2019-08-13. VM i orientering startar. Ett gäng 60-åringar samlas. Alla födda 1959. Alla orienterare.
Tore Sagvolden, Jörgen Mårtensson, Stefan Branth, Jon Bjørgum, Kai Martin Lunde, Erling ?, Egil Iversen, Erik Unaas, Christer Skoog, Jan Nilsson, Leif Eriksson, Knut Mathisen, Anders Borg, Anders Larsson, Tor Marntell, Håkan Blomgren, Björn Reger. Per Forsberg född 1962.
2019-08-12. Hösten är på frammarsch.
2019-08-10. Cykelvasan. Jag var med. Jag deltog. I en tid när jag har lagt av med att jaga resultat deltog jag. Mina träningsmängder har sjunkit, mina tider på cykelrundorna har inte varit i närheten av persen från de senaste åren. Men jag startade. Och tog det lilla lugna. Efter ett par km vände jag mig om och såg bakåt, inte en käft att se, soprent, jag låg sist i min startgrupp. Och tur var väl att jag gick lugnt ut, fast jag var trött på mitten så orkade jag genomföra med hedern i behåll. Jag plockade placeringar från Mångsbodarna och in i mål, hela 700 faktiskt. Sista milen åkte jag om folk som tidigare hade åkt om mig. Till slut drog jag av en riktig rökare till långspurt sista km. Kanske mitt taktiskt bästa cykellopp någonsin. Men så mycket sämre jag har blivit det sista året, nästan halvminuten på km. Sluttid 4.02.52. Plats 167 i M60. Plats 3603 sammanlagt. Och så hann jag i mål innan det började regna. Gud vill mig som vanligt väl.
2019-07-27. Semester i Italien. 40 grader i luften och 30 i vattnet. Eftersom jag aldrig är sjuk så behövde jag heller inte en lugn och slö vecka i värmen. Jag sprang och simmade. Löpningen blev rena rama skämtet, lufsning. Men simningen gick inte så tokigt.
2019-07-20. Jag är aldrig sjuk. Jag tyckte jag ofta var förkyld när jag var ung, men som stenhård 50-åring var det inget som bet på mig längre. Vikingar är aldrig sjuka. Sjukdom är för kärringar, en felaktig tanke hos förlorare som behöver något att skylla på när de inte orkar se sitt eget tillkortakommande i vitögat. Jag är alltså inte sjuk, jag är bara inne i en liten svacka just nu. Det började förra måndagen. Jag tyckte det gick i segaste laget ute på rullskidorna. Ofta kan man vara lite seg i starten men så kommer man igång och det ordnar sig. Det ordnade sig inte. Halvvägs var jag helt slut och jag började sista milen bekymra mig över om jag skulle orka hela vägen tillbaka till bilen. Jag orkade. Men det tog på krafterna. Natten efteråt vaknade jag med halsont. Men det gick över på dagen. Och kom tillbaka nästa natt igen. Jag drog ner på träningen, stod och fjuttade lite i stakmaskinen bara. Jag var alltså inte sjuk, bara lite sliten. Jag jobbade. Vikingar gör det, jobbar. Men när jag kom hem var jag totalt färdig, låg och sov framför teven med Tour de France på. Fast jag inte var sjuk fick jag feber och skallbenet fylldes av bomull. När helgen kom bestämde jag mig för att skärpa mig, att sluta vara så förbannat mjäkig. Jag kavlade upp ärmarna och gick ut i trädgården och sågade grenar. 20 minuter senare låg jag i skuggan på altanen och höll på att dö. Svetten rann, lungorna rosslade, huvudet värkte. Fast jag inte var sjuk letade jag fram huvudvärkstabletter och slemlösande brustabletter. Jag orkade inte röra en fena. Nu har jag snart inte tränat på två veckor. När hände det senast? När jag hade njurbäckeninflammation? Jag läste just att Gyllene Tider har ställt in delar av sin sommarturné. Orsaken är att Per Gessle har sommarinfluensa. Det är flera än jag som är inne i en liten svacka.
2019-07-06. Tiden går. För sisådär 15 år sedan gick vi med hela familjen och såg rockbandet Madrugadas avskedskonsert i Spektrum i Oslo. Nu är ett av Norges genom tiderna bästa kultband tillbaka på scenen. Vi åkte till Kongsberg och var med på noterna. Femton år senare. Ja, tiden går men kvalitet består. Vi var inte de enda orienterarna i publiken. Vilka dyker plötsligt upp i vimlet? Mot slutet av 70-talet blev de kallade ”Sölvguttene” av oss svenskar. Namnet anspelade på den kända barnkören från just Kongsberg (där man har silvergruvor). Men namnet uppstod också av den just uppkomna situationen att vi svenskar klarade av att slå de här norrmännen i orientering. I alla fall på 70-talet. I alla fall ibland. Vi får väl bara erkänna att de sedan för det mesta gjorde slarvsylta av oss när det gällde som mest. Plötsligt står de bara framför mig i sommarkvällen. Tillsammans tränger vi oss fram mot scenen så långt det går innan trummisen räknar in den första låten. Ja, tiden går. Och kvalitet består. Vissa kvällar är det mer magiskt att vara människa än andra. Vissa kvällar faller alla brickorna på plats och ens egen historia knyts ihop till ett enda närvarande nu.
Tore Sagvolden, Leif Eriksson, Morten Berglia och Øyvin Thon, tre före detta världsmästare i orientering och en kommande (PreO). Eller för att uttrycka det så här. Tre Sølvgutter med en guldklimp i mitten.
Juli är här!
2019-06-29. O-festivalen medel. Efter ett par glas öl i Larvik och en campingnatt i bilen var jag klar för ett nytt race i skogen. Ända till jag skulle springa till start. Då var det morsning och goodbye. Benen var stela som telefonstolpar och inne i knäna skar det som från skalpellknivar efter gårdagens urladdning. Det blev mer turistens klagan än orienteringslöpning i den kuperade och krävande terrängen. Jag klarar mig nog skapligt uppför men nerför backarna och i bökig skog har jag blivit fullständigt värdelös. Så jag sprang lite och gick lite och sprang lite och gick lite. Jag till och med bommade. Två gånger. Sluttiden 54 minuter på en medeldistans är inget man hamnar i historieböckerna för. Men kul hade vi det. Och solen den sken.
2019-06-28. O-festivalen sprint. Jag och Roar bestämde oss för att åka ner till Larvik under årets O-festival i orientering och köra ett par race. Det var fint väder, högsommar, och kändes som om vi åkte på campingsemester. Sprinten gick på kvällen. Jag startade sist, en minut i åtta och det började nästan skymma inne i granskogen. Det var riktigt kul att springa. Jag försökte fläska på så mycket det nu gick med mina stela och ömmande knän. Snubblade en gång och tappade väl fem sekunder där, annars gick det bra. Kom på plats 14, två minuter efter vinnaren. Det tycker jag är ett bra resultat. Jag är inte snabbfotad längre.
2019, Midsommar. Säsongen har varat länge. Fågelsäsongen. Men är man för upptagen med sig själv så uppfattar man inte allt det som sker runtom. Jag har inte hängt med i svängarna när snön sakta drog sig tillbaka från ängarna och alla fåglar kom tillbaka igen efter en lång vinter på sydliga breddgrader. Istället för att vara den observerande iakttagaren som jag brukar vara så har jag varit upptagen med att brottas med mig själv. Min egen existentiella sextioårskris har tagit all kraft och energi, dessutom tydligen också min externa uppfattningsförmåga. Det som väcker mig ur dvalan är en stenskvätta som jag aldrig har lagt märke till tidigare. Det är morgon. Jag har druckit en kopp kaffe i köket och läst morgonnyheterna på telefonen. Så går jag ut till utedasset och på vägen dit blir jag anfallen från luften. En liten krabat flyger över min skalle och tjattrar så det står härliga till. För att markera allvaret i situationen störtdyker den mot mig några gånger. Det hela får givetvis motsatt effekt, jag blir nyfiken istället för bortskrämd. Tillbaka inne i huset plockar jag fram fågelboken och dammar av kikaren. Det kan inte vara når annat än en stenskvätta. Fjäderdräkten och tjattret stämmer. Och så häckar den i ängsmarker, och då gärna under stenar, där av namnet. Ängar har jag gott om, men inte stenar. Jag gissar därför att äggen ligger gömda i en annan slags håla där ute i det höga gräset. Den kritvita övergumpen som bara syns när den flyger är verkligen karaktäristisk och avgör saken. Jag har en stenskvätta på ängen, snart en liten familj. Det tycker jag är storartat. Jag sätter mig på terrassen för en stunds kontemplation. Fågelsäsongen är här. Sommaren är här. Ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag som går. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Det känns som om jag har varit på språngmarsch så länge nu, jagat den där ryggen på konkurrenten framför mig under så många år. Nu har jag äntligen kommit ifatt honom och så när jag ska passera honom ser jag i ögonvrån att det är mig själv jag passerar, ingen konkurrent. Inget fel med det, att man jagar. Det kommer mycket bra ut av den där jakten. Men man bör veta varför man gör det. Den där tröttheten som jag har känt av under de senaste åren har fört mig till insikten om vad det är jag håller på med. Sanningen är att jag har jagat resultat hela livet för att uppnåendet av resultat har definierat mig som person. Men så behöver det ju inte fortsätta i all evighet. Man kan ju ändra sig. Man kan ju inse att man inte behöver springa ifrån sig själv varenda jävla dag. Man kan till och med förstå att det kan vara skönt att lagga in årorna och bara låta ekan sakta glida fram över vattenytan. Jag lyfte kikaren till ögonen och följde än en gång min stenskvätta i flykten mellan trädgrenarna och det höga gräset. Så satt jag kvar i stolen och bara lät minuterna sakta ticka fram.
2019-06-15. Benke 60 år. Sommarnatt i Glava.
60-åringarna Eriksson och Djuvfeldt.
Öppet DM Uppland TempO. Jag vinner årets andra TempO, min första seger i Sverige. Om jag får säga det själv så var det på tiden. 0,3 i ranking.
Strängnäs. Tolfte till femtonde juni.
Träningspass.
Årets första smultron.
Århundradets generation Ericsson, Mårtensson, Eriksson och Hallberg slår klackarna i taket.
PreO Väst, dag 3. Den nya generationen tar över.
Familjen och klubben
2019-06-02. PreO Väst, Uddevalla. Flytet från gårdsdagen fortsätter. Men det är kinkigt, skala tretusen och femmeterskurvor hör liksom inte ihop. Men jag tolkar kartan rätt, gång efter gång, när den ena världsstjärnan efter den andra snubblar. Vid näst sista får jag stora problem. Punkthöjden ligger rätt men jag ser ingen höjd, bara en rishög. Jag väljer rätt ännu en gång efter utdragna överläggningar med mig själv. Men jag är så slut att jag snubblar på sista skärmen. Den är så enkel att jag går i den gamla fällan att överbearbeta uppgiften. Jag krånglar till det enkla och förlorar segern i dagens sista stämpling. Men jag blir trea. Det fina i kråksången är ju att Arno är tvåa och Magnus fyra, både den egna familjen och hemklubben dominerar. 0,06 i ranking. Manna från himlen.
2019-06-01. PreO Väst, Lysekil. Äntligen en bra karta. Och bra banläggning. Jag blir bortkollrad direkt, lurad på första, som många andra. Det är okey att bli lurad. Värre är att stämpla fel. Jag gör det igen, nu på nian. Jag vet inte hur det kan hända. Jag tappar andraplatsen här och blir sjua med två fel. Givetvis vinner jag tidskontrollen, tre rätt på nio sekunder. Usain Bolt. Lucky Luke. Leif Eriksson.
2019-30-31. PreO Väst, Tanumshede. Jag startar riktigt bra, har full kontroll länge. Jag ser bluffen som fällde så många på femte kontrollen. Till exempel. Till slut bommar jag 13:e. Det är samma fel som jag gjorde i Fredrikstad. Jag missbedömer i djupled. Efter kartbytet faller hela tävlingen sönder. Min åsikt. 15:e är ytterst tvetydig och området där de sju sista skärmarna sitter är mycket underligt. Jag blir helt ställd. Kartan stämmer inte. Tiden rinner ut utan att jag vet vad jag ska svara. Fem fel plus tidsfel. Plats 25. Mardröm.
2019-05-28. Jag har varit med om det förr. När vintersäsongen töat bort och mängdträningen automatiskt skruvas ner vaknar kroppen till liv fram mot juni. Att pollensäsongen också är avslutad gör ju inte saken sämre. Plötsligt kommer jag i stakform på rullskidorna i början av juni. Mina pers på rullskidor kommer alltid på försommaren. Det här var en sådan dag. Eftersom jag blev så urbota sliten dagen innan tog jag det lilla lugna. Men det gick helt enkelt inte. Stavarna levde sitt eget liv och skidstavar är ju gjorda för att staka. Det gick så lätt. Synd att jag inte tittade på klockan när jag stack. Men det gör det samma. Jag hade en härlig halvannan timma i ljusgrön försommargrönska. Så ska livet levas. Med fart. Med stark kropp och finslipad teknik.
2019-05-27. Jag har haft ganska bra ben hela våren när jag har cyklat. Den här måndagen var inget undantag. Jag körde rundan runt Slottet. Och jag fläskade på ganska skapligt. 40 minuter upp till Steinsvollen är inte bra, men det är heller inte direkt dåligt. Så började det regna, ett iskallt majregn. Jag började frysa och om jag inte försökte persa på rundan så låg jag på av ren överlevnadsinstinkt, ville inte frysa ihjäl. Kom hem på 1.21.40. Jämfört med tidigare i vår då jag hade 1.38 så var det här ju riktigt bra. Förvisso långt ifrån perset på 1.11. Men man blir ju äldre. Och bryr sig mindre. Efteråt kröp jag ner under en filt och körde på med Netflix. Om inte förr så kände jag hur trött jag var, hur gammal jag var, hur dåligt tränad jag var. Lårmusklerna kokade under filten och det värkte i hela kroppen. Så är det. Men jag somnade nöjd med mig själv.
2019-05-26. Istället för att avsluta karriären på toppen och lägga upp benen på närmaste stol för att där sittande kunna njuta av alla framgångar och inkasserade segrar, fingra på lagerkransarna, låta isbiten i whiskyglaset klirra, så hände något annat. Jag kastades, eller jag kastade mig själv, beroende på hur man ser det, ut i jordens existentiella kris. Istället för att njuta började jag bekymra mig. Tänker man efter finns det mycket att bekymra sig för, det är bara att välja och vraka mellan alla apokalyptiska teman. Jag valde, som så många gånger förut, min egen existentiella favorit – vad ska jag göra med resten av mitt liv. Fågel Fenix föddes ur askan, kaos är granne med Gud. Att säga att jag har kommit helskinnad ut på andra sidan är att ta i, men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan inse, och då också formulera att jag är i kris. Eftersom jag är den typen som tycker att livet ska vara fantastiskt, alltid, varje sekund, så är den insikten en stor framgång. Smärtan av att vara i kris pockar på att den ställda frågan kräver ett svar. Så länge det svaret dröjer fortsätter smärtan att plåga mig. Och den smärtan kan inte dämpas av vare sig alkohol eller andra former av livsförnekelser. Smärtan måste genomlevas och göras konstruktiv. Jag börjar ensa glädje igen. Jag börjar förnimma ett liv efter 60, ett liv med andra värden än de som hittills har format mig. En livsstil baserat på att jaga resultat byts sakta men säkert ut mot en livsstil präglat av att ta dagen som den kommer. Den gamla klyschan att fånga dagen blir mer och mer aktuell ju mer jag tänker på saken. Fortsättning följer.
2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.
2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM.
Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.
2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.
2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.
2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.
2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.
2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.
2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet.
Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås
2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.
2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni.
2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.
2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni.
2019-04-17. Ibland tappar man grejor. Jag har tappat bilnycklar och plånbok och mobiltelefon. Ibland hittar man det man tappar, ibland inte. Mina bilnycklar kom aldrig till rätta, men telefonen dök upp igen. Det jag har tappat den här gången är glädjen. Det är tough shit, att tappa glädjen. Glädjen har ofta varit en trotjänare i mitt liv, så det är en kär vän och en trogen livskamrat som plötsligt har försvunnit. Jag vet egentligen inte hur det gick till. Det bara hände. Jag stod bara där och liksom grävde i byxfickan efter den förbannade nyckeln som borde ligga där. Planen min var att bli lycklig genom att genomföra alla mina projekt, skriva böcker, åka skidor, springa orientering, ha en familj, ha ett bra jobb. Och efter att alla projekt var mission completed så skulle jag bara skörda frukterna av mina framgångar och tälja guld med kniv resten av mina år som pensionär. Det gick skit redan första minuten. Är det så enkelt att livet är vägen man går, inte målet man kommer fram till? Jag börjar ana att den gamla klyschan innehåller mer visdom än först antaget. Så fort jag la ner mina vapen och begravde alla tänkbara ambitioner förlorade jag glädjen. Det räcker liksom inte att bara vara människa. Blir glädjen borta när man slutar kriga? Om så är fallet, varför har ingen talat om det för mig då? Antagligen av den enkla anledningen att jag inte hade lyssnat. Och varför kasta ord till döva öron? Så nu lär jag den hårda vägen. Jag sitter här tom. Jag hör fåglar kvittra, jag värms av solen, jag ser människor runt mig som är beroende av mig och till och med fulla av beundran. Men jag är likaledes tom, tom som en uppochnedvänd hink.
2019-04-14. Grusvägarna är fortfarande leriga men asfalten är torr. Jag och Gjermund cyklade en söndagsrunda. Det gick överraskande lätt. I alla fall de första två timmarna. Kul det där att ha bra ben. Men sedan kände jag att jag börjar blir dåligt tränad. Sista halvtimmen gick det bara tyngre och tyngre. Inte så konstigt. Jag har väl halverat min träning den sista tiden. Passet var rätt trevligt. Det gäller bara att komma sig ut. Jag har svårare och svårare för det där, att komma mig ut. Räknar kallt med att det kommer att vara så en stund nu, säkert hela året, kanske nästa år också. Vad vet jag, det kanske kommer att kännas så här resten av livet.
2019-04-13. Jag gjorde jordens klipp på Biltema. De sålde kedjor till motorsågar för halva priset mot vad Husqvarna tar. Så jag bytte kedja, fyllde på bensin och kedjeolja och drog igång mitt lilla rytande orange monster. Sedan mejade jag ner lite av varje, några björkar, några granar, några tallar i skogskanten. Jag gallrade. Jag kapade. Jag samlade ihop grenar till en ordentlig rishög. Sedan började jag hugga ved. Kommer att ta hela påsken att bli färdig.
2019-04-07 PreO Syd dag 3. Jag öppnar starkt. Som vanligt. Jag prickar in de sex första utan problem. Så kommer sjuan. Banläggarfel. Enligt facit ska skärmen sitta fel men jag ser ju att den sitter hyfsat rätt. Kunde aldrig drömma om att man opererar med så små marginaler. Fortsätter att gå bra men så förlorar jag allt på de två sista kontrollerna. Jag tappar liksom skärpan och hemfaller åt gamla synder och stämplar innan jag har jobbat färdigt. Jävla skitdag. Tre fel. Placering 20.
2019-04-06. PreO Syd dag 2. Gårdagskvällens succé ska föras vidare vid Brösarp på ultralång distans, tre timmars gåtid, 38 kontroller. Jag öppnar magiskt och spikar de 21 första skärmarna. Sedan blir jag naiv. Ska det vara så inihelvete svårt att hålla koncentrationen hela vägen? Ja, det ska det. Tydligen. Jag får fel på två kontroller utan att jag upptäcker finterna. Helt bortkollrad. Dessutom orienterar jag plötsligt fel på ytterligare en. Mörkret blir totalt när jag sedan bommar på tredje sista, men i sanningens namn ska sägas att det var en jävla skitkontroll i ett område med usel kartritning. Det blir öl och smågodis som tröst. Klen sådan bör tilläggas. Placering runt 20.
2019-04-05. Preo Syd dag 1, natt. Efter en lång resa hemifrån Norge anländer de tre musketörerna Svein Jakobsen, Sigurd Dæhli och Leif Eriksson Skåne och Åhus. Vi visar direkt var skåpet ska stå. Efter en lång vinter med mental träning sopar vi banan med motståndarna och tar en dubbelseger på full poäng. Sigge överraskar med att lösa tidskontrollen på elva sekunder och vinner fem sekunder före mig. Jag drar in 0,3 i rankingpoäng och detta skålar vi för med champagne.
Norsk (nåväl) dubbelseger i Preo Syd
2019-04-01. April är här. Så också Skunken. Efter att böckerna försmädligt fastnade i tullen har de nu anlänt försenade. Men den som väntar på nåt gott...
2019-03-23. Jag har kommit till erkännandet att jag inte är Stålmannen. Jag är heller varken Läderlappen, Tarzan eller Lucky Luke. I perioder har jag trott det om mig själv, att jag var oövervinnlig och att jag kunde dra snabbare än min egen skugga. Nu är det inte så längre. Jag håller med andra ord på att landa och efter noggranna övervägningar har jag bestämt mig för att buklanda istället för att riskera en riktig stört i brinnande inferno. Jag buklandar med soppatorsk och kritiskt låg spänning kvar i batteriet. Men jag landar kontrollerat. Att åka Birken hjälpte mig att inse hur sakernas tillstånd var, hur det egentligen låg till. Jag balanserar på knivseggen till utbrändhet. Det är bara att erkänna faktum. Och jag har inga andra att skylla på än mig själv. Jag har pressat mig för hårt under alldeles för lång tid. Payday är här. Jag har förstått det. Och jag har börjat ändra mig. Min vana trogen drog jag igång på störten idag. Fast vädret var alldeles strålande så höll jag mig inne. Istället för att plocka ut cykeln eller staka iväg längs vägen fyllde jag en hink med varmt vatten och tvättade husfönster. Med lite musik i bakgrunden blev det en fin stund, en kontemplationens förmiddag. När jag ändå var i farten frostade jag av frysskåpet och städade i ladan. Ingen stress, inget högt tempo. Jag tar det lilla lugna och bidar min tid. Jag ger fan i allt och alla. Jag ska satsa på jobbet de sista få år jag har kvar i arbetslivet, lämna med flaggan i topp. Jag ska hålla mig hemma på Myrbråten istället för att resa land och rike kring för att tävla. Jag ska träna mindre och kortare och saktare. Jag ska sluta skriva. Jag ska unna mig mina lediga dagar och istället för att jäkta på ännu fler framgångar ska jag sitta här med min brasa och min Webergrill och mitt whiskyglas och mina latinamerikanska cigarrer och bida min tid. Jag ska bida bida bida och sluta skida skida skida. Det återstår att se hur länge det varar. Men jag måste lyssna, inte bara på Ulf Lundell. Jag måste lyssna till mig själv. Svårt det där, finns ingen som viskar så lågt som en själv. I tillvarons brus måste jag lyssna in var jag egentligen befinner mig och vart jag är på väg, måste spetsa öronen och höra efter riktigt ordentligt.
2019-03-17. Halva mars har redan gått. Men vintern håller taget.
2019-03-16. Birken. Så la man sig i soffan igen med kaffekoppen i handen och skruvade på teven för att kolla på Birken. Nej, jag bara skojar igen. Jag stod faktiskt på startlinjen den här gången. Jag anmälde mig redan tidigt i höstas för att sätta press på mig själv. Jag har ju börjat inse hur lat jag har blivit. Birken går över tre fjäll och är alldeles för kuperad för att, som jag numera gör, staka sig fram. Det gick riktigt hyfsat den första backen men så småningom tog krafterna slut. Jag var helt slut på toppen av det första fjället efter att ha stakat mig upp 500 höjdmeter på de första 15 km. Jag överlevde det andra fjället men när det tredje kom var tanken tom. Jag var tvungen att gå ut ur spåret och saxa uppför backarna. Och det var ingen springande och hoppande saxning precis. Att jag skulle torska mot orienterarna Eirik Näss-Ulseth och Audun Strandli kom ju inte som någon överraskning direkt, men dessutom fick jag bita i gräset mot Urban Hallberg och Jaromir Sramek. Men det måste jag tåla. Jag fick i alla fall medalj, min första i Birken på skidor. Och vi hade fint väder. I skrivandets stund har det blivit söndag och snön vräker ner, har säkert kommit tre dec inatt. Hur hade det blivit att åka Birken i snöstorm? Jag ryser vid bara tanken. Jag kom på plats 133 i H 60, tid 4.04.20, medalj med hela åtta minuters marginal. Mission completed.
Efter målgång gratulerar jag Jaromir Sramek som slog mig med 11 minuter.
2019-03-10. Så som livet ska levas. Ett långpass på skidor i vackert vinterväder med kompisar.
Vacker vinterdag i skogen med Roar och Gjermund
2019-03-01. Mars. Kanske det hjälper att gnälla lite. Eller kanske det helt enkelt bara är så att livet efter 60 är rena rama bergochdalbanan. Med mars kom kalla nätter och varma eftermiddagar. Spåren frös på och blev stenhårda. Killarna i sina spårmaskiner uppe på Ringkollen fräste upp spåren i dagsmejan och lät de sedan frysa till räls om natten. Plötsligt sjöng det under mina skidor igen. Plötsligt stod solen högt långt ut på eftermiddagen. Plötsligt forsade jag fram i spåret igen. Först skejtade jag upp backarna mot Lövlia. Jag fick nästan inte mjölksyra, kunde ha fläskat till ännu mer om jag hade sett en norsk klubbjacka som jag kunde forsa förbi. På Spålenvägen stakade jag upp hela långbacken utan att dö. Jag tänkte tanken att vända och köra ner igen bara för att ta den en gång till. Men klockan gick. Och det var fredag. Och jag ville hem innan det blev mörkt. Och i kylrummet stod en flaska whisky och väntade. Jag har hittat min batteriladdare.
2019-02-27. Mörker. Vem fan är det som har snott min batteriladdare? Jag har letat överallt nu men hittar den ingenstans. Jag har letat i lådor och skåp och till och med under kuddarna i soffan. Nada. Min ström håller på att ta slut. Min startmotor behöver startkablar för att ens hosta igång. Lamporna blinkar rött, rött, rött. Tydligen tålde jag inte att fylla 60. Men det var ju inte så att jag blev alldeles kraftlös över natten. En titt tillbaka i backspegeln ger intryck av att jag inte har varit i nåt särskilt bra slag sedan superloppet i Marcialonga sista helgen i januari 2018. Hela cykelsäsongen sommaren 2018 var som tuggummi, jag vevade på men det gick bara segare och segare. Som tur var så räddade jag några skapliga resultat genom bra orientering på både SM och O-ringen. Men både Vasan och Birken var blytunga upplevelser. Och den här vintern har inte varit nåt undantag. Jag kämpar på i spåret. Men det enda jag tänker på medan jag stakar fram är att det ska bli skönt att komma hem igen och tända en brasa i köket och hälla upp en bira. Att fylla 50 var bara kul. Att fylla 60 en riktig käftsmäll.
2019-02-17. Skunken är här!
Universalgeniet Eriksson har bidat sin tid länge nog nu borta i de norska skogarna. Resultatet har blivit en ny bok, den första på flera år. Den dråpliga historien S.K.U.N.K. ges ut av Lange förlag och börjar således:
När han lyfte årorna och vilade på tagen droppade vattnet ljudlöst från årbladen och skar två parallella snitt av prickar i tjärnens annars orörda vattenyta, ett på varsin sida av båten. Han rodde försiktigt, som för att inte störa, som för att förorsaka minst möjliga oreda i den annars så perfekta höstmorgonen. Dimman började lätta i takt med att ljuset omärkligt blev vitare och vitare som en förvarning om att solen snart skulle gå upp. Det var så vindstilla att när han vilade på årorna och följde skogskanten med blicken så kunde han se de höstgula bladen från björkarna singla rätt ner i saltomortaler och skruvar.
Men han rodde också försiktigt för att inte väcka mannen som satt hopsjunken som en hösäck i aktern av ekan. Han ville komma ut lite längre på djupet innan mannen vaknade och han ville gärna stjäla några extra minuter åt sig själv där ute på den spegelblanka ytan. Han hade varit här tidigare och han uppskattade det lika mycket varje gång. Ute på tjärnen fylldes han av en hittills oöverträffad känsla av eufori, en klarhet enklare än allt annat han hade upplevt, den underbara friska fläkten av historiens vingslag, stillheten i orkanens öga.
Mitt ute på vattenspegeln drog han in årorna och lät den rödfernissade ekan mista farten tills den slutligen låg alldeles stilla. Inne i bröstkorgen kände han upphetsningen sjunga som en sång. Det var bara minuter kvar nu, bara några få lugna och harmoniska ögonblick inne i tillvarons pupill, innan kastvindarna kom och sopade allting med sig i grymhetens kaotiska virveldans. Han rätade på ryggen och drog några djupa andetag. Så blundade han och log åt existensens samstämdhet.
Plötsligt flaxade det till borta mot vänster. Han ryckte till av det abrupta avbrottet i friden och öppnade ögonen.
Boken kan beställas i en svensk bokhandel nära dig. Den kan också beställas med signering direkt av mig men då kan porto tillkomma.
Vi hörs!
Hälsningar.
Boken.
Geniet.
2019-02-09. Februari. Borta bra men hemma bäst.
Langsjø i februari. Dagar med blå himmel blir avlösta av mildväder.
Åkte ifrån ett vackert Cortina i gryningen.
Toblach-Cortina inställt 2019 på grund av för ymmigt snöfall. Träningstur istället.
2019-01-27. Marcialonga. Det gick rätt bra i starten. Men det låg finkornig snö i spåret som gjorde att det inte gled så bra som förväntat. Och efter en stund blev jag trött. Det sprakade liksom inte om mig som det gjorde ifjol och 2015. Jag krigade på så gott det nu gick, försökte åka taktiskt, med andra ord, inte dra i onödan. kom på plats 36 i den nya klassen 60+. Jag vet att jag inte är lika bra som förra året. Men man hoppas ju alltid. Plats 811 sammanlagt. Det får duga. Och en veteöl är alltid en veteöl.
2019-01-22. Marcialonga minus fem dagar. Förvisso kan man tänka att snubben Eriksson och snubben Gud har något otalat med varandra, att de är i konflikt, ligger i skyttegravarna och pangar på mot varandra. Man kan läsa det mellan raderna. Om man vill. Men man kan också tolka situationen annorlunda. Man kan tänka att de kivas lite, ger varandra ett tjuvnyp när tillfälle ges. Men att de i grund och botten gillar varandra rätt skarpt. Man kan tänka att det suger ganska ordentligt när bilhelvetet inte startar på parkeringsplatsen bakom jobbet i minus nio klockan halv sex om kvällen. Men tänk dig detta scenario. Du sticker upp till Ringkollen efter jobbet. Det är svinkallt, minus femton, på gränsen till att åka. Du åker iväg med pannlampa och fryser som en hund. Ett par timmar senare är du tillbaka vid bilen. Det är kolsvart runt dig, du byter om i pannlampans sken. Du huttrar, fryser som en tokidiot speciellt om fingrarna. Så startar inte bilen. Hur kul är det? När man betänker att snubben Gud kunde hitta på såna saker så får man vara nöjd med att dylikt tillåts hända i civiliserade strök dit bärgningsbilen kommer på under halvtimmen. I själva verket samarbetar vi snubbar. Vi kivas men samarbetar. Om fem dagar attackerar vi backen upp till Cavalese ihop. Jag står för stakning och sammanbitna tänder. Han står för solsken och medvind och snygga tjejer i publiken.
2019-01-21. Det har observerats en antilop nere längs Gravermoveien. Det är inte var dag det sker minsann. I jacka med SWEDEN på ryggen. Jag har alltså testat mina nya pjuck. Eriksson och Asics Nimbus är lika med antilopvibbar. De sitter som gjutna på fötterna. De är så lätta. Eftersom det var åtta år sedan jag köpte joggingskor senast så är stötdämpningen rena underverket. Jag lättar, jag flyger, jag svävar fram. Jag kan höra tisslet och tasslet när grannarna ringer varandra. Såg du snubben nere på vägen, han på Myrbråten? Han dansade fram. Vi som blir andfådda av att hämta ved.
2019-01-20. Söndag. Kallt. Minus 20 om morgonen. Tiden håller på att hinna ikapp mig. Jag som trodde att det att fylla 60 inte var något annat än alla de andra födelsedagarna. Det finns folk som till exempel säger att ålder bara är ett tal. Men jag känner mig gammal nu, sliten. Det känns som om jag i alltför många år har bränt mitt ljus i båda ändar. Och nu möts de där ändarna i just år 2019. Jag bär min egen historia som ett ok över mina axlar. Grejen var ju att jag skulle vässa formen till Marcialonga. Och nu är det bara en vecka kvar till start. Och den där formtoppen ser man inte skymten av. I sig är inte jobbet för slitsamt, inte heller träningen och resorna och mina skrivprojekt. Inte heller är den ständigt återkommande skötseln av Myrbråten någonting att gnälla över. Men sammanslaget har det blivit för mycket nu, summan av alla delarna är mer än jag orkar bära. Insikten är förvisso ganska logisk, vem lever i all evighet liksom, utan att bli gammal. Det är dags att börja trappa ner. Jag hade intentioner om att köra några rejäla långpass på skidor nu när snön är här. Det hände inte. Det fick räcka med två timmar när jag väl kom mig ut. Och ibland tog det emot bara att komma ut. Jag tycker det är kallt när det blir minus tio. Jag tycker det är mörkt ute i skogen når jobbardagen är över. Jag hade också intentioner om att köra några snabba pass, pressa pulsen upp mot max i backarna. Hände inte det heller. Jag tyckte det var skönare att fisåka, glida fram där i lagom fart utan att förta mig. Ser man i en resultatlista för 60-åringar märker man att det tunnas ut. Jag förstår varför. Det är inte bara att sätta ut skorna längre.
2019-01-12. Första dagen som 60-åring vaknade jag med ett ryck och skrek rakt ut: Jag vill ha mer whisky, jag vill ha mer Lagavulin. Sedan steg jag upp, klädde på mig och satte på kaffet. När det ljusnat och verkligheten tog ett struptag om min hals kröp jag in under diskhon och skruvade loss alla rören och gjorde dem rena. Avloppet har varit lite trögt den sista tiden. Men jag hittade ingen hårtuss som kunde förklara trögheten och sedan hade jag ett mindre helvete med att få alla rördelar att passa samman. Men hög IQ löser de flesta problem. Sedan åkte vi till Drammen. Jag hade ett presentkort från födelsedagen som brände i fickan. I sportaffären tjackade jag nya löpdojjor, Asics Nimbus, löparhandskar, långärmad tröja av merinoull och en trepack ullstrumpor. 60 bast och ull hör ihop liksom. Jag tycker jag fryser hela tiden. Om 60 år och Asics Nimbus hör ihop får tiden utvisa. Jag är skeptisk. Tiden med mängdträning är förbi. Men snygga är de. På 80-talet var IF Sturla tuffa konkurrenter till Strängnäs-Malmby i orienteringsstafetter. Nu stod jag där vid just Sturlahuset och spände på mig mina skidor. Mycket vatten har runnit under broarna. Jag mindes att jag plockade hem ett DM (KM) på natten just vid Sturlahuset. Måste ha varit ett av de första åren jag bodde i Norge, sisådär 1996. Nu skidade jag iväg. Brutala grejer, att åka skidor från Sturlahuset, 6 km rakt uppför för att komma till Tverken. Jag skejtade och stakade om vartannat. Blev lite småsvett kan jag erkänna. Efteråt åt vi middag ute, födelsedagsmiddag nummer två liksom. En öl, en blodig biff, ett glas rödvin, en öl till och sedan en påse godis. Fullträff. Till slut gick jag in på nätet och kollade tävlingsprogrammet 2019. Om jag ska hinna med allt roligt som står där måste jag sluta jobba. Det tål att tänkas på. Hur länge ska man jobba? När ska man ta sin hatt och gå, säga tjena, men jag har viktigare saker för mig än att lösa era problem? Jag ska åka skidor och cykla och orientera, för att inte tala om att precisionsorientera. Kanske ska jag till och med skriva flera böcker. Jag har lite att tänka på där.
2019-01-11. 60 år. Mycket ska man vara med om. Som att fylla 60. Hyllningarna har strömmat in. Det får mig nästan att tro att jag är världens stjärna. När kvällen kom korkade jag upp en flaska skumpa och en svindyr whisky. Den där whiskyn, en Lagavulin lagrad 16 år, ett mästerverk.
2019-01-10. Snubben Gud och snubben Eriksson i tvekamp. När jag efter en lång dag på jobbet skulle upp till Ringkollen för dagens skidpass startade inte bilen. Att köra gamla bilar för ju med sig vissa risker. Jag försökte allt medan snubben Gud satt och garvade i sin himmel, startkablar till och med. Till slut fick bärgningsbilen baksa bort mig till verkstaden. Vi får se hur det går. Hoppas det inte blir dyrt. Det planerade skidpasset fick ändras till ett löppass när jag omsider kom hem. Jag dammade grusvägen upp till vägbommen och tillbaka, en halvtimme. Det gick ganska bra. Snubben Guds ondska är begränsad.