2019-07-06. Tiden går. För sisådär 15 år sedan gick vi med hela familjen och såg rockbandet Madrugadas avskedskonsert i Spektrum i Oslo. Nu är ett av Norges genom tiderna bästa kultband tillbaka på scenen. Vi åkte till Kongsberg och var med på noterna. Femton år senare. Ja, tiden går men kvalitet består. Vi var inte de enda orienterarna i publiken. Vilka dyker plötsligt opp i vimlet? Mot slutet av 70-talet blev de kallade ”Sölvguttene” av oss svenskar. Namnet anspelade på den kända barnkören från just Kongsberg (där man har silvergruvor). Men namnet uppstod också av den just uppkomna situationen att vi svenskar klarade av att slå de här norrmännen i orientering. I alla fall på 70-talet. I alla fall ibland. Vi får väl bara erkänna att de sedan för det mesta gjorde slarvsylta av oss när det gällde som mest. Plötsligt står de bara framför mig i sommarkvällen. Tillsammans tränger vi oss fram mot scenen så långt det går innan trummisen räknar in den första låten. Ja, tiden går. Och kvalitet består. Vissa kvällar är det mer magiskt att vara människa än andra. Vissa kvällar faller alla brickorna på plats och ens egen historia knyts ihop till ett enda närvarande nu.  

 


Tore Sagvolden, Leif Eriksson, Morten Berglia och Øyvind Thon, tre före detta världsmästare i orientering och en kommande (PreO). Eller för att uttrycka det så här. Tre Sølvgutter med en guldklimp i mitten.

 

Juli är här!

 

  

2019-06-29. O-festivalen medel. Efter ett par glas öl i Larvik och en campingnatt i bilen var jag klar för ett nytt race i skogen. Ända till jag skulle springa till start. Då var det morsning och goodbye. Benen var stela som telefonstolpar och inne i knäna skar det som från skalpellknivar efter gårdagens urladdning. Det blev mer turistens klagan än orienteringslöpning i den kuperade och krävande terrängen. Jag klarar mig nog skapligt uppför men nerför backarna och i bökig skog har jag blivit fullständigt värdelös. Så jag sprang lite och gick lite och sprang lite och gick lite. Jag till och med bommade. Två gånger. Sluttiden 54 minuter på en medeldistans är inget man hamnar i historieböckerna för. Men kul hade vi det. Och solen den sken.  

 

2019-06-28. O-festivalen sprint. Jag och Roar bestämde oss för att åka ner till Larvik under årets O-festival i orientering och köra ett par race. Det var fint väder, högsommar, och kändes som om vi åkte på campingsemester. Sprinten gick på kvällen. Jag startade sist, en minut i åtta och det började nästan skymma inne i granskogen. Det var riktigt kul att springa. Jag försökte fläska på så mycket det nu gick med mina stela och ömmande knän. Snubblade en gång och tappade väl fem sekunder där, annars gick det bra. Kom på plats 14, två minuter efter vinnaren. Det tycker jag är ett bra resultat. Jag är inte snabbfotad längre.  

 

2019, Midsommar. Säsongen har varat länge. Fågelsäsongen. Men är man för upptagen med sig själv så uppfattar man inte allt det som sker runtom. Jag har inte hängt med i svängarna när snön sakta drog sig tillbaka från ängarna och alla fåglar kom tillbaka igen efter en lång vinter på sydliga breddgrader. Istället för att vara den observerande iakttagaren som jag brukar vara så har jag varit upptagen med att brottas med mig själv. Min egen existentiella sextioårskris har tagit all kraft och energi, dessutom tydligen också min externa uppfattningsförmåga. Det som väcker mig ur dvalan är en stenskvätta som jag aldrig har lagt märke till tidigare. Det är morgon. Jag har druckit en kopp kaffe i köket och läst morgonnyheterna på telefonen. Så går jag ut till utedasset och på vägen dit blir jag anfallen från luften. En liten krabat flyger över min skalle och tjattrar så det står härliga till. För att markera allvaret i situationen störtdyker den mot mig några gånger. Det hela får givetvis motsatt effekt, jag blir nyfiken istället för bortskrämd. Tillbaka inne i huset plockar jag fram fågelboken och dammar av kikaren. Det kan inte vara når annat än en stenskvätta. Fjäderdräkten och tjattret stämmer. Och så häckar den i ängsmarker, och då gärna under stenar, där av namnet. Ängar har jag gott om, men inte stenar. Jag gissar därför att äggen ligger gömda i en annan slags håla där ute i det höga gräset. Den kritvita övergumpen som bara syns när den flyger är verkligen karaktäristisk och avgör saken. Jag har en stenskvätta på ängen, snart en liten familj. Det tycker jag är storartat. Jag sätter mig på terrassen för en stunds kontemplation. Fågelsäsongen är här. Sommaren är här. Ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag som går. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Det känns som om jag har varit på språngmarsch så länge nu, jagat den där ryggen på konkurrenten framför mig under så många år. Nu har jag äntligen kommit ifatt honom och så när jag ska passera honom ser jag i ögonvrån att det är mig själv jag passerar, ingen konkurrent. Inget fel med det, att man jagar. Det kommer mycket bra ut av den där jakten. Men man bör veta varför man gör det. Den där tröttheten som jag har känt av under de senaste åren har fört mig till insikten om vad det är jag håller på med. Sanningen är att jag har jagat resultat hela livet för att uppnåendet av resultat har definierat mig som person. Men så behöver det ju inte fortsätta i all evighet. Man kan ju ändra sig. Man kan ju inse att man inte behöver springa ifrån sig själv varenda jävla dag. Man kan till och med förstå att det kan vara skönt att lagga in årorna och bara låta ekan sakta glida fram över vattenytan. Jag lyfte kikaren till ögonen och följde än en gång min stenskvätta i flykten mellan trädgrenarna och det höga gräset. Så satt jag kvar i stolen och bara lät minuterna sakta ticka fram.   

 

2019-06-15. Benke 60 år. Sommarnatt i Glava.  


60-åringarna Eriksson och Djuvfeldt.

 

Öppet DM Uppland TempO. Jag vinner årets andra TempO, min första seger i Sverige. Om jag får säga det själv så var det på tiden. 0,3 i ranking. 

 

Strängnäs. Tolfte till femtonde juni.


Träningspass.


Årets första smultron. 


Århundradets generation Ericsson, Mårtensson, Eriksson och Hallberg slår klackarna i taket. 

 

 


PreO Väst, dag 3. Den nya generationen tar över.

 Familjen och klubben

2019-06-02. PreO Väst, Uddevalla. Flytet från gårdsdagen fortsätter. Men det är kinkigt, skala tretusen och femmeterskurvor hör liksom inte ihop. Men jag tolkar kartan rätt, gång efter gång, när den ena världsstjärnan efter den andra snubblar. Vid näst sista får jag stora problem. Punkthöjden ligger rätt men jag ser ingen höjd, bara en rishög. Jag väljer rätt ännu en gång efter utdragna överläggningar med mig själv. Men jag är så slut att jag snubblar på sista skärmen. Den är så enkel att jag går i den gamla fällan att överbearbeta uppgiften. Jag krånglar till det enkla och förlorar segern i dagens sista stämpling. Men jag blir trea. Det fina i kråksången är ju att Arno är tvåa och Magnus fyra, både den egna familjen och hemklubben dominerar. 0,06 i ranking. Manna från himlen. 

 

2019-06-01. PreO Väst, Lysekil. Äntligen en bra karta. Och bra banläggning. Jag blir bortkollrad direkt, lurad på första, som många andra. Det är okey att bli lurad. Värre är att stämpla fel. Jag gör det igen, nu på nian. Jag vet inte hur det kan hända. Jag tappar andraplatsen här och blir sjua med två fel. Givetvis vinner jag tidskontrollen, tre rätt på nio sekunder. Usain Bolt. Lucky Luke. Leif Eriksson. 

 

2019-30-31. PreO Väst, Tanumshede. Jag startar riktigt bra, har full kontroll länge. Jag ser bluffen som fällde så många på femte kontrollen. Till exempel. Till slut bommar jag 13:e. Det är samma fel som jag gjorde i Fredrikstad. Jag missbedömer i djupled. Efter kartbytet faller hela tävlingen sönder. Min åsikt. 15:e är ytterst tvetydig och området där de sju sista skärmarna sitter är mycket underligt. Jag blir helt ställd. Kartan stämmer inte. Tiden rinner ut utan att jag vet vad jag ska svara. Fem fel plus tidsfel. Plats 25. Mardröm. 


2019-05-28. Jag har varit med om det förr. När vintersäsongen töat bort och mängdträningen automatiskt skruvas ner vaknar kroppen till liv fram mot juni. Att pollensäsongen också är avslutad gör ju inte saken sämre. Plötsligt kommer jag i stakform på rullskidorna i början av juni. Mina pers på rullskidor kommer alltid på försommaren. Det här var en sådan dag. Eftersom jag blev så urbota sliten dagen innan tog jag det lilla lugna. Men det gick helt enkelt inte. Stavarna levde sitt eget liv och skidstavar är ju gjorda för att staka. Det gick så lätt. Synd att jag inte tittade på klockan när jag stack. Men det gör det samma. Jag hade en härlig halvannan timma i ljusgrön försommargrönska. Så ska livet levas. Med fart. Med stark kropp och finslipad teknik.  

 

2019-05-27. Jag har haft ganska bra ben hela våren när jag har cyklat. Den här måndagen var inget undantag. Jag körde rundan runt Slottet. Och jag fläskade på ganska skapligt. 40 minuter upp till Steinsvollen är inte bra, men det är heller inte direkt dåligt. Så började det regna, ett iskallt majregn. Jag började frysa och om jag inte försökte persa på rundan så låg jag på av ren överlevnadsinstinkt, ville inte frysa ihjäl. Kom hem på 1.21.40. Jämfört med tidigare i vår då jag hade 1.38 så var det här ju riktigt bra. Förvisso långt ifrån perset på 1.11. Men man blir ju äldre. Och bryr sig mindre. Efteråt kröp jag ner under en filt och körde på med Netflix. Om inte förr så kände jag hur trött jag var, hur gammal jag var, hur dåligt tränad jag var. Lårmusklerna kokade under filten och det värkte i hela kroppen. Så är det. Men jag somnade nöjd med mig själv. 

 

2019-05-26. Istället för att avsluta karriären på toppen och lägga upp benen på närmaste stol för att där sittande kunna njuta av alla framgångar och inkasserade segrar, fingra på lagerkransarna, låta isbiten i whiskyglaset klirra, så hände något annat. Jag kastades, eller jag kastade mig själv, beroende på hur man ser det, ut i jordens existentiella kris. Istället för att njuta började jag bekymra mig. Tänker man efter finns det mycket att bekymra sig för, det är bara att välja och vraka mellan alla apokalyptiska teman. Jag valde, som så många gånger förut, min egen existentiella favorit – vad ska jag göra med resten av mitt liv. Fågel Fenix föddes ur askan, kaos är granne med Gud. Att säga att jag har kommit helskinnad ut på andra sidan är att ta i, men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan inse, och då också formulera att jag är i kris. Eftersom jag är den typen som tycker att livet ska vara fantastiskt, alltid, varje sekund, så är den insikten en stor framgång. Smärtan av att vara i kris pockar på att den ställda frågan kräver ett svar. Så länge det svaret dröjer fortsätter smärtan att plåga mig. Och den smärtan kan inte dämpas av vare sig alkohol eller andra former av livsförnekelser. Smärtan måste genomlevas och göras konstruktiv. Jag börjar ensa glädje igen. Jag börjar förnimma ett liv efter 60, ett liv med andra värden än de som hittills har format mig. En livsstil baserat på att jaga resultat byts sakta men säkert ut mot en livsstil präglat av att ta dagen som den kommer. Den gamla klyschan att fånga dagen blir mer och mer aktuell ju mer jag tänker på saken. Fortsättning följer. 

      

2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

Gott Nytt År!
Årets skidlopp: 5.11 på Vasaloppet. Jag har gått in i en ny dimension som stakare. (Utan c).
Årets orienteringslopp: Sjua på Blodslitet, taktiskt fulländat lopp, men jag upprepar, jag är ingen långdistansare.
Årets möte: När jag stod öga mot öga med en svartbjörn i Seqouia nationalpark i Kalifornien. Jag lovar, det var bara tre meter mellan oss!
Årets läsupplevelse: När jag läste om John Steinbecks "Sweet Thursday" efter att ha vandrat längs Cannery Row. Jag lovar, världens kanske bästa komedi.
Årets brutalaste tanke: Att jag bara ska vända alltihop ryggen en vacker dag och flytta till en stuga i Sierra Nevada.
Årets motgång: Ja, jag kan erkänna, jag brottas mer och mer med depressioner, som envisas med att hoppa fram ur bakhåll när jag minst förväntar det.
Årets vurpa: När Torgrim Engell serverade mig Jägermeister sista milen på Holmekollen skidmarathon.
Årets platta: "Psychedellic Pill" Neil Young and Crazy Horse.
Årets svenska platta: Mando Diao "Infruset".
Årets låt: Neil Young "Ramada Inn".
Årets svenska låt: Ulf Lundells "Moln utan minnen". Faktiskt. Enda låten på en skitdålig platta.

Julaftonens förmiddag satte jag sista spiken i kistan på 800 sidor Neil Young.
Traditionen trogen skulle jag använda helgerna och mellandagarna till att läsa någon av mina alldeles speciella favoriter, Paul Asuter eller Cham Potok. Kaspar försökte sätta en käpp i hjulet för det där genom att ge mig Jon Nesbøs "Gjenferd" i julklapp. Jag kontrade omedelbart med att läsa ut de 450 sidorna på Juldagen och Annandagen. Vad ska man säga? Det är drag från första sidan och spänningen är nästan obehagligt påtaglig. Bra skrivet och ibland riktigt roligt, ren och träffsäker dialog. Men varför deckare? Jag har svårt för konceptet. Det är mord och mygel, knark och korrupta poliser. Vad blir nästa komplott, landslagstränaren i skidor som dealar epo och mördar motståndarna med giftig glider? Man undrar ju. Men till saken. Under mellandagarna drog jag andäktigt pekfingret över bokhyllans titlar och fastnade på Paul Austers "The Brooklyn Follies" från 2006, givetvis en signerad förstaupplaga. Förbannat trevlig läsning, värdig ett jullov.   

Under senhösten och december har det handlat om Neil Young här i huset. Eftersom snubben gav ut sina memoarer i år köpte jag upp mig på det som gick att få tag i, hans farsas "Neil and Me", hans syrras "Being Young" och inte minst Jimmy McDonoughs fullkomligt lysande biografi "Sha key". Jag kombinerade den kronologiska läsningen med hans musik på Spotify, där speciellt Neil Youngs "Archive" erbjöd en guldgruva med de allra tidigaste låtarna. Det har passat utmärkt att Sirpa har varit ute och rest, kunde då skruva upp volymen så att tegelpannorna trillade ner från taket utan att någon brydde sig. En biografi ska ju berätta den osminkade sanningen och Jimmy McDonough lägger sannerligen inte fingrarna emellan när han lyfter fram både geniet och idioten Neil Young i strålkastarljuset. Dessutom har han samma smak som jag när det gäller att bedöma vad som är bra och vad som är skit. Publikfrierier som "Harvest Moon" och "Unplugged MTV" slaktas efter konstens alla regler och istället är det de mer lite okända pärlorna som tillåts skina och givetvis världens tyngsta tung-gung "Crazy Horse". Och inte nog med detta. I samma veva har Neil den goda smaken att samma år ge ut inte mindre än två nya plattor med just "The Horse". Covere på amerikanska klassiker som "Oh Susanna" och "kkk" är ju fullständigt magiska rallarsvingar. Och när de presenterar nytt material så spänns bågen till bristningsgränsen. Öppningsspåret på tjugosju minuter avlöses så småningom av två sextonminuters. Det kallar jag rock n roll det. Stjärtslickning och radiospelning står inte på programmet.  

Och den där sjunkna båten den bara sjönk och sjönk. Mitt på dagen tisdag hände något. Jag hade tagit mig samman och skrivit en stund mitt på dagen. Sedan kom en bottenlös trötthet över mig. Fast jag gick på smärtstillande och feberdämpande tabletter tjocknade halsen till och febern sköt i vädret som en nyårsraket. Jag föll som en klubbad oxe ner i soffan och kom inte på fötter igen. Huden brände som eld och läpparna var som smorda med napalm. Sirpa satt i den andra soffan och knådade händerna sina. Till slut stack hon en termometer in i armhålan. 40 grader. Mot kläderna under armhålan. Med medicin i kroppen. Jag hade fucking 42 jävla graders feber om man tog den hänsynen, och det kändes det som också. Och just då, när jag tänkte att det här är ju sånt som är faligt, sånt som man i äldre tider dog av, så var jag tillbaka i vad man kan kalla mitt eget Eriksson-Land. Det är alltid frid där inne, pulsen slår lugnt och harmoniskt som en balladtrumma. Världen kan brinna men inne i Eriksson-Land existerar inte rädslor. Jag har fred med mig själv där inne, skrattar gärna. Jag släpade mig till läkaren och som vanligt skällde han ut mig för att jag är för smal och för att jag tränar för mycket. Men han matade mig full med penicillin och smärtstillande med extra bett och beordrade mig träningsförbud ut, ja låt oss säga längre än han visste att jag skulle kunna efterleva. Och här sitter jag nu, det gamla tröskverket har hostat igång igen. He he.   

2012-12-17. Vädergudarna är inte nådiga mot mig. Jag som tänkte använda de här helgerna i december till att åka långt på skidor har fått planerna fullständigt omkullkastade. Först höll kylan hela landet i ett järngrepp och nu senaste helgen var det alla skidåkares mardröm, nollgradigt och ymnigt snöfall. Och inte nog med det. Här ligger jag nu utslagen i influensa. Jag går i coma, ligger lägre än en sjunken båt... 

Abenteuer-pass var ett begrepp som vi i Malmby-Stockholm uppfann den snörika vintern 1987. Från Sockenvägen 502 där jag och Spädde bodde åkte vi skidor på bakgatorna och ut i Nackaresarvatet. Äventyrs-pass betyder att du inte följer ett uppkört skidspår, utan du snirklar dig fram genom terrängen lite hux flux på gator, vägar, stigar, isar och inte minst rakt genom skogen på skare. Det blir gärna långpass av sånt och du vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Mars månad är Abenteuer-passens högtid och jag kan se det som om det var i går att jag, Spädde och Pålle skejtade slalom mellan tallarna. I dag återupplevde jag äventyret. Jag tog Kaspars barnskidor och skejtade iväg. Istället för att följa det preparerade spåret styrde jag ut i skogen där spårmaskinen bara hade pressat snön till senare i vinter. Det blev en stenhård tur. Det var ruggigt kallt i skuggan bakom åsen ner mot Spålen och snön sträv som sandpapper. Utan glid, utan fäste och utan riktigt stavtag blev det ett styrketräningspass av sällan skådat slag. Jag var helt färdig i armarna och såg mörkret sakta komma svepande över trädtopparna redan vid Mosjøen, och då är det en halvmil till bilen. Det är då man lär sig bita ihop och mala på. När jag ställde ifrån mig skidorna mot bilen och bytte om i kylan och mörkret var det just så jag tänkte. Jag tänkte att ska man åka Vasaloppet på fem timmar får man inte banga för ett äventyr. Och man överlever alltid.  

Vilken jävla tavla! Som rockstjärna har jag hela hösten efter konstens alla regler vårdat mitt långa yviga hår. En av den här konstens regler är att använda hårgelé. Ger extra volym och spretighet. Får mig att se ut som en korsning mellan August Strindberg och Albert Einstein. Ganska cool med andra ord. Jag tittade på Sirpas tub med hårgelé i dag. Jag har lånat av henne i smyg hela hösten. Body Lotion, stod det. Inte undra på att det var lite kladdigt. Men snygg var jag.

I Salinas Kalifornien köpte jag John Steinbecks "The Waywarn Bus" som present till Sirpa i somras. En snygg gest, eller hur? Hon la den ifrån sig efter en stund och jag snappade den åt mig. Ganska förvirrande läsning faktiskt. Jag kom inte ihåg att den var så dålig. Johnny Boy är varken socialrealist eller komiker, två brancher som han behärskar bäst i hela mänsklighetens historia. Men när han försöker sig på att vara hela världens bästsäljare så sladdar bussen av vägen och kör i diket. Och jag sitter här med stora ögon och ser förundrad på. Så lätt är det att bli tråkig. Innan man vet ordet av så...

Och desutom klippte jag håret. Och det här ju inte till vanligheterna. När man är född till rockstjärna. Som jag är. Jag klipper mig högst två gånger om året. Gärna till jul och midsommar. Och det är ju jul snart. Ser ut som en färbannad svärmorsdröm, korthårig och utan tandsten. Därför kommer jag till jobbet i träningskläder nu för tiden. För att hinna ut i spåret innan det blir mörkt. Och för att hålla potensiella svärmödrar på behörigt avstånd. Livet som stjärna är hårt...

Just som solen är på väg att gå ner bakom bergskammen och skuggorna är långa som ett år en vanlig arbetsdag och du har tagit ledigt en timme från jobbet för att hinna ut i spåret och du är där ute alldeles ensam. Att peaka livet sitt.


Hade inte varit hos tandläkaren på två år. Glömde bort det i fjol. Men ingen skada skett. Nån tycker kanske att jag är talangfull på en del områden, men om det är nåt jag har talang för så är det att inte ha hål i tänderna. Har inte haft hål som vuxen. Men tandsten däremot är jag en baddare på. Rena rama grustaget. Kändes som om jag hade fått en ny mun när jag gick därifrån, kunde andas med tänderna sammanbitna. Ordentligt korsdrag.

2012-11-25. Fyra grabbar och fjället. Eftersom snön försvann här nere i civilisationen åkte vi till Norefjell. Uppe på niohundra meter låg snön tjock. Sondre Eriksen, brödrene Tore och Roar Bye. Och jag. Hård isande nordanvind bitvis. Dimma. En timma och en kvart upp till Høge Varde. Förtifem minuter ner igen. Först ramlade jag när jag inte längre såg spåret. Sedan gick Tore på arslet i en sväng. Slutligen slog Sonde årets kullerbytta när han försökte släppa på. Roar stod på benen, plogar alltid han.

Nästa gång du är ute och flyger kan du köpa Leif Eriksson Whisky. Nothing like it, man...

Eftersom jag reser mycket och också dricker en hel del whisky (som i skrivandets stund) hade det ju varit kul om det fanns ett riktigt jävla flådigt whiskymärke på hyllorna i taxfreebutiken. Sagt och gjort så har jag alltså lanserat min egen sportsdryck. Valde en bild av mig med rullskidhjälmen på till etiketten...

Barcelona 2-5 november. Kontraster är en av livets kryddor. Från skidåkning i tretton minusgrader och fullmåne till att kliva ut från flygbussen på Barcelonas sommarvarma gator några dagar senare. Upplevelsen får onekligen ett drag av overklighet över sig. Någon timme senare satt jag och Sven-Olov Hellström och Pål Schmidt på balkongen ut mot gatan och åt tapas i eftermiddagssolen, såg ut över vimlet på gatorna. På grannbalkongerna hängde lokalbefolkningen tvätten på tork. Ett par brallor sken i gult och grönt. Det var inte bara vi som var här för att springa orientering, skämtade vi, NTNUI var också på plats.  


Ett rum med utsikt.

Första etappen handlade om sprintorientering längs gatorna i gamla stan. Det var full sula, kuta och kör. När krutröken hade lagt sig hade jag tursamt vunnit med blotta fem sekunder före Spädde och Pålle gled in till andraplatsen i juniorklassen H 45.

Malmby IF rular femtiklassen i Barcelona 2-dagars.


Och efteråt släcktes törsten med en bira och en whisky (kaffe för Pålle) för att hålla magen frisk. Och så det obligatoriska doppet i Medelhavet. Det enda jag ångrar är att jag inte drack flera glas whisky. För efter en utdragen middag i gamla stan började magen rumla. Det blev ingen andra etapp för mig på söndagen. Jag satt på dass och sket så det sprutade när jag inte låg mellan lakanen och skakade i frossa. Men vad gör man inte för en kompis? Spädde kunde cruise hem segern i H 50. Medan jag kom hem blek som ett lik. 

2012-10-30. Och så kom snön. Overklig känsla. Jag parkerar bilen på Ringkollen lite före sju på kvällen. Det står redan fullt med bilar på parkeringen. Skidåkare efter skidåkare ger sig ut i spåret och pannlamporna skiner som guppande vägbelysning genom skogen. Jag åker en timme i strålande månsken. Elva grader kallt vid starten, tretton vid vändpunkten. Skidorna glider som sammet.


Säsongens första ishockeymatch har spelats på Myrbråten. Det är sista söndagen i oktober. 

Jag läste Sverker Sörlins epos om längdskidor "Kroppens geni". Utan att jag är någon expert på idrottslitteratur så måste det här vara det bästa som har skrivits om skidåkning någonsin. Visserligen spretar texten åt alla håll och kanter, från biografier över Petter Northug och Marit Bjørgen, dagens två bästa skidåkare, till minnen från författarens egen upväxt som skidåkare och orienterare, och vidare till en kritisk genomgång av skidsportens litteratur. Men spretigheten för med sig mångfald och gör läsningen variationsrik. Idéhistoriker Sörlins styrka är att han gräver djupare än andra författare av biografier och skidreportager. Han bygger ett fundament under skidåkningen som kan vara med på att förklara varför det blir som det blir. Och det är bra gjort.

2012-10-14. Redan 1979 åkte jag, Jörgen Mårtensson och Lennart Roos över till Norge och sprang Blodslitet i orientering. Jag och Jögge var fortfarande juniorer, men han blev femma och jag tolva i seniorklassen, ett sensationellt bra resultat förstår jag nu drygt trettio år senare. Blodslitet har växt ut till Norges bäst arrangerade och största orienteringstävling, kanske tillsammans med O-festivalen. Jag har startat flera gånger men har haft svårt att upprepa debutens succé. Har ju aldrig varit någon speciellt bra långdistansare. Ända till i år. Jag blev sjua i H 50, min första placering på Top Ten. Mer än orienteringsmässigt är ju Blodslitet ett kraftprov konditionsmässigt, men i synnerhet taktiskt. Det gäller förutom att orka att vara på rätt plats vid rätt tidspunkt, vara med när tåget går. Efter en försiktig öppning till första kontrollen min vana trogen var jag med när tåget gick på den första gafflingen. Jon Bjørgum tok rollen som lokomotiv och gjorde det så utmärkt att det inte fanns någon anledning för mig att gå upp och störa honom. Emellertid frontade den snabbfotade Michael Wehlin det andra alternativet och när hängningen började igen låg vi dryga minuten efter, på tionde plats och nedåt. Gubbe efter gubbe ramlade av och när vi började spurta mot sista kontrollen handlade det om sjätteplatsen. Givetvis kunde jag ha hoppat ifrån Jon på ett ben, men han hade orienterat 99 % av banan och man är ju född gentleman. Efteråt var jag så sliten att jag inte kunde sova. Varenda gång jag vände mig i sängen vaknade jag av smärtor, främst i knär och näsa, hade sprungit in i ett träd av iver en gång när Jon försökte rycka. Men vad betalar man inte för Top Ten i Blodslitet?

2012-10-06. Och när det hade röjts färdigt i trädgården, ja då tvättar och polerar man bilen. Och när man har polerat färdigt, ja då speglar man sig i den.   


Trädet, mannen och hans bil.

2012-10-05. Jag sippade på mitt glas med Hallandsfläder och en isbit och trodde nästan att det inte var sant.
Jag satt på terassen och såg solen sjunka mot trädtopparna, och den värmde så gott, solen, brände nästan, värmde mina ögonlock när jag slöt dem och masserade min gråhåriga vasaloppsbringa så skönt. Jag satt där och lät fredagen smyga in. Tommy och jag hade sprungit intervaller på Kilemoen och jag hade överrumplat mig själv, hade sprungit fortare än i våras, en förtifem på sista femhundrametern. Sånt känns skönt. Och nu satt jag där och lät allt sjunka in, barfota, i bar överkropp, svarta tajts som sög till sig solstrålarna som ett svart hål. Jag kollade almanackan på väggen. Femte oktober. Jag hällde upp ett glas till. 

Tänkte bara lugna er alla, alla ni som sitter där ute och bekymrar er över att allt inte står bra till hemma på Myrbråten när jag i tid och otid åker runt och tränar och tävlar. Trädgården är alltså höststädad, bord och stolar är undanställda i ladan, grillen likaså, badmintonrackertena ligger där de ska ligga och stolparna med nätet står under tak. Hallonbuskarna är klippta och i landet står bara ett par lökar kvar och väntar på att bli helgmiddag. Kort sagt, allt är klart, vi är beredda, vintern kan komma.

Vinter på väg.

Eftersom jag är ansedd att vara en tämligen stenhård jävel ställde jag upp i Råtassen i orientering. Det borde jag ju ha gjort för länge sedan, men det har aldrig passat så bra. Denna långdistanstävling har långa anor i mitt distrikt Buskerud og adelskalendern innehåller imponerande 500 namn på folk som har fullfört. Tiobästalistan ståtar till och med med löpare som har gått ur tiden. I såna sammanhang är ju femtitre bast ingen ålder för en debutant. Elitlöparen Ruslan Glebov från Tyrving vann tämligen komfortabelt. Därefter radade veteranen Bjørn Haavengen, junioren Axel Berlin och veteranerna Roar Grande och Ola Lesteberg upp sig innan jag tassade in på sjätte plats. Det var en härlig dag i skogen. Visst kunde jag ha sprungit fortare, men varför förta sig? Kanske jag klarar att plåga mig mer på Blodslitet, höstens stora drabbning.  

Så åkte jag på höstens förkylning. Och det är ju inte särskilt kul mitt i orienteringssäsongen. Så Norges veteraner fick ha sitt mästerskap utan mig. Och är det nånting jag har lärt mig efter alla år så är det att inte hasta igång med träningen efter sjukdom. Följdsjukdomar som bihåleinflammation står bakom knuten och väntar på sin chans att slå släggan i bakhuvet på en. Fördelen med att vara sjuk är givetvis att man plötsligt får massa tid till sånt man aldrig annars har tid till. Vaktmästare Eriksson gjorde en heroisk insats under några dagar. Att inte bara tvätta alla husets fönster utan också måla dem imponerar. Mästerverket måste ändå sägas vara att jag stöpte en bottenplatta av cement inne i skorstenen, en liten flack grop där sotet landar när sotaren kommer och rensar. Förbannat snyggt om jag själv får säga det. Öppnar luckan ibland och smeker den lilla gropen. Sen började jag titta in i alla skåp. Och vad fann jag inte om en påse torkade bruna bönor med sista förbrukningsdag november 2006. Vaktmästaren bytte elegant skepnad och blev mästerkock. Jag plockade fram den rutiga kokboken och hällde upp ett glas whisky, inte minst för den ömmande halsen, host host. Bönorna kokades mjuka efter konstens alla regler och det tok ju sin tid. Därför ännu ett glas whisky. Sen skulle stuvningen ordnas. Lite vinäger och så vispa ut potatismjölet i lite vatten. En klunk whisky ner i strupen och så i med skiten ner i kastrullen med bönor. Jag som trodde jag var spiknykter glömde att röra. Redningen klumpade sig som cementen jag tidigare blandat till skorstenen. Jag rörde som besatt i tio minuter för att rädda projektet, utan att lyckas. Till slut fick jag ge upp. Att servera klumpiga bruna bönor till middag till resten av familjen kom inte på frågan, socialt självmord kallas sånt. Det var bara att gå igång med att tvätta bönorna. Här var det inte snack om projektet rädda tigern, utan rädda den bruna bönan. Efter ett skamligt stort förbruk av varmvatten var det mesta av den klumpiga såsen nersköljd i slasken. En annan sida i den rutiga kokboken presenterade chili con carne. En jävla kanack-rätt egentligen, men nöden hade ingen lag. Höll mig undan whiskyflaskan. Det blev rätt gott faktiskt.

2012-09-03. Vi bearbetar ju allt i upplever efteråt, men årets bilsemester i Kalifornien har varit i särställning vad minnen anbelangar. Det är nog den bästa semester jag varit på. Jag har nog lämnat Yosemite och San  Francisco bakom mig. Likaså Monterey, Salinas och Big Sur. Kanske också Santa Barbara, fast där är jag mer tveksam. Men jag kan bara inte lämna Santa Monica och Sequoia. Dagligen är jag tillbaka där, på stranden, i Palisades Park och uppe i bergen med jätteträd och vilda björnar.

2012-09-02. Det har varit ett jävla liv i garaget den senaste veckan. Årets svalungar har blivit stora och utflyttningsklara. Varje gång en av föräldrarna varit ute och fångat insekter under sedvanliga akrobatiska manövrar komkurerar ungarna om vem som kan skrika högst och då kanske få maten. Och i dag skedde utflyttningen. Plötsligt satt hela familjen uppradad på en av takbjälkarna. Och så bar det iväg. En av ungarna gjorde generaltavlan att flyga rakt in i fönsterrutan. Men tjockhuvade är de måste jag säga. Ungen vinglade tillbaka till bjälken och återfann krafterna. Nästa försök gick bättre. Nu svävar de här över tomten, lite kantiga i rörelsena, proppfulla av talang. Om bara några dagar är de fullfjädrade mästare.

2012-08-25. Buskerud har kretsmästerskap i orientering. Och när man tänker sig om, och det ska man ju, så var jag ju regerande mästare i H 50. Och mästerskap ska ju försvaras. Utan tvivel ska man i alla fall försöka. Men hur gör man om man har sprungit dåligt hela sommaren med ont i ett knä? Just det. Man skiter i att man har ont och dammar som ett svin. Jag dammade. Vann sträckan till första genom att springa runt. Tappade till andra genom att springa runt. Tog tillbaka ledningen till tredje genom att, just det, damma runt på stig. Sedan kom backarna och Knut Edvard Helland och Øyvind Drage mosade mig i den knähöga ljungen. Men skam den som ger sig. Till sista la jag av en riktig rökare till långspurt och lyckades på så sätt knäppa unge herr Drage på näsan och återerövra silvermedaljen han hade lånat den senaste kilometern.

Leif Eriksson, silver, Knut Edvard Helland, guld, Øyvind Drage, brons.

Sommaren var regnig sägs det. Men då var jag i Kalifornien, ha ha. Och nu hänger indiansommaren över landet fast hösten knackar på dörren och i motljuset vid garaget svärmar flygmyrorna.


Jag har en viss förkärlek för att vandra tillbaka och undersöka vilka faktorer som gjorde att det gick som det gick, att det blev som det blev. Därför läste jag Harry Martinson igen. Det var nog länge sen sist, säkert 30 år. Läsningen blev överaskande turbulent. "Nässlorna blomma" är ju en svensk klassiker, men jag häpnade över att den var så dålig i starten. Antagligen så jobbade han hårt för att finna en passande stil till berättelsen och klarade inte detta förrän långt ut i historien. Och antagligen fanns där heller ingen som var i position att göra honom uppmärksam på detta faktum. Men ju längre berättelsen skrider framåt, desto bättre blir den. Fast det är första delen som har blivit berömd, är det i själva verket andra delens "Vägen ut" som är bäst. Kapitlet när Martin rymmer till Skåne för att plocka sockerbetor är enastående. Och det är här jag finner mig själv, finner det där sättet att studera världen på som sedan unga år har präglat mig som betraktare. "Nässlorna blomma" och "Vägen ut" har tre stora förtjänster. Först och främst är detta ett uppgjör med den förhatade svenska Jante-lagen. Med få undantag är blekingarna runt den uppväxande pojken fulla av skit, upp till öronen proppfulla av hat, avundsjuka och falskhet. Precis så som verkligheten ju är. Och detta beskrivs med avväpnande vacker poesi, som står i skarp kontrast till verklighetens slit och umbäranden. Martinson lyckas med konststycket att förädla sin prosa med lyrik och resultatet blir en mästerlig svenska som fortfarande inte har sett sin överman. Och sist men inte minst gjorde de här två böckerna sockenvandringen, ett stycke svensk arbetarhistoria, känd ut i de breda lagrena av vår befolkning.  

2012-08-12. Den skandinaviska sommarnatten är ett märkvärdigt och förlockande fenomen. Jag sprang en sträcka för jobbet när Ringerike Maraton arrangerades som stafett. Det var så glödhett i solen att till och med jag köpte glass efteråt, till och med två. Sedan gick vi på krogen allesammans och alla vet ju vad som händer på krogen, timmarna ila. När jag slutligen kastade mig upp på cykeln och började trampa hemåt hade det börjat skymma. Ett par ögonblick senare var det becksvart. Min fulla själ sjöng där i natten medan jag trampade. Varm tyst sommarnatt. Bilarna kom som tvåögda vrål ibland och bröt stillheten. Annars var det tyst. Och dofterna omringade mig. Det luktade svettig varm asfalt och nyslaget gräs och friskt fjordvatten. Och när jag passerade bäckravinen kom kylan mot mig som en föraning av höst, kristallklar i sin påminnelse om något annat, något väntande, som om det här var den sista varma natten.

2012-07-25-27. Vilodagen i Femdagars används mycket förnuftigt. Vi lägger oss på stranden. Jag går en promenad i sanddynerna och minnena från min barndoms semestrar på Västkusten galopperar förbi. Jag badar fyra gånger i det långgrunda och varma vattnet. Senare på kvällen åker jag ensam ut till det smällvackra Tylösand och lyssnar på Eldkvarn som spelar utomhus i den varma natten. Konserten är medioker, jag upplever den som ett avsked, och jag går mitt i extranumren. De två sista tävlingsdagarna går som förväntat, jag springer upp mig något, men inte mycket. Slutar 24:a. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta en ny magnetröntgen av knät.

2012-07-24. Den svenska sommaren kommer med dunder och brak. Målplatsen på etapp tre ligger helt ute vid havet. Knät är bättre i den flacka terrängen och vid tredje kontrollen ligger jag faktiskt fyra. Men sedan sackar jag efter och blir 18:e. Kvällen tillbringas hemma hos Anders och Åsa Borg i Båstad dir jag och Jögge åker ner med fruar. Både Kent Olsson och Stefan Branth glider in under kvällen, också med fruar.

2012-07-22-23. Oringen startar i Hamlstad. Tveksam kommer jag till start, dubbelskadad som jag har varit ända sedan Jukola fem veckor innan. Och mina onda aningar besannas. Jag haltar runt, men inte på grund av min krånglande baksida av låret, utan vänster knä. Blir 42:a, sjutton minuter efter. På andra etappen är det än värre. Jag stolpar runt på placering 40. Dagens höjdpunkt blir istället när jag intervjuas i Radio O-ringen angående mina böcker.

 
USA-resan 2012
2012-06-24. Söndag. Det stod Lily på hennes namnskylt och hon studerade mig uppmärksamt innan jag kom fram till disken hon satt bakom på Hertz biluthyrning i Los Angeles. You look just like Rod Stewart, has anybody told you before? frågade hon. I just loouve Rod Stewart. Jag nekade till att så var fallet och fick mina bilnycklar och några minuter senare rattade jag ut en Jeep Liberty i eftermiddagstrafiken. Jag var hyfsat utvilad, hade sovit i två omgångar under den tretton timmar långa flygresan, och inte så lite uppeldad att vara på plats i självaste L.A. Det var som vanligt i USA, allt var gigantiskt. Gatorna var gigantiska, breda och långa, flygplatsen hade varit gigantisk och staden verkade bre ut sig åt alla håll och kanter. On a dark dessert highway, cool wind in my hair… Vi hade faktiskt bokat oss in på Hotell California, Ocean Avenue i Santa Monica. Och det första vi givetvis gjorde efter ankomst var att gå en promenad i kvällningen. Solen stekte och vinden från Stilla havet fläktade. Området vid stranden var som ett enda stort utomhusgym där horder av folk styrketränade, joggade, cyklade eller bara gick. Vi drog oss bort till piren som jag så väl kom ihåg från filmen ”Blåsningen” där karusellerna snurrade och neonskyltarna skrek mot oss. Men piren var bara gycklarnas afton och full av folk och krimskrams så vi gick upp mot centrum och just som solen sjönk ner i havet satte vi oss på en italiensk restaurang och firade vår ankomst med pasta och kaliforniskt rödvin. Efter att ha varit på resa i 23 timmar somnade jag innan huvet nådde kudden. 
 

Santa Monica.
 
2012-06-25 måndag. Bara för att vakna igen redan kockan tre. Fåglarna kvittrade nåt vansinnigt vacker ute i beckmörkret utanför fönstret, bara då och då avbrutna av en irriterande kråka. Kvart över fyra gav jag upp tanken på att kunna somna om och klev upp. För att inte väcka de andra tassade jag försiktigt ut i hallen och försökte få igång kaffebryggaren. Jag fumlade i mörkret med kaffepulvret och vatten men till slut hostade maskinen till och det började droppa i kannan. Sirpa vaknade och hon fick en kopp kaffe på sängen innan jag snörde på mig mina joggingskor och stack ut i mörkret. Det hade börjat ljusna över hustaken men trappen och gatan ner till stranden var grågrötiga. Jag springer några kilometer söderut längs gångvägen. Och jag är inte ensam, inte ens först ute, så går det när man ligger och drar sig. Los Angeles internationella flygplats LAX har redan börjat spotta plan upp i luften. Så genar jag ner till havet över den tungsprungna sanden. Jag känner på vattnet och det känns varmt. Jag ser mig om och eftersom ingen joggare är i närheten kastar jag kläderna och springer naken ut i vågorna. När chocken av det ännu kyliga vattnet lagt sig ligger jag där på rygg en stund. I ultrarapid lyfter plan efter plan sig majestätiskt ut över havet som kanonkulor från en luftvärnskanon. En sjöfågel hänger bara någon decimeter över vågorna i jakt på mat. Så skyndar jag mig upp innan nästa joggare närmar sig, klär på mig utan att få sand i skorna och går sen in under piren där det fortfarande nästan är mörkt. Pålarna är ärriga som gamla valar med snäckor klängande på sig. På andra sidan har en uteliggare vadat ut i vattnet för att tvätta sig innan badgästerna strömmar till. Det är ljust nu och stranden vaknar. Sopbilarna kommer och tömmer soptunnorna. Traktorer med väldiga harvar påkopplade börjar kratta sanden jämn. Uppe i Palisades Park är parkbänkarna och gräsmattorna fulla av uteliggare. Det är en märklig syn för en skandinav, svårt att se alla de där ödena, alla kapsejsade människovrak. Romantikern och frihetsälskaren i mig lockas av tanken om total frihet, men det är inte svårt att se att det handlar om antingen psykisk sjukdom eller fullständig ambitionskollaps. Jag köper frukost på ett morgonöppet hak och springer hem. När affärerna öppnar klockan tio en evighet senare känns det som om dagen redan närmar sig kväll. I bokhandeln köper jag resans lektyr, Steinbecks ”Sweet Thursday”, Salingerns ”Nine Stories” och så nåt helt nytt jag aldrig hört om, Scott O´Connors ”Untouchable”. Third Street är ett shoppingens eldorado som när kvällen kommer övertas av gatumusikanter och gycklare. Före middagen får jag med mig både Sirpa, Marita och Kaspar på en träningsrunda Venice Beach tur och retur. Efteråt badar vi i havet.


Under piren i Santa Monika.
2012-06-26 tisdag. Vad är väl sjufilers motorväg för rallyesset Leif Eriksson? Tar tian upp till femman norrut. Bebyggelsen som inte kunde ta slut tar slut och den väldiga asfaltsremmen slingrar sig upp i bergen. Jag kör i ett gytter av bilar, fler bilar än min fantasi någonsin skulle kunna producera. Efter att ha kört fel två gånger hittar vi Universal studios. Det är en mästerlig show vi bjuds på, har någon kultur på ett liknande sätt påverkat resten av världen som den amerikanska nöjesindustrin? Antar inte det. Filmfabriken är verkligen en fabrik, vi åker tåg mellan industriladorna där film och teveserier produceras på löpande band. I nöjesparken är köerna överkomliga men hettan kvävande, långt över 30 grader. Attraktionerna består av berg- och dalbanor och datasimulatorer med teman från teve och film. Det går bra tills vi tar Simpsons, där jag blir illamående av de jävla looparna. Jag är delvis indisponerad hela vägen hem men kvicknar till genom att svälja en whisky on the rocks på fastande mage innan middagen. Det är det jag alltid har sagt, finns inget sundare än alkohol.


Liif Eriksson i Hollywood.
 
2012-06-27 onsdag. Som en sommarmorgon ska vara. Jag tassar ut i solen och äter frukost i solgasset, sitter på en stol vid muren och hör storstadens brus från gatorna. Läser och dricker ytterligare en kopp kaffe. När Sirpa vaknar springer vi en runda i Palisades Park bland de hemlösa. Någon timme senare rattar jag Jeepen mot Hollywood. Vi stannar vid Beverly Hills och gör som i ”Pretty Woman”, handlar på Rodeo Drive där modebutikerna ligger vägg i vägg. Jag säljer min själ och drar mitt Visakort. Om piren vid Santa Monica var gycklarnas afton så är Walk of Fame snäppet värre. Horder av turister väller fram över trottoarerna, kantade av krimskrams. På en pub ser vi Spanien slå ut Portugal i fotbolls-EM. På Hard Rock Cafe köper jag en t-tröja och äter min tredje hamburgare på tre dagar. Säljaren i souvenirbutiken heter Rocky och frågar hurtfriskt om han kan byta namn med mig när han ser mitt kreditkort, Liif Eriksson övergår tydligen det mesta här. Vid Rod Stewarts stjärna i trottoaren tar jag ett kort som kan komma väl till pass om Lily fortfarande är på jobb när vi ska leverera tillbaka bilen. Efter att ha kört den ändlösa Santa Monica Boulevard hem känns det befriande att åter vara vid stranden. Eftersom baksidan av låret fortfarande krånglar styrketränar jag på gräsmattan istället för att springa. I parken är det gratis matutdelning och köerna ringlar långa när uteliggarna samlas för picnic i det gröna. När vi kryssar gatan vid hotellet har polisen stängt av nerfarten till Highway 1. Framför fötterna på oss bromsar en sportbil in och en gammal vitskäggig man med axellångt hår krånglar sig ut ur den lilla bilen. Donald Sutherland ser mig i vitögat innan han vänder sig till poliserna och frågar hur han nu ska komma hem. Om han hade känt igen mig kanske han också ville byta namn.

 
Rod Stewart och Rod Stewart.
 
2012-06-28 torsdag. Jag vaknar i chock. Solen är borta, gömd bakom dis. Efter en pannkaksfrukost på Third Street lägger vi in en spurt i familjens shopping-race. Vi ser Balotelli sänka Tyskland med två supermål på storskärm. Senare springer vi ända ner till kroppsbyggarnas Venice Beach där Arnold Schwarzenegger tränade hem några Mr Universum- titlar. Också på den här trottoaren håller gycklarna tillställning, mest möjligt skit ska krängas för mest möjligt belopp. Turister blandas med knarkare och uteliggare. Under middagen sätter jag en bit kycklingkött i halsen och måste lämna maten på tallriken, en hobby jag har hållit på med hela livet. Köttbiten vägrar glida ner i magen och i flera timmar vandrar jag gata upp och gata ner och väntar på att blockaden i matstrupen ska släppa. Om någon tycker att eukalyptuserna på Fourth Street ser ovanligt frodiga ut så är det jag som har vattnat dem med litervis av slem och spott.
 
2012-06-29 fredag. Solen är tillbaka och efter en frukost i den lämnar vi L.A. och Hotel California. You can check out any time you like but you can never leave. Kanske det du. Vi kör den feta Interstate 5 över Sierra Nevada och när vi kommer ut i den väldiga California Valley ser vi jordbruket som livnär hela staten och mer därtill. Bördig röd jord i kombination med sol året om och ett effektivt konstbevattningssystem gör att frukt och grönsaker skjuter ur jorden. I Bakersfield äter vi lunch på Taco Bell och ungarna får åter kryssa av en av fastfood-kedjorna som absolut måste besökas. Vi lämnar dalen och stigningen upp till tvåtusen meter börjar. Örnar hänger i vinden. Efter otaliga kurvor på serpentinvägarna kommer vi äntligen upp till jätteskogen i Seqouia nationalpark. Det är en overklig syn att se de enorma träden. Kottarna vid vägkanten är stora som amerikanska fotbollar och barrnålarna är långa som stickpinnar. På ett ruttet träd håller en barkbit på att lossna, stor som en kanot, snacka om barkbåt. Vi checkar in på Wuksachi Lodge och jag börjar känna av höjden. Men till trots för att svimfärdigheten och illamåendet plågar mig alltmer åker vi ner till parkens hjärta och beskådar världens största levande väsen, jätteträdet General Sherman. Jag försöker springa bort illamåendet bakom hotellet men det funkar inte särskilt bra. Resten av familjen håller sig inomhus av rädsla för björn och skallerormar. När vi går ner för att äta middag står en hjort och betar på en buske vid parkeringen. Stjärnfotograf Eriksson smyger fram och knipsar några bilder. I restaurangen har de medicin mot höjdsjuka, alkohol. Det lokala ölet General Sherman smakar rävpiss, men jag tömmer min medicinflaska, och därefter Sirpas, och hux flux är illamåendet borta. Sätter spiken i kistan med ett glas rödvin och är fit for fight igen. vad var det jag sa om alkohol?


De två generalerna.


Familjen i sin nya sommarstuga.
 
2012-06-30 lördag. Jag vaknar och känner direkt att jag är botad från höjdsjukan. Dagens första utflyktsmål i nationalparken är klipphyllan ”Moro Rock”, en gammal indiansk utkiksplats. Klippan ligger där som en kal hjässa och vi tar oss upp på den via ledstänger och cementerade trappsteg. Det suger i magen när jag tittar ner i bråddjupen och utsikten är formidabel. Från klippan går jag och Sirpa en skogsstig medan våra två bortskämda barn tar bussen bort till Crescent Meadows. Ängarna visar sig vara gräsbevuxna sankmarker och jätteträden står resliga längs stigen som i ett sagoland. Den förste vite mannen som kom till området snickrade sig själv en sovplats i en urholkad jättestam och märkvärdigheten uppvisas som Harps log. När de andra har fått nog och sträcker på benen på hotellrummet sticker jag ut och tränar. Jag parkerar vid Wolverton och sticker upphetsad som ett barn ut i vildmarken med ryggsäck och karta. Stigen upp mot utsiktspunkten stiger konstant i den sagolika urskogen. På några ställen ligger spillning, ganska stora klumpar faktiskt, och plötsligt sticker den fräna doften mig i näsan som tecken på att den är dagsfärsk. Jag spekulerar i vilket djur det kan handla om, men jag är ju ingen zoolog. Jag njuter av den klara varma luften och den väldiga skogen runt mig och så plötsligt brakar det till rätt vid sidan av mig. På en liggande jätteträdstam står en svartbjörn och lik Donald Sutherland stirrar den mig i vitögat. Den är tre meter undan mig och braket kommer av att den slår med ramen mot den torra barken, antagligen för att leta fram insekter i det torra träverket. Så vänder den på klacken och löper vaggande bort från stigen ner i sluttningen. Med hjärtat bultande i bröstkorgen går jag ner på knä på stigen, kränger fram ryggsäcken och fiskar fram kameran. Jag byter till zoomen, lägger kvar säcken på stigen och smyger efter björnen. Nere i slänten har den funnit en ny intressant trädstam som ska undersökas. Jag lägger mig bakom ett träd och fyrar av tre foton. I förstorningen ser jag att björnen är märkt med en gul identitetslapp i höger öra. På det sista kortet stirrar björnen rätt in i objektivet när jag knäpper. Hukande springer jag tillbaka till stigen, plockar upp ryggsäcken och ger järnet uppför nästa backe. När jag slutligen stannar och vänder mig om ligger skogen tyst och orörlig bakom mig. The Watchtower är ännu en klippa klippt och skuren ur en Vilda Västern-film. Utsikten gör mig stum av förundran. Som en indian smyger jag stigen vidare uppåt och vid ett av stupen ser jag hundratals meter nere i ravinen andra fotvandrare ta sig fram på en av de märkta lederna. Jag rättar till min pilbåge över axeln och springer vidare. Stigförgreningen kommer när den enligt kartan ska komma och jag tar av höger hemåt. Efter att ha passerat rundans högsta punkt, The Hump, 2 865 meter ö.h., bär det av neråt igen. När jag kör bilen hem till hotellet skakar jag på huvudet i välmåga. Jag har haft mitt livs största naturupplevelse.


Pyttsan.


Tio meter ifrån en svartbjörn.
 
2012-07-01 söndag. Nästa morgon drar jag mig helt till åtta. Vi checkar ut och tar slingervägen ner till jordbrukarland igen. Efter någon timme stannar vi vid vägen och köper plommon, körsbär och persikor. Utanför Fresno blir det sen brunch på Mackarn, pannkakor, burgare, potatiskaka, omelett och kaffe för tretti spänn. Mycket kalorier för pengarna. Vid tvåsnåret når vi vårt hotell Tenaya Lodge, beläget just utanför Yosemite nationalpark. Vi sätter oss i baren och ser Spanien bli europamästare i fotboll genom att spela ut italienarna. Jag dammar av ett försiktigt intervallpass längs en snustorr grusväg men känner att baksidan av låret fortfarande inte har läkt. Det är hett som fan och en gudsförgäten befrielse att få slappa vid poolen efteråt ihop med John Steinbeck. Middagen är modell bättre med rödvin och så ser vi den sprillans nya filmen ”The Hunger Games” på pay-TV. Gissa vem som spelar ärkeskurken? Just det, gode gamle Donald Sutherland, kompisen min.
 
 2012-07-02 måndag. Resten av familjen var måttligt intresserade av en långtur inne i vildmarken bland svartbjörnar och skallerormar. Jag fick rätta in mig i ledet och hålla till gode med två asfalterade slingor fram till två vattenfall. Yosemite är en sänka som skär in i fjället från väster. I dalens botten rinner den pittoreska bäcken Merced och området på båda sidor om vattnet har utvecklat sig till en gigantisk campingplats, främst för amerikanska barnfamiljer. I anslutning till tältplatserna som inte står Tiomila långt efter finns både restauranger, kafé, hotell och alla önskliga faciliteter. Allt detta är omgärdat av ofantligt höga fjällväggar där natursköna vattenfall kastar sig ut i sommaren. Men det är för mycket folk för min smak, jag längtar tillbaka till Seqouia, där naturen tillhörde bara just mig. Det var bara skönt att komma hem till hotellet igen och vi sprang ner till poolen och la oss på solstolarna. Jag köpte en öl till mig själv och en Baily´s till Sirpa. Nyheterna basunerade ut att Tom Cruise och Kate Holmes låg i skilsmässa och att hettan som plågat främst Colorado hade avtagit något fast det fortfarande var plågsamt varmt över nästan hela landet. Inte ett ord om Donald Sutherland.


Yosemite Falls, USAs högsta vattenfall.
 
2012-07-03 tisdag. Highway 49 har fått numret sitt efter guldruschen som startade i området 1849. I bäckarna ner från Sierra Nevada glimmade det av guld och allt ställdes på huvet. Guldgrävarbyar växte upp i fjällmassivets nedre delar upp mot Sacramento. Vi åker den sydliga delen av området som kallas ”Moderådran”. Landskapet är kulligt och gräset skriker rostgult i den skoningslösa solen längs åsarna. Örnar glider majestätiskt fram och skannar marken för rörelser i gräset. Vi tar av mot San Francisco och kommer tillbaka ner i köksträdgården där jordbruket är intensivt. Lundar av pistaschträd kantar vägen. Vi stannar och köper jordgubbar och hettan är som en bastu utanför den svala bilen. I Livermore betar vi av Kentucky Fryed Chicken innan inkörningen till San Francisco börjar. Vägarna växer i storlek och trafiken ökar markant. På de rostgula kullarna står vindkraftverk och vevar med armarna i luften. Inne i Oakland är trafiken intensiv och jag gör allt jag kan för att hålla tungan rätt i munnen, folk kör alldeles för fort och byter fil som tokiga. Så kommer vi ut på den enorma Bay-bridge över San Francisco-bukten och storstadens skyline tecknar sig i soldis. Det är gigantiskt och absurt overkligt. Vi betalar tull, sex dollar och är inne i staden. Längs Van Ness Avenue skär vi rakt genom centrum ner mot hamnen, tar vänster på Lombard Street och parkerar i garaget under vårt hotell Coventry Motor Inn som om vi inte hade gjort annat här i livet. Och jag kunde inte hålla mig borta från gatorna. Jag var bara tvungen att springa dem. Tre gånger sprang jag upp till Pacific Heights och gatorna var så branta att jag nästan slog näsan i asfalten framför mig. Och från höjden såg jag Golden Gate och bukten och Alcatraz och skyskraporna och det kändes helt overkligt. Jag var i Frisco. Sedan vandrar vi ner till Fisherman´s Wharf. Som på alla andra kända platser i USA är gatan en turistmagnet med trängsel och krimskrams. Överraskande nog går det inte att få biljetter ut till Alcatraz på flera veckor och vi har inte lust att betala fyra gånger priset hos en av de många återförsäljarna i gathörnet. Vi vandrar Lombard Street tillbaka över Russian Hill där bilarna kryper fram i snigelfart i serpentinsvängarna mellan färggranna blomlådor. Hemma vid hotellet äter vi en fantastisk italiensk middag på en bakgård under vinrankor på Union Street. Både pastan och pizzan slår alla rekord.


Bay Bridge.
 
Fourth of July. Som de bilburna amerikanarna vi har blivit backar jag bilen ur garaget och vi kör 49 Scenic Drive, en skyltad, nåja, sightseeing som bjuder på allt Frisco har att erbjuda. Golden Gate Recreation Area är fullt av joggare och cyklister. Ute vid stränderna förbi Cliff House blåser det halv storm och i bostadsområderna Richmond och Sunset är det nästan lockande att stanna bilen och köpa ett ledigt hus. I Golden Gate Park märker vi att nationaldagen är här. Gatorna är kantade av parkerade bilar och grilloset ligger redan tungt över gräsmattorna. Självständigheten firas med familjen, kompisarna och oräkneliga hamburgare. Från utsiktspunkten Twin Peaks njuter vi av skylinen åter en gång och känner vinden riva som den oftast tydligen gör här. I kvällningen promenerar vi upp till Chinatown och jag äter de mest underbara räkorna man kan tänka sig. När mörkret faller hänger jag kvar nere i hamnen ensam och lyssnar på Lovefool, ett mer än kompetent coverband som spelar Independent-konsert ute på gräset. Det är kallt i vinden men hög stämning och halv tio exploderar himlen i två parallella tvillingsfyrverkerier över bukten. Folk väller hemåt i gatorna efteråt.


Spårvagn genom ljuva livet.
 
2012-07-05 torsdag. Kön till de gamla handbromsade Cable Cararna är lång men vi håller ut. Efter flera hundra tåhävningar belönas vi med platser på de öppna bänkarna och jag väljer ståplats hängande runt en stolpe som en brandman. Vagnen jobbar sig uppför de branta gatorna och skakar ner igen på andra sidan under förarens frenetiska bromsande. Vid slutstationen i downtown shoppar vi och så blir det lunch på Cheese Cake Factory på taket av Macy´s, med ostkaka till efterrätt, råast i mannaminne. För att slippa köa till spårvagnen och samtidigt smälta de mättande ostkakorna promenerar vi hela vägen hem till hotellet.
 
2012-07-06 fredag. Hos vår japanske granne nere på Lombard Street hyr vi fyra cyklar och så syklar vi över Golden Gate. Bron var ett tekniskt underverk när den byggdes, ingenjörskonst av yttersta märke för att tåla de starka vindarna och strömmarna. Nu är bron bara ett dånande inferno av biltrafik och lång ringlande kö av fotgängare och cyklister. Vinden mojnar efter det norra brofästet och i Sausalito äter vi våra medhavda mackor i solen. Vi rundar hela bukten, fikar på doughnuts i Strawberry där de flådiga villorna ligger på rad och sedan tar vi färjan hem från Tiburon. På kvällen hänger jag i baren på Union Street och tävlar med bartendern om vem som kan skryta mest av Stockholm medan tjejerna shoppar och så äter vi åter på vår italienska favoritrestaurang.
 
2012-07-07 lördag. Jag har alltid ansett John Steinbeck vara världens genom tiderna bästa författare, han är den person som jag har beundrat mest och jag skulle kunna sträcka mig så långt som att kalla honom min psykologiska far. Därför är det ju inte bara enkelt för mig att komma till Salinas och Monterey, där han är född och uppvuxen och där han skrev många av sina böcker. Efter att elegant ha rattat ut ur San Francisco, ätit tusenkalorierplusplus frukost för tretti spänn på McDonald´s och svischat förbi San José parkerade vi utanför John Steinbeck-centret i Salinas. Museet var uppbyggt av små avdelningar för varje bok med diverse rekvisita med kopplingar till historierna. Ganska tråkigt faktiskt. Bra böcker blir ju aldrig bra filmer så teveskärmarna som flimret var heller inte så mycket att hoppa i taket för. Och vem stirrar mot mig från bioaffischen till ”The Moon is Down”? Just det, en tretti år ung Donald Sutherland, min gamle polare. I kiosken köper jag pocket till resten av familjen. Stålarna sitter löst hos Eriksson när det gäller böcker. Medan de andra letar efter glass i värmen går jag bort till hans födelsehem och låter mig fotograferas på trappan. Så går jag hans gator och känner in hur det verkligen var då allt begav sig och jag kikar neråt huvudgatan i centrum och ser Cathy och Cain och Abel gå där. Men annars är det ju ingenting speciellt med Salinas. Ett ställe som alla andra. Men någonstans måste ju en konstnär verka. Kunde ha varit Strängnäs. Det handlar inte om platsen, det handlar ju om vad ögat ser. På vägen mot Monterey ser vi hur jordbruket går för högtryck. Horder av wetbacks, antagligen från Mexico och Filippinerna, plockar jordgubbar, broccoli och blomkål. Monterey är annorlunda, en semesterort av klass. Så fort vi har checkat in på hotellet springer jag och Sirpa en tur ner till stranden och piren och ett stycke bort mot Canery Row. I Monterey ska man äta skaldjur och åter en gång hittar vi en ypperlig italiensk restaurang, Crabby Jim´s, där vi smörjer vårt krås.


Leif Eriksson hemma hos John Steinbeck i Salinas.
 
2012-07-08 söndag. Hela familjen vandrar Cannery Row bort till Akvariet. I vattenskorpan ligger sälar och latar sig. Ute på havet cirklar redan valtittarbåtarna runt med däcken fulla av förväntansfulla turister. Det är inte alldeles enkelt för mig att följa Cannery Row, kanske den gata som mest av alla har eggat min fantasi, om det nu finns en lista för sånt, gator som vi tänker mest på. Sardinfabrikerna står kvar men bakom fasaderna håller nu hotell och köpcentra till. Docs labb är borta, likaså ödetomten, affären, luffarhotellet och horhuset. Men jag känner hur det var en gång, både på riktigt och i Steinbecks fantasi, jag ser episoderna spela revy. Akvariet är stort och pedagogiskt och välbesökt, men jag kan inte riktigt tända till, är mest inne i huvet på Steinbeck, jo kanske när vi är i avdelningen för maneter och sjöhästar. Då finns hela universums skönhet framför näsan på mig. Efter lunch springer jag och Sirpa ett långpass in i Pacific Grove där Steinbeck både lekte som barn och skrev några av sina första verk. Jag ser honom gå gatorna fram. Jag ser honom sitta bakom varenda fönsterruta. Givetvis avslutas dagen på piren genom att äta italienskt och dricka vin.
 
2012-07-09 måndag. Om man snackar om litteratur så kan man ju också nämna att Jack Kerouac skrev ett alster kallat ”Big Sur”. Nu är kanske inte denna vackra kustväg känt tack vare Kerouac, utan för just sin enastående skönhet. Är USA världens vackraste land? Kustremsan är brutal och bedövande i all sin prakt. Stilla havet rullar in mot klipporna och färgnyanserna i havet går från smaragdgrönt inne nära stränderna till azurblå och turkos ute på djupet. Ibland står ängar i blom, ibland skiner gräskullarna rostgula. Vägen är inte för den åksjuke och slingrar sig fram. På ett backkrön kommer en örn glidande i vinden. Den är enorm, två meter mellan vingspetsarna och den hänger över biltaket bara några tiotals meter upp i luften som om den vill ta bilen i klorna. Genom vindrutan tittar jag upp i fjäderskruden. Och i öster skogsklädda berg som ständigt lockar mig att hoppa ur bilen och springa upp på en av topparna. Mediamoguln Hearst gillade också tydligen utsikten och byggde ett 115-rums slott på en av topparna för sina miljarder, ett av områdets stora turistmål nu. Men eftersom jag tycker att om man inte kan springa upp på topparna har man inget där att göra så åker vi vidare. Istället stannar vi i bukten. Sirpa tyckte att stranden var ovanligt full av stora rundslipade stenbumlingar. Men när alla andra bilar stannade såg vi att en väldig koloni sjölejon låg i sanden och latade sig. Jag sliter till mig kameran och knipsar några ADHD-lejon som roar sig med att försöka ge sin rival ett rejält kok stryk. När vägen lämnar kusten övergår landskapet till betesmark. Rancherna är stora som svenska kommuner och kreaturen letar näring i det gula gräset. På radion spelar de country och jag kan inte låta bli att tycka att genren verkar sliten. Arrangemangen är identiska, gitarr, trummor och slidegitarr. Rösterna är förvillande lika varandra som om det bara finns ett sätt att sjunga country på. Och texterna är rena rama katastrofen, slitna klyschor om kärlek och ensamhet, nästan svensk dansbandskvalitet. Sedan kom semesterpärlorna på lång rad när vi åter nådde kusten. Och i städerna fanns det rockkanaler att lyssna på. Gassande solsken, långa sandstränder. Framme i Santa Barbara bjöd hotellet på en flaska iskall champagne när vi kom. Amerikanare kan verkligen konsten att få folk att känna sig välkomna. I den ljumma svarta kvällen åt vi mexikanskt. För att göra barnen glada, påpekar jag som omsorgsfull pappa. Själv hatar jag det mexikanska köket. Om man är kock och har stuvade bruna bönor och inte serverar dem med fläsk eller falukorv är man dum i huvet. Man är lika blåst bakom pannbenet om man har tunnbröd och inte brer det med Lätt och Lagom och Västerbotten. Och varför hälla chili över räkorna?


Big Sur.


Slagsmål på stranden.
 
2012-07-10 tisdag. Ja, allt är stort i Amerika. Men ingenting är större än berg- och dalbanorna. Jag kan inte åka karuseller utan att bli illamående, men har alltid ansett mig vara en feinschmecker när det gäller berg- och dalbanor. Mitt inbillade rykte fick sig en rejäl knäck på Six Flaggs. Konstruktörerna hade gått fullständigt nuts. Tolv olika banor på samma område, den ena värre än den andra. Jag åkte den minsta, en gång, och skrek som en gris i nerförbackarna. Kaspar och Marita var helt extatiska och tog i dödsförakt den ena efter den andra. Sirpa letade upp skugga under träd och på kaféer, det måste ha varit 40 grader varmt där inne i asfaltsparken och vi hällde i oss vatten och nationaldrycken cola. Totalt utmattade åt vi på McDonald´s på hemvägen. Mitt hårfäste sved av den stekande solen.  
 
2012-07-11 onsdag. Sista dagen tog vi det lilla lugna. Vi släntrade runt på affärsgatan och handlade det som ännu inte hade handlats. Sirpa och jag sprang en runda längs beachen innan vi hängde vid poolen tills solen gick ner. Så tömde vi en flaska vitvin och avslutade resan med att, just det, äta italienskt. Jag klarade konststycket att inte sätta maten i halsen och vad kan man mer begära av en avslutningsmiddag?
 
2012-07-12 torsdag. Med fullpackade väskor körde vi Highway one tillbaka mot Los Angeles. Stränderna var fulla, inte av sjölejon, utan surfare som trots dagens tidiga timme redan var ute i vattnet och i stora flockar letade vågor. Eftersom gode gamle Donald skulle ta den avstängda Highway one hem så förmodade jag att han bodde uppe i surfarparadiset Malibu. Det låg några flådiga villor där både ner mot stranden och upp i sluttningen och inbillade jag mig kanske eller såg jag honom vinka till mig från ett av fönstren? Snart såg vi Santa Monica. Åter en cirkel var sluten.              


Midsommarafton. Som det ska vara. Du sover en timme längre än vanligtvis för att fira att semestern har börjat och när du sedan har släpat dig ur sängen sätter du dig ute på altanen just som solen segar sig upp över talltopparna och den värmer skönt mot bröstkorgen och när du vaknat ordentligt går du in och brygger kaffe och så sörplar du kaffet sakta och låter sekunderna ticka. Fåglarna sjunger som galningar runt dig och en svag vind rasslar i asplöven. Sedan går du över ängarna och du tittar nyfiket längs raderna av späda ljusgröna plantor i landet och så är du klar för frukost. Två kokta ägg med salt och majonäs, stor tallrik gröt, en macka och en till kopp kaffe. Du sätter på Evert Taube och dåsar där en stund tills grabben kommer och överaskande ber om en cykeltur. Ni sticker iväg genom sommaren och vinden är ljum och lärkan kvittrar som en galning över sädesfälten och på ett ställe där solen ligger på är redan smultronen röda och ni stannar där och mumsar en stund. Och hemmåt igen skjuter vinden på i ryggen och väl hemma flyttar du stolen till andra sidan huset för att få mer sol och du dricker en gin och tonic och så somnar du där. Och allt rasar ihop. Plötligt vaknar du av att solen har gått i moln och tunga regnmoln väller in från väst och du skyndar in i köket. Du tar ännu en drink men det vill sig inte riktigt längre. Du er tung i huvudet och molnen är så svarta att du får tända taklamporna. Snart kommer resten av familjen hem så det är lika bra att sätta på potatisen och duka bordet. Inne.  

2012-06-21. Semester. En halvtimme försenad gick jag idag ut i semester. Arbetsåret avslutades med ett riktigt skitjobb. Plötsligt blev det stopp i kloaken och en tankbil kom och spolade våra rör rena. Jag tar det som ett gott tecken. Nåt skit händer alltid på semestern och det är lika bra att få det avklarat.  

2012-06-16-17. Den årliga finska mastodontstafetten i orientering, Jukola, måste vara ett av världens sju idrottsliga underverk. Tänk att få varenda finne som kan passa en karta till att samla ihop gänget och så genomföra en stafett på elitbanor natt mellan lördag och söndag andra helgen i juni. Jag blir lika förundrad varenda år. Tävlingen har inte ens peakat, deltagarantalet fortsätter bara att stiga år efter år. Jag var med för 24 gången och det var lika kul som nånsin. Visserligen fick Modum i år en något sämre placering än vi är vana vid, som om det nu skulle spela nån roll. Laget med Eirik Jelstad, Erik Trøen, David Løver, Henrik Mårtensson, Jörgen Mårtensson, Karsten Kopland och Leif Eriksson blev 290. Själv sprang jag alltså sista och gick ut på mina femton km som 272:a gubbe. Redan efter ett par km började höger hamstring att stelna. För att inte riva av den fullständigt började jag gå och jag genomförde sedan hela banan joggande. Så går det när man slarvar med styrketräningen.

Sommar. Jag kastade mig över tidens lubbande harskank och satte tänderna i dens hälsena. Våren fladdrade förbi medan jag desperat höll greppet. Tussilagon, blåsippan, vitsippan, gullvivan i backarna stod, liljekonvaljen såg jag inte skymten av, scillan kom i gräsmattan, häcken blev brudkjol, hägg och syren doftade tung dyr parfym. Och alla nyanser av den gröna färgen, som nu har smällt ihop till, vad ska vi kalla den? ölflaskegrön? zlatopramengrön? eller som jag brukar säga: Zlatan pråmar, zlatanspråmargrön? Potatis ligger under tio spikraka kupade rader, ringblommor och diverse grönsaker er sått, jordgubbslandet är rensat och delvis nyplanterat. Mina tänder tappar till slut greppet och jag landrar pladask, det är sommar, det är snart semester. Måste man bli pensionär för att stoppa tiden? Kanske borde jag pensionera mig?  

Pingst.
Är det nån som vill se en fet nymålad södervägg så är det bara att komma till Myrbråten. Pingsten tillbringades uppe i en lift, två till tio meter över backen. När jag stod i korgen första gången och skulle manövrera mig upp i luften skakade knäna av rädsla. Men jag vande mig fort och nu skiner söderväggen fet och blänkande i rött mot bilarna som rullar förbi nere på vägen. Och eftersom jag målade i bara badbrallor i det varma pingstvädret så skiner min rygg och mina axlar lika röda som väggen. Det ligger nära till hands att utbrista att man aldrig kan lära sig. Men jag anser projektet vara en succé, trots allt. I alla fall tills Roar kom och flyttade liften till norrsidan.

2012-05-22. Svalorna kom nästan en vecka försenade. Som vanligt attackerade de bjälkarna i garagetaket för att bygga bo, men jag hänvisade dem till ladan som vanligt genom att stänga garageportarna. Och med svalorna kom värmen. Lyhört stod jag och lyssnade till de näst intill ohörbara explosionerna när hägg och syrén slog ut i blom. Doftena vällde ut tung som dimma och la sig i skuggan. Och det var som att ta ett flyg ner till Italien, plötsligt gick man ut ur flygplanskroppen och hettan slog emot som från en masugn.

2012-05-18. Beteende är ju exceptionellt tätt sammanbundet med kultur. För det hände sig så att jag fick med fyra afghanska grabbar ut på sykkeltur med gårdagens sjuttondemajkaka i ryggsäcken. Och solen den strålade och värmen var tillbaka och milen försvann under våra rullande hjul. Och när vi kom hem igen fortsatte jag upp till Kilemoen där jag mötte Tommy och så brände vi av fyra femhundrameters och två tusenmeters där mellan tallstammarna i fredagseftermiddagen. Och sen skulle jag hem och det var ju också en bra bit och när jag till slut stod där hemkommen så hade jag cyklat åtta mil. Det hade jag aldrig gjort om jag hade bott kvar hemma i Strängnäs. Där gör man inte sånt. Ingen tar cykeln till Stockholm och stannar i Södertälje på vägen och fläskar på med ett intervallpass. Inte ens jag hade gjort om jag hade bott kvar. Så på så sätt kan jag ju vara glad för att jag bor här, inte där. Här höjer man inte ens på ögonbrynen. Jo, kanske lite.

2012-05-12.
Där jag bor är Eikerløpet i orientering en klassisk tävling med lång tradition. Jag har kommit tvåa där de senaste åren efter Jörgen Mårtensson. När han i år inte ställde upp var det ju bara att sätta ut skorna och plocka hem en promenadseger. Tji fick jag. Kom bara trea fast jag inte bommade. Jag springer helt enkelt för sakta, attackerade inte lika mycket som mina övermän Øyvind Drage och Kristian Kihle. Men å andra sidan är det skönt att ha några ess kvar i rockärmen tills det gäller... 

Tiomila 5-6 maj 2012 Tjällmo-Godegård. Jag har jubileum och springer Tiomila för 30:e gången. För att göra jubileet extra


Jag har precis gått i mål på mitt 30:e Tiomila. Oberörd på fjäderlätta ben.

anmärkningvärt tog jag på mig sistasträckan, 18 sköna km fågelvägen. Hur mycket hybris får det plats i skallen på en femtioåring? Men laget kom turligt i mål några få minuter efter att växlingsfållan stängdes och jag fick vara med i omstarten med blotta 13 km att springa, rena barnleken. Och det gick fint till första men så sa det bara pang och jag låg raklång i lingonriset. Hade inte sett en gren och soppade knät rakt in i en sten. Men eftersom jag hade jubileum var stenen flat och inte vass så jag kunde linka vidare efter några väl valda svordomar. Kontroll efter kontroll plockades och jag gled in i rätt gaffling efter uppmärksam kartläsning. På båda långsträckorna gick jag rakt på, ensam medan klungan dammade runt på stig och väg. Men båda gångerna tassade jag in på ungefär samma plats i klungan som jag hade haft när jag lämnade den. Så drog det ihop sig till långspurt de sista km före mål. Just som jag skulle sträcka ut och ta täten kom kroppen ihåg att jag är femtiotre år gammal. Benen vägrade lyda ordern om fartökning. Istället började jag stelna. För varje steg jag tog blev jag bara segare och segare trots att det inte var nåt fel på flåset. Jag var ganska tacksam att det inte vankades fem km till när jag såg målskynket.    


Modum o-lag springer Tiomila 2012. Ett herrlag och två damlag. 
   Herrar: Eirik Jelstad 184, Karsten Kopland 177, David Løver 156, Stian Jelstad 180, Arno Grønhovd 193, Henrik Mårtensson 184, Roar Bye 184, Jörgen Mårtensson 168, okänd vitryss utklädd som Jens Kristian Kopland 163, Leif Eriksson 154.

Svalbard 26 april - 1 maj. Svalbard Skimaraton.

Redan under nerstigningen till Tromsø förstod jag att det här skulle bli nåt alldeles extra när det gäller naturupplevelser. Molntäcket sprack upp och havet låg där ute som ett gigantiskt blått lakan med ett sund i kanten som en smal handled in mot bebyggelsen och sen de snirkliga fjordarna som spretande fingrar. Mellan fingrarna skrikande vita fjäll som kantiga sockerbitar och rund böljande sockervadd. Ljuset var så skarpt att det skar i ögonen. Planet mellanlandade och vi var tvungna att identifiera oss hos passpolisen. När det var avklarat och jag fortfarande ansågs vara Leif Eriksson lyfte vi igen och när molnen sprack upp nästa gång såg jag Svalbard. De snötäckta landremsorna runt de små skären liknade sandstränder och havet var fullt av små vita prickar. Från tvåtusen meters håll var det svårt att avgjöra vad prickarna var för nåt. Det kunde vara fiskebåtar, våggäss eller isberg. Emellertid bestämde jag mig för att det var en koloni isbjörnar som låg och guppade i vågorna.
   Longyearbyen hade jag sett på teve och jag kände igen mig. En klunga utkastade hus i regnbågens alla färger mellan kritvita fjälltoppar och en spegelblå fjord. Inte ett träd i sikte. Inte ens en buske. Husen liknade legobitar, mossgröna, senapsgula, faluröda, azurblå, rostbruna. Det är som om Norges färghandlare har skickat sitt restlager till Svalbard och där har man målat med det man kunde få. Tretusen invånare, tretusen isbjörnar, och tretusen skotrar. Bilarna är i mindretal och utanför Yamaha står nya importerade fartmonster i oändliga rader och skiner i solen. Och just den där solen. Den ger sig inte. Den vandrar runt över fjällkammarna som en evig snurrande discokula. När jag och Jens kommer ut från baren klockan elva på kvällen skiner den oss i ögonen och när jag mitt i natten går på dass bombar den fjällsluttningen bakom hotellet bländande röd. Det är overkligt, det är speciellt. Det är vederkvickande exotiskt.
   Jag fick ett dubbelrum för mig själv. Och det passade mig och mina skidor perfekt. Man ska ta hand om sina skidor, en egen säng är väl det minsta ett skidfodral kan begära. Bussarna ut till start kom och hämtade oss vid hotellet och släppte av oss någon halvmil bort längs Adventsdalen vid Gruva 6. Några renar gick och sparkade i skaren här och där och mumsade i sig varje litet strå av gult fjolårsgräs som stack upp i snötäcket. Huskyhundarna i sina kycklingburar ylade i kör av glädje när busslast efter busslast med skidturister släpptes av i vägkorsningen men till hundarnas stora förtret gick upp till startområdet för Svalbard skidmaraton istället för att åka hundspann över vidderna.
   Starten gick bra och så länge det handlade om stakning klarade jag att hänga med bra i fältet. Men så började backarna och mina ömt vårdade skidor ville inte riktigt bita i snön. Efter nio km kom lokomotivet Jörgen Mårtensson upp bakifrån och då förstod jag att det var fara på färde. Om skidåkaren Mårtensson finns det tre ting att säga. Han kan inte åka skidor. Han kan inte valla skidor. Han har historiens bästa syreupptagningsförmåga. När backen tog slut var Jörgen en minut före mig och jag var helt färdig. Vi åkte med ryggsäck av säkerhetsskäl och jag ångrade nu att jag hade monterat bort fällstolen på min säck för att göra den lite lättare. Skulle gärna ha haft den där stolen nu uppe vid den första vätskekontrollen, sitta på den en stund med utsträckta ben och dricka sportsdryck.
   Eskimåerna sägs ha tjugotalet glosor för snö i sitt språk och jag förstod plötsligt varför. Snön ändrade karaktär hela tiden uppe i fjället och hur ska man bli klok på vallningen då? Ena stunden var den porös som socker, sedan förvandlades den till vetemjöl via mellanstadiet mannagryn. Tack vare ett kortare stakparti kom jag upp i ryggen på Jörgen och vi gjorde sällskap ner den långa nerförsbacken till vändningen. Åkare efter åkare susade förbi oss och min yrkesstolthet som vallare fick sig en rejäl knäck när till och med Jögge gled bättre än jag gjorde, trots att det var hans fru Hege som hade glidet skidorna hans. När spåret vände och man skulle upp den samma långa backen som man hade glidit ner och man dessutom såg spåret slingra sig uppåt som det verkade flera mil med startfältet utspritt som en lång rad myror fanns det bara en sak att göra – titta ner på skidspetsarna, mala på och hoppas på att avståndet till Jögge inte skulle bli alltför långt på toppen. Inbäddad i fjällvärldens vita bomull och med maxpulsen hamrande i öronen tog jag mig till slut upp till krönet. Sista milen var nerförsbacke med underbara långa stakpartier. Sju km innan mål dök Jögges ryggtavla upp igen framför mig. Det var som att stjäla godis från ett litet barn. Inte ens Heges gliding kunde stå emot min muskulösa överkropp och jag lämnade honom bakom mig på betryggande avstånd ner mot mållinjen. 15:e man i M 50-59. Men skidorna fick ligga i badkaret nästa natt.

Leif Eriksson och Jörgen Mårtensson efter målgång Svalbard Skimaraton 2012.

Ska man se Svalbard ska man göra det med snöskoter. Och att se Svalbard betyder bara en sak, nämligen att uppleva alla möjliga varianter av vithet. Som en lång svart tusenfoting slingrade sig skoterkaravanen fram genom dalgångarna från Longyearbyen till ryska Barentsburg och tillbaka.


Jag gör tummen upp på snöskotersafari på Svalbard.

Innan vi startade var jag vettskrämd över att sätta mig gränsle över ett fartvidunder av det här slaget men bara efter någon halvtimmas körning var jag ”King of the iceroad” som släppte en lucka här och där bara för att gasa på nåt jävligt. Oturligt nog klarade jag aldrig att manövrera mig in bakom Jögge i kön så att jag kunde ge full pinne några sekunder och glida upp jämsides med honom på en stakraka. Annars handlade det alltså bara om olika nyanser av vitt. Nyanserna skiftade med vädret, från smärtande soldränkt urvitt till ullinbäddat snömolnsvitt till blåvita skuggpartier. Enda avbrotten i det vita var några enstaka mörka stup och sluttningar och här och var en svart klipphylla. Och två renkadaver. Det tiotusen stora renbeståndet saknar naturliga fiender men har dålig tandhälsovård. Tänderna slits ner av allt idisslande och så stupar de av svält till slut. Lite blod i snön efter fjällrävens nattliga måltid bröt plötsligt av i vitheten och jag såg renhornen sticka upp ut snön som ett krucifix. Och till slut skrothögen av metall i spökstaden Barentsburg. Ryssarna sålde oss en välsmakande lunch där medan de väntade, osäkert på vad. Gruvdriften är så gott som nerlagd och framtiden oviss. Men de håller stånd och väntar på bättre tiden, eller är det så att de bara inte kan bestämma sig för att sticka? Kan vara svårt att komma tillbaka om man en gång har gett upp. Under tiden flagnar målningen från husens väggar och lasset av metallskrot växer. Återkomsten till Longyearbyen uppifrån glaciären är något av det vackraste jag skådat. Solen bröt fram och det lilla samhället låg och glittrade som en juvel i dalen ner mot fjorden där vi parkerade våra skotrar en sista gång på snöhyllan i fjällpasset innan vi åkte ner.             

Longyearbyen nere vid fjorden sett från Longyearglaciären.
 
Hemma i Norge startade orienteringssäsongen i Halden med Vårstafetten. Modum kom till start med ett luttrat gäng bestående av en senior, en junior och tre veteraner. Vi blev diskade eftersom vi hade slarvat med laguppställningen, annars hade vi kommit på 15:e plats efter en anmärkningsvärd god insats. Laget som sprang var David Løver (33 min), Henrik Mårtensson (41 min), Karsten Kopland (37 min), Jörgen Mårtensson (31 min), Leif Eriksson (37 min).
   Söndagens långdistans blev en fullständig katastrof för stjärnan Leif Eriksson. Terrängen var för tuff och backarna för sega för mina rashästben. Dessutom hade jag missflyt och småbommade hela tiden. 14:e gubbe i H 50 är inget att skriva i historieböckerna om. Varför finns det inte banläggare som lägger banor i nerförsbackar?        


2012-04-07. Påskafton. Bättre sammanträffande får man leta efter. Dagen före min mamma fyller 80 år arrangerar min gamla modersklubb i Strängnäs tävlingen "Stockenfejden" som jag startar i. Den gamla skitskogen Skrumpan har förvandlats till relativt lättlöpt tack vare skogsdrift och växande bestånd av både hjort och vildsvin. Trots ett närmast perfekt lopp hemma i vardagsrummet torskar jag mot dalmasen Stefan Nyberg med dryga minuten. Lärdomen är att jag måste springa fortare, förlorar sekund på sekund på banans mer lättlöpta sträckor. Ska jag visa framfötterna under O-ringen i juli måste jag få fart på benen.

2012-04-06. Långfredag. Orienteringssäsongen är här! Jag inleder året i Kjula i gamla goda Södermanland. Givetvis sopade jag allt motstånd av banan. Mats Hellstadius klassade ner sig till seniorklassen när han såg att jag hade anmält mig och då var ju allt motstånd borta. Jag vann med två minuter före Mikael Kindborn, som jag inte känner. Hade lite svårt att komma in på kartan i början i snöstormen, men efter någon kilometer satt tekniken överraskande bra och benen var inte så tunga som fruktat. Bara flåset som har sett bättre tider. 

2012-03-26. Jag satt ju där och surade hela 2011. Inte en jävla bra platta ute på marknaden. Och som svar på tal kom Coldplay, Thåström och Springsteen ut med nya skivor direkt 2012. Men gudarna måste ha lyssnat på mina böner med halvt öra. Världens nuvarande bästa rockband Coldplay hade segat till och blivit medelålders småbarnsföräldrar och blöjbytena verkade ha påverkat koncentrationen. Magin var som bortblåst och det kändes som om de stackarna kämpade framåtlutande i motvinden. Knystat. Och Thåström verkade ha kommit över sin femtioårskris med kreativ dödsångest som bränsle för låtskrivandet. Tillbakablickandet på eget liv hade ersatts med blaha-blaha. Inga dödsbringande robotar i de där beväpnade vingarna inte. Och jag som trodde att man kunde lita på gamla hederliga Brusse. Men också han verkade ytterst plågad av tidens tand. En platta som spretar åt alla håll utan någon slags färdriktning, och med en tio år gammal låt som bästa spår, skapar bara farhågor hos mig. När Lundell och Dylan fallit verkar det som också Springsteen är på god väg att lägga in årorna. Jag säger bara hjälp, vad ska vi ta oss till när alla hjältar försvinner en efter en?

2012-03-25. Sommartiden är här. Och så står man där och vet varken ut eller in. Man vet inte om mobiltelefonen regulerar sig själv och man vet inte om datamaskinerna hänger med i svängarna. Och man står där och kliar sig i huvudet och tittar på klockan på micron och på spisen och till slut gick jag upp och slog på teven för att vara säker på vad som var vad. Teven kan man alltid lita på. Teven är vår nutida gud.

2012-03-15. Jag gjorde två angenäma bekantskaper under senvintern och våren. Jag läste Mikhail Bulgakovs dråpliga skröna "Mästaren och Margarita". Denna klassiker som många hävdar är en av historiens bästa böcker har legat på vänt länge och nu gjorde jag slag i saken. Den motsvarade mina högt ställda förväntninger, fast genren övernaturliga ljugarhistorier inte precis hör till mina favoriter. Kritiken mot det sovjetiska samhällsbygget är så underbart inflätad mellan raderna att censuren inte hajade vad som stod där. Och Roy Jacobsen dök upp som gubben ur lådan totalt utan förväntningar med sin "Vidunderbarn", en otroligt välskriven banrdomsskildring från sextiotalets Oslo. Och jag som emellanåt skriver på norska belv satt på plats ganska ordentligt. Här är grabben som verkligen kan skriva norska, och jag lovar, jag ska aldrig mer försöka. Mot grabbar som Roy Jacobsen är man fullständigt chanslös, man blir bara en tafatt clown.     

2012-03-11. Det händer att jag landar på en stol och blir sittande, som i dag, på köket, gärna med ett glas i min hand, whisky eller rödvin, eller en flaska öl, den sprakande brasan vid sidan av mig, glöden som strålar som ett atomkraftverk och värmer mina utsträckta ben, Sirpa rumsterar vid spisen, nerifrån källaren dunkandet från Kaspars högtalare, uppifrån andra våningen tevebrus med Arno framför, solen står lågt över Finnerud i väst och slickar trädtopparna bakom huset, det blåser, som om temperaturändringen i skymningen sätter fart, och så tänker jag att det var det här som var livet, att det var så det blev, och jag känner mig nöjd, jag fick det bättre än de flesta, kanske alla, för jag fick allt jag ville ha, och vad mer kan en man begära?, hadde varit fräckt att begära mer, huset och familjen och jobbet och författarskapet och kutandet och skidåkningen, så jag sitter där och låter minuterna ticka bort långsamt, rör inte en fena, bara sitter där, mitt uppe i alltet.  

2012-03-09. Och när jag diskar ur stekpannan knäcker diskborsten som en tandpetare. Nackdelen med att ha styrka till att kunna staka nio mil.

2012-03-08. Jag haltar runt i huset. Jag ligger på soffan och ser upp i taket. Och när jag linkar uppför trappan till teven skvalpar det ljudligt inne i knät som om jag bär på ett akvarium under det stora vita bandaget.

2012-03-06. Redan innan klockan nio är allt över. Sjuksköterskan väcker mig ur min djupa drömlösa dvala och jag tittar förvånat ut över rummet. För något som känns som för bara en minut sedan la jag mig på operationsbordet och fick en oxygenmask över mun och näsa. Jag får en kopp kaffe och kirurgen tittar in. Han berättar att han skurit bort tjugo procent av menisken och att allt annat där inne såg bra ut, inte ens antydningar till förslitning. Snart kan jag vinna orienteringstävlingar igen.

2012-03-05 måndag. Och man planterar ett träd och ser det växa med förtjusning och man kan inte låta bli att vilja att det ska växa ända upp i himlen. Jag som aldrig skulle kunna åka Vasaloppet på femm ellva började tänka att... Vad händer om jag tränar bara lite mer till nästa år? Och vad händer när jag startar i tredje startled? Och framför allt, vad händer om jag köper nya hårdare skidor och får lika bra glid som de där storfräsarna som med jämna mellanrum kommer farande som kanonkulor i nerförsbackarna? Jag bara frågar, vad händer då?

Vasaloppet 4 mars.
En av årets absoluta höjdpunkter är när man kommer upp backen efter fyra km och kan börja åka skidor. Så också i år. All stress innan start är överstökad, trängseln löser upp sig och solen går upp. Jag manövrerade mig ut till det vänstra omköringsspåret och lät stavarna prata. Ron la sig i kroppen och kilometrarna flög iväg. Redan vid Smågan såg jag på klockan att det gick fort. Jag följde min plan till punkt och pricka och åt min medhavda torkade frukt vid varje matstation. Och när backarna innan Risberg kom tog jag det lilla lugna, låg kvar i spåret fast det gick alldeles för sakta för min smak. Men efter åtta starter har jag lärt mig att bida min tid. Innan Evertsberg höll det på att gå alldeles galet. Jag hade kämpat en hel kilometer för att komma ifatt klungan framför mig efter att plötsligt ha hamnat i ingenmansland utan en rygg att följa. När jag var tio meter bakom klungan trillade snubben som drog plötsligt. Hela klungan på tiotalet man åkte på arselet i en handvändning. Jag klarade mig med några centimeters marginal från att dras med i fallet och fick mig en tankeställare, vad som helst kan hända, när som helst. Framme vid Evertsberg förstod jag att jag hade nåt stort på gång, jag låg tjugo minuter före mitt gamla rekord, och jag var inte ens trött. Som vanligt tappade jag placeringar utför men åkte om de samma gubbarna när Lundbäcksbackarna kom. Inte ens motluten upp mot Hökberg bet på mig, snarare tvärt om, när det gick svagt uppför hävdade jag mig bäst mot mina medtävlare. De började diagonala och tappade fart medan jag valde att lita på mina armar. Min första och enda motgång kom strax innan Eldris. Min stakning började mattas av och en smällvacker italienska med svallande svart hår gled upp vid min sida. Jag försökte hänga på men inte ens hennes perfekta häck kunde förmå mig att hålla följe. Men jag var så fantastiskt nöjd med mitt lopp redan att jag inte kunde uppbåda krafter till en långspurt. Istället höll jag ihop skidåkningen utan att stressa och plötslig tittade kyrktornet inne i Mora fram över hustaken. Med ögon stora som tefat såg jag på klockan. Fem ellva. Fem ellva. Jag hade slagit mitt gamla rekord med en halvtimme. När jag fick medaljen runt halsen snörde det ihop sig i halsen och jag började grina. Det var som att komma hem efter en lång resa. Inte ens i mina vildaste fantasier kunde jag drömma om att åka Vasaloppet på fem ellva. Och nu hade jag gjort det. Ja, vad nu då? Vad händer nu? Det fanns plötsligt ingenting att sträva efter längre. Vad som än hände så skulle jag ju aldrig kunna upprepa den tiden.   

Onsdag 29 februari, fyra dagar till Vasaloppet. Och sjukdom härjar landet. Det hostas och det snoras rejält runt mig. Min kära hustru vandrar som en vålnad mellan täcket på soffan i vardagsrummet och tekokaren i köket. Och Kaspar hostar så han inte får sova. Igår blev jag så nervös att det också började klia i min hals. Men jag botade mig själv med käringråd och psykologi. Jag blandade en tattargrogg med rödvin, Jägermeister och whisky, rörde i lite socker och värmde i micron. Så drack jag mitt glühwein tills det ångade ur öronen medan jag upprepade för mig själv: våga vägra vara sjuk. Funkar varenda gång.   

Holmenkollen skidmaraton 11.02.2012. Där satt den, pricken över i:et! För tionde året på rad och sista gången i min skidhistoria korsar jag mållinjen i Holmenkollen. Projekt "Leif Eriksson åker i Kollen och fortare för varje år" är avslutat. Andra skidlopp väntar nu, speciellt nede på Kontinenten.
   Jag visste att jag var i bra form så det handlade egentligen bara om att ha bra skidor och undvika misstag. Skidorna var hyfsade. Misstagen skulle vara värre att hålla sig undan skulle det visa sig. Det började med att jag satt och sov under bilfärden in till Oslo och jag klarade konststycket att dundra förbi avfarten till Ring 3. Tack vare mina förvärvade orienteringskunskaper lyckades jag hitta en genväg och slapp därför att runda hela huvudstaden. Framme vid start hade jag inte speciellt god tid, men det var egentligen bara en fördel eftersom kvicksilvret stod på arton minus. Jag hann jogga lite grann innan jag kastade upp ryggsäcken på lastbilsflaket och sprang ner till start med skidorna i händerna. När jag skulle spänna på mig skidorna upptäcktes nästa misstag, överdragsbrallorna satt fortfarande på benen. Nu var goda råd dyra och det fanns ingenting annat att göra än att offra min femtiårspresent. Jag hängde byxorna på ett staket och gick inn i fållan. De första kilometrarna gick i ganska makligt tempo i trängseln men efter första vätskekontrollen blev det luckor i kön och jag tryckte på lite extra. Några kilometer senare i de brutala uppförsbackarna var jag tämligen nöjd och hoppade in i ledet för att lugna ner pulsen något. Uppe på krönet märkte jag att jag hade dålig glid jämfört med många andra, men desto bättre fäste. Pulsen vägrade att lugna sig och jag hoppades att det berodde på att det gick fort och inte, hemska tanke, att jag totalt hadde tappat formen. Loppet utvecklade sig till ett långdraget krigande mellan lusten att slå av på farten och viljan att avsluta det här projektet med stil och få en bra tid. Och just som jag trodde att jag hade klarat det, att jag hade unngått alla fallgropar så händer det. Torgrim Engell står vid spåret och hejar sju kilometer innan mål. Vi hade kommunicerat över mejl dagarna innan och han visste att jag åkte för allra sista gången. I humoristisk anda hade jag beställt en sup vid hans vätskekontroll och banne mig om det inte var det jag fick också. Torgrim langade över en flygplatsflaska Jägermeister och jag tog två rejæla klunkar innan jag kastade in flaskan i skogen och stakade vidare. Alkoholen brände i magsäcken men jag inbillade mig att de österrikiska alpörterna skulle ge mig nya krafter i de sista backarna. Vi kom in på VM-banorna och den sista utförsbacken svängde brant ner till vänster. Fegisarna runt mig började försiktigt ploga men här kom Eriksson, full och övermodig. Jag stod som fastvuxen i spåret och vägrade överge min störtloppsställning. Ända tills svängen kom. Centrifugalkraften kastade mig ut av spåret och jag hann se mig själv bredbent stå där med två meter mellan skidorna innan jag handlöst kastades ner i snön. Som en fluga på rygg sprattlade jag med skidor och stavar tills jag kom på benen igen och kunde konstatera att ingenting var brutet. Den där klungan som jag skulle ta i spurten var puts väck och en hel här av sopor som jag hade lämnat bakom mig i backarna bara blåste förbi. Förbannad vare Torgrim Engell. Mitt livs största misstag att jag blev kompis med honom. 
   Hur gick det då? Jo, jag slog fjolårets tid med sjutton minuter. 66:a i M 50 på 3.33.51. Inte så pjåkigt.  

Onsdag åttonde februari. Klockan två på eftermiddagen. Jag sticker från jobbet tidigt. Det är fem minus och bländande solsken på Ringkollen. Spåren är fasta som betong och skidorna har både fäste och glid. Jag är en bättre skidåkare än nånsin och kan inte åka mig trött. Det går bara inte. skidorna bara flyger iväg under mina fötter. Jag åker träningsrundan, Spålen, Sinnera, Mosjøn och tillbaka. Under halvannan timme. 

Livets mening? 

Jag har fått påsar under ögonen. De syns tydligast måndag morgon då jag som oftast är extra trött. Om jag böjer på nacken och ser på mig själv från ovan är de gigantiska, men om jag böjer nacken bakåt och studerar mig själv från down under syns de nästan inte alls. Det är därför jag kan ses med gamnacke nuförtiden. Hur i allasinadagar ska man kunna gilla detta uppstådda läge?
   Vad jag försöker säga är att jag håller på att bli gammal.
   Vad jag också försöker säga är att jag inte gillar det.

Fast det antagligen snöar mycket mer i Norge än i Sverige så mäter man aldrig snödjup här i decimeter. Här snackar man om centimeter. Det kom tjugo centimeter hos mig. I Hönefoss kom det tretti. I Sverige heter det två dec. Kom två tre dec i går. Det är egentligen ganska underligt. Fast när det kommer mycket, då räcker inte centimetrarna till. Då kommer det en halvmeter i båda länderna. Annars blir vi mindre nogräknade desto mer som kommer. Mellan halvmetern och metern finns inte så många hållpunkter. Kanske är sju åtta dec, sjutti åtti centimeter, nåt man kan nämna, men egentligen handlar det bara om halvmetern, minst, eller nästan metern. Det är en bra vinter här där jag bor. Tredje raka vidundervintern. Halvmeter snö på tomten, metern uppe på åsen.  

2012-01-29. Tillsammans med David åker jag en skidtur modell lång genom den norska vintern. Engersetra-Sandungen-Vrangla-Langevann-Eiksetra-Skimten-Tverken-Marivann-Ulevann-Vrangla-Dypingen-Nygårdshøgda-Engersetra.


Skimten i Drammensmarka.

11 januari 2012. Jag fyller femtitre. Onekligen ett imponerande tal. Och bakom fasaden är man fortfarande sjutton bast. Nåväl, lite har väl hänt, slipstenarna dras lite mer elegant antagligen, men känslorna är de samma. Känslorna blir aldrig gamla. Alla minns väl hur jag firade födelsedagen i fjol? Just det, jag tog ledigt från jobbet och skulle åka skidor hela dagen. Resultatet blev att jag stod där uppe på åsen och vadade i nollgradig nysnö och lyssnade efter spårmaskinen. I år skulle inte vädergudarna utmanas så jag jobbade som vanligt. Men strax efter två rymde jag fältet och klockan fifteenhundred stakade jag ut från Ringkollen. Minus fem, räls och perfekta skidor. Hängde av varenda konkurrent, okej, det var mest tjejer ute. Åkte Jizerska på nytt, nu på två timmar och fyrtiosju minuter. Svischade in på skidstadion som värsta stjärnan, visade alla tjejerna hur stakning ska gå till. Efteråt ett glas whisky och Ulf Lundell på Spotify. 

2012-01-08. Jag åker Jizerska 50.

Hux flux fann jag mig själv stående på startlinjen ännu en gång. Som packade sillar stod vi där med våra skidor spetsiga som spjut upp mot himlen och huttrade i det ymniga snöfallet. Jag var i Tjeckien igen, för första gången på sisådär trettio år. Den här gången handlade det om långloppet Jizerska 50 i Bedrichov mellan Liberec och den polska gränsen. Jag hade nästan inte velat åka, sjukdomsdrabbad som jag hade varit och med minimalt med skidmil i kroppen. Men anmäler man sig på en tävling ett halvår innan får man stå sitt kast. Och har man degat för resan känns det verkligen kärringaktigt att lunka in till läkaren och be om ett sjukintyg. Min husläkare skulle givetvis skriva ut det med glädje, han anser mig vara en jubelidiot som tränar varenda förbannade dag och sedan åker skytteltrafik mellan menisk- och hälsensoperationer. Men att ge honom den glädjen att äntligen få sjukskriva mig, över min om inte döda så hårt sargade kropp. När starten äntligen gick förstod jag tidigt att här gällde det att hushålla med krafterna. Spåren var urusla efter nattens våldsamma snöfall och vallningen en balansgång på slak lina. Ena stunden var fästet obefintligt, i nästa isade det. Till min glädje kunde jag dock konstatera att jag inte tillhörde de värst drabbade, jag kom mig framåt i motluten minst lika bra som de andra och för ovanlighetens skull gled folk inte ifrån mig som de brukade göra. Men att säga att det gick bra är att överdriva. Efter den första milens katastrofala spår övergick underlaget till nollgradig hårdpackad puckelpist. Folk ramlade som käglor till höger och vänster. Och ute på ängarna vid vätskekontrollen halvvägs var det full storm. Vi stod i kö och plogade medan snön stack oss som nålar i ögonen. Fällde vi ner glasögonen gick ridån ner fullständigt bakom igensnöade brillor. Även jag gick på arslet. Första gången fastnade en saftmugg i den kletiga fästvallan och jag stupade framåt som en klubbad oxe. Andra gången försvann bara skidorna under mig när jag felbedömde en av puckelpistarna. Efter tre mil började folk ta av sig skidorna och vandra uppför backarna. Jag tyckte mig känna igen en av mössorna ute på fotvandring och mycket riktigt så hade jag kört ifatt min rival Thomas Johanson från Östersund en startgrupp. Jag gav honom ett muntert ögonkast och ett snett grin. Han skakade på huvudet och lät några väl valda svordomar runga ut över skogssluttningen. Men det konstiga med alla skidtävlingar är att målskynket alltid dyker upp, oavsett hur hopplös hela situationen kan verka. Höstens alla mil på rullskidorna räddade mig från det fiasko jag såg många av mina medtävlande uppleva. Jag vann till och med en spurtduell tack vare frenetiskt stakande på upploppet och gick i mål på tre timmar och femtiosju minuter. 81:a i klassen för 50-åringar, fjärde norrman och fjärde svensk. När jag hade bytit om kom Thomas till bussen med vredgad blick. Va fan höll du på med, dristade jag mig att säga, har du varit på gångtävling? Värsta jag varit med om, kontrade han, så breda spår att man gick med tasken i backen. Skrattande gick jag tillbaka till målet för att hämta min belöning. Jag avnjöt en mustig tjeckisk köttsoppa med en kopp söt te till. Sedan fick jag högtidigt, nåja, min efterlängtade stämpel i Worldloppet-passet. Flicksnärtan bakom disken skrev in tiden, slog i sin stämpel och ropade på nästa, en ceremoni avklarad på tjugo sekunder som belöning för fyra timmars kamp på liv och död. Min vana trogen dövade jag min besvikelse med alkohol. En mugg varm Glühwein satt inte helt fel i snöfallet. När jag hade druckit halva muggen kom Rabbe Berglund till bussen. Den gamla finlandssvenska vinterkrigaren från Wasa hade lagt ånyo ett långlopp av många till handlingarna. Jag tog en sista klunk vin och räckte honom min plastmugg. Det här ser du ut att behöva, sa jag. Han tog muggen och luktade på den ångande drycken. Ja, det är sprit, fortsatte jag, Glüwein, men du kanske inte vill ha alkohol så tätt inpå loppet? Rabbe böjde på nacken och kikade på mig över de immiga glasögonen. Har du nånsin hört talas om en finne som tackar nej till en sup, sa han och svepte muggen.