2018-12-30. Året är slut. Något nytt kommer.

Årets skidlopp: Marcialonga, första gången under fyra timmar. 3.50.02. Stavarna snackade.

Årets orienteringslopp: WMOC långdista
ns B-final i Danmark. Plötsligt sprang jag utan att halta. Ingen bom. Totalt slut efteråt. Plats 16.

Årets PreO: Kom med som reserv till den Nordiska öppna landskampen i Danmark. Fyra första dagen, bästa svensk.

Årets MtbO: Sista etappen jaktstart O-ringen. Gick ut på plats 20, kom in på plats 17.

Årets cykellopp: Cykelvasan. I brist på annat. Tre minuter långsammare än 2017.

Årets kontrakt: Signerade med Lange bokförlag om utgivning av S.K.U.N.K. 2019.

Årets stund: Dan före dan, bara jag och Kaspar i köket. Far och son i samarbete om kvällens middag. Det är de små tillfällena som är de stora.

Årest teve: Reprisen av Raskens i SVT Play.

Årets läsupplevelse: Ingen. Jag har förlorat förmågan att läsa.

Årets låt: Ingen aning. Sitter fast i det gamla. Väntar på nästa platta från "War On Drugs".

Årets resmål: Kuba och Panama och Guatemala. Fast egentligen är det ju Sverige.

2018-12-24. Julafton. Så blev det alltså jul igen. Med bottenlös häpnad tittar jag på almanackan och konstaterar detta faktum. Jag tittar till och med två gånger. Sedan tittar jag ut genom fönstret. Jag ser mest min egen spegelbild och brasan bakom mig som jag nyss tänt. Det skymtar en ljusare linje bakom trädtopparna i öst, men annars är det mörkt. På trappen, i lönnen och i kryptallarna glimmar min adventsbelysning som svärmar av eldflugor. När det ljusnar åker jag ut på skidorna. Jag stakar bort längs grusvägen. Solen når nätt och jämnt upp över åsen. Det är tyst som i graven. Jag kan höra hur skidorna knirrar och knarrar. Jag kan höra en bäck porla där den kommer ut från röret under vägen. Jag kan höra ett avlägset flygplan dolt i soldimman. Och jag kan höra mitt hjärta slå i trumhinnorna. Äntligen går det bra att åka. Semestern i Karibien är ett minne blott och kroppen har ställt om sig. Jag niger med knäna när jag ska uppför backarna. Jag riktar blicken framåt. En månad kvar till Marcialonga. Plötsligt tappar jag ena stavspetsen. Jag får vända. Jag måste börja skejta för att komma upp backarna. Jag åker hem. Jag slevar i mig två tallrikar risgrynsgröt. Sedan börjar jag förbereda julmaten. Min 60:e jul är här.

Utsikt från skidspåret julafton 2018 

2018-12-09. Andra advent.

Stora kontraster. Från Jamaica till Norefjell. Med Roar Bye och David Løver bakom kameran

Usain Bolt

Kryssningsskepp stort som en mindre stad

2018-12-05. Man har väl inte varit på Jamaica om man inte har vunnit en orienteringstävling där. Mitt knä är stelt nu efter ett asfaltslopp och elva orienteringar. Kroppen är tung och andningen flåsig. Det är hett som i en bastu. Jag tvingas till och med gå i några uppförsbackar. Är ute 43 minuter på dryga fyra km. Men skam den som ger sig. Alla andra bommar bort sig. Jamaica är numera på min vinnarlista. Jag säger bara en sak, Leif Eriksson och Usain Bolt. Tillbaka på hotellrummet packar jag min väska. Det är dags att åka hem till snön.

2018-12-04. Jamaica. Efter tio dygn på havet mönstrar vi av i Montego Bay. Det känns skönt att ha fast mark under fötterna igen. Givetvis inleder vi vårt besök med en orienteringstävling, vem fan tror de att vi är? Det är ett jävla liv i centrum där vi springer, folk och bilar överallt. Jag kutar riktigt bra, är hyfsat pigg. Men så hoppar jag över en kontroll ute på gräsmattan utan att jag märker det. Diskad. Jag kan erkänna att jag blev förbannad på mig själv. Ränderna går aldrig ur, är det tävling så är det tävling. Shoppingrundan i centrum är påfrestande. Ingen blygsel på Jamaica inte, hit med kosingen din. Jag orkar inte med såna pågående försäljare, vänder bort blicken och vägrar handla något som helst. Strax innan mörkrets inbrott anländer bussen till strandhotellen utanför Negril. Till Jögges ära är det födelsedagsfest nere på stranden. Vi har det riktigt trevligt. Tills det där jävla lokala bandet kommer och spelar sur reggae. Vi skyndar hem i förtid.   

2018-12-03. Cayman Islands. Vi ankrar bredvid ett kryssningsfartyg i mammutklass. Typ fem tusen passagerare och tio våningar med hytter. I hamnen står tjocka rader av försäljare och slåss om kunderna, taxichaufförer, guider, månglare. Alla ser långt efter oss som springer orientering. Jag är frisk nu och dammar på rätt bra. Så bommar jag sista kontrollen med tjugo sekunder, förargligt. Brautigam slår mig med dryga minuten, för lätt bana. Efteråt spatserar vi runt och kollar läget i Georgetown. Läget är ganska bra visar det sig, stället är västligt på ett helt annat sätt än öarna vi har stigit iland på tidigare, hör ju fortfarande till Storbritannien. Taxfreebutikerna ligger som ett radband längs gatan men priserna är inte särskilt lockande, vår krona är för svag och deras dollar för stark. På Hard Rock Café köper jag i alla fall mig en t-skjorta. Nåt ska man ju använda pengarna på.

2018-12-02. Första advent firas ute på havet. Det är långt till Cayman Islands, två nätter och en dag. Det är typiskt första advent, 40 grader i solen, 30 i skuggan. Inte ett tänt ljus så långt ögat kan se. Jag njuter dagen, låter timmarna rulla fram. På förmiddagen kör jag ett styrkepass i gymmet. Om dagen lapar jag sol på däcket. Innan middag pressar jag mig genom ett timmespass på testcykeln. Jag kompenserar vätskeförlusten med öl.

2018-12-01. Half Moon Caye, Belize. Belize är den engelskspråkiga delen av Guatemala. Vi tullar oss in på redden utanför Punta Gorda och fortsätter sedan ut till ett naturreservat med små paradisöar. Själva begreppet paradisö skulle kunna härstamma härifrån. Ön är obebodd så när som på några vakter. Inte ens djur- och fågellivet skyr oss människor. Från ett fågeltorn kommer vi i närkontakt med den väldiga fregattfågeln och den rödfotade boobyn. Jag kommer så nära att jag nästan kan klappa dem på vingarna. Jag är tio meter från en varanödla och håller nästan på att trampa på hermitkrabborna som kilar fram och tillbaka över stigen. Kul grej det där, att komma närma naturen. Orienteringsbanan är riktigt bra. Alla kontroller sitter vid palmträd så det gäller att hålla tungan rätt i munnen. För att få lite längd på banan springer vi över till andra sidan ön och så tillbaka på samma stig igen. Det är dryga kilometern terränglöpning och jag förlorar segern där, torskar igen med 28 sekunder mot Joe Brautigam från USA. Åter igen, inga nya skador, knät är hyfsat och hostan ett avslutat kapitel. Kvällen avslutas med latinodans. Jag är en jävel på att vicka på höfterna om jag bara vill.

En varanödla i gläntan 

Koloni fregattfåglar med upplåsta röda strupar och skeppet i bakgrunden

Orientering i paradiset

2018-11-30. Santo Tomas de Castilla, Guatemala. Värmerekord. Hur nu det kan vara möjligt. Det måste ha varit 40 grader i gatorna. Jag springer på nytt bra men nu är det min tur att ha otur. En kontroll är flyttad och sitter på fel gata. Jag hittar den aldrig och den stryks. Jag blir trea. Lungorna börjar bli bättre, jag hostar mindre. Efter lunch tillbaka på båten skyndar vi oss ner till ännu en turistbuss. Vi åker halvannan timme in i Guatemala. Det är vackert, ett frodigt och kuperat landskap. Befolkningen är ättlingar av mayaindianerna. De har ingen järnväg och vägen är därför full av lastbilar. Vi ser bananplantager, landets stora exportvara. Och vi ser en gammal mayastad. Jag föreställer mig hur många människor som under årtusen har vandrat på den där ängen vi nu beträder. Jag hör historiens vingslag i värmen.    

Indianen Eriksson besöker Mayaindianerna 

2018-11-29. Honduras, Roatan Island. Jag tyckte vårt segelskepp var stort men det bleknar i jämförelse med kryssningsskeppet vi ankrar bredvid. Tio våningar högt och sisådär fem tusen passagerare. Om det har varit varmt tidigare under resan så är det ännu varmare nu. Måste vara 35 grader när vi springer. Banan är stenhård, riktigt bra, på papperet bara tre km men vi springer dubbelt så långt på grund av vägvalen. Jag är helt slut, totalt färdig. Men jag tar bra vägval. Vid tredje sista leder jag men så har man öppnat en grind i en mur som leder till att jag springer in för tidigt på en gårdsplats och vänder. Jag torskar med 28 sekunder. Så den där listan jag tjatar om innehåller inte Honduras. Jag hostar som en tuberkulospatient efteråt och sitter länge med en Pepsi i skuggan för att återhämta mig. Men ännu en dag utan skador är ännu en dag i paradiset. Vi hämtas av en turistbuss och åker runt ön. Jag köper ett paket cigarrer och lokal choklad. Sedan åker vi båt med glasfönster ut över revet och tittar på fiskar. Det är oerhört vackert. Jag tänker på hur liten del av den här världen vi faktiskt får se under vår livstid, en bråkdel, till och med för en globetrotter som mig.  

2018-11-28. Karibiska havet. Vi lägger inte in till land på hela dagen. Vi seglar norrut i ett dygn och rundar sedan udden där Nicaragua övergår i Honduras. Dagen används till allehanda aktiviteter. Jag kör två pass i gymmet, ett med styrketräning och innan middag cyklar jag en timme och badar i svett. Jag tar också tillfället i akt att klättra upp i en av masterna. Med säkerhetslina får vi klättra i repstege till mastens första avsats, 15 meter. Det är inte ens läskigt. Jag kryper också ut i nätet över bogen och ser ner hur skeppet klyver vågorna under mig med rasande kraft. Inte skrämmande det heller. Men nu är ju jag iskalla killen men skinn på näsan.   

2018-11-27. Corn Island, Nicaragua. När jag lärde mig engelska på mellanstadiet i Strängnäs satte sig begreppet it´s raining cats and dogs. Jag har väntat i 50 år på att använda meningen. Nu var det dags. Ordet spöregn räcker liksom inte till. Himlens portar öppnade sig och dränkte världen under sig. Men precis innan vi skulle gå i land så gav det sig. Under mörka skyar och i tropisk värme springer vi orientering genom den lilla byn bakom stranden. Fattigdomen är utpräglad, folk bor under enkla förhållanden. Det står poliser och militärer i vart och vartannat gathörn. Jag har tur. En av kontrollerna blir inlåst bakom en grind och struken. Jag informeras innan start och behöver inte bomma där. Jag lägger Nicaragua till listan över länder där jag har vunnit i orientering. Vem hade kunnat tro det? Havet är som vanligt varmt. Jag simmar lite efteråt, men inte särskilt långt. Jag är trött efter löpningen. Tillbaka på båten över ett glas öl filosoferar jag över att jag har sprungit sex lopp utan att få problem med skador. Att jag hostar och harklar och skiter flytande lava är en baggis i sammandraget.

2018-11-26. Starfish Beach, Panama. Om man nu är ute och reser så kan man ju investera lite i sin egen framtid. Så jag investerar i en förkylning, så jag slipper få just den smittan nästa gång jag möter den. Jag vaknar alltså med halsont. Gomseglet hänger svullen bak i svalget som en klump. Men det blir bättre efter frukost. Och jag har inte feber. Hade ju varit kul att kunna lägga Panama till listan på länder där jag har vunnit orienteringstävlingar. Men motståndet är hårt. Startlistan innehåller snubbar från både USA, Schweiz och Norge som springer fortare än jag gör nuförtiden. Skeppet har ankrat utanför en paradisö i Panamas skärgård. Vi slussas in till stranden med livbåtarna. Banan följer en stig fram och tillbaka, men det är kinkigt att veta när man ska hoppa av stigen för att stämpla. Och banläggaren har dessutom lagt in fiffiga gafflingar som foto-orientering. Så agnarna skiljs från vetet. För en precisionsorienterare som mig är allt en baggis. Jag vinner överlägset. Panama står nu på listan. Efter målgång simmar jag. Har man simglasögon behöver man inget cyklop. Jag dyker ner till sjöstjärnorna som har gett stranden sitt namn. Man ska inte ta på dem, störa dem. Jag nuddar en lite försiktigt i alla fall. Ytan är hård som sten. Jag ligger länge och glöter i det trettigradiga vattnet. 

2018-11-25. Panamakanalen. Det var fransmännen som först började bygga kanalen. Men de gav upp, det blev för dyrt, och folk dog som flugor i malaria och gula febern. Sedan tog jänkarna över. Då blev det ordning och reda. Ingenjörstekniskt så är kanalen ett underverk. Vi glider in i den under motorvägsbron på förmiddagen. Som en skottspole springer jag fram och tillbaka på översta däck för att se allt som händer. Vi möter gigantiska fraktfartyg fulla med container. Tre slussar tar oss upp från Stilla havet till Gatunsjön. På andra sidan sjön tar tre nya slussar oss ner till Karibiska havet. Det är praktfullt. Vilka krafter som är i omlopp när de där slussportarna stängs och öppnas. Ute på öppet hav igen gör jag mig bekant med båtens gym. Jag cyklar en timme, kör en slags intervall, varierar motståndet. Jag svettas så det blir en pöl på golvet under mig. Vätskeförlusten kompenseras efteråt med en öl uppe på däck. Så ska livet levas, vara på resande fot, träna, ta en öl.     

Royal Clipper seglar under Bridge America 

2018-11-24. Panama City. Åter igen vaknar jag mitt i natten av att något är fel. Jag har skitit på mig. Jag får gå upp och duscha och täcka lakanet med handdukar. Men jag är inte sjuk, kors i taket. Bussen till dagens orienteringstävling går halv sju. Jag startar sju. Fast det är tidigt på morgonen är det hett som i en masugn. Man får se det positiva här i livet, jag har i alla fall inte feber. Men jag är helt slut ute på banan. Halvvägs slinker jag in i ett buskage, sätter mig på huk och skiter flytande lava. Blir slagen med sex minuter till slut. Torskar till och med mot Egil. 2-1. Efter frukost checkar vi ut och åker på sightseeing. Jag skyndar mig ut ur rummet innan städerskan ser att jag har skitit ner hela hennes säng. Stålarna bakom skyskrapornas fasader kommer givetvis från Panamakanalen. Kanalen gick över i Panamas ägor 1999 från USA. Om valet står mellan att runda hela Sydamerika eller betala en miljon dollar för att få sina containrar genom kanalen så degar man. Så enkelt är det. Och om man sedan låter stålarna flöda in i trygga banksystem utan korruption så förstår man att skyskraporna växer som svampar ur jorden. Jag börjar medicinera min mage och är i ganska fin form fast hettan är tryckande. När kvällen kommer går vi ombord på Royal Clipper, världens största segelbåt. Hytterna är små men trevliga. Maten är underbar och utsikten obetalbar. Med skylinen till Panama City i fonden somnar jag ovaggad.  

Panama City

2018-11-23. Kuba – Panama. Så är äventyret Kuba över. Febern är borta. Jag hinner simma lite innan bussen tar oss till flygplatsen. Senare på kvällen landar vi i Panama City. Stan är som Manhattan, gatorna kantade av höga skyskrapor. Man känner lukten av stålar. Inte för inte var ju The Panama Papers på nyheterna för en tid tillbaka.

2018-11-22. Ormen i paradiset. Jag vaknar mitt i natten och har feber. Jag ömsom svettas, ömsom fryser. När morgonen kommer har jag ont i hela kroppen. På dass lägger jag av en rökare av sällan skådat slag. Sedan stapplar jag bort till start medan solen går upp. Dagens orienteringsbana går på hotellets område. Jag springer saktare än jag någonsin har gjort tidigare. Jag är helt slut. Jag tvingar mig till att flytta det ena benet framför det andra. Men Egil Iversen stämplar fel så jag tar en ledning med två noll nu. Frukosten hoppar jag över, tar istället två värktabletter och kryper tillbaka till sängen. Jag blir liggande där hela dagen. Jag ska aldrig mer äta mat, aldrig mer dricka alkohol. 

2018-11-21. Santa Clara och Trinidad. Andra dagen i paradiset vill man inte längre ha allt. Man tröttnar på de förbannade drinkarna. Varför förstöra ren rom med massa läskeblask? Och man möter ormen till slut. Ormen slingrar sig in i form av trubbel med magen. Det börjar knipa och rumla. I likhet som med läskeblasket tappar man lusten på mat. Vi åker buss längre inåt landet. Vi företar en tidsresa i Kubas historia. Vi besöker hyddan där grabbarna Castro och Che Guevara hade högkvarter under krisen i Grisbukten. Och vi ser mausoleet där Che ligger begravd i Santa Clara. Che är Kubas stjärna, han överglänser till och med Fidel. Världens mest kända ansikte, hävdar guiden. Kan kanske stämma. I Trinidad skiner husen färggranna längs kullerstenlagda gator. Här hamnade stålarna från exporten av sockret. Godsägarna kunde tälja guld med kniv medan slavar hämtade från Nigeria högg sockerrören med machete under den stekande solen. De välbärgades fönster är gallerförsedda av förståeliga orsaker. Karibiens pirater med Henry Morgan i spetsen kunde när som helst dyka upp ute i bukten på sina skepp. Rumlandet i min mage tilltar och till slut måste jag springa in på dass. Det är som om en rymdraket lättar från Cape Canaveral. Diarrén sprutar. Innan bussen ska gå hittar jag ett hak som säljer cigarrer för överkomligt pris. Jag får fem mellanstora för en hundrings. Där fick han den där jävla girigbuken borta i Vinjales som försökte sälja till mig för överpris. Kvällen landas med ett glas ren rom. Medicin för magen.     

 Snygga grabbar pryder gatorna i Trinidad, Kuba. Ulf Palmér, Leif Eriksson, Egil Iversen

Trinidad, Kuba 

Eriksson, Fidel och Che Guevara

2018-11-20. Varadero. Första dagen i paradiset vill man inte försaka ett dugg. Man vill ha allt. Och man får allt. Det är på halvön utanför Varadero turisterna samlas på lyxhotell efter lyxhotell. Stålarna rinner in till staten här. Först var ryssarna och östblocket här. Nu är hela världen här, möjligen jänkarna undantagna. Men de kommer nog så småningom de också. Vi startade dagen i gymmet. Också i paradiset ligger en framtid bakom hörnet och väntar. Man måste hålla kroppen igång. Jag kör mage, vader och lår en halvtimme. Efter en stadig frukost gick vi sedan ner till stranden. Det är som det är i paradiset, sandstrand, solstolar, parasoll, varmt i vattnet. Vattnet är bra att simma i, jag crawlar från den ena klippan till den andra och så tillbaka, en halvtimme. Det går överraskande bra. Jag har inte simmat på länge men crawl och stakning har många likheter. Jag kunde ha varit mer ringrostig. Så fort jag kommer upp ur vattnet går jag till baren och hämtar dagens första Cuba Libre. Det är givetvis korkat gjort. Men rätt kul. Alkohol hör kvällen till. Bara inte i paradiset. Här får man allt samtidigt. Dagen flyter bort i ljumma vindar och drinkar.    

2018-11-19. Havanna – Varadero. Vad kan väl vara bättre för en haltande gammal gubbe som jag att finna på dagen efter att ha dammat en mil på asfalt dagen innan? Just det, en ny tävling. Efter ännu en brunabönorfrukost åkte vi ut till Leninparken och sprang orientering. Jag trodde benen skulle ramla av från kroppen under uppvärmningen. Men när startskottet väl gick och jag hade tagit de första kontrollerna så var det inte så illa. Vi hade gemensam start och gaffling. På sista rundan från boet kom jag ihop med Egil Iversen. Vi var lika stela i benen båda två och lika trötta. Egil passerade mig till fjärde sista. Han drog till tredje sista. Han drog till näst sista. Men till sista fläskade jag till. Egil såg faran i ögonvrån men för sent. Jag kastade mig först in till sista stämplingen och höll undan in i mål. Så nu kan jag lägga till Kuba på listan över länder där jag har vunnit i orientering. Börjar bli lång den där listan. Och sista ordet är väl knappast sagt. Gissa var vi sedan åt lunch? Just det, på gamle Hemingways stamhak i Tacara. Gissa vad som hände när vi äntrade lokalen. Just det, en kvartett puckon började spela Guantanamera och försökte sedan vrida ur oss så mycket dricks det bara gick. Efter mörkrets inbrott nådde vi vårt nya hotell utanför Varadero. I sann socialistisk anda får inga kubaner boka in sig där. Skulle bara fattas. Hotellet var istället knökfullt med utlänningar som oss, och givetvis svindyrt. Men all inklusive. Jag trodde inte mina ögon. Det var fri bar. Jag älskar socialismen.   

2018-11-18. Havanna Maraton. Vi kliver upp redan halv sex. Sirpa har sparat en sandwich från resan. Jag har ett knäckebröd, lite godis och en flaska vatten som jag festar på. Sedan går vi ut i gryningen. Det är redan varmt. Borta vid starten är det fullt med folk. Vi värmer upp och tränger oss sedan in i startfållan. Kubanerna går bananas när Sotomayor dyker upp alldeles bredvid oss för att heja. Sedan bär det iväg. Det går riktigt skapligt de två första kilometrarna. Men så blir jag bara tröttare och tröttare. Men jag får inte ont nånstans, hälsenor och vader är med på noterna och knät är skapligt. Jag kör kort distans, 10 km, och tur var väl det. När banan vänder efter fem är jag helt slut. Det är fruktansvärt varmt och den höga luftfuktigheten gör att jag badar i svett. När jag stapplar i mål på runt 55 minuter är jag lika sjöblöt som om jag hade simmat klädsim. Frukosten efteråt smakar underbart. De visste alltså att just jag skulle komma till deras hotell. De serverar därför det jag gillar bäst, till exempel bruna bönor och mögelost. Till bönorna äter jag skinka och ägg, mögelosten lägger jag på en macka. Läckerheterna sköljs ner med juice och kaffe. Festen avslutas med en nystekt pannkaka. Om jag sedan var pigg i benen under den efterföljande stadsvandringen? Inte särskilt. Men jag tuppade aldrig av, det ska framhävas. Men jag sviktade både Che Guevara och Ernest Hemingway. Hade det varit lite fart i mig så hade jag tjackat en t-tröja med Che på och tömt ett par drinkar i varje ben på de samma barerna som Papa brukade frekventera. Lustigt det där med kubanerna. De har två folkkära hjältar, ingen av dem är från Kuba, Che från Argentina och Ernest från USA. Sightseeingen avslutas med en biltur runt staden. Vi packar in oss i en Chevrolet Cabriolet från 1951. Efter revolutionen 1959 har inga varor nått Kuba från USA på grund av embargo. Bilarna är alltså lika gamla som mig. Men de rullar fortfarande. Måste vara världens bästa mekaniker, kubanerna. Vinden blåser i mitt hår där jag sitter. Chauffören spelar Springsteen. Min arm vilar mot framdörren. Jag klappar takten med handen.  

2018-11-17. Havanna, Kuba. Vinjales. Det första man märker när man landar på Kuba är ju värmen, luften, luftfuktigheten. Det andra man lägger märke till är alla människor utomhus. Senare när jag går en runda ensam i Havanna efter mörkrets inbrott förstår jag varför. Jag går längs gränderna och ser hur trånga lägenheterna är. Kan fan inte sitta där inne och uggla om man är man. Jag förstår männen som flyttar ut sina stolar på trottoarerna och just bara sitter. Men det skapar en trevlig atmosfär det där att alla är ute, ger mig känslan av tältsemester på Öland på 60-talet, eller varför inte uppväxten på Finningevägen, alla är ute, i kortbrallor och bar överkropp. Det är folk överallt, på gatorna, på torgen, i parkerna. Det är till och med fullt med folk ute på motorvägen. Man står i klungor och liftar, det kollektiva transportsystemet klarar inte av att fylla behovet. Så man går ut på vägen och ställer sig, vinkar gärna med en sedel som tecken på att man är villig att pröjsa lite bensinpengar. Det tredje som är påfallande är att vi är i en socialistisk diktatur. Det som snubbarna på toppen vill ska funka funkar. Det som snubbarna på toppen inte orkar ta itu med förfaller. Kubanerna är fattiga, det historiska priset de har betalat är högt, mycket högt. Men de är inte kuvade på något sätt, de är också gästvänliga. Från allra första stund får jag känslan av att vara välkommen. Men det är synd att de är så fattiga. Turisternas pengar blir som honung i deras munnar. Och girigheten tar över. Staten skruvar upp växelkurser och priser så mycket de bara kan och törs. Och snubbarna längst ner på rangstegen gör vad de kan för att skrapa ihop de smulor som blir över. Så fort vår buss stannar eller så fort vi kliver in i en restaurang så börjar en akustisk kvartett spela Guantanamera och andra latinokråksånger. Mina medresenärer älskar skiten, skrålar med i refrängen och lägger med glädje en slant i patraskets bössa. Själv spyr jag på skiten som jag alltid spyr på kommersen i turismens fotspår. När bussen kör genom de små byarna bort mot Vinjales tänker jag att jag gott kunde bo där själv. Ungarna springer omkring och leker, tonåringarna hänger i gathörnet. De medelålders knogar ute på åkrarna. Gamlingarna vilar i skuggan under altantaken. Höns springer omkring och de hästdragna kärrorna orsakar proppar i trafiken. Men när jag kliver ut ur bussen för att se en tobaksodling eller en gammal grotta slår jag från mig tanken att flytta hit på grund av värmen. Elva av tolv månader är det antagligen för varmt för att träna. Men vägarna kunde annars passa för både rullskidor och cykling. Får fundera på saken.

Havanna

2018-11-11. Det regnade hela natten och hela dagen. Perfekt. Då behöver man inte jobba ute. Man behöver heller inte varken cykla eller åka rullskidor. Man behöver egentligen inte göra ett skit. Man kan sitta i köket i flera timma och bara... existera. Till slut stack jag ut och sprang. Tjejerna skulle ut en runda och jag hängde på. Har vilat benen sedan i onsdags. Det gick bra. Det gick inte bara bra, det gick ruskigt bra. Jag haltade ingenting. Och jag hade vare sig ont i hälsena eller vader. Livet leker. Jag sprang 48 minuter. Ska springa en gång till nästa vecka innan det smäller nästa söndag. Då kör jag Havanna 10 km gatulopp. Målet är att komma i mål. Utan nya eller gamla skador. Ska bli kul. Livet ska levas.

2018-11-10. Sista rundan med cykeln antagligen. Jag stack ut tidigt eftersom det vankades regn. Jag höll mig ute på asfalten för att inte bli skitig. Det blev en femmil på dryga två timmar. Sätter in Horse i stallet nu. Planen är att cykla på rulle en gång i veckan som förra vintern för att hålla benen igång. Bytte batteri i computern i juli så jag vet inte hur långt jag har cyklat i år. 125 mil från juli. 100 före juli kanske. 250 mil som max. Ett riktigt skitår alltså. Eftersom regnet dröjde gick jag ut efteråt och rekade karta. Jag har alltså blivit kartritare igen. Jag ska vara kartritare och banläggare och tävlingschef för NM i PreO 2019. TC blir hemma vid huset. Banorna ska strängas längs vägen mot Presterud. Det är riktigt roligt att tänka på både karta och bana. Vem hade trott det, att jag skulle bli kartritare igen? Inte jag i alla fall.

2018-11-09. Eftersom det har varit bestämt rätt länge att jag ska ut och resa nu i höst så lovade jag mig själv att träna på bra på rullskidorna ända fram till avresa. Sedan skulle ju formen dala som en fallande sten i flera veckor. Så jag har kört rullskidor måndag till fredag hela hösten. Det gick alldeles utmärkt i september. I oktober var också vädret bättre än det skulle kunnat varit. Men så kom november. Det mörknar fort. Det är grått och kallt. Asfalten är våt och hal. Men det har gått. Ironman Eriksson har bitit ihop tänderna och skejtat på. Fredagar intervaller. Så också denna fredag. Sista intervallpasset. Fyra träningsdagar kvar nästa vecka. Så är det over and out för den här gången. När jag kommer hem igen räknar jag med att snön ligger. Gör den inte det och rullskidorna måste fram igen hänger jag mig i ladan. 

2018-11-08. Säsongen i PreO är över. Årets rankinglista är nu offentlig. Golden boy Eriksson fortsätter att klättra. Jag är tia. Jag har passerat storfräsare som Lennart Wahlgren och Stålis. Stig Gertman får passa sig. Magnus Sterner är trea. SMOL dominerar alltså. Jan-Erik Andersson var till och med med sista dagen i Västerås. Nästa år är det SM i stafett på programmet. Då ska vi krossa motståndarna. Jag kanske måste titta lite på det internationella tävlingsprogrammet. Var avgörs VM till exempel..? Men först kommer en lång vinter. Jag ska glida runt och vara en PreO-stjärna varenda gång jag kollar mig själv i spegeln. 

2018-10-28. Öppet DM i Västmanland PreO. Eftersom alla var i vänliga Västmanland för att köra SM så blev det ett öppet DM också i Västerås. Vi var ju inte hemma i Strängnäs förrän sent kvällen innan men

med en timme vintertid som bonus så fick jag åter tio välbehövliga timmar under täcket. Farsan drängde till med risgrynsgröt eftersom det var söndag nästa morgon. Sedan tog vi avsked för den här gången och jag monterade upp cykeln på takräcket och stack. Det var grått, det var kallt, det var blåsigt. Jag startade sent, nästan sist. Redan på de två första kontrollerna snubblade en del av favoriterna bort sig. Ettan var i princip samma variant som sista hade varit kvällen innan men nu hade jag lärt läxan. Tvåan erbjöd en synvilla som jag enkelt genomskådade. Femman fällde ytterligare några som inte höll tungan rätt i munnen och såg att skärmen i sänkan satt för högt. Så kom sjuan. Där fastnade jag ordentligt. Det fanns två lösningar på problemet. Frågan var om banläggare Silveruret hade tänkt fel eller om han la ut dimridåer. Bravo satt inte mitt i ringen men rätt enligt definitionen. Så jag ville inte falska den. Jag hoppade in i Silverurets tankar och förblev där in i mål. Några åkte dit på elvan, andra på tolvan. Någon till och med på 15:e. Jag hade inga stora problem med att bestämma mig på någon av dem. Så kom sista. Den var läskig. Mitt på en brant satt tre kontroller på rad med några meters mellanrum. Och branten var otydlig, gjorde ett uppehåll på mitten där mellanskärmen satt. Jag jobbade som besatt, arbetade in brantens början och slut och kom till slutsatsen att Bravo satt rätt, fast man inte såg någon brant bakom den. Till tidskontrollen kom jag med osäkrade revolvrar. Jag kunde ha alla rätt. Jag slogs om segern. Först verkade det lätt, jag organiserade bort Alfa, Echo och Foxtrot omedelbart. Men Bravo, Charlie och Delta var kinkiga, satt alle tre på olika branter. Så jag gick på säkerhet, svarade Delta fort men höll inne Bravo tills jag var helt säker på att det inte kunde vara Charlie, 17 sekunder. Sjuan blev sedemera struken och fem av oss hade alla 19 rätt. Jag kom delad tvåa med regerande världsmästaren Jan Furucz. Marit Wiksell vann på åtta sekunder. Jag går in i vintern med ett kanonlopp i bagaget på årets sista tävling. Känns bra. 

Tvåa i årets sista tävling.

 2018-10-27. Natt-SM i PreO Surahammar. Det är alltid kul med nattorientering. Bara ett problem. Det är på natten, i alla fall sent på kvällen. Jag som vill lägga mig klockan nio liksom. Ovädret har nått Strängnäs. Jag cyklade en runda mitt på dagen. Det blåste hårt, nordanvind. Ute vid Lagnö snöade det. Jag körde Nabben - Tosterö - Strängnäsbron - Lagnö - Lunda och hem genom Stadsskogen. Farsan har ordnat en kraftig lunch, köttgryta med potatismos. Jag tankar min kropp inför kvällens öden och äventyr. Jag hinner knoppa lite på soffan innan jag hämtar Magnus. När mörkret har fallit går startskottet vid hockeyhallen i Sura. Jag går ut stenhårt, smäller in alla rätt på tidskontrollen på femton sekunder och vinner den delen överlägset. Starten på själva banan går också bra. Jag försöker hålla mig undan alla kända misstag som jag brukar göra. Men vid sjätte händer det som inte ska hända. Jag börjar med att titta fel och kan inte rycka mig ur det mönstret fast jag jobbar länge där. Jag läser in fel punkthöjd fast kontrollen inte är särskilt svår. De svåra kontrollerna däremot, de tar jag som vanligt. Man får inget gratis på natten och jag får ont om tid mot slutet. Typiskt nog är sista kinkig när man har lite tid kvar. Vart slutar höjden? Sitter A på höjden eller precis utanför. Jag är tvungen att bestämma mig fast jag inte har tänkt klart. Jag väljer fel. Dessutom upptäcker sekreteriatet att jag har stämplat mellan rutorna på 17:e. Finns det alltså fler fel som kan göras och som jag hittills inte gjort? Tydligen. Jag blir elva i tävlingen och tia på SM. Inte illa, jag vet. Men jag är ju så nära att klara så mycket bättre. Gång på gång. 

2018-10-26. Hemma i Strängnäs. Den ena dagen är den andra lik. Frukost klockan nio alltså. Havregrynsgröt, kokta ägg, räkor och kaffe. Jag läser lite innan jag sticker ut på rullskidorna. Farsan har två böcker med lokalhistoria från Åker som jag plöjer genom. Som omväxling stakar jag den här dagen åt just Åkershållet. Jag kör Kilen - Malmbystugan - Malmby - Valsberga och hem igen. Formen är bra, den är till och med bättre än väntat. Det är sista dagen med sol. Enligt väderleksrapporten är snön på väg. Gissa vad det blev till lunch. Just det, svampomelett, murklor den här gången. Dagens gravplats blev morsans, alltså gravlunden. Jag har sörjt färdigt, har haft en naturlig process. Det är värre med farsan. Det sitter i. Fast det nu har gått tre år. Vi hämtar tårtan och fikar vid köksbordet. Det är skönt att komma in i värmen. Vi äter två stora bitar var. Sedan tar vi resten av tårtan och åker hem till syrran. Hon har stekt rådjursstek. Men vi bryter upp tidigt. Vi har rutiner att följa, jag och farsan. Vi ska i säng klockan nio. Vi ska ha våra tolv timmar. 

2018-10-25. Hemma i Strängnäs. Vi sover länge, både jag och farsan. Vi sover ut. Klockan nio blir det frukost vid köksbordet. Jag har lärt mig att inte hjälpa till. Farsan har långa monotona dagar och gillar att ha något att göra. Han kokar havregrynsgröt, han kokar ägg, han tinar till och med räkor att ha på äggen som om det var fest, han kokar kaffe. Efteråt sticker jag ut på rullskidor. Jag kör Vasavallen - Eldslund - Vansö - Näsbyholm - Vasavallen - Kilen. Två timmar. Jag har tagit med mig svamp och farsan är nu på hugget ordentligt. Till lunch blir det omelett med trattkantareller. Sedan åker vi ut tillsammans med bilen. Jag pantar burkar. Och så besöker vi farfars grav. Jag har med en stålborste och putsar gravstenen med den. Stenen är full av mossa och lav. Jag dristar mig till att fråga om han ska ligga där också. Kan vara bra att veta. Men jag vet ju svaret. Han ska ligga i minneslunden med morsan. Till slut stannar jag vid konditoriet och beställer en tårta till nästa dag. Med fasa läser jag skylten på dörren. De ska slå igen för gott. Lördag är sista dagen. Kondiset som har funnits där sedan jag var barn är snart ett minne blott. Vad ska man säga, vad ska man känna? Tillbaka i lägenheten fortsätter festen. Farsan steker kyckling, hans specialare. Det är otroligt gott och jag äter tills jag storknar. Vi avrundar kvällen framför teven. Naturprogram. Vi lägger oss vid nio. 

2018-10-24. Hem till Strängnäs. Jag åker efter jobbet och är inte hemma förrän efter tio. Men jag har kört på bra och bara tagit ett hastigt stopp i Charlottenberg. Kvart över tio sitter jag och farsan vid köksbordet under taklampan och tittar ut på den välkända utsikten Vikingavägen. I gatlampans sken ser jag både huset till Dagge och till Calle. Det är sig likt. 

2018-10-20. Morsning och goodbye. It´s all over now baby blue. Min ryggsäck med uppfällbar stol har varit ovärderlig i urminnes tider. Om jag inte minns fel var den inköpt på Jukola för en herrans massa år sedan. Med tiden gick den upp i sina sömmar. Jag reparerade så gott jag kunde med säkerhetsnålar och tejp. Jag sydde till och med med björntråd. Men till slut gick det inte längre. Jag har idag kastat den i soptunnan. Det gjorde ont ända in i själen. Så är det att bli gammal. Man måste göra sig av med saker och ting. Tider försvinna och tider komma. Annars kan jag berätta att skogarna brinner. Inte som i somras alltså när det brann på riktigt. Det är hösten jag snackar om. Jag är ju poet, eller hur? Har aldrig sett lövträden skrika i gult, orange och rött som nu i höst. Det är riktigt vackert. De ovanligt starka färgerna beror på vädret läser jag. Först hade vi jordens vinter, sedan den bästa sommaren i mannaminne. Till råga på allt är hösten lika fin. Det passar mig alldeles utmärkt. Jag nöter på med mina rullskidor. Har inte fått ett enda pass förstört av regn hittills. Körde mitt tredje intervallpass igår fredag. Bäva måste konkurrenterna.   

2018-10-17. Jag måste ha träffat Jesus nånstans på vägen. Är lite osäker vem det var av alla som korsade min väg. Men fast han döljer sig som en ulv i fårakläder kan man alltid lita på snubben Jesus. Precis som den lame i Bibeln har han fått mig till att kunna gå igen. Ända sedan jag sprang det norska veteranmästerskapet i sprint har jag haltat. Och det ganska kraftigt. Men nu är det andra bullar. Plötsligt kom jag på mig själv med att kunna gå normalt. Jag kan gå, jag kan gå, liksom. Jag tog till och med några danssteg mellan garaget och huset. Det första jag gjorde var givetvis att sticka ut och springa. Jag sprang tolv minuter. Det gick riktigt skapligt. Jag till och med sprang utan att halta. Kilometertiden då? Supersnabba åtta minuter.   

2018-10-08. Jag har ju alltid varit en lat jävel. Alla som känner mig vet ju det. Så när klockan blir åtta om kvällen och jag har ätit frukost och lunch och middag och skrivit några rader och jobbat som en häst och skejtat en femmil och fixat lite i huset eller ute i trädgården så kan jag bli lite lat klockan 2000. Jag kan sätta på Netflix. Det är givetvis en fullständig skandal men då måste vi ha i åtanke att jag snart fyller 60. Också jag kunde väl få vila lite på gamla lagrar, eller hur? Så jag ser på teveserier. Nu ser jag Ozark, säsong två. Det handlar om mig. Det vill säga det handlar om Martin Byrde som jobbar som pengatvättare åt organiserad kriminalitet. Han är spindeln i nätet som får ta sig av alla darrningar och ryckningar i spindelväven runt honom. En synonym historia till mitt eget liv alltså. Det är ett jävla liv runt gode gamle Martin precis som det är ett jävla liv runt snubben Eriksson. Är det inte det ena så är det det andra. Det tar liksom aldrig slut. Världen klarar inte att snurra utan mig. Så fort jag försöker koppla av och värma fötterna framför brasan så händer det nåt nytt. Slår aldrig fel. Hur fan ska det gå när jag kastar in handduken för gott? Ska alla klara sig själva då? Jag är skeptisk. Antagligen blir det Armageddon den dagen jag kolar vippen. Vi får se. Sanningens ögonblick närmar sig. Jag är snart pensionär. Men Ozark då? Ganska skaplig teveserie.  

2018-10-05. Världen har gått in i en ny era. Det fattar ju alla som följer med på nyheterna. Nej, jag talar inte om globalisering och digitalisering. Jag talar inte heller om Donald Trump eller vänsterfascister och högerfascister. Jag talar om Leif Eriksson. Den jäveln har gjort det igen. Han har överraskat alla, satt alla gamla sanningar och regelverk ur spel. Det jag snackar om är att jag idag körde ett intervallpass på rullskidor. Har aldrig hänt förr. Som trogen edsvuren till mängdträning har jag aldrig gillat intervallträning. Intervallträning är för tunnisar, sådana där naturliga förlorare utan medfödd fart i kroppen. Men grejen är om man bara tränar rullskidor, som jag gör, att man inte får så värst hög puls. Man blir stark som en björn och tekniskt elegant. Men trött blir man fan inte, hur mycket man än försöker. Så jag hade lust att bli trött. Så jag körde tio intervaller på cykelvägen upp mot Norderhov. Det gick skapligt. Jag skejtade. Hela skiten var över på lite under en timme. Det hör till saken att jag ska på semester snart. Jag ska till Karibien i hela tre veckor. Det är liksom en sextioårspresent till mig själv i förskott. Och då kommer ju formen inför Marcialonga att djupdyka. Min plan är att vara topptränad när jag åker hemifrån för att på det sättet förhindra förfallet något. Så nu är det rullskidor som gäller för hela slanten. Måndag till fredag. Ingen pardon. Ett långpass, ett intervallpass och tre kärringpass på tre mil i veckan. Helgerna vigs fortfarande åt cykelpass. Vilodagar är tabu, tanken tänks inte ens. Hur det går? Bra som fan. Har aldrig varit bättre på skidor än nu.  

2018-09-30. Öppet DM PreO Värmland. Vi är i Skoghall, nere i hamnen. Det blåser hårt, Vänern ser ut som ett hav där utanför, svall på vågorna. Jag har flyt i orienteringen. Jag prickar in skärm efter skärm. Jag är rätt säker på min sak. Jag är i alla fall inte nonchalant, säkrar alla beslut från alla möjliga och omöjliga kanter. När jag kommer i mål är jag rätt säker på att ha alla rätt. På DM har man heller inte elitklass och banan är lite lättare än vanligt. Men den är bra, det är genomtänkt. Och utan att jag vet ordet av är jag grundlurad. Sexan är genial. Det är en definitionskontroll. Jag tror att skärmen ska sitta i sydöstra delen, men istället ska den sitta sydöst om branten. Och för att sitta sydöst om branten måste den sitta i den sydvästra delen. Komplicerat som fan, men samtidigt logiskt. Det var bara det att jag inte ägde den kunskapen, har aldrig stött på det problemet. Så jag drog på mig ett fel. Ett förödande fel. På tidskontrollen var jag holy fucking Lycky Luke. Jag insåg direkt att det var lätt. Jag svarade på sex sekunder. Kul att persa. Jag blev tolva, ellva hade alla rätt. På nytt fick jag bita i gräset. Kommer jag att läsa definitionen noggrannare i framtiden. Jajamensann.  

2018-09-29. SM PreO i Kristinehamn. Min första start i SM, elitklassen. Ifjol vann jag A-klassen. Skulle smaka gott att få kliva överst på pallen som debutant. Inget fel på storhetsvansinnet här inte. Men det skulle bli tufft. Först inte bara en, utan två tidskontroller, sedan 30 skärmar, maxtid 121 minuter, ett kraftprov. Jag kommer snett ut på första tidskontrollen, fastnar på detaljerna, stenar, istället för att följa höjdkurvorna. Sätter stenen och åsen, men bommar på den lilla näsan framför fötterna på mig. Men tiden är skaplig, 17 sekunder. Andra tidskontrollen går bättre. Jag använder visserligen 18 sekunder, men får kartan och verkligheten till att stämma överens direkt, alla rätt. PreO-delen startar med en rysare. Vid första stämmer inte kartan. Tänk att börja SM med ett fel. Jag samlar ihop allt jag har lärt mig under de senaste två åren och inser att B sitter rätt, fast den sitter fel, alltså kartan är felritad. Många av favoriterna snubblade här. Jag följer planen, jobbar in skärmarna från flera håll och genomskådar banläggarens bluffar, de är ganska många. Jag följer också planen om att inte fantisera ihop bluffar som inte existerar i verkligheten. Vad jag emellertid glömmer bort är att dubbelchecka och trippelchecka de lätta kontrollerna. Jag stämplar sexan rätt fast den sitter fel, alldeles för långt upp. Och det fast det fanns en enkel linje att undersöka mellan branten och höjdpunkten. Jag har alltså lyckats jobba bort så många felskär i min kartläsning, men nonchalansen när kontrollerna är lätta envisas med att finnas kvar. Jag blir helt vansinnig när jag tänker på det. Jag jobbar in alla svåra kartläsningskontroller och synar alla bluffar. Men jag snubblar på två av de lättaste kontrollerna, sexan och så dessutom näst sista, en punkthöjd tio meter från vägen. Jag borde vara nöjd med att bli femma i ett SM. Men det var så ofattligt nära att jag hade gått fullt och både dragit hem ett SM-guld och en suverän rankingpoäng. Det fina i kråksången är att ju ondare ett nederlag gör, desto starkare blir motivationen för att lyckas bättre nästa gång. Jag ska aldrig mer vara nonchalant. 

Efter lunch i klubbstugan är det SM TempO. Sex stationer med sex uppgifter, 36 skärmar ska prickas in. Konsten är att balansera hastighet och säkerhet, att veta när man ska tänka lite extra innan man svarar. Det där kan inte jag än. Jag kommer givetvis att lära mig behärska det riktigt bra, men jag saknar träning, har ännu inte hittat min personliga flyt. Men jag startar bra, svarar på 24 sekunder och har alla sex rätt. Ligger fyra, nosar på täten. På andra gör jag felet jag försöker lära mig att inte göra. Jag får en misstanke om att höjdpunkten ligger lite för nära men vågar inte lita på känslan. Här skulle jag ha stannat upp, tittat flera gånger och så falskat kontrollen. Jag svarar på 27 sekunder, hyfsat, men dalar till ellva. Det blir bara svårare och svårare. På tredje läser jag in stenen, höjdpunkten och åsen. Jag tittar flera gånger på höjden uppe till höger och får den rätt tack vare att jag lugnar ner mig och bidar min tid. Men jag blir lurad på den bortersta punkthöjden. På kartan är det två, fast man bara ser en i verkligheten. Jag åker på ett dubbelfel och rasar till 15: plats. Vad kan jag säga? Att jag inte är bättre än så? Men fan anamma. Jag slår tillbaka på fyran, en gammal grusgropp. Lycky Luke smäller av sex fullträffar på under halvminuten, näst bäst på stationen, tillbaka i tätstriden, ligger sjua. Är det nu jag blir för trött? Jag falskar echokontrollen, den lilla åsen på femman. Jag vet inte varför. Jag kommer inte ens ihåg att jag gjorde det. Men facit måste ju stämma, eller? Jag har minneslucka. Intressant sport det här, vad händer med hjärnan när den löper amok? Ingen aning. Jag är åtta innan sista stationen. Här blir det härdsmälta, rena rama Armageddon. Jag har fyra fel av sex. Jag svarar åter igen för fort på jordvallen. Jag torskar på en brant som ska sitta uppe på istället för under. Sedan har jag två nya minnesluckor. Jag minns inte att jag har svarat det facit anser jag har svarat. Det är ju lite irriterande. Det kanske till och med är skrämmande. Till råga på köpet så har jag nu också det jag måste lära mig, att inte bli psykotisk och få minnesluckor. Måste kanske börja dopa mig för att orka dubbla tävlingar på en och samma dag. Jag fyller ju trots allt 60 snart. Jag slutar på 20:e plats. Skit. 

2018-09-23.  Landskampen ska avgöras i Nordre Skov. Det är hemmaplan. Jag var där 1996 och sprang Jysk Tredagars i H 35, he he. Jag är i strålande form när vi åker ut till TC och går bara och längtar efter att starten ska gå. På tidskontrollen hugger jag direkt, alla rätt på 15 sekunder. Nu är ju inte det så svårt när man såg skärmarna länge innan man kom fram till utkikstältet. En arrangörsmiss som jag drog nytta av. Starten kändes väldigt bra, precis som dagen innan. Jag var övertygad om att jag hade alla rätt när jag kom till sjuan. Den satt uppenbart för långt till vänster. Men var det tillräckligt för att falska den? Jag jobbade länge innan jag bestämde mig. Jag falskade. Den satt nedanför den lilla åsen istället för uppe på den. Jag tittade på klockan. Jag låg hyfsat till. Jag jobbade på, nitade skärm efter skärm. Men det tog tid. Jag tittade på klockan igen. Fjortonde var så enkel att jag inte kastade bort någon tid där. Men till sextonde kände jag hur trött jag började bli. Jag bedömde alla skärmarna sitta fel och skulle bara dubbelchecka från flera vinklar. Plötsligt satt C rätt från det andra hållet. Vilken tur jag hade haft. Jag var på väg att zetta den och så satt verkligen C i bäckslutet fast man inte skulle kunna tro det. Nu hade jag verkligen ont om tid. Jag fick springa lite. På sista hade jag bara ett par minuter på mig. Men den var ju lätt, satt tydligt för nära stigförgreningen och en kurva för lågt nere. Jag falskade och gick i mål med bara en minuts marginal. Jag var helt slut. Men jag knöt näven. Jag var nöjd. Jag kunde åter ha alla rätt. Det kändes som om jag elegant hade undvikit alla banläggarens fällor. Mange, Lunkan och Stålis stod och väntade på mig. Jag kollade startkortet. FEM FEL. Första, sjuan och sista skulle alla tre vara riktiga och inte falska. Dessutom var sextonde falsk. Och jag hade fel på fjortonde, som jag inte hade jobbat med för att den var så enkel. Jag fattade ingenting. Dagen innan hade jag räddat laget, nu räddade de mig. Mange gick fullt, Stålis hade bara fel på första. Lunkan och Robban hade tre respektive två fel. Vi blev tvåa efter Finland. Tre poäng efter. Men med behörigt avstånd ner till Sverige ett och Norge och alla andra statister. Jag borde ha kunnat tagit fjortonde och sextonde. Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte föreställa mig att jag kunde svara annorlunda på ettan, sjuan och sista. Intressant sport det här.  

2018-09-22. Det är kyligt. Det är kastvindar. Det är ömsom sol, ömsom regn. Det är årlig Nordisk landskamp i PreO. Jag som hade drömt att gå med Sverige på ryggen igen. Men innan jag går till start drar jag regnjackan över min nya blågula jacka. Det sitter långt inne. Men jag är en rationell snubbe. Jag kan inte riskera att frysa eller bli våt. Jag startar sent. Tidskontrollen går bra. Jag svarar snabbt. Men det är svårt, skärmarna sitter tätt. Tyvärr hade jag ett fel, bommade den första uppgiften med ett par meter. Hade jag satt den hade jag vunnit. Men så är det många som tänker. Om finns ju inte i idrott. Ute på banan hittar jag flytet direkt. Inte ens regnskurarna kan störa mig. Jag jobbar mig metodiskt genom banan och har goda teorier på varenda kontroll. Så kommer jag till fjortonde. Där fastnar jag. På en liten ringhöjd sitter tre skärmar på rad, fem meter från varandra. Bara en av dem är rätt. Jag är rädd att göra fel. Jag jobbar och jobbar och jobbar. Jag välger B, rätt. På sextonde avgörs det hela. Ett stigslut in i ett grönområde. Det hänger två skärmar i längdriktning. En av dem kan vara rätt, bägge kan vara fel. Jag jobbar som en besatt, läser alla krokar på grönområdet, studerar vegetationen bredvid och bakom skärmarna. Till slut ser jag det, att den andra skärmen hänger ute på det vita, efter stigslutet. Här snubblade många. Jag stämplar rätt. Slutet av banan upplever jag som enkel, fast många av de stora kanonerna torskade på både 17:e och 21:a. Med ett par minuters marginal stämplar jag mig i mål. Jag är nöjd. Lunkan och Stålis står och väntar på mig med facit. Vi går igenom mitt startkort. Alla rätt. Jag är bästa svensk, och också bästa norrman. Jag blir fyra efter en finne, en slovak och en italienare. Stålis och Lunkan och Robban har ett fel vardera och Mange tre. Sveriges andralag distanserar förstalaget rejält. Men vi är bakom Finland och Italien. 

Arno och Marita i Norges färger, jag i de svenska.

2018-09-21. Stormen Knud drar fram över Skandinavien. Det passar rätt dåligt. Färjan mellan Larvik och Hirtshals ställs in. Det är inget annat att göra än att hoppa in i bilen och köra ner till Danmark. Jag lämnar Hönefoss kl 13, hämtar Arno och Marita i Drammen kl 14. Vi plockar upp Svein i Sarpsborg kl 15. Sedan är det full sula. Vi tankar, byter chaffis och äter pizza i Skåne i skymningen. Ute på Öresundsbron sliter vinden i bilen. Vid midnatt är vi framme i Silkeborg. 13 timmar på vägen, 97 mil. Livet är ett äventyr.

2018-09-19. Tid för rullskidor. Jag åker varenda dag, skejtar och stakar om vartannat. Det går så lätt. Jag vet inte varför. Det handlar väl om kontinuitet antar jag. Dessutom är det fint väder. Inte mycket som slår en indiansommardag i september. 

På rullskidor i Hole.

2018-09-09. Norska veteranmästerskapet i orientering, medel. Vi vaknade till ösregn utanför fönstret. Lusten att göra om gårdagens cykelrunda försvann omedelbart när jag såg intensiteten i regnandet. Det blev en utdragen hotellfrukost istället och så bil bort till TC. Det slutade inte regna. Till slut tog jag på mig regnjackan och snörde på mig orienteringspjucken och gick till start. Om det inte blev träning den här dagen kunde man i alla fall kosta på sig en liten promenad. Jag gick runt banan, haltande, kraftigt haltande. Men jag kom runt. Det var egentligen ganska kul. Givetvis kom jag sist. Men det var nära på att jag slog snubben på näst sista plats. Han bommade tredje sista med en halvtimme och slog mig sedan bara med 20 sekunder. Jag var sist på stort sett alla sträckor, men på några kortsträckor gick jag fortare än de som sprang och bommade. Inte mycket till svampår, kan jag berätta. Såg inte en enda kantarell.

2018-09-08. Norska veteranmästerskapet i orientering, långdistans. Jag var inte ens anmäld. Kan fan inte hålla på med sånt, springa orientering runt halva skogen. Nån måtta får det vara. Ganska omodern tanke det där med långdistans. Inte mycket rock´n´roll över det längre. Vi hade bokat in oss på hotell för att slippa köra fram och tillbaka och jag hade cykeln på biltaket. Så nu blev det en lång cykeltur på okända vägar. Från Oppegård där vi bodde letade jag mig österut och kom så småningom bort till Ski. Därifrån tog jag långrundan över Tomter och så Ytre Eneback. Det var vackert väder. Jag var pigg i benen. Det var vacker natur och fina vägar, minimalt med trafik. Det blev ett av årets bästa cykelpass. Ingen stress. Ingen jakt på en formtopp som aldrig ville infinna sig. Bara jag, Horse och Mother Nature liksom. Jag tyckte uppriktigt synd om alla stackars dårar som hetsade fram mellan skärmarna borta vid TC. Jag tänkte jag skulle cykla tre timmar. När jag kom fram till tävlingen stannade klockan på 2.59.53. Vad vad det han sa speakern på Birken, han har tajming den där Eriksson? 

Eriksson och Horse vid Ytre Enebakk

2018-09-07. Norska veteranmästerskapet i orientering, sprint. Jag har alltid gillat att tävla. Det har alltid liksom varit en krydda i livet. I perioder har det om inte varit livet självt, så i alla fall bra nära. Att åka till tävlingar har alltid varit spännande, jag är taggad, har nerver, är på hugget. Det kan vara en gnutta plågsamt, men en förutsättning för att lyckas. Så är det inte länge. Som totalskadad gammal snubbe åkte jag till det här mästerskapet bara för att vara med. Och då kliniskt befriad från allt som heter nervositet. Det finns fördelar med det mesta. Det var ganska behagligt att vara på en tävling utan att ha ambitioner. Jag gick runt där och skrotade innan start och tyckte livet var ganska behagligt. När starten gick fläskade jag givetvis på det jag kunde. Fattas bara. På den svåra långsträckan till andra hade jag fjärde bästa sträcktiden eftersom jag direkt såg vänstervägvalet som var klart bättre än höger runt byggnaderna. Sedan stoppade det upp. Jag fick maxpuls. Jag fick ont i hälsenan. Jag fick ont i vaden. Jag kämpade på halva banan men haltade mer och mer och föll som en sten neråt i resultatlistan. Till slut var jag tvungen att börja gå. Jag fick en rejäl gubbvad som till och med gjorde haltandet omöjligt. De fick hämta mig med bilen efter målgång. Sedan i våras käkar jag magnesium. Jag gör det för att slippa skador i vader, lår och hamstrings. Det kan jag bara sluta med. Magnesium som kosttillskott mot muskelbristningar är härmed bevisat som humbug. Möjligen kan jag köpa att det ger viss placeboeffekt. Jag ska aldrig mer köpa kosttillskott av varken den ena eller den andra sorten. Sju minuter tog det mig att springa på mig en gubbvad. Men jag fläskade på. 

2018-09-01. Bröllop i Skåne.  Vi fick en välförtjänt sovmorgon eftersom det var lördag. Vid nio stod jag till slut upp och satte på kaffe. Sedan kom Anders över och hämtade oss. Vi var i Båstad, Skåne. Det var redan varmt ute. Vi sprang stigarna norrut, rundade en liten skog och tog stranden hem igen. Jag var helt slut efter tre km och sladdade efter Anders, Sirpa och Kaspar. Jag fick ondare och ondare i hälsenan och blev stelare och stelare i musklerna för varje meter vi sprang. Jag fick kämpa för att inte bli avhängd. Frukosten inne hos Åsa och Anders smakade härligt efteråt. Jag haltade både uppför och nerför trappan. Sedan åkte vi på bröllop i Kävlinge. Jag haltade där också.

2018-08-30. Landslaget nästa.  Jag har alltid tyckt att jag passar i blågult. Jag har blå ögon och det gula matchar fint mitt blonda hår. Blir ganska snygg i blått och gult helt enkelt. Förra gången jag drog på mig den blågula landslagsdräkten i orientering var 1979. Mycket vatten har givetvis runnit under broarna sedan dess. Men nu är det alltså dags igen. I bilen på väg hem från jobbet blev jag uppringd från Sverige. Det var landslagsledningen i PreO. De undrade om jag blev överraskad. Jag kunde ju inte säga det som först föll mig in, nämligen: What took you so long? Varför ringde ni inte ifjol, liksom. Men jag är ju en hyfsat artig snubbe så jag spelade överraskad. De ville ha mig med till den nordiska landskampen i Danmark i september. Saken är ju den att efter O-ringen i Örnsköldsvik klättrade jag till tolfte plats på rankinglistan. Tio får åka till Danmark. Både Jens Andersson och Lennart Wahlgren hade nu lämnat återbud. Erbjudandet gick till mig. Jag tackade ja. Ville vara schysst mot dem. Några timmar senare landade jag kvällen med en whisky i solnedgången. Kändes rätt bra. Undrar hur de där blågula kläderna kommer att sitta. Kommer de att rättvist framhäva stakmuskulaturen? Vi får se.    

2018-08-25. Birken. 

                              Från vänster: Sportdryck, deltagarmärke Birken, medalj Birken 

Vila sig i form är ju något man kan försöka sig på när ingenting annat funkar. Chansen att det ska fungera är ju givetvis liten, men man kan ju alltid pröva. Så jag åkte upp till starten i Rena totalt utan ambitioner. Det är ju på sitt sätt rätt skönt. Man glider fram i centrum av festivalen och iakttar, lever för stunden, utan press och förväntningar. Jag sov i bilen. Rätt skönt det också. Det regnade på kvällen och att ligga där och mysa i sovsäcken medan vattendropparna trummar på taket är ganska trevligt. Jag sov tio timmar och var nästa morgon klar för att cykla över fjället till Lillehammer. Det fick gå som det gick. Så fort startskottet gick kände jag direkt att jag för första gången startade med konkurrenter som ungefär höll samma klass som jag själv, startgrupp 13. Jag la mig mitt i fältet och hängde på. Vid den första mellantiden efter 13 km var jag helt slut, fast jag såg på klockan att jag låg nästan två minuter efter fjolåret. Dessutom hade jag redan ont i korsryggen, en krämpa jag får på cykel när jag inte tränar tillräckligt. Precis som i Vasan bestämde jag mig för att lugna ner tempot och istället försöka hitta en klunga som passade min fart. Vid nästa tidkontroll var jag nästan fem minuter efter mig själv. Å andra sidan kändes det kul att åka, jag körde på det jag kunde, men aktade mig noga för att plåga mig. Resan över fjället skulle vara trevlig, en upplevelse, inte ren och skär tortyr. När flytet infunnet sig tappade jag inte lika mycket längre. Halvvägs låg jag fortfarande fem minuter efter mig själv och vid den sista matstationen innan Sjusjön hade avståndet ”bara” växt till sex. Det växte till sju i mål. Och det får duga. Placering 245 i klassen H 55 är kanske ingenting att skryta med, men det som var kul var att jag klarade medaljtiden på sekunden. Hade jag åkt en sekund långsammare hade jag inte fått mitt tredje snapsglas. På sekunden, hur ofta händer det? Det är sånt som aldrig händer. Om man nu inte sticker ut hakan och utsätter sig för stora själva livet. Akvaviten i det glaset kommer att smaka mumma hela vintern.    

2018-08-19. Efter Cykelvasan tänkte jag att jag skulle hålla igång. Så jag blev lite bättre till Birken. I alla fall inte sämre. Kanske till och med ta igen något av förlorad träning på cykelsadeln under sommarhalvåret. Så jag körde på. Formen kändes bra, fast känslorna att jag var lite less på att just cykla envisades med att hålla mig sällskap. Varför ska man hålla på att cykla? En existentiell fråga, javisst. Svaret är givetvis att det är bra för kroppen, den fysiska formen. Men varför kan inte känslorna hänga med på resan? Givetvis därför att det har blivit lite mycket av det goda. Man blir inte yngre med åren. Jag måste prioritera bättre. I alla fal så tänkte jag testa formen på min egen lilla temporunda runt Slottet, 30 kuperade km. Innan Vasan 2017 dammade jag runt på 1.11. Så nu tryckte jag till i pedalerna och körde på som en blådåre. Jag tyckte mellantiderna skvallrade om låg fart, men jag var inte helt säker på dem, ingenting jag har för vana att plugga direkt. Gick gjorde det av bara tusan, jag stod upp i backarna och tryckte på och nerför svischade skogen förbi i raketfart. Klockan stannade på 1.16, fem minuter efter mitt pers. Jag la av på fläcken. Jag ställde in cykeln i ladan och tog den inte ut nästa dag fast det var lördag. När lördagen kom gick jag ut och plockade blåbär istället. Cykling är nåt jävla skit. Borde egentligen förbjudas.

2018-08-11. Cykelvasan. Med misstanken om att jag var aningen sämre tränad än året innan dammade jag iväg kl 08.50 i startled 9. Inte så att jag har varit så mycket latare, men jag har sprungit mer och cyklat mindre. Och att springa är ju helt bortkastat om man nu ska tävla på cykel. Dessutom har jag gapat över ganska mycket nu under lång tid och jag kan känna ett visst slitage av det att ha för mycket att göra och för lite tid att vila i uppbyggande kontemplation. Inte det att jag är buddist, men jag närmar mig 60 och har behov för att tänka genom vad det är jag håller på med emellanåt. Jag satsade ganska hårt nu från start och försökte hänga med täten i startledet. Jag kände direkt att nivån på cyklisterna var avsevärt högre än i fjolårets startled 13. Vid Mångsbodarna låg jag en halvminut före tidsschemat från året innan, mest tack vare att det gick fortare i täten och jag bet mig ursinnigt fast i bakhjulet framför mig. Problemet var bara att jag blev trött, jag var i själva verket helt slut. Fram till Risberg cyklade jag på sekunden lika fort som ifjol, men sedan var jag tvungen att lugna ner mig och helt enkelt släppa flera klungor som jag hamnade i. Jag åkte två minuter saktare till Evertsberg, släppte folk förbi, och var nu en och en halv minut efter mig själv årgång 2017. Men jag kände mig lite piggare igen och kunde nu sluta låta folk åka förbi. Efter Lundbäcksbackarna och Oxberg började jag istället åka om folk igen och det gjorde att jag lyckades tänka positivt igen och tycka att det var kul att köra. Det kändes som om det gick rysligt fort mot slutet men passeringstiderna visar att jag fortfarande åkte aningen saktare än 2017. Jag kom i mål på 3.28.12, placering 106 i M 55, totalt 1460, avsevärt sämre placeringar än ifjol, 3 minuter 27 saktare. Det får duga. 

Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=lxLtyYhg45E 

De tre musketörena från Strängnäs Leif Eriksson, Calle Blomberg och Urban Hallberg efter målgång i Cykelvasan 2018

2018-07-27. Oringen i Örnsköldsvik, sista etappen. MtbO var tillbaka på arenan vid Domsjö, där vi bodde. Så jag fick en lugn sovmorgon. I jaktstarten gick jag ut som 20:e gubbe. Jag bytte några ord med snubben som startade en halvminut innan mig och gav mig sedan iväg. Snart såg jag min konkurrent framför mig och jag valde taktiken att ligga bakom och bevaka. På väg till åttonde kom det jag väntade på, han åkte fel. Då ställde jag mig upp på cykeln och gasade på. På den steniga stigen upp mot kontrollen körde jag som en vilde. På väg till nian tittade jag mig bakåt. Där var det tomt. Jag körde på bra ner till tian men krånglade till det till elvan, åkte alldeles för långt runt. Också till tolvan missade jag det bästa vägvalet. Men inga konkurrenter dök upp. Jag jobbade hårt in mot målet och var riktigt nöjd med loppet, körde mig upp till 16:e. Jag hade kört om två, en hade inte startat och en stämplat fel. Folk blir nervösa på jaktstart, och speciellt om man har en killer som mig i hasorna. Om morgonen hade varit lugn så blev det mer stress efteråt. Jag hastade till PreO på andra sidan stan. Jag var åter helt slut när jag kom fram. Men tidskontrollen gick fint, hade alla rätt på tredje bästa tid. Banan efteråt var besvärlig. Kartan var suspekt och placeringar av vissa skärmar stod inte i relation med kartkvaliteten. Två kontroller ströks, egentligen en konstig beslutning eftersom det var omöjligt att dra ett sträck mellan vad som var riktigt och fel. Jag noterades för två fel och kom sjua. Jag avancerade till sexa sammanlagt. Det får anses vara hyfsat. Men grejen är att jag har mer inne och faktiskt kunde ha vunnit hela grejen. Det får bli ett annat år. Jag är nu rankad tolva i Sverige. Det blir svårare att avancera nu, de elva framför mig är mycket bra.   

2018-07-26. Oringen i Örnsköldsvik, fjärde etappen. Jag startade tidigt i MtbO och slapp stressa. Dessutom var det medeldistans. Arena Skyttis igen. Banan var tämligen snabb och lätt, inte så mycket kupering och med en del asfalt på rullskidsslingorna. Jag åkte bra, inga bommar att klaga på, ett par små bara på kanske en minut sammanlagt. Men jag cyklar för sakta för att kunna hävda mig i toppen. Storfräsarna i toppen av resultatlistan tuggar på riktigt bra. Jag kör på det jag kan utan att satsa järnet, försöker istället hitta flytet. Det är tillräckligt farligt som det är. På ett ställe håller jag på att krocka med en dam. Jag håller höger så mycket jag kan men våra styren nuddar varandra när vi möts. Hon hade hög fart, hade hon genat två cm till hade hon flugit över styret. Jag kände jag blev rädd. Den metalliska klangen av våra styren som snuddade varandra ljöd i mitt huvud länge efteråt. Jag kom 26:a, men bara fem minuter efter. Jag cyklade ner till Järved och startade i PreO. Åter igen hade jag fel på tidskontrollen, ett, men det spelade mindre roll. På banan orienterade jag fel två gånger, hade fel på trean och sjuan. Nu gjorde det nästan ingenting. Jag jobbade nämligen in alla de svåra kontrollerna där många missade. Så bara två fel var utmärkt på en svår bana. Jag kom tvåa. Drog åter igen in 0,31 i ranking. Låg sjua sammanlagt trots genomklappningen på etapp tre. Jag säger det igen, vad hade hänt om jag inte hade varit så trött dagen innan? 

2018-07-25. Oringen i Örnsköldsvik, tredje etappen. Efter en trevlig vilodag vid Nyängets havsbad var det dags för veckans första logistikkrock. Jag startade i MtbO kl 11.37 uppe vid Skyttis. Det var långdistans. Bara två timmar senare hade jag start i PreO vid Hörnsjön uppe på stadsberget. Det fanns alltså inget utrymme för misstag. Och missade gjorde jag heller inte. Jag startade lugnt och sansat och låg runt placering 20 i början. På en kortsträcka med flera val i stigförgreningar hade jag bra sträcktid. Det hade jag också på långsträckan till tian, igen, jag älskar långa uppförsbackar. Sakta men säkert jobbade jag mig upp till placering 17, ett bra resultat för mig på en krävande bana. Efter målgång kastade jag upp ryggsäcken på ryggen och trampade som en vilde upp till stadsberget. Jag var helt slut när jag kom fram. Kanske avgjordes Oringen här. Hade jag gått bra hade jag vunnit hela skiten. Men jag gick inte bra. Om det var för att jag var för trött står skrivet i stjärnorna. Jag fick två fel redan på tidsposten och hade hela banan stora problem med kartan. Jag fastnade på tian och den 15:e kontrollen. 15:e jobbade jag in till slut, men med stor tidsförlust. Tian fick jag fel på, den satt så tydligt fel, men så väldigt lite. Hade jag hållit kvar vid taktiken från de två första dagarna att acceptera mindre fel hade detta gått bra. Men jag var trött och tänkte att marginalerna hade ändrats och gjorde samma fel på den 17:e skärmen. På grund av tidsbristen kunde jag sedan inte jobba in kontrollerna mot slutet av banan och gick på ytterligare två klantiga fel. Fyra fel, 31:a. Jag var besviken. Och jag halkade efter i sammandraget.  

2018-07-23. Oringen i Örnsköldsvik, andra etappen. Dagens cykeletapp är i Hörnett, medeldistans. Till skillnad mot gårdagen är det svårcyklat. Det är kuperat och de små stigarna är steniga. Jag är lite försiktig i starten och bommar inte ettan. Redan till tvåan är jag helt slut, får springa uppför en brant stig. Till trean tar jag fel vägval, till höger om sjön där jag borde ha tagit vänster på större stigar. Och till fyran kommer dagens första bom. Jag åker fel i en stigkorsning och får en minuts längre åkning när jag upptäcker misstaget. Sedan går det riktigt bra. Till tredje sista är det en lång cykelbar uppförsbacke. Jag biter tänderna samman och får tionde bästa sträcktid. Jag älskar uppförsbackar. Jag blir 24:a på etappen och klättrar lite i sammandraget. Också nu 13 minuter efter, men på en mycket hårdare bana, så det går framåt. Preo är på samma karta och jag har god tid, kan ligga där och slaka en stund medan jag mumsar på några mackor. Jag har fullt på tidskontrollen, på bra tid, 14 sekunder. Sedan följer jag samma plan som dagen innan. Sitter kontrollen bara lite fel så sitter den rätt. Är kartan fel så är kartan fel och det handlar bara om att bedöma kontrollen, inte döma kartritaren eller banläggaren. Jag går fullt och blir tvåa, två sekunder från seger på tidskontrollen. Jag får 0,31 i ranking. Bästa resultatet hittills i karriären. 

2018-07-22. Oringen i Örnsköldsvik, första etappen. Jag startar i både MtbO och PreO. Jag dubblerar. Jag gapar över så mycket jag bara kan. Vid MtbO-starten ropar någon plötsligt mitt namn länge innan jag ska starta. Jag går fram till funktionären och frågar vad de menar. Innan vi åkte upp till Norrland hade jag kollat startiderna och skrivit dem upp på en lapp. De är plötsligt ändrade. Det är sånt man kan bli tokig av, när puckon runt dig klantar sig och du får betala priset. Jag skyndar mig in i statfållan och får min karta. När jag har fått den in i startstativet och sticker ut i skogen har det gått 40 sekunder av min åktid redan. Men ett större problem är att jag inte har läst in sträckan till första. Det är sprint och skala 1:7 500. Jag är förbi stigförgreningen där jag ska ta höger in till kontrollen innan jag hinner ana. Jag åker ända ner till tvåan innan jag kan läsa in mig och får vända tillbaka. Jag är sist på första, en tämligen usel start alltså. Jag försöker lugna ner mig och komma in i loppet. Det går inget vidare. Jag bommar även femman med ett par minuter, får inte kontroll på alla stikkorsningar som hela tiden envisas med att dyka upp. I mål är jag 27:a, hela 13 minuter bak vinnaren. Efter en paus hemma i huset cyklar jag bort till starten av Preo på andra sidan centrum. Banan är smålurig direkt. Men jag har bestämt mig för att byta taktik. Under våren har jag jobbat med för små marginaler. Nu ska jag inte falska kontroller som sitter bara lite fel, de ska sitta klart fel om jag inte ska acceptera dem. Taktiken funkar utmärkt. Trean och sjuan är svåra, men jag jobbar in dem. Jag genomskådar också bluffen på 17:e. Men på 19:e låter jag mig luras. Jag orienterar helt enkelt fel. Men bara ett fel är en bra start. Jag blir 12:a och får 1,28 i ranking, en poäng som är bättre än mitt snitt och som jag kan använda. 

2018-07-13. WMOC i Danmark. Final långdistans. Tävlingarna flyttade till Gripskov utanför Hilleröd. Ännu varmare, trettio grader i skuggan. Jag värmde försiktigt upp och kunde tillfredställande konstatera att benen fortfarande kändes fina, inga stela vader, ingen smärtande höft, och knät höll sig hyfsat stabilt. Redan på väg mot första upptäckte jag att jag inte längre haltade. Jag kunde börja slappna av i löpningen och istället läsa kartan. Det utvecklade sig till en av årets roligaste dagar, det var riktigt kul att springa. Men jösses vad trött jag blev. Efter ett par kilometer var jag fullständigt slut, jag hade så hög puls att jag var tvungen att skratta åt eländet. Till åttan var jag så totalt utpumpad att jag bommade en halvminut, sprang upp i en parallell sänka men upptäckte misstaget ganska fort. Sträcktiderna visade att jag låg på en placering runt 30 dit. Så kom en långsträcka till nionde. Jag tyckte den var lätt, jag sprang stig och väg. Plötsligt var jag 19:e man. I uppförsbackarna till elvan hade jag fjärde bästa sträcktid och nu placering 15. Då gick vaden upp igen, det högg till och jag fick återgå till väl inarbetad haltande löpning. Men det var kul så länge det varade. Jag tittade efter Jesus på väg till tolvan, men han var puts väck. Så fort haltandet var tillbaka började musklerna stelna. Jag hade varit ute i 50 minuter nu. Jag bet ihop tänderna och kastade mig över mållinjen nästan utan styrfart. Jag blev 16:e på en kilometertid som hade gett en placering runt 30 i A-finalen. Det finns hopp. Efteråt var jag totalt färdig, satt i skuggan under ett träd och måste ha sett ut som ett levande lik. Men som jag alltid har sagt, det är bättre att vara ett levande lik än ett dött lik.

2018-07-12. WMOC i Danmark. Vilodag. Men vem behövde väl en ny dag med stretching, inte jag i alla fall. Mina ben var best ever, nåväl, bästa benen på fyra år i alla fall. Vi tog en biltur österut och hittade en trevlig liten badstrand just söder om Helsingör. Det var varmt i sanden och hyfsat varmt i havet. Det var mjukglass i kiosken bakom oss. Kort sagt, det var semester. Känslan av semester cementerades genom att äta räkmacka på torget inne i centrum och knäcka en flaska Ramlösa.

2018-07-11. WMOC i Danmark. Medeldistans. Eftersom jag nätt och jämnt kvalade in till B-finalen startade jag först, inte bara i klassen utan också i hela tävlingen. Det kan vara en ynnest att starta först och det var det den här dagen. Vädret var varmt, skogen låg och väntade på mig. Jag värmde försiktigt upp och hur ska jag beskriva det? Det var så fruktansvärt som det kan bli. Jag kunde nästan inte springa, benen var helt låsta. Gårdagens haltande i en timmes tid hade tagit på. Värst var det i höften. Höger vad var inte heller mycket att skryta över, stel som en vedkubbe. Jag stretchade frenetiskt minuterna innan start och fick hoppas på det bästa. Första kilometern stolpade jag fram. Banan var svårare än väntat, kompassträckor och finorientering. Det var riktigt kul. Och jag var ensam i skogen, såg nästan inte folk, fick lita på mig själv. Jag plockade kontroll efter kontroll och upptäckte att kroppen mer och mer började fungera. Jag fick inte ondare och jag blev inte stelare, tvärtom, både höften och vaden mjuknade ju längre jag sprang. Kom först i mål och inkasserade en avslagen golfapplåd för den bragden. Till slut blev jag 59:a, hankade mig alltså kvar i B-finalen till långdistansen med den breda marginalen av två placeringar. Marginalernas man. Tittar man på snubbarna som springer veteran-VM ser man en viss procent övervintrade hippier, sjuttioåringar med både vitt skägg och hästsvans. Jag undrar om inte en av dem där var självaste Jesus. Som den lama i Bibeln reste sig upp och skrek: ”Jag kan gå. Jag kan gå”, så gick jag runt på TC hela eftermiddagen och mumlade: ”Jag haltar inte. Jag haltar inte”. Inte ens när vi gick tillbaka till bilen som stod parkerad ett gott stycke bort fick jag ont någonstans. Säga vad man vill om snubben Jesus så är han en schysst lirare. Han hade botat mig.    

 Veteran-VM i Danmark

2018-07-10. WMOC i Danmark. Kval till medel och lång. Tisvilde Hegn. Klassiska orienteringsmarker. När jag går till start undrar jag hur det här ska gå. Jag är så otroligt stel i både knä och vad att det hela liknar mest ett skämt. Men skam den som ger sig. Jag knatar på till den första kontrollen och kommer fint in i orienteringen. Kroppen mjuknar när den blir varm. Det är skitkul. Skärmarna plockas en efter en. Vi har till och med tur med vädret. Så bommar jag sjuan med en halvminut. Jag bestämmer mig för att skärpa mig. Då lossnar ena skosulan. Jag kör resten av banan med klipp-klapp under högerdojan. Så blir jag trött och börjar stelna i muskulaturen. Plötsligt uppför jag mig som en idiot och bommar tre minuter på nian. Då bestämmer jag mig ännu en gång för att skärpa mig. Och gör det. Men benen är slutkörda, jag kommer mig nästan inte framåt. Fast kul är det. Och jag ger mig inte. Jag vägrar att börja gå. Blir 40: e snubbe i heatet. Klar för åter en B-final, nu med minst möjliga marginal. Jag är den här veckans marginella man.  

2018-07-09. WMOC i Danmark. Vilodag. Jag kallar det dag med stretching och kontemplation. Det betyder att man kör runt med hyrbilen och fikar och tittar på slott. Jag stretchade först i hamnen vid Gilleleje, sedan utanför bageriet i Hornbäk. Sista rundan med vadstretching genomfördes mot ett magnoliaträd i Fredensborgs slottspark. Dagen avslutades med årets första bad hemma vid badplatsen i Farum. Jag crawlade tio längder mellan bryggorna och höll på att drunkna. Måste ha varit ett år sedan jag simmade sist. Har verkligen tappat flytet med andningen.   

2018-07-08. WMOC i Danmark. Sprint i centrala Köpenhamn. Eftersom jagtorskade till A-heatet med minsta möjliga marginal var jag alltså storfavorit i B-finalen. Jag brukar ju växa med uppgiften men inte den här gången. Det gällde att damma som ett svin längs gatorna och så inte gå på banläggarens finter med förbjudna passager genom häckar och över murar. Jag lät mig luras och fick flera gånger göra om vägvalet när jag plötsligt insåg att jag inte kom fram där jag hade tänkt mig. Dessutom blev jag helt slut. Jag knatade på allt jag kunde och upptäckte till min förvåning att pulsen efter en stund galopperade som en vildhäst. Jag låg och harvade runt placering 20 men ramlade ner till 47:e på väg till näst sista där jag plötsligt stod och stirrade in i en återvändsgränd. Efteråt åt vi hamburgare och sköljde ner med pilsner. Så tröstshoppade vi på Ströget. Jag köpte två par skor, ett par för varje lopp. Slutligen tog vi tåget tillbaka till Farum och whiskyflaskan.

2018-07-07. WMOC i Danmark. Kval till sprint i Hörsholm. Det är vackert väder, det är mycket folk och det är ett storstilat arrangement. Fördelen med att vara kroniskt skadad är uppenbar. Jag kan njuta dagen och kan ta saker och ting som det kommer. Finns ingen anledning längre att varken vara nervös eller taggad eller att bekymra sig för någonting som helst. Banan går runt på parkeringar och runt stora institutionsbyggnader. Jag bommar sju sekunder på nian, annars går det riktigt bra. Jag är nära att komma till A-finalen, bara en placering ifrån. Och det fast jag springer som om jag har träben. Vi lagar middag hemma i huset. Det blir pasta och dansk korv. Det blir öl och whisky. När solen går ner sjunger fåglarna som galningar ute i trädgården. Ända stället jag har varit på med mer fågelsång än hemma på Myrbråten.

2018-07-06. Semestern börjar. Vi åker till Gardermoen och landar snart i Köpenhamn. På hyrbilscentralen kvitterar jag ut en sprillans ny Volvo, modell rymdskepp. Så fort jag kommer i närheten av någonting utanför bilkroppen piper det och blinkar. Jag behöver nästan inte köra själv, bilen vet allt, vilken hastighetsbegränsning som råder, att jag är för nära bilen framför eller för nära mittstripan. Känns tryggt och fint. Jag inser att jag inte har följt med i utvecklingen av nya bilar på en stund. Huset vi har hyrt är ett enkelt fritidshus utanför Farum med lummig trädgård. Vi lagar middag och sitter fint där med en flaska rödvin i fågelkvittret. Men varenda gång jag köper taxfree så händer samma sak. Jag blir lurad. Det står 75 cl på etiketten. Men flaskan är tom innan man vet ordet av. Jag undrar var de där hålen är som gör att innehållet bara blir borta.

2018-07-03. Jag cyklade till jobbet. De är fina de här sommarmornarna med sval luft och klar himmel. Redan ute på landsvägen blir det riktigt varmt. På väg mot Hönefoss mötte jag utryckningsfordon. Först kom en polisbil och sedan en ambulans och så ytterligare en polisbil. Alla hade saftblandarna på uppe på taket. Jag tänkte inte så mycket på det, glömde det under arbetsdagen. Men det som hade hänt var att en långtradare hade träffat en cyklist med släpet just på andra sidan Nakkerud där jag kommer ut på vägen. Episoden blev omtalad i de lokala digitala nyhetsmedierna, både Bygdeposten och Ringblad. Folk som känner mig och vet att jag cyklar tidigt om morgonen förbi just Nakkerud tänkte ganska logiskt att den skadade cyklisten faktiskt kunde vara just jag. Sannolikheten att det var jag måste betäcknas som ganska stor med de fakta som förelåg i saken. När jag kom hem igen samma eftermiddag spelade Sverige kvartsfinal mot Schweiz i fotbolls-VM. När saken var biff och alpgrabbarna slokörade kastades ut ur turneringen satte jag mig i skuggan ute på altanen med en öl i min hand och hade det ganska fint. Tillvaron var riktigt hyfsad om man fick säga det själv. I mitt glädjerus över Sveriges avancemang skickade jag refrängen i vår nationalsång till mina lokala norska kompisar. Jag skrev: Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden. Missförståndet låg på lur. Jag hade inte bara vurpat på cykel. Jag låg nu på akuten och kämpade för mitt liv. Och allt jag ville var att leva, och om jag skulle dö så var det just här i Norden. Till slut ringde Roar och frågade rakt ut om jag var livshotande skadad. Jag fattade ingenting. Så småningom kunde jag lägga ihop bitarna. Jag kom ihåg polisbilarna och ambulansen. Jag insåg att texten i "Du gamla, du fria" kunde tolkas på många sätt. Jag fick ringa runt och berätta att ryktet om min död var en aning överdrivet. Men jag glömde heller inte att påpeka att Sverige nu var i kvartsfinal. 

2018-06-25. När det äntligen är så varmt igen att man väljer att sitta i skuggan

 Och det enda man tänker på

 Är var det där propellerplanet som man hör ska dyka upp över takåsen

 Då är livet fint att leva

 Och när planet kommer är det en helikopter

 Så kan det gå

 Man vet aldrig

 Men det är fint att leva utan känslor

 Det är skönt att ha fred och ro

 För innan man vet ordet av kommer känslorna galopperande som på häst

 Oftast handlar det om projiceringar, negativt skit som hjärnan försöker kasta på soptippen

 Det är gjort på ett ögonblick

 Det kan hända att jag längtar dit

 Till ett liv utan projiceringar

 Men då är jag väl inte människa längre

2018-06-24. O-festivalen i orientering, medeldistans. Jag ställer alltså upp. Kan vara kul att komma ut lite. Knallar till start utan förhoppningar och förväntningar. Det går värre än fruktat. Jag kan nästan inte springa alls i den knöliga terrängen. Ena vaden är hård som betong och det känns som om gubbvaden bara är ett par steg borta hela tiden. Knät är heller inte mycket att skryta av, det är för risigt och stenigt och kuperat. Så jag börjar snart gå. Men det är så det är i orientering, ju saktare du springer desto sämre orienterar du. Jag klarar av konststycket att både göra ett parallellfel och att orientera mellan fel kontroller. Fast jag alltså i stort sett går. Men om du hela tiden tittar var du ska sätta fötterna så blir det inget tittande på kartan. Och den som inte tittar på kartan är pantad och såld i det här gamet. Att jag har tio efter mig i resultatlistan är jordens mysterium.

2018-06-23. Som nybliven svärmorsdröm går jag ut i världen. Eller rättare sagt cyklar ut. Det blir en långrunda, tio mil. Man kan lita på Gjermund. Han är inte den som bangar eller genar. Han drar mil efter mil och jag biter mig fast på hans bakhjul som en ilsken terrier som vägrar släppa taget. Vi kör ner till Spone och upp i Sigdal ända till Prestfoss. Därifrån sneddar vi över till Kröderen och tar Snarum och Sysle hem. Jag får lägga på några km mot slutet för att spränga tiomilsgränsen. Efter en somrig middag med ost och kex och rosévin spelar Sverige fotboll på teve. Jag är så full att jag vrålar ut nationalsången innan avspark. När andra halvlek startar ska jag just till att skicka ut några gliringar på sms till norrmännen runt mig. Då gör Tyskland plötsligt mål. Till slut gör de ett till. Fällningen innan måste ses på som något av det klantigaste jag sett i toppidrott. Senare förstår jag att saken exploderar på sociala medier och spårar ut i någon slags märklig rasisms. Man kunde ju som jag ha stoppat med att skrika klantskalle.

2018-06-22. Midsommarafton. Jag har några fasta principer som jag lever efter. Jag tycker man ska ha det, principer. Det är principerna som håller det här samhället uppe, som håller det flytande. Mina två viktigaste principer är: Ett: Jag klipper mig till jul. Två: Jag klipper mig till midsommar. Med tiden ur led och midsommar runt hörnet höll jag på att komma i allvarliga problem. Jag såg ut som en övervintrad hippie och överträdelse av en av mitt livs mest grundläggande regler var hotande nära. Sirpa räddade mig som vanligt. Hon tog fram saxen. En halvtimme senare såg jag som jordens jävla svärmorsdröm. Öronen tittade ut bakom tinningarna och hårfästet skar två vikar långt bak mot hjässan. Jag såg alltså förjävlig ut. Men sånt får man ta. Det är bara att bita i det sura äpplet och erkänna att man inte längre är den skönheten man en gång i tiden var. Midsommaraftonen avnjöts i enkel stillhet. Jag och Kaspar åt pommes frites och entrecote med kantarellsås på altanen. Efterrätt hemlagad rabarberpaj med vaniljsås. Jag blev för full för att titta på fotboll efteråt.    

2018-06-16. Lördag på Myrbråten. Då klipper man gräsmattan. Det är en ganska rolig sysselsättning egentligen. Det gäller att slappna av och njuta stunden i bar överkropp. Lätt att skynda fram här i livet, det är så mycket som ska hinnas med. Som tjuren Ferdinand sitter jag sedan och luktar på svalgången, ingenting som luktar bättre än nyklippt gräs. Medan jag är i farten går jag ner i källaren och vallar skidor. Jag brukar göra rent alla skidor på vårkanten, och vad handlar det om nu för tiden, 15 par? Alla par ska glidas upp till flera gånger och så packas i skidfodral. Hux flux så är det vinter igen och då är det skönt att ha ordning på grejorna. Till slut plockar jag ut cykeln och dammar runt Slottet allt jag kan. Men hastighetsmätaren har bangat ur så jag kan inte jämföra tider mot ifjol. Eller rättare sagt, dämpningen på cykeln har pajat, och då kommer avläsaren på framgaffeln så lågt att den inte känner av magneten på ekrarna och jag kör i 0 km/h fast det går av bara helvete. Jag uppskattar att formen är hyfsad. Insatsen i Falun förra helgen indikerar det. När eftermiddagen är här är det belöning som gäller. Jag landar sommaren med ett glas whisky. Jag dricker sakta och låter sekunderna ticka iväg. Sedan öppnar jag en flaska rödvin och börjar laga middag. Jag kör en runda Ebba Grön på stereon. Det blir blodig yttrefilé, murkelsås och ugnsstekt potatis. Efterrätt är som vanligt rabarberpaj. På teven rullar fotbolls-VM på. Jag blir både mätt och full.  

2018-06-15. Stormens efterdyningar skapar fortfarande vita gäss ute på Steinfjorden. Efter jobbet åker jag ut till Kilemoen och knyter på mig skorna. Jag springer två varv på Jons runda. Det är det näst intill perfekta stigen att både springa och köra mtb på. Jag är givetvis stel i knät i början och sedan går det som vanligt bättre och bättre. Och som vanligt stelnar alla möjliga och omöjliga muskler i benen mer och mer ju längre jag springer. Men jag krigar mot stelheten och sträcker ut steget riktigt bra mot slutet. Det känns som om det går undan riktigt bra där ett tag. När jag kommer i mål tittar jag på klockan. 62 minuter på en mil. Vilken jävla vinthund jag har blivit. Eftersom det är fredagskväll blir det fest efteråt. Jag är ensam i huset en sån här fredag innan Jukola. Det blir ost och kex och räkor. Det blir en öl och sedan några glas vitvin. Efterrätten är rabarberpaj med glass och vaniljsås. Efterrätt nummer två är Ahlgrens bilar. Till slut är det fotboll på teve. Ronaldo och Spanien spelar 3-3.  

2018-06-14. Efter en månad med högtryck drar en sommarstorm in över landet. Det regnar så mycket att jag tränar inne för första gången på mycket länge. Jag stakar en timme till tonerna av Landslagets samlade. Initiativet känns behövligt. Jag har börjat förlora styrka i överkroppen nu när skidsäsongen sedan länge är över.

2018-06-10. SM MtbO i Falun, medeldistans. Samma mål, samma underbara arrangemang, men banan gick nu över Jungfruberget. Jag startar kanonbra, är tia på första. Det är frestande att köra väg dit men jag väljer stigen och sparar på så sätt flera höjdkurvor. Sedan krigar jag på bra men hade tagit ett annat vägval både till fyran och femman om jag fick göra om det. Men jag missar inte. Jag missade hela tiden 2016 och 2017 och nu cyklar jag tredje dagen i rad utan större bommar. Efter halva banan har jag halkat ner till 20:e plats och blir ifattkörd av Lars Persson med två minuter. Vi håller ihop till mål och har nytta av varandra, först han av min rygg och sedan jag av hans. Utan att bli påverkad av hans rygg hade jag nog inte kört runt till 14:e, utan mer rakt på. Vi fick svaga sträcktider där men tog igen det med råge på de sista kortsträckorna. Jag blir 16:e gubbe, fyra minuter efter. Jag är så nöjd, hela helgen har gått över alla förväntningar. Att jag inte får bättre placeringar är som det är. Det är SM och konkurrensen är helt enkelt mördande. Och så ska det ju vara. Men kom ihåg en sak, nästa år byter jag klass. I år var jag äldst i startfältet.  

 På toppen av Lugnets skidstadion

Samling vid pumpen. Sörmlänningar innan start.  

2018-06-09. SM MtbO i Falun, långdistans. Med sen start får vi sova extra länge. Det behövdes kan jag säga. Jag startar dagen med ett par huvudvärkstabletter. Gårdagen blev lång och kvällen sen. Öl, grappa och Hallands Fläder gjorde saken inte bättre. Långdistansen avgörs på Lugnets skidstadion. Mål är utanför Kåres klubbstuga på toppen av hoppbackarna. Utsikten är magnifik. Starten går vi skjutfältet där jag låg och tömde magasin efter magasin på 70-talet, de flesta skotten mitt i om jag minns rätt. Banan är helt fantastisk, den bästa jag har cyklat. Jag kör runt väg till första för att kunna läsa in alla kluriga vägval senare på banan. Vägvalet var genialt och jag ligger så bra som elva på första kontrollen. Jag fortsätter med samma taktik, att köra runt. Efter två långa långsträckor där jag lyckas perfekt med vägvalen ligger jag fortfarande elva efter 40 minuters åkning, fyra minuter efter ledaren. Det är sensationellt bra för att vara mig. Sedan tappar jag sakta men säkert ner till 17:e plats i mål. Jag tar ett modigt vägval till femman, dubbelt så långt som rakt på, och lyckas bra. Sedan luras jag av banläggaren till sjuan och blir givetvis trött också. Men det som är nytt är att jag inte bommar. Jag håller på att bomma ett par gånger på slutet men stoppar då och står helt stilla tills jag förstår var jag är och kan vända i tid. Elva minuter efter på en så lång bana är bra, värt att fira. Värt att fira är också att jag cyklar hela mördarbacken upp till sista kontrollen utan att gå av, nia på den sträckan. Så är det att vara topptränad. 

2018-06-08. SM MtbO i Falun, sprint. Jag jobbar kort dag och sätter mig sedan i bilen och kör mot Sverige med cykeln i bagaget. Efter ett par korta stopp i Sälen och Vansbro där jag äter hamburgare och går på Systemet anländer jag Uffe Erikssons villa i Borlänge halv sex. Vi lastar om och kör vidare till Falu koppargruva där starten går klockan sju. Det är som vanligt oerhört trevligt att vara på mtbo, vädret är fantastiskt, arrangemanget klanderfritt och en massa kända ansikten dyker upp både till höger och till vänster. Jag får en bra start, bommar bara några få sekunder på kortsträckorna i starten och ligger på placering 14-17. Inne i gruvområdet har jag svårt att skilja mellan vad som är stigar och vanlig slagg. Jag zick-zackar mig fram till åttan och tappar en halvminut, ramlar ner till plats 22. Sedan går banan in i ett villaområde och uppför sluttningen bakom gruvan. Jag klarar inte att cykla alla uppförsbackarna utan måste hoppa av cykeln ett par gånger. Men jag bommar inget mer och jobbar mig sakta men säkert upp till en 17:e plats i mål. Jag är dryga fyra minuter efter vinnaren Stefan Killberg. Det är skapligt. Jag är nöjd. Jag har åkt mitt bästa lopp någonsin. Efteråt rullar vi ner i Falun och käkar en sen middag på en italiensk utomhusservering. Vi dricker öl och grappa. För fyrtio år sedan gjorde jag lumpen i Falun. Jag känner nästan inte igen mig längre.

2018-06-03. PreO dubbeltempo i Lier, norska VM-tester. Vi går två rundor på två olika skolor. Det är krävande, många falska kontroller som sitter på rätt detalj, men lite fel enligt definitionen. Det är min svaga sida det där med definitionen. Jag kan för lite om det. Och ska man pricka rätt då måste man använda tiden noga och inte svara förrän man förstår finten. Mitt projekt i tempo är att få ner svarstiderna, det vill säga skjuta från höften. Det funkade inte alls den här dagen. Men jag lärde mycket. Jag håller på att ställa in siktet, så att säga. Kom sexa. Det är svårt att misslyckas, känns kymigt. Men ska man bli bättre måste man bita ihop tänderna.  

2018-06-02. O-treffen i PreO, norska VM-tester. Startfältet är litet men naggande bra. Vi tävlar i östra kanten av Östmarka. Men åter igen serveras vi en gissningsbana. När kontrollerna sitter tätt på en karta som är alldeles för grov för sån finorientering blir det gissning. Jag är i usel gissningsform och har åtta fel. Som tur är har jag alla rätt på tidskontrollen på tolv sekunder. Det räddar dagen något. Det som också räddar dagen är att vår dotter Marita håller på att vinna hela skiten. Men så bommade hon en lätt skärm mot slutet och blir fyra. Jag blir sexa.  

Juni är här. Den bästa vintern i mannaminne har avlösts av den bästa sommaren i mannaminne. Enstaka kvällar har jag varit helt slut av värmen. Naturen har klampen i botten. Blommorna blommar och sedan vissnar de. Syrénerna är utblommade länge innan sommarlovet börjar. Hägg och brudslöja hann nästan inte upplevas. Min gräsmatta är mer senapsgul än grön. Så är det. Men jag njuter. Jag har cyklat och åkt rullskidor i bar överkropp en månad snart. När hände det senast? 

Pingst. Jag springer en vanlig orienteringstävling för först gången på snart tre år. Anders Borg är på besök från Skåne och då ska det givetvis springas. Det är riktigt kul. Jögge blir fyra, jag sjua och Anders nia i Kongsberg. Jag bommar två kontroller med vardera en minut, men känslan av att kunna genomföra ett lopp övergår grämelsen över missarna.   

Pingst. Sommarvädret fortsätter. Stigarna är redan snustorra. Det passar bra. Både för att cykla mtb och murklor. Jag cyklar runt på stigarna med en ryggsäck och plockar svamp. Ingenting som slår en murkelsås till det grillade köttet. Jag är ingen stor cyklist och kommer heller aldrig att bli det. Jag gillar inte att cykla svåra stigar, tycker det är lite läskigt. Realism kanske man kan kalla det. Jag är snart 60 och vem vill då slå en kullerbytta mellan rötter och stenar?

Sjuttonde maj. Ni vet den där torsdagen när infödingarna i landet jag bor i tar på sig sina folkdräkter och indianskrudar och går ut i gatorna och dansar. Jag gör inte det. Jag springer ett långpass i skogen i det fina vädret. Det går överaskande bra. I vintras stelnade jag efter tjugo minuter när jag försökte springa. Nu kan jag springa i en timme. Det går sakta och jag haltar lite, men det går. Jag kör 95 minuter. Sedan tänder jag grillen och sprätter upp en öl. Rabarberpaj till efterrätt. Nationaldag med stil. 

2018-05-13. Mullsjö. PreO Väst, dag 3. Återigen en bra bana, signerad Robert Jakobsson. Svårigheterna varierar. Allt ska sättas på prov. Jag inleder med att ha alla fel på tidskontrollen. Inte att det gör så mycket, jag är ju här för en bra rankingpoäng, inte placering. Men det är lustigt att man några gånger ser terrängen framför sig kristallklart, och andra gånger, som den här dagen, aldrig får kontroll på situationen. Jag måste undersöka det där närmare. Antagligen handlar det om hur man tittar de första sekunderna. PreO är den mest mentala övningen jag har utsatt mig för. Det är här tjusningen ligger. På banan började jag bra. Jag genomskådade bluffen på första, en kontroll som sänkte många favoriter. Sedan ångade jag på och nitade de sju första. På åttonde föll jag på eget grepp. Jag överarbetade situationen. Kontrollen satt mitt emellan en sten och en punkthöjd men jag tyckte det verkade misstänksamt enkelt. Så jag konstruerade en fint som inte fanns där. Jag falskade kontrollen genom att hävda att den visserligen satt mittemellan, men några meter för långt bak. Med facit i hand kan jag nu förstå att banläggaren inte jobbade med så små marginaler. Där borde jag ha varit mer cynisk. Jag gör egentligen samma fel på 14:e. Det ligger fyra stenar på rad i skogen. Frågan är bara vilken som är vilken och om en av dem är en mystack. Här tänkte jag att banläggaren fintade bort hela startfältet utom mig. Jag falskade. Men så var den fjärde stenen en förbannad myrstack och skärmen satt rätt. Jag stannade på två fel, ett ganska bra resultat. Speciellt när man tar i betraktelse att jag jobbade in en hel del klurigheter där jag bara för ett år sedan hade blivit bortfintad så det stod härliga till. Kom på 17:e plats. 2 poäng i ranking. Små marginaler. Jag kunde ha gått fullt den här dagen.   

2018-05-12. Tidaholm. PreO Väst, dag 2. Bana strängad av Robert Jakobsson. Han kommer att bli min favoritbanläggare. Området var noga valt, VM-terrängen från 1989 i fotorientering, kuperad öppen tallskog. Här var det finlir för hela slanten. Det kändes bra. Jag jobbade in kontrollerna en efter en. Inte förrän vid 18:e fick jag rejäla svårigheter. Jag klarade inte att läsa kurvorna. Lösningen var att runda hela området och ta kontrollen bakifrån. Men jag kom inte på den tanken och stämplade till slut på ren chansning. Ingen bra metod i den här branschen precis. På tjugonde träffade banläggaren en kunskapslucka i mig. Kontrollen satt i en grop som man inte såg eftersom den låg högre än där man stod. Jag resonerade som så att man skulle inte kunna se skärmen om den satt i gropen och nu såg man den ju. Den satt på rätt ställe men för högt. Därför måste den sitta utanför gropen. Facit är att pinnen kan sitta bara någon dm under gropkanten. Logiskt javisst. Men jag har aldrig tänkt på det. I mål korsade jag fingrarna för 18:e och 20:e men torskade på båda. Dessutom torskade jag på femte och tionde. Jag var helt chockad. Jag hade läst dem in noga. Det är inte klokt hur fel man kan se. Jag hade ju sett stigen bakom tian. Facit visade att skärmen satt långt bakom den där stigen. Ens första synintryck fäster sig på näthinnan antingen det är sant eller falskt. Hur ska man komma åt sånt? Går det ens att komma åt? Jag blir 20:e, över fyra i ranking. Ett bortkastat resultat. Men några nya viktiga insikter. 

2018-05-11. Vänersborg. PreO Väst, dag 1.  Jag hade sett fram mot att tävla så länge. Och med rena rama sommarvädret kunde dagen inte bli så mycket bättre. Och starten går bra, jag jobbar in de första sex skärmarna. Men vid sjuan stämmer inte kartan. Jag blir lika förbannad varenda gång det händer. Ser banläggaren att kartan inte stämmer kan man antingen flytta skärmen till ett annat område, eller helt enkelt rita om kartan. Jävligt slött att bara hänga kontrollen där man hade tänkt och så gå vidare. Jag svarade visserligen rätt men problemet med kartan bara eskalerade. Kontrollerna 9, 10 och 15 var helt hopplösa. Jag drog in två fel där. Rena rama bingon. Dessutom gjorde jag fel på åttan och sjuttonde. Det ska nu inte skyllas på varken banläggare eller karta. Jag studerade inte definitionen tillräckligt noga och det straffade sig. Man lär så länge man lever. Jag kom 21:a, fick 3,85 i ranking. Bättre än förtjänat egentligen, men ingen hade alla rätt. Tro fan det, med sån karta och bana. 

Kristi flygare. Man är ledig hela torsdagen. Jag planerar en lång cykelrunda. Men så börjar jag leka vaktmästare och tiden går. När det är dags att träna har jag ont om tid och är ganska sliten redan. Så jag kör min klassiska runda runt Slottet. Det tar en timma och en kvart, drygt. Vägen är torr, men skrapad, och därför sandig och stenig. Jag är chanslös på mina tider från förra sommaren. Men det får så vara. Sommaren är lång. Det är första passet med Horse. Han har stått på rullen hela vintern men får nu lov att komma ut i friska luften.  

2018-05-05. Holmenkollstafetten. Hela dagen tillbringas i Oslo i sommarvärme. Fru och barn springer stafett. Jag är åskådare och lagledare. Och materialförvaltare. Jag håller koll på överdrag. Sedan springer jag genom Frognerparken tillbaka till Bislett. Första löppasset sedan Tiomila. Det är stela ben och ont knä. Men det gör detsamma. Jag tittar på de som springer fort. Det där är verkligen ett avslutat kapitel för mig. Jag sätter mig i solen och mumsar i mig ett par mackor och en halvliter yoghurt. Det är smaskens.  

2018-05-04. En milstolpe i livet passeras den här fredagen.  Jag signerar mitt livs första bokkontrakt. Det är något jag har drömt om länge. Och nu sker det. Lange förlag ska ge ut min roman S.K.U.N.K. På ett sätt en av de viktigaste milstolparna av dem alla. Det konstiga är att jag inte känner nånting. Det är bara ett papper för mig med mitt namn under. Kanske kom det för sent. Men jag tror inte det är det det handlar om. Vad det handlar om är min plats i mitt eget liv. Jag känner mig så underligt klar med mitt eget liv. Jag har liksom gjort allt jag ville göra och nu finns det inget mer att eftersträva. Jag är klar att pensioneras. Min sista tredjedel har jag lust att använda till att sluta med att uppnå mål och istället ta det lilla lugna, vila på mina lagerkransar så att säga. Jag skrev mina böcker, jag vann mina orienteringslopp, jag åkte fort på skidor, jag fick en fin familj och ett ståtligt hus att bo i, jag gjorde succé som chef på jobbet. Vad mer finns att göra? Stort sett ingenting. Än att njuta. Än att resa. Än att vara ute i naturen. Än att vara i glada vänners lag. 

2018-05-03. Rullskidorna plockas fram. Och skidorna ska in på sitt sommarhotell, pannrummet alltså. Jag rensar alla skidorna med mjuk glider. Sedan lägger jag på några laget med hårdare produkter. På de bästa skidorna toppar jag med pulver. Sista lagret sicklar jag inte, tänker att det ska ligga där hela sommaren och sugas in i belagen. Det är det som är tanken bakom sommarhotellet. Det är ett trevligt, men tidskrävande jobb. Speciellt när hela familjen har skidor och ingen annan än jag är intresserad av att vårda dem. Jag vallar kanske 15 par. Hur många vallningar blir det, femtio? Så är det. Men jag har det rätt mysigt där bakom vallastället. Jag tar en Jäger när törsten faller på. Jag lyssnar på plattor som jag glömt och kan återupptäcka. Jag lyssnar på helt nya plattor. Att spänna på sig rullskidorna är sedan som ett kosläpp. Medan kossorna hoppar i glädje och sparkar bakut när de kommer ut på ängarna rullar jag nerför den första backen med armarna i vädret. Jag suger girigt in dofterna av vår och uppskattar den varma luften som strömmar mot kinderna. Men ganska snart börjar det gå segt. Så är det. Den här våren går det överraskande lätt att cykla, men på rullskidorna blir jag trött i backarna. Om jag minns rätt så var det tvärtom förra våren. Det gör ingenting. Allt har sin tid. Landskapet är bedövande vackert. Det dammar ute på åkrarna bakom traktorerna. Björkarna skimrar i ljusgrönt. Tyrifjorden ligger mörkblå. Gräset i dikena är redan frodigt. Jag ser den första gullvivan.  

Första mai. Skidsäsongen är lagt till handlingarna. Tiomila är en minne blott. Då finns det bara en sak att göra, kränga på sig arbetskläderna och börja jobba som vaktmästare. Men jag har blivit så gammal nu att jag blir trött och sliten av så enkla sysslor. Men duktig är jag, har erfarenhet och teknik. På en handvändning byter jag till sommardäck på fyra bilar. Det är vevande med domkraft, skruvande med muttrar, tvättande av skitiga däck och inte minst ett tidskrävande pillande med skruvmejsel för att få bort alla små stenar som har kilat sig fast i däckmönstret. Det flyter på bra. Det är ju första maj, arbetarnas dag. Men sista hjulet på folkabussen trilskas. Det har rostat fast. Till slut lägger jag mig under bilen med ett spett och sopar på från baksidan allt jag orkar. Det funkar. Hjulhelvetet trillar av till slut. Det är det jag alltid har sagt, våld lönar sig. Sedan startar jag motorsågen och sågar upp en sälg, en björk och tre granar som jag har fällt tidigare i vår innan tjälen gick ur marken. Kvistarna läggs i högar för att torka och veden transporteras med skottkärra upp till parkeringsplatsen där den senare ska klyvas. Efter detta är jag helt slut. Och jag får ont i korsryggen av att arbeta böjd. Jag orkar nästan inte träna. Det enda som får mig ut på cykeln är belöningen som väntar efteråt, en kall öl. Utan träning, ingen öl. Och vad gör man inte för att få det där glaset? Jo, man hojar ner till Vikersund och tillbaka som en blådåre. 

2018-04-28-29. Tiomila i Nynäshamn.

Mankan har stämplat vid sista. Vi är i mål som 238:a.

Pålle och Anders klara för omstart.

Linkan växlar. Yngst och snabbast i laget.

Kjella lägger av en rökare mot startpunkten. 

Skönt att vara i mål efter en och en halv timmes haltande.

Jögge pustar ut efter långa natten, dryga tre timmar.

Matte äntligen hemma efter en natt på slagfältet.

Natträven Spädde och coachen Folke.

Frycke öppnade showen med en fantomspurt. 

Malmby IF jubileumslag. Bara Jögge saknas (var ute och tränade).

Tio edsvurna män (photoshop)

2018-04-26. Två dagar till Tiomila. Morsning och goodbye Ringkollen. Jag åker upp efter jobbet. Det var minusgrader i natt. På dagen kanske 15 grader plus. Bara jag där ute i spåret. Det är ett farväl. Jag åker träningsrundan. Jag blir trött. Jag har ätit för lite och får blodtrycksfall. Men jag ångar på. Det går segt. Men det går. Under kraftledningen är det barmark. Jag knallar över lingonriset med mina skejtskidor. Efteråt sitter jag en stund under bakluckan i solen och låter sekunderna ticka bort. Om två dagar springer jag Tiomila för sista gången i livet. Är det 35:e gången? Goodbye skidspåret. Vi ses i oktober, kanske novbember. Vad känner jag? Jag längtar efter att träffa grabbarna, lagkamraterna. Orienteringsklubben i Strängnäs blev min familj. 

2018-04-21. Materialförvaltaren Eriksson åker in till Oslo och kollar in Sentrumslöpet. 10 km gatlopp. Frugan och tre barn springer. Jag vaktar väskor, nycklar och mobiltelefoner. Cornelis Vreeswijk hade en skön låt som hette "Turistens klagan" för länge sen. Låten utspelar sig på Karl Johans Gate. Nu är det jag som står där. Och glor. Jag köper kaffe och äppelpaj på MacDonalds och jag har till och med några mackor med hemifrån. Jag fikar i solskenet. Så blev livet. Nu är det de andra som kutar livet ur sig och jag som sitter och fikar. Jag klagar inte. Allt har sin tid. Det kryper skönt i mina telefonstolpar till ben. Jag hann damma ner till Vikersund och tillbaka på cykeln innan vi stack. Känns alltid skönt att vara färdigtränad för dagen. Mackorna smakar om inte minst så mycket bättre. Ännu ett vårtecken. När vi kommer hem har de sista resterna med snö smältit från ladutaket. Det droppar inte längre mig i nacken när jag går in och ut. Allt går framåt. Precis allt. 

2018-04-20. Tiomila närmar sig. Bara dryga veckan kvar. Jag trodde att det var smart att börja springa ofta, men kort och försiktigt. Så jag gjorde det igen. Jag stack ut och fisjoggade. Det gick inget bra. Plötsligt högg det till i låret och den där stelheten som jag hade förnimmat under förra passet gjorde sig åter gällande, nu med fördubblad styrka. Jag fick stanna och lunka hem. Känns som om tiden börjar bli knapp. Inte säkert jag blir bra till Tiomila, men jag får bita i det sura äpplet och kriga på. Det handlar ju bara om att tåla smärta. Jag har ju ingenting att förlora. Ska ju inte springa fler tävlingar den här våren. Så skit samma. Årets Tiomila är en social happening, ingen tävling. Men fan vad den här kroppen envisas med att vilja svika mig. Vi har väl aldrig varit kompisar egentligen, den här kroppen och jag.  

2018-04-19. Än är inte vintern över. Men slutet närmar sig med stormsteg. Dagens skidpass avnjuts i sommarvärme. Jag åker utan mössa och svetten rinner skönt nerför ansiktet. När jag passerar ett nyavverkat hygge luktar det orientering. Fåglar sjunger från trädtopparna. Men snön ligger djup. Bäckarna börjar gå upp och det porlar under bron där jag stannar och ser ut över Storflåtan. Isen ligger fortfarande. Gör det nog länge än men jag aktar mig för att köra ut på den. I spåret är snön rutten. Det är inte längre minusgrader om nätterna och speciellt stavarna sjunker igenom. Man får dansa fram, lätt i skären som den ballerina jag är. 

2018-04-17. Dags för den årliga besiktningen av snubben Eriksson. Jag åker till doktorn på fastande mage och lämnar blodprov. Det ska checkas om prostatan håller sig i schack. Antagligen gör den inte det. Det är bäst att man är påpasslig så inte cancern plötsligt griper klorna i en. Det blir utvidgade tester, ultraljud och röntgen. Med kolesterolet är det heller inte som det borde vara. Fast jag har slutat äta ägg så fortsätter värdena att oavbrutet stiga. Så nu går jag tillbaka till äggen igen, mitt äggcelibat var bortkastat. Inte mycket som kan slå en tallrik stekt potatis och stekta ägg, eller hur? Lägg därtill ett isterband och kvällen är perfekt. Kolesterolet ska botas med mediciner. Det är ärftligt. Riskfaktorer som inaktivitet, rökning och övervikt är tämligen frånvarande. Slutligen blir mitt sår i ansiktet behandlat. Jag har gått och väntat nu i åratal på att det lilla märket på kinden ska läka. Inte fan. Det visar sig vara cancer. Godartad sådan. Behandlingen är enkel. Såret fryses ner så huden dör och ny frisk hud kommer fram underifrån. Smart. Men det gör skitont. Summa summarum så lever jag fortfarande. Men den oövervinnliga Eriksson börjar mer och mer visa sig vara mänsklig. Känns lite skönt faktisk. Det har liksom varit ganska ensamt på den där ojämförliga toppen länge nu.    

2018-04-16. Jag älskar kontraster. Efter gårdagens cykeltur i kortbrallor plockar jag åter fram skidorna och skejtar ett par mil på Ringkollen. Det går så det susar. Jag hade förväntat blytunga förhållanden och obefintlig glid. Men snön är grovkornig och den höga luftfuktigheten har lagt en tunn film i spåret så det går undan riktigt bra. 

2018-04-15. Efter att ha avslutat lördagskvällen med två värktabletter och ett par paraplydrinkar sover jag tolv timmar och vaknar som en ny människa. Efter en sen frukost kavlar jag upp ärmarna på skjortan och går ut och jobbar. Jag bränner gammal bråte och tvättar bilen där jag sedan sprutlackerar rosten med ny grön färg. Av bara farten målar jag sen halva yttertrappen. Basiskunskap i alla vaktmästarskolor. Man målar bara hälften så man har nånstans att gå medan det torkar. Att ha en hjärna i klass med en raketforskare är värd sin vikt i guld för alla vaktmästare. Till slut kommer kortbrallorna på. Jag rundar Blåfarveverket, en klassisk femmilsrunda, på hybriden. Kollar efteråt om jag har blivit brun på knäna.   

2018-04-14. Jag tar ut hojen. Inte "Horse", utan min gamla hybrid. Horse får stå kvar på rullen ett tag till. Man vet ju hur lömsk april kan vara. Plötsligt haglar det och då kan det vara skönt att sitta och mysa på sadeln under tak. Jag glider ner till Vikersund, kollar in terrängloppet vid Furumo och kör sedan Spone-Böen-Sysle hem. En bra dag. Vi sitter på terassen i kvällssolen. Jag har fått femte sträckan på Tiomila. Mitt i natten. Jag som inte längre tål att vara sent vaken. Men det får gå.

2018-04-13. Tiomilaträning 6. Jag kutar Gravermoveien upp till bommen med Sirpa. Hon trippar och jag stapplar. Vaderna är fina och knät likaså. Men låren är hopplösa. Jag stelnar totalt. Jag känner också av höften och ljumsken. Ska jag vara ärlig så gör varenda steg ont. Jag kan inte slappna av. Efter sex km byter jag till orienteringspjuck. Kör tre km till. Det är helt vidrigt. Jag får stanna och gå emellanåt. Benen är som lyktstolpar. Nu får jag betala priset för att inte ha sprungit på tre år. Måste springa en gång i veckan resten av livet. Musklerna behöver det kan det verka som. Flåset är heller inte vad det har varit. Jag har ganska hög puls fast det går så sakta. Men fint väder är det. Alltid något. Bara två veckor till Tiomila. Jag kommer komma sist på min sträcka. 

2018-04-12. Fram med skidorna. Det var 21 grader varmt när vi lämnade Skåne i söndags. Både igår och idag har jag åkt skidor. Det har varit två sådana där magiska dagar som kan inträffa på våren när det är kallt om natten så spåren håller sig och så blir det gassande varmt om eftermiddagen. Jag har parkerat vid Langtjern. I onsdags åkte jag Borgsetra-Vambu-Öyangenröysa-Spålenveien-Storflåtan-Lövlia-Damtjern. Idag blev det samma start men Spålenveien norrut till Sinister och Mosjön. Lite jobbigare idag, varmare i snön. Igår var glidet helt suveränt. Frågan blir hur länge snön kommer att ligga. Den är fortfarande en meter djup inne i sksogen.   

2018-04-10. Fåglar. Jag tycker om dem. Jag tycker om att titta på dem. En riktig höjdare var i söndags när jag gick mellan målet och tidskontrollen utanför Perstorp. En ormvråk cirklade länge ovanför mitt huvud, gled elegant på luftströmmarna i det varma vårvädret. Hemma på Myrbråten händer det saker nu. Jag köpte en påse fågelmat som jag hängde upp i buskarna bakom altanen. Talgoxen var där direkt, tärd av svält efter en lång och kall vinter. Sädesärlan har kommit. Jag har ett par som håller hus runt garaget. Även koltrasten och nötskrikan har jag observerat. De är tjuriga. De är för stora och tunga för buskens grenar och kan därför inte få tag i maten som jag hänger ut. Så är det, livet är orättvist. 

2018-04-08. PreO Syd dag 3. Det är märkligt hur fort det kan vända. Vi tömde den där flaskan prosecco, åt kamratmåltid, knäckte en bira och somnade som klubbade oxar. Och sedan, en ny morgon. Fåglarna sjöng utanför fönstret. Solen klättrade upp ute över havet. När vi parkerade vid FK Bokens klubbstuga just utanför Perstorp och klev ut möttes vi av ljumma varma vindar. Jag var taggad på start, stod där och trippade och längtade efter att få riva till mig kartan och ta kontroll. Jag tog kontroll. Jag var lite osäker på första men fick till slut en vinkel som bekräftade att skärmen satt alldeles för långt borta från stenen, något jag lärde mig ifjol i Skinnskatteberg. Fyran tog jag bakifrån och på femman, som fällde många av favoriterna, jobbade jag ihop avstånd och höjd till rätt svar. Sedan var det lätt till elvan. Elvan fällde många. Det gällde att bedöma om skärmen satt på brantens västra del, eller mitt på. Jag genomskådade finten. Hela branten var inte med på kartan. Så den satt på den västra delen fast man kunde tycka att den satt centralt. Jävlar vad god jag var där. Stod till och med och föreläste för landslagslöparna efteråt hur man skulle tänka. Det kallar jag att visa var skåpet ska stå. Jag hittade bra lösningsförslag från tolvan ner till tjugonde. Den tjugoförsta skärmen fällde också folk. Jag insåg till slut efter noggranna studier att den satt i stenröset och inte vid branten. Därmed hade jag alla rätt. Full pott för första gången på en elittävling. Jag anade att jag låg bra till och säkrade lite väl mycket på tidskontrollen. Tjugo sekunder på fyra uppgifter är förvisso en bra tid. Men det var i lättase laget och jag blev därför trea efter Lars Jakob Waaler och Robert Jakobsson som också hade alla rätt men var snabbare än mig. Rankingpoäng 0.19. Bäst hittills i karriären.   

2018-04-07. Man måste kanalisera sitt hat, måste man inte? Efter sovmorgon till klockan åtta och en lång och trevlig frukost åkte vi till Yngsjö för att tävla ute vid sanddynorna vid Gropahålet. Tidskontrollen är lätt och jag nitar den på åtta sekunder, sekunden bak täten. Sedan går det käpprätt åt helvete. Jag fixar inte första kontrollen. Jag jobbar i en kvart utan att komma mig närmare en lösning. Till slut ger jag upp och tar tvåan, innan jag återvänder till ettan. Jag investerar ytterligare fem minuter men fattar ingenting. Jag ger upp och stämplar den som fel. Resten av loppet påverkas enormt av den kaotiska starten. Jag har tidsbrist och jobbar stenhårt för att ta tillbaka tappad tid. Vid sexan tappar jag åter flytet. Kontrollfanskapet sitter uppenbarligen några meter för lågt. Frågan är om den sitter tillräckligt mycket fel. Jag tycker det. Banläggaren har en annan uppfattning. Nian och femtonde är svåra, sitter högt uppe, långt borta, men jag klarar dem. Så gör jag det otroliga. Jag stämplar fel. Jag har gjort det förr och nu gör jag det igen. Jag antar jag är för utmattad och räknar helt enkelt fel. Jag har fel på sista också, men å andra sidan har samtliga  startande det. Nu satt plötsligt skärmen två meter fel och då var det fel, i motsats till sexan. Efter målgång var jag skapligt förbannad. Jag offrar tid, pengar och energi på den här grejen och så är banan blaha-blaha. Det hjälper föga att första kontrollen stryks. Jag är skitsne. Och vad gör man då med sitt hat? Jo, man tar en varm dusch. Man slår på teven och kollar semifinal i hockey. Man korkar upp en flaska Prosecco. Så ser man upp i den höga blå skånehimlen och tömmer det första glaset. Jag och Arno delar 19:e plats. Ingen rankingpoäng som går att använda. Förbannade jävla skåningar.  

2018-04-06. PreO Syd 2018. Natt vid Bäckaskog slott. Har alltid haft svårt med sena kvällar. Och det här blev en sen kväll efter lång dag. Vi lämnade Drammen klockan tolv och hade en trevlig bilresa i 140 knyck längs Bohuskusten och Västkusten och till sist kryssade vi Skåne. Vi handlade vid Uddevalla, tankade i Örkeljunga, åt pizza i Kristianstad och checkade in i Åhus. Då var jag färdig. På väg ut till tävlingen höll jag på att somna. Inte blev det bättre av att pannlampan jag hade lånat inte funkade. På tidskontrollen började den blinka och då var det givetvis kört. Jag hade alla fel eftersom jag inte såg så långt bort som kontrollerna satt och låg sist i tävlingen när omstarten gick. Lampan lyste inte och jag fick förlita mig på mina konkurenters ljuskällor. Det gick skapligt i alla fall. Jag tog fyran fast kartan uppenbarligen var felritad. Men jag har lärt mig att bedöma kontrollplaceringen och inte kartan. Det är en viktig skillnad i den här sporten. Men på åttan blir det galet. Jag orienterar fel och bedömer fel träd. Det hjälpte ju inte precis att ljuset inte nådde fram. Jag bommar också nian och lär mig något nytt. Ska en skärm sitta mittimellan två detaljer så är det inte detaljens centrum man ska mäta mot, utan ytterkanten. Den som lever, lär. Resten går bra. Blir 18:e. Ett riktigt skitresultat. Måste köpa ny pannlampa om jag ska fortsätta med det här.   

2018-04-05. Svårt att veta. Men kanske var det sista skidpasset. Fast det regnade i Hönefoss åkte jag upp till Ringkollen efter jobbet. Där uppe snöade det, blötsnö. Jag skejtade runt träningsrundan. Det var blytungt, kom mig nästan inte framåt. Men trött blev jag. Vi får se om det blir flera rundor där uppe. Men först ska jag möta våren i Skåne. PreO Syd startar imorgon. Jag åker ner tillsammans med Marita och Arno. Vilken höjdare det kommer att bli.  

2018-04-03. Oslo City Cup. Så fort påsken var över började vardagen med grått väder. Det var kallt, det snöade, det slaskade. Orienteringssäsongen startade med Oslo City Cup. Jag har inte sprungit orientering på två år men nu var det dags igen. Det hela handlade givetvis om Tiomila. Om jag ska komma mig runt en sträcka där måste jag förbereda mig. Banan gick fram och tillbaka på Tjuvholmen med mål på Akers Brygge. Jag mjukade upp knät med tio minuters uppvärmning och stack sedan iväg. Det gick riktigt bra, sprang stelt förstås men det kunde ha varit värre. Jag sprang så fort att jag blev trött i flåset och det var länge sedan. Jag bommade ingenting, jo förresten, två sekunder på en tvekan. Jag blev 28:a i H 50. Men det måste då påpekas att jag var äldst i klassen. Torskade med 3-4 minuter mot ynglingarna som just hade fyllt 50. Totalt mörbultat efteråt när kroppen kallnade. 

2018-04-02. Annandag påsk. Vädergudarna har gillat människorna den här påsken. Jag landar helgen genom att helt enkelt göra som vanligt. Jag äter frukost med familjen. Jag har tänt brasan. Jag fixar lite i huset och på nätet och åker sedan ut på skidor. Det är en form för avsked. Jag åker östre ner och sedan runt åkrarna mot Vikersund. Hem åker jag Tarmen och Frysihjel och Kroktjern. Det funkar bra. Jag stakar på skarpt före och kisar med ögonen i den skarpa solen. Sedan är det den sista måltiden, yttrefilé och pommes frites, en öl, några glas vin, en drink. Teve. Slutet gott, allting gott. 

Påsken 2018

2018-04-01. Påskdagen. Och första april. Våren är här. Inte så att fåglarna har kommit och sjunger i snåren. Inte så att snön har smält bort. Inte så att plusgraderna har kommit krypande och träden börjar skifta i grönt. Nej, här är det tyst i skogen i gryningen, snön ligger meterdjup och om nätterna är det svinkallt, femton minus. Men det säkraste vårtecknet av de alla är när vaktmästare Eriksson drar på sig raggsockor och stövler, kränger på sig skyddsbrallorna. Sedan drar han igång motorsågen. Den startade som den skulle. Eftersom jag eldar med ved i kökskaminen om vintern måste jag varje vår fälla fem träd. Ingen syssla jag älskar precis, jag är fortfarande lite rädd för den där kedjan som kan göra mig till krympling på ett ögonblick om jag inte är fokuserad. Men det gick bra den här gången också. Jag vadade mig genom meterdjup snö bort till skogskanten och mejade ner några granar och björkar. Björk är den bästa veden. Granarna tar jag bara för att de står på fel ställe, måste gallras bort när de växer för nära varandra. Det gick på en handvändning, fast kedjan var slö. Köper nog en ny innan jag börjar kapa stammarna. Jag har kommit underfund med att det är bättre att köpa nya kedjor än att slipa dem. Har aldrig fått till det där med att fila dem. Efter sågandet blev det en kaffe och två bullar som belöning. Sedan stack jag ut på skidorna. 

2018-03-31. Påskafton. Tjejerna i familjen accepterade slutligen att hänga med upp på fjället. Jag vallade fäste åt dem, grundvalla med VR 40 som jag värmde in. Själv skejtade jag. Med gassande sol i ryggen och bitande kyla i skuggan jobbade vi oss upp mot trädgränsen och Leppejuvet från parkeringen under Böseter. Mycket folk ute, kö i spåret. Utsikt över halva Norge, såg Gaustatoppen vid Rjukan och långt in över Hardangervidda. Väl hemma drack vi öl på terassen i det skarpa solskenet medan lammsteken stod i ugnen. Jag landade kvällen med SVT Play på mobilen, såg första delen av dokumentären om Göran Persson. Har alltid gillat honom som politiker. En riktig buffel, försvisso, som kunde trampa folk på tårna. Men en strateg, en fältherre. Han städade ordentligt i Sveriges ekonomi efter många års vanstyre. Är det någon som har hedrat honom för det? Jag gör det. Och så gillar jag hans vältalighet, hur han kunde stå och prata om komplicerade ting utan manus. Det är det inte många som fixar. Göran Persson och Barack Obama är de bästa jag har hört. 

2018-03-30. Långfredag. Jag sover som en sten om nätterna. Men jag vaknar en gång och går upp och pissar. När jag vaknar är jag snustorr i munnen. Jag blir det av att dricka vin till maten och sedan käka godis som efterrätt. Rödvin och påskägg borde man hålla sig undan. Men jag faller för frestelsen varenda gång, varenda jävla gång. Den här dagen håller vi oss hemma, åker några mil på skidor hemifrån, till Haugerudsletta och tillbaka. Spåren håller sig bra. Det är kallt på nätterna. Det är bra glid. Väl hemma knyter jag på mig dojjorna och lubbar vägen bort. Tiomilaträning nummer fyra alltså. Det går riktigt bra. I alla fall i början. Jag springer en halvtimme, upp till bommen och tillbaka. Eftersom jag har åkt skidor är jag varm i kroppen och knät är best ever. Vaderna håller likaså. Men nåt fanskap ska det ju vara. Jag stelnar i höften mot slutet. 

2018-03-29. Skärtorsdag. Påsken inleds med stil. Jag, Arno och David åkr upp till Norefjell. Det blir ett riktigt långpass. Vi är ute fem timmar, men stannar ofta. Mest jag då eftersom jag måste vänta på småglinen på toppen av varenda backe. Vi åker till Fiskelöysninga och vänder. En femmil ca. Kuperad. Jag är röd i fejan efteråt och läpparna bränner av det skarpa solskenet. Känns rätt bra att slappa i solstolen på terassen med en öl i handen efteråt. 

2018-03-28. Dymmelonsdag. Jag jobbar halv dag. Klockan tolv skruvar jag av telefonen och parkerar bilen vid kalkverket. Jag åker skidor över fälten i strålande solsken. Jag kunde ha åkt på skaren men håller mig i spåret. Jag korsar Steinsletta och vänder nere vid Tyrifjorden bakom Vik. Sedan rundar jag åkrarna upp mot Helgelandsmoen. Jag är ute två och en halv timme. Påsken kan börja. Det verkar bli århundradets mest legendariska påskväder, minusgrader om natten och strålande sol på dagarna. Det här blir en vinterfest utan like. 

2018-03-24. Rejält med plusgrader nu. Man får hoppas att nätterna håller sig kalla så skidspåren håller stånd över påsk. Jag skejtade hemifrån i dag. Det gick dubbelt så sakta som det brukar göra. Jag fick korta av rundan för att orka. Minsta lilla uppförssbacke krävde skejt, staka gick det bara på rakorna. Det var inte snö jag åkte på, det var lim. Ett par gånger var jag tvungen att stanna för att hämta andan. Men det som är bra är att man blir törstig. Jag var dyblöt av svett när jag kom hem. Finns ingenting som smakar så bra som en öl när man är riktigt törstig. Synd bara att man blir idiot av alkoholen. Jag blev så dum att jag somnade i soffan. Gillar inte det där. Att sova bort sitt liv. Och man är inte precis frisk som en nötkärna när man vaknar en halvtimme senare. Man skuttar liksom inte upp och slår klackarna i taket medan man skriker ut sin livslust. Istället hasar man sig bort till dasset och pissar.     

Giljotin Myrbråten. Våren närmar sig. 

2018-03-23. Dags för besiktning. Inte av bilen alltså. Utan av mig, den 59-åriga snubben Eriksson. Så jag tappades på blod som sedan analyserades efter konstens alla regler. Givetvis hade jag förväntat strålande resultat, fullt frisk, inte dopad, biologisk ålder 19 år. Tji fick jag. Visserligen var jag varken dopad eller sjuk, men att framstå som ung tillhör en svunnen tid. Jag har fortfarande höjda värden av kolesterol. Jag har lågt nivå av D-vitamin. Och prostatan är inte heller vad den en gång i tiden var. Det lutar med andra ord åt pillerkäkande. Jag anar en framtid med medicin mot kolesterol och därtill lämpliga vitamintillskott. Lika bra att slänga på med magnesium mot gubbvader när man redan är igång. 

2018-03-22. Tiomilaträning 3. Passet emotsågs med spänd förväntan efter förra veckans gubbvader. Dagen innan hade jag cyklat en timme på testcykel och sedan sprungit några minuter på ett löpband. Det hade gått alldeles utmärkt, hade varit lätt i benen och inte känt nånting i vaderna. Men man vet ju aldrig, ute på vägen kan vara en helt annan sak. Åkte först skidor och sprang sedan bort till Presterud och hem igen. Samma sak som på löpbandet, benen var lätta och vaderna mjuka och snabba som i fornstora dagar. Jag slutade så länge leken var rolig, efter 20 minuter. Efter duschen satte jag mig framför datan och anmälde mig till Oslo City Cup. Då ska det kutas. Efter förra helgens djupdykning med minusgrader har temperaturen skjutit i höjden. Plusgraderna är här. Våren är i analkande. Snart tar jag av mig långkalsongerna.

Kaffe och bulle

2018-03-17. Vaknade tidigt fast vi hade tömt en flaska vin kvällen innan. Jag tittade på termometern och knöt näven i luften. Minus 26 grader. Hur jävla nöjd var jag inte att jag befann mig hemma i huset och inte på startgärdet utanför Rena? Jag tände en brasa och sörplade en kopp kaffe i stillhet innan jag slog på teven. Folk sprang fram och tillbaka och vevade med armarna för att hålla värmen fram till startskottet gick. Sedan började de pumpa sig uppför den 18 km långa första uppförsbacken med stavarna. Trevligt att se på. Jag hämtade ännu en kopp kaffe och drog filten över mig. Birken har egentligen aldrig varit något för mig. Kanske nästa år. Vi får se.  

2018-03-16. Tiomilaträning 2. Äntligen har det gått ännu en vecka. Tre timmar långa skidpass hemifrån förra helgen och i veckodagarna tvåtimmarspass från Ringkollen efter jobbet. Bara avbrutet av en kväll på cykelrullen framför teven. Men så äntligen var dagen när jag fick springa tillbaka. Förra löppassets fiaskobetonade avslutning skulle vändas till succé. Jag började försiktigt, trippade lätt längs vägkanten och njöt av att det var fredag eftermiddag och solen var på väg ner. Vaderna kändes fina, inga som helst spår av gubbvader och annat skit. Knät ömmade visserligen den första km men så gav stelheten med sig och jag kunde slappna av mer och mer. Jag kom upp till vändpunkten utan att vaderna fällde mig. Jag kom fram till vägkröken där jag hade varit tvungen att börja gå förra gången utan att något hände. Jag kom tillbaka till huset frisk och kry. Kändes bra. Nu kunde våren och Tiomila komma. Som vanligt om fredagarna så hämtade jag dammsugaren och började städa huset till helgen. Pang, sa det i vaden när jag gick ner trappen. Gubbvaden satt som gjuten i vänster ben. Snopet. Jag haltade runt och dammsög. Det är som själva fan.  

2018-03-08. Tiomilaträning 1. Här gäller det att fokucera. Istället för att skida på Ringkollen åker jag hem och knyter på mig joggingskorna. Jag kör Gravermoveien bort, söker den mjuka snön i vägkanten. Knät är stelt i början, men efter någon km går det bättre. Jag väntar på att stelheten i muskulaturen ska komma, men minutrarna går utan att något händer. Uppe vid bommen vänder jag. Jag leker med tanken att köra lite längre men lugnar ner mig och följer planen. Det går överraskande lätt på vägen hemåt. Jag fantiserar att jag är ute i skogarna runt Nynäshamn, plockar det första kontrollerna och kör sedan runt höger på långsträckan. Då börjar det rycka i vänster vad. Jag tittar ner på benet som om det nu skulle hjälpa. Till slut knyter det sig. Jag börjar gå. Helt fuckings jävla otroligt. Jag får en gubbvad. Och det efter att ha sprungit tre gånger på tre veckor. Våra kroppar är sannerligen inte gjorda för att springa på äldre dagar. Men klok av erfarenhet vet jag att det viktiga är att stoppa i tid. Jag går några minuter och joggar sedan försiktigt hem. Avslutar passet med tåhävningar på trappen. Beskedet är mottaget. Här är det styrketräning som gäller för att kunna genomföra projekt Tiomila. Man får ta det som det kommer.    

2018-03-06. Klar för Tiomila! Mitt under gårdagens middag ringde plötsligt Frycke. Jag sköt undan tallriken med kyckling-wook och svarade. Det gällde Tiomila. Han ville anmäla ett gubblag 30 år efter segern 1988. Vad svarar man då? Ja, givetvis. Man tackar givetvis ja. Jag ska nog klara av att halta mig runt en sträcka, kluckade jag. Fattas bara. Bara det inte blir långa natten. Det skulle ta tid, sjukt lång tid. Men å andra sidan, jag har aldrig upplevt att komma sist på en tiomilasträcka. Så det återstår. Men mitt under telefonsamtalet höll jag på att dra mig ur hela skiten. Den okunnige jävla skitstöveln Frycke frågade hur det gick på Marcialonga. Jag tystnade. Vet inte alla någorlunda informerade personer att jag dammade runt de där ynkliga sju milen på tre timmar 50 minuter? När jag sa tiden var det Fryckes tur att tystna. Sedan: Under fyra timmar? Okej Leffe, det blir nog en långsträcka på dej, konkurrans om de korta, vet du. Så fort jag hade käkat upp gick jag in och kollade på sträcklängderna. Hur många gånger i sitt liv har man inte tagit ut ett tiomilalag? Tusen? Jag tog fram papper och penna och skrev: Första, 12 km, Matte. Andra, 12 km, Frycke. Tredje, 8 km, Kjella. Fjärde, 15 km, Smeden. Femte, 8 km, Spädde. Sjätte, 8 km, Affe. Sjunde, 10 km häng, Pålle. Åttonde, 11 km, Jöns. Nionde, 9 km, Leffe. Sista, 15 km, Linkan. Roger och Jögge ute av dansen. Med papperet framför mig på bordet sprättade jag upp en öl och satte på Ulf Lundell på Spotify. Det tickade in ett sms från Roger: "Sen rätt länge har jag dig som förebild när det gäller rehab." Jag svarade med att fråga varför han hade lagt till bisatsen "rehab". Jävlar, nu ska det kutas. 

2018-02-28. Myrbråten. 

2018-02-27. Jag vet i fan. Om jag ska åka flera skidlopp den här vintern. Till helgen är det Vasaloppet. Om jag ska anmäla mig nu i sista ögonblicket? Det kan du hoppa upp och klappa dig i arselet på att jag inte ska. Det får hålla med tolv starter. Visserligen håller jag dörren öppen för att åka ett år med bra väderprognos, och då krossa drömgränsen fem timmar. Det kan man inte kalla årets upplaga, ett år med bra före. Jag läser om sibiriska vindar in mot Skandinavien. Stark kyla och skidåkning är ingen bra kombination. På 80-talet bröt jag Öppet Spår ett år på grund av kyla, en situation jag inte längtar tillbaka till precis. Nej, på söndag ska jag käka frukost framför teven klockan åtta och skaka på huvudet åt alla tokstollar som står på startlinjen. Men den där dörren står fortfarande öppen för Birken. Jag är så bra tränad att jag borde åka Birken. Att stå där på startlinjen och staka mig till Lillehammer är det minsta problemet i projektet. Det som gör mig tveksam är logistiken. Den där bilkörningen och busskörningen och övernattningen och hela baletten, den känns bara jobbig. Kunde arrangören hämta mig på Myrbråten med helikopter och släppa av mig vid starten hade jag tackat ja på studs.   

2018-02-26. OS är över för den här gången. Och skönt är väl det. Jag blir lätt lite tevetrött. Men visst var det skoj att se längdåkningen och skidskyttet. Jag blir helt varm i kroppen när jag tänker på skidskyttelaget. De måste ha riktigt kul i det där gänget. Och ordet fruktan kan de säkert inte ens stava till. Jag blir så imponerad av lag som satsar och så vinner. Kommer att tänka på oss i Malmby på den gamla goda tiden. Gulden i slalom och curling kom ju också som blixtrar ur blå himmel. Det var nästan för bra för att vara sant. Men 90 % av ett OS ser jag inte, speciellt nu när det sändes på natten. Min skönhetssömn bedömdes som viktigare än att sitta uppe och stirra på allt som visades. En annan sida av ett mästerskap är den så kallade medaljens baksida. Få vinner. Många lyckas fast de inte vinner medaljer. Men många misslyckas också. Men tragedierna är också bra teve. Mörkret svensk längdåkning nu går in i på herrsidan känns monumentalt. Det kommer att bli många plågsamma år. Men det är väl som utanför mitt fönster, den bistra vintern ska omsider byttes till vår. Hur länge levde vi inte med becksvart mörker på damsidan i längdåkning? Och nu strålar Kalla, Nilsson och Andersson som diamanter på svart sammetsduk.   

2018-02-17. Man blir bra på det man tränar på är en sanning med modifikation. Tydligen. Jag åker ju aldrig skidor med fäste längre. Jag har inte gjort det på flera år. Jag brukar hänvisa till stenåldersfasoner när saken kommer på tal. Men den här lördagen plockade jag fram mina fästskidor ur vrån. Jag och Sirpa hälsade på ungarna i Drammen. Vi tog en skidtur i Drammensmarka. Med fäste. Vi åkte sakta. Men det gick alldeles utmärkt. Det var kuperat men jag trippade uppför backarna. Det var kul att åka. Jag åkte och tänkte på att jag åkte ganska bra. Tekniskt alltså. Var kom det ifrån? Var hade jag hittat det där frånsparket och den där tyngdöverföringen? Ingen aning. Jag hade fått det på köpet. Det var så kul att jag nog kommer att försöka flera gånger. Tillbaka till stenåldern. Men bara på studiebesök.  

2018-02-11. Halvladdade batterier har blivit de senaste veckornas verklighet. Visserligen var jag så trött efter målgång i Marcialonga att jag gick hem till hotellrummet och bäddade ner mig i sängen en stund. Men under loppet hade jag inga direkta kriser. Jag har varit mer plågad andra gånger. Men nu efteråt sitter det i. Jag känner det. Jag känner att jag inte har någon ork när jag tränar. Så har det varit i två veckor. Två veckor är en lång tid. Jag tycker att jag borde blixtra till snart, staka mig kraftfullt fram över vidderna mot den nedgående oranga solen. Men jag släpar mig nästan fram, petar med stavarna och stannar upp i backarna för att hämta andan. Det går skapligt den första timmen, men sedan rinner krafterna ut som vatten i ett durkslag. Jag håller på att bli gammal.  

2018-02-03. Episoder i vardagsrum. Jag var ensam hemma. Och ensam hemma betyder whisky och rock´n´roll. Och givetvis skjortstrykning. Vallning av skidor inte att förglömma. Jag strök skjortor medan jag lyssnade på War on drugs på mobilen. När alla skjortor hängde i rad på klädshängarna flyttade jag mig in i boden. Där rensade jag halva skidparken och byggde upp nytt glid efter konstens alla regler, lager på lager med glider och sedan pulver på toppen. Finns inget roligare än att valla skidor till bra musik. Uppe i vardagsrummet stod ett glas whisky och väntade medan skidorna kallnade gick jag upp och tog mig en slurk då och då. Eftersom jag inte hörde musiken från mobilen upp i andra våningen satte jag på War on drugs på Youtube. Så lustigt det blev. En gång när datamaskinen tog en paus för att lasta in och musiken för några ögonblick tystnade så hörde jag svagt samma låt nerifrån källaren som just hade tystnat i vardagsrummet. Jag satt en stund och filosoferade över livets märkliga sammanträffanden. När alla rundor med glidet var insmältade och pulvret på toppen putsat landade jag åter i vardagsrummet. Inne på mitt andra glas whisky hade volymratten flyttats upp till kl två och högtalarna hoppade nästan i takt med trummor och bas på golvet. Plötsligt tyckte jag mig förnimma att det luktade bränt. Jag gick ner i källaren för att kolla både strykjärnet och vallajärnet, men kontakterna var urdragna på bägge två. Tillbaka uppe i dånet i vardagsrummet luktade jag på högtalarna. En skarp os stack i näsan. Jag drog ner volymen till kl 11 och hällde upp ett tredje glas whisky.  

2018-01-29. Marcialonga. Jag satt på huk uppe i sluttningen och sket i snön. Det hade ljusnat. Nedanför mig bredde startområdet ut sig. Det myllrade av folk. En storslagen neonskylt förkunnade att det var den 45:e utgåvan som snart skulle starta. Jag var där för sjätte gång. Vädret var bäst tänkbara, nattens minusgrader borde ha gjort spåren hårda och snabba, ingen vind, ingen nederbörd, bara solsken. Tio minuter senare stod jag i startbåset. 59 år gammal, skägg och tinningar som börjar bli gråsprängda, med golfarmbåge och knäartros, halvblind, +3,5 i glasögonen, måttligt intresserad i att ta ut mig. När starten gick tog jag det lilla lugna. Jag hängde på ryggarna framför mig och aktade mig noga för att gå ut för hårt. När Arne Lord passerade avstod jag till exempel från att hänga på. Jag stakade på vallningsfria skidor. Uppförsbackarna var inga problem. Jag var i form. Vid vändningen vid Canazei hade jag 1.13. Jag kommer ihåg den gången för några år sedan när jag drömde om att passera på under 1.20. I nerförsbackarna har jag bra skidor. Tänker att det finns ingen anledning att köpa nya. Men jag tappar lite mot de stora tunga stakarna. Jag väger helt enkelt för lite. Det går oerhört fort. Det går så fort att jag nästan inte hinner flytta fram stavarna innan nästa stavtak. Vi forsar fram genom skogarna som ett tåg bakom ett skenande lokomotiv. Jag undviker att dra, försöker istället att ligga på skidorna till snubben framför för att hushålla med krafterna. Vid Predazzo ser jag på klockan och får en bekräftelse på att det går så fort som det känns som. Jag har under två och en halv timme dit. Jag kan spränga drömgränsen på fyra timmar. Ute ur dalens skugga badar ängarna i sol. Men det är tillräckligt kallt för att spåren ska stå sig. Genom skidstadion i Val di Fiemme är jag trött. Men det kunde vara värre, mycket värre. Jag biter mig fast i några ryggar ner till Molina där jag får en gel som jag slukar. I motbacken tillbaka känner jag mig stark. Jag passerar folk. Stakningen sitter. Jag vallar givetvis inte om när sista backen kommer. Jag saxar i de första svängarna och stakar resten. Det är hårt. Det är hårdare än nästan allt som finns. Men jag har tränat på det. Jag stakar förbi minst tio man som har fäste under och försöker springa upp. Till slut lägger jag av en rökare till spurt. Jag är inne på 3.50.02. Vilken tid! Jag blir 581:a sammanlagt och 109:a i H 50-klassen. Jag byter om och går och äter med Torbjörn och Arne. Sedan går jag hem till hotellet och lägger mig en stund, känner plötsligt hur mycket krafter loppet har kostat. För att inte sova bort hela eftermiddagen går jag tillbaka ner i målområdet efter några timmar. Jag står i solen och dricker ett glas glühwein. Min belöning. Jag hejar på folk. Folklivet är enastående. Jag tycker om att stå där och se på alla motionärer som släpar sig in över den sista puckeln och sedan lyckliga glider in i mål. Jag tänker tanken att jag har gjort mitt livs bästa skidlopp. Och det vid 59 års ålder. Kanske finns det inget mer för mig att uppnå här i Cavalese. Den som lever får se.  

2018-01-27. Val di Fiemme. Vi åker ett par km norrut innan vi vänder. Precis som förra året. Sedan glider vi ner mot Cavalese. Det är hårda fina spår, skarpt och isigt. Solen strålar från en blå himmel. Är det alltid bra väder i Dolomiterna? Kan nästan verka så. I den klassiska uppförsbacken måste det vara femton grader varmt i solen. Där smälter snön. Jag äter en lasagne i centrum och har ett hav av tid. Så jag går en shoppingrunda. Jag motstår att köpa en orange italiensk skjorta genom att lägga ut 300 spänn på ett par superstrumpor. Nåt måste köpas. Bäst att köpa något som kan användas. Jävla fina sockor. Så köper jag tre chokladkakor och mumsar i mig en av dem under promenaden tillbaka till hotellet. Jag tar en öl och sträcker ut mig på sängen. Det är skidor från Seefeld.   

2018-01-26. Seiser Alm. Vinterparadis nummer två. Jag är en nostalgisk person. Så jag kör en nostalgisk runda. Min klassiska träningsrunda börjar bakom stamhotellet och går upp till skidstadion. Där tar jag vänster och kör det långa råda spåret på tolv km. Det är massor med snö. Spåren är best ever. Innan backarna kommer en pratglad finne ikapp mig. Han stakar praktfullt och har kanonglid på skidorna. Jag hänger på honom uppför backarna och är totalt slut på toppen. Så jag lugnar ner mig och släpper honom. Tillbaka på stadion tar jag fjället. Vädret uppför är de fyra årstiderna. Det är vår och sommar där solen ligger på och så möts jag av en isande motvind när jag når toppen och solen går i moln. Borta vid Joch är det höst. Jag åker in i ett kompakt dimmoln och ser ingenting i ett par minuter. Kanske ble rundan lite väl lång så här två dagar innan Marcialonga. Blir sliten på vägen hem. Men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Den klassiska rundan kräver lunch på Ritsch, min klassiska restaurang. Maten blir den samma som vid mina tidigare besök. Jag behöver knappt öppna menyn. Kaiserschmarren med lingonsylt. Jag unnar mig en öl. Jag sitter bra där. Tröjan torkar. Solen skiner på bergtopparna borta vid Val Gardena. 

2018-01-25. Lavazé. Jag är tillbaka i en av den här världens finaste vinterparadis. I år är det mer snö än vanligtvis och skidspåren är både långa och välpreppade. Långrundan mäter över två mil. Jag stakar och skejtar på halvlåg fart. Snön är skarp i skuggan och på väg att bli våt i den allt mer värmande solen. Jag känner av höjden, 1 800 m.ö.h. Ute i solen kan jag inte låta bli att stanna och beskåda det dramatiska landskapet och lärkträdsskogarna. Jag ser Clint Eastwood komma ridande mellan träden på en brun häst från en av de många spagettiwesterns som blev inspelade i området på 70-talet. I den långa nerförsbacken på andra rundan är det två italienska puckon ivägen. Den ena sopan plogar till och med. När jag passerar dem upptäcker jag att de faktiskt inte är italienare. Det är Leffe Tynong och Jonne Fredlund från Tullinge som går där och såsar. Det kunde man ju hoppa upp och klappa sig själv i arschelet på. Finns inget värre än gamla orienterare i skidspåren. De kan ju knappt stå på skidorna. Men det bevisas ånyo hur liten världen är. 

2018-01-24. Cavalese i skymningen. När jag har packat upp på hotellrummet byter jag om till träningskläder och går ut. Solen har gått ner bakom bergtopparna. Men luften är fortfarande varm. Jag joggar runt på smala gator i en kvart och sticker sedan bort till huvudgatan. Jag kollar skyltfönstren. Det är grappa, vin, vinterskor och skjortor. Det är mycket man kunde köpa. Men jag avstår. Jag är snart 60 bast och behöver ingenting mer. Jag motstår till och med frestelsen att köpa en italiensk skjorta. Jag har helt enkelt för många skjortor i garderoben sedan tidigare och det sista jag behöver är en till. Till slut går jag in i mataffären. Jag tjackar upp mig på den billigaste grappan, ett par flaskor öl, en godispåse och fyra chokladkakor. När jag kommer ut igen är det mörkt. Med kassen i handen går jag hem till hotellet. Teven har hundra kanaler. 98 av dem är italienska, men jag hittar en tysk och en engelsk. Så ligger jag där och smaskar på chokladen, häller upp en grappa i tandbortglaset och knipsar upp en av ölflaskorna. 

2018-01-20. Marcialonga minus åtta dagar. Jag åker skidor med Sirpa. Det är lugnt och sansat, många stopp. Mycket snö, några minusgrader. Vi åker Arnestjern, Frysihjel och ner Tarmen. Vid parkeringen lägger jag på rundan mot Vikersund. Där kör jag ett Marcialonga-ryck. Jag dammar som ett svin de åtta kilometrarna. Om det går fort? Svårt att veta. Känns skapligt i alla fall. Vi är ute tre och en halv timme. Efteråt är det soffan som gäller. Tevesoffan är min bästa vän. Jag somnar under backhoppningen. Jag är en gammal trött man som tar sig en tupplur. Svårt att få liv i kroppen efteråt. Soffan drar som en magnet. När jag tvingar mig upp ur den är det redan mörkt ute. Jag är törstig och häller upp ett stort glas öl. Sedan börjar jag rulla baconskivor runt kycklingfiléerna.  

Min födelsedag 1987 enligt fotografen Sven-Olov Hellström. Inbjuden gäst är Per-Arne Höög.

2018-01-11. Födelsedag. 59 bast. Respektabel ålder. Dagen levdes som dagar ska levas. Jag jobbade och stack upp till Ringkollen. Det var dags för sista etappen av Ringkollens 3-dagars. Tisdag, onsdag och nu torsdag körde jag ett pass i skymningen. Tisdag stakade jag runt Spålen i 20 minusgrader och var helt knäckt efteråt, mer av kylan än av skidåkningen. Onsdag samma runda men i mänskligare temperatur. Det blev så bra glid att jag åkte på arschelet ner mot Spålen. Man måste vara skärpt, har inte längre råd att slappna av. På födelsedagen snöade det. Så jag tog träningsrundan där alla andra åkte för att slippa spåra. Väl hemma blev det svensk tapas, köttbullar, falukorv, stekt kassler, bruna bönor och stekt potatis. Jag korkade upp en pava skumpa. Så som livet ska levas. 

2018-01-08. Överkurs i vaktmästarskolan. Som de flesta känner till har jag en gammal bil. Min folkvagnsbuss med öknamnet den gröna mamban har nu blivit 23 år gammal och har gått 54 000 mil. Det är en respektabel ålder för ett plåtschabrak. För ett tag sedan fick jag problem med ljuset. Igen alltså. Bilen är så gammal att det inte längre finns reservdelar på VW. Förra gången ljuset kastade in handduken hittade jag en brytare på internet. Den var också gammal och just när årets mörkaste dagar närmade sig var problemen tillbaka. Jag förlorade halvljuset och var tvungen att antingen köra med helljus eller parkeringsljus. Detta till mina medtrafikanters stora förtret. De mötande bilarna mellan Drolsum och Hönefoss som blinkade till mig morgon och kväll var oräkneliga. Till slut satte jag mig framför datan och knappade in brytarens fabrikationsnummer på Google. Nu fanns det inga flera brytare i hela Skandinavien. Men det fanns en i Connecticut, USA. Jag köpte den. Den kostade 60 spänn, 500 i frakt och 300 i tull. När den kom gick jag ut i bilen och bad på mina bara knän att den skulle passa. Det gjorde den inte. Brytarhelvetet passade inte fast den såg exakt likadan ut som den gamla. Jag gick tvivlande tillbaka in i köket och satte på mig glasögonen. Mitt på brytarna satt det en liten vinklad plastpinne. På den europeiska brytaren var vinkeln åt höger, på den amerikanska åt vänster. Vad skulle det vara bra för? Var elektroderna olika så pinnen skyddade mig från att sätta in fel sort? Eller handlade det om att VW ville tjäna mest möjligt med pengar? Kapitalismen har visserligen gett oss vårt välstånd, men jag har lärt mig att misstro alla dens krumbukter. Jag satsade på det sista och klippte helt sonika bort plastpinnen med en avbitartång. Så gick jag tillbaka ut till bilen. Nu passade brytaren. Jag satte in nyckeln i tändningen och vred om. Att vara Gud och vaktmästare kan gå på ett ut. Låt det bliva ljus så blir det ljus. Strålkastarna vaknade till och lyste upp garageväggen. Jag knöt näven. Livet som vaktmästare blir aldrig tråkigt.  

2018-01-06. Bra vinter. Det är verkligen en bra vinter så här långt. Det är kallt och mycket snö. Ute på internet är världen i snabb förändring, men här hemma är det som jag minns det från 60-talet, snödrivor, trånga gator, isar. Det är precis som det ska vara. Och skidspåren börjar hemma vid garagedörren. Vi åker grusvägen till Presterud och tar där av över myrarna in i de nypreppade spåren. Det går spår ända ner till Vikersund. Vi samlas en stor klunga och åker tillsammans. Jag åker med mina söner. Det är kul att åka, det är en ynnest att få åka ihop med dem. Jag är ute nästan fyra timmar.  

2018-01-04. Upper body injuries. Det spelas junior-VM i ishockey och det spelas NHL med 87 svenskar i ligan. Det snackas om upper body injuries och lower body injuries. Detta sker när man är skadad men man vill inte tipsa motståndarna exakt var skadan sitter. Det blir ett taktiskt spel, en motståndare kan önska förvärra skadan med flit för att få ett övertag. Jag är inte lika taktisk. Jag är en öppen kille, iskall men öppen. Jag har nu tre upper body injuries. Förvånar ju ingen. Som löpare var jag kronisk skadad med lower body injuries. Som råstakande skidåkare har skadorna förflyttat sig till överkroppen. I vänster arm jäser det i armbågen, på utsidan, det som heter tennisarmbåge. Måste vara försiktig nu så det inte blir värre. Skadan gör sig bara påmind efter tre timmar. Så jag tror det ska gå bra. På höger armbåge sitter värken på insidan. Där är det golfarmbåge som gäller. Den har varit ond ett halvår nu. Det har varit riktigt illa, har ätit Voltaren. Men smärtan börjar faktiskt ge med sig nu. Jag tror det ska gå bra här också. Men oj vad försiktig jag måste bli. En ny golfarmbåge är det sista jag önskar mig, väldigt obehaglig och långvarig smärta. Det nya är höger bröstmuskel. Det är som att få gubbvad när man springer. När man stakar kan man få gubbröst. Det hugger till inne i muskeln när man tar i, muskelfibrerna får mikroskopiska bristningar under överansträngning. Så jag tar inte i, försöker staka med hela kroppen som man ska göra. Man får se det positiva i saken, bra möjlighet att slipa på tekniken. Nu är mina motståndare informerade. Det återstår att se om någon av dem sätter stavspetsen i en av mina skador i startfållan på Marcialonga.   

2018 är här.