2016-12-31. Nyårsafton. Melllandagarna planade ut, år 2016 rann ut som sand mellan mina fingrar. Vi avslutade med stil, ett skidpass på Norefjell. Hur var det gamla året, hur skulle det nya bli? För mig så flyter allt ihop, livet går på i den samma vanliga trallen. Jag har valt hur jag vill leva mitt liv och kör på, år från år. Enda skillnaden är att jag cyklar orientering istället för att springa orientering. Men de stora kriserna lyser med sin frånvaro, det ska erkännas. Ond bråd död, olyckor och sjukdom inträffar bara ute i periferin. På Myrbråten är det lugnt som i stormens öga. Dagens sensation var att det kom domherrar till den utlagda fågelmaten. Inga omvältande händelser alltså. Inga flera sensationer ikväll heller. Jag kommer att somna länge innan tolvslaget. Ber om att få önska alla läsare ett gott nytt år. 

2016-12-27. Mellandagarna har börjat. Och nya nyheter om dödsfall fortsätter att strömma in. Richard Parfitt, gitarrist, sångare och låtskrivare i Status Quo har också han gått till de sälla jaktmarkerna. Jag har sett mycket på Status Quo på Youtube i år. Några av de senaste årens konserter är mycket bra. Parfitt såg skaplig ut, lite rund om magen, det var allt. Råare kompgitarrist får man leta efter. Jag kan se honom sitta med Glenn Frey och David Bowie och jamma runt en lägerled i de där jaktmarkerna. Och på vägen bakom stakar Öyvind Björklund febrilskt förbi. 

2016-12-26. Annandagen. Jag kan alltså inte springa längre, knappt ingenting. Jag haltar kraftigt redan på de första stegen om jag försöker. Därför lyftes ögonbrynen på den månghövdade publiken när annandagens träningsorientering i sedvanlig stil skulle arrangeras. Jag lät klungan springa iväg och lufsade iväg efter dem. Det var riktigt trevligt ute i skogen, riktigt kul att nosa sig fram till skärmarna. Men enda stället jag kan springa på är i uppförsbackarna. Och träning får man. Jag var helt mörbankad efteråt för att ha använt muskler jag hade glömt jag hade. Jag körde mtb-o träning. Jag gick alltså på minnet, pratade med mig själv hur jag skulle gå och så gick jag det. Det funkar. Men man måste prata högt med sig själv, att förlita sig på fotografiskt minne håller inte i längden. 1.31.03 blev tiden. Kom sist på långa banan. Men jag fullförde.  

2016-12-25. Juldagen. Öyvind Björklund var längdåkare sedan barnsben, en tekniker, åkte fortfarande långlopp fast han var till åren kommen. Han  jobbade med Erik innan Erik flyttade till Modum och blev min granne. Jag lärde känna Öyvind på en av Eriks födelsedagsfester. Så sent som i våras var jag reseledare för Öyvind till Vasaloppet. Det gick inte så bra som förväntat där för Öyvind. Han hade fyllt sextio och fick inte lika mycket gratis nu längre. Och man vet hur det känns, vet hur man tänker. Tövädret och allt underkylt regn hade förstört skidspåren. Och det var för långt att åka ända till Sjusjöen eller Norefjell för att få sig ett skidpass. Och när januari och Marcialonga närmar sig känns det som om tiden rinner en ur händerna. Två dagar innan julafton drog Öyvind fram rullskidorna igen, bytte om, satte på sig reflexer och stack ut i mörkret efter jobbet. Ingen bra idé det där att åka rullskidor i mörkret på trafikerade vägar. Man måste hitta en cykelväg eller något. Bilisten hann aldrig se Öyvind förrän det var för sent. När ambulanden kom var Öyvind redan död. Bland barn och barnbarn stod det en tom tallrik igår när julmiddagen skulle avnjutas. Det låg paket under granen från familjens överhuvud som inte längre fanns. Jag höjer mitt glas till minne av Öyvind Björklund.

2016-12-24. Så då blev det alltså jul igen. Om jag räknar rätt så är det 58:e gången i Eriksson-land. Mycket är som vanligt, det står tomtar och änglar i fönstren och under julgraner ligger alldeles för många paket. Julen är inte rätt tidspunkt att föreslå refomer på, traditionen vinner över nymodigheter. Jag har föreslagit länge nu att vi kan sluta med paketen. Jag står tämligen ensam bakom det förslaget. I år blir vi åtta runt bordet under julmiddagen. Jag satte min gamle far på tåget i Södertälje till Oslo. Alla fyra nu vuxna barn kommer hem från Ås och Drammen, dessutom en flickvän. Bordet ska digna, ölet ska flöda och snapsglasen fyllas på på nytt, det blir ett äkta gilde. Granen är huggen inom synhåll från huset. Äntligen blev den stor nog. Den stod egentligen för nära uppfarten och i vägen när vi plogade. Men i onsdags fällde jag den alltså. Dessutom kan det meddelas att julen är vit i år också. Det stormar längs kusten och alldeles för varma vindar når ända fram till oss också här på östsidan av fjällen. Nere vid riksvägen är det barmark. Men på ängarna runt Myrbråten ligger skaren hård och vit. Känns fint att bo på ett ställe med snögaranti. Nu ska jag bara tömma den här rykande koppen med glögg och så gå ut i ladan och sätta mig på testcykeln. Jag har lagat en låtlista på Spotify med julsånger som jag ska trampa till. Black Sabbath får vila idag. Ska försöka sitta där i två timmar. Ska jag tåla all god mat och alla snapsarna så är det viktigt att vara förberedd. Finns inget bättre sätt att ladda inför en middag som med ett stenhårt träningspass. "Fairytale of New York" med The Pogues, är det tidernas bästa jullåt? Tror jag har den först på listan.   

2016-12-18. Det kommer givetvis ett år 2017 också. Och då är väl deltgande i Marcialonga i januari lika självklart som att det nya året plötsligt är här. Därför tog jag den långa backen tre gånger den här dagen på Norefjell. Givetvis utan fästvalla. Och nu inga skejtskär, bara stakning. Backen är 15 minuter lång från bron upp till Leppejuvet. Alltså motsvarande spurten upp till Cavalese. Det funkade halvbra. Antagligen är jag bättre än nånsin men jag måste erkänna att tredje gången rev det lite i bröstet. För att inte tala om smärtan i armbågarna. Tricepsen fäster ju i armbågarna och det är väl bara väntat att den här skröpliga kroppen inte heller ska klara långvarig stakning när den aldrig klarade långdistanslöpning. Frugan var ute nästan tre timmar hon också. Det är väl och bra, men hur lack blir man inte efteråt när hon ockuperar tevesoffan hela eftermiddagen utan att röra sig ur fläcken? När jag skulle kolla skidor liksom och sakta sippa en öl. Laga middag var jag tvungen att göra dessutom. Kärringar i skidspåret. Jag är skeptisk.  

2016-12-15. Black Sabbath har varit min följeslagare den här hösten och vintern. Jag lyssnade inte på dem på 70-talet. Visserligen hade jag "Paranoid" och Jögge hade "Vol. 4", men hårdrocken fick ge vika för både glitterrock och vanlig rock när jag var femton. Och ska sanningen fram så var jag lite rädd för Black Sabbath, upplevde Tony Iommis skrapande gitarr och det mörka anslaget som satanistiskt. Och jag hade skrämt skiten ur mig själv genom att frivilligt se "Exorcisten" på bio. Mörka kyrkogårdar och djävulsdyrkning var inget för mig. Jag ville att folk skulle vara snälla. Nu har jag nästan uteslutande Black Sabbath på när jag trampar på min testcykel ute i ladan. Det är bra trampmusik, det är styrka i det. Det är tunga gitarrer och mycket bas. Och Ozzy Osbournes röst skär som en sylvass kniv genom ljudväggen. Jag tror jag härmed nominerar honom till världens genom tiderna bästa sångröst. Inser att jag får många motståndare i den omröstningen. Men hellre Ozzy än Jussi, om man säger så. Tränger man genom det mörka är ljuset på andra sidan. Black Sabbaths låtkatalog är alldeles förträfflig. Listan kan göras lång. Självklara stänkare är "Paranoid", "Changes", "Never Say Die", "Sabbath Bloddy Sabbath". Men vad sägs om "Hole In The Sky", "Fairies Wear Boots", "Snowblind" och "Behind The Wall Of Sleep"? Awesome. Det samma kan inte sägas om Deep Purple. Går inte att cykla till Deep Purple. Det håller inte längre. Och solon på både orgel, trummor och delvis gitarr har inte precis tålt tidens tand.

2016-12-14. Lucia avklarad. Jag hade inte klippt mig sedan försommaren och det faktumet ledde onekligen till chansen att bli vald till årets Lucia på jobbet. Men när chefen inte ringde och nominerade mig klippte jag mig kort i gränslös besvikelse. Med dubbla luvor på skallen för att inte frysa om öronen åkte jag upp till Norefjell. Som vanligt hann jag åka en timme i ljuset innan pannlampan tändes. Sista rundan skejtade jag upp slalombacken från Böseter. Jag menar, det är ju snart Tour de Ski. Fin träning det där, att skejta slalombackar, låren blir som timmerstockar efter en stund. På väg tillbaka till bilen kom den plötsligt, månen, stor som en ost. På nyheterna kallar de den monstermåne. Den dök upp bakom åskammen och sken mig plötsligt i ansiktet som en strålkastare mellan två högresta granar. Jag stannade och släckte pannlampan. Månytans kratrar var som ärrad hud. Jag såg både toppar och dalar. Var det inte någon som hade slängt en colaburk där i slänten? Måste ha varit Neil Armstrong som var törstig.  

2016-12-11. Regn, plusgrader och stålis nere i civilisationen. Fina skidspår på Norefjell. Skejtade i tre timmar. Snön som socker under skidorna.

2016-12-07. Ibland kan man vara glad bara av att komma helskinnad hem. Det började alltså regna fast det var sex minus ute. Underkylt regn är inte att leka med. Småvägar, gator och trottoarer förvandlades till isbanor. Lårbenshalsar knäcktes på löpande band och bilar sladdade runt som biljardkulor. Åmotbacken precis innan Myrbråten kan vara lite kinkig såna dagar. Och vad fick jag se? En kö av bilar som väntade på att det skulle sandas. Jag var sjua i kön. När grusbilen äntligen kom var den tvungen att backa upp på stålisen. Väl hemma var det skönt att kunna träna under tak. Jag satte mig på min testcykel. Jag pumpade armhävningar. Med andra ord hade jag det ganska trevligt medan resten av befolkningen körde sina bilvrak till verkstaden. Man måste lista sig fram i livet. 

2016-12-06. Klockan är fyra på eftermiddagen. Solen har för en liten stund sedan gått ner bakom Gaustadtoppen och färgat skyarna gula och lila. Nu har mörkret fallit. Jag stannar upp vid Leppejuvet och tänder min pannlampa. Ovanför ruvar fjället, en väldig koloss i skymningsblått. En halvmåne bryter genom molntäcket. Jag är ensam, det finns bara jag och den storslagna naturen. Det enda som kan höras är bäcken som porlar bakom fjällbjörkar och stenblock. Jag hänger på stavarna en stund och låter sekunderna ticka iväg en efter en. Sedan tar jag fart och åker vidare. Pannlampans sken glittrar i snön. 

2016-12-04. Andra advent. Dagen till ära blev det en tur till Norefjell. Nypreppade spår. Tre timmar skidåkning och äntligen blir man som folk igen, rödkindad och trött. Efter några mackor känns det skönt att lägga sig på tevesoffan och bara låta sig underhållas av diverse vinteridrott. 

2016-12-03. Lördag. En dag klippt och skuren för att vara en socialdemokratisk superhjälte. Jag satte på mig en supertröja, tände en brasa i köket och drack en kopp kaffe medan det ljusnade ute. Sedan kavlade jag upp ärmarna och började laga köttbullar. Fem kilo köttfärs delades i två lika delar i två stora bunkar. Ströbröd las i vatten. Vitlök pressades. Lök hackades. Ägg knäcktes. Sedan kryddades färsen efter konstens alla regler, salt, mer än man tror, peppar, mer än man tror, dill, persilja. Utöver köttbullar blev det pannbiff och biff a la Lindström, hackada rödbeter och en saltgurka. Halva dagen gick till stekningen. Men det får man ta om man nu vill vara hjälte. På teve skidades det. Calle Halvarsson tog en efterlängtad seger. Markus Hellner är också i form. Tack och lov för det. I skymningen tog jag mina gamla grusskidor och stakade Gravermoveien in i Holleia på stålis och skarsnö. Dagen avrundades med köttbullar och kokt potatis. Till det rödvin från Toscana.

2016-12-02. Arbetsveckan är ännu en gång över. Jag duschade länge. När jag gick förbi spegeln ovanför handfatet såg jag min nakna kropp i ögonvrån. Jag hajade till. Det var nåt nytt där som jag aldrig hade sett förr. Jag hade lårmuskler. Jag stannade till och stirrade. Men ju mer jag tittade, desto mindre såg jag. Det är det första intrycket som räknas. Stirrar man för länge blir man blind. Jag har blivit starkare av all cykling. Peter Sagan får se upp. Jag vickade lite på aschlet när jag redan var igång. Funderade på att köra en helikopter också men la band på mig själv. Påminde mig själv om att jag var en vuxen man. 

2016-11-27. Första advent. Soldaten har sin helvetesvecka. Och jag hade min. När jag var småbarnsförälder var helvetesveckan förlagd till försommaren då alla världens avslutningar på skola och i föreningar kom på samma gång. Numera är helvetesveckan förlagd till adventstiden. Då ska det festas efter konstens alla regler. Det ena julbordet avlöser det andra och intaget av mat och alkohol slår alla rekord. Det började alltså redan förra lördagen med födelseskalas i Drammen. Det fortsatte med grabbmiddag i Hönefoss på söndagskvällen, underbar middag, lammbog, men också öl, whisky, rödvin och till och med portvin till efterrätten. Fanns inget annat att göra än att avsluta kvällen med ett par huvudvärkstabletter i förebyggande syfte. Måndag jobbardag och två timmars skidåkning från Jonsetangen. Tisdag jobbardag och två och en halv timme i skidspåret. Onsdag kurs på hotell med gourmetmiddag efteråt. Och inte nog med det. Hotellet var fullt av gamla bekanta så det utvecklade sig till ett vått samkväm i hotellbaren till klockan två på natten. Nya huvudvärkstabletter. Torsdag kursdag nummer två och två timmar på testcykeln i ladan innan jag av ren överlevnadsinstinkt var tvungen att ta en återställande öl till middagen efteråt. Fredag åkte vi in till Oslo tidigt för att delta på konferans. Jag hann nätt och jämnt hem innan det var dags att svida om och köra upp till Norefjell. Där var det frugans julbord tillsammans med kommunens övriga hälsopersonal, julbuffé. Om jag blev proppmätt? Bara förordet. Men jag körde alltså hem, höll mig till alkoholfri öl. Mums. Men så är det att vara en lojal och solidarisk socialdemokratisk hjälte. Igår var det sovmorgon. Men jag upptäckte till min förvåning att jag inte var så sliten som jag hade förväntat att vara. Beror antagligen på att jag trots ett överfullt program har haft ganska kul. Jag börjar alltså bli vuxen. Jag klarar av att umgås med olika slags folk. Och jag tåler alkohol och stora festmiddagar sensationellt bra. Det är som jag brukar säga, man blir bra på det man tränar på. Lördagen var vaktmästardag. Julen är vaktmästarens examen. Jag hjälpte frugan med att laga julmat. Sedan satte jag upp julstjärnor, adventstakar och utomhusbelysning. När skymningen föll strålade Mybråten som i en julsaga. Jag satte mig på min cykel och fläskade på med Black Sabbath. Två timmar på en testcykel blir man törstig av. Vad jag släckte törsten med? Ett glas öl. Är det helvetesvecka så är det helvetesvecka.  

2016-11-20. Fyra veckor kvar till jul bara. Och den nyligen anlända vintern har gått in i en rejäl formsvacka. Det började alltså regna. Skidspåren försvann och vägarna upp till spåren blev hala som bobbanor. Jag skejtade på skaren en dag men satt för det mesta på testcykeln ute i ladan och filosoferade, körde till exempel igenom några gamla mtb-o på nytt. Igår var jag med Roar och Gjermund på Norefjell. Där har regnet kommit som snö och skapat ett kritvitt vinterparadis. Veckan avslutades således glimrande med ett tretimmarspass. Usel träningsvecka annars, sex timmar skidor, fem timmar testcykel. Och så en halvtimma snöpulsning med frugan. Det var ett år sedan jag sprang senast (i Ungern). Jag haltar. Men när jag koncemtrerade mig och det var tjock mjuk snö så kunde jag springa något så när elegant. Men misstanken bekräftades, jag kommer aldrig att bli frisk i det där knät.  

2016-11-13. Säsongens första skidveckan kan läggas till handlingarna. Söndagen tillbringas uppe på Öståsen där vi åker tre timmar från Sponevollen via Klöftetangen, Fallet och Saga. Fantastiska spår. Fantastiskt väder, lite sol, lite dimma, lite av varje. Men om det är någonting som är fantastiskt så är det min egen form. Jag är bättre tränad än någonsin. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli trött. Tre timmars stakning är rena barnleken, speciellt när jag ligger bakom de andra och fisåker. Jag måste dra för att sätta upp farten. Men det gör jag inte. Född solidarisk. Istället för att lägga mig på soffan och vila framför teven efteråt tvättar jag husets fönster innan det blir mörkt. Sedan lagar jag middag som den svenske socialdemokratiska superhjälten jag är. Bäst tränade superhjälten också. I alla fall på skidor. Veckan kan uppsummeras: tio timmar skidor, tre timmar på testcykeln, en timme mental träning mtb-o. Känns skönt att skriva sånt, skrämmer konkurenterna. 

2016-11-10. Naken står jag där i minusgraderna. Det måste man tåla. Jag har alltid betraktat det som en myt att man blir sjuk av att frysa. Då måste man frysa mycket och länge. Men att kyla av sig har man bara gott av. Lite vildmarksliv är sunt för både kropp och själ. Jag hinner åka en timme i skidspåret efter jobbet innan det blir mörkt. Den andra timman slår jag på pannlampan. Jag är tillbaka till bilen i sexsnåret. Då är det kolmörkt. Det har varit minusgrader hela veckan och det har snöat varenda dag. Snöflingorna far in som glittrande stjärnor i pannlampslyset. När jag kommer till bilen fäller jag upp bakluckan och står under den. Jag lägger ner en gammal dörrmatta på snön att stå på. Först lägger jag in skidor och stavar i bilen, sedan börjar jag klä av mig. Jag strippar helt enkelt. Jag lägger plagg efter plagg på dörrmattan under mig tills jag är spritt språngande naken. Känns skönt att vara det. Känns skönt att vara naken. Och det känns skönt att vara en hårdingarnas hårding. Taklampan lyset blekt innifrån bilen och snön virvlar runt i de små vindkasten. Kroppen torkar, själen läks. Jag drar på smilbanden. Sedan klär jag på mig och känner värmen komma under de torra kläderna. Egentligen borde jag ha badat. Det är öppet vatten i sjökanten bakom parkeringen. Till slut startar jag bilen. Strålkastarljuset är så gammaldags gult efter att jag har vänjt mig till det moderna blå ljuset från pannlampan. 

2016-11-06. Snön har kommit. Den har vräkt ner i ett dygn och förorsakat kaos i trafiken. Jag går ner i vallaboden och borstar upp båda skejtparen, ett till Kaspar och ett till mig. På Sirpas klassiska lägger jag på sex lager med fästvalla. Sedan bär det iväg.

Jonsetangen Hönefoss. 

2016-10-29. Två minus på morgonen. Klar himmel. Solen på väg upp, står lågt, skiner mig rätt i ögonen när jag redan halv tio cyklar iväg. Ungernstämning, solen som värmer men kallt i skuggan. Träden står nakna, dikena fyllda med gula löv. Åkrarna ligger gula och svarta. Tyst. Gjermund har bestämt rundan, det blir den längsta hittills i år, Sysle, Åmot, Bingen, Lyngdal, Vatnås, och så hem igen. Gjermund får bita i det sura äpplet, tvingas släppa efter sex mil. Men jag väntar, har inte bråttom, ska ingenting annat nu för tiden än att sitta på den här cykeln. Sista milen blir också jag trött. Men jag tar en vända extra för att nå 100 km. Så är den milstolpen också nådd. Tid 4.53. En kopp varm choklad som jag doppar ostmackor i smakar överjävligt gott när jag kommer hem. 

 Vatnås stavkyrka i Sigdal kommun.

2016-10-28. Jag fick inte vara med och tävla om medaljerna när SM i pre-o nu går i Vänersborg. Tycker det är ganska underligt. Men man måste vara på den svenska rankinglistan och där representera en svensk klubb. Så jag stannade hemma. Och det gjorde jag rätt i. Efter jobbet blev det en runda skejt på rullskidorna. Sedan en trevlig middag vid brasan i mitt eget trevliga sällskap. För andra fredagen på rad är jag ensam hemma. 

2016-10-26. Besiktning. I min ålder ska kroppen precis som bilen besiktas med jämna mellanrum. Jag har ju dessutom haft några rundor med blod i urinen och yrsel. Symptomerna har varit borta nu en stund, tiden läker som sagt de flesta sår. Men jag lämnar både blodprov och urinprov för att kolla upp alla eventuella lurande faror. Som cancer. Blodprovet gör utslag på kolesterol, jag har fått förhöjda värden sedan i fjol. Det är sensationellt. Kan vara ett resultat av min vridning mot mindre kolhydrater i kosten över på fett och protein. Nu behöver höjda värden inte betyda ett förbannat dugg. Men jag känner att jag har lust att få ner dem igen till nästa år. Jag lägger nog av med ägg till frukost. Och kanske dubblar alkoholkonsumtionen. Nja. Sanningen är ju att jag är i praktform. Det går lätt att träna. Och när farbror doktorn kollar puls, blodtryck och de obefintliga fettvalkarna på magen fastslår han min biologiska ålder till 19 år. 

2016-10-23. Söndag i oktober. Jag tänker mig att snart ska snön falla och lägga en vit matta över allt det här. Det här sotiga och skitiga läggs till handlingarna och det blir rent och fint igen. Jag ska ta skidorna och gå ner till vägen och så ska jag minnas de här rishögarna som jag nu eldar upp. Det brinner bra. När jag krattar in grenar mot centrum av brasorna plågar hettan mitt ansikte, svedar mina ögonbryn. Jag eldar hela lördagen och hela söndagen. Det är hårt arbete, skitigt. Efteråt luktar kläderna skunk. Jag lägger allt i tvättmaskinen, till och med mössan och dojjorna. Men fint blir det, min lilla skogsdungen ser ut som en nykrattad park efteråt. Kommer bara den där snön och sedan en sommar med ny grönska så kommer såren i marken att läka. Det regnar, var därför jag satte eld på skiten. Så jag tränar inne efteråt. Jag sätter mig på min testcykel i ladan och trampar på till Black Sabbath, hittade en livekonsert på Spotify. Och så cyklar jag genom banorna från O-ringen i fantasin. Man kan väl kalla det mental träning. Jag cyklar fort, vägvinnande och jag bommar ingenting den här gången. Insatsen i somras var egentligen ganska usel, jag cyklade sakta och bommade alldeles för mycket, tog till och med fel vägval. Så kan man inte hålla på.  

2016-10-21. Fredag i oktober. När arbetsveckan går mot slutet uppstår gärna en dov känsla av lycka över att helgen kommer och jag kan göra vad jag vill. Det handlar alltså om frihet. Jag använder min frihet till att sticka ut på rullskidorna. Jag skejtar den här gången, runt Steinsfjorden. Benen är oförskämt lätta. Det ligger givetvis mycket arbete bakom att ha lätta ben, men det glöms i ögonblickets fredagseufori. Jag skjuter fart och har varken historia eller framtid. I skymningen kommer jag hem till tomt hus. Jag skurar golven och duschar länge. Sedan tänder jag en brasa, sätter på Dylan på stereon och knipsar upp kvällens första öl. Snart klirrar en isbit i whiskeyglaset. Fin stund i livet det där, att stå på köket och laga sig lite mat. Att ha all tid i världen. Det blir råstekt potatis, korv och en sallad. Utanför fönstret ruvar oktoberkvällen kolsvart. Efter maten går jag in på nästa års tävlingsprogram och tittar på datum. Det finns mycket att välja på, terrängcykling, mtb-o, pre-o. Vi får se vad framtiden bringar. Som det brukar heta. 

2016-10-16. Va fan! Natt mot lördag kom den första snön. Den la sig uppe på åsarna och ute på ängarna. Det hindrade oss givetvis inte från att sticka ut och cykla. Rundan avslutades på Furumo där vi var åskådare till årets Furumomila, terrängloppet. Frugan Sirpa vann D 60 och sonen Kaspar persade med tre minuter, är nere på 36 minuter nu. Vad jag försöker säga är att här borta hos oss går det framåt. Det är bara jag som stagnerar ibland. Den första snön leder ovillkorligen till en söndag med däckbyte på alla tre bilarna. Det är teamwork på höj nivå, jag vevar med domkraften och tjejerna tvättar däck. De två första bilarna gick bra men när jag hämtade ut det tredje settet med däck var det något som inte stämde. Det var fel däck. Och de var bara tre stycken. Vi kunde inte tro våra ögon. Någon jävel har varit i vår lada under sommaren och snott vinterdäcken till Raven. Och för att vi inte skulle ana oråd och se att de plötsligt fattades har tjuven staplat upp tre andra däck på samma ställe på golvet. Hur sjuka i huvet kan inte folk bli? 

2016-10-13. Nyheterna kommer slag i slag. Therese Johaug har åkt dit för doping och Bob Dylan tilldelas nobelpriset i litteratur. Båda nyheterna berör mig. Det norska skidförbundets presskonferens är rena rama tvåloperan. Johaug spelar helt hysterisk och gör sitt bästa för att världen ska köpa hennes krokodiltårar. Jag köper dem inte. Jag ser en iscensatt föreställning. Men regin har luckor och hon pratar mot sig själv. Landslagsläkaren offras som syndabock och får sparken. Att läkaren har gått till ett italienskt apotek och köpt en salva till hennes solbrända läppar som innehåller anabola steroider och gett den till henne ser jag på som orealistiskt. Speciellt som tuben i så fall var märkt med varningsetikett för doping. Johaug skyller ifrån sig. Och jag får bismaken av lögner i min mun. Här är det definitivt något som inte sägs. Nyheten om Dylan är desto mer glädjande. Varför skulle inte världens mest kände och överlägset bäste nu levande poet få nobelpriset? Det var verkligen på tiden. Men delar av den så kallade svenska kultureliten är motståndare till tilldelningen. Argumentet verkar vara att om man framför sina dikter till musik så är man inte längre kvalificerad. Jag häpnar. Och så firar jag. Jag firar Dylan och den svenska akademin med soldatens ärtsoppa, leverpastejmackor, öl och snaps. Sedan sätter jag på "Time Out Of Mind" från 1997. Vilket mästerverk! Till slut roar jag mig med att försöka kåra dagens mest korkade personer. Det blir oavgjort mellan utvalda delar av den svenska kultureliten och det norska skidförbundet.  

2016-10-07. Fredag på Cypern. Berget Stavrovouni i fonden. Torrt och bränt. Vindkraftverk som lojt snurrar. Jag på cykeln. 

2016-10-06. Torsdag på Cypern. Jag cyklade österut den här gången. Som vanligt en del trafik innan jag kom ut ur staden men när vägen började följa stranden lugnade det sig. Efter en timme lämnade jag kusten och åkte in i Ormideia och senare Ylofagou. Jordbruksland, konstbevattnade grönsaksodlingar, röd bördig jord. Kom ner på motorvägen och fick vända. Åkte längre inåt landet, Liopetri, Sotira, Paralimni. Sedan var jag ute på östkusten. Fint område, turism, hotell och lägenheter, stränder. Jag fantiserade om Libanon rakt ut över havet. På Cape Gkreko var det orienteringstävling. Jag badade, åt glass och drack öl. Sedan tog vi bussen tillbaka till Larnaca. Jag erkänner, somnade på bussen.  

2016-10-05. Onsdag på Cypern. Oerhört varmt. Då är det stranden eller cykelsadeln som gäller. Jag började på sadeln, åkte västerut direkt efter frukosten. Efter Kalo började stigningarna. Het asfalt men sköna vindar. I Pyrga åt jag lite frukt och drack vatten. Efter krönet bakom fjälltoppen Stavrovouni bar det av nerför. Det var full sula ända ner till Kofinou där jag tog lunch, gummiost, banan, chips och iste. Sedan ut på slätterna ner mot kusten. Passerade kamelparken och fick medvind hem åt nordost. Tre och en halv timme. Belöningen efteråt var en glass, en kopp kaffe och ett glas öl. Sedan var det bara att hoppa i vågorna och slugga på. Man måste ju förtjäna kvällens middag.

 Paus i Kofinou.

2016-10-04. Tisdag på Cypern. När jag kom ner till frukosten stod ett postbud i receptionen och väntade på mig med en skinande blank racercykel. Jag betalade, monterade på mitt medhavda kartställ och stack sedan ut på långtur. I 40-gradig hetta cyklade jag mot huvudstaden Nicosia. Ut från Larnaca var det mycket rafik, rödljus och rondeller och man ska hålla tungan rätt i munnen när man är ute i vänstertrafik. Efter Kochi åkte jag mot Athienou men hade inte förstått vidden av den FN-kontrollerade gränsen mellan greker och turkar. Vägen bara slutade i taggtråd och det var bara att vända tillbaka samma väg som jag hade kommit och runda hela den turkiska korridoren. I Lympia stannade jag och köpte frukt och i Dali hade jag lite problem med att få kartan att stämma. På väg till Geri var jag också tvungen att vända. Kartans vägar fanns helt enkelt inte längre. Klockan ett, efter fyra timmar i sadeln, var jag framme i Nicosias stadsskog där jag kunde mumsa på glass och matsäck. Tillbaka till Larnaca tog jag bussen tillsammans med de andra orienterarna. 

2016-10-03. Måndag på Cypern. Jag letade upp en riktig cykelaffär och kom precis när ägaren satte nyckeln i låset. Jag förklarade att jag ville hyra en riktig cykel, en cykel jag kunde träna på. Han gick igång för fulla muggar, hade varit aktiv cyklist. Han beställde in kaffe från caféet bredvid och sedan skulle det snackas. Först skulle trivialiteterna avklaras, som hur stor familj vi båda hade och hur länge jag skulle stanna. Sedan gled samtalet över på mer allvarliga ting, som hur mycket vi tränade och vilka cyklar jag hade hemma. När jag berättade om min Canondale mountainbike för 30 000, helcarbon, fick han något fuktigt i ögonen och jag såg hans kaffekopp darra till. Sedan ringde han runt. Mike kunde komma med en racer som ville passa mig perfekt till hotellet nästa morgon. Småskrattande av vårt möte gick jag tillbaka genom centrum, köpte ett par simglasögon och en rosa skjorta av bara farten. Simpasset med glasögonen på blev en riktig höjdare, ögonen sved inte och jag kunde studera akvariets alla småfiskar medan jag sluggade på mellan pirarna. Simma i vågor borde vara den optimala testen på att yrselen som har plågat mig en tid nu var borta. Men efter att ha tömt en flaska cypriotiskt vitvin med Sirpa till middagen fick jag stödja mig på hennes axel för att inte snubbla in i husväggarna på vägen hem till hotellet.  

2016-10-02. Söndag på Cypern. Jag hyrde en cykel, ingen racer precis men den gick att ta sig fram med. Först snurrade jag några varv i den snustorra och sönderbrända stadsparken. Sedan stack jag ut på vägarna västerut med solen på min vänstra sida, korsade motorvägen och följde den söderut ner mot flygplatsen. Vid den torrlagda Salt Lake tog jag grusvägen hemåt och kunde inte motstå frestelsen att cykla ut i sjön som nu var en vit öken av saltblandad sand. Rundan tog två timmar. Sedan var det stranden som gällde. Jag simmade mellan pirarna, rejält ringrostig, ingen kraft i armarna. Havet var precis som Salt Lake, fullt av salt. Ögonen sved som eld efter en stund. Ännu en dag gick solen ner bakom hustaken. 

2016-10-01. Efter många års träning på gerillaattacker i mataffärerna vid den svensk-norska gränsen så var jag förberedd. Handla kan vara ett så utspekulerat helvete att det måste göras med stil och precision. In i affären, rakt på sak, ner med varorna i kundvagnen, inga impulsköp, betala och så ut igen. Det kom ingen skyttelbuss till parkeringen vid Gardermoen. Tiden gick och hopen väntande resenärer växte sig så stor att vi inte fick plats när den försenade bussen äntligen kom. Så vi hade inte all världens tid innan flyget skulle lätta. Handla taxfree, en snabb frukost och så dök jag in i bokhandeln sekunderna innan ombordstigningen skulle börja. På under minuten var jag ute igen, nu med Lars Saaby Christensens tegelsten "Magnet" i min hand. På flyget tog boken mig tillbaka till studentlivets Oslo på 60-talet. Vi mellanlandade i München och mitt i den solstekande eftermiddagen klev vi ut i terminalen på Cypern. Taxichaffisen hette Nicos och han kunde konsten att snacka till sig lite extra dricks. Vi fick en lysande introduktion till landet vi hade landat i och han visste till och med att Sverige hade bytit till högertrafik 1967, inte illa. Eller vad sägs om den här om Sokrates: Har du en god fru får du ett gott liv, gifter du dig med en satkärring blir du filosof. Sokrates måste alltså ha haft en riktig ragata. Vi handlade vatten och öl och fyllde kylskåpet. Jag drog ner rumstemperaturen till 18 grader. Sedan gick vi ner och badade. 28 grader i vattnet. Solen gick ner bakom hustaken och innan vi visste ordet av blev det mörkt.

2016-09-26. Det var ju för fan mina lingon. Vi hade sett dem redan när vi hämtade in kantarellerna i augusti. Vid sidan av stigen lyste det rött som om en eldsvåda drog fram i renlaven. Men vi lät dem vara, klockan var mycket och de kunde ha gott av både några flera soldagar och kanske till och med en frostnatt. Men i dag gick jag ut för att hämta dem med en lingonröd bärplockare i högsta hugg i högernäven. Puts väck! Någon annan hade varit där och plockat dem. Sådana där fasoner tycker jag är något av det värsta som finns. Förbannade skogsluffare. Kan väl hålla sig hemma hos sig själva. Istället ska det ut och gås i min skog, plocka mina bär. Tycker att de drar det där med Allemansrätten lite väl långt några gånger. Speciellt runt mitt hus. Nu var jag tvungen att gå ända upp på höjden bakom för att fylla min plockare. Och här snackar vi om en stackars invalid med diagnostiserad knäartros. Jag var tvungen att gå hundra meter extra. Ingen som tänker på de svaga i samhället nu för tiden. Alla liksom bara roffar åt sig så mycket de kan.

2016-09-24. Lidingöloppet. Jag kom på mig själv att tänka att det inte alls var så dumt att vara skadad. Både sonen och frugan startade i Lidingöloppet och jag satt där i solen på Grönsta gärde och hade det ganska bra medan vi väntade på start. Samma sak efteråt. Jag kom på mig själv att tänka att inte behöva komma fram. Jag och Spädde cyklade ner mot O´Learys med våra söner för att käka hamburgare, dricka öl och se på fotboll. Bättre kunde jag inte ha det, glida fram där bakom de andra i stilla mak och titta på Stockholm runt mig. Ta det lilla lugna, vara tillsammans. Jag har sagt det förr men det tåls att upprepa. Jag är på väg att bli en riktig kärring.

2016-09-18. Öppen landskamp pre-o. Resultatet från lördagens tävlingar hade ju inte varit något att hänga i julgranen precis. Men det hade varit trevligt att återse två gamla sörmlänningar från den gamla goda tiden på sjuttiotalet i hotellbaren, Stig Gerdtman från Vingåker och Lars Silvervret, Katrineholm. Stig har ju vunnit det mesta i pre-o och med hans goda råd ringande i öronen kastade jag mig efter en stadig frukost ut på söndagens bana, 30 kontroller, maxtid två timmar och sex minuter. Jag skulle inte låta mig luras och stod länge och kikade på tvåan, luktade liksom att det var en fint på gång eftersom kontrollen verkade för lätt annars. Av hela startfältet var det bara jag som markerade kontrollen som fel och då kan man ju fråga sig vem som har rätt, jag eller alla andra, banläggaren inräknad. Givetvis är det jag som har rätt, var helt tydligt ett kartfel där som bara jag var smart nog att upptäcka. Likaledes blev jag bortfintad på sexan och ellvan utan att ana oråd. Men resten av bana gick riktigt bra. På de svåra partierna på sluttningar fullpepprade med branter, sänkor, skrevor och hjälpkurvor läste jag kartan som en öppen bok och hade inte ett fel. Men tyvärr kom jag i tidsnöd. De två sista kontrollerna hann jag inte med, jag var tvungen att hoppas på att de satt rätt, hade jag börjat dubbelkolla mina första instinkter hade jag åkt på tidsstraff. Båda satt tyvärr fel och jag som var på väg mot en skaplig placering tappade två dyrbara poäng i sista liten och blev 43:a. Tidskontrollen gick som dagen förut alldeles utmärkt, alla fyra rätt på 21 sekunder, Stigs råd att välja trygga referansepunkter att ta avstamp från funkade så bra att jag faktiskt slog honom på just den sista stationen. Nu blickar vi mot framtiden. Och glömmer det här. 

2016-09-17. Öppen landskamp pre-o. Maken till indiansommar får man leta länge efter. Annars glömmer man ju väder rätt snabbt, men det fina vädret i september 2016 är kanske något man kommer att minnas länge. Ringklockan ringde redan sex och kvart i sju var jag på väg mot Halden i morgondimman. Jag ville göra ett nytt försök med pre-o. Och när hela världseliten samlades i öppen landskamp så fanns det ju ingen anledning att inte åka ner och sopa banan med hela gänget. Det svåra med pre-o är ju att man inte kan träna, vem skulle lägga banan liksom, men jag antog att jag skulle kunna vinna på ren talang. Första racet gick vid Mo gård, ett av mina favoritställen, där jag vann Norwegian Spring 2014. Tidskontrollen gick bra, jag tog det lilla lugna, ville inte göra fel, och gjorde heller inte fel, fast skärmarna var lite väl lätta och jag hade inte behövt dubbelkolla så noga som jag gjorde. När tidsstarten gick var jag på hugget efter den goda inledningen. Jag jobbade in ettan och tvåan och trean, hittade flytet. Av bara farten nitade jag också fyran, femman, sexan och sjuan. Jag var ganska säker på min sak och kände att det här kunde jag vinna. Sanningen var emellertid att jag blev grundlurad på både fyran och sedemera också på nian. På femman och sjuan hade jag inte kunskaper nog att förstå finterna, fyran och nian var jag naiv på, trodde som vanligt att jag var förmer än jag i verkligheten var. Sedan gick det bra länge. Jag genomskådade en fint när artonde satt fel men upptäckte inte i ivern att också nittonde gjorde det. När jag också torskade på 22:an var det morsning och goodbye. Sex fel. Placering 48. Åtta stycken hade alla 24 rätt. Där fick jag nåt att tänka på minsann. Hela startfältet flyttade sig därefter till Fredrikstens fästning inne i Halden. I pausen tog jag en cykeltur i det fina vädret, körde söderut längs kuststigen och rundade sedan fästningen ner till centrum och upp igen. När starten gick på temp-o var jag revanchsugen till max. Första stationen gick asbra, jag nitade alla fyra skärmarna på en halvminut, trodde jag, men två av dem visade sig senare vara fel. När jag fick kartan på station två slog det tvärslint. Jag kunde inte få det att stämma och kunde inte drömma om att den inritade kontrollen var utanför synsfältet. Till slut gjorde jag som jag hade lovat mig själv att inte göra, jag chansade. Att chansa i orientering är sällan någon höjdare och det funkade inte den här gången heller. Sedan fortsatte eländet på station tre och fyra och fem. Fast jag tog tid på mig var kontrollerna för svåra. Enda ljuspunkten kom på station sex som jag nitade. Alltid något. Hopp inför framtiden kanske. Eller är det här kanske ingenting för mig? Placering 60.

2016-09-13. Hela havet stormar. Jag vaknade mitt i natten och skulle bara byta sovställning. Plötsligt snurrade hela rommet runt mig och jag kände ett plötsligt och häftigt illamående. För att få kontroll över situationen låg jag blick stilla och försökte fokucera blicken uppe i det mörka och knappt skönjbara sovrumstaket. Jag var bakfull och sjösjuk på en och samma gång. Och det utan att vare sig ha druckit eller varit ute på sjön. När rummet slutat snurra kom kallsvetten krypande över hela kroppen och jag slängde av mig täcket. Samma sak hände fyra gånger den natten. När morgonen kom var jag helt slut. Men det blev inte värre. Jag åt min gröt och åkte till jobbet. Ett svagt illamående följde mig hela dagen. Sedan tog jag ut rullskidorna och åkte en tur, mest för att få lite frisk luft. Det funkade som bara den. Så fort jag fick upp pulsen försvann illamående som genom ett trollslag. Hemkommen tog jag en nattfösare efter middagen och la mig tidigt. Sov som en stock den natten. Det är det jag säger, träningen och alkoholen är livet. Så fort man slutar träna och dricka går allt käpprätt åt helvete. 

2016-09-04. Har man löst gåtan vad som är meningen med livet så behöver man ju inte sitta där och grunna längre. Så då är det bara att hoppa upp på sadeln och ge sig iväg. Gjermund blev med den här dagen. Det blev samma runda som dagen innan med lite andra variationer bara. Över Furumo och Geithus till Åmot där vi började klättringen upp i Finnemarka. Nygårdshögda, nästan tillbaka till Engersätra, Jössjön, Glittre, Vranglevollen och Steindammen. Ingen fika den här dagen. Skillnaden mellan Sverre och Gjermund. Men samma varma sol. Nerförsbackarna tillbaka till riksväg 35 alltid roliga. Jag är inte rädd längre för att köra nerför, tycker det bara är kul. Blev lite trött där när vi skulle tillbaka hem till Modum, kände kilometrarna i kroppen. Vi tog Åmot, Geithus, Furumo och Häre. 88 km, 4.20. Satt ölglaset bra i handen efteråt? Tror vi jag är nån jävla alkoholist? Blev bara vatten den här gången. Körde Kaspar till tåget efteråt.  

2016-09-03. Birken på nytt. September är här. Vädret är sensationellt bra. Det är varmt i solen. Luften är klar. Jag har tagit in de sista kantarellerna. Vad ska man göra en lördag? Det blev en lång cykeltur, en Birken på nytt, 86 km på dryga fyra timmar. Sverre hängde med. Vi valde Finnemarka, Öståsen, där jag åkte mycket skidor för några år sedan. Numera åker jag nästan bara på Ringkollen. Förbi Vikersund, Geithus och Åmot ända ner till Knivedalen. Därifrån klättrade vi upp åsen till Steindammen. Vidare förbi Vrangla och Glittre och så avnjöt vi en medtagen fika i solen vid Saga. Hem via Klöftetangen, Sponevollen, Westad och Vikersund. Satt jag bra där i solen med en ölsejdel i ena handen efteråt? You bet!

2016-08-27. Birkebeinerrittet Rena-Lillehammer, 86 km. Jag kan ju inte hålla mig hemma. Och jag kan inte sluta tävla. Birken skulle bli en ny upplevelse. Jag hade startled 25, mitt i smeten, men som tur var fanns det andra med ambitioner fast vi stod så långt bak. Farten drogs upp direkt men en ettrig motvind sög musten ur oss ganska snart. De som hade dragit tröttnade och ersattes av andra. Jag höll mig bakom, ville inte slösa krafter i onödan. 40 minuter på första tidskontrollen var sämre än väntat. Jag skulle knappast klara målet 3.30 med den motvinden. Sedan splittrades fältet och vi kom ikapp flera andra startled. Jag limmade mig fast efter en från mitt eget led som höll hård jämn fart. När det blev svårcyklat och uppför tog jag över, ute på grusvägarna la jag mig bakom. Vi passerade horder av cyklister. Ingen kom ifatt oss bakifrån. Halvvägs skulle jag ha två timmar, jag hade 2.06. Satan i havet. Men det fanns ingen möjlighet att öka farten. Jag var oerhört trött nu och lyckades bita mig fast en halvtimme till i den okända snubbens bakhjul. Men i Russinbacken var det slut. Min hjälpryttare gled ifrån mig och drömmen om 3.30 släcktes för gott. Men det var nog klokt att släppa för resten av loppet gick riktigt bra. När jag fick hämta andan lite kunde jag fräsa på igen i uppförsbackarna och jag kom till Sjusjön i fint driv. Jag hade varit lite ängstlig inför nerförsbackarna men det visade sig vara obefogat. Jag hade krampkänningar i höger hamstring vid Sjusjön men när det gav med sig kastade jag mig utför. Jag kunde egentligen ha kört fortare om det inte hade varit kö i spåret. Sista kilometrarna var oerhört roliga. Det ven i öronen i backarna och i ett hopp var det som att vara på tivoli, det kittlade i magen när jag var i luften. Rullade i mål på 3.42.28. I Birken är medaljtiden 25 % sämre än täten i åldersklassen och den marginalen klarade jag med bravur. När jag stod där skitig och svettig och ganska slutkörd tänkte jag att det här var riktigt roligt. Jag kommer tillbaka. Och när jag kommer tillbaka ska jag ha mer power i låren och då jävlar, då får ni akta er norrbaggar. 

2016-08-26. Fredag innan Birken. Fick mig att tänka på Strängnäs, gatorna i Hamar. Jag hade kört upp dit direkt efter jobbet. Kom upp i sexsnåret, parkerade vid Vikingskipet och rullade sedan ner till centrum på cykeln. Det hade regnat hela dagen men nu kom friska vindar in från Mjösa. Det var oerhört varmt, tropiskt varmt fast det blåste så hårt. Jag stod nere vid stranden och tänkte på Strängnäs. Det var så mycket som var likt, en småbåtshamn, bryggor, ett strandbad, det öppna vattnet, parker, gammal träbebyggelse uppblandad med postmodern funktionalism, en gågata. Jag parkerade cykeln vid järnvägsstationen och gick in på en italiensk restaurang. Det skulle jag inte ha gjort. Ölen smakade väl öl men pizzan en fullständig katastrof. Hade kocken kilat över till Konsum och värmt en köppizza i micron? Pizza i Norge är någonting man generellt ska undvika. Med en rysning korsade jag gatan och slank in på puben, satt där en timme med en ny öl och en tidning. Sedan var det dags att åka hem och knoppa. Jag köpte en påse bilar som jag mumsade på tillbaka i bilen. När det mörknade kröp jag ner i sovsäcken. Där var det nåt som inte stämde. Var det inte lite väl hårt att ligga? Jag hade glömt madrassen hemma, fick hålla till godo med masonitskivan. Hur många gånger vaknade jag för att byta sida? Oräkneliga.

2016-08-21. Tog en vilodag så där hux flux bara. Det vill säga att det började regna. Jag styrketränade inne i ladan istället och brände två gamla rishögar som hade börjat blivit torra sedan i våras. Sedan var det både OS och orienterings-VM på teve. Och jag läste Jo Nesbö. Han är ju unik, om inte för hans enorma försäljningstal. Flaggermusmannen var hans debut. Han ansågs utvidga deckarsjangern med litterära kvaliteter. Det stämmer nog. Flaggermusmannen är riktigt hyfsad, underhållande. Men jag blir aldrig någon deckarfan. Det kan kännas som verklighetsflykt. Verkligheten ska utforskas, inte rymmas från. 

2016-08-20. Ännu ett långpass. Sensommar, tidig höst. Lördag. Jag och Gjermund cyklade ut kl 09. Lika gott att börja leva direkt istället för att ligga och dra sig. Skutåsen skulle nerkämpas. Det gick alldeles utmärkt. Tre gånger cyklade vi upp den längs olika timmervägar. Man sitter och trampar i rena evigheten för att komma upp och så är man nere på nolltid. 73 km på 3.50. Efteråt några mackor som smakade bra. OS på teve. Cykelguld till Sverige. Så en öl i kvällningen och lukten av den tända grillen.   

2016-08-14. SM mtb-o långdistans masstart. Svensk mästare! Nästan! Den här gången var det Görans tur att vara uppe först. Det var ganska uppenbart att han hade ännu en SM-medalj i sikte. Jag kom efter ner till Uffes havregrynsgröt. Det hade regnat under natten men det klarnade upp, luften kall och krispig. Starten var på målområdet och kl 10.40 stack det drygt 30 man stora startfältet i femtioårsklassen iväg. Jag hängde på längs grusvägen mot första, sträckte på halsen ett par gånger för att kontrollera att favoriterna var i min klunga. Och så förstår jag det. Jag hade ju trott att jag var en usel cyklist och en genial orienterare. Det visade sig vara precis tvärtom. När vi kommer till de första backarna är det som om klungan parkerar, jag är helt överlägsen uppför och fräser om en efter en. När gafflingen börjar ligger jag rätt bakom täten. Göran vänder cykleln och har alltså andra gafflingen norrut. Killberg börjar springa genom tallheden ut mot vägen söderut. Jag springer efter Killberg. Så småningom kommer Pär Westblad upp. Och vi tre kommer loss, ingen lyckas hänga på när vi kör höger mot femman. Tillbaka i boet möter vi den andra gafflingsklungan. Jag känner hur lätt jag hänger med, att jag är i form. Men på steniga stigar tappar jag fart. Jag ser inte att Killberg tar vänster förrän det är för sent och jag måste vända för att komma in på rätt stig. Westblad kommer upp i ryggen. Till åttan ramlar jag i sanden och räknar med att Westblad ska hinna vika undan. Men han kommer inte. Han har genat genom skogen. Plötsligt kör jag helt ensam, försöker hålla farten. Westblad kommer ifatt bakifrån och vid kartbytet kommer vi ikapp Killberg. Jag tar täten och leder nu SM, jag är i oförskämt bra form, men vi ligger samlade och skal göra upp om de tre medaljerna. Den andra gafflingen börjar och Killberg försvinner. Westblad genar mellan två stigar och jag ska ju inte vara sämre. Men jag välter över en stock i blåbärsriset. Varför måste jag alltid ramla? Jag skyndar mig upp igen och kör på för att inte förlora Westblad ur sikte. När vi kommer upp till kontrollen sträcker jag ut armen för att stämpla. Jag stirrar på pekfingret. Det är tomt. Pinnen med tidtagarchipet är borta. Det kan inte vara sant. Jag har tappat pinnen fast den satt fast i handsken med en säkerhetsnål. Det är ridå. Det blir ingen spurt om SM-guldet för min del. Jag cyklar tillbaka dit där jag ramlade. Jag letar i tio minuter medan konkurrent efter konkurrent kör förbi. Till slut ger jag upp och cyklar igenom banan utan att stämpla. Jag blir diskad. Närmare en SM-medalj och kanske till och med ett SM-guld har jag inte varit på länge. Men jag behöver alltså inte lära mig att cykla fortare. Jag måste lära mig att orientera bättre och framför allt att hålla mig på hjulen, att hålla balansen bland rötter, stenar och i lös sand. Stefan Killberg blev värdig svensk mästare. Vad hade hänt om vi hade varit ihop på den sista kilometern. Det får vi aldrig veta. 

2016-08-13. Svenska cupen mtb-o sprint. Höstmorgon i Borlänge. Jag smyger ner trappen och slår på teven för att se OS. Här är grabben som inte dukar under för lite flädersaft. Det är värre med Uffe och speciellt Göran, de har aldrig fixat en sup eller två. Till slut blir det i alla fall havregröt, kaffe och macka. Vi åker ner till Guistafs, eller Mora by som det heter på den andra sidan motorvägen. Samma område som dagen innan. Min plan är att köra fort och rätt, ta Görans taktiska råd till mig om att alltid veta vart jag ska i stigförgreningarna. Men det är givetvis lättare sagt än gjort. Jag dammar på till första och klarar backen ner i grusgropen till andra utan att gå av cykeln. Till tredje hoppar jag emellertid av cykeln och springer upp den steniga backen. Jag ligger hyfsat till där, femton sekunder efter bara. Sedan tror jag att det fortfarande går bra. Jag blir visserligen tacklad in i skogen av en damsenior som vinglar till när jag möter henne men sånt får man tåla. På väg till sexan hajar jag till. Varför står det en trea vid kontrollringen? Jag bromsar in och tittar noga. Det står fortfarande en trea vid kontrollen jag är på väg till istället för en sexa. Så upptäcker jag misstaget. Jag har cyklat banans slinga åt fel håll. Det är bara att klicka ut skorna ur pedalerna och lägga pannan mot styret. Sedan vänder jag och cyklar banan sakta åt rätt håll. Kommer trea från slutet. Efteråt tar vi en sightseeing och äter lunch vid Dalälven. Det är festival, det är mycket folk, ett liveband spelar bakom oss. Vi tittar på båtar. Det är semesterstämning i kubik. Men det som drar oss hemåt är den ännu inte tomma flaskan Hallands Fläder. Göran, som ändå inte hade tålt mer, utses til chaufför. Vi åker till banketten i Säter, käkar rostbiff och dricker päronsaft. Stefan Killberg får sitt guld, Stefan Kollberg sitt silver och Göran Andersson sitt brons från sprinten. Vi applåderar vilt och arrangören får sitt fyrfaldiga leve. Sedan är det OS på teve och de sista dropparna kramas ur både flaskor och burkar. Jag somnar som en klubbad oxe.

2016-08-12. SM mtb-o medeldistans. Jag åker hemifrån tidigt. Halv ellva passerar jag gränsen och gränshandlar i Charlottenberg. Det är fredag och mycket folk, känner att jag tappar tid där, det är kö både inne på Systemet och för att panta tomburkar. Jag köper en påse bullar och en mugg kaffe och rattar mot Arvika medan jag mumsar på kanelbullarna. Istället för att köra över antingen Karlstad eller Malung väljer jag en ny väg jag aldrig åkt förut. Jag gillar det där, komma till nya platser, se landet. Så jag tar av mot Sunne, tror jag aldrig varit där förr, passerar Selma Lagerlöfs Mårbacka. Men i Munkfors händer det. Jag har haft ett litet oroväckande ljud i bilen hela sommaren men har ignorert det. Nu lossnar ett rostskadat stag på avgasröret och det låter som en puttersmälla när jag gasar. Jag stannar på en bussficka och lägger mig under bilen för att titta. Det ser ut till att kunna repareras provisoriskt så jag stoppar i Hagfors på en bensinstation och köper ståltråd och kitt. Problemet är ju att jag inte har tid att låta det härdas, då kommer jag för sent till start. Men lagningen funkar ändå skapligt och jag kan åka vidare. Jag passerar Fredriksberg och minnena sköljer över mig om hur jag sprang Älgdrevet där i min ungdom. Det var svåra banor och nattfrost och gula löv i oktober. Minnena fortsätter att kittla fantasin i Grangärde där vi sprang RM 1975. Sightseeingen avslutas i Gustafs där jag hittar den gamla nerlagda mataffären som på den tiden låg alldeles bredvid vägen. Som barn stannade vi alltid där och köpte Gustafskorv när vi var på semester i Dalarna eller Jämtland. Målet för dagens tävling är på andra sidan motorvägen. Det är kvällsstart. Jag dammar som ett svin till första kontrollen och märker att det funkar, när jag kör på hårt och inte bommar har jag bra sträcktider. Jag ligger och nosar på tiondeplatsen när vi passerar vägen halvvägs. Men banan blir svår där och jag förstår inte att man ska gena och cyklar istället runt på de större stigarna. Till slut kommer också en bom när pulsen blir för hög och jag blandar ihop stigarna i gyttret. Jag blir 16:e, och är ganska nöjd. Men jag inser att jag har mycket att lära innan jag kan ta en medalj. Jag trodde jag var duktig att orientera och usel att cykla, men det är nog en sanning med modifikation. Jag cyklar inte så sakta men hittar inte alltid optimala vägval. Banan analyseras ner i minsta detalj tillsammans med Göran Andersson och Ulf Eriksson hemma runt Uffes köksbord. Flaskan med Halländsk Fläder från Systemet i Charlottenberg måste ha haft hål i botten. När vi lägger oss är den nästan tom. Ena jävlar att dricka, Göran och Uffe. Jag luktade bara. 

2016-08-07. Under semestern är jag på min vakt. Det är så fort gjort att låta dagarna bara försvinna, att känna tiden rinna bort som sand mellan fingrarna. Eftermiddagarna och kvällarna har jag därför vigt till träning, mängdträning. Jag är en mängdtränare, har alltid varit. Tiden är en gåva under ett långpass och mötet med naturen, väder och vind aldrig mer intensivt. Att jag skulle trivas så bra på en cykelsadel anade jag inte när jag inte kunde springa längre. Trivseln är en gåva från gudarna. Timmarna kommer och timmarna går där jag trampar på. "Horse" är en eminent följeslagare, tyst och lojal. Men han måste tvättas efter varje pass, torkas och smörjas. Den här söndagen gick turen nästan ända ner till Hokksund. Gjermund hade behov för att se sina gamla hemtrakter och inte mig imot, jag gillar nya vägar. Sträckningen Myrbråten-Sysle-Simostranda-Bingen-Holtefjell-Skotselv-Åmot-Mybråten avverkades på fyra timmar 15 minuter. Det gick som en dans. 23 timmars träning den här semesterveckan. Jag inser att jag inte är någon Svensson precis. Får så vara. Annars har OS börjat. Jag njuter av att se simning men sätter också pris på att få se idrotterna som annars aldrig visas. Jag ser bågskytte, lerduveskytte, segling, tyngdlyftning. Linjeloppen på cykel både för herrar och damerna var riktiga höjdare. Jag njuter där i tevesoffan, låter mig underhållas. Och det är så befriande skönt att tvålopran fotboll förskjuts i bakgrunden. I en korrupt värld kan rättvisan glimta till och segra för några ögonblick. 

2016-08-03. Semester hemma. Studiebesök i tillvaron som pensionär. Jag brukar tjata om vad det betyder att vara människa. Jag ska tjata vidare. Att vara människa betyder att ha en kropp, en själ, ha sociala behov och också behov för att prestera, fylla en roll i den stora gemenskapen. Att ha semester blir därför ett studiebesök i tillvaron utan rollen som kugge i det stora maskineriet. Man är inte med och drar några strån till den stora samhällsstacken. Det betyder i gengäld att man kan fokusera på livets andra tre fundament, kroppen, själen, familjen. Det är alltså det jag håller på med de här veckorna, försöker vara människa. Att fokusera på det viktiga betyder komma sig upp ur sängen till skaplig tid och så köra igång. Jag kokar mig en tallrik gröt och dricker sedan mitt kaffe ute i den uppgående solen. Sedan låter jag själen få sin näring, jag skriver mellan åtta och nio, försöker sortera mina tankar och idéer, inte det lättaste det där, som att reda ut ett garnnystan, försöka skapa struktur i ett kaotiskt virrvarr. Är det inte det den är, verkligheten, svåröverskådlig? Så fort jag har slagit igen locket på laptopen hastar jag ut i ladan och ger kroppen vad den skriker efter, styrketräning. Ena dagen är det armar och mage, nästa dag är det benen som gäller. Dock gör jag dagligen övningar för mitt sargade och utslitna knä. Det gör susen. Jag kommer aldrig att kunna springa igen men jag har inte längre trubbel i det dagliga livet tack vare styrketräningen. Belöningen efter ett intellektuellt och ett fysiskt träningspass är en god lunch ute i solen. Jag har både bröd och pålegg med hem från Sverige och en leverpastejmacka med saltgurka på är inte fy skam. Bättre belöning kan jag inte tänka mig. Efter vilan väntar service av hus och hem. Det är en syssla som aldrig tar slut. Huset ska tvättas och målas. Bär ska plockas och syltas. Ogräs ska rensas och gräsmattan klippas, gång efter gång, i all oändlighet. För att systematiskt jobba mig genom alla göromålen har jag satt upp en lista på köksväggen. Problemet med den där listan är att den aldrig tar slut. Så fort jag stryker ett sträck över att jag har plockat av en vinbärsbuske och tvättat staket på terassen fri från det senaste årets mögelangrepp uppstår nya behov, rätta till takpannorna på ladan, täta till de värsta rostangreppen på bilen. I all oändlighet. Med andra ord är det ingen risk förknippat med att bli pensionär, vad jag kan förstå. Det blir ett jävla slit från morgon till kväll. Men med glimten i ögat blir slitet i stort sett ganska trevligt.

2016-07-31. Skönt att vara hemma igen. Dagen till ära blir det en lång cykeltur i Holleia med Gjermund. Jag är lite sur i halsen men kroppen känns pigg så jag blir nog inte sjuk den här gången heller. Sjukdom är för veklingar och jag har ett SM i mtb-o att tänka på om två veckor. För att inte tala om öppen nordisk landskamp i pre-o i september. Efteråt plockar jag kantareller, hjortron, blåbär och hallon. Jag kokar sylt innan jag sjunker ner i vilostolen ute på terassen och sprätter upp en ölburk.

2016-07-29. O-ringen i Sälen. Sista etappen. Grand finale. Säcken ska knytas ihop, allt ska avgöras och resultaten ska läggas till handlingarna. En nervkittlande spänning kan skönjas i rum 225 på Skilodge. Sirpa springer om segern för första gången i hennes långa orienterarliv. Och jag ska, också för första gången, fånga ögonblicket och äntligen stämpla fullt i pre-o. Det blir en nervös väntan på Sirpa. Hon går ut först, leder med två och en halv minut. Jag och ungarna står och väntar vid målfållan. Hon går som klockan, gör processen kort med allt motstånd och vinner till och med etappen. Allt är givetvis min förtjänst. Jag har ju liksom lärt henne allt jag kan... Efter sedvanlig fotografering hastar jag till min start. På tidskontrollen sitter alla kontrollerna i bäckar och sänkor. Vi tävlar på uppblåsta kartor i skala 1:5000. Första uppgiften är att pricka in tre punkthöjder i rad. Jag blir helt ställd. Det finns ju inga punkthöjder så långt ögat kan se. Jag prickar in fel utan att haja vad jag ska göra. Alltför sent upptäcker jag vad jag har gjort. De tre punkthöjderna var givetvis en fåra. Man lär så länge man lever. Efter tidsstarten får jag nya problem. Kartan stämmer inte runt tvåan. Kontrollen verkar sitta rätt när jag finläser höjdkurvorna men avstånden är på tok. Jag kommer i samma dilemma som jag har gjort hela veckan. Ett argument talar för att skärmen sitter rätt medan ett annat argument talar för att den sitter fel. Vilket argument övertrumfar det andra? Svaret på den frågan handlar om kartans och banläggarens kvalitet. Jag väljer att lita på kartan och märker kontrollen fel, men straffas för att vara så naiv. Kontrollen anses sitta rätt, och förskjutningar i kartbilden anses kanske höra till svårigheterna som ska behärskas. Resten av banan går alldeles utmärkt. Jag nitar resten av skärmarna och går i mål med bara ett fel. Jag blir 13:e på etappen och 20:e sammanlagt. Kampen om att vara bäste norrman förlorar jag mot Lars Jakob Waaler som gör en klockren prestation och vinner etappen med full poäng och tio, jag upprepar, tio, sekunder på tidskontrollen. Jag bugar mig i dammet. 

Ungarna gratulerar morsan efter första segern i O-ringen.  

Segerpallen i klassen "evigt unga damer", Sirpa Lilja, Hennariikka Lonka och Lotta Linsefors. Trean i H 60, Kurt Svensson gör i bakgrunden som vanligt sitt bästa för att se cool ut. 

Brudar med anknytning till Strängnäs som vet hur en slipsten ska dras, Sirpa Lilja och Karin Gustafsson. 

Täten i klassen "vi som inte har fattat att det är pre-o som gäller", Lasse Jansson, Per Backlund och Mats Hellstadius.  

2016-07-28. Pre-o etapp 4, Högfjällshotellet. Det blåser. Och det regnar. Det är dimma. Men massmedia hårdbevakar som vanligt evenemanget. Jag ger inga intervjuer innan start. Det är en principsak. Det här är en koncentrationssport. Och som vanligt är åskådaleden täta. Bökigt att parkera. Det hänger klungor av fans vid infarten som vill att man vevar ner rutan och skriver autografer. Sammanbiten kliver jag fram till tidskontrollen. Och gör fel direkt. Borde avvaktat mer och läst in de två blå gölarna ordentligt och så använt dem som referanspunkter när jag prickade in höjderna. Första kontrollen efter tidsstarten är aslätt och jag maler sedan på i en ganska fin flyt. Jag kombinerar noggranna riktningar med kompassen med finläsning av kartan. När jag kommer tillbaka till målet och ska motta publikens hyllningar och låta journalisterna hänga som klasar runt mig, eftersom jag ju är först i mål med alla rätt, är det helt öde på parkeringsplatsen. Jag fattar ingenting. Och jag har tre fel. Jag fattar ännu mindre. Jag har till och med fel på första, den aslätta. Och jag har orienterat fel på ytterligare två skärmar. Men jag blir ändå 15:e på etappen, mitt bästa resultat hittills. Och jag är bästa norrman, utan då att vara norrman. Dagen avrundas med en kort tur på rullskidorna, 100 situps och öl. Jag är 21:a sammanlagt. 

2016-07-27. Jag älskar jaktstart i orientering. Det bildas klungor. Man möter konkurrenter in och ut från kontrollerna. Jag går ut 38:a med mycket folk både före och efter. Tyvärr litar jag fortfarande på kartritaren och kör runt där det går på vägar, försöker undvika vanliga stigar. Men nu är de riktigt åkbara, till och med snabba. Jag märker att folk jag åkt ifrån plötsligt är framför mig igen. Banan är lång, 17 km. Jag förivrar mig några gånger men gör ett riktigt bra lopp. Och jag märker att jag är bra tränad. Ingen tål backarna mot slutet som jag. Jag är 23:a på etappen trots att jag åkte för mycket runt, bara 13 minuter efter de bästa på etappen. Jag närmar mig, och jag närmar mig med stormsteg. Sammanlagt slutar jag som 30:e. 

2016-07-26. Ny dag med dubbla distanser. Pre-o har flyttat upp till Snögubben vid Lindvallen. Sommaren är över, det är regn, blåst och dimma. Jag börjar bra, har fin flyt. Arrangören anser att nian sitter rätt fast jag märkte den fel. Här är det givetvis jag som har rätt och banläggaren är ett jävla rövhål. På tolvan är Leif Eriksson just Leif Eriksson, mannen som gör oprovocerade tabbar. Jag syftar mot fel sjö, borde gått upp längre på banan innan jag stämplade, varifrån man kunde se båda sjöarna. Banläggaren som inte visste vad han höll på med på nian hade samma hjärnblödning på både 18:e och 23:e. De är svåra men jag får grönområdena att stämma efter noga genomarbetade lösningsförslag från många vinklar. Att jag i alla fall skulle ha fel, omöjligt. Fyra fel igen alltså. Rasande åker jag til mtb-o, medeldistans. Jag gör århundradets sämsta lopp. Igen låter jag mig luras av små stigar. Jag åker förbi dem hela tiden och får vända. Att banan går på oerhört steniga stigar gör inte saken bättre. Kartstället skakar loss och hänger och fladdrar som ett asplöv i vinden. När Westblad kommer ifatt hänger jag på ett tag men orienterar i nästa ögonblick till fel kontroll. Då går ridån ner. Men jag ramlade inte i varje fall. 51:a, tjugo minuter efter vinnaren. Så nås jag av beskedet att andra delen av pre-o blev struken pga dimma. Jag ligger 23:a sammanlagt där nu. Och jag inser att jag fick ett poängs avdrag på första etappen eftersom jag kom några sekunder för sent till mål. Mycket ska man vara med om. 

2016-07-25. Efter två snabba öl och en god natts sömn är jag tillbaka vid Hundfjället och etapp två pre-o. Jag startar bra, spikar hela första rundan med tio kontroller. Sedan får jag blackout på ellvan, syftar fel på kompassen och bedömer avståndet längre än det i verkligheten är. Min svaghet kan vet verka som, att plötsligt göra en oprovocerad tabbe. Vid 16:e håller jag på att lura mig själv genom att vara översmart men upptäcker i sista sekunden att jag har tittat på en skärm på en annan bana. Sedan orienterar jag fel på på 20:e. Kan inte skylla på någonting där, bara inkompetens, att inte vara tillräckligt noga och trippelkolla. På sista fastnar jag. Efteråt förstår jag att jag glömde att ekvidistansen var 2,5 m. Jag får det inte att stämma och överarbetar svårigheten. Till slut märker jag den att sitta fel. Antagligen som enda deltagare. Tre fel. Det är konstaterat att jag är en jävla idiot. Efter målgång är det att hasta till start i mtb-o, sprint. Jag blir ställd direkt till första, stigarna är mycket mindre än de har varit på andra kartor. Tvåan kommer så snabbt att jag åker förbi och får vända. Sedan går det bra en stund. Men så bommar jag en förgrening och efteråt välter jag i sanden på den stora stigen. Jag ramlar ytterligare två gånger, fastnar med styret i en späd tall och hinner inte med lite senare när stigen plötsligt försvinner i ett lerhål. Tappar kanske två minuter på felåkningar, tveksamheter och vurpor. 16:e snubbe, fyra efter segraren. Det är jag fuckings jävla nöjd med. 

2016-07-24. Tävlimgarna drar igång med pre-o på Hundfjället. Dagen börjar uselt med att jag pissar blod. Jag blir naturligtvis rädd, tänker på problemen med njurarna jag hade i fjol. En ny njurbäckeninflammation är det sista jag önskar mig nu. På nätet läser jag att det också kan vara cancer, urinvägsinflammation eller skada i urinröret. Jag satsar på en brusten blodåder i urinröret, tiden får visa om hypotesen stämmer eller inte. Det är kvällssstart så jag cyklar först upp till Högfjällshotellet och kikar lite innan jag anländer Hundfjället i god tid. Det är vackert väder, högsommar och jag njuter hela konceptet. Jag ligger där i gräset och läser och sover lite. Sedan går starten halv sju. Jag är på hugget och låter mig inte luras av de två första svåra kontrollerna. Men redan vid tredje går jag i en banläggarfälla och räknar inte höjdkurvorna tillräckligt noga. Ett fel. Sedan går det bra länge. Jag är noga och genomskådar att skärmarna sitter fel gång på gång. Till tolvan. Där är jag för snabb. En reklamskylt är lägligt gömd bakom en klunga björkar och jag räknar fel när jag syftar in punkthöjden, skulle ha gått tillbaka och räknat skyltarna en extra gång. Två fel. Av bara farten torskar jag också på 14:e och 18:e. Antagligen är jag sliten nu. Hjälpkurvesänkan sitter bara ett par meter för högt, men jag går på finten och glömmer att kontrollera från ny vinkel vid målet. Och näsan på åsen sitter också för högt utan att mina alarmklockor klämtar. Fyra fel, helvetes jävla skit.  

2016-07-23. Vi åker mot Sverige, sticker efter frukosten. Vi fikar i Elverum och anländer till Sälen tidigt om eftermiddagen. Jag tar en cykeltur, kikar på huset vi bodde i förra gången vi var här. Jag drar också upp halvvägs i en av slalombackarna. Men det bestående intrycket är att vara i Kina. Det är folk överallt, fullt med folk. Skilodge ser snart ut som ett zigenarläger med träningskläder hängande ut av fönstren. Det är trevligt i baren. Folk jag känner från när och fjärran dyker upp. Det är O-ringen, världens största äventyr i orientering. 

2016-07-22. Semestern börjar. Jag har jobbat ända fram till nu. Men det har varit fina dagar, varmt. Jag är en mängdtränare. Jag har cyklat. Jag har styrketränat. Jag har åkt rullskidor. Kantarellerna är här. Jordgubbarna och hjortronen likaså. Ängen är slagen. Livet är att jobba, träna, sova. Och så belöna sig med en kall pilsner när törsten och själen behöver det. 

2016-07-15. När jag började cykla i april hittade jag till slut den röda slingan på fem km på Kilemoen. Den tog 25 minuter att manövrera sig runt och jag fick kliva av fyra gånger i backarna. Det var med den åkförmågan jag cyklade Tour de Stockholm i maj. I juni cyklade jag SM i Leksand och nu hade jag kommit ner på 22 minuter per runda. På sprinten bommade jag två minuter och blev frånåkt två minuter. Efter att ha lyckats ta hela rundan utan att kliva av flera gånger på rad var jag nu klar för ett rekordförsök. Jag höll tungan rätt i munnen och gasade på för kung och fosterland. 20 minuter och 20 sekunder. Vilket rekord! Tiden kunde räcka för att hävda mig på en sprint. När jag nu en gång för alla hade fått upp ångan ordentligt klämde jag till med en runda till, körde som en galning och hade maxpuls på krönen. Jag ville under drömgränsen 20 minuter. Stannade efter mållinjen. Kikade på klockan. 18.10. Arton tio! Satan i havet. Jag lyfte näsan och sniffade i vinden. Jag kände segervittring. O-ringen närmar sig. 

2016-07-06. Helvetesveckan avbruten. Jag är en man att lita på. Plikten framför allt. Den nya remmen till gräsklipparens motor kommer. Jag kavlar upp skjortärmarna och skrider till verket. Det är den nedersta remmen som har brustit. Därför måste jag montera bort den översta först, få på den nedersta och sätta tillbaka den översta. Det är mekanikens lagar, en sak i taget. Jobba metotiskt. Det ena leder till det andra. Kul att lära känna sin egen klippare. Inte så många som gör det, antar jag. När jag startat den och kört några repor går jag loss på garageporten för fyrtioellfte gången. Jag skarvar den brustna kedjan i taket med ett kedjelås och dubbelkollar den här gången att kedjefanskapet inte är vriden inne i skenan. Så är det att få skenan på plats igen efter konstens alla regler. Jag trycker på startknappen. Under häftigt gnisslande dras porten upp i taket. Inne i ladan hittar jag en gammal burk fett av närket Shell från den förriga ägaren. När kan den ha blivit köpt? På femtiotalet? Jag smörjer kedjan och hjulen, kör porten upp och ner, upp och ner. Det blev ingen träning den här dagen. Jag skänker segern i O-ringen till Stefan Kollberg. 

2016-07-04. Helvetesvecka nummer två. Jag cyklar sju och en halv mil. Vad gör man inte för att vinna O-ringen i mtb-o? Vad gör man inte för att hålla sixpacken på magen intakt? Uppe på Aklangen är en hand full av smultron heller inte att förakta. 

2016-07-04. Vaktmästarens bragd med garageporten håller i två dagar. När Sirpa ska köra ut bilen på måndag morgon hörs en metallisk smäll och sedan går takmotorn på tomgång utan att någonting händer. Hur kan det vara möjligt? Kedjan i taket har gått av. Kvällen innan hade gräsklipparen stannat plötsligt ute på gräsmattan. Drivremmen brast. Hur är det möjligt? Man kan kasta ett rep över takbjälken, lägga öglan runt halsen och sparka bort stolen för mindre. Eller? Man kan skratta åt eländet och ta det som det kommer. Ska bli kul att fästa en ny drivrem på en Jonsered. Ska bli kul att klättra upp i taket igen och skarva kedjan med ett kedjelås.  

2016-07-03. Sista dagen på sommarens första helvetesvecka. Dryga tio mil i sadeln, fyra timmar och fyrtio minuter. David och Gjermund är med. Men jag är inte med. Jag är helt slut från starten, tom på krafter och energi. Vi korsar Holleia och kommer ut vid Klöftefoss. Från Kröderen följer vi fjorden på sydsidan mot Norefjell tills vi böjer av mot söder igen och kommer in i Sigdal. Vid Eiddal stannar vi vi strandkanten av sjön Sonaren och tar en välbehövlig rast. Jag äter några mackor och ligger i solen som värmer gott och hoppas att jag inte ska bli sjuk, så tungt har det gått hittills. Men mackorna gjorde verkligen susen. Efter Prestfoss piggnar jag till alltmer och nere vid Simostranda är jag tillbaka i gammal fin form. Ett iskallt regn möter oss vid Böen men vi är utrustade med regnjackor. Precis som Petter Northug avslutar vi långpasset med några spurter. Det är löd i pedalerna. Träningsveckan är över, 19 timmar. Eftermiddagen landas med Touren på teve och två burkar öl. Om veckan har varit ett sant helvete? Nope, det har varit en njutning. För det mesta.  

2016-07-02. Ryktet hade spridit sig genom bygden från gård till gård. Dagarna innan var det ingen som snackade om någonting annat. När lördagen kom började folk anlända redan tidigt om morgonen. Klockan tio fanns det inte en parkeringsplats att uppbringa på flera kilometers avstånd. Åskådarleden tätnade. Klockan ellva kom Eriksson ut på trappen lite försenad. Men han visste att fint folk kommer sent. Han var klädd i jeans, jumpadojjor och blå flanellskjorta från sjuttiotalet. Han var med andra ord klar för att jobba. Det gick ett sus genom publiken. Hur skulle det här gå? Han skulle försöka sig på en vaktmästaruppgift alldeles utöver det vanliga. Han skulle reparera den automatiska garageporten. Ingen klarar sånt. I alla fall nästan ingen. Utmaningen var gigantisk. Först skulle mekaniken förstås. Sedan skulle en ny glidslida träs in i takskenan. Och inte minst skulle slidan fästas i den sex meter långa kedjan med två kedjelås. Hur enkelt är det, att fästa ett kedjelås i en spänd kedja? Hur enkelt är det, att sedan få kedjan runt tandhjulen? Och uppe i taket. Ingen barnlek precis. Men vår hjälte är inte den som ger sig i första taget. Timmarna gick. Publiken stod på tå för att kunna se bättre. Klockan fyra kunde en strimma hopp skönjas. Hans händer var skitiga och hans fingrar värkte. Men allt satt på plats. En avvaktande golfapplåd kunde höras från åskådarleden. Men alla som har haft med mekanik att göra vet att det måste tester till för att se resultatet. Alla höll andan. Vaktmästaren tryckte på knappen. Motorn uppe i taket gick igång och kedjan drog slidan och således också den tunga garageporten med sig. Och så stannade den halvvägs. Han klättrade upp på stegen igen och lossade hela schabraket på nytt, ändrade startpunkt på slidan. Nytt försök. Porten gick nästan ner, det fattades bara ynka ett par decimeter. Lite skruvande fram och tillbaka så var saken biff. Porten gick upp och porten gick ner. Med handryggen torkade han svetten ur pannan och gick ut för att möta publikiens jubel. Han bockade och han vinkade. Han skrev till och med några autografer innan han med ett skevt leende drog sig tillbaka in i huset för en välförtjänt vila. Klockan var fem. Han hade stått på barrikaderna i sex timmar och var helt utsliten.   

2016-06-27. Det fina med att jobba om sommaren är alla träningsmöjligheterna. Dagarna är långa och det finns inte så mycket annat att göra. Så det får bli mängdträning för hela slanten. Efter att ha cyklat mina 25 km till jobbet måndag morgon tar jag en omväg hem. Längs Soknedalen passerar jag Sokna och tar av upp mot Holleia. Backarna upp på åsen är långa och perfekta för klättrande cyklister. Jag kommer ner på andra sidan vid Kröderen och tar en paus vid matbutiken, kjöper en youghurt med körsbär i och smaskar i mig den i solen. Sedan följer jag landsvägen till Klöftefoss där jag åter kör in i skogen. Nya fina backar uppför tills jag når toppen och susar nerför på den andra sidan igen. Så går jag över till Sörli på den lilla stigen. Dagens zoologiska upplevelse är en skogssnäppa som håller till i tjärret bredvid vägen och som verkar mäktigt irriterad över att jag kommer och stör friden. Jag är hemma efter 65 km och tre och en halv timma. 

2016-06-26. O-festivalen i pre-o. Jag åker till Sarpsborg för att vinna. Jag är taggad. I min fjärde start är jag klar för att dominera. Jag startar först och klarar första kontrollen lekande lätt, den sitter uppenbart fel. Andra är lite klurigare, uppförsbacke, men jag nitar också den elegant. Tredje är på nytt rena barnleken men så fastnar jag på fjärde. Jag kan lokalisera på vilken höjd den sitter men inte på vilken del av höjden. Jag mister tid, många som startade efter mig passerar. Till slut trillar polletten ner och jag markerar den som falsk. Men så får jag nya problem på både sjätte och åttonde. Sjätte är en långsträcka, av tre skärmar på en höjd hundra meter bort ska man avgöra vilken som sitter rätt. Och vid åttan ser man inte alla bäckarna ute på hygget och får därför svårt att avgöra om skärmen sitter i en förgrening eller inte. Vid sjätte upptäcker jag en liten brant jag kan syfta mot och vid åttonde kan jag till slut skönja ett surdrag som träffar grönområdet bakom i rätt vinkel. Men nu börjar jag få ont om tid. På nian ska jag inte låta mig luras av banläggarens finter. Jag tycker kontrollen inte sitter mitt på höjden utan på den östra delen. Och visst är det väl en punkthöjd vid ellvan bakom granarna som man inte ser om man inte fokuserar mellan grenarna? Och vid fjortonde är det klart att höjden fortsätter några meter väst om skärmen, ett par räcker, och att den därför sitter fel. Nu är tidsnöden akut. Jag har bara ett par minuter på mig att lösa de fyra sista uppgifterna. Jag nitar tre och vrålchansar på den fjärde. Utslagskontrollen på tid är svår eftersom man ser ett hus, ett slags militärförråd i plåt där kontrollerna sitter. När jag får kartan finns ingen svart fyrkant och jag blir helt ställd. Men det finns ett kryss där, alldeles för stort, och under krysset en hjälpkurvehöjd. Jag genomskådar bluffen och välger Bravo alldeles vid husväggen, under krysset. Med spänning väntar vi på resultatlistan och faciten. Undrar vad de har i pris? Så kommer det, svart på vitt, jag är näst sist med fem fel. På de första tävlingarna var jag naiv. Nu har naiviteten övergått till paranoia. Jag har sett banläggarfinter där det inte var några. 

2016-06-24. Midsommarafton. Och vi vaknar upp till Brexit. Det trodde jag aldrig. Jag blir både besviken, rädd och förbannad. Så många miljoner britter vill alltså inte längre vara med i den europeiska familjen. Wow! De vill köra sitt eget race med sin vänstertrafik, sitt pund och sina miles. Då får de väl göra det då. Jag undrar hur många år det vill gå innan de ber på sina bara knän om att få komma in igen. Den dagen kommer. Men det kommer att ta tid. Och mycket kan ske innan dess. Klockan ett börjar det regna. Jag cyklar genom Holleia hem, två och en halv timme. Regn på midsommarafton. Men vad gör väl det när man har ett tak över terassen där man kan sitta och mysa? Kaggen, Olimben och Paris kommer. Jag tänder grillen och häller upp öl och akvavit från Åker. Vi äter knäckebröd, korv och potatis. Vi avslutar med whisky och cubansk cigarr. Regnet ger sig och dimman lägger sig över ängarna. 

2016-06-23. Cyklade upp till Kilemoen efter jobbet. Väl där spränger jag ånyo en gräns, klipper av den fjättrande bojan med bultsax. Jag cyklar runt femkilometern utan att gå av cykeln. Trädstammen borta vid grustaget är rena barnleken. Backen upp ur gropen likaså. Men dubbelbackarna har jag alltid varit chanslös på. På första försöket kommer jag halvvägs men bommar på spårvalet. Jag går ner igen och tar sats på nytt. Och nu sker det. Jag träffar lite längre åt höger där det inte är rötter och så är jag uppe första knixen. Då är det bara att köra på, sitta i sadeln och vispa på med pedalerna. Jag tar även backens andra del. Det trodde jag inte om mig själv. Ganska kul det där, att överträffa sig själv. 

2016-06-19. SM lång mtb-o i Leksand. Jag sov i bilen efter kamratfesten. En av mina favoritsysselsättningar, inte festen alltså, jo den också, men att sova i bilen. Har en madrass över de nerfällda sätena. Bra luft att sova i. Och man sover bra när det är billigt. Ensamt blev det heller inte, hade cykeln bredvid att krama. Följde Jukola på mobilen. Kaspar sprang första och jag knöt näven i luften för varje radiokontroll han passerade. När han korsade mållinjen och växlade till Arno somnade jag. Starten på lången var knepig. Jag tyckte jag ville ta det lugnt för att inte åka fel. Tog det lite väl lugnt kanske för jag var bara 24: a på första kontrollen. På långsträckan till fjärde fick jag upp farten men valde nog fel ingång till skärmen, kunde ha fått en renare båge om jag hållit mer vänster. Var 21:a nu, två och en halv efter täten. Jag fumlade vid kartvändningen och tog fel vägval, tappade tid längs en smal och lerig stig. Sedan segade jag mig sakta upp i resultatlistan till en slutlig 17:e plats, ellva minuter efter segraren Stefan Kollberg. Kan skrapa ihop två minuter i småbommar, utan dem hade jag varit ellva. Så jag cyklar för sakta för att vara med i den absoluta toppen. Frågan är om det går att göra något åt. Det gör det antagligen. Då är nästa fråga om jag vill. Det får framtiden visa. Hemåt körde jag via Mockfjärd, Dala-Floda, Nås, Dala-Järna, Vansbro och Äppelbo. Klassisk vägsträcka kantad av många minnen. Midsommarfirande 1977, SM-stafetten 1979, besök hoss familjen Hanke samma år, vattenskidåkning hemma hos Pär Westblad. Livet börjar bli långt, mycket har hänt. När jag passerade gränsen till Norge nickade jag för mig själv och tyckte jag hade haft en av mina bästa helger på länge. Mästerskap är något speciellt. 

2016-06-18. SM sprint mtb-o i Leksand. Ett mästerskap. Och ett SM. Var några år sedan. Det är intensivt, det är fart och fläkt. Jag vevar på som en galning med tramporna, hänger över kartstativet och försöker minnas det jag memorerar. Men det är fan också så fort de andra cyklar. Favoriterna Stefan Kollberg och Stefan Killberg kör bort sig till andra. Men fast jag spikar är jag bara 17:e vid fyran. Så tvekar jag till femman efter att ha blandat ihop två vägar. Efter vägundergången blir det svårare och jag lyckas bli tolva på mina två bästa sträck, ligger nu på 13:e plats. Ibland har man flyt, andra gånger oflyt. Gubben framför mig kör fel i ett stigkryss till tian och jag dammar efter av bara farten. Förstår det med en gång men en sådan där halvminutsbom är förödande i starka startfält. Jag trillar ner till 18:e plats. Och just som jag har bitit ihop tänder och fått upp farten igen åker nästa snubbe framför mig fel i ytterligare ett kryss och drar mig med sig. Så går det när man hänger och inte har flyt. Dessutom tar jag fel vägval till sista. Jag blir 19:e, fyra minuter efter. Har bommat två minuter. Kunde blivit sexa utan bommar. Men vem bommar inte på en sprint? Leif Eriksson till exempel. Hur många gånger har jag väl inte slagit till i orientering? Vore fan om jag inte skulle kunna göra det på cykel också. I Leksands klubbstuga ser vi damtävlingen på Jukola på storbildsskärm. Sedan är det kamratmåltid och prisutdelning på Moskogen. Det är synnerligen trevligt. Vi ungdomar i H 50 samlar oss i ändan av ett av långborden i en förbrödring av sällan skådat slag. I den delen av salen där baren är.  

2016-06-17. Inte precis igår som jag åkte den här vägsträckan. Efter Enköping tar de västmanländska fälten vid, ängarna, åkrarna. Det är frodigt, det är bördigt, det är grönt. Kossorna går fridfullt i backarna. Sedan kommer alla de här namnen som jag plötsligt känner igen och minns. Jag smakar på dem som på karameller, det är poesi. Fjärdhundra, Broddbo, Krylbo. Så vackert. Vid Avesta har Dalaporten blivit köpcentrum. Jag stannar där, går en sväng, handlar, och äter sedan en hamburgare med milkshake till. Hedemora, Säter, Borlänge. Och Gustafs där vi stannade och köpte korv med rävkött i när jag var barn. Vid Insjön där Clas Ohlsons ekonomiska äventyr en gång började är det deltävling i Svenska Cupen mtb-o. Jag startar först. Trevar lite grann för att inte bomma men tycker att jag ligger på ganska bra mellan kontrollerna. Trots detta är jag tämligen chanslös. Tar ett bra vägval på långsträckan och är då som bäste nere på 15: plats. Mot slutet trillar jag ner några placeringar och blir 18:e, sju minuter efter Stefan Kollberg. Det är skapligt, men inte klackarna i taket precis. Tycker det är svårt att avväga när jag ska läsa kartan och när jag inte ska det. Ingen idé att försöka läsa på skakiga stigar. Och ute på de större vägarna vill man ju fräsa på. "Ke" kommer ner från Mora och kör direktanmälan. Efter målgång åker vi hem till honom. Klassisk fredagskväll, pizza och öl. Och vi passerar det vackraste ortsnamnet av dem alla just innan Mora, Fu.

2016-06-16. Till Sverige. Vi åkte halv åtta om morgonen, Kaspar och jag. Tre timmar senare passerade vi gränsen vid Charlottenberg. Där åt vi en sen frukost / tidig lunch och handlade. Kaspar vaknade av maten och stoppet och babblade om träning ända ner till Arvika, där nästa års O-ringen ska gå. Sedan en bensträckare och toalettbesök utanför Arboga. Framme i Strängnäs efter sju timmars körning och en timmes rast. Resan blir kortare för varje gång. Det fanns en tid då att köra över gränsen var ett stort projekt, en semester, ett äventyr. Nu är det bara en liten dagsresa. Vi plockade blommor på en äng och satte vid minneslunden ute på kyrkogården. Till slut köpte vi den obligatoriska tårtan på konditoriet och landade hemma hos min syster Åsa. Regn och skitväder ända sedan Örebro, sa jag. Och så sa jag att i Norge skiner solen.  

2016-06-11. Fjällgeten Eriksson har startat i sin första cykeltävling. Farrisrunden i Larvik, terrängcykling. Eftersom jag anmälde mig sent och inte har någon ranking så startade jag i sista startledet, det ellfte. Det gjorde ingenting. Det var fler än jag där som hade ambitioner att inte komma sist in i mål så det gick av bara satan redan från den första kilometern. Jag var inte riktigt med där och tappade tätklungan, försökte en stund köra ikapp den men jag var helt chanslös. Till slut ramlade några av och vi bildade en liten miniklunga, jag och två till. Snart blev det tydligt att jag är en riktig fjällget på cykel, en riktig klättrare. Det gick så oerhört sakta i uppförsbackarna att jag fräste förbi och ifrån. Men så fort det kom en raka eller en nerförsbacke så kom de andra ikapp igen. Svårt att förstå det där, folk blåser på så det står härliga till på rakorna och kör som vildar nerför, bara för att sedan parkera uppför. Som tur var var det mycket uppför, en fin bana, varierande, lite asfalt, lite grusväg, lite stora stiger och också små smala stigar där man inte kunde komma förbi och sedan helt livsfarliga nerförsbackar. Jag slaktade alltså folk uppför. Satt ner på sadeln och malde på, passerade hundratals. Men ute på de större vägarna var det bara att lägga sig bakom en rygg. Bra tryck i pedalerna, skrek en funktionär till mig i en av backarna, men lyft blicken. Han hade helt rätt, precis som när jag åker skidor tittar jag rakt ner när jag trampar. Är någonting med nacken antar jag. Kan få ont i nacken ibland när jag ser på horisonten tillräckligt mycket. Nu fick jag ont i korsryggen. Det blev något helt fruktansvärt mot slutet. Efter målgång kunde jag inte böja ryggen, bara låg där i gräset och stånkade. 67 kuperade km på 3.05, 26:a i klassen. Det får inte bara duga, jag är riktigt nöjd. Och jag kommer tillbaka nästa år. Då är det sub tre som gäller. 

2016-06-10. Vem fan är Tore Renberg? Eller hur, ingen vet ju vem han är. Och så är han Nordens bästa författare. Såna orättvisor gör mig vansinnig. Sofi Oksanen till exempel, uppburen. Jag har försökt läsa henne nu i vår. Efter 20 sidor, totalt uttråkad. Till hennes försvar kanske kan sägas att den norska översättningen nog som bäst kan kallas medelmåttig. Tore Renberg däremot, det är grabben som kontrollerar sitt material, grabben med en penna, eller tangentbord nu för tiden, som ett trollspö. Han är från Stavanger och översatt till svenska. "Vi ses imorgon", alldeles lysande. Kan matcha Jonas Karlsson. Till och med bättre än jag, alltså. 600 sidor, över 100 kapitel. Varenda kapitel ett litet mästerverk. Jag tar av mig hatten och bugar mig ända ner till golvplankorna. Tänk att det finns så många att beundra där ute. Det är vederkvickande att veta.

2016-06-09. Det är redan juni. Juni är överallt runt mig. Gräset står högt ute på ängen och lyser gult uppblandat med smörblommor och maskros som det är. Och fåglarna. Uppe under en av takpannorna på huset har talgoxen fått ungar. Det är ett herrans liv om man står nedanför och lyssnar. Svalorna är uppenbart avundsjuka. Medan de väntar på en ny generation att mata ute i ladan fördriver de tiden med att reta talgoxen, flyger i loopar ner mot takåsen, bara för att skrämmas verkar det. På tal om loopar. I flera år har en lustig krabat uppe i himlen intresserat mig. Jag hör honom aldrig kvittra. Men jag hör hans loopar. I häckningstiden flyger han först uppåt som om han körde bergochdalbana och så störtdyker han neråt i sådan fart att stjärtvingarna vibrerar. Det låter som en puttersmälla, en sådan där kartongbit vi monterade på våra hojar på 70-talet och som puttrade som en moppe mot ekrarna. Jag slog upp honom i mitt fågellexikon. Det är en dubbelbeckasin, han krabaten. Så har storspoven varit på besök. Han flyger ofta över hustaket, antagligen flera gånger om dagen. Det är något stråk här han följer. Man känner igen honom på den böjda näbben. Lustigt det där med att vi benämner fåglarna i bestämd form singular. Storspoven, dubbelbeckasinen. Som om det bara fanns en av dem, en av varje sort, när det i själva verket finns tusentals. Undrar hur det blev så. Det är en sån där fråga jag aldrig kommer få svar på. 

2016-05-28. Ja, det är en fin årstid vi har nu. Skogarna och fälten lyser så skrikande gröna att det nästan svider i ögonen. Och när jag cyklar och åker rullskidor längs vägarna ligger dofterna av hägg tunga i fickor, nu också av syrén. Att också brudspiran luktar underbart har unngått mig tills i år. Man lär så länge man lever. Svalorna kom något försenade. De brukar tajma den norska nationaldagen 17:e maj med matematisk precision men i år var de fyra dagar försenade, kom den 21:a. De var tre i fjol men är bara två i år. Vi får hoppas att den tredje har funnit sig en livskamrat på en av granngårdarna och inte har dukat under under den krävande flygningen till och från varmare breddgrader. Fåglarna är ett kapitel för sig på Myrbråten. Det är ett herrans liv både tidigt och sent, en genialt orkestrerad konsert för finsmakare. Jag då? Jo jag hugger ved för fulla muggar. Potatisen är satt. Ärtor, bönor, squash och lök är sått och planterat. Nu är det bara att rulla tummarna och vänta på att det ska spira. Rulla tummarna är ju också en konst. Det är något jag måste lära när jag nu står på tröskeln till ålderdomen. 

2016-05-27. En grundläggande förutsättning för den kapitalistiska marknadsekonomin som ger oss vår så uppskattade välfärd är ju slit-och-släng-principen. Antagligen måste det vara så. Ska folk ha jobb behöver vi något att producera. Och om vi producerar halvtaskiska produkter så går de sönder till slut och då kan vi producera dem på nytt. Jag blir bara så lack när de här principerna drabbar just mig. Jag stod där med dammsugaren i högsta hugg och skulle fredagsstäda. Med en utdragen suck la bara motorn i centraldammsugaren av. Det blev tyst i huset. Jag knäppte av och på startknappen några gånger, ficklade med väggkontakten där slangen monteras. Ingenting hjälpte. Till sist fick jag hämta den lilla dammsugaren jag hade till bilen ute i garaget för att få huset anständigt till helgen. Som vaktmästare kliade jag mig länge i huvudet. Att mecka en centraldammsugare eller i värsta fall byta ut den kändes som en lite väl magstark utmaning själv för en vaktmästare i världsklass. Men skam den som ger sig. Jag snackade med en kille på byggvaruhuset och åkte hem inte bara med en ny centralsugare i baksätet uten också en uppfattning om att jag faktiskt skulle kunna klara att montera den. Så jag skruvade ner den gamla, tvättade den skitiga väggen där den hade suttit och där man aldrig kommer åt riktigt och fick den nya på plats. Rörutgångarna på trumman stämde givetvis inte med rören som försvann in i husets väggar men det löste jag listigt med böjbara gummiövergångar. Till slut återstod bara att få ström i skiten. Sätta kontakten i väggen klarade jag med glans men jag var ingen klippa precis på att skarva elektriska ledningar. Men jag tvinnade ledningen från husets väggkontakter med ledningen från trumman utan att få en stöt och lät sladdarna hänga fritt i luften så det inte skulle ta eld i väggen om det blev kortslutning. Sedan var det bara att hålla andan och hoppas på det bästa. Jag gick ut i hallen, tryckte in dammsugarslangen i väggkontakten och vilade tummen på startknappen. Så tryckte jag till. De första tiondelarna av en sekund hände ingenting. Så röt det till inifrån pannrummet som om jag hade haft ett innestängt lejon där och skaftet i mina händer började vibrera av sugkraft. Jag släppte skaftet ner på golvet och sträckte armarna i vädret. Det är en sådan kväll man inte bara tar en öl som belöning, man tar tre.

2016-05-26. 54.50. Vilken tid! Jag tog Horse till jobbet. Jag brukar ju inte göra det. Horse är ju en mountainbike, ingen galopphäst som trivs bäst på snabba asfaltsvägar. Men jag ville testa mitt nya tempostyre på henne, ni vet ett sånt där styre som gör att man ligger framåtböjd med armarna som en spjutspets in i luftmotståndet och pumpar på med låren. Lite skakigt i början, vingligt, men det gick bättre och bättre, läskigast när tunga långtradare kommer och skapar turbulens. Fast det var motvind till Hönefoss så var tiden skaplig. Hade åkt saktare. Det lustiga var att vinden varken hade mojnat eller vridit sig när jag skulle hem igen. Jordens medvind. Jag startade klockan, la mig framåt över styret och fläskade på. Redan vid Snyta, och inte minst vid Tyristrand, såg jag på klockan att det gick fort. Och just då, när låren värkte och fartvinden ven som bäst längs min aerodynamiska kropp kom en cyklist och fräste förbi. Det händer nästan aldrig. Och nu hände det när jag åkte fortare än någonsin. Jag hakade på i uppförsbacken men sedan var jag chanslös. Har aldrig sett en racer rulla så fort. Han tog 50 meter på mig i varenda nerförsbacke. Men nu var ju inte en bloddopat racercyklist huvudpersonen den här dagen, han var bara en hare som skulle göra Eriksson och Horse odödliga. Bara ett par gånger har jag varit under timman på sträckan. En noll tre anses som en bra tid och rekordet i medvind är 58 minuter. Oftast stannar klockan på mellan en och fem och en och tio. Efter en makalös långspurt som antagligen skrämmer skiten ur alla konkurrerande cykelorienterare klockades vi för 54.50. Vilken tid! Jag blev helt chockad, såg på displayen både två och tre gånger. Pers med tre minuter. Som att hoppa 8.90 i längd. 

Pingstdagen i Elverum. Norska VM-uttagningar i pre-o. Tufft startfält, sexton norrmän och tre svenskar, varav jag var en. Oerhört svår bana, ingen hade alla rätt. Jag är ute två timmar och är helt utpumpad efteråt. Det känns bra när jag lämnar ifrån mig startkortet, är säker på att ha alla rätt och att jag har segern som i en liten ask. Resultatlistan är en katastrof. Jag blir bara sjua, näst bäste svensk. Jag har fem kontroller fel och dessutom ett fel på tidskontrollen. Vad är det som händer? Hur noggrann måste man egentligen vara? Svaret är noggrann bortom alla vilda fantasier. Jag gör som dagen innan, åker en tur på rullskidorna och bearbetar intrycken. Sedan går jag ut i skogen på nytt och analyserar mina fel. Nästa pollett ramlar ner. Jag måste ha linjal med mig ut i skogen. Jag måste mäta avstånd i millimeter och sedan stega med blicken. Det här var svårare än jag kunde drömma om. Hänga en puck i krysset, slå en homerun, staka sista backen i Marcialonga blir en barnlek i jämförelse. Pre-o är millimeteridrotten framför andra. 

Pingstafton i Elverum. Kan vara svårt det där med publiktrycket. Kan vara svårt det där med att tackla alla förväntningar. Inte bara släkt och vänner ska ha en bit av en, man måste också hantera det stora massmediala intresset. Men har man valt att satsa på en världsidrott så får man skylla sig själv, man måste som det heter ta konsekvenserna av sina egna val. Så är det i fotboll och hockey. Så är det i cricket. Och så är det givetvis också i precisionsorientering. Så när den gemensamma starten gick vid det militära övningsfältet utanför Elverum var jag förberedd. Jag låtsades inte se tevekamrorna och hoparna av journalister, jag ignorerade de fullsatta läktarna och vrålet som uppstod när startskottet gick. Jag koncentrerade mig på uppgiften. Det fanns ingenting annat än uppgiften. Och den var att pricka in alla 27 kontroller riktigt. Det började bra, hade inga problem med ettan och tvåan. Men redan på trean handlade det om en lång avståndsbedömning och det hade jag i alla intervjuer innan start öppet och ärligt erkännt vara min svaga sida. Jag torskade på trean. Och var alltså redan här ute ur tätstriden. I kölvattnet efter misstaget kom flera fel på rad. Jag gick helt enkelt förbi femman utan att se den och så blandade jeg ihop tolvan med den trettonde kontrollen. Desutom orienterade jag fel på ellvan. En helsvart dag med andra ord. Var inte i närheten av att dra hem prispengarna som regnade ner över de tre bästa. Jag kom tolva. Men vad gör man när man ligger knockad där i boxningsringen och tittar upp i taket? Man reser sig till slut. Man reser sig alltid. Så jag reste mig. Efter ett par mil på rullskidor längs områdets asfaltsvägar gick jag tillbaks ut i skogen. Och plötsligt trillade polletten ner. Det handlar om vinklar. Man måste lära sig använda vinklar i pre-o. Man kan inte ta första bästa hypotes som sann, man måste testa den genom att använda vinklar, gärna från olika delar av banan. En deltagare i pre-o är som en forskare, man måste testa sina teorier i praktiken för att se om de håller. Man måste kontrollera sig själv i det oändliga. Ingenting för smågrabbar, pre-o. En världsidrott. 

2016-05-08. Tour de Stockholm, dag 4. Åkte över Tosterö och Aspö och Enköping. Länge sedan jag körde den vägen kan jag lova. Slånbärsbuskarna blommade vita i åkerskanterna. Tävlingen gick i Barkarby, Järfälla. 36 kontroller, 18,8 km. Det kallar jag långdistans. Jag upptäcker två saker. Jag läser kartan för lite och jag cyklar för sakta. Men så roligt det var, fina stigar och inga livsfarliga moment. Jag startar bra ute på det nerlagda flyfältet och är sexa vid tredje kontrollen. Men snart halkar jag ner till tionde och ellfte plats. Två gånger blir jag bortfintad av staket som jag inte ser på kartan och som gör att jag måste vända. Svårt att komma åt det där, att se alla detaljer på kartan när den ristar i fart. Sedan börjar växlarna hoppa. Jag tittar ner på bakhjulet och upptäcker att en reva tjottapapper har lindat sig runt bakdrevet. Mycket ska man vara med om. Hela området är nerskräpat av tältande zigenare som till slut har blivit bortkörda. Jag tvingas stanna och pilla bort papperet från kedja och drev. När jag fått upp ångan riktigt bra gör jag en kanonbom. Jag börjar plötsligt läsa till fel kontroll, är på en ås och läser kartan som om jag är på en annan ås senare på banan, åsarna är nästan identiska. När jag inte hittar kontrollen rullar jag ner på elljusspåret och ut till gräsytorna. Ingenting stämmer. Hur dålig orienterare kan man bli på att inte ha tävlat på ett år hinner jag tänka innan jag upptäcker mitt fatala misstag. Jag bommar åtta minuter och är nere på 16:e plats. Resten av banan går bra. Så småningom blir jag tolva, rejält distanserad. Men jag ögnar ett hopp. Jag kan så mycket bättre. Och inte minst, det var så kul.

2016-05-07. Tour de Stockholm, dag 3. Ute ur min formsvacka vaknar jag tidigt, innan mobilen ringer. Roger sitter redan nere i vardagsrummet och sörplar kaffe. Tredje etappen går i Enhörna. Jag känner igen Enhörnas klubbstuga på vägen dit och kommer ihåg när jag sprang DM i terräng där på elljusspåret, slog Hasse Jonsson i en långspurt om silvret bakom omöjlige Hasse Nilsson. Det var tider det. Starten går söder om Bastmora och jag åker fel i första stigförgreningen efter startpunkten, tappar fem minuter på täten och ligger sist av alla 24 startande vid den första kontrollen. Jag är sist också vid andra men börjar sedan sakta men säkert tugga mig uppåt i resultatlistan. Efter att ha passerat Bastmora är jag 18:e man och så småningom 15:e. Efter grustaget är det en lång uppförsbacke på asfalt och sedan en stor stig in till kontrollen. Eftersom jag är vida känd som klättrare fläskar jag på bra där och sträcktiden bekräftar efteråt min supertalang, jag är tvåa på sträckan, en ynklig sekund från sträcksegern. Det är alltså så man ska göra i mtb-o, damma som en blådåre mellan kontrollerna. Synd bara att man inte orkar det. Jag ligger nu på 13:e plats men halkar ner till 14:e till sista när jag kör lite väl långt runt. Efter baden i lervällingen vid Rudan och de livsfarliga nerförsbackarna vid Tveta var jag skeptisk. Längs de torra stigarna vid Enhörna var det här riktigt kul.

2016-05-06. Tour de Stockholm, dag 2. Ännu en dag i livet. Ännu en dag i föreställningen Leif Eriksson gör någonting han inte kan. Vi är vid Rudan, Haninges klubbstuga. Den här gången är kartan i A4-format och jag får in den i kartfodralet på en gång. Hinner läsa kartan innan starten går och dammar som ett svin till första. För första gången i världshistorien vinner jag en sträcka i mtb-o. Och jag vinner den med 24 sekunder, krossar hela startfältet. Den där Eriksson, vilken talang. Så kör jag över fälten där målet var på Tiomila 1998 och tuggar på i backarna. Är fyra vid andra kontrollen. Som den gamla fotorienterare jag är kör jag rakt på till tredje längs den lilla stigen. Som enda åkare. Jag är nästan sist på tredje. Det gick dubbelt så fort att köra runt på den stora stigen fast det var dubbelt så långt. Stortalangen var det. Sedan kommer katastroferna på rad. Jag tappar kartan till fyran och till sexan ska jag in höger på första stigen efter stora korsningen. Stigen dyker upp. En minut senare är jag tillbaka vid femman. Stigjäveln var inte med på kartan. När jag hittar den riktiga stigen är den mindre än den jag hade åkt in. Jag saknar verkligen näsa för det här, märker jag. Jag är nu sist av alla fullföljande, 17:e gubbe. Sedan ska vi upp i det svåra området med längdspåren. Det är vrålkuperat och inte minst lerigt. Uppförsbackarna klarar jag inte att cykla. Nerförsbackarna vågar jag inte ta. Och jag sjunker djupt ner i lervällingen. Dessutom lossnar bakhjulet en gång och givetvis ska jag trilla en gång också, när jag nu först som sist är igång. Det är mer hoppande av och på cykeln än cykling. Men det är inte bara jag som har problem. Vid tolfte kontrollen är jag tia men ramlar ner till tolva vid fjortonde när jag på nytt åker in en stig som inte är med på kartan. Tolva i mål av 19 startande. Nästan en halvtimma efter. Efter målgång sänker jag ner min leriga cykel i Nedre Rudan från badbryggan. Cykeln är så skitig att sjöjäveln nästan slammar igen. Några timmar senare sitter jag med en öl i nypan hemma på Rogers altan och äter potatissallad och grillade hamburgare. Det är då det händer. Och det har hänt förr. Jag kan känna på timman när formtoppar och formsvackor kommer. Äntligen var två månaders formsvacka över. 90 minuter i lervälling var vad som behövdes. Jag kom i form i Seefeld och gjorde mitt livs skidlopp i Toblach-Cortina. Men efteråt har det gått tungt. Nu kände jag plötsligt att jag inte var trött längre för första gången på två månader. Jag var pigg. Jag kunde ha stuckit ut och tränat där på kvällskvisten. Hade kanske gjort det också om inte mina vänner Glännefors och Hellström hade förledit mig i fördärvet och tagit med mig ut på krogen. Hyfsat trevligt det också kan jag erkänna.  

2016. Kristihimmelsfärd. Jag startar i Tour de Stockholm, mtb-o. Det blev sommar över natten, från toppluva till bar överkropp på några timmar. Jag åkte till Strängnäs på onsdagskvällen och så till Tveta utanför Södertälje torsdag förmiddag. Det är oerhört vackert i den gassande solen, skogarna och fälten längs vägen prunkar i grönska. Jag vet ju inte vad jag har gett mig in på, har så gott som aldrig cyklat i skogen, på små stigar. Och det visar sig att mina farhågor besannas. Jag vet inte vad jag håller på med. Det är masstart, 13 stycken i H 50. Det börjar med att kartan är för stor, jag får inte in den i kartstativet, måste vika bort delar av banan. Jag strular så länge att jag är näst sist på första kontrollen. Dessutom överraskas jag av att vi ska in på så små stigar. När jag äntligen stämplar välter jag. Uppskattande kan jag konstatera att mossan var mjuk, inga stenar. Nästa chock kommer på väg till fyran. Vi ska uppför en lodrät vägg, full av stenar och rötter. Det kunde ju bara sluta på ett sätt, jag välte för andra gången, också denna gång utan skador. Tillbaka nerför den samma backen var jag skräckslagen men drog en lättnadens suck när jag kom ner helskinnad. Utan att jag hade förstått det hade jag nu avancerat till ellva. Borta vid militärförläggningen Ing-1 fick jag upp farten ganska rejält. Men det var inget bra skulle det visa sig. Jag satsade på att smita mellan en vägbom och en videbuske när styret fastnade i grenarna och jag ramlade för tredje gång. Den här gången var det ingen mjuk mossa som tog emot, bara stenhård asfalt, hoppade runt en stund och svor medan jag checkade såren på armbåge och knä. Jag var nu nia och hör och häpna, jag ramlade inte på flera km, inte förrän jag skulle in på den lilla stigen vid tredje sista, då den fjärde välten kom, rätt snygg faktisk, la mig elegant i en buske åt höger när jag plötsligt tappade balansen. Nia i debuten av 13 startande, 18 minuter efter på 1 timme och 21 minuter. Om det här är nåt för mig. Ska tänka på saken. Sporten verkar ju livsfarlig. 

2016-05-01. Första maj. Jag kom, jag såg men jag segrade alltså inte. Tusentals människor, speciellt i Skandinavien, tror att livets mening är att springa orientering. Jag har ju alltid ansetts vara en föregångare av rang och år 2016 är inget undantag. Jag har alltså insett hur löjligt det är att springa orientering när det finns cykel-orientering (mtb-o) och precisionsorientering (pre-o). Alltså anmälde jag mig så fort jag fick chansen när pre-o-cirkusen kom till mitt distrikt. Kul det där att åka iväg en söndag och inte veta vad som väntar. Man gör några antaganden, som aldrig slår in. Det går aldrig som man tänkt sig. På den första kontrollen fattade jag ingenting. Jag höll på i flera minuter men det var mer tur än skicklighet som gjorde att jag bara hade ett fel. På den andra kontrollen fattade jag det. Jag fattade vad alfa, bravo, charlie, delta, ecco och foxtrot verkligen betydde och då gick det ju som en dans. Men på tredje kontrollen klarade banläggaren att lura mig genom att förvränga deifinitionen på sista skärmen. Jag tog en gruvlig hämnd på fjärde kontrollen, nitade alla fem skärmarna på fyrtio sekunder. På sista blev jag bortdömd, eller fick blackout, experterna är oeniga. Jag missade en skärm som resten av startfältet med lätthet prickade in. Min debut som pre-o-talang slutade med 15:e plats. Jag ska ha revansch. 

2016-04-30. Valborg. Och Horse har kommit till Myrbråten. Jag har väntat på honom länge, hela vintern. Men nu är han här, står tjudrad ute i ladan och väntar på att få mäta sina krafter med de andra i nästa lopp. En riktig hingst är han, ett äkta fullblod, utmärkt stamtavla. Det återstår bara att se vad han presterar när startskottet går och allvaret börjar. Många som är bra på träning men som faller ihop när det gäller som mest. Horse är en Canondale mountainbike. 29 tummars hjul med grovräfflade däck. Ram i helcarbon, inget fusk, inget halvfabrikat, äkta vara. Svart ,grå, röd och grön. Matchar bra min klubbjacka. Viktigt det där med utseendet. Två gröna vattenflaskor på ramen. Två skärmar också och faktiskt. De flesta kör ju utan, vill spara ett par gram och unvika att grenar fastnar mellan skärmen och däcket. Jag kör säkert, vill inte bli våt och lerig, är för gammal för det. Två tandhjul fram bara, tre är bara onödigt. Cykelorientering handlar om sittande kraft, sällan man står och pumpar som ute på asfalten. På styret sitter ett kartstativ, Extreme, för proffsen, de extrema, som tänker, bara jag och kartan, och nästa kontroll, bara jag och här och nu. En framgaffel, allt som behövs. Varför släpa runt på två? Canondale. Trettio tusen buenas. Värd varenda krona. 

2016-04-23. Våren är cykelklassikernas årstid. Så också för mig och Gjermund. Vi stack iväg klockan tio, klassikern Myrbråten-Klöftefoss. Det började bra. Norrut in i skogen. Sol. Ingen vind. Hade varit åtta minus tidigt på morgonen. Nu stigande temperatur. Men vi hade alltså varit för tidigt ute. Så är det på vårklassikerna, alla årstiderna i samma lopp. Inne vid Dritadalen låg snön fortfarande. Och den låg djup. Kunde ha åkt skidor där. Vi fick leda cyklarna ett par km. Men det blev bättre upp mot krönet. Och i nerförsbackarna på andra sidan kom örnen. Måste ha varit en kungsörn, minst två meter mellan vingspetsarna. Den kom glidande över trädtopparna, väldig, majestätisk, spräcklig. Den hängde i luften ovanför skallen till Gjermund. Den bevakade oss. Nere vid tjärnen förstod vi varför. En älg hade gått genom isen under vintern och aset var nu örnens festmiddag de närmaste veckorna. Vi rullade vidare, lät vildmarkens rollinnehavare ha sitt skådespel i fred. 

2016-04-20. Stackars alla svenskar. I Sverige vet man ju inte att Midnight Choir existerar. Midnight Choir är ett av världens allra bästa rockband. De är norska, från Vestfold, och hade sin storhetstid på 90-talet, samtidigt som när jag kom till landet. 2004 la de av, utslitna och less antagligen, efter fem plattor varav de två bästa "Unsung Heroine" och "Amsterdam stranded" räknas som milstolpar i norsk kulturhistoria. Men till Sverige kom de aldrig, vad jag vet. Tur det finns Spotify folkens, bara att klicka sig in och skruva upp volymen på max. Efter femton år i dvala ställde grabbarna sig på scenen igen i Drammen. Självklart var jag där. Atle Bystrom, Norges främsta komponist, på elgitarr. Paal Flaata, tillsammans med Sivert Hoyem Norges bästa sångare. 20 kanonlåtar, inga svaga partier. Finstämt, stenhårt, mörkt, perfekt. Det finns hopp här i världen. Allt behöver inte vara urvaskade kompromisser. 

2016-04-13. Rodeo Myrbråten. Först gick det käpprätt åt helvete, sedan blev det jordens show. Jag hade alltså ett träd som länge hade irriterat mig. På andra sidan ängen mittemot fjolårets nybyggda terrass har vi fyra höga underbart vackra aspar, mycket gamla och ståtliga, populära för fåglar att sitta i och grunna över livets gåtor. Mellan två av asparna står en yvig gran, ful som en fågelskrämma och fullständigt malplacerad. Eftersom jag alltid går en repa med motorsågen i april innan säven stiger i stammarna och fäller en lagom kvantitet ved så var det nu fågelskrämmans tur att bota med livet. Det var då det gick åt helvete. Vaktmästare Eriksson drog på sig skyddsbrallorna, fällde ner visiret och drog igång sågen. Ett jack i stammen mot ängen dit granen skulle falla och så ett kirurgiskt snitt fran baksidan in till jacket. Ganska snyggt hantverk om jag får säga det själv. Det var bara det att granjäveln inte föll. Den trilskades och bara stod där och hånlog mot mig. Jag satte ryggen mot stammen, tog spjärn med fotsulorna mot den närmaste aspen och tryckte på för kung och fosterland. Inte en chans, grabben. Granen rörde sig inte en centimeter. Jag kikade upp i grenverket. Den hade stått där så länge att grangrenar och aspgrenar hade tråcklat in sig i varandra och levde som siamesiska tvillingar. Jag gick bort och satte mig på trappen och tjurade med en kopp kaffe i handen. Men precis som för fåglarna i asparna så lönade det sig att sitta och grunna en stund. Till slut hämtade jag ner stegen från laggårdsväggen och reste den mot granen. Sedan hängde jag ett 30 meter långt rep över axeln och klättrade upp. Det var trångt mellan de yviga grenarna och stegen lite skakig. Och jag rev upp nagelbandet på vänster tumme på en torr grankvist och blödde som en gris. Men jag fick fästa repet runt stammen en sju-åtta meter upp och klättrade ner igen. Efter några fåfängda och misslyckade försök att dra ner trädhelvetet med mina stakåkarmuskler gick jag in och hämtade bilnyckeln. Jag backade ner Caravellen på ängen, knöt fast repet i bogseringsringen och satte mig bakom ratten. Jag la i ettan och släppte försiktigt upp kopplingen medan jag fixerade granen med blicken i backspegeln. Det knakade till i grenarna, ett par av dem knäcktes med skarpa smällar och så föll granen, ja, det heter ju så, som en fura, med ett brak. Jag hoppade ut ur bilen och sträckte armarna i vädret som i seger. Vilken show! Med lassot i handen lät jag blicken svepa över skogsbrynet. Fler träd som skulle fällas? Bara give it to me, baby, aha, aha. Sedan stoppade jag min blödande tumme i munnen och körde in Caravellen i garaget igen.   

2016-04-01. Det kunde ha varit ett aprilskämt. Men det är faktiskt helt sant. Till alla schizofrena personer som jag bär på i min splittrade personlighet kan det nu leggas ytterligare två, Robocop och Hajen. Vikingen har alltså blivit akterutseglad och utbytt av mer moderna hjältar. Jag blev Robocop i tisdags. Jag hade tid hos specialisterna inne på Norsk Idrottsmedicin i Oslo. När jag kom ut igen satt en böjbar skena runt det högra knät som genast förde tankarna till framtidens robotmänniskor. Skenan avlastar den inre ledspalten och om jag använder den flitigt ska smärtorna i knät avta är det tänkt. Vi får se. Sexigt är det i alla fall. Först försökte jag ha skenan under brallorna men jag fick skavsår nästan direkt. Så den får sitta utanpå. Funkar bäst så och så är det ju en fördel att den syns. Kan komma mycket bra ut av detta, respekt från alla jag stakar ifrån, omsorg från vackra kvinnor. Kanske till och med folk börjar hålla upp dörrarna för mig, reser sig från sina bussäten och erbjuder mig sina platser. Här kan allt hända. Dagen efter var jag hos tandläklaren igen. Jag måste ha slagit någon slags personligt rekord där, en timma och tjugo minuter i stolen. Ut kom jag i alla fall med ett bett som Hajen i Bondfilmerna borde missunna. Ge mig en kokosnöt så öppnar jag den med tänderna. Reservdelsmänniskan Eriksson är på väg in i framtiden. Se upp! 

2016-03-28. Äntligen är påsken över. Den höll på att ta kål på mig. Grejen var att jag var så upptagen av att spegla mig att jag glömde titta i passet. Min spegelbild visade en ung vältränad man, sisådär 29 bast, rätt snygg rakt framifrån, blont lockigt hår, inte mer rynkor än erfarenhet kräver, runda axlar, en ordentlig bringa till bröstkorg, med andra ord vältränad. Det var som den atleten jag gav mig ut i skidspåret tre dagar i rad. Och då inte vilka skidturer som helst. Här snackar vi maratonturer. Sedan kom jag hem och tittade i passet. Född 1959. Snart 60 år gammal. Hade glömt det. Låg i koma hela påsken, helt utmattad, helt slut. Försökte få tillbaka krafterna genom att äta och dricka mycket. Så det blev stora helgmiddagar med hela balletten, en whisky, en bira, en låda rödvin. Och som det inte skulle räcka ett påskägg med smågodis och en chokladkaka om dagen. Om träningen höll på att knäcka mig så gjorde allt käkande det definitivt. Jag var helt färdig. Skönt att få börja jobba igen. Så jag får vila upp mig.

2016-03-24. Skärtorsdag. Ingen vidare uppladdning att åka sig helt slut dagen innan man ska till Kikkut. Men till Kikkut ska man, i alla fall en gång om året. Skärtorsdag är en alldeles utmärkt dag att åka till Kikkut på. Åkte med Gjermund. Solen borta nu. Men nattens minusgrader säkrade hårda spår och bra glid. Jag var helt slut redan första timmen, hade inte fått vila ut gårdagens pass ur kroppen. Låren stela som klubbor i uppförsbackarna. Men när det är så blir det bara bättre och bättre. Andra timmen var bättre än den första och den tredje bättre än den andra och tack vare en laddning mackor och ett kokt ägg inne i cafén vid Kikkut så blev den fjärde timmen den bästa. Nu kan våren komma. Skalpen Kikkut hänger i mitt skalpbälte.  

2016-03-23. Dymmelonsdag. Dymmelväder. Dymmelträning. Dymmel betyder träkläpp. Under medeltiden ringde man tyst under påsken med en träkläpp i klockorna för att visa sorg över att Judas hade förrått Jesus. Tror katolikerna fortfarande inte ringer i kyrkklockorna under påsken. Men jag är inte precis någon religionshistoriker. Men att världen är full av förrädare står tämligen klart. Har världen sett värre förrädare än alla de här skäggiga fanatikerna som ju egentligen inte gör så mycket annat än förråder när de spränger sina hemmagjorda bomber? När jag växte upp var det vänsterpolitik och förakt för polis och militär som gällde. Intressant hur det svänger. Nu är det polis och militär och högerpolitik som har alla svaren. Vänstern har marginaliserats till en liten flock naiva dumbommar. Tänkte jag under min dymmelträning i dymmelvädret. Det blev för långt också den här gången. Jag passerade Lövlia och vände inte förrän nere vid Storebekkbua, alltså nästan nere i Sörkedalen. Backarna tillbaka mot Heggelivann är verkligen speciella, de tar aldrig slut. Bästa träningen en skidåkare kan få, åka från Skansebakken upp till Heggelia. Hur många gånger har Martin Jonsrud Sundby gjort det? Blev lite väl sliten sista timmen. Var ute nästan fyra timmar, 3.50. Bytte om i solskenet vid bilen efteråt. Satt där och myste en stund och åt jordnötter.  

2016-03-22. Påsken är här. Veckan börjar med strålande solsken. Högtryck. Kallt om natten, varmt om dagen. Skare. Nattkylan gör att spåren uppe på Ringkollen håller sig. Jag åker en runda efter jobbet. Åker ut på Kattnosa. Har inte varit där på ett år. Tar fel spår sedan norrut. Kommer nästan ända upp till Gjerdingen istället för till Tverrsjön. Blir lite längre än planerat. Men jag tåler det fint. Bra glid hjälper. Är ute nästan tre timmar, okej 2.45. 

2016-03-20. En hårding på trappen, del 1. Eftermiddagssol rakt i fejan. Den egna trappen. Våren inte bara i antågande, den stormade in över oss. Gårdagens middag hade inte bara innehållit diskussioner om hälsa och ohälsa, om veklingar och hårdingar, om det unika att få vara frsik och levande. Middagen hade dessutom varit dödsstöten för den där tanden som försurade mitt liv i februari. Tanden helt enkelt sprack mitt i en tugga. Den mikroskopiska sprickan som borrades upp för att komma åt en rotfyllning sprack slutligen helt och hållet. Kvar satt en halv tand stadigt fästad i käken och en andra halva som tydligen hade gjort sitt. Den lösa halvan var ett problem. Jag skulle vara tvungen att ringa tandläkaren måndag morgon och åka dit och dra ut den. Men så kom jag alltså på där i solen att jag nyligen hade utropat mig till hårdingarnas hårding. Så jag började vicka på tanden och gav mig inte. Till slut knakade det till ordentligt inne i tandköttet och tandhalvan lossnade. Var det fler än jag som lyssnade på Alice Cooper på 70-talet? "Unfinished Sweet", sista spåret första sidan på "Billion Dollar Babies". Tandläkaren drar ut en av Alices tänder. Jag undersökte tandskärvan i min handflata. Den hade stått mig bi en hel del år, men nu var vi komna till vägs ände. So it goes, som Kurt Vonnegut hade sagt. Hela handen var röd av salivblandat blod. Som en hand till hårdingarnas hårding antagligen borde se ut. Med en pekfingersprätt sände jag tandhalvan ut i snön och slickade mig med tungan över det blödande hålet.

Del 2. Det kunde inte stämma. Jag är visserligen son av en elektriker men jag vet av lång erfarenhet att det absolut aldrig funkar friktionsfritt med elektriska apparater. Det hade varit en svart vinter. Min garagelampa med rörelsesensor pajade någon gång under hösten. Sedan dess har det varit svart på tunet. Istället för att pumpa armhävningar ute i ladan hade jag tagit på mig vaktmästarbrallorna och klättrat upp på stegen. Det hela förlöp alldeles för smärtfritt för att kunna vara sant. Jag slog av säkringarna och skruvade bort den gamla defekta lampan. Inga problem. Jag packade upp den nya lampan och läste bruksanvisningen. Jag kopplade blå ledning till blå ledning och gul till gul, brun till brun. Jag tappade några skruvar ett par gånger och fick gå ner från stegen men hittade dem alldeles för snabbt. Man hittar egentligen inte små skruvar som man tappar i gruset. Så var allt klart. Jag slog på huvudbrytaren i säkringsskåpet och ta mig fan, lampan lyste. Så satte jag mig alltså på trappen och började fickla med tanden. Det kunde bara inte stämma. Det hade gått alldeles för lätt. Att byta en armatur är ingenting man bara gör i en handvändning. Till slut kom jag på det. Jag hade köpt fel lampa. Den hade ingen sensor. Jag var tvungen att gå in i garaget och slå på brytaren för att det skulle börja lysa. Och hur praktiskt är det? Det var bara att kliva upp på stegen och montera ner skiten igen. Precis som förväntat. Jag flyttade ut lampan till ladan. Kunde behöva lite starkare ljus där också.  

2016-03-19. Vasaloppet plus två veckor. Jag kunde inte riktigt bestämma mig om jag var nöjd eller missnöjd med årets Vasalopp. Jag hade ingen bra dag i spåret. Jag kunde heller inte infria mina egna förväntningar etter de fina resultaten i Marcialonga och Toblach. Problemet mitt är ju det samma som det alltid har varit, Vasaloppet är för långt för mig. Folk åker förbi mig efter Oxberg. Och det är inte för att jag är så förbannat trött. Jag har både teknik, kondis och motivation till att åka fortare de sista tre milen. Men jag stelnar. Det är mitt problem. Jag blir som en telefonstolpe efter fyra timmar och då är det egentligen kört. Det går liksom inte att få igång muskulaturen igen. Det är som om jag hade stått stilla och frusit i flera timmar, musklerna är stelfrusna, jag kan knappt röra dem. Därför åker folk om mig. Jag kan till och med tippa att de är tröttare än jag. Men jag kan bara inte få musklerna att lyda, de protesterar i ett kaos av diffus och svårförklarlig smärta. Därför kan jag känna missnöje, som om jag inte får göra mitt bästa. Men herregud. Vi satt och pratade om hälsa och pasienter vid middagsbordet igår. När man hör hur sjuka många av våra medmänniskor är så skulle man ju ha en käftsmäll när man går omkring och är missnöjd med att staka 90 km på 5.45 i snöväder. Det var dit jag ville komma. Jag är nöjd. Jag är en jävla hårding. Jag tillhör den här världens hårdaste hårdingar, en på tusen, en på millionen. 

2016-03-06. Vasaloppet. Stod i tredje ledet. Tyckte det gick sakta uppför backen, men det tycker man kanske alltid. Mina farhågor besannades vid Smågan, sju-åtta minuter sämre tid än jag brukar ha. Och sämre placering, nu runt 2 000. Jag var aldrig direkt pigg men jag stakade upp mig till 1778 i Risberg och i Evertsberg var jag 1866. Plockade inte längre placeringar nu, blev omåkt istället. I Hökberg var jag nummer 2 000 exakt men nu var krafterna slut. Min svaga punkt under just Vasaloppet, smärtan i musklerna, blev återigen min svaga punkt. Jag stelnade fullständigt. Hela kroppen värkte och jag kunde inte hålla farten uppe längre. Tiden blev i alla fall hyfsad, 5.45.10, min fjärde bästa. Men placeringen 2341 är den sämsta på flera år. Mitt tolfte Vasalopp. Jag tror det räcker nu. 

2016-03-01. Tacka vet jag specialister. Min onda tand blev undersökt med hjälp av mikroskop i Drammen. En spricka genom hela tanden ner i roten, så liten att den inte syntes på röntgen. Sprickan borrades upp och tanden rotfylldes. Hux flux var jag frisk igen. Man kan spekulera i varifrån sprickan kommer. Natt-DM i Torshälla på 70-talet då jag ramlade och slog i hakan? Ett fall under senare år? En bieffekt av lagning av tanden bredvid? Inte lätt att veta. Men nu, Vasaloppet nästa.

2016-02-29. Tandvärk. Under resan i Dolomiterna och Alperna fick jag allt ondare i en tand. Efter en lång dag ute i spåret fick jag inne på hotellrummet återkommande ohygglig stark tandvärk. Men det gick över på tio minuter en kvart så jag var inte så bekymrad. Väl hemma förvärrade situationen sig och jag fick en akutttid hos tandläkaren. Det blev borrning och rotfyllning. Så var det med den saken, trodde jag. Men då började smärtterrorn på allvar. Jag fick en penicillinkur. Noll effekt. Jag åt smärtlindrande. Noll effekt. I attackerna försvann halva ansiktet i smärtkramper. Och Vasaloppet runt hörnet.

  Hemma igen på Ringkollen. Med tandvärk.

2016-02-27. Jag är hemma igen. Och jag bugar mig inför den analkande våren. Lika överraskad som alla andra år står jag där i gryningen och pissar från terrassen. Och hör plötsligt fåglarna. Solen är fortfarande gömd bakom åsen men småfåglarna är tillbaka och nu sitter de dolda på sina grenar och hyllar morgonen med sin skönsång. Det är så oerhört vackert. Och så vederkvickande. Snacka om att vara positiv, sitta där på en gren innan alla andra har vaknat och så sjunga för full hals. Så vill jag leva livet. Precis som småfåglarna. Som Lundell sa: Jag sitter här vid min skrivmaskin, kan inte gå härifrån. Inspirerad upp till hårfästet gick jag senare på dagen ut i ladan och satte personligt rekord. Rekord är till för att slås. Jag satte mig på testcykeln och satt där i två och en halv timme. 150 minuter. Ganska respektabelt rekord. Mitt gamla var på två timmar. Det handlar om att komma över tröskeln. De första passen i sadeln är vedervärdiga. Men det är också så att i fängelset är du fri. För du slipper välja. Har man bestämt sig för att sitta två och en halv timme på en cykelsadel så sitter man två och en halv timme på en cykelsadel. Basta. Och det som händer då är att tankarna släpps fria i sitt fysiska fängelse och börjar spinna av bara helvete. Och det är kul, det är som att sjunga som småfåglar i gryningen. Men en sak är helt klart, det underlättar att vara i form. Och jag, jag är i form. 

2016-02-13. Cortina-Toblach, skejt. Samma bana som gårdagens klassiska lopp. Jag är inte anmäld men vi har ett ledigt startnummer i damklassen som jag övertar. Jag startar sist, absolut sist. De påföljande kilometrarna är en komedi av hög klass. Jag kommer på mig själv att åka där och fnissa. Folk i de bakre startleden kan knappt stå på skidorna. De faller huller om buller som bowlingkäglor i spåret. Jag kör slalom mellan dem och skrattar. Det roligaste av allt är kanske att de är så sammanbitet seriösa. Det här är blodigt allvar för dem. Inte snack om att ta det lilla lugna här inte. Efter den långa nerförsbacken börjar det glesna i spåret och jag får upp farten. Över åkrarna passerar jag klunga efter klunga. Till slut kommer jag upp i ryggen på Jessica från Kanada. Jag vet det givetvis inte då men hon var så snygg och trevlig att jag kollade efteråt i resultatlistan vem hon var. Jag och Jessica växeldrar tills vi kommer in i backarna vid stadion. Hon drar som en vilde i backarna och jag får bita ihop tänderna för att inte släppa. Som tur är plogar hon försiktigt utför så jag får vila lite där. Inne på skidstadion förvarnar plötsligt speakern orienteringsvärldsmästaren från 1993, Allan Mogensen. Jag rätar på ryggen och ser bakåt i spåret. Ser ingen Allan Mogensen. Jag konkluderar med att han måste befinna sig i klungan framför. I mitt bälte har jag redan skalperna av Kent Olsson och Öyvin Thon. Vore fan om jag inte skulle komplettera med Mogensen också. Så jag lämnar Jessica åt sitt eget öde bakom mig och drar på full gas i backarna upp mot Cortina. Varenda snubbe som jag passerar tittar jag i ansiktet. Men det är bara hålkindade och svartskäggiga italienare så långt ögat kan se, inte tillstymmelse till en äppelkindad dansk orienterare. Jag kommer i mål på samma tid som dagen innan, nästan på sekunden. När jag pustat ut kommer Jessica, och därefter Allan. Jag måste ha passerat honom innan skidstadion utan att känt igen honom. You are just like my wife, säger jag till Jessica, so afraid of going downhill. Yes I know, fnittar Jessica som en liten fågel, can´t help it. Fan, slog du mej? frågar Allan. Lätt, svarade jag och svepte en mugg sportdryck. Jag blev 30:e. I damklassen.

Sista kvällen kom. Vi åkte ner till Venedig och tog flyget hem. Cirklar sluts. Jag såg Alperna redan 1975 och Dolomiterna 1981. Jag kommer alltid att längta tillbaka.      

2016-02-12. Ski Classic. Cortina-Toblach. Starten går kl 10. Jag står i första ledet, bakom Richardsson och Södergren. Det går ganska lugnt i starten. Det är trångt. Det blir snart bara två spår. Jag håller mig borta från olyckor. Efter fem km kommer första uppförsbacken. Då börjar jag köra. När de andra börjar diagonala fortsätter jag staka. Jag flyger förbi folk och över de böljande fälten upp mot Toblach passerar jag klunga efter klunga. Det går så lätt. Jag stakar utan fäste. Efter skidstadion kommer vi ut i världscupsspåren. I den första backen bränner jag en hel del krut. Backe två är en dubbelbacke och på toppen är jag helt slut. När backe tre och fyra och fem kommer nitar jag blicken på skidspetsarna och matar på med stavarna. På krönen kan jag nästan inte stå på skidorna. Men är man i form så är man i form. Efter nerförsbacken till stadion är jag plötsligt oberörd igen. Så jag lägger in en tio kilometers långspurt, plockar åkare efter åkare i backarna mot Cortina. När spåret vänder når jag en klunga som jag bekvämt kan glida bakom ner till stadion igen. Blir 159:a, 1 timme 42 minuter på 32 km. Mitt livs bästa skidlopp. Hittills. 

2016-02-11. Cortina. Efter 40 timmars träning på två veckor på hög höjd tar jag det lilla lugna. Jag fisåker spåren runt skidstadion i Toblach. Efteråt tar jag en pizza och sitter vid bordet bredvid Lukas Bauer. Jag skriver hem till Kaspar att jag är i form och att han Lukas ska passa sig.

2016-02-10. Seefeld-Cortina. Jag och Per-Erik sticker ut i ottan, frukost sju och så ut i spåret åtta. Vi glider ner till Scharnitz och vänder. Kalla spår i skuggan. Vid halkbanan möter vi spårmaskinen. Solen letar sig upp över bergen nere på åkrarna. Sedan packar vi och blir hämtade av bussen. Lunch vid Europabron mellan Insbruck och Brennerpasset. Innan Brixen tar vi österut, passerar Bruneck och Toblach. Jag sitter bra där i framsätet på bussen, solen gassar genom frontrutan och utsikten är inte precis något att klaga över. I Cortina spatserar jag gatorna, tar en öl i hotellbaren och sjunker slutligen ner i en fåtölj i foajen. Det hänger kort på Hemingway på väggarna. Antagligen satt han i den samma fåtöljen när han var här senast, 1948 verkar det. Han ser inget bra ut på bilderna, som en fet jävla jultomte. Men skriva det kunde han som ingen annan.  

2016-02-09. Seefeld. Åker ensam idag. Det har snöat under natten och det snöar fortfarande under förmiddagen. Det kladdar under skidorna för de som har fästvalla på. Jag skejtar. Även idag åker jag till Leutasch men nu tar jag ytterligare en slinga neråt dalen innan jag vänder. Så backarna upp till Wildmoos där Apfelstrudeln med vispgrädde och varm choklad är ett gjutet val. Sedan tar jag rundan ner till Neuleutasch, tre km ner och så tre km upp. Finns inget bättre än tre km långa uppförsbackar. Om man är i form vill säga. Efteråt jordnötter, öl och cappuchino i hotellbaren. Läser om Donald Trump.

2016-02-08. Seefeld. Långpass på skidor, också idag ihop med makarna Björklund. Vi kör ett äventyrspass längs spår som försvinner längre inåt landet. Vi har en karta, lite grov, men vi hittar fram. Via Buchen kommer vi ända ner till Leutasch där vi avnjuter dagens soppa och en svart fullkornsmacka. Dagens andra paus tas i Wildmoos som kan skryta med världens bästa Apfelstrudel. Man har inte varit i Österrike förrän man har åkt längdskidor i Seefeld och käkat Apfelstrudel i Wildmoos. Via Katzenkopf kommer vi hem, en liten nätt tur på fem timmar, rasterna inkluderade. 

2016-02-07. Vi lämnar Oberammergau i Tyskland och kommer till Seefeld på riktigt. Spåren är talrika, du vet nästan inte vilka du ska välja. Tillsammans med makarna Per-Erik och Marianne Björklund åker jag spårsystemet till Scharnitz på gränsen till Tyskland och tillbaka igen. Våta spår i solen, kalla i skuggan. Ett stakspår, svagt sluttande, nerför bort och uppför hem. Kroppen är ett lokomotiv, kan gå hur långt som helst, rullar bara på. Men jag påminner mig själv om att inte gapa efter mer nu. Jag är tillräckligt bra som jag är nu. Behöver inte bli bättre. Det här räcker och blir över. Jag är frisk, fast jag inte kan springa mer. Jag tillhör min generations bäst tränade promilledel. Jag behöver inte sträva mer, behöver inte räcka ut mina händer och gripa efter mer. Hemma på hotellrummet går jag ut på balkongen i eftermiddagssolen och lägger underarmarna på räcket, låter blicken svepa över alptopparna.  

2016-02-07. Eftermiddag i Seefeld. Jag traskar sakta gatan fram från skidstadion in mot centrum. Mycket folk. Varmt i luften. Jag stannar och tittar i några skyltfönster. Jag fingrar på ett par vinterskor som jag kan få för halva priset, böjer på sulan, som man gör, utan att veta varför. Jag är lycklig. Jag har den där sången i kroppen som man har efter ett bra skidlopp. Till slut går jag in på en restaurang och sätter mig vid ett ledigt bord. Känns bra att sitta där ensam. Tar dagens meny, får först en krämig soppa och sedan en snitzel med pasta. Det hela avrundas med en kaka som smälter i munnen till kaffet. När jag sitter där känner jag hur trött jag är. Kaiser Maximilians Lauf. Ersättning för König Ludvig Lauf. Start och mål inne i Seefeld. OS-banorna. VM-banorna. I hjältarnas spår. Jag gick ut lugnt. Efter några km kom jag ifatt min gamla lumparkompis Per-Erik Björklund. Just när jag ser honom ropar Kent Olsson på mig. Så åker vi där och småpratar alla tre, tre orienterare från 70-talet. Tills backarna börjar. Då sticker jag. Jag plockar folk hela tiden, stakar så långt upp i backarna som jag orkar och saxar sedan resten om jag måste. Det fungerar alldeles utmärkt. När backarna tar slut efter halvannan mil kommer vi ut på några öppna ängar där det är några km stakning innan nedfarten tillbaka till Seefeld börjar. Jag är oförskämt pigg, stakar in en stor klunga på bortåt 15 man. Men de är ruggiga på att köra nerför. De försvinner. I sista uppförsbacken kommer jag ifatt dem på nytt, har kontakt över krönet, men ner till skidstadion glider de ifrån mig. Jag lyckas ta två på stakning men de andra försvinner ifrån mig. Jag blir 69:a i loppet. Täten på klungan blir 56:a. En stakbacke till och jag hade krossat dem. Som om det nu hade betytt någonting. 

2016-02-06. Oberammergau, Bayern, Tyskland. König Ludvig Lauf är inställt på grund av snöbrist. Vi åker till Seefeld och tränar. Strålande sol, massa människor och fantastiska skidspår. Är det någon som går runt och undrar vad de ska göra med sitt liv så är mitt råd att flytta till Seefeld i Österrike. Femmilsspåret från OS 1964 och 1976 är uppkört till söndagens Ski Classic. 22 km fullständigt brutala spår, upp och ner hela tiden, ingen vila, backar som aldrig tar slut, och här betyder aldrig just aldrig. Först en vägg och så en sväng och en vägg till och precis när man tror man är uppe, en jävla vägg till. Och efter krönet ett stup som man knappast tror man ska överleva. Jag böjer mig i beundran för Sixten Jernberg och Ivar Formo som vann OS-guld i just de här spåren. Min respekt är total. När spåret äntligen tar slut sjunker jag ner framför teven inne på en restaurang och ser att det är dimma hemma där Sundby vinner i Kollen. Jag äter en korv, sköljer ner den med ett glas öl och avrundar med kaffe, ostkaka och glühwein. Vilken underbar dag, fucking jävla perfekt. 

2016-02-05. De där förbannade känslorna. Vad ska man ha dem till? Jag vaknade full av oro. Det kändes inte alls bra. Och jag hade ingen aning varför. Allt var som det skulle vara. Men höll jag på att bli sjuk? Kändes det inte som om bihålorna höll på att börja krångla? Skulle jag få ont i halsen, feber? Jag gick fram och tillbaka i hotellrummet. Och kände efter. Finns det något dummare man kan syssla med här i världen än att just känna efter. För man kan ju inte lita på dem, känslorna. De spelar mig hela tiden spratt. Men om det är nånting jag har lärt mig under alla desa år så är det att när känslorna stormar och kaoset råder, då ska man gå tillbaka till sina gamla rutiner, man ska göra precis som man alltid har gjort och så ge fan i resten. Det blev lösningen den här dagen också. Först ut och känna på den skarpa kyliga luften. Sedan först in i frukostsalen när den öppnade. Och därefter, först ut i spåret. Nypreppat. Inte ett stavtag där före mina, inte ett skejtskär. Solen just över åsryggen. Vinden från igår hade mojnat, kom bara tillbaka i korta eftersläntrande stötar. Luften rev lite i lungorna. Men det kunde varit värre. Det är så det är. Det var inget fel på mig. När jag blev varm i tröjan gick kroppen som ett väloljat maskineri. Se där, spår av hovar, två rådjur som hade följt skidspåret och så hört mig komma. Och där, harspår. Tänk om jag hade trott att jag var sjuk och blivit liggande i sängen. Jag hörde snön fräsa under skidorna i nerförsbacken till hotellet. Klockan tolv blev vi hämtade av bussen. Jag satte mig tillrätta i det främre reseledarsätet och plockade fram matsäcken. Solen dunkade på genom den stora framrutan. Jag tog av mig jackan, satte mig tillrätta och mumsade på mina mackor. Brennerpasset, Innsbruck, Seefeld, Oberammergau.

2016-02-04. Molnen var borta när jag vaknade. Den uppgående solen målade Dolomiterna lila. Innan frukosten gick jag ut och tappade nästan andan. En iskall nordan svepte genom dalen. Luften var torr och krispig. Brutal vinter. Ute i det nypreppade spåret var det inte min dag, som det så fint heter. Jag var helt slut från första stavtag. Det gick så makligt att jag aldrig fick upp värmen och den kalla luften rev i lungorna. Som det också så fint heter, jag lyssnade på kroppen, la av redan efter två timmar. Åkte tillbaka till hotellet och värmde mig. Men jag kan ibland ha problem med ändrade planer. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv när saker och ting inte blir som förväntat. Så jag läste lite. Och tog en promenad. Jag åt en lunch. Och gick ut en sväng igen. Jag stal ett äpple i grannhotellet. Och tog en kaffe. Och läste igen. Oro i kroppen. Ett misslyckande, att inte orka ännu en dag med fyra timmars skidåkning. Grubblerier. Jag är 57 år. Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Ingen aning.      

2016-02-03. Det mulnade. Tjocka dimridåer drev fram mellan bergstopparna och skymde utsikten. Jag kretsade först fem varv nere på platån innan jag gav mig upp på åskammen. Tjockan blev plötsligt påtaglig, jag var tvungen att fokusera på nästa stolpe längs spåret för att inte tappa bort mig. Andra tappade bort sig. Två gånger var jag tvungen att peka ut riktningen åt förvirrade tyskar. Sedan började det snöa. Efter en hel månad med blå himmel kom äntligen snön. Snart vräkte den ner. I nerförsbackarna stack den som nålar i kinder och läppar. Till slut snöade glasögonen igen och det började bli svårt att hålla sig i spåret. Men vi gav oss inte. Vi skulle ha våra dryga fyra mil. Jag och Brigt. Vi klev på i snön. Det gick saktare och saktare. Mot slutet var det knappt styrfart. Känns skönt att komma in i värmen sådana dagar. Känns skönt att lägga sig i ett varmt bad, ta en whisky och rulla tummarna en halvtimme.  

2016-02-02. Jag brukar känna av höjden de första dygnen på 2 000 m. Men inte i år. Vad kan det betyda? Att jag har varit här så många gånger nu att jag är på väg att förvandlas till en scherpa? Så tolkar jag situationen. Sherpan Eriksson. Är det någon som behöver hjälp med att bära upp några tält och en låda konserver? Till er tjänst. Sänd ett mejl. Däremot känner jag av Marcialonga. Det känns som om jag har blivit dragen genom en mangel. Kunde passa som utställningsobjekt på en föreläsning i anatomi, finns inte en muskel i min kropp som inte skriker på uppmärksamhet. Värst var det igår. Känns bättre idag. Igår var rena rama disastern. Men idag har jag stakat fyra timmar i höjden, bara avbruten av en spagetti ragu och en flaska vatten på stamhaket Ritsch. Men det kan verka som om det vilar en förbannelse över mig och König Ludvig Lauf som ska gå till helgen. Sist jag var här tvingades jag kasta in handduken på grund av en förkylning. I år är det inställt. Vi får se vad som händer. 

2016-02-01. På högplatån Seiser Alm. Femton grader varmt i solen. 

2016-01-31. Forza Eriksson. Ett år har gått. Jag är tillbaka i Cavalese. Bara för att understryka detta faktum går jag som vanligt in i huvudgatans herrekipering och köper två nya skjortor, en vit med blåa inslag, en svart med vita ränder. Och som alltid lyser solen från en blå himmel i denna delen av Italien. Det som därimot är ovanligt är att det inte finns snö. Inte en flinga. Hela Marcialongas bana på sju mil består av utkörd konstsnö. Hur många arbetstillfällen skapades för att få det projektet i hamn? Som en lång vit orm slingrar sig banan genom dalen över gult fjolårsgräs. Man är alltid osäker inför såna här utmaningar. Årets osäkerhet knöts till att jag ju inte längre har någon kondis. Jag har ju inte sprungit på ett helt år, bara styrketränat, cyklat och stakat. Men det skulle visa sig att mina farhågor var obegrundade. Det gick alldeles utmärkt att staka utan kondis. Visst var jag tvungen att bita ihop sista tredjedelen och när jag sprang, nåja, lufsade, uppför den sista backen med nypålagt klister under skidorna utstrålade jag väl inte direkt elegans, men ändå, jag slog alla mina tidigare pers, tid, placering, placering i klassen. 615 sammanlagt, 109:a i herrar 50-59, 4 timmar, 10 minuter och 8 sekunder. Marcialonga handlar om tre ting, staka, staka, staka. Kanske tur jag har ont i knät så jag inte frestas att sticka ut och springa längre. Eftersom livets innersta mening tydligen är att staka på skidor. Behöver jag berätta hur kvällen rundades av? En flaska Prosecco, glada vänners lag och en flådig ny skjorta. Den vita.  

2016-01-25. Ännu en milstolpe passeras. Måndag kvart över fyra. Några kilometer på väg hem från Hönefoss. Mina blickar på hastighetsmätaren. Till slut börjar den sista nian röra på sig. Den drar med sig samtliga nior och också fyran längst till vänster. Så står talet plötsligt där, 500 000 km. Jag bromsar in på busshållsplatsen vid Snyta och drar i handbromsen. Så nickar jag för mig själv ut mot det tilltagande mörkret. Folkvagn Caravelle från 1995, min gröna mamba, 500 000 km. Vilken trotjänare! 

2016-01-23. Temperaturen utanför fönstret börjar äntligen stiga. Efter veckor med minusgrader ner mot 25 är det idag sketna nio. Men det är också vackert med kyla, rejält på nåt sätt. Snart kommer en ny vecka. Undrar vem av den här världens alla hjältar som ska lämna oss då? Januari går mot slutet. Julen är ju bokläsningens tid men är man en slö gammal sliten vaktmästare som jag så räcker jullektyren långt ut i januari. Årets julkbok blev "Slaugtherhouse-Five" av Kurt Vonnegut, en sann modern amerikansk klassiker som har stått på min läslista länge. Mina höga förväntningar infriades. Det är en underbar bok. Hjälten Billy Pilgrim är en född förlorare och vandrar vilsen genom världen fullständigt utlämnad åt tillfälligheternas spel. Han överlever mirakulöst Andra Världskriget, kommer hem och gifter sig rikt, blir optiker. Men framför allt psykotisk. Livet blir en resa i tiden, både framåt och bakåt. Det är underfundigt, det är roligt, det är hög klass. Tur för oss alla att Kurt är död. Han kunde ju annars riskera att inte överleva 2016. I julklapp fick jag Roy Jacobsens "Hvitt hav". Gode gamle Roy är kanske Skandinaviens bästa stilist och här är han tillbaka på ön Barröy i Nord-Norge. Också här härjar Andra Världskriget och Norge är ockupperat av Tyskland. Ingrid kommer ensam tillbaka till ön hon har växt upp på. Det är ett brutalt liv. Men också vackert i all sin enkelhet. Efter kriget blomstrar ön mer och mer, befolkas av nya generationer. Måtte hälsan stå Roy Jacobsen bi. Vi behöver såna som han. 

2016-01-22. Vad vad det jag sa? Just det, att 2016 kunde bli ett riktigt skitår. Först kolar Dawid Bowie vippen och veckan efter vandrar Glenn Frey till de sälla jaktmarkerna. I New York han också. Jag missade nyheten först och så satte jag mig bekvämt tillrätta och avnjöt Eagles Farewll Tour från Melbourne på YouTube. När jag slängde en blick på kommentarfältet förstod jag att allt inte stod rätt till. Det skulle inte bli en Farewell Tour del två. Det här var det sista. Glenn Frey var död. Det var en alldeles utmärkt konsert. Strålande sång. Rivande gitarrspel. Vilka låtar! Av historiens hundra bästa låtar, hur många kommer från Glenn Frey/Don Henley, sju-åtta? Minnena går tillbaka till Finningevägen i Strängnäs. Jag hade Eagles alla plattor. Jag kunde spela dem om och om och om igen. 

2016-01-17. Hur länge sov jag den här lördagsnatten? 12 timmar? Jag tar det som en dygd, en gåva, att jag kan sova ut. Minns mycket sällan vad jag drömmer. Är väl en sund snubbe, inga obearbetade trauman som ligger och lurar här inte. Minus 25 utanför fönstret. Det var ett jävla klagande innan jul om att vintrarna var ett minne blott. Nu en halvmeter snö, skidspår överallt, och minusgrader så det räcker och blir över. Lördagskvällen urartade, rena rama orgien i alkohol och rock n roll.  Jag surfade in på YouTube. Blir bra ljud om man kopplar datamaskinen till förstärkaren och till högtalarna. Ett ganska bra alternativ till Spotify och plattor. Med en chokladkaka som efterrätt och ett glas rödvin som ständigt behövde fyllas på startade festen. Och den startade givetvis med en hyllning till David Bowie. Kolla in "Sound and Vision". Vilket band! Det är när man har sett och hört sånt som man blir fullständigt iskall när alla de här kvacksalvarna dyker upp i teverutan. Allsång på Grensen, på Skansen. Andra godbitar är ju konserten när Dylan firades 30 år som artist. "My Back Pages". Jag tappade hakan fast jag var ordentligt på sniskan. Så oerhört bra de bästa är när de är bra. Jag och rödvinet gled sedemera över till Springsteen. Grabben har ju inte skrivit en låt på decennier, men underhålla det kan han. Inspelningarna från London både 2012 och 2013 är lysande. Skärpan i bilderna har blivit så bra att man ser mimiken till och med på folk ute i publiken. Till slut gled jag över på ett av mina favoritband, Status Quo. Finns inga som kan rocka som Status Quo. Många fina låtar javisst, men det är svänget som är i centrum här. Så kallade hårdrockband kan slänga sig i väggen, gärna tillsammans med töntarna från Skansen. Jävlar vad det spelas. Remedy Tour från 1987. Kan någon hitta ett motstycke när det gäller spelglädje? Det som utmärker YouTube är ju annars det visuella. Är det något vi grabbar på 50 plus gärna glömmer så är det hur vi klär oss. Hur många av oss kan namnet på en välklädd man? Jag kan bara tre, möjligen fyra-fem. De tre är David Bowie, Keith Rickards och Leif Eriksson. De två möjliga, en hårsmån innanför, är Mick Jagger och George Harrison. Neil Young, Ulf Lundell, Plura. Vilka jävla sluskar. Man kan alltså lära mycket av att tillbringa en kväll framför YouTube. Som till exempel att det finns tre sorters män, det italienska modelejonet (Bowie och Eriksson), sjörövaren (Richards och Eriksson), och så sluskarna (resten av packet). Hur gick det då med de 25 kalla minusgraderna? När kvicksilvret kröp upp till 18 stack jag ut och stakade två timmar, påpälsad. Bara två veckor kvar till Marcialonga. Då gäller inga bortförklaringar. I känd David Bowie-stil ska jag gå inn i herrbutiken vid huvudgatan i Cavalese och tjacka ännu en skjorta. Slim fit. Tvättbrädan på magen ska synas. Kanske en gul i år?

Elfte januari. Min födelsedag. 57 år nu, ingen ungdom längre precis. Dagen jag blev femtio dog orienteraren Jon Tvedt uppe på åsen ovanför Bergen under ett träningspass. Den här födelsedagen dog David Bowie. Han kolade vippen i en sjuksäng i New York. Det är det vi håller på med, vi dansar en sommar och så kolar vi vippen. Bowie var stor på sjuttiotalet, jag köpte hans plattor då. De står förresten fortfarande i en lång rad på golvet under bokhyllan i biblioteket. Kan inte slänga dem. De hörde till när jag dansade en sommar. Dagen firades sedvanligt med en familjemiddag i Drammen på söndagskvällen. Jag fick ett par tajts och en bok om whisky. De känner mig tydligen efter alla dessa år, den alkoholiserade träningsnarkomanen. Sedan strömmade gratulationerna in, farsan, syrran. Och inte minst från mina närmaste vänner: Marcialonga.it och Norwegian.no. Finns inte mer trofasta vänner än de som tjänar pengar på en. Kvällen idag avnjöts med stil. Först ett styrketräningspass ute i ladan. Sedan grillad kyckling och en Pripps Blå. Ett glas whisky till efterrätt nummer ett. En chokladkaka till efterrätt nummer två. Till slut sjönk jag ner framför teven, såg "House of Cards" på Netflix och rundade av med Neil Young på Youtube. Så var det när jag dansade en sommar. 

2016-01-09. Det blev som det brukade bli. Efter flera veckor med frosserier var jag less. Jag var trött på kött och såser och kokt potatis och kokta grönsaker och alldeles för stora portioner. Jag var trött på resterna i kylskåpet och i frysen. Jag var less färsk frukt och torkad frukt och godis och choklad. Jag var till och med less alkohol. Det hade varit för mycket för länge. Jag längtade tillbaks till normalen. Jag längtade hem. Av bara farten kastade jag ut julgranen. Sedan började jag banta. Jag gillar inte att känna mig fet. Jag gillar heller inte att förlora kontrollen, inte styra skutan i mitt eget liv. Det blev havregrynsgröt med sylt och ett kokt ägg till frukost. Det blev en sallad med tonfisk till lunch. Och en liten portion husmanskost till middag. Bara vatten. Och lite frukt. Och en till två timmar med daglig träning. När fredagskvällen kom var jag tillbaka i gammal fin form, 65 kg. Jag firade med lite nötter och ett glas whisky. När lördagen kom stakade jag in till Slottet. Det var en grön jul men vit januari. Ju längre jag kom in i skogen desto djupare låg snön. Jag fick spåra. Inte en enda bil hade varit inne bakom bommen. Den kalla lätta snön nådde mig långt upp på skenbenen. Det var då jag fick betala priset för att ha gått ner tre kilo. Redan efter en timme gick jag in i väggen. Jag var helt tom. Jag stakade några minuter. Tog en paus. Stakade några minuter igen. Så där höll jag på. I dryga tre timmar. Efteråt kom belöningen. Maten smakade igen. 

2016-01-06. 2016 är här. Kutym är att önska alla ett gott nytt år. Men jag kan säga en sak direkt. Det här blir ett jävla skitår. Mycket ska man vara med om, men att ens knä bara blir sämre och sämre tycker jag övergår det mesta. Jag menar, få ont i knät när jag försöker åka skidor är tämligen svårsmält. Fattas bara att bilmotorn skär eller att en istapp dråsar ner i skallen på mig. Jag kan inte diagonala längre, och heller inte skejta. Så då blir jag stående att staka. Och sitta på testcykeln. Varnar alla er som kommer att träffa mig i vår. Förbered er på att möta en broiler, lår som stubbar, överarmar som klubbor, och tvättbräda på magen. Måste tänka på att kompensera med min intellektuella look, långt lockigt hår och runda glasögon. Kanske ett pannband också, så sjörövaren i mig inte blir borta.