade med vissa förväntningar i det legendariska långloppet, Norges bästa orienteringsarrangement. Det gick käpprätt åt helevete. Kom långt efter i den trånga starten. Jobbade mig upp som åtta efter första gafflingen, men hamnade i ingenmansland förti sekunder efter svansen på täten. Gjorde ett förödande vägval i min ensamhet och så harvade jag resten av banan i träsket runt trettionde plats.

5-days of Puglia i Italien. En vecka med sommar och sol.


Italiensk luffare? Eller är det min gamla landslagsledare Claes Nideborn som laddar upp innan start?


Kaspar lilja och Leif Eriksson har just gått i mål på 5-days of Puglia.


Sirpa Lilja sticker ut på den sista etappen.


Leif Eriksson är turist i Peschicci på den italienska hälsporren.

Lidingöloppet 2010 blev till fiasko.
Jag kände av sträckskadan bak i låret redan vid start. Efter två km var jag tvungen att bryta. Promenerade upp till målet och när täten hade passerat haltade jag i mål. Till min fasa upptäckte jag senare att jag stod på resultatlistan som nia. Synd bara att det inte var sant. Skickade ett mejl och diskade mig själv. Arrangören svarade med att skicka mig priset för placering 9.

Modum OL springer NM-stafetten på valdagen 18:e september i Beitostølen.
Førstalaget med Eirik Jelstad, Leif Eriksson och David Løver sprintade (nåja) in som 69:a. Andralaget med Henrik Mårtensson, Arno Grønhovd och Karsten Kopland gled (nåja) in som 86:a.

Kretsmesterskap Buskerud i Nesbyen 2010

KM stafett 2010. Etta Kongsberg (Eivind Resser, Øivind Drage, Audun Resser), tvåa Modum (David Løver, Jörgen Mårtensson, Leif Eriksson), trea Ringerike (Juha Viena, Anders Beyer Brattli, Olav Høgset).

KM H 50: Etta Jörgen Mårtensson, tvåa Leif Eriksson, trea Morten Dåsnes.

Norsk mästare på medeldistans i H 50 2010.

Blågul som jag är in i själens innersta atom lyckades jag med konststycket att bli norsk veteranmästare på medeldistans. Tvåa blev Trond Rønneberg  och trea Per Kristian Ekeberg.

Vi shoppade i London.
Som den idiot jag är bröt jag mot en av mina principer och köpte skjortor som måste strykas. Fyra stycken. Frossade alltså i dårskapen. Och så provade jag en kavaj som jag inte kunde släppa tankarna på. Gick tillbaka till butiken sista dagen och lät ånyo visakortet lösa alla bekymmer. Dolce & Gabbana. Mina högst begränsade kunskaper i italienska säger mig att dilce kan betyda ljuv, som i det ljuva livet. Så det blev en den ljuva och grabbarna-kavaj. Vi lämnar öppet om jag är den ljuva eller en av grabbarna. I Eastbourne bröt jag nästa princip, aldrig äta biff som inte är oxfile på restaurang. Fick en seg sula till överpris. Ska det vara så jävla svårt att hålla på sina principer? Fotvandringen längs de vita klipporna i solsken och med bedårande utsikt över Engelska Kanalen dagen efteråt var fantastisk. Tillbaka inne på stranden badade vi i havet.  

2010-08-06. Jävlar vad det small.
Blixten slog ner bakom huset. Överspänningsskyddet räddade dock datorerna och teven. Fyra gånger snärtade det till i kontakten där ström och telefonlinje kommer in i huset. Mäktig känsla, stora krafter.

Norway Cup i forboll har arrangerats i Oslo. Kaspar var där och spelade med Vikersunds fjortonårslag. Det blev 0-16 i baken. Allt var domarnas fel. Oslo visade fram sin soliga sida och Karl Johan kryllade av liv. Två dagar var jag ute i Maridalen och åkte rullskidor. Det var en sällsam upplevelse. Aldrig förr har jag sett så många rullskidåkare, cyklister och joggare på samma ställe, bilarna var satt på undantag. Det var bara att rätta in sig i kön och hugga stavarna i asfalten för att inte bli frånåkt av kopplet. Den tredje dagen sprang jag i Östmarka. Det var som att vara hemma på Sörmlandsleden igen. Stigarna slingrade sig fram och sjöarna kunde likna Marvikarna ute i Åker. Fullt förståeligt att Tore Sagvolden blev orienterare, han växte upp här om jag har förstått saken rätt.

Recension av "Jag, en punktmarkerare".
Bibliotekstjänsten har recenserat min senaste roman. Den träffsäkra recensenten slår som vanligt huvudet på spiken när han balanserar berättelsens tvilsamma tankegods upp mot samhällskritik och berättarkonst:
 

"I likhet med Leif Erikssons debutbok Peugeot overdrive (2008) börjar denna bok med en man som kommit till vägs ände och vill påbörja ett helt nytt liv. Så han säger upp sig från jobbet som välbetald oljeplattformsarbetare för att utbilda sig till "punktmarkerare". Tidpunkten är ett antal decennier framåt i tiden då det tidigare "humana samhället" fått nog av brottslighet och beslutat att även kriminella förvisso skall ha en andra chans, men efter den tredje brottsliga gärningen skall personen avrättas offentligt genom att man låter en laserstråle bränna sönder hjärnan. Blott brottslingar under 20 år skall få en fjärde chans genom att med hjälp av en punktmarkerare försöka återvända till ett samhälleligt sett anständigt liv. Denna teori om vedergällning och "balans" är knappast ny, men i händerna på den habile skribenten Eriksson fungerar berättelsen trots allt. Men det är inte utan att man anar en stor portion av samhällskritik mellan raderna."

O-ringen 2010 i Örebro var jag inte med på. Men eftersom jag hade vägarna förbi stannade jag till och krängde tjugo "Jag, en punktmarkerare" till nyfikna läsare. Efteråt sprang jag en direktbana i ösregn med glasögonen ute på nästippen för att överhuvud taget kunna se något. Efter en övernattning i bilen med regnet hamrande mot biltaket hjälpte jag farsan med att byta vindskivor och spräckta takpannor på torpet i Länna. Behöver jag nämna att jag också hann med ett rullskidpass genom sommaren ute på Fogdö och ett mellan Segmon och Borgvik i Värmland?

Hellströns besöker Myrbråten. Dagarna fylldes med bordtennis, badminton, fotboll och långa middagar.


Sommaren har en tendens att försvinna lika fort som den kommer. För att motverka tidens hastiga löp har jag desperat letat efter en kur mot problemet. Lösningen heter cykel och rullskidor. Att uppleva sommaren längs vägarna är hittills oöverträffat. Jag känner alla skiftningar, dofter, hamnar mitt i sommarens stilla mognad. Blommorna blommar och dör och gräset i kohagen djupnar först i sin gröna färg innan det gulnar. Och Tyrifjorden glittrar i oräkneliga nyanser. Raps och råg luktar olika. Smultron avlöses av hallon. Trixet för att hålla sommaren i schack är att befinna sig under bar himmel.

2010-07-05. Högsommar. Solen står högt och slåttern har börjat. Från himlen regnar det jättelika marshmallows.


Inbjudan till Releaseparty lördag 3 juli. En ny romanutgivning måste ju firas. Jag bjuder in till fest hemma i Drolsum kl 17.00. "Jag, en punktmarkerare" säljs signerad!
   Underholdningen på "Den store scenen" er dessverre avlyst. Dette betyr i praksis at det legendariske rockebandet "Oasis" fra Manchester ikke kommer. Låtskrivere Noel Gallagher, som jo er en kjent fan av forfatterskapet til Leif Eriksson, har gjort alt han kunne for å få komme. Og vokalisten Liam Gallagher hadde bare elsket å få komme og slå Eikers rockestjerne Trond Wagelid på kjeften. Men managern satte stopp for prosjektet. Det blev for dyrt å avlyse allerede inngåtte avtaler.
   Ølen har kommet. Baren er nå fylt opp med Ernest Hemingways favorittøl: KOFF fra Finland. Sirpa er også fornøyd med valget. 
   Vinen har også kommet. Helt fra John Steinbecks California er et nøye utvalgt rødvin hentet inn, passer til grillmaten. 
   Veibeskrivelse: Ta av mot Finnerud ved Ruud kapell, vei 35, 5 km nord for Vikersund. Kjør mot Finnerud til du kjenner lukten av grillen.

O-festivalen 25-27 juni 2010. Midommar. På fredagens sprint bommade jag första och kom utanför top ten. På lördagens klassiska bommade jag första och blev elva. På söndagens stafett skärpte jag mig. Jens Kristian Kopland kom in som trettonde lag på första sträckan i H 135. Jörgen skulle rycka på andra men tyckte att det var min tur att göra jobbet den här gången och växlade som sjua. Jag spikade och sprang in som trea, samma placering som i fjol. Asker vann före Nydalen.

Jukola 2010 Kytäjä. Årets Jukola gick till historien som det svåraste någonsin. Det passade Modums herrlag utmärkt. Med ett reservbetonat lag tassade vi fram mellan skärmarna och fick vår bästa placering på länge. Alexei Alexeynok (166), Lars Grönhovd (296), Stian Jelstad (284), Jens Kristian Kopland (239), Ingavr Bråthen (236), David Löver (187) och Leif Eriksson (166).

Natt mellan 11 och 12 juni. Jag lämnade Hönefoss vid femsnåret. Destination Trondheim. Och varför inte återuppleva norra Dalarna när möjligheten bjöd sig. Med sovsäcken och rullskidorna i baksätet körde jag genom regnet, korsade gränsen mellan Trysil och Sälen halv nio. Slog på radion där i den regngrå skymningen och så skedde det igen, min gamla barndomsvän Dagge refererade fotbolls-VM och på ett ögonblick kastades jag trettifem år tillbaka i tiden när ynglingen med den samma rösten rattade den vita Volvon längs grusvägarna ut mot Magsjön. Frankrike spelade mot Uruguay. Inga mål. Landskapet var kargt, regnsjuka sankmarker och vitmossklädda berghällar. Kom ner till korsningen vid Fulunäs. Föga anade jag då vad som  hända skulle, återseende är ett märkligt fenomen. Jag gav upp tanken på att plocka fram rullskidorna när regnet aldrig stoppade, stannade vid Sörsjön och snörde på mig löpskorna istället. När paussignalen ljöd i Sydafrika gav jag mig ut i regnet för att springa mig trött inför nattens vila i det föga bekväma baksätet. Hittade en vandringsled och en skylt förkunnade att den utgjorde en slinga på sju kilometer. Jag följde de rödmålade kryssen. Det våra gräset gjorde snart joggingskorna genomsura. Den öppna tallheden var genomkorsad av graciösa små åsar med vitmosseklädda sadlar på ryggarna. Bitvis stenigt. Som det ska vara i Dalarna. Där leden borde vända kom jag till en liten sjö. En storm hade vällt vindfällor över stigen. Regnet duschade vattenytan. Leden kom ut på en väg, och märkningen upphörde. Va fan höll dom på med, dom jävla dalmasarna? Gick vägen tillbaka till utgångspunkten? Antagligen. Jag började följa den. Hoppades efter varje kurva att den skulle svänga ner till riksvägen där jag hade parkerat bilen. Kurva efter kurva kom, raksträcka efter raksträcka. Inte en skymt av riksvägen. Regnet strilade. Skulle jag vända? Kändes som en förlust att kneta samma stig tillbaka. Och dessutom började distansen att bli ansenlig, vägen måste helt enkelt vara det närmaste alternativet tillbaka. Till slut stannade jag uppgivet vid en vägbom. Sista chansen att bestämma sig. Jag fortsatte. En hare sprang framför mig på vägen. En orrhane flaxade till i ett träd och höll på att skrämma skiten ur mig. Jag började bli trött. Men så såg jag brevlådor. Jag började närma mig civilisationen. När jag såg att det lyste i ett hus sprang jag fram och knackade på dörren. Hörde fotsteg och så öppnade en medelålders kvinna. När hon såg en främmande man där ute i regnet och halvmörkret hajade hon till och blev rädd. Hon drog morgonrocken närmare kroppen och höll hårt i dörrhandtaget. Var väl ensam hemma. Och vad kunde klockan vara? Midnatt? Jag hade inte glasögon och såg ingenting på mobilen. Går den här vägen ner till asfaltsvägen? Ja. Vägen mellan Sälen och Särna? Ja. Hur långt är det då? Ett par kilometer bara, ta höger nere vid kraftstationen. Jag har sprungit vilse, tack ska du ha. Ett par kilometer, jo pyttsan. Efter tre kilometer kom jag till kraftstationen och efter en hel oändlighet var jag nere på asfalten igen. Men jag var trött nu, helt slut, låren började stelna ordentligt. Vad fan stod det på skylten? Sex kilometer till Fulunäs. Namnet lät bekant på nåt sätt. Jag knetade på. Det låg så många kastade ölburkar i diket att det emellanåt plingade i regnet som om någon sköt med luftgevär. Jag var tvungen att börja gå bitvis. Natten blev svart och kurva efter kurva, raksträcka efter raksträcka kom och försvann bakom mig. Plötsligt kände jag igen mig. Jag som trodde att jag snart skulle se bilen var plötsligt tillbaka i korsningen vid Fulunäs. Hur långt kunde det vara kvar? Jag hade kört ett stycke för att leta efter en plats att stanna på. Men skadorna var bra. Ha ha, skadorna var läkta. Ingen kris där. Och humöret gott. Tjofaderittan. Och jävlar vilket träningspass, nåt att berätta om efteråt. Klar för sista på Jukola, jag. Bara dom jävla låren som nu stelnade fullständigt. Samma känsla som på Vasaloppet. Jag orkar men musklerna stelnar och slutar lyda. När jag gikk för länge började jag frysa. När jag sprang för länge strejkade låren. En grävling nosade runt väggarna vid ett nersläckt hus. Det kom knappast bilar nu längre. Skrev jag inte om en grävling i "Peugeot Overdrive"? Äntligen såg jag Sörsjöns första gula gatlykta. Men från den första infoskylten var det hela två kilometer bort till badplatsen där jag hade parkerat. Jag kunde inte springa längre och frös så tänderna hackade. Det handlade bara om att överleva nu. När jag nådde bilen fällde jag upp bagageluckan som tak och drog äntligen av mig de våta kläderna. När jag slog på tändningen såg jag att klockan varr kvart i två. Jag har varit ute i fyra och en halv timme. I torra kläder åt jag lite choklad och kröp ner i sovsäcken. Du är galen, Eriksson, hackade jag med tänderna. Jag vet det, men det underlättar. Specielt om man vil leva ett spännande liv. Hur gick det i fotbollsmatchen? Hur är natten i Sydafrika. Regnet trummade hårt mot biltaket. 


Tall på sten i norra Dalarna.

Just A Perfect Day. Jobbade i vit skjorta och jeans. Solen tryckte på så vi drog ner persiennerna utanför kontorsfönstren. Som en bastu nere på gatan efteråt. För att inte tala om inne i bilen. Skval på radion och fredagstrafik ut från Hönefoss. Fotade en sommaräng. Städade först och vattnade landet. Medan räkorna tinade sprang vi en runda i skogen. Jag med bar överkropp. Åt sen länge ute och drack. Solen sänkte sig mot trädtopparna och sändningen från Bislett Games började. Jag hämtade ännu en öl. När teven var slut spelade jag Supertramp.  




2010-05-24. Romanen "Jag, en punktmarkerare" finns nu i lager. Boken kan beställas på närmaste bokhandel. Du kan också be mig sända den för det löjligt låga priset av 250 SEK. Beställ boken på:
leif@leiferiksson.se Och du, trevlig läsning! 

2010-05-23. Våren exploderar. Först några dagars regn. Sedan explosionsartad sommarvärme. Våren smällde till så det stod härliga till. Gullvivor, maskrosor, till och med häggen var med på dansen. Och gräset så skrikande grönt att jag gick in och hämtade solglasögonen för att ögonen skulle tåla de starka färgerna. Och bakom husknuten står syrenen och tvekar.  

2010-05-22. Modum veteranlag vinner Sponestafetten som vanligt. Herrarna som defilerade in till seger var David Løver, Leif Eriksson, Sverre Bjølgerud, Pål Stenbro, Arne Skretteberg och Jon Muggerud.

Ett annat säkert vårtecken. Gödselfrabriken har startat. Jag har skitit på utedasset.

2010-05-20. Mina vänner kamikazepiloterna kom i dag. Hade väl stannat några dagar i Skagen eftersom de var sena. Pigga var de också, flög over mitt huvud där jag stos böjd i trädgårdslandet. När jag gick bort mot ladan gjorde de en loop så nära mig att jag kände vinddraget mot pannan.  

Tacka vet jag regnet. Det får mig att hålla mig lugn. Det får mig att hålla mig i skinnet. Det häller ner där ute. Och jag kan ligga här och ligga. Och inte göra ett skit. Inget jävla springande i mitt privata ekorrhjul idag inte.

2010-05-17. Nationaldag i Norge. Vår vana trogen ställde Modums veteraner upp på Prestfosstafetten. Vår vana trogen var vi enda laget på startlinjen. Vår vana trogen vann vi. De som skrev in sig i historieböckerna var i tur och ordning: Brede Huse, Gjermund Rönning, Sverre Bjölgerud, Leif Eriksson, Arne Skretteberg, Roar Bye.

2010-05-16. Lärkan har kommit. Det är verkligen den mest vansinniga fågel vi har här på våra breddgrader. När jag cyklar bortöver åkrarna hänger den osynlig i den grå luften över mig och skriker som en galning. Den är hysterisk i sitt kvittrande. Hemma på trappen sitter jag efteråt och väntar på svalorna. Mina kamikazepiloter är försenade i år, brukar alltid vara på plats under nationaldagen.

2010-05-15. Furumostafetten.

Modums veteranlag som kom, sågs och segrade. Från höger: Brede Huse, Arne Skretteberg, Jörgen Mårtensson, Sverre Bjølgerud, Leif Eriksson, Roar Bye. 

2010-05-13. Eikerløpet.
Den gamla vanliga visan. Jögge vann och jag blev tvåa. Och vi gjorde slavsylta av alla gamla norrmän i klassen H 50. Jögge slog mig på alla sträck, utom till sista kontrollen. Den gamla vanliga visan alltså, Jögge som inte orkar hela distansen och jag kommer som ett helvete mot slutet.

Tidigt i gryningen sprang jag i mål på Tiomila för 28:e gången. Givetvis hade det varit roligt att kunna springa fortare, men så är det nu en gång för alla och orienteringen satt som den skulle, två små svängar på halvminuten vardera är ingenting att klaga på. Modum blev 125:a, förstärkt av två vitryssar. Jag sprang femte sträckan, 12 km natt/gryning. Gick ut som 105 och kom in 119.


Efter målgång på Tiomila i Finspång 2010.

Inkomståret 2009 är historia. För första gången i mitt liv deklarerade jag som egen företagare. Bokprosjektet "Peugeot Overdrive" omsatte ca 40 000 kr. Redovisad vinst efter avdrag blev 84 spänn. Det betyder att jag har pumpat inn hela 40 kronor i den norska statens skattekista, inte illa. Tack alla ni som har köpt boken, både bibliotek och enskilda, och varit med och bidragit. Nu laddar vi för 2010, eller hur?

Min andra roman "Jag, en punktmarkerare" närmar sig utgivning!

Tryckpressarna rullar på ScandBook i Falun. Romanen "Jag, en punktmarkerare" publiceras på HyssHald Bokförlag i sommar. Omslaget er signerat Bengt Djuvfeldt och på ena fliken kan ett porträttfoto av mig taget av Kaspar Lilja avnjutas. Det blir inte bara den bästa boken på det svenska språket som har utgivits på mycket länge, den blir också den snyggaste.

2010-04-28. Joakim Thåström besökte Drammen. Jag och grabbarna var givetvis där. Med sin spretiga scenkonst modell Touretts syndrom skrek han ut sina texter till gnisslande ackompanjemang.


Når monstret kom till gården. Eriksson har för alltid klivit av sin Peugeot. Det nya vidundret heter Trek. Rullar som en dröm. Åtta och ett halvt tusen, cykelskor och vadderade brallor inkluderat. Känns som om man skitit på sig när man går.

2010-04-11.Det kändes som att komma hem från en dag på stranden. När vi kom ner från fjället. Årets sista skidtur gick till Höga Varde, toppen i Norefjällmassivet. Femton plusgrader i lä. Skarp sol. Hela Norge för våra fötter. Höll på att kikna av skratt i nerförsbackarna mot Tempelseter. Röd som en tomat i fejan efteråt. 


David, Leif och Jan med hela Norge för våra fötter.

Påsken är över. Jag gillar påsken. Tidigare gjorde jag inte det. Tidigare var påsken tråkig. Allt var stängt och det hände absolut ingenting. Det var längesen. Nu älskar jag när absolut ingenting händer. När absolut ingenting händer har jag the time of my life här hemma på Myrbråten. När ingenting händer stiger jag upp tidigt, tänder an brasa på köket och sitter framför datorn och sörplare white coffee. Så läser jag lite utsträckt i soffan och så tränar jag en sväng och så kommer påskens allra största höjdpunkt – jag plockar fram motorsågen. Är nervös först att den inte ska starta eller att kedjan ska hoppa eller att jag måste vässa taggarna. Men den startade som en dröm, nyinköpt förra hösten, bytte ut min sketna Stihl mot en äkta Husqvarna, bytte tyskt skit mot svensk kvalité. Så den morrade igång och kvistar och pinnar började flyga. Gick en lov nere mot vägen först för att värma upp. Gallrade. Sen fortsatte jag längs staketet in mot skogen. Svetten rann i pannan, korsryggen började värka. När jag rätade på ryggen låg stammarna som plockepinn ut över snön. Så hoppade den jävla kedjan i alla fall, men som den vaktmästare jag är fick jag den på igen. Ställde undan sågen och vilade på trappen, vilade på mina lagrar och drack en pilsner.

En orkan a fågelkvitter i träden runtom på morgonen när jag vaknar. Kanten av snötäcket slickar sig sakta bort mot skogen.

Jag såg Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” på teve häromdagen. Det var en brutal upplevelse, plågsamt. Postnaturalismen har kommit till det svenska folkhemmet. Och man förfäras av sina landsmän, neandertalarna. Men inget nytt under solen. Så här har det ju alltid varit. Så var det på sjuttitalet i Strängnäs och så är det fortfarande här runt mig. Vi är ett folk som förtjänar Melodifestival och Expressen, är och har alltid varit.   

Alla ni som har varit på Myrbråten vet ju hur det är här. Rena rama idyllen, gröna ängar och fågelkvitter, Astrid Lindgren Land. Ljummen vårluft. Sirpa står i köket och bakar kanelbullar. Köksfönstret är öppet, det lena korsdraget fladdrar i gardinen, leker i Sirpas hårtestar, tar den söta tunga doften av nygräddade bullar ut till mig ute på tunet. Jag ligger där, under bilen. Skruvar på kardanaxeln, justerar stötdämparna, blåser pollen av ett reläfilter. Springsteen på bilstereon.

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor

Till sist rätar jag på ryggen och börjar gå mot trappen, torkar oljan av mina skitiga händer med en bunt trassel, skjuter kepan bak i nacken. Sirpas bullar ligger på plåten och väntar. Hon har kaffet klart. Just det, det är så det är. Och för att det är så det ska förbli har vi köpt en bil till. Bara för att inte mekkandet ska ta slut, bara för att jag ska ha nåt att göra på lördagseftermiddagarna när min rastlösa själ letar efter meningen med livet. Finns inget mer tillfredsställande än att tvätta bilar i solsken.

  
Lördag 20 mars. Birken. Norrmännen har en underlig tradition, en slags egen idrottsgren. Det handlar om att frakta en och en halv liter vatten och ett kilo socker över ett fjäll. Fattas bara en påse gjäst egentligen. Grejen kallas Birkebeinerrennet och är Norges motsvarighet till Vasaloppet. Start i Rena, upp på två fjälltoppar och så mål i Lillehammer. Jag var med. För första gången på femton år. Testade faktiskt detta första vintern jag bodde i Norge, men inte förrän nu har det lockat med en uppföljning. Man ska ha en säck på ryggen för att överleva om nåt händer. Säcken ska väga tre och ett halvt kilo. När jag kvällen innan vägde min säck med överdragskläder och matsäck fattades det halvannat kilo. Det var där vattnet och sockret kom in i bilden. Jag fyllde min största drickflaska och lånade ett kilo socker av Roar. Som en potensiell hembrännare ångade jag på riktigt bra första halvan, tog det försiktigt i backarna och tillät mig njuta av utsikten uppe på vidderna. Men när vi mötte sommaren en timme senare försvann fästet totalt, krafterna rann ur mig medan jag suktade efter nästa vallastation, och väl där försvann ju självklart glidet när swix-grabbarna fläskade på sitt flytande sandpapper. Men jag var nöjd efter målgång. Åkte tjugofem minuter snabbare än för femton år sedan. Märkligt nog blev placeringen i klassen dåligare än den gången. Men jag kan så mycket bättre. Om några år kommer jag att åka fortare, kanske till och med tjugofem minuter.  

Lördag 13 mars. Sticker ut på skidorna redan klockan nio. Snön är fortfarande skarp och kall då. Och femmilen i Holmenkollen börjar på teve klockan tolv. Och inte minst, väl tillbaka har jag hela lördagseftermiddagen ledig ute i solskenet och inne i soffan. Men det går inte som jag har tänkt mig. Kroppen är tung som bly och väl hemma igen orkar jag ingenting, ligger bara i soffan och sover och äter huvudvärkstabletter.

Onsdag 9 mars. Sista dagen på skidor ner till bussen. Måste gå över asfalt bitvis. När jag för sista gången gräver ner skidorna i diket innan busshållplatsen hör jag en bofink kvittra uppe i en björk. Våren är här.

Vasaloppet 2010. Skidorna gick bra. Det kändes som om jag åkte bättre än någonsin. När jag kollade klockan vid Evertsberg låg jag ett par minuter under mitt eget personliga rekord där. Sedan började det gå segare. Men jag var nöjd ända till Oxberg och till och med till Hökberg. Som vanligt med andra ord. Efter Hökberg började luften på allvar gå ur mig. Sakta men säkert gick jag in för buklandning i Mora, bara någon minut innanför medaljgränsen. Nåkra kilometer till och maskinen hade stoppat totalt. Placering 2457, tid 6.03.41. 


Målgång och passering vid Evertsberg i mitt sjunde Vasalopp.

Holmenkollen skimaraton. Årets tur genom Nordmarka blev riktig trevlig. Svinkallt på starten, minus tjugo. Men optimala förhållanden lite högre upp i höjden. Orkade ligga på bättre än på länge, och stakningen satt som den skulle. Men satan så trött jag var uppe på några backkrön. Det blev ett skapligt pers, 55:a i klassen och ny rekordtid på 2.43.32.

Thorleif Haugs Minneløp 2010. De tre musketörerna David Løver, Roar Bye och Leif Eriksson åkte Hauern söndag den sjunde februari. Roar gick ut stenhårt som vanligt, men David segade sig förbi ganska snart. Jag var helt slut i den första långa backen. Men när stakningen började blåste jag förbi Roar som en virvelvind. Banan var förlängde och det var en vacker solig dag i Drammensmarka. Jag fick upp farten mer och mer och två kilometer före mål fick jag syn på Davids hjulbenta åkstil framför mig. Han var inte speciellt intresserad i att svara på mitt ryck. Jag blev elva i M 51 på 2.55.58. Får väl säga att jag var nöjd.

Vasaloppet närmar sig. Och Tomas Gustafson sitter hemma i Uppsala och känner ångesten växa. Nittio kilometer utan armstyrka. Welcome to hell, man! Ni kommer väl ihåg Tomas Gustafson? Ni vet han som torskade mot Jögge och mig i orienteringsskogen varenda helg på sjuttiotalet. Till slut blev han så desperat att han började åka skridsko. Eftersom det inte fanns nån Eriksson eller Mårtensson i den sporten så gick det ju riktigt bra. Nu möts vi i Vasaloppet. Tomas startar nere i träsket medan jag håller till bland stjärnorna i fjärde ledet, borde ha stått i tredje men det måste ha varit nån som fifflade med mina skidor i fjol, gled som sandpapper. Inför årets utgåva har jag gått upp tre pannor. Och då snackar vi om muskler, femtonhundra gram i varje stakarm. Tomas vet det och vaknar varje morgon med svettdroppar på pannan. Hur jag lyckades med konststycket att bli Hulken på Myrbråten? Enkel match, jag ändrade kosten och stakade på rullskidor. Bytte ut mackor med kokta ägg, tonfisk och kycklingfiléer. Det är bara att pröva. Funkar som bara den.

Alla ni som förtvivlar. Ta det lugnt. Räddningen är nära. Inte gå och häng dig, ta revolverpipan ut ur munnen. Och lyssna på mig. Jag har listat världens genom tiderna näst bästa böcker, placeringarna från elva till tjugo. Är livet ditt ett helvete, har alla drömmar gått i kras, vänd dig till den stora litteraturen och lär dig förstå vad det innebär att vara människa. Fattar man det blir problem som myggstick, kliar en liten stund och försvinner fort. För du har väl läst din August Strindberg, John Steinbeck, Hermann Hesse och Jane Austen? Och är du så jävla korkad att du ännu inte har gjort det så börjar tiden ticka, min vän. Se uppdaterad lista under länken ”Listorna”.

Men skam den som ger sig. Jag vilade ut sjukdomen. Och lördag den 23 januari var bettet tillbaka i mina stakningsarmar. Det blev tre mil av bara farten. Och fyra dagen därpå. Oförskämt pigg faktiskt. Kunde bara fortsätta och fortsätta. Anmälde mig både till Hauern och Holmenkollen skidmaraton av bara farten. 

Som den femtioåriga gamla gubbe som jag är blev förkylningen ödesdiger. Först ont i halsen och sedan bomull i hela skallen. Och därefter apseg i en hel vecka. Två veckor utan träning. Kroppen som ett gammalt bilvrak. Försökte förgäves starta motorn, men det var lönlöst, stod bara och flåsade ute på vägen på mina skidor så fort det lutade det minsta uppför.

2010-01-11, min femtioförsta födelsedag.
En alldeles vanlig måndag om man så vill, eller ånyo en ovärderlig dag i äventyret livet. Jag klev upp halv sju och kunde konstatera att värmeböljan stod i sig, bara tjugofyra minus, ingenting mot förra veckans trettiotvå. Åt två mackor med sylt och ost på, ett kokt ägg och sörplade en stor kopp varm choklad. Medan jag skrev lite, hamrade in mina meningar som i eldskrift. Så den traditionella cykelfärden ner till bussen, påklädd som en eskimå, och med pannlampan skinande bort längs den snötäckta vägen i gryningen. Frisk arktisk torr luft stickande mot kinderna. Från bussfönstret såg jag solen färga himlen röd i öst bakom Oslo och Tyrifjorden ångade plusgradigt vatten ute från råkarna där isen ännu inte lagt sig. På det morgonöppna konditoriet i Hönefoss slog jag på stortrumman och inhandlade en marsipantårta som jag elegant placerade på fikabordet. Hur gammal blev jag? Förtiett, svarade jag. Marta tror ju på allt. Giggi såg misstänksamt på mig med smala ögon. Gro bara skakade på huvudet och skrattade hånligt. SMS:en tickade in och arbetsdagen försvann sakta in i den oskrivna historien. När mörkret på nytt hade lägrat sig över landet tog jag bussen tillbaka till cykeln och cykeln tillbaka till huset. I backarna körde jag som fan. Jag var Lukas Bauer i Tour de Ski och jag krossade Petter Northug i varenda backe, gjorde verkligen kaffeved av honom precis som på teve dagen innan. Uppe på backkrönen hade jag maxpuls och när jag parkerade cykeln i garaget dröp svetten av mig. Jag förstod orsaken när jag kollade temperaturen. Den globala uppvärmningen hade nått nya årshöjder, bara sjutton minus. Middagen var klassisk, husmanskosternas husmanskost stod på bordet, hemlagat potatismos och wienerkorv. Jag var fortfarande mätt efter all tårta men högg in. Efteråt kom belöningen, en timme på soffan. Jag matade cd-spelaren full med Kent och Thåström och körde random. Lekte en stund med tanken att hämta en whisky eller konjak men slog det ifrån mig. Var trött på alkohol efter alla helger och förresten hade det börjat klia oroväckande i halsen som om jag var på väg att bli sjuk. Jag drog istället filten upp till hakan och gjorde som jag alltid gör när jag fryser, låtsades att jag låg inbäddad i värstingarnas sovsäck i en hundsläde på väg över Grönland. Bläddrade först lite i Jens Liljestrand och försjönk slutligen in i Chaim Potok. Och så gick kvällen. Till slut somnade jag femtioett år gammal, i min dunsäck på väg till nästa tältläger. Där jag skulle gräva ner mig tills snöstormen och den analkande sjukdomen var över.
 

2010-01-10. Den tretiiogradiga kylan avtog lite. Uppe i höjden åkte vi årets första lånhpass.


David sträcker ut över mossarna under årets första långpass.