2015-12-24. Julafton. Synd det inte blev en vit jul. Vad menar du? Ja, alltså att det inte kom snö. Julen ska ju liksom vara vit. Som "White Christmas"? Bing Crosby. Den har ju alltid varit vit. Man är ju van med det. Hör liksom till. Ja, men den har väl varit grön många gånger förr. Inte vad jag kan minnas. Vad då, kan du inte komma ihåg alla gröna jular? Nej, faktiskt inte. Kan du? Det är klart jag kan. Julen är väl grön för de flesta. För mig är den vit. Särskilt efter att jag flyttade till Norge. Måste vara första gröna julen här på 20 år. Men den är ju vit, i alla fall delvis. Jaha du, vart ser du den vitheten? Kylskåpet och frysen. De är ju silverfärgade, har du glömt det? Diskmaskinen då? Och kolla ut där. Ser du rimfrosten i gräset där? Kommer du bort till förnstret här och tittar ner på ängen, ser du isen där i sänkan mellan tuvorna? Vitare kan du inte få. Det är en vit jul. Fast jag erkänner att kylskåpet är silverfärgat. Hade glömt det. Ser det nu.

2015-12-23. God Jul. Från mig till alla er där ute. Årets julklapp blir en knippe foton från den gamla goda tiden, om man nu ska kalla den det. Jag inser att korten är mest intressanta för er som är med på dem, men det får så vara. Jag hittade nämligen ytterligare ett fotoalbum hemma hos mina föräldrar. Korten från 70-talet känns smått sensationella så här i efterhand. Kolla in brudarna från Malmby IF, Ida Bjerke, Elisabeth Mårtensson, Yvonne Fredlund, Lena Roos, Annelie och Inger Onsbring, med flera. Kolla in när två blivande superstjärnor Jörgen Mårtensson och Tomas Gustafson tar ett snack. Kan någon identifisera de två andra sörmlänningarna som flankerar mig och i likhet med mig vann första etappen i O-ringen 1973? Tågluffen 1975. Malmby 2-dagars 1972. Wow. Bilderna från träningslägret i Portugal 1983 är ju klassiska och förtjänar en comeback. Men favoritkortet mitt är nog i alla fall från O-festivalen 1990. Sven-Olov Hellström, Fredrik Johansson och Leif Eriksson har plockat blåbär och smultron utanför stugan i Hamar. Har någon någonsin sett tre lyckligare och snyggare grabbar?

2015-12-21. Packat och klart. Nu får Sverige stå på egna ben. Jag går över till norrmännen. Sedan jag kom hem till Strängnäs efter lumpen i Falun 1979 har jag betalat skatt. Jag har hållit den svenska skolan och långvården under armarna i snart 40 år. Och fast jag flyttade till Norge 1994 så fortsatte jag stödja moderlandet genom att år efter år betala fastighetsskatt på torpet i Länna. Men nu får det vara bra med den saken. Torpet är sålt och jag har skickat in beskattningen på vinsten, dryga 30 lakan. Så nu är det over and out. Nu får svenskarna dra lasset själva. När jag fick skattesedeln förra veckan låg jag på en krona i plus. Den skänker jag. Kanske ett vårdbiträde kan få en pepparkaka till kaffet nu till Jul. På min räkning. Och jag går över till att sponsra baggarna. Med sinande oljeintäkter och oljefonder som läcker som silar under en svag kronkurs så behöver dem mig väl så mycket. Min uppgift här i världen. Betala. Ge tillbaka. Hålla dem andra uppe så de inte drunknar. Hjälten Eriksson. 

2015-12-20. Det ena ger det andra, brukar man säga. Men många gånger vet man inte vad det där andra ska komma att bli. Jag har alltid varit en man med planer. Hela mitt liv har handlat om att följa uppgjorda planer och infria förutbestämda förväntningar. Jag sägs vara en strukturerad snubbe. På det sättet kom jag alltså hit, hit där jag befinner mig nu. Inget dumt ställe att vara alls, tvärtom, det är här jag vill vara, just här. Men det som verkar ha följt med på lasset är latheten. Det hade jag inte räknat med, den var varken planerad eller förväntad. Och i tillägg till latheten en lättare depression. Den såg jag i varje fall inte komma. Det var alltså det ena som gav det andra. Jag innfriade mina mål. Jag gjorde allt jag ville göra. Och så kan man ju alltid tänka sig att man gör allt på nytt ännu en gång, varje gång man infriar sina mål. Man springer ytterligare ett orienteringslopp. Man åker ytterligare en skidtävling. Man skriver ännu en bok. Det tänker jag nog göra. Men nerven är borta. Det betyder liksom inte längre så mycket som det brukade betyda. Tidigare var det ett krig jag gick ut i. Jag var rustad till tänderna. Jag skuttade upp ur sängen om morgonen och greppade lansen och svärdet. Det var det länge sedan jag gjorde nu. Nu segar jag mig ur sängen till ringklockan och sitter där sedan och försöker vakna. Och så förblir jag sittande. Favoritsysselsättningen min nuförtiden verkar vara att sitta och stirra. Inte vet jag på vad. Tankarna kommer och tankarna går. Krigen har flyttat till andra slagfält långt härifrån. Högen av disk växer på köksbänken. Men jag sitter bara här och stirrar. Vilar på mina framgångar. Men jag hade ingen aning om att det var så det skulle bli, att det skulle kännas så tomt att nå fram. Det är alltså själva striden som är livet, inte njutandet av segerns sötma efteråt. Det var mitt i kampen jag levde som intensivast. Nu när jag bara ska skörda frukterna av mina framgångar sitter jag här och har tråkigt. Och är lat och deprimerad. Har ju sin tjusning det också, jag ska inte sticka under stol med det. Det har sina goda sidor att sitta och stirra in i en nytänd brasa med en kopp kaffe vid sidan av sig också. En stund. Sedan börjar jag sakna larmet från skärmyttslingarna där ute. Utan då att ha någon som helst energi till att hänga på mig rustningen igen och kasta mig in i striden. Låt dem bråka, tänker jag istället, och lägger en värmande pläd över axlarna. Och så kommer tankarna och så går tankarna och så går tiden också. Det enda som får mig upp ur stolen är när jag måste peta in en pinne till i brasan, när jag måste fylla på koppen eller glaset. Det ena gav det andra. Men jag hade ingen aning om att jag skulle bli gammal just nu. 

2015-12-12. Över isfrusen asfalt. Jag gav mig iväg. Lördag. Solen stod lågt över trädtopparna i söder. Åtta minusgrader. Men hyfsat torrt på asfalten. Det var därför jag hade gett mig iväg. Det hade torkat upp. Snön var borta, isen var nästan borta. Slasket likaså. Jag stakade på rullskidorna. Asfalten verkligen iskall, så kall att stavarna inte fäste ordentligt. Jag fick hålla igen, korta snabba stavtag, böj i benen. Men det gick bra, alldeles utmärkt den första timmen, riktigt bra den andra med. Men jag blev trött den tredje. Vilken praktskandal. Att inte orka tre timmar. Så går det när man blir lat och inte tränar. Ingenting gratis i den här branschen inte. Och så alla dessa sociala relationer. Vem mötte jag på Skinstadveien om inte Roar Bye. Då skulle det pratas. Och vem kom ut och hämtade posten på Jarenveien precis när jag passerade om inte Per Roar. Då skulle det minsann pratas. Och som om undrens tid inte var förbi kommer Rolf-Arne och Gro vandrande längs vägen vid kapellet. Hur stor var oddsen för det? Det är inte konstigt jag är dåligt tränad nuförtiden. Ska jag ut i ladan och pumpa järn blir jag utkommanderad till ett julbord. Sticker jag ut för att träna ska hela världen ha en liten bit av mig. Lycklig är den som lever som eremit...  

2015-12-06. Mental terror kunde det ha blivit, men det var inte så illa. Snön försvann alltså igen och jag satte mig på testcykeln ute i ladan. En vattenflaska på bänken vid sidan om mig. Strålkastaren som sken upp taket fast det var ljust ute. Kasettspelaren som malde 70- och 80-tal. Sedan var det bara att trampa på och låta tankarna flyga. Och sedan inte sluta. Bandet tog slut var 45:e minut. Då klev jag av och vände det. Det gjorde jag två gånger. Och gick sedan tillbaka till cykeln och satte mig igen. Till slut fick jag ihop två timmar. Imponerande två timmar. Men som sagt, det var inte så vidrigt som jag hade föreställt mig. I perioder cyklade jag Cykelvasan. Inte för att jag har gjort det i verkligheten, men jag föreställde mig hur grusvägen kunde se ut på sommaren där vasaloppsspåren dras på vintern. Och så hängde jag på Tomas Gustafson, startade ett startled bakom honom och fräste förbi inne i Moraparken. Hade sett i resultatlistan att han var sjua i H 55 senast det begav sig. Jag kanske ska anmäla mig nästa år... 

2015-12-04. Dasslocket. I min iver att hålla tjottastolen fri från ovälkomna bakterier hade jag förstört fästet på locket, knäckt ett av de löstagbara stagen som satt i porslinstolen. Så jag stegade in i en rörmokaraffär och frågade efter ett dasslock. Det gick alldeles utmärkt. Förvånande nog hade de lösa lock till en Ifö-stol och 900 riksdaler var heller inte i överkant av man har lust att betala för att kunna sitta och skita bekvämt i ytterligare några decennier. Problemet blev att montera locket. Hur jublande glad blir man inte varenda gång man får i sin hand en bruksanvisning som är omöjlig att följa? Ritningen beskrev ett uppsätt skruvar och muttrar, den lilla plastpåsen ett helt annat. Vaktmästare Eriksson fick uppbåda hela sitt stora tålamod, fick ta fram hela sin långa erfarenhet av teknisk problemlösning innan locket äntligen satt på plats. Men som det satt på plats. Ingen dunk nu längre när det smällde ner mot porslinstolen. Nu gled locket majestätiskt ner på plats efter uträttat ärende, ljudlöst och elegant. Jag kunde nästan inte gå därifrån, lyfte locket gång på gång och såg det sakta glida ner igen. Lättroad har jag alltid varit.  

2015-11-29. Första advent. Från en timer inne i garaget leder en 30 meter lång ledning ström bort till den lilla tallen vid berghällen. Tallens grenar har jag smyckat med julgransljus. Timern slår av när det blir ljust ute och så på igen när skymningen kommer. Så när första advent är här håller fortfarande den gamla slitna devisen, låt det bliva ljus - och det varde ljus. Inte långt från gudomlig den där geniale vaktmästaren Eriksson. Och inte nog med det. En annan trettiometersledning går i motsatt riktning upp mot huset. Bakom trappen ligger en fördelare. Två kontakter leder slingor med pyttesmå LED-ljus runt två små enbuskar, en på vardera sidan om trappan, och så som två slingrande ormar vidare längs svalgångens räckverk. Den tredje kontakten skarvar en tredje trettiometersledning ner mot lönnen. Precis som i tallen klänger en julgransbelysning på trädets grenar, tjugo ljuspunkter, en grupp eldflugor i mörkret. Låt det bliva ljus, säger vaktmästaren och skruvar av taklamporna inne i garaget. Så knipsar han med fingrarna. Och det varde ljus. I tallen, i lönnen, längs balustraden. Men också en så pass erfaren vaktmästare som vår vän Eriksson kan ju knappast förväntas ha ett oändligt antal långa skarvledningar på lager. Han har tre. Rester från husbygget för snart 20 år sedan. Och det saknas alltså en, den in till ladan. Och vi är i ladans årstid, är vi inte det? Snön som kom försvann igen och det går inte att åka skidor. Det går heller inte att åka rullskidor eftersom vägarna är fulla av förrädisk is och till och med sandade efter den senaste halkan. En cykeltur är heller ingen strålande idé, det blir halt, det blir kallt och inte minst skitigt. Cykeln får stå ren och torr till våren kommer. Så det får alltså bli ladan. Lika bra att bita i det sura äpplet en gång för alla och försöka gilla läget. Som tur är finns det luftluckor på gaveln. En strömfördelare kunde  därför kopplas till ladans utekontakt och så hänga in genom den närmast luckan. Från fördelaren leder en ledning till den gamla kasettspelaren, en till en handburen strålkastare uppe på säkringsskåpet och en tredje till den elektriska testcykeln. Låt det bliva ljus även inne i detta Kapernaum. Låt Nazareth hosta igång gamla 70-talsklassiker. Låt km efter km försvinna under pedalerna. Cykelvasan 2016? Vad ska man göra? Jag måste ju träna. Jag måste ju göra någonting med resten av mitt liv. Jag lägger skivstången på axlarna och går ner i knäböj, 15 repetitioner. Jag lägger mig på rygg på en uppblåsbar medicinboll och kör situps, många, tre gånger 70, staka Marcialonga kräver sin tribut. Armhävningar likaså, gärna uppe på handtag, blir djupare så. Tåhävningar, hamstrings, låren. Pumpa, pumpa, pumpa. Vänd kasetten. Stå på. Gilla läget. Trampa pedalerna minut efter minut. Första advent. 

2015-11-21. Kyla och snö. Och upp i bergen har den första snön lagt sig så det går att åka skidor.

2015-11-13. Min mors begravning. Jag är sliten redan på förmiddagen, känner hur huvudet är tungt fast jag har sovit gott, känner de första antydningarna till huvudvärk morra innanför kraniet. Jag klär upp mig, tar till och med på mig slips. Vi åker ut till kyrkogården i tre bilar. Det är värst i början. Innan ceremonin börjar får vi se den öppna kistan. Min mamma har blivit ett lik nu, huden har sjunkit in på händerna och i ansiktet. Hennes kind är iskall. Jag kupar min hand över den en sista gång. Jag låter tårarna strömma nerför kinderna utan att använda näsdukarna som ligger på bänken bredvid. Sedan skruvas locket på och kistsvepningen läggs på. Med blommorna och ljusen blir det riktigt vackert. När gästerna kommer ute i kapellets vestibul går jag ut och hälsar på dem. Jag börjar verkligen bli soft, blir så glad för alla som kommer. Jag träffar kusiner, morbröder och mostrar som jag inte sett på 30 år. Med barnslig förtjusning uppskattar jag deras närvaro när jag trycker deras händer. Efter ceremonin samlas vi till gravöl ute i Malmby. När kaffet kommer stänger min svåger dörrarna och jag reser mig upp och klingar i glaset. Jag tackar alla som har kommit. Jag berättar om Astrid Marianne Eriksson, född åttonde april 1932, död 20:e oktober 2015. Jag berättar om min mor. I pauserna när jag letar nya ord är det så tyst att det berömda talesättet om hur en knappnål kan höras falla aldrig har varit mer relevant. Alla ansikten är vända mot mig. Bara pappa ser ner i bordet.

2015-11-12. Dagen innan min mammas begravning. Det är som ett studiebesök i att vara pensionär. Efter frukosten sitter jag ensam vid frukostbordet och... gör ingenting. Jag bara sitter där. Och andas. Och ser ut över ängarna och skogen. Och lyssnar på den täta tystnaden. Den är så alltigenom kompakt att den pressar mot trumhinnorna. Ljuset över det gula gräset växer sakta, omärkligt, i styrka. Så kommer plötsligt sopbilen och slamrar när den lyfter tunnorna nere vid vägen. Så brummar kylskåpet igång. Till slut packar jag. Sedan åker jag. Jag får mig en tankeställare. Det är ingen självklarhet att bli pensionär. Att sitta ensam hemma medan alla andra jobbar kräver självdisciplin. Men det har jag ju. Så överfalls jag av plötsliga minnen av min mor. Mina händer kramar ratten.  

2015-11-09. Jag lyfte blicken från min bok och fäste den istället på den lilla pojken i rulltrappan. Som en outfälld fällkniv stod han böjd i höfterna och lutade sig över trappräckets glidande gummiband. Han såg upp i taket. Han såg ut genom panoramafönstren mot den utanförliggande parkeringsplatsen. Han såg ner igen i avgångshallen där han kommit från. Och han såg på mig. Han var tio år gammal, sisådär. Kepsen på skallen var bakåtvänd som den skulle vara. Just som jag slog ner blicken i min bok igen väcktes mitt intresse på nytt av att han inte kom sig bort från trappan som han borde. Istället knäade han på det översta trappsteget och vände sig tillbaka mot de monotont glidande trappstegen i trappan. Hans slarvigt slängande skosnöre hade följt med det sista trappsteget in under den sista räfflade kanten och fastnat. Han rev och slet i skosnöret men kom inte loss. Desperat vände han sig bakåt. Han såg på raden av passagerare i bänksätena vid sidan av mig. Han såg på mig. Desperationen var blandad med ånger och skam. Tavlan han hade gjort var fruktansvärd. Stora tårar började rulla nerför hans kinder. Just som jag skulle lägga ifrån mig boken och resa mig upp för att hjälpa honom röck han ännu hårdare och nu fullständigt desperat i det lösa skosnöret som länkade honom till rulltrappan. Det hjälpte. Skosnöret lossnade. Stirrande ner i golvet för att skjula sina tårar reste han sig befriad upp, rundade rulltrappans trappräcke och sprang sedan nerför den marmorvita stentrappan bredvid. Jag tittade ut genom panoramafönstren. Jag tittade bort på passagerarna i bänkraden. Ingen mötte min blick. Jag fortsatte läsa. Tio minuter senare stod pojken i rulltrappan på nytt. Jag såg honom komma långt där nere. Tårarna var borta nu och den nyfikna blicken letade efter allt den kunde upptäcka runt sig. När han kom till de sista stegen såg jag att hans skösnören var ordentligt knytna. Världsvant lyfte han fötterna vid rulltrappans slut och klev ut på den våffelräfflade översta avsatsen. Han mötte min blick. Han hade skrattgropar i kinderna. Han var på väg ut i världen.   

2015-11-06. Tillbaka i Ungern och den famösa orienteringstävlingen Spartacus Cup. Jag promenerar runt banorna och satsar mer på att dricka mitt resesällskap Pål Schmidt, Mats Fryxell och Sven-Olov Hellström under bordet. I orienteringstävlingen undviker jag jumboplatsen med fattiga 15 sekunder. Drickartävlingen vinner jag överlägset, den enda som inte vaknar bakfull... Otroligt vad bra mängdträning fungerar.

Tillbaka i Budapest. Utsikt över Donau från Hotell Gellerts balkong. 

2015-11-01. November är här. Kvällen före la jag ut lite gammalt bröd till fåglarna. Nu stod jag i köksfönstret och tittade på när en liten flock rödbröstade krabater, lavskrikor kanske, korsnäbbar möjligen, härjar runt i björkarna och då och då vågar sig fram till brödbitarna. Då kommer den som en projektil genom luften, duvhöken, går in lågt över gräsmattan och träffar en inte ont anande brödätande stackare. Höken borrar klorna in i sitt byte och så tumlar de runt några varv på gräset av kraften i den våldsamma kollisionen. Resten av flocken skriker vilt och gör looper över angriparen för att få honom att släppa sitt offer. Men han vet vad han vill, han har inte ätit på länge och ingenting kan nu få honom att förlora övertaget. Fast bytets vingar fortfarande slår och fjädrar virvlar runt paret börjar höken äta sin måltid levande. Den vassa näbben sliter köttbitar ur offrets bröst som girigt slukas. När vingarna slutar kämpa mot flyger kamraterna i flocken sin kos, ger upp. Höken sväljer några köttstycken till och lyfter sedan mot träden inne i skogen med bytet i klorna. Plötsligt är allt över. Bara en liten hög med fjädrar ligger kvar på gräset och vittnar om dramatiken som just skedde. Jag dricker en kopp kaffe och går sedan ut i trädgården. Jag byter till vinterdäck på tre bilar, klipper äppelträdet, krattar löv och gräver upp landet. Jag blir så trött att jag nästan inte orkar träna. Men så cyklar jag runt Slottet i alla fall, ligger på ganska bra. Hemma igen tar jag upp några fjädrar och tvinnar dem mellan tumme och pekfinger innan jag går in i huset och sprätter upp en öl. 

2015-10-22. Jag står framför spegeln och tittar mig länge i ögonen. I detta virrvarr av motstridande känslor som rasar som plötsliga yrväder innom mig försöker jag hitta det negativa. För att ta kål på det. Men jag hittar det inte. Jag letar med ljus och lykta men finner ingenting. För när det kommer till kritan så är ju heller inte sorg en negativ känsla. Den kan vara tung, men det kan parfym också vara. Som dyrbar parfym kan saknaden hänga runt mig och berätta om livets skörhet, bräcklighet och inte minst förgänglighet. Sorg är inte farligt, det är en livets krydda, sorg är något som gör mig levande. Och jag letade efter mitt dåliga samvete och fann heller inte det. Som barn vill jag beskriva min relation till mamma som nära, näst intill symbiotisk. Kvalitetstiden vi hade tillsammans tills jag var kanske tio år var mycket intensiv. Sedan sprang jag ut i världen och det är här det dåliga samvetet kanske kunde dyka upp. Men inte. Så fort jag blev orienterare försvann jag ut. Jag var aldrig med på födelsedagar, släktmiddagar och kalas. Jag var på resande fot. Och jag flyttade till Stockholm och jag flyttade till Norge och jag reste jorden runt. Men jag kom hem. Mellan slagen kom jag hem på besök. Jag var ute efter upplevelser, framgångar och resultat. Jag hade kommit till livet för att prestera, inte bara existera. Men jag kom alltid hem. Och att mina föräldrar blev glada när jag kom hem var inte svårt att se. Det blev en slags kvalitetstid det också. Och fast jag var alldeles för långt borta när mamma la sig på dödsbädden för den slutliga vilan och jag aldrig hann hem för ett sista avsked så bär jag ingen ånger. Avskedet i somras duger. I mitten av augusti stod hon på balkongen och vinkade när jag körde iväg, när jag styrde kosan mot Norge. Det blir mitt sista minne av henne i livet. När hon vinkade till mig från balkongen. 

2015-10-21. Till minne av min mor, Astrid Marianne Eriksson 1932-2015. När telefonen ringte redan klockan åtta om morgonen anade jag oråd. Det var på tok, alldeles på tok. Jag svängde in på närmaste busshållsplats och fiskade upp mobilen ur fickan. När jag såg att det hade varit pappa som ringt satt jag orörlig några sekunder och tittade tomt bort över åkrarna och Tyrifjorden och gryningsljuset borta över Oslo. Så ringde jag tillbaka. Han bara grinade. Mamma hade dött under natten. Till slut la vi på. Jag vände bilen. Och så började jag också gråta. Jag hade inte hunnit hem. Jag hade varit för långt borta. Det fanns ingen återvändo. Klockorna kunde inte skruvas tillbaka. Det var definitivt. Hemma i huset packade jag och började så köra mot gränsen. Minnena kom som fragment, alltid följda av tårar. Och inte bara jag grät, hela naturen grät. Dimman låg tät mellan granstammarna och ett kallt ogästvänligt höstregn silade obönhörligen ner från de låga molnmassorna. I Charlottenberg åt jag en hamburgare och drack en kopp kaffe. Klockan sex var jag i Strängnäs. Tillsammans med min syster Åsa gick jag upp till dödsbädden. Kaotiska känslor rasade i mitt inre. Med slätstruken hud och händerna vilande runt en blomma på magen låg hon där och sov. Fast hon var kall och stel kunde jag bara inte fatta att hon i nästa ögonblick inte skulle slå upp ögonlocken och se på oss, inte skulle vakna. Vi satt där tunga vid sängen och brottades med detta definitiva faktum. Vi skulle aldrig få se henne mer. Aldrig. 

2015-10-18. The Waterboys. När eftermiddagen kom hade jag ingen lust att åka. Jag hade mest lust att lägga mig på soffan, sätta på en skiva och hämta ett par burkar öl. Men i alla fall. Motvilligt släntrade jag ut till bilen efter söndagsmiddagen och körde iväg i skymningen. Till en början hade alla bilar färg och form men efter Hönefoss tätnade mörkret och jag satt i en rad av röda kattögon. Klockan kvart över sju parkerade jag inne i parkeringshuset i Oslo. Halv åtta stegade jag in i på klubben. Det kändes bättre nu när jag väl var framme, kändes som om jag var ute på en av de där upptäcksfärderna jag gillar så skarpt att ensam ge mig ut på. Åtta började förbandet spela. Kvart i nio äntrade Mike Scott scenen. Och från första gitarrackordet var resan värd besväret. Jag lyssnade inte på Waterboys när de kom på 90-talet, har liksom upptäckt kvaliteten på senare år. De två senaste plattorna är ju magnifika, och hur många av de stora rockstjärnorna är fortfarande magnifika? Neil Young och Mike Scott, så mycket mer är det inte att hämta på den fronten. Mike Scott är några dagar äldre än mig och om jag skulle tvingas leva om mitt liv på ett annat sätt skulle jag göra det som Mike Scott. Han är fullständigt strålande på scenen, musikalisk, vältränad, långhårig, välklädd, poetisk, extremt närvarande och inte minst rolig. Han leder sin orkester med en dignitet och självklarhet som är många statsledare förunnat. Bandet är tätt, ett knytnävsslag i solax plexus, mellansnacken är finurliga, träffsäkra, antagligen till viss grad spontana. Och vilka låtar, "Long Strange Golden Road" måste ju vara en av de bästa rocklåtarna som någonsin har skrivits. För att inte tala om "Fisherman´s Blues". Iklädd cowboyhatt, läderkavaj, Robin Hood-skor och med ett par progressiva glasögon på näsbenet är Mike Scott så nära ett plagiat av Leif Eriksson som man kan komma. Så kändes det när jag åkte hem i natten. Jag måste fortsätta att vara poetisk, välklädd och rolig. Och jag tänker inte klippa håret. 

2015-10-14. Åkte rullskidor runt fjorden efter jobbet. Vissa dagar är vackrare än andra.

2015-10-10. Höst. Cyklade åtta mil. Tittade på när stora delar av familjen sprang terrängloppet Furumomila. Efteråt - cykeln och trädet.

2015-10-08. Vilken vurpa! Jag var nere i Ås på jobb. Plockade fram rullskidorna innan jag satte mig i bilen hem och stakade rundt sjön Årungen, där roddarna och paddlarna håller till. Under hösten har jag hört att hjulen på rullskidorna har börjat föra oväsen. Det är alldeles vanligt, rullskidshjul är förbruksvaror. Jag vet inte hur många par jag har bytit. Det är viktigt att byta dem i tid så man inte kraschar mitt ute i nowhere och får traska hem till fots. Det har hänt mig tidigare. Flera gånger. När hjullagren blir slitna börjar de ge ifrån sig ett slags knirkande tickande ljud. Då ska man alltså inse att handduken ska kastas och att det är hög tid för en helrenovering. Men så är det ju det där med tiden, den som inte räcker till. Man kan ju heller inte bara lämna ifrån sig sina käraste ägodelar och sedan sitta där med armarna i kors. Men måste man så måste man. Jag rundade sjön och stakade på ända ner till Leonardo da Vinci-bron över E 18 mot Stockholm. Jag hade ju just kommit hem från Italien så jag tyckte det kunde passa. På toppen av bron vände jag tillbaka mot Ås och funderade på vad jag skulle göra med skidorna, om jag skulle byta alla fyra hjulen och bara skejta under tiden. Eller skulle jag helt enkelt köpa nya klassiska rullskidor, bindningarna var också slitna? Strax innan Ås är det jordens nerförsbacke ute på åkrarna för att komma över en bäck. Mitt i backen börjar plötsligt det ena hjulet tjuta i hög falsett. Jag har hört det ljudet förr. Det är sekunderna innan hjulet skär. Jag får en illavarslande känsla i maggropen och försöker bromsa. Jag hinner ploga fem meter, sedan är det stopp, tvärstopp. Vänstra skidan låser sig och jag faller obönhörligen. Jag ser asfalten komma mot mig och vrider mig instinktivt så jag träffar den med höften och armbågen. Sedan rullar jag över på rygg och kroppens högra sida. Så ligger jag stilla, helt stilla. Inga bilar kommer. Sittande spänner jag av mig skidorna och när första bilen passerar står jag redan i diket och pustar lättad ut. Kläderna är uppslitna på armbågen och höften. Skrubbsår. Annars ingen skada skedd. Till och med stavarna är hela. Jag börjar vandra tillbaka till bilen. Jag skakar på huvudet medan jag går. Den här gången var det nära ögat. 

2015-10-03. Chianti. Medeltidsstäder och böljande landskap. Olivlundar och vingårdar så långt ögat kan se. Och så kommer vi mitt i ett cykellopp, L Eroica. Tusentals medelålders män och några enstaka kvinnor cyklar rundt Toscana iförda antika cykelkläder, låt oss säga från 70-talet, inga cykelskor, knappt några har hjälmar. De är oerhört trötta. Och leriga på ryggarna eftersom de knatar runt på gamla ljusgröna biancicyklar utan skärmar. Vi blir så inspirerade att vi går in i en sportaffär och köper italienska cykelkläder. Stackars Gjermund Røren som hädanefter tvingas stirra in i ordet "Italia" på min korsrygg när jag rycker uppför backarna hemma. Fika nummer ett tar vi på den kända vingården Brolie, som jag antar är uppkallad efter Tomas Brolin när han härjade som mittfältare i Parma på 90-talet. Fika nummer två avnjuts på torget i Siena. Servitrisen kan inte hålla blickarna borta från mitt hår. När jag betalar viker hon sig dubbel av skratt och kupar handen över mina svällande triceps åt mina skämt, åt mina träffande observationer. By mistake you tried to steel his coffee, säger jag. Did you notice? säger hon. Do it again, the way he looked at me when I took the wrong cups. Hon är amerikanska, som har lärt sig italienska. Jag vrider ansiktet mot henne och stirrar förargad på henne med stora förvånade ögon. Hon viker sig dubbel och skrattar som en harpa. Roligt på sätt och vis sådana där plötsliga möten. Men jobbiga också, jag känner att jag måste arbeta för att få henne ut av skallen efteråt. Utan att lyckas ska väl tilläggas. Middag efter mörkrets inbrott hemma i Castellina in Chianti, gourmetmiddag, tortellini, vildsvin, rödvin.

Chianti-vin från Toscana håller världsklass. Och ska det drickas så ska det drickas.

Skönheten och odjuret. Och fotografering förbjudet. Är man rebell så är man. Cinghiale = vildsvin på italienska. Och inte bara åldrande rebeller som behöver glasögon.

Mannen och cykeln på gatan i San Gimignano. Och flaskorna där bakom.

I medeltidsstaden Siena är det hårda sängar som gäller. På torget arrangeras årligen ett barbacka hästlopp. Man förbereder sig i en vecka och tävlar i 90 sekunder. Vad kan inte människan hitta på för att få sig en fest?

 Efter regn kommer sol i i Gaiole in Chianti.

2015-10-02. Vi kör till Florens. Och passerar Empoli. Hur går det med det fotbollslaget? Kommer ihåg när de klättrade upp i serie A på 80-talet och värvade Johnny Ekström som spjutspets. Så snabb han var, Europas snabbaste forward där en stund? Vi hittar ett parkeringshus och går sedan längs gatorna. Mycket folk, en turistmagnet av dimensioner. Katerdralen är enorm. Vi köper skinnkläder och äter glass. Floden genom centrum heter Arno, precis som vår äldsta son, lite kul det där, så vi plåtar floden. Sedan går vi in i fel hus. Vi är verkligen inte pålästa. Vi ska se tavlorna, de värlsberömda mästerverken som hänger på Uffizi, da Vinci, Michelangelo, Botticelli. Men den första biljettluckan vi upptäcker är till palatset, där mecenaterna alltså bodde. Så där hamnar vi, går genom rum efter rum med antika möbler och väggar handmålade med motiv istället för tapeter. Inte ett jävla mästerverk. Så går det när man inte är fokuserad. Uffizi är på andra sidan gatan. Som en skandinavisk Clint Eastwood står jag sedan på tröskeln in till restaurangen och väger på fotsulorna. Coltarna osäkrade i hölstren. Spagettivästern. Jag är orakad och håret spretar som ett skatbo efter en veckas simmande i Medelhavet. Servitrisen höjer på ögonbrynen och spricker upp i ett leende. Så anvisar hon oss ett bord för två. Vi äter ravioli och dricker bordsvatten. Sedan hämtar vi ut bilen och kör in i Toscanas hjärta, Chianti.

2015-10-01. Måste sluta dricka vin i större sällskap. Jag pratar mig bort och märker inte hur myckat jag dricker. Fortfarande. Efter alla desa år. Märker det inte förrän det är för sent. Så då stupar jag i säng bara för att vakna några timmar senare med huvudvärk. Lyckligtvis botas ju såna åkommor med en tablett, men i alla fall, det är ju fan att man inte kan lära sig. Och förmiddagen efteråt är ju ingen höjdare precis. Poeten hoppar liksom inte upp ur sängen med ett skutt för att ta del i ännu en ny dag i äventyret livet. Chianti-vin. Borde förbjudas. Medan årets första höststorm rasar utanför fönstren och översvämmningarna på andra sidan gränsen till Frankrike tar livet av folk ligger vi inne och läser. Jag kastar irriterad ifrån mig Jo Nesbøs "Kakkerlakkene". Hadde i min enfald hoppas att de första Harry Hole-böckerna skulle ge mig något mer än de som kom under senare år. Men nej. Grabben är ju världsberömd och kan onekligen skriva. Men det här är ju spekulativa manipuleringar av stora mått. Jag har svårt att trollbindas. Och kontrasten blir så tydlig när jag tar upp Tore Renbergs "Vi sees i morgen". Wow, den här grabben vet vad han håller på med, inga tricks, glasklar prosa, enorm människokunskap. Tore Renberg är en modern mästare i nutid. Så är det. När natten är som mörkast visar sig plötsligt en reva i molnen och en stjärna lyset klar. Innan eftermiddagens första återställare simmar jag några längder i utomhusbassängen. En slags återställare också det, så svinkallt i vattnet att det svider mot huden medan jag gasar på i frenetisk crawl.  

2015-09-30. Sista september. Och hösten kom också till Italien. Efter en dag i solen slog vädret oväntat om. Regn och blåst. Vi tog på oss alla kläder vi hade med oss och åkte buss ut till de två sista orienteringsetapperna. I Castagneto Carducci håller vi på att frysa ihjäl. Jag joggar runt banan i regnjacka och efteråt skyndar vi oss in i en varm restaurang där vi sitter och häckar tills bussarna kör oss vidare. Det är inte mycket bättre i Volterra, regn och rusk. Heller ingen voltareneffekt i Volterra. Mitt knä är fortfarande uselt. Men jag fullförer, kommer väl sist i klassen.

2015-09-30. Vilodag. Och Medelhavet visar sig från sin bästa sida, sol och blå himmel. Vi lägger oss på solstolarna på stranden och myser av värmen. Vi läser. Jag simmar söderut den här gången, rundar ett par tre pirar och vänder. Det är hyfsat varmt i vattnet. Och jag blir inte lika ängslig som förra gången, har folk omkring mig. Lunch på strandrestaurangen. En långpromenad slutligen genom pinjeskogen. Sedan för mycket vin till maten ännu en gång.

2015-09-29. Busskaravanen med förväntningsfulla orienterare anländer till medeltidsstaden Lucca redan tidigt på förmiddagen. Stället är en turistmagnet som drar folk från alla världens hörn. Vi springer gatuorientering i gränderna. Jag går. Mitt knä har nått en slags bottennotering. Jag går så sakta att jag blir pissnödig mellan start och mål. Fördelen med att inte jaga sekunder är att man kan gå ner på knä bakom en parkerad bil och slå en drill på gatstenarna. Tredje etappen avverkas samma eftermiddag ute vid kusten. Jag exprimenterar med en slags haltande jogg för att i alla fall bli lite svettig. Målet är inte vid en bar på stranden, det är fysiskt inne i baren, något jag kallar inovativt, det är tre meter mellan utskriften av sträcktider till bardisken. På nytt sjunker jag ner i en solstol med en öl i handen och låter blicken vila vid horisonten. Som om det skulle ligga några svar där ute och guppa i vågorna.

2015-09-28. Italiens 5-dagars i orientering. Start på eftermiddagen. Så jag simmade i havet först. Men vinden hade vänt under natten. Frånlandsvind är det värsta som finns. Så det var kallare i vattnet. Jag följde kusten norrut. Men det var obehagligt. Inga andra som badade i vinden. Jag fick undergångstankar. Utan grund givetvis. Bara det att jag var ensam ute i vattnets främmande element. Vad skulle kunna hända, hjärtinfarkt? Jag rygger till när skuggan från en klippa dyker upp under mig. Till slut vänder jag och simmar in till den långgrunda stranden. Där sluggar jag fram och tillbaka mellan stenpirarna. Simintervaller liksom. Mycket ska man vara med om. Och i maklig takt joggar jag fram mellan kontrollerna i pinjeskogen senare under första etappen. Bara att jogga försiktigt gör ont i knät. Jag fylls av sorg, ser de andra tävlande jaga sekunder. Jag ser stjärnorna i klassen diskutera vägval och jämföra sträcktider efter målgång. Jag sätter mig tungt i en solstol och öppnar en flaska öl. Att bearbeta sorg har väl också en mening och funktion.   

2015-09-27. Första dagen i solen avnjuts från ett cykelsäte. Vi korsar pinjeskogen och följer kanalen upp till centrum, nästan en mil. På en söndagsöppen Liedl fyller vi ryggsäcken med bröd, salami, skinka och ost. Och vatten och vin. Och en grappa när vi ändå var i gång. Efter en fika tog vi en omväg hem, korsade järnvägen över bron och sedan över åkrarna på småvägarna. Genom skuggan i pinjeskogen hem. Kände på vattnet. Kändes varmt. Jag körde tre serier armhävningar och situps på stranden och simmade sedan rakt ut i havet och vände. Stor middag på hotellet efteråt. 

2015-09-26. Italien. Ett träningspass på rullskidorna först. Sedan lunch i hast. Så iväg. Äntligen iväg igen. En öl på flygplatsen. En öl och en macka på flyget. Inte i lägenheten förrän efter mörkrets inbrott. Verkligen ett kompakt mörker. Luften mild och len mot kinderna. Lukt av havet från andra sidan pinjeskogen. 

2015-09-20. Vasaloppet på cykel. Vad ska man göra en söndag i september? När man inte har nåt speciellt för sig? Man kan till exempel cykla ett långpass. Varför inte nio mil? Klart väder. Kortbrallor och vindjacka. Två liter vatten på cykeln och en sockerkaka i fickan på ryggen. Gjermund kommer halv tio. Vi tar riksvägen norrut och svänger in vid Tyristrand, följer Ulernveien rätt in i hjärtat av Holleia. Så upp på åsen längst i norr för att gå en km på en våt skogsstig. Synd det där att inte hela vägnätet hänger ihop. Markägarna förr i tiden ville kanske inte ha så mycket kontakt. Men numera borde de tänka mer på oss cyklister. Inte så kul att bli våt på strumporna om hösten. Vägarna ner mot Soknedalen stupar rakt ner och är utgrävda av de enorma vattenmängderna som föll över oss under ovädret för några veckor sedan. Så det tar tid att komma ner till Veme. Vi får upp farten på riksvägen mot Sokna, passerar Bårnås och tar in till Tranby. Tillbaka in i Holleia är vi på okänd mark, har aldrig varit här förut. Tack vare kartan hittar vi fram och kommer till slut ner i Kröderen. Också nu får vi upp farten på riksvägen tillbaka mot Vikersund. Gjermund får ta vinden och jag tar dragsuget. Men det känns bra. Jag orkar. Benen har mer att ge. Nio mil. Fem timmar. Ett Vasalopp. Jag tvättar cykeln och skyndar mig att laga middag. För jag vet att tröttheten slår in när som helst. Och den slår in. 

2015-09-13. Veteranmästerskapet i orientering i Norge. Svullrya, vilket märkligt namn. Som om kultfiguren för årtionden sedan, Svullo, hade varit där och lagt en pizza på någons ryamatta. Svullo, finns han fortfarande? Minns honom plötsligt när vi kommer till den här gudsförgätna platsen i de norska finnskogarna norr om Kongsvinger. Men det är vackra skogar, storskogar, fina att springa orientering i. Jag springer inte, jag går. Mitt knä håller inte. Det känns hopplöst, känns som det är över. Orientering ska ju kutas, inte gås. Men efteråt badar jag i älven bakom målet. Det är häftigt, verkligen svinkallt, men häftigt, äkta vara liksom. Jag lever här och nu. Och står mitt i naturen och har det ganska bra. Trots ett ont knä. En av dagarna åker jag rullskidor. Mycket kommer från Sverige till Norge, inte minst kultur, men nu är det motvinden som kommer. Jag stakar till gränsen och tillbaka, fyra mil. Motvinden är enerverande bort, men skön att ha i ryggen hem. Gränsen är en blå skylt det står Sverige på och ett bostadshus under renovering med en stängd kiosk i bottenvåningen. Annars ingenting, en väg med sjön på ena sidan och skog på den andra. Jag går ner till sjön och dricker några klunkar vatten, låter blicken löpa längs stränderna och åsarna. Om kvällen äter vi björnkött. Och dricker mustigt öl från ett lokalt bryggeri. Så ska en slipsten dras.  

2015-09-10. Spädde mejlar. I DN har det varit en dödsannons för P-A och A-M Hildebrand. Vi bodde hos dem i Kristinebergs slott på åttiotalet, Spädde på första våningen, jag på andra. Jag tog över mitt rum efter skidåkaren Sven-Erik Pajala som då var färdig på GIH och fick in Spädde året efter i våningen under. Paret Hildebrand hyrde ut delar av den stora våningen i det gamla slottet till allehanda löst folk, oftast studenter. En dag för en sju-åtta år sedan när jag landade i Stockholm mötte Spädde mig på Centralen. Jag bytte om vid en förvaringsbox och så sprang vi på gamla kända stigar Kungsholmen runt. Vi stannade vid vår gamla bostad Kristinebergs slott och kikade på namnskyltarna. Hildebrands bodde där fortfarande. Borta i skuggan under ett träd satt en gammal man och filosoferade. Vi gick bort och sannerligen var det inte min gamla hyresvärd Per-Axel. Ann-Marie kom ut någon minut senare och vi blev inviterade in i huset för att minnas gamla tider, verkligen en schysst gest. Jag gick i trappan, tittade in i mitt gamla sovrum och stod en stund i det gemensamma köket. Saken var den att jag hade drömt om min gamla tillvaro i den där lägenheten ända sedan jag flyttade därifrån. I en ständigt återkommande dröm vandrade jag genom rummen med kroniskt dåligt samvete och en diffus rädsla för att bli ertappad. Besöket alla de där åren efteråt löste upp den där knuten. Jag har inte drömt om Kristinebergs slott sedan dess. Och nu är våra värdar inte hos oss längre. Ännu ett kapitel i mitt liv avslutas. 

2015-09-08. Indiansommar, del två. Istället för att cykla rätt hem från jobbet tar jag omvägen genom det enorma Holleia. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Vädret är för bra. Livet pockar på att... levas. Svänger höger i Ask upp till Aklangen. Jag kör en Froome, sitter i sadeln i de tuffa uppförsbackarna, låga växlar, pinnar på med benen som trumvirvlar. Sjöarna ligger blanka. Lingonen lyser röda på hyggena. Vägen ner mot Hovin är så gott som bortspolad av förra veckans oväder. De enorma krafterna i stora vattenmassor har flyttat tonvis av sten och skurit djupa schakt i gruset. Men jag kliver inte av cykeln, är ju Froome, listar mig ner på hårt spända bromsar. I dalgångarnas skuggor börjar det bli kallt, jag känner höstluften mot mina bara armar. Men ute i solen är det befriande varmt igen. Är hemma sex. Sex och en halv timme mängdträning på två dagar. 

2015-09-08. Efter regn kommer sol. Jag gick hela dagen på jobbet och kikade upp i den ljusblåa himlen. Sedan åkte jag ut till Norderhov och parkerade bilen. Jag stakade ut på Röyse i kortbrallor. Indiansommar. Skördetröskor ute på åkrarna och wetbacks med böjda ryggar längs raderna av vitkål. Inte en krusning på fjordens vatten. Riktigt varm sol men ändå friskt att andas. Jag stakade, rundade Röyse och gjorde nåt jag tänkt på länge, fortsatte runt Steinsfjorden när jag ändå var i farten. Några små blåsor i händerna efterhand men inga trötthetstecken, inga. Tillbaka till bilen kan jag bara inte stoppa. Jag pallar ett par plommon i fruktträdgården och fortsätter en runda till ute på Röyse. Solen sjunker mot åsen i väster. Det blir en femmil. Tre timmar och tjugo minuter. Fyra på killen. Oberörd. Är inte hemma förrän åtta. Mumsar i mig tre mackor och en korv med bröd. Ser en episod av Bron. Och där i soffan kommer tröttheten.  

2015-09-02. När de kolsvarta molnen öppnade sig förvandlades Vikersund till Bangladesh. Skyfallet fyllde alla bäckar på nolltid och när de gick över sina bräddar var katastrofen ett faktum. Affärsgatan i Vikersund stod plötsligt under vatten. På nyheterna kunde vi i direktsändning se hur vattenmassorna sköljde in genom ICA-affären och tog ölburkar, mjölkkartonger och blöjpaket med sig i suget ut på parkeringsplatsen. Källare översvämmades och vägar spolades bort. Tur att jag bor på en kulle. När kvällen kom satte jag mig bakom min gardin och spanade ut ner mot vägen. Jag ville vara klar när Noak kom med sin ark.  

2015-08-31. Som en blodbesudlad slaktare står jag i bara fillingarna i köket och rör i grytorna. Leif Eriksson gör något han inte kan. Min karriär som självutnämnd husmor har kommit till kapitlet körsbärssylt. Först vill inte bären skiljas från sina kärnor. Det enda sättet jag kan komma på för att lösa problemet är att hålla bären nere i en bunke och så krossa dem med fingrarna och pressa ut kärnorna. Att skära ut dem med en kniv hade tagit hela natten. Det blir ett regelrätt blodbad. När bären spricker sprutar fruktsaften precis överallt. Jag har blod långt upp på armarna, på kinderna, på bröstkorgen och magen. De samma blodfläckarna torkas efterhand också bort flera meter bort på köksbänken, långt upp på väggarna och till och med på fönsterrutan. Körsbärens osedvanligt rika innehåll på vätska får i nästa steg effekten att sylthelvetet inte stelnar i grytan, den rinner som saft. Står ingenting om detta i min rutika kokbok. Men pressad upp i hörnet drar jag mina coltar upp ur hölstret och skjuter från höften. Jag lägger i några blad gelatin. Det ordnar sig.

2015-08-28. Den sista sprutan.  Min behandling av mitt skadade knä vid Apexkliniken i Oslo är färdig för den här gången. Resultatet är ovisst. Mina allra största förhoppningar om att kunna springa orientering den här hösten är grusade. Det funkar inte. Nu är det skidsäsongen som gäller, rullskidor, cykling och styrketräning. Så är det. Det bästa man kan göra är att gilla läget. 

2015-08-27. Kräftfisket är i gång. Efter en mörk och regnig natt vid sjön Gjerdingen ute i Nordmarka sitter storfiskarn Eriksson med 45 kräftor i hinken. 

Hemma på trappan igen efter en natt med kräftfiske. 

2015-08-21. Festival i Drammen. Jag är där. Vi börjar med familjemiddag på en bakgård som skulle ha kunnat varit i Italien. Drammen har som stad fått flera utmärkelser för sin progressiva och vällyckade stadsutveckling. Från att ha varit en stad man bara körde förbi på väg någon annanstans kan Drammen numera stoltsera med bydelar som slår alla andra norska städer ner i skoskaften. På torget vimlar det av folk och uteserveringar. Vi avslutar med mjukglass i solskenet och lyssnar därefter på en av Norges bästa popdrottningar, Bertine Zetlitz. Hon strålar. Uppgiften är inte enkel, inleda en festival tidigt på kvällen, men hon tacklar situationen utmärkt. Avslutningen med hiten "Fake your beauty" är magnifik, en norsk Robyn, tänker jag. På lilla scenen kommer Monica Helldal, en ny stjärna på den norska himlen, en liten sparv på 48 kilo och en stor röst. Hon sitter ensam på en pall med elektrisk gitarr och lirar egna låtar, bara stöttad av Morten Abels gitarrist i bakgrunden. Två klirrande vackra gitarrer och egna kompositioner med genomarbetade texter, jag önskar henne en hit och ett genombrott. Hellbillies är rock´n´roll. Bandet är tajt, samspelat och i och med att sologitarristen har utvecklat sig till ekvilibrist är konserten stenhård, öppnar med tunga riff och avslutar med långa gitarrsolon á la Jimmyna Hendrix och Page. Ruskigt bra. Texterna på Hallingdaldialekt försvinner i gröten men det gör ingenting, den trofasta publiken kan slagdängorna utantill. Norges entertainer nummet ett heter Morten Abel. Och han gör skäl för namnet. Utklädd till Leif Eriksson, tjej-t-skjorta med lös slips, röd kavaj, hatt och flådiga pjukk, kunde han ha flytit in på Myrbråten en lördagkväll. Han tar ut allt, fyller varje sekund med spelglädje, musik och underhållning. Låtarna är en mix av gamla hits på engelska och från årets succéplatta på Stavangerdialekt. Det är fullständigt underbart att det finns så mycket kreativitet här i världen. Jag blir så glad när någon kan och törs. Juvelen i kronan denna kväll är Ulf Lundell. Jag har inte sett honom på länge och det kändes som om dette kunde bli vad som helst. Han började fullständigt uselt och mina värsta farhågor besannades. Han äntrade scenen gammal, fet och illa klädd. Dessutom var han illa förberedd. Rösten var grötig, han svettades redan i andra låten och nidstirrade ned i textmaskinen så han inte skulle glömma texterna. Jag tyckte heller inte att han kunde hålla melodierna som han skulle. Så första kvarten handlade bara om uppvärmning. Bandet spelade hårt, tung rock, fyra gitarrer, två synt och en frenetiskt hamrande trumslagare. Men ta mig tusan om han inte rodde konsterten i hamn i alla fall. Plötsligt började rösten bära och bandet tajtade till sig. Han uttryckte också någon form av självinsikt som klädde honom gott när han bad om ursäkt för att konserten måste bli kort så här inne i ett stadscentrum och att bandet hade den fula ovanan att vara trögstartade, något de i vanliga fall kunde kompensera med att spela två och en halv timme. Avslutningen var magnifik och valet av låtar riktigt imponerande. Jag klappade händerna över huvudet och körde hem i natten sjungande. Dom vill ha dina stålar, kalla som ålar, är vi lyckliga nu? Och jag såg våra skuggor dansa på väggen, längs den vassa eggen. He he. 

Morten Abel  

Ulf Lundell

2015-08-19. Oslo universitet har publicerat en ny intressant forskningsrapport, ”Alla dygnets timmar, lång semesterdags färd mot natt”. Studien har följt några väl valda postmodernistiska skandinaviska socialdemokratiska supermän under deras lagstadgade semester. Fynden är häpnadsväckande. Ska man tro massmedia är dagens samhälle fortfarande inte särskilt jämställt och män står för en övergripande del av all kriminalitet och annat elände. Den här studien visar det motsatta, att det faktiskt är män mellan 50 och 60, gärna orienterare, vi alltså, som är samhällsbyggets verkliga bjälkar och superhjältar.

   En postmodernistisk superhjälte vaknar tidigt fast han har semester. Redan vid uppvaknandet ställs han inför dagens första test, ett val, djävulen viskar honom i örat att han ska ligga och dra sig, vända sig på andra sidan och slagga en timme till. Men hjälten består testen, redan innan den förförande rösten har hunnit tystna inne i hans skalle har han svingat benen över sängkanten och innan någon, inte minst han själv, vet ordet av, står han ute på kanten av terrassen och pissar. Hans blick stryker över ängen, skogskanten och himlen. Det är alltid bra väder, olika väder, men alla är bra, har bara sin egen färg och form, sin egen dramatik. Dagen börjar alltid filosofiskt. Vår superhjälte använder den mest kända tesen av filosofen i ropet, R. Glännefors, nämligen: Vi börjar dagen med en kopp kaffe, sedan får vi se. Kaffet skal helst avnjutas ute, ihop med naturen, tillsammans med vädret. Ut i augusti letas gärna en solfläck upp, eftersom det inte längre är en självklarhet att solen skall stå högt så tidigt om morgonen. Tesens andra del, att sedan får vi se öppnar för ett oändligt antal möjligheter, men utfallet av förmiddagen blir i stort sett det samma dag efter dag. Först en svensk frukost som det ska heta duga av, nämligen svenskt bröd, Skogaholmslimpa, Gott och gräddat, rågkakor, Lingon grova, hårt tunnbröd, mjukt tunnbröd, Leksandsknäcke. På mackan smör, Arboga bredbara leverpastej och Felix saltgurka. Alternativ här kan vara smör och ost, Prästost, Boursin, mögelost, då med en gnutta sylt. Till slut Kefir eller filmjölk, en skopa havregryn, säsongens nykokta sylt.

   Att inneha vissa intellektuella drag är aldrig någon nackdel, inte ens för en socialdemokrat. Fast dagen ligger Glänneforsaktigt öppen är valet givet, det är det intellektuella spåret som gäller. Efter en god natts sömn och magen full av ny energi är hjärnan glasklar och varje fiber i kroppen ropar på att fortsätta skriva där du slutade dagen innan, alternativt att fortsätta läsa där du la ifrån dig boken senast. Så glider förmiddagen förbi, i dröm och fantasi, eller osläcklig kunskapstörst, stångandes mot det hittills inte formulerade.

   Därefter skulle man kunna tro att en viss trötthet la sig över den här stackars saten och han fick vila lite i solen, men ingalunda, en postmodernistisk socialdemokratisk superhjälte är en postmodernistisk socialdemokratisk superhjälte. En gång för alla. Efter den intellektuella fasen tar kroppsarbetet vid. Det är ett hus, det är en tomt, stora båda två, och här lämnas ingenting åt slumpen, socialdemokrati handlar om ordning och reda. Alternativen är många, snudd på oändliga. Köket ska skuras från tak till golv, likaså alla terrasser. Sedan ska det målas, vartenda år är det någon del som bör målas. Blir timmar av sånt. Så ska trädgården prunka, ogräset rensas, plantor och buskar och träd ska vårdas. Och inte minst skördas. Hinkar efter hinkar av bär från både trädgård och de omgivande skogarna ska bäras in, rensas, kokas till sylt och så slutligen frysas. Husmödrar höll på med sånt förr i tiden, nu har uppgifterna övertagits av superhjältarna, allt för att feministerna ska kunna vara feminister, för att de ska kunna bli fria, ta egna val, de flesta usla antagligen, men låt dem välja, superhjälten kan gott stå här och utföra deras gamla sysslor, medan de förvillar sig bort i den så efterlängtade och så kallade friheten. Hjortronen tar mest tid, långt att gå. Blåbären är så där halvjobbiga. Men det är heller ingen dans på rosor att plocka av en vinbärsbuske, kan det verka. Kantarellerna är roliga, lite skattjakt över svampplockning, hittar vi eller inte? Och allt detta till P1. Den skandinaviska postmoderna socialdemokraten är känd för att följa med i utvecklingen, var med redan i datoriseringens barndom och har sedan dess koll på de senaste elektroniska manickerna, som mobiltelefon, som våra hjältar bär i pannbandet, uppkopplad till webben, lyssnande på P1, sommarpratare, ekot och dokumentärerna. Två flugor i en smäll. Plocka blåbär, koka sylt och frysa ner, allt till Markus Näslunds berättelser om hur det var att lira hockey i NHL. Effektivare går det nästan inte an att bli. Vår hjälte, till skillnad från alla fuskande socialdemokrater, äkta vara.

   Lunchen ska helst vara varm enligt svenskt manér. Stekt potatis är en semesterklassiker, gärna med stekta ägg och en korv. Norskt manér är kneipbröd med getost och sylt. Går ner det med, men. Det där med korven kan vara lite kinkigt. Småländska isterband är inte precis det första som hoppar mot deg när du öppnar locket på en norsk frysbox. Falukorv är inget dåligt substitut. Inte finska grillkorvar heller. Norska korvar är som norsk ost, produkter av den norska kommunismen, alla ska smaka lika. Man kan stilla undra vad de norska feministerna gör i mataffären, när de ska använda sin efterlängtade frihet till att välja, och så finns det inget att välja mellan? Visst har vi korv och ost och bröd, fattas bara, vi är ju bäst i världen, vill du ha en annan sort?, det var det fräckaste, utmanar du systemet i den 16:e sovjetstaten, slyngel, bitch? Ett överraskande fynd i forskningsrapporten verkar vara den slutsatsen att allting är bäst i Sverige, att om FN införde en ny konvention om att alla borde vara svenskar så skulle alla bli lyckliga. Det tål att tänka på. Intressant det där med forskning, man undersöker en grej och så dyker något annat upp, och näst intill räddar världen, som penicillinet, som att alla borde vara svenskar.

   En människa är en syntes mellan kropp och själ, mellan fysiologi och psykologi. Hjältarna är i högsta grad den syntesen. Att de har förstått sambandet och sedan realiserat detta i det dagliga livet är en förutsättning för att kunna fungera som superhjälte. Lika viktigt som det är att läsa, studera och skriva är det att sedan sticka ut och träna. Träningen är en av dagens absoluta höjdpunkter, till och med roligare än att skura golv och plocka blåbär. Träningen är för det mesta åka rullskidor eller cykla, två aktiviteter som hör sommaren till. Sommaren upplevs aldrig så intensivt som på ett par rullskidor eller från en cykelsadel. Sommaren handlar mycket om färger och lukter och väder och vind. Allt detta strömmar mot mängdtränaren och får honom att blomstra, att samtidigt som han tappas på fysiska krafter fyllas på med nya intryck och ny energi så att batterierna kan laddas inte bara på nytt, utan att nya höjder kan nås.

   Och som om inte allt detta är nog, som om inte den perfekta semesterdagen är genomlevd, kommer la grande finale, kvällen. Kvällen kommer med en sjunkande sol och snett ljus in mot svalgången. Där sitter till slut vår skandinaviska postmodernistiska socialdemokratiska megastjärna och tittar ut över sitt verk, sina ängar, sina skogar. Familjen är hemma nu, går i trappor och över gräsmattor. Nymålade husgavlar torkar sakta. Hans utmattade magmuskulatur häver och sänker sig i takt med andetagen. Hans blick är glasklar, genomträngande. Lukten från den nytända grillen börjar sticka i näsborrarna. I handen har han ett glas whisky, vid hans fot står en flaska öl. Isen i whiskyglaset klirrar försiktigt när han för glaset till sina läppar.

   Forskningsrapporten avslutas med ett foto. Superhjälten sitter på en traktorklippare och gasar på över gräsmattan. Solen är på väg ner bakom trädtopparna, motljus genom hallonbuskarna. Runt skallen sitter ett pannband från Trimtex och håller lockarna i schack, något revolutionärt över det hela, Che Guevara-stil, och invecklad i pannbandet, mot örat, en mobiltelefon. Man kan nästan höra Neil Young, Led Zeppelin. Hjälten har sett fotografen, håller en hand kvar på ratten och sträcker upp den andra näven i skyn, en knytnäve. 

Sista semesterveckan. Jag vårdar tiden ömt, låter inte dagarna flyta bort, planerar dem. Tillbaka hemma i Norge är jag mer svensk än någonsin. Jag äter svenska mackor och filmjölk till frukost. Jag steker potatis och korv och ägg till lunch. Jag lyssnar på P1, ekot, sommarpratare, dokumentärer. Som vaktmästare tvättar jag, skurar jag, terrassernas omgärdande staket med svampdödande skurmedel. Det är oerhört krävande, skrovliga ytor, vinklar och vrår. Sedan målar jag. Staketen. Terrassen. Trappan. Sydsidan på garaget. Och som skandinavisk socialdemokratisk superhjälte plockar jag svamp, vinbär, hallon, hjortron. Jag kokar sylt till vinterns gröt. Jag fryser in hela bär till vinterns smoothy. Jag förväller svamp. Innan jag tränar ser jag ett avsnitt av Homeland. Så fruktansvärt sensationellt bra det är, totalt oförutsägbart och välspelat ut i fingertopparna. Det är dagens höjdpunkt, belöningen. Den andra belöningen kommer efter träningen. Jag återställer inte vätskebalansen med vatten eller sportdryck. Jag tar en öl. Jag tar en drink. Jag skiter i vad man ska och bör göra. Jag sitter där istället med ett glas i handen och ser ut över mina ägor, låter svetten torka i mina tinningar. 

Strängnäs och Stockholm 5-10 augusti. 

Hellströms och Eriksson/Liljas hemma hos Glännefors i Farsta. Med respekt för Späddes integritet och goda rykte nämnes ingenting om det förutgående rullskidpasset.

Eriksson/lilja hemma hos Hellströms i Tallkrogen.

Fjärde augusti. Jag är tillbaka på apexkliniken i Oslo. Mitt knä undersöks på nytt, ultraljudet visar att jag fortfarande har vätska inne i leden, men nu för lite för att kunna tappas ut. Jag är lite missmodig, för att inte säga skeptisk. Det känns avlägset att kunna springa runt i skogarna och leta efter kontroller utan smärta. Men fysioterapeuten och jag har tursamt olika åsikter om detta. Hon är full av tillförsikt och jag känner hur det smittar av sig. Kanske, kanske. En vacker dag, och så. Jag får en ny cortisonspruta. Jag åker hem igen full av hopp. Sedan packar vi bilen och åker till Sverige.

Första augusti. Dagen började med både en sensation och en katastrof. Jag satt i solen som just hade letat sig upp över trädtopparna när en liten gärdsmyg, orädd årsunge antagligen, landar på verandans staket från buskaget i slänten. Jag vet givetvis inte attt det är just en gärdsmyg förrän jag kollar i fågellexikonet efteråt. Den kurrar hurtfriskt och kan liksom inte bestämma sig var den vill sitta, flyger fram och tillbaka mellan staketet och bordet och trädgårdsstolen. Till slut sätter den sig på mitt lår. Jag sitter blickstilla och håller andan. "Zerr" kurrar den lilla krabaten långt nere i strupen och vrider huvudet fram och tillbaka, utforskar världen. Jag hade kunnat fånga den i handen. Men så flyger den tillbaka till staketet och jag kan andas igen. Gör intryck på mig sånt där. Starka naturupplevelser går utanpå det mesta. Dagens katastrof är att Neil Young har dragit sig ur Spotify. Plötsligt är han bara borta. Och jag sitter ensam kvar, övergiven. Skälen hans är säkert goda, antagligen ekonomiska. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig bedragen. Sorgen bearbetas ute i blåbärsskogen. Vi plockar femton liter blåbär och en liter hjortron. Jag spelar Springsteen medan jag plockar, det näst bästa. Sedan springer jag en halvtimme på löpbandet. Det går bara bättre och bättre. Knät känns bättre och bättre och jag orkar mer och mer, kan till och med fläska på några minuter där i mitten av passet, men måste så lugna ner mig när pulsen börjar galoppera inne i bröstkorgen. Jag dricker en öl i eftermiddagssolen. Och en till. Så tänder jag grillen.  

Sista dagen i juli. Ligger lite tragedi i det, sorg. Man förnimmar att också den här sommaren ska bli ett minne blott. Femte semesterdagen och fredagsstämning. Tog mig i kragen och gick ut och jobbade. Molntäcket hade spruckit upp och i revorna tittade en varm sol fram. Fick lust att bara sitta där med min bok och värma mig. Men jag drog alltså på mig skyddsbrallorna och drog igång motorsågen, kapade störarna som jag hade samlat ihop när jag gallrade ängskanten till ved. Sedan gick jag ner till Panamakanalen och stod där i vattnet och lyfte upp spadlass efter spadlass med lera. Så lät jag fredagen göra sitt intåg, dammsög huset och och skurade badrummet, duschkabinen inkluderad. Bara en uppgift kvar sedan, styrketräningen ute i ladan. För första gången på flera veckor svarade kroppen. Jag körde hårt, pumpade på, var tillbaka, orkade like mycket som jag brukade orka, om inte mer. Till slut den optimala belöningen, en sen lunch i det fria ute på verandan. Jag stekte ett isterband jag hade letat fram i frysen tillsammans med några potatisar och tre ägg. Till det en sallad och en Ramlösa. Efter det en kaffe och en bulle. Bättre kan det inte bli. Jag satt där och myste, semestermyste. 

2015-07-30. Jag skuttade upp ur sängen, tuggade i mig en näve hälsokostpiller av olika slag och drack ett glas c-vitamin. Sedan kunde dagen börja, semesterns fjärde dag. Karriären som kökspiga lades på is och istället slängde jag spaden över axeln och gick med svällande muskler ner till diket där vattnet från ängens dräneringsrör leds ner till kulverten under vägen. Diket hade så gott som slammat igen. Det var ett jävla skitjobb, lyfte spadlass efter spadlass med rinnande lera upp längs dikeskanten. Svetten rann snart i ansiktet och myggen bet mig i knävecken. Jag orkade tio meter, en tredjedel, sedan var jag totalt slut. Under arbetet tänkte jag på alla stackars kropparbetare som under historiens gång har slitit ut sig på det här sättet. Hur många har inte dukat under när de amerikanska järnvägarna skulle byggas, för att inte tala om Panamakanalen och pyramiderna? Stackars satar. Men de visste väl inget bättre, hade inga val. En solidarisk tanke kunde de i alla fall vara värda, varenda en av dem. Jag har val. Jag kan göra vad som helst med mitt liv. Dagens val föll på rullskidorna. Jag stakade iväg och kände den tunga doften av nyslaget gräs omsluta mig. Det gick alldeles utmärkt den första timmen, sedan bara trögare och trögare. Och jag som hade så mycket piller i magen att jag nästan fruktade en dopningskontroll. Men i min ålder kastar man inte bara en veckas sjukdom av sig som om det hade varit en liten nysning. 

2015-07-29. Tredje dagen. Frukost i köket. Fingrade på solbrillorna. Väggar och fönster skrikande rena. Som självutnämnd socialdemokratisk superhjälte slängde jag lystna blickar mot vår vita skänk i allmogestil mellan tuggorna. Ute regnade det, hällregnade. Med Bengt Baron som sommarvärd på mobiltelefonen gick jag lös på uppgiften, tömde lådor och skåp, torkade rent. Högen med sparade och sedan glömda prylar växte på golvet och blev avsevärd, ljusstakar, dukar, ungarnas keramik, påskägg, gamla mediciner, servetter i allehanda färger, med mera, med mera. Regnet som föll utan uppehåll över ängen. Bengt Baron, olympisk mästare i ryggsim redan som 18-åring, världsrekordhållare. Åkte till Kalifornien på stipendium efteråt, stod där under den konstant blåa himlen och nöp sig i armen när han blickade ut över San Francisco Bay med skyskraporna och Alcatraz i fonden. Sedan blev han vd. En klassisk vinnarskalle. Som tidigt lärde sig att det är hårt arbete som ska till. En svensk socialdemokrat som lägger världen för sina fötter. Precis som jag, som drog till Norge och blev kökspiga. Medicinlådan visade sig också innehålla otroliga mängder hälsokostprodukter. Vilket fynd! Jag tömde alla dragéer, tabletter och piller i en skål och la mig i soffan och började knapra, några var riktigt goda, smakade karamell. Sköljde ner skiten med ett glas bubblande c-vitamin, också riktigt gott. Under denna ovanliga semesterfika lyssnade jag på en ny P1-dokumentär, tog den här gången reportaget om författaren Stig Larsson och hans stamfik "Rosa drömmar" på Lilla Essingen i Stockholm. Hade glömt honom, Stig Larsson, men jag tror jag har sett hans pjäs "VD" för ett antal hundra år sedan. Stig Larsson, bara ett par år äldre än mig, men han lät gammal som gatan, på dödens rand faktiskt, sliten. Och här sitter jag, tre år yngre, och har nästan inte kommit igång med livet ännu, så mycket som återstår att göra. Eller inte? Tål att tänkas på det där, vad som är avverkat och vad som återstår, och av vilken anledning. Under ett kort uppehåll mellan skurarna hoppade jag upp på cykeln och trampade iväg. Mer naiv går det inte an att bli. Tio minuter senare var jag genomsur av nästa skur. Men jag pressade mig genom en femmil. Full av piller hade min ork inga gränser.

2015-07-28. Andra dagen av semestern. Några nätter är mer vederkvickande än andra. Det här var en sådan natt. Jag kröp till kojs redan vid niosnåret och klev inte upp förrän åtta imorse, elva timmars sömn, bara avbruten av ett par vandringar ut på verandan för att tömma en full blåsa. Att bara pissa två gånger om natten är sensationellt lite för att vara mig, fem är nog det vanliga nu för tiden. Men jag kände redan på kvällen att tröttheten var en annan än den som har plågat mig de senaste veckorna. Jag var inte längre trött av sjukdom och antibiotika, jag var trött efter en lång dags arbete. Det är nåt annat, det är en skön och välförtjänt trötthet. Och så gjorde jag genidraget att äta ett par mackor innan jag la mig. Jag har kommit underfund med att kolhydrater binder vätska i mig. Äter jag för lite kolhydrater förbränner min motor fett och då blir slaggprodukten, just det, urin, kolossala mängder urin. Efter att jag kom hem från New York har jag gått ner tre kilo. De kilona har jag pissat ut, jag lovar, känns som jag inte har gjort annat än att pissa den här sommaren. Dagens P1-dokumentär blev "Kjell, 62, saknad" om lantbrukaren i södra Sverige som blev mördad av sin egen dotter och hennes sambo. Av ren girighet i bästa Shakespeare-stil. De är bra de där dokumentärerna, påminner en om att ondskan aldrig är längre än ett stenkast borta. Sedan gick jag resolut in i rollen som postmodernistisk socialdemokratisk hjälte i det skandinaviska folkhemmet. Jag tvättade väggarna och listerna i köket, skurade till slut golvet efter alla konstens regler, gnuggade det alltså. Det blev så ljust efteråt att jag överräckte Sirpa ett par solglasögon innan hon gick in i huset efter jobbet. Ska det vara show så ska det. Under arbetet valde jag Sanna Lundell som sommarpratare. Det var ett dristisgt beslut, kunde ju ha blivit vad som helst. Jag ville testa henne, ge henne en chans till. Jag sågade henne för några år sedan när jag var hemma i Sverige och läste hennes krönika i en av de stora blaskorna, minns inte vilken. Hon hade verkligen inget att säga då, mer än gammal skåpmat, och jag dömde henne som korrupt, som en som hade fått jobbet på grund av sitt efternamn, och sånt är ju något av det värsta vi vet här i vikingland. Men som sommarpratare gick hon runt min gard och levererade ett trevligt, insiktsfullt och inte minst argt program. Jag är henne evigt tacksam för insikten att det är feminismen som är dagens socialdemokrati. Socialdemokratin har byggt vårt Sverige och vår välfärd. Men efter 1979 har den gått på tomgång, fullständigt länsad på idéer. När vi gled över i postmodernism är det feministerna som har tagit stafettpinnen vidare. Det har jag inte förstått förrän idag. Bättre sent än aldrig. Och det för att jag gav Sanna Lundell en ny chans. Det är det jag säger, folk måste få en chans. Lunchen blev otraditionell, sallad med stekta ägg och en skål filmjölk med havregryn. Intogs med nämnda solbriller och näsborrarna fulla av rengöringsmedel. Belönade mig sedan med ett avsnitt av "Homeland", började med säsong två när "Sopranos" tog slut förra veckan. Slutligen cyklade jag ner till gymet i Vikersund och sprang en halvtimme på löpbandet, 12 % lutning. Det gick överraskande bra, gjorde mindre ont i knät än förväntat. Kanske jag har en framtid som orienterare i alla fall. Middagen blev en destruktiv orgie. Efter att ha städat alla hyllor stod en samling flaskor med slumpar i på köksbordet. Jag tömde dem allihopa. Här lämnas inget spill. Men fy fan för likörer. Att man kan förstöra ren och klar och god vodka med sötningsmedel. Skönt att bli av med det, har stått där i åratal. Blandat med kaffe förstörde det givetvis nattsömnen. Sju pinkningar är inget att rekomendera för den som vill samla krafterna. 

2015-07-27. Första dagen på semestern. Sen semester i år. Av flera anledningar. En är att jag gillar augusti. En annan var att jag skulle springa veteran-VM i orientering i Göteborg. Men det blev det ju inget av. Och fast det var semester så lät jag väckarklockan plinga tidigt, så inte hela dagen skulle försvinna. Som levande lik släpade jag mig sedan uppför trappan, handen på räcket. 17 gram penicillin räknade jag ut att jag hade kört genom min kropp de sista veckorna. Inget litet kvantum. Att man blir trött av att vara sjuk är en grej, trötthet som biverkning av medicin är en annan. Väl uppe i köket bryggde jag en halv kanna kaffe och sedan satt jag där ute på terassen med den ångande koppen på solstolens armstöd och stirrade ut över den nyslagna ängen och skogen där bakom. Jag lät minutrarna ticka. Väntade på bättre tider. Till slut slog jag på radion, dagens eko. Får mig att minnas gamla goda semesterdagar det där, att höra på svensk radio. Det gick inte när jag flyttade, med dagens teknologi är det inte längre några problem. När jag först var i gång hörde jag också på Nisse Hellberg, den gamla sångaren i Wilmer X, som just hade varit sommarpratare. Sedan hände det som alltid händer, den monumentala tröttheten ger med sig, krafterna kommer långsamt tillbaka. Jag började fixa ting, började beta av den där långa listan på saker som måste göras, uträttas, för att allt ska vara som det borde vara, och för att jag efteråt ska kunna sträcka ut benen och kanske till och med öppna en öl, för att jag ska kunna njuta solnedgången. Började med att koppla från den gamla hårddisken och sätta in den nya inne på biblioteket. Hade köpt en ny för länge sedan men tvekat att ta tag i uppgiften. Vis av erfarenhet vet jag att såna där elektroniska installationer aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, går som man tänkt sig. Det gick riktigt hyfsat. Hade lite problem med att få den trådlösa sändaren att få kontakt med nätet, men en 19-årig son är bra att ha i bakfickan i såna lägen. Euforisk över min succé som tekniskt geni kastade jag mig över gräsklipparen. Man ska byta olja en gång i året och nu var dagen kommen. Inga stora problem där heller. Var tvungen att grunna lite innan jag fick lossa de riktiga delarna och hitta oljetappen. Sedan var det bara att lista ut ett finurligt sätt för oljan att rinna ner i plastdunken via en strut och så öppna kranen. Fungerade sensationellt bra. Nästan så att jag började bli orolig vid det här laget, allt gick för lätt, när ska dråpslaget komma? Men när varken blixten slog ner och klipparen startade på första försöket gick jag in och belönade mig med en klassisk svensk sommarlunch, stekt potatis och korv, kaffe och blåbärspaj med vaniljsås till efterrätt. Av bara farten lyssnade jag på en P1-dokumentär, om några seriemord på Öland. Slutligen var det dags för pricken över i:et. Jag menar vem kan inte installera en ny datamaskin och byta olja på en gräsklippare? Men vem i helvete ställer sig på en gardintrappa och tvättar husets alla fönster och av bara farten taket i köket? Det är det bara jag som gör, ingen över, ingen vid sidan. Snacka om att vara prototypen av den perfekta postmodernistiska skandinaviska socialdemokraten, lathetens fiende nummer ett. När Sirpa kom hem från jobbet såg hon mig stå där och gnugga takpanelen. Hon lyfte ögonbrynen och jag lyfte axlarna. Jögge vann sprinten i Göteborg, upplyste jag henne om. Så går det när det bara är blåbär med och de riktiga storfräsarna är hemma och försöker vara socialdemokrater.  

2015-07-18. Jag väntade och väntade, spanade förtvivlat efter ljus där borta i den kolsvarta tunneln. Jag blev bara sjukare och sjukare, pissade ett par tre ml i halvtimmen under kolossala smärtor och var varm som ett vinterelement. Tisdag eftermiddag var det bara att inse att medicinen inte bet. Ingen dans på rosor precis, känna sig dödssjuk. Jag tänkte på alla de där snubbarna för hundra år sedan, innan penicillinet var uppfunnen, tänk att dö på det sättet, pissa sig ihjäl och bara känna hur bakterierna äter dig upp innifrån, urinblåsa och njurar och urinrör, tills du totalt utmattad går in i koma och försvinner, efter veckor, månader med outsinliga smärtor? Som att dö i ebola kanske. Jag släpade mig tillbaka till min läkare onsdag morgon. Han såg bekymrad ut, sa det fanns två möjligheter, lägga mig in på sjukhus med penicillindropp eller pröva en ny penicillinsort, modell hästkur, först. Jag valde hästkuren med det alternativa spektret. Ingenting hände det första dygnet. Så på torsdag morgon kunde jag ana en strimma ljus, det var inte mycket att klamra sig fast vid, men det var alltid något. Jag kunde hålla urinen något längre, vid ett tillfälle nästan tre timmar och febern var på vikande front om jag nu inte bara inbillade mig, ingen omedelbar lättelse alltså, men det vände sakta men säkert. På fredagen var sänkan nere i 84, från att ha legat på 120 hela veckan. Och i dag har jag pissat ett par gånger utan att ögonen har gått i kors och knäna sviktat under mig. Hur jag firade? Som vanligt knöt jag näven mor granskogen och skrek för full hals. Den här gången: Jag kan pissa, motherfuckers, JAG KAN PISSA! Sedan gick jag in och drack en kopp kaffe.

2015-07-11. Långpass på cykeln ihop med Gjermund. Kände direkt att inte allt stod rätt till. Men en viking är en viking. Han fick vänta på mig, jag hängde inte på, fick ta den tid det tog. Tog oss helt upp till Finnerud i Sigdal, en liten boplats mitt ute i urskogen uppe på åsen där det fortfarande bor folk. Hade aldrig varit där förut. Det blev en lång förmiddag, fint väder och mycket att se på, men en förskräckligt svag form. 83 km på dryga fyra timmar. Svaret kom natten efter. Jag fick gå upp varje timme och pissa. Och det gjorde bara ondare och ondare. Till slut var det ingen tvekan om att jag också hade feber. Söndagen blev brutalt slitsam. Jag pissade hela tiden under stora smärtor. Jag ringde läkaren måndag morgon. Pröverna visade att jag var full med aggressiva bakterier. Tack för att det finns antibiotika. 

2015-07-02. Apexkliniken ligger i Helsfyr, bakom Vålerenga i Oslo. Jag åkte in för att diskutera mitt knä med en specialist där. Knät var ömt och med ultraljud såg vi att det fortfarande var fullt med vätska. Läkaren drog ut 7 ml, en grogg, samma färg som whisky, och sprutade in hyololsyra och cortison. Jag haltade hem. Nästa morgon kändes det som om jag hade fått ett nytt knä. Jag kunde gå upp och ner i trapporna helt avslappnat. Jag kan gå! Jag kan gå!, ropade jag in mot granskogen. 

2015-06-29. Det absolut bästa med att åka på semester til New York är... att komma hem igen. Runt fyrasnåret cyklar jag ut ur Hönefoss och vid Ask tar jag in höger upp mot Aklangen. Det är en ordentlig backe upp, kunde ha passat i Tour de France, jag ömsom står, ömsom sitter, maler sönder backen med mina pedaler. Det är då jag känner det så tydligt, hur skönt det är att vara hemma igen. Efter en vecka i en stekhet myllrande storstad går ingenting upp mot att vara ute i den skandinaviska skogen. Jag känner den söta lukten av stillastående vatten, en tjärn, näckrosorna blomma. Jag känner den unkna lukten från de stora mossarna. I dikesrenen enstaka smultron, inte så många i år, nattfrosten i början av månaden tog blommorna. En huggorm ligger och jäser i det varma dammet på vägen. Det intensivt ljusgröna har gått över till mer olivgrönt, mogen sommar, lupinerna står stolta. Jag maler på, timme efter timme. Går flera km mellan två vägsystem, leder cykeln. Solen sjunker i väst, börjar kasta skuggor. Inte hemma förrän halv åtta. Det bästa med Manhattan, komma hem till Holleia.  

2015-06-27. J.D. Salinger bodde i New York. Dog där för några år sedan. Han var stenhård, kompromisslös i sin konst. Han är en av de som jag beundrar, en av de som har gjort mig till just den jag numera är. Jag älskade hans texter, minimalismens mästare. Och sky, tillbakadragen. Det gillar jag också. Jag står där mitt i tunnelbanevagnen och håller mig i ett av de silverblanka stålrören som för ändamålet sitter i taket. Vagnen kränger och gnisslar sig upp från underjorden på Manhattan ut i ljuset ute på Brooklyn Bridge. Plötsligt ser jag henne sitta där till höger, ett par säten bort. En ung kvinna, kanske 25, någon slags halvblod, som om en av föräldrarna var jappe och den andra mexikanare. I handen håller hon Salingers "Nine Stories", en av de bästa novellsamoingarna som har skrivits. Hon har samma pocketupplaga som jag har hemma i min bokhylla, med samma omslag som den inbundna utgåvan hade 1953. Jag har lust att sätta mig bredvid henne och prata, om Salinger, om hans stil, om böcker. Jag har lust att sitta bredvid någon och prata om det som intresserar mig. Utan att behöva vara politiskt korrekt som man för det mesta måste vara. Tunnelbanevagnen kränger och gnisslar. Kvinnan vänder blad med ett pekfinger målat med röd nagellack. Vid 36:e gatan går jag av med min familj.

2015-06-26. Medan tjejerna förvillade sig bort i shopping hängde jag och Kaspar på NHL-butiken på sjätte avenyn. Kaspar kan vara hård i såna lägen, totalt orädd. Det satt en ung man på en av stolarna under teveskärmarna med spelkonsoller. Kaspar utmanade honom på en match. Mannen accepterade. Inte vanlig skandinavisk blyghet där inte. Jag höll på att tappa hakan. När matchen var färdig studerade jag skoputsaren i gathörnet. Det var en rolig jävel, kunde övertala de flesta att de behövde en skoputs. Enligt mina beräkningar drog han in 50 dollar i timmen, det blir 400 norska kronor. Tjänade alltså bättre än mig. Världen är alltså inte längre vad den var, och vad den borde vara, att det är jag som sitter med hårdvaluta i min plånbok. Det är tämligen irriterande. Orättvist också. Om man tar i betraktning vilken stjärna jag faktiskt är, eller i alla fall vill vara. Något så jävla onödigt som en skoputsare. Folk kan väl putsa sina skor själva innan de åker på jobb. Som vanliga hederliga socialdemokrater. En megafon hade han också som han ropade i när inga kunder stannade vid hans vagn. No sex for you in that kind of shoes, ropade han efter en av kostymsnubbarna som skyndade förbi. När han såg att jag drog på smilbanden blinkade han med ena ögat mot mig som tack.

2015-06-25. Latinopuben borta på 35:e gatan och 4:e avenyn, Brooklyn, är som en lokal stambar ska vara, folklig och billig. Och så ligger den där barer ska ligga, nära, två minuter från hotellet. En bärs och en Cola för fem dollar är precis som det ska vara. Annat är det inne på Manhattan, där kostar allt dubbelt, tredubbelt, och dessutom ska de ha dricks på redan överprisad mat och dryck. Det är inget kul i längden att dag efter dag betala för mycket, att känna hur stålarna rinner ur en som vatten genom en sil, bara för att hamna i storfinansens svällande fickor. Amerikansk ekonomi går varm, det märks, den är lika glödhet som solen som steker skyskraporna. Priserna har pressats upp. Det är dyrare att ta en öl i New York än det är i Oslo. Det säger inte lite. En middag för fyra går på en tusenlapp. Ölen som den 19-åriga vikingen på Yankee Stadium till slut fick i sin hand kostade 96 spänn! Go and fuck yourself om du sedan ska ha dricks av mig. Men hemma på vår egen latinobar dansar inga halta kapitalistiska löss. Bakom disken jobbar tre lättpratade brudar, antagligen inte helt nyktra, eller jag vet, såg de tömma en shot Tequila ihop. På barens utsida, vid borden och i båsen sitter karlarna, arbetarklass, antagligen mexikanare. Kaspar och jag tittar in för att se Argentina mot Colombia i Cupa America. Det tycker mexikanarna är helt underbart, att vita européer för det första inte bara är intresserade, utan de kommer också hem till dem för att avnjuta en stormatch. En av apacherna tycker det är så rörande solidariskt av oss att vara där att han vinkar till sig en av tjejerna och pekar på mig med tummen. Några sekunder senare ställer hon en ny flaska öl på bordet framför mig. We are brothers in arms. Jag lägger armen om hans axlar och tackar. Argentina vinner på straffar. Förutbestämt, hävdar min apachevän och gnider tummen mot pekfingret, fotbollen är korrupt, pengarna styr. Jag tillåter mig att tvivla. Sköt colombianerna över ribban med flit? Men vad vet inte mexikanare om korruption? Jag lämnade dricks och gick.  

2015-06-24. New York är hett om sommaren. Tunnelbanestationerna under marken är som masugnar. Och på gatorna dallrar värmen, känns som asfalten ska smälta och rinna bort. Varje gång jag kommer ut på gatan får jag en förnimmelse av Stockholm Marathon 1982, det enda maratonlopp jag har sprungit, 30 grader under hela loppet, oerhört plågsamt. Sådan luft är det inne på Manhattan, snäppet värre kanske, 35 grader i dag. Men tunnelbanevagnarna, butikerna, restaurangerna och hotellen är luftkonditionerade. Det hade aldrig funkat annars. Inte ens när det regnar blir det svalt, regnet är ljummet, man tar inte ens på sig regnjackan. Det bästa är att gå i kortbrallor, gärna korta tajts, och t-skjorta. Resten av kläderna ligger oanvända i kofferten, kavajen, finskorna, och den där regnjackan. Borde ha tagit pannbandet med, gillar att gå med pannband, ser ut som den krigare jag är med pannband. Men vem tar med pannband när man åker till en storstad? Alla som lyssnade på Lou Reed på 70-talet kommer väl ihåg ”Coney Island Baby”. Vi tar tunnelbanan ner, det är slutstationen på vår tunnelbanelinje, Coney Island. Blond on blonde, skulle kanske Bob Dylan kalla situationen, familjen Lilja – Eriksson, vitast i hela vagnen, flera vita där, men inte lika vita som oss. Det samma gäller stranden, vi skiljer oss ut, bland alla asiater, svarta och latinos. Det var detta de gjorde med sin frigörelse och sin törst efter den vita mannens välfärd, de härmade de vita och drog till stranden, la sig i solen fast de inte kan bli brunare än de redan är. Många av dem var Coney Island babies, unga pimpinetta kvinnor fulla av skratt. Lou Reed såg jag däremot inte röken av. Men ett fint ställe, Coney Island, rent vatten, bred sandstrand och den klassiskt amerikanska boardwalken, strandpromenaden av trätiljor, som skiljde stranden från raden av restauranger och tivoliattraktioner, lite grand som Barcelona när jag tänker mig om, beachen så nära storstaden att man kan gå ut till den från en tunnelbanestation.

2015-06-23. Är det inte så det är? När man ligger ner, utslagen och knockad, så plingar det förr eller senare till uppe i den mörka natten och en ny stjärna tänds. Efter flera dagar med usel och inte minst överprisad mat går vi på ett tips, vi åker upp till Harlem och äter på Red Rooster. Jag kommer ihåg Tom Wolfes 80-talsroman ”Bonfire of the Vanities” där Harlem beskrivs som en fullständigt livsfarlig krigszon med brinnande däck på trottoarerna och bilister som inte stoppade på rött ljus av rädsla för att bli rånade. Mycket vatten har runnit under Brooklyn Bridge sedan dess, Harlem är nu ett bostadsområde som alla andra, av naturliga orsaker fortfarande bebodd av gårdagens negrer, dagens afroamerikanare. Men vi är inte de enda vita som har bemödat sig hela vägen norr om Central Park. Red Rooster drar folk. Kanske på grund av oss svenskar. En av väggarna är dekorerad med namnet H Jönsson, malplacerat, men ett faktum. En av rätterna innehåller Jarlsbergsost. Middagen blir en orgie. Jag startar med en drink i värmen, en Harlem Mule, whisky och mynta, friskt så det förslår. Sedan går jag lös på köttbullar med potatismos och lingonsylt. Hur i all världen har morsans köttbullar hittat vägen till korsningen av 126:e gatan och sjätte avenyn i Harlem? Men det smakar helt underbart, det smakar hemlagat. Det hela avrundas med fem små minidonuts med vispad grädde som bara smälter i munnen till kaffet. Jag bränner av dryga två lakan på oss fyra, och det var värt vartenda öre.

2015-06-22. När jag gick på skolan hemma i Strängnäs, lågstadiet och mellanstadiet, älskade jag som alla andra i klassen att spela brännboll i jumpatimmen. Det var en oerhörd spänning förbunden med att träffa den där tennisbollen klockrent och sedan varva. Och det medförde ett lyckorus att ta en lyra, helst enhands, men som jag oftast inte vågade chansa på, tvåhands var säkrare. Det där har de fattat i USA. Baseboll är stort här. En match kan vara lång, nio rundor skal avverkas innan en vinnare är utsedd. Innelaget får ett poäng för varje spelare som kommer in igen efter att ha rundat de tre baserna. Utelaget kommer in efter tre poäng, antingen bränning, lyra, eller att hittern aldrig träffar bollen. Innan vi åkte hemifrån köpte jag fyra biljetter till New York Yankees hemmamatch mot Philadelphia Phillies på måndagskvällen. Yankee Stadium ute i Bronx var ett imponerande byggnadsverk i klassisk stil, en enorm gryta, större än europeiska fotbollsarenor. Vi satt där i den nergående solen och såg gubbarna långt där nere på gräsmattan och det röda tennisgruset kämpa om poäng som om det verkligen spelade någon roll vem som vann och vem som förlorade. För mig spelade det ingen roll, hade svårt att engagera mig. Men att det var en koncentrationssport var det inget tvivel om, spelarna höll på flera timmar men slog, kastade, fångade och sprang bara under några plötsliga bråkdelar av sekunder. En utespelare kunde stå overksam i en timme innan plötsligt en projektil kom susande i just hans riktning. Då gäller det att inte stå och sova med tevekameror och fyrtiotusen åskådare runt sig. Men det handlar mest om pitchern, kastaren. Han varierar kasten för att slåmannen inte ska träffa. Kasten är fruktansvärda, stenhårda. En bra kastarm är värd miljoner. Matchen är en duell mellan kastaren och slåmännen. Förståsigpåarna kan sitta och älta den där duellen i teve en hel kväll. Och fast Yankees pitcher kastar så att bollen kommer som skjuten ur en kanon så träffar Phillies hitters gång på gång. De är på bortabana, de ser unga ut på storskärmen, de är underdogs. De vinner. Ett faktum jag inser först dagen efter. Vi orkar inte se hela matchen, åker efter två och en halv timme, hade inte varit hemma på hotellet förrän in på småtimmarna annars. Men innan dess, innan matchen startade, veckans höjdare. Om det fanns hårtkastande och hårtslående krigare ute på basebollsfältet så satt det en svensk tuffing av samma kaliber uppe på läktaren. Tänk dig scenen, Eriksson, 56 år gammal släntrar bort till en av kioskerna och beställer en öl. Tjejen bakom disken frågar om leg. Do you have an ID? I don´t have an ID, why do you want an ID for? I can show you my credit-card. There´s no picture on the credit-card. I have to call the boss. Chefen kommer, en medelålders kvinna. Hon ser mig i ögonen några sekunder, nickar så bejakande. Tjejen i kassan hämtar min öl. Visst bär jag mina år med stolthet, visst är jag vältränad som få, men att ta mig för en 19-åring tycker jag slår de flesta rekord. 

  Manhattan norrut från Rockefeller Center.

 Uppladdning innan matchen på Yankee Stadium inne på Hard Rock Cafe i Bronx.

 Filosofen Eriksson grubblar i folkmängden på Times Square.

2015-06-21. Väderprognosen lovar regn. Museumdag. Äter frukost på vår lokala McDonalds i Brooklyn och tar tunnelbanan in till västkanten av Central Park. Vi börjar på översta våningen av det Naturhistoriska Museet och betar av neråt, dinosaurieskelett, vilda djur i Afrika, reptiler, naturkatastrofer och indianer. Jag kan inte låta bli att tänka att indianerna är en smula felplacerade. Borde de inte vara på nåt slags folkmuseum, de var ju trots allt människor, ociviliserade bortom våra imaginära gränser visserligen enligt boken jag läser, men i alla fall? I samma hus som afrikanska schimpanser och urtidens T Rex? När vi kommer ut på gatan är de regntunga molnen som bortblåsta och solen steker brutalt som en svetslåga. Vi vandrar i skuggan under träden längs Central Park ner till Columbus Cirkle och Times Square. Nu går vi på säkerhet och äter hamburgare till lunch, Island Burgers, svårt att misslyckas med burgare, mitt förtroende till amerikanska kockar är luggat i kanten. Bakom Trump Tower köper tjejerna nya skor i Nike Town. Sedan ner till Macys. Middag på en sportsbar. Väggarna var så fulla av teveskärmar att jag inte visset var jag skulle titta. Jag såg det sydamerikanska mästerskapet i fotboll, dam-VM i fotboll, US Open i golf och baseboll. Samtidigt. Hur var den grillade kycklingen då? Torr och urtråkig givetvis. Men proteiner är proteiner.

2015-06-20. Första morgonen i USA vaknar man alltid tidigt. Inget undantag den här gången. I det tidiga gryningsljuset satte jag på en kopp kaffe och låg så i sängen och sörplade och läste om comanchernas brutala anfall på Parkers Fort i nuvarande Texas och kidnappningen av sjuåriga Cynthia Ann Parker. När resten av mina familjemedlemmar vaknade började något som skulle visa sig bli en amerikansk odyssé i misslyckade måltider. Två stekta ägg som visade sig vara en smaklös omelett, en korv som visade sig vara en hamburgare, stekt potatis, två baconskivor, förbrända skivor rostat bröd. Det var en befrielse att komma ut på gatan igen och få bort smaken i munnen med en doughnut. I tunnelbanan ser man verkligen att USA är smältdegeln framför andra nationer. Det känns som jordens alla raser och etniska grupper är representerade i en enda tunnelbanevagn. Och det verkar funka riktigt bra innanför ramarna av den amerikanska konstitutionen. Och vad är då resultatet av detta vällyckade experiment, vad använder man den erövrade politiska och ekonomiska friheten till? Just det, kommunicerar. Människan är en social varelse, inlemmad i flocken. Övervägande del av passagerarna sitter och fingrar på sina mobiltelefoner med vita proppar i öronen. Färjan ut till Staten Island är överraskande nog gratis. Måste ha varit ett stort ögonblick när invandrarna stod där på däck och såg Frihetsgudinnan välkomna dem. Snacka om milstolpe i en människas liv. Jag minner mig själv på att jag måste läsa Wilhelm Moberg igen när jag kommer hem. Tillbaka på land igen vandrar vi Manhattan norrut, Wall Street, Broadway. Ground Zero är mäktigt, har blivit en turistattraktion, det rinnande vattnet försvinner sugande suggestivt ner i underjorden där tvillingtornen stod. Scenerna när människorna hoppade ner i en säker död är för evigt fastsvetsad på mina näthinnor. Ett nytt World Trade Center skjuter som en pil upp i himlen och köerna till hissarna slingrar sig ut genom entrén. För 20 år sedan tog jag ett kort upp längs fasaden på ett av tornen, vad visste jag då hur världen skulle se ut två decennier senare? Och 20 år tidigare gifte jag och Sirpa oss i City Hall där vi nu stoppar på vår vandring norrut och äter en pizzabit. Tjugo år senare sitter Kaspar på andra sidan bordet och dricker Cola, 19 år gammal. Så blev livet. Och det blev bra, riktigt bra. Pizzan smakar givetvis skit, tog buffalokyckling, alldeles för stark, jag får sitta där och svalka munnen med Cola. Sedan börjar shoppingen längs Broadway och i Soho. Men den är inte lika crazy som tidigare år. Förklaringen är den starka dollarn och den svaga norska kronan. Utbudet är fantastiskt, men det är dyrt, dyrare än hemma. Det är ovanligt för en norrman som mig och det känns en smula snopet. Som norsk oljemiljonär har jag vant mig till att dra Visakortet så det glöder utomlands. Nu är jag bara en halvfattig sate som alla andra. När eftermiddagen mognar tillåter vi oss dagens första öl i Little Italy (70 spänn flaskan) och sedan när regnet börjar falla äter vi middag i Chinatown. Mina två bästa middagar jag ätit har varit i Chinatown New York och San Fransisco. Så förväntningarna är astronomiska. Men om frukosten var en rejäl besvikelse och lunchen irriterande sönderkryddad så blir middagen totalkollaps. Vi väljer en familjerestaurang med levande fiskar och krabbor i akvarier vid dörren och beställer in jätteräkor i olika anrättningar. Det smakar ingenting. Svartbönesåsen är direkt kväljande. Jag petar ut mina räkor och tuggar dem i mig bara för att fylla magsäcken med protein. Sköljer ner med öl. Ger inte en cent i dricks. Sedan går vi tillbaks ut i regnet. Marita fäller upp paraplyet och tar täten bort mot tunnelbanan.        

2015-06-19, midsommarafton. Vi firar ju midsommar för att det är den längsta dagen på året. Så varför inte göra det ordentligt, varför inte dra ut dagen till det yttersta? Så vi satte oss på flyget till New York, skuttade upp ur sängarna på Myrbråten redan klockan fem om morgonen och la oss inte igen förrän 22 timmar senare på 33:e gatan i Brooklyn. Det kallar jag årets längsta dag. På resan över läste jag om indianer. Jag känner mer och mer att skönlitteraturen inte längre intresserar mig. Det känns som om jag har läst allt av intresse och att det är så långt mellan guldkornen numera att det inte längre är värt besväret. Så jag inhandlade en bok om comancherna och den sista egentliga fighten mellan de vita nybyggarna och de vilda infödda, och en bok om Ryssland som utlovade en grundlig analys av landet som för oss utomstående gång på gång kan välja en sådan provokativ president som Putin. Den Pulitzerprisvinnande boken om de vilda comancherna var sensationellt bra, öppnade verkligen ögonen på en indianromantiker som mig, över Island läste jag med ögon stora som tefat om ett av de mest vidriga folkslag som har trampat på den här jorden, fullt i klass med det som idag händer i Mellan-Östen, om inte värre, barbarisk slakt av folk för egen vinning. Inte så konstigt nybyggarna hatade och fruktade de här krigarna. Tänkte jag och klev upp med min familj på Manhattan. Vi hade tagit tåget från Newark in till Pen Station och gick bort till tunnelbanestationen på 34:e gatan. Hettan slog mot oss som från en masugn. Skyskraporna stod som väldiga Redwood-träd över oss och trottoaren myllrade som en myrstack. Från en värld till en annan under loppet av en och samma dag. Men det är så det ska vara, midsommarafton ska inte vara en vanlig fredag.

2015-06-13. Världens största orienteringsstafett arrangeras i Finland. Jag var inte där för första gången på en mansålder. Frugan och två av barnen åkte iväg med klubben. Livet testar oss hela tiden. Om vi kan göra det bästa av situationen. Det bästa av situationen var att sticka ut på en lång cykeltur och så se Jukola på webb-tv. Det funkade alldeles utmärkt. Vi stack iväg redan klockan nio, passerade Vikersund och skidflygningsbacken. Sedan kom uppförsbackarna, rena rama fjälletappen i Touren, 500 meters stigning över Öståsen via Sponevollen. Det gäller att sitta mest möjligt på sadeln. Annars spinner bakdäcket. Tröttsamt det där att sitta länge och tugga sig uppför. Jag blir stel i korsryggen, en av mina svaga sidor, korsryggen. Men det går, allting går, det går att göra det bästa av allt. Men så tappade jag koncentrationen för ett ögonblick. Ner till Klöftetangen och så upp förbi sjöarna till vägen ner till Kanada. Där hände det. När backarna börjar under kraftledningen i en s-kurva gick det käpprätt åt helvete. Kurvan stupade ner så brant att jag inte hängde med, kom ut i lösgruset och började sladda. Ingen rolig sekund det där när man vet att man kommer att ramla, och att det kommer att göra ont, riktigt ont. Jag välte åt höger, slog i armbågen, höften och knät. Och sedan huvudet. Skallen slog i grusvägen med en dov smäll som rungade inne i hjälmen. Jag gick några stapplande steg fram och tillbaka för att känna om nåt var brutet. Jag torkade bort blodet på armbågen. Jag tog av mig hjälmen och tittade på den. Den var spräckt från tinningen upp mot hjässan. Nära ögat. Jag måste skärpa mig. Och jag gjorde det. Jag skärpte mig och rullade försiktigt ner rersten av backarna, bitande i det sura äpplet. Vi kom hem lagom till tevesändningen från Finland. 86 km på tre timmar 55 minuter. En vuxen runda. Det var skönt att sträcka ut benen i tevesoffan efteråt, vila korsryggen. Jag tog ett par huvudvärkstabletter. Gjorde det bästa av situationen.  

2015-06-10. En av mina favoritsysselsättningar är att cykla hem i sommarnatten. Det är så tyst. Och när bilarna kommer river de sönder den där tystnaden som om de vore vrålande vilddjur. Och det luktar så gott, vårens alla dofter liksom koncentrerar sig och vilar där i den svala luften. Vi hade sommarfest på jobbet, såg revy och åt middag. Jag var hemma klockan halv ett. Inga nykterhetskontroller på vägen.  

2015-06-07. Hälsningar från en vågdal. Jag kan inte släppa den tanken om att livet är som en berg- och dalbana. Och när jag vilar hakan i handflatan och grunnar på saken så tänker jag att tur är väl det. Tänk om livet hade varit en raksträcka genom Nevadaöknen, inga kurvor, inga uppförsbackar, inga nerförsbackar, inga årstider, inga bjärta färger, inga överraskningar. Vem vill leva ett enformigt liv i leda? Fast jag måste erkänna att det gör ont att vara på efterkälken, det gör ont att sitta viljelös i altanstolen och stirra ut i det tomma intet. Har haft det så i ett halvår nu, till och från, mest till. Vet inte varför. Det smartaste jag kan komma på är det där med berg- och dalbanan. Att det går upp och ner. Och grejen är att det gick upp som fan under hela 2014. Det var succé efter succé, bokproduktion, orienteringslopp, skidlopp med mera med mera. Och jag klarade till och med att sälja torpet, familjens klenod, till hyfsat pris, la en milstolpe bakom oss, hela familjen, pappa speciellt. Klart som korvspad att det måste luta nerför en vacker dag. För vad säger de som forskar på lycka? Hur länge är en lottomiljonär lycklig? Just det, tre månader, sedan är vardagen tillbaka igen. Så är det. Och ska så vara. Man kunde lätt tro att jag är lite moloken för att jag har artros i knät och inte längre kan springa orientering som jag vill. Men sanningen är att det inte är så enkelt. Det ligger något mer bakom och ruvar den här gången. Det kanske inte ens handlar om en sketen nerförsbacke i livets tivoli. Det grunnar jag på för tillfället. Får se vad som kommer ut av det.  

2015-06-06. Sveriges nationaldag. Glömde att ringa Kungen också, har ingen erfarenhet med nationaldagen, den uppstod efter att jag flyttade. La mig klockan tio på fredagen och sov ellva timmar till klockan nio. Var uppe och pissade fyra gånger, en gång mitt i natten och tre gånger på morgonkvisten. Det började regna i gryningen. Pissade tre gånger ute i regnet och kröp sedan varenda gång tillbaka under det varma täcket igen. Kan rekommendera det, från ytterpunkt till ytterpunkt, som livet självt. När regnet slutade stack jag och Gjermund ut på cykel. Vi utforskade Holleia. Tog riksvägen till Tyristrand, så in i skogen. Efter vägkorsningen Smedsrud var jag på outforskade vägar. Vi klättrade ända till toppen av Holleia där vägen slutar och bara en mindre stig leder ner mot Sokna i norr. Så tillbaka och parallellvägen förbi Hovin ända till den också slutade. Därifrån ledde vi cyklarna två km längs turistföreningens blåmärkta stig mot Grönknuten. Vi chansade lite där, var inte helt säkra att vi skulle komma fram där vi trodde. Men det ordnade sig, som det alltså för det mesta gör, och vi kunde cykla upp till Slottet och så Steinsvollen hemåt. Vid Sörli öppnade himlens portar sig. Ett vidsträckt kolsvart moln växte plötsligt samman över våra skallar och blixtrarna ljungade som om de gjorde vad de kunde för att träffa våra cykelhjälmar. En fördel att vara bra tränad i såna situationer. Vi öste på det vi hade, benen gick som trummpinnar fast vi hade varit ute över tre timmar redan. Skönt att komma in under tak vid såna tillfällen.   

2015-06-05. Första fredagen i juni. Första sommarveckan. Fast det regnar och blåser som om det vore höst. Syrrans födelsedag. Jag glömde att ringa. Sedan blev det för sent. Men det finns hopp för den ensamma svalan. I sin totala ensamhet flög svalan in i huset. Av pur förvirring antar jag. Eller av ensamhet då. I alla fall så var svalan plötsligt inne i mitt bibliotek. Skräckslagen ångrade hon sig när hon inte fann vägen ut igen. Hon flaxade med vingarna som en kolibri och dunkade det dunklädda huvudet gång på gång mot fönsterrutan. Givetvis vet jag inte om det är en hon eller han. Tänkte bara att det var så trevligt att det kom en hon in i mitt bibliotek. Hon lika ensam som jag. Jag öppnade fönstret och hon flög ut, lättad såg det ut som. Men senare på kvällen, fyra svalor om vartannat som fyra stridsplan genom luften. Och så vilade de allihop efteråt på kraftledningsvajern. Min ensamma svala har hittat en partner. Och grannarna är på besök från Finnerud. Det kanske blir ungar i sommar i alla fall. Det kanske ordnar sig till slut. Kanske det är dagens lärdom, det ordnar sig alltid. Om inte alltid så för det mesta.

2015-05-28. En svala gör ingen sommar. Uttrycket har visat sig stämma. Det är en kall maj månad, varannandagsväder. Så fort det spricker upp och jag kan kasta t-tröjan och sitta i bar överkropp på gräsklipparen en underbar eftermiddag så slår det om igen och nästa regnväder glider in. Har varit en del cykelturer i regn. Har också varit en del rullskidpass som har blivit inställda. Min motivation att träna är luggsliten och regndagar tar det emot, jag erkänner. Men fruktträden blommar, syrenerna likaså. Jag tycker blomningen kommer tidigt, inte var det väl så tidigt på 70-talet? Äppelträdgårdarna vid Norderhov sprakar i vitt och rosa, som vykort från Japan, eller Kivik. Åkte rullskidor där igår, liksom i förrgår. Måste ha lagt på mig ett kilo på överkroppen. Jag fisåker rundan på 90 minuter, tidigare år har det tagit 1.40. Så var det det där med svalan då. Den är alltså ensam. När svalorna kom till bygden på nationaldagen kom det bara en enda till ladan på Myrbråten. Vad har hänt med de andra? De måste ha dukat under på vägen. Det är därför sommaren tvekar. 

2015-05-19. Dödsdomen. Jag ringde min läkare. Läkarsekreteraren läste upp svaret från magnetröntgen som jag tog veckan innan. Diagnosen var full av medicinska termer men jag kan så mycket latin att jag förstod att det var allvarligt. Så jag anade verkligen oråd när jag nästa dag klev in på läkarkontoret. Vi tar det positiva först, sa min läkare. Du är frisk som en nötkärna. Perfekta blodprov. Inte ett moln på himlen. Så gjorde han en konstpaus. Vi kunde höra trafiken utanför fönstret. Men knät är utslitet, du har inget brosk kvar på insidan, artros, benpiporna slår mot varandra när du springer. Förr eller senare måste du kanske sätta in en protes. Jag remitterar dej till en specialist.

Med andra ord så har jag vunnit min sista orienteringstävling. Men vad gör väl det? Jag menar det finns väl andra sysslor att hitta på än att springa orientering. Man kan ju gå i skogen och titta på fåglar. Till och med med protes. Man kan ju ligga i hängmattan och läsa böcker. Om man nu hade haft någon hängmatta. Och inte minst kan man ligga framför teven och ha full koll på alla teveserier som går på Netflix. 

Billigt borde det också bli. Jag behöver aldrig mer köpa nya orienteringspjuck. Jag kanske inte ens behöver flera par joggingskor. Och den där förpackningen med läslinser som jag har i badrumsskåpet och som jag använder när jag ska läsa kartan i regn kommer att räcka hela livet ut. Och hur mycket kostar en ryggsäck? Jag hade tänkt köpa en ny på Jukola nästa gång, en sån där med stol på. Jag behöver inte den längre, ska inte sitta där och käka mackor efter målgång flera gånger. Jag kommer att bli rik. Jag kommer att bli miljonär.

Jag kommer heller inte att behöva operera hälsenorna flera gånger. Det var något av en specialitet för mig det där. Så fort jag fick ont i hälsenan så opererade jag direkt. Funkade varenda gång. Nu behöver jag inte slösa pengar på sånt larv. I hängmattan får man inte ont i hälsenorna. Det är en fördel med allt.  

2015 Kristihimmelfärdsdag. Kunde Jesus resa upp i himlen så kunde väl jag cykla till Drammen. Tänkte jag. Och stack iväg vid elvasnåret. Det var en fin dag efter allt regnande, lite motvind från söder, kall först men sedan bara varmare och varmare. Jag tog inte raka vägen, hade gott om tid, tog av mot Snarum, fuktade kedjan med diesel vid Sysle. Sedan Böen och Vestre Spone ner till Blåfarveverket och höger i Åmot upp till Landbruksskolan. Så Hassel och Skotselv. Frodig vår nu. Gullvivorna stod i backarna och vitsipporna bredde ut sig i mattor mellan björkarna. Lövträden skinande ljusgröna, nästan gula. Dikesrenarna fulla med maskrosor. Och i åkerskanterna blommade häggen redan. Det luktade nyklippt gräs från trädgårdarna. Lammen skuttade och hoppade på ängarna. Cyklisten Jesus och hans paradis. Vid Bakke kyrka stannade jag och åt ett par smörgåsar, vilade ryggen i solen mot minnesstenen från kriget, svenskt bröd från senaste gränshandeln. Och jag tänkte att det är så livet som pensjonär kan bli. När vädret är på ens sida blir det långa turer på cykel, på skidor, på rullskidor, livet avslutas med att flyta fram genom landskap. I Hokksund valde jag fel väg, mindes inte var cykelbanorna var och fick dela vägen med tung och tät trafik. Men så kom jag in i Steinberg och det lugnade ner sig igen. Ju närmare Drammen jag kom desto påtagligare blev värmen. Det blev sommar. I Solbergelva måste det ha varit någon slags cykelfestival, det var plötsligt kö på vägen, cykelns dag liksom. Plötsligt känner jag att någon hakar på, ligger på rulle i mitt vindsug. Men jag vänder mig inte om, är för stor stjärna för det, registrerar i ögonvrån. I en nerförsbacke fräser han förbi, medelålders man, billig cykel, jumpapjuck, jeans, glipa mellan brallorna och sommarjackan. Han kör som en vilde. Ända tills nästa uppförsbacke. Då dör han knall fall, ingen luft som sakta pös ut ur ballongen där inte, ballongen exploderade. Han stannade så abrupt att jag var på vippen att köra in i hans bakhjul. Om Jesus kom till himmelriket så var Drammen inte långt undan. Idylliska trädgårdar så långt ögat kunde se. Och till och med syrenerna blommade. Vad mer kan man begära. Jag fick flaskbacks tillbaka till tiden när jag bodde i Stockholm, till våren i storstaden. 65 km var det till Maritas lägenhet. Jag blev trött mot slutet, det tog tre timmar och tio minuter. Av bara farten hängde jag upp två taklampor åt henne. Elektrikersonen. Frälsaren som drog till Drammen.

2015-05-13. Dagen innan hade varit blytung. Jag hade cyklat hem i regn och styrketräningen ute i ladan efteråt var en mardröm. Motivationen var som bortblåst, det enda jag kunde komma på att göra när övningarna äntligen var färdiga var att håglöst sitta på trappan och stirra ut i regnet. Så förväntningarna på dagens rullskidpass ute på Röyse var inte precis all time high. Klockan halv fyra parkerade jag på Norderhovs pendelparkering. Klockan 15.36 stakade jag ut. Mörka skyar, flaxig vind i obestämbara kast från söder, motvind första halvdel alltså. När jag tänker tillbaka på den långa segbacken så minns jag den knappt. Backar man måste jobba i minns man alltid efteråt. Men jag behövde inte jobba, stakningen satt. Uppe på slätterna kom regnet. En kort naiv stund tänkte jag att det silverfärgade ljuset över Tyrifjorden kunde vara solstrålar som hade hittat en reva i molnen men givetvis så var det regnridåer. Den första aningen om att något var på färde var vid vändplatsen innan udden i söder. Jag kikade på klockan och såg att den bara stod på 39 minuter. Medan regnet tilltog försökte jag minnas om jag någonsin hade varit under 40 minuter där ute. Trodde nog att 39 kunde vara en slags rekord. Och det i motvind. Efter udden kom vinden från sidan och slutligen fick jag den i ryggen. Regnet upphörde. I backen upp mot Vik kände jag nu tydligt att jag åkte fort, jag kunde verkligen bränna på. Över Steinsletta blev det någon slags långspurt över torr asfalt och med den där vinden fint i ryggen. Mitt tidigare rekord på rundan var 1.32. Jag fick den överoptimistiska tanken att jag kanske skulle kunna gå ner på 1.30, en slags drömgräns. När jag stoppade vid bilen skyndade jag mig att fiska upp mobiltelefonen. Jag stirrade på klockan, 17.02. 1.26. EN TIMME OCH TJUGOSEX MINUTER! Jag krängde av mig mina våta kläder och tog på mig torrt. Så satt jag åter där och stirrade, inte tomt den här gången, leende.   

2015-05-12. Det norska rockbandet de Lillos är en trevlig liten orkester. Givetvis är det inte en käft i Sverige som har hört talas om de Lillos. Om man skulle jämföra med något svenskt så skulle det kunna bli Eldkvarn. Likheterna är slående, båda banden har långa karriärer med en rad av plattor bakom sig. Båda banden leds av karismatiska sångare och låtskrivare. Båda banden sjunger på modersmål, norska respektive svenska. Båda banden är ojämna, det är höga toppar och djupa dalar genom hela produktionen. Och inte minst har båda den fula ovanan att pressa in ett par skitlåtar från andra låtskrivare i bandet, tillika sjungna av dessa kvacksalvare. Jag har alltid hatat Carlas låtar på Eldkvarnplattorna, de har varit konstruerade, felplacerade. Men det är ingenting mot min aversion mot Lars Fredrik Beckströms låtar. Jag förstår dem inte, kan inte fatta att de tillåts vara med på annars så utmärkta plattor. Lars Lillo-Stenberg därimot är en underbar låtskrivare. Med träffsäker blick plockar han upp vardagslivets händelser och gör dem till episka skildringar om hur det är att vara människa. Alla låtar har en historia, en idé i sig, en mission. En de Lillos-låt av bästa märke önskar du att höra om och om igen. Jag lyssnade på den senaste skivan från 2014 i går igen. Jag var färdig efter en lång dag, jag var tom, slut, hade mest lust att bara dra täcket över huvudet och ge fan i alltihop. Det hjälpte föga med en episod "Sopranos", jag blev nästan bara värre av det, intill innersta atom deprimerad av allt våld. Men så räddade Lars Lillo-Stenberg mig. Jag lät hans vackra historier före mig ut på gatorna i Oslo, lät honom visa mig det vackra i det lilla livet. Lars Lillo-Stenberg gör mikro till makro, gör det lilla livet i vardagen universiellt. Jag tackar och bockar. Och jag tänkte att det kanske finns tiotalet norrmän som jag beundrar, liksom jag kanske har tio svenskar som jag är fan till på min lista. Lars Lillo-Stenberg är en av dem som jag beundrar.

2015-05-09. Tiomilalördag. Och jag sitter hemma på Myrbråten. Skulle ha haft min 32:a start var det tänkt. Men så blev det inte. Mitt knä är blått och gult. Jag har ett svenskt knä. Kan ju passa bra. Det svullnar upp efter belastning och så gulnar det när svullnaden lägger sig under natten. I onsdags tog jag en magnetröntgen av knät. Man ligger på en brits som glider in i ett liggande rymdskepp. Sedan blir det ett herrans oväsen i 13 minuter. Man får hörlurar mot bullret. Så nu väntar jag på svar. Fast jag vet ju vad svaret blir, menisken är uppfransad, troligen. Är det så får jag remiss till en kirurg. Jag brukar skoja med att jag bara klipper mig två gånger om året, till jul och midsommar. I år kanske jag inte bara klipper hår och ögonbryn på försommaren, menisken får sig kanske en omgång den också, den jävla hippien, ligga och slänga med sina långa fransar i min knäled.

Morgonkaffe på Myrbråten i dag alltså istället för frukost på Scandic Hotell i Örebro. Kanske min karriär i Tiomila är över. Allt har sin tid. Och jag har det fint här hemma. Satt och såg ett rådjur komma ut ur skogsbrynet nyss och skyggt spatsera över min äng, lyfte blicken bort mot huset emellanåt för att försäkra sig om att jag inte kom springande med geväret mot axeln. Sol där i skogskanten, värmer redan. Annars var det frost i natt. Typiskt nog. Jag hade planterat lite frön i blomlådor inne på biblioteket som jag tog ut i går när jag städade. Tänkte de små spirorna kunde må bra av lite frisk luft. Glömde att ta dem in efteråt. Så går det när man tar ett glas Jäger för mycket  efter middagen. Var ute och kollade plantorna för en liten stund sedan. Slokörade hängde de över blomkrukekanterna, döda varenda en. Arbetet bortkastat. Så kan det gå.

2015-05-01. Efter tre dagar i skuggornas dal med ett knä stort som en handboll började jag hitta tillbaka till livet igen. Men det var hårda bud, hade lika ont som om jag hade opererat mig. Höll mig i väggar och räcken när jag gick i en trapp. Vaknade om natten när jag bytte liggställning. Men så domnade sakta smärtan av. I onsdags försökte jag mig på en kort rullskidstur som gick riktgit hyfsat. Men att cykla till jobbet i torsdags var inget genidrag, höll aldrig på att komma fram, en bottennotering inte bara i tid utan också i ålderdomligt förfall. Det är såna dagar man känner sina år. Men fördelarna är alltså mångfaldiga, hopar sig upp. Exempelvis har jag betat av flera cd i Sopranos säsong 5. Inte illa.

2015-04-25. Lördagskjappen i orientering. En vårklassiker. Men nu var verkligen det roliga slut. Over and out. Morsning och goodbye. Det fina vårvädret var puts väck. Regn och kalla vindar nu, plus fem-sju grader. Jag hade lyckats här de senaste åren på roliga banor. Snabb orientering, action. Men nu var meniskskadan i höger knä ett stort frågetecken. Efter det tuffa loppet i Sarpsborg förra helgen och därefter sprinten i Oslo var smärtorna värre än på länge. Och det gick som jag befarade, istället för att dämpa sig till något som gick att leva med, springa med, så blev det bara värre. Man behöver kicken i steget för att kunna hålla någorlunda fart i skogen. Nu haltade jag till första och fast jag spikade var jag inte bland de tjugo bästa där. Svårt att springa med smärtor, det suger kraften ur mig och istället för att läsa kartan intensivt är blicken mer fokuserad på att inte ramla, inte trampa snett, inte snubbla. När jag springer med stora smärtor vet jag bara på ett ungefär var jag är i skogen, inte exakt, och då blir loppet inte längre ett konstverk, det blir hötorgkonst, hafsigt, orytmiskt. Jag vann här för två år sedan och var trea i fjol. Men efter sju kontroller ger jag upp och går hem. Går haltande hem, frysande i det kalla regnet. Slut för den här gången. Nu blir det rullskidor, cykel och operation. Men det är fördelar med allt. Jag behöver inte tänka på om jag ska jobba ute i trädgården när jag kommer hem, om jag ska starta motorsågen eller inte. Det enda jag behöver tänka på är vilken tv-serie jag ska titta på. Och om jag ska ta två öl med till tv-soffan eller en öl och ett glas whisky. Fördelar med allt.

2015-04-21. Oslo City Cup, deltävling 3. Tjugo grader varmt. Ett ljusgrönt penseldrag över lövskogarna. Skrikande gröna gräsmattor. Ett bostadsområde öst om Oslo, nästan i Lörenskog, hyreshus, radhus, skolor, dagis. Och ett litet skogsområde längs en ås. Jag värmer upp och värmer upp och värmer upp. Sedan värmer jag upp. Men det vill sig inte med knät. Hur länge jag än springer så skär det som från ett rakblad i knät. Banan är lätt, det är full fräs, många kontroller, lite backar här och där. Jag går bra, halkar av en stig en gång och kunde rundat i båge ett par gånger, tvekar en gång. Jag är nöjd, bommat fyra gånger fem sekunder, känns det som. Blir tia, ligger runt den placeringen hela loppet, dryga minuten bak. Fin stund efteråt på stolen, i solen. Var en av de sista som åkte hem.

2015-04-19. Norwegian Spring i orientering. Söndagens långdistans. Och jag kom ju dit som regerande mästare. Men det är ett nytt år nu. Ny giv, nya instaser. Vi serverades en bana som vi inte hade sett maken till på många år, långsträckor på tvärs av storkuperade åsar fulla med stup. Det var som att vara tillbaka på sextiotalet. Visserligen kul och ovanligt, men oj vad det passar mig dåligt. Jag startade bra och var tvåa efter Jörgen Mårtensson på första kontrollen, halvlång sträcka svagt uppför. Mitt knä kändes bättre än på länge. Sedan höll jag stilen på långsträckan runt en sjö till tvåan, fortfarande tvåa fast jag rundade rejält. Tyvärr fortsatte jag med samma taktik och rundade halva kartan till trean istället för att brottas med åsarna och stupen, det blev lite väl långt den här gången, halkade ner till tia. Men jag gav mig inte. Ånyo rundade jag höger till femman och den här gången lyckades det, tvåa på sträcket igen och upp till sexa. Fantasilös som jag är så, gissa vad?, just det, rundade jag till höger även till sexan. Det var sisådär, jag behöll sjätteplatsen in till mål. Jag är nöjd. Ett annat år kan jag springa bättre. Men om jag någonsin kommer att lära mig när jag ska springa runt och när jag ska gå rakt på vete tusan. Det känns som bingo det där, en humörssak. Man blir aldrig fullärd i den här branschen. Resultatlistan var verkligen svenskdominerad. Jögge vann före Sixten Westlund. Yngvar Christiansen och Nils Hästad pressade sig så in före Bengt Nicklasson og mig. Var mitt knä lika fint efteråt? Kunde knappt gå.

2015-04-14. Oslo City Cup. Andra deltävlingen. Och jag inser att framgångar korrumperar. Ifjol vann jag fyra raka segrar i H 50. I år är jag inte i närheten av att vinna, är mellan en och två minuter efter, på placering sisådär femte till tionde. Och hur tar jag det då? Inget vidare. Jag rynkar på näsan. Det är en sockersöt och ljuv känsla att vinna. Man saknar den när den försvinner. Jag springer alltså saktare i år. Det beror på två saker. Ifjol var jag i form tidigt på våren. Det är jag inte i år. Man är ju inte alltid i form, kan inte vara det. Och det som är bra med att inte vara i form är att då vet man att man blir det, om man har tålamod att vänta. Och så beror det på mitt skadade knä. När jag värmer upp skär den uppfransade menisken som ett rakblad i knäledet och jag måste värma länge för att få bort haltningen. Och när startskottet väl går så springer jag kantigt, näst intill klumpigt. Och då försvinner sekunderna. En efter en tickar de bort. Banan den här tisdagen gick runt och genom Akershus fästning mitt i Oslo. En av de bästa sprintbanorna jag har sprungit, intensiv orientering, luriga vägval. Optimal koncentration och snabba fötter var det som krävdes. Klumpfoten Eriksson halkade efter direkt. Men till trean ögnade jag möjligheten att springa runt hela fästningen istället för att springa genom den, ett genidrag. Jag nosade på täten. Jag använde samma konsekventa teknik och sprang runt också till fjärde, men nu blev det lite väl långt och jag såg efteråt att jag hade missbedömt svårigheterna rakt på, det var inte så illa som det såg ut. Från en placering runt tio arbetade jag mig nu metodiskt upp i fältet tack vare intensiv kartläsning, men så kom en bom. Längs bron ut från borgen försökte jag läsa in slutet av banan men höll då på att glömma kontrollen efter brofästet. Halvvägs till nästa insåg jag att något var fel och vände på en femöring. Med ännu ett bra vägval till den 17:e skärmen kunde jag i alla fall rädda en sjätteplats. På många sätt ett bra lopp. Men jag åkte alltså hemåt med rynkad näsa. 

2015-04-11. Orienteringspremiär i skogen. Jag och Sirpa är på tur. Vi firar vår tjugonde bröllopsdag på Fredrikstads hotell. Jag sväljer ner en hamburgare med två öl, dagen till ära. Sirpa tar torsk och rödvin. Arbetarklass som har blivit medelklass. Blåveissprinten (blåsippa) på lördagen. Medeldistans. Jag överraskar, både positivt och negativt. Jag springer inte så sakta som jag trodde jag skulle göra. Men så bommar jag mer än förväntat. Tore Björneröd vinner överlägset. Hans 26 minuter är en sensationellt bra tid, en sån där tid bara en Mårtensson eller Eriksson kan göra när allt stämmer. Men baggarna kan ju få lyckas ibland de också. Här på hemmabana. Sedan kommer ett koppel med löpare på drygt 30 minuter, jag inkluderad. Jag blir sjua. Jag ledde vid andra men så bommade jag. Sakta men säkert segade jag mig upp till fjärde plats när jag bommade igen. Sakta men säkert segade jag mig ännu en gång uppåt i resultatlistan tills jag var tvåa vid tolvan. Oförklarligt kom ytterligare en bom. Sånt är livet. Slappnar man av och tar saker och ting för självfallet så kommer uppercuten som ett brev på posten. Jag måste skärpa mig. Efter målgång åkte vi till Svinesund och handlade mat för femtusen spänn. Som de äkta baggar vi är. Eller har blivit. 

2015-04-08. Årets sista skidpass? Min vana trogen åkte jag upp till Ringkollen efter jobbet. Tio grader varmt i solen. Det gick trögt. Glid intill obefintligt. Skejtade träningsrundan och gjorde en avstickare mot Lövlia. Vände tidigare än jag hade tänkt. Såg på klockan och insåg att det skulle bli sen kväll innan jag var tillbaka vid bilen med den här farten. Så är det, allt tar slut. Det har varit en fin säsong. Jag har blivit bättre att skejta och bättre på att staka. Frågan är om jag är på toppen nu. Blir svårt att utveckla det här konceptet så mycket längre. Hur skulle det gå till? Kanske köpa en stakmaskin?

2015-04-07. Orienteringssäsongen har startat. På asfalt. I Nydalen inne i Oslo. Oslo city cup. Jag vann fyra raka segrar här i fjol. Nu är det annat ljud i skällan. Mitt sargade knä har hindrat mig från att springa den här vintern. Har åkt desto mer skidor, men vad hjälper det när man ska kuta runt längs gator och över torg med hängande tunga? Jag blev diskad. Och lika bra det. Saknade stämpel på nionde kontrollen fast jag var där. Ingen aning vad som hände. Kanske glömde jag att stämpla. Kanske stämplade jag för fort. Det får vi aldrig veta, om jag nu inte hittar en övervakningskamera i området som har filmat mig. Hade blivit åtta om jag inte hade blivit diskad, slaktad av en bunt snabbfotade femtioåringar, som verkligen imponerade med hög fart.

Påskdag. Pälsjägarna vittjar fällor söderut den här gången. Lite kallare igen, minusgrader och ett tunnt molntäcke som solen först inte kunde bryta genom. Passerar Lövlia efter en timme och fortsätter söderut, mot Sörkedalen, Skansebakken, Oslo. Rolighaugen, Merratjern, Gampetjern. Kuperad storskog. Isiga spår, det går fort. Nedförsbacken genom Dammyrdalen är legendarisk, full rulle fast vi plogar. Med skrattet i halsgropen och kramptendenser i låren når vi Storebekkbua redan efter 1.40. Sedan börjar träningen. Vi ska tillbaka uppför, följer Holmenkollmarsjens bana upp till Storflåtan, stakar oändliga uppförsbackar tills vi slutligen och äntligen når Heggelia och kan vila lite, två och en halv timme nu. Från Storflåtan stakar vi Spålsveien men rundar inte Mosjöen den här dagen, tar genvägen över Öyangen, viker oss ner. Tre timmar och fytiofem minuter får räcka. Det var ju inte långfredag.

Påskafton. När vi sålde torpet utanför Strängnäs i fjol så tog jag med hem en kartong gamla prylar. I en paus mellan två serier armhävningar ute i ladan tittade jag ner i kartongen och hittade min gamla fotboll. På sjuttiotalet hade vi varje sommar en maratonmatch i fotboll på gräsplanen vid Länna Bruk, alla orienterare som vi kunde skrapa ihop. Av den anledningen köpte jag en äkta läderkuse, antagligen i sportaffären i Strängnäs. 35 år senare stod jag där med kusen i mina händer, tom på luft nu, ihopsjunken som en magsäck, sliten i lädret. Jag fick ett infall och hämtade bollpumpen. Milda makter, kulan fylldes med luft, ventilen höll tätt. Jag studsade bollen mot stenhällarna, den for upp i mina händer igen, var som ny. Det kallar jag kvalitet. Jag sköt ett skott mot ladugårdsväggen. Sträckt vrist.  

Långfredag. Det är uppenbart att den här dagen heter så för att man ska åka långt på skidor, riktigt långt. Och eftersom pälsjägaren David Crocket är en man av traditioner så tog jag med min följeslagare Gjermund Rören på just det, ett långpass för historieböckerna. Kvart i tio stakade vi ut från Ringkollen, kallt i skuggan, blå himmel, isiga spår som skulle smällta till smör när solen väl fick komma upp lite högre och verkligen pressa på. Efter en timma var vi över Mosjön och förbi Tvärrsjöstallen. Sedan började det verkliga vildmarksäventyret när vi fortsatte åt nordöst, där vi aldrig varit förr. Och vad händer? Mitt ute i ingenmansland möter vi plötsligt näste pälsjägare, Bo Engdahl. Han står och flinar mot oss i spåret, ute och åker med dottern. Världen är liten ibland. När vi närmar oss Mylla möter vi fler och fler i spåret, folk kommer inn från Hadeland-sidan. Parkeringen vid Mylla Damm är fullpackad. Här börjar backarna, solen gassar på, vi passerar två timmar. Uppe på Bislingflaka är vi nästan på 700 meters höjd, skogen är vacker här, Nordmarka när det är som bäst, en meter snö, öppna mossar och tjärnar, gles tallskog, berghällar, stenar och stup. Vi svischar fram genom ett av den här världens många paradis. Efter ett kort stopp på Rajebråthytta, en av dessa självserveringar i en glänta, kom vi ut på sjön Gjerdingen. Vinden i ryggen här, över isen, som att korsa Grönland, skare, den hårdpackade snön ligger i drivor, som att köra puckelpist. Vi kommer ner till Kattnosa från öst, över vägen till Kattnosa gård just innan den slutar. Tre timmar nu. Över Kattnosa-isen och genom naturreservatet med lärkträden. Brått höger när vi kommer ut på Spålen, mot norr. Vinden sugs mot solen sådana här molnfria dagar och vi får den i ansiktet nu. Finntjern, Pershusvann, Buvann, Skarvvann och så Tverrsjöen. Fyra timmar. Sinnerdalen och Mosjön tillbaka. Frenetisk stakning i motluten. Tillbaka till Ringkollen efter 4.48. Vi leker med tanken att ta en runda på elljusspåret för att få ihop fem timmar, men inser att vi är mogna avbalanserade män som inte längre behöver göra oss till, varken för oss själva eller andra. Långfredag blev långfredag, ännu en gång.

2015-03-30. När jag kommer tillbaka till bilen på parkeringsplatsen är det som om det redan mörknar. Jag tänker på sommartiden, klockarna skruvades ju i helgen som var. Men borde det inte vara tvärt om, att det ska bli ljusare på kvällen? Är det jag som tänker fel? Det känns som klockan redan är åtta och så är den bara sex. Så kommer svaret. Plötsligt öppnar himlens portar sig på vid gavel. Tio sekunder efter att det börjar snöa vräker det ner. Jag byter om under min uppfällda baklucka och ser mig förundrad omkring. Snöflingorna faller stora som knytnävar, singlar ner som handflator. När jag kör backarna ner mot Hönefoss kommer jag ut ur molnen och solen skiner åter, sjunker mot fjällen i väst. Jag stoppar bilen och ser upp mot Ringkollen. Hela åsen är inbakad i mörka skyar, så svarta i mitten att de övergår i gult. Aprilväder. Sanna mina ord, april är här. 

2015-03-27. Jag skriver igen. Komedin Lorry Bar är färdig för längesen, den är till och med redigerad och fingranskad. Peter Cederberg har åter gjort jobbet för mig på ett utmärkt sätt. Nu skriver jag, vad ska jag kalla det, filosofi? Det är givetvis något helt annat än att se det komiska i hur några slashasar rumlar runt på gatorna i Hönefoss och halkar på bananskal. Men skriva är att skriva. Det viktiga är att man har tankarna klara, att man ser scenerna tydligt för sin inre blick. Jag har tänkt på filosofi länge, så mycket är redan genomarbetat. Men så är det ju så att en sak leder till en annan, en tanke föder en fortsättning. Så jag följer de här tankarna och så får vi ser vart de leder mig, om jag kan sy ihop det här till något vettigt. Vissa dagar går det lätt, andra är mer arbetssamma. Nya insikter kan komma med blixtens hastighet, men att sedan komponera ihop något slags meningsfullt sammanhang kan vara tidsödande. Jag är van att skriva snabbt. Nu skriver jag inte snabbt längre. Men jag jobbar, det är kanske det viktigaste, att jag jobbar. 

2015-03-26. Ja, våren är här. Och ett lika säkert vårtecken som alla andra är ju att det snöar. Igen. När det mesta av snön har smält bort och man trodde faran var över så öppnar himlens portar sig. Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen när jag tittade ut genom fönstret på morgonen, hela ängen och skogen runt inbäddad i bomull. Jag hade cykeldag den här torsdagen, fullständigt ogenomförbart. Och det slutade inte. På nyheterna tävlade man om att rapportera om köer och trafikolyckor. Det var som om hela det här vinterlandet hade glömt att det var just ett vinterland. Jag åkte skidor på Ringkollen efter jobbet. Inte ens spårmaskinen orkade med sin tyngd pressa ihop snön till ett åkbart lager. Jag skejtade, sjönk ner djupt i skären, blev helt färdig i uppförsbackarna.

2015-03-22. Till Kikkut ännu en gång. Idag med Dag. Det går blytungt. Jag har ännu inte återhämtat mig från Vasaloppet, verkar det som. Under natten har en tunt snölager lagt sig som lim i spåret. Ibland ramlar vi nästan framstupa över skidspetsarna. Glidet är obefintligt. Efter ett par mackor inne i cafét kroknar vi rejält i uppförsbackarna mot Storflåtan. Men på ett märkligt vis så kommer vi oss hem. Vi kommer oss alltid hem. Efter söndagsmiddagen känner jag huvudvärken komma. Jag tar en tablett och lägger mig klockan sju. Nio vaknar jag full av svett som om jag hade haft influensa. Jag somnar om och sover elva timmar till sex nästa morgon.

2015-03-21. Våren är här.

Jag har cyklat till jobbet tre gånger redan. Det kan vara en allt annat än behaglig upplevelse, tunga ben, isfläckar, grus och sand på cykelvägarna, svinkallt om morgonen, motvind både fram och tillbaka. Men det har gått bra i år. Var mina cykelben kommer från vete gudarna, men det går ganska lätt. En dag regnade det och jag började frysa om tårna. Annars inget att klaga över.

Och om morgonen hör jag åter koltrasten sjunga. Vi sover med öppet fönster. Det har varit tyst där ute sedan i höstas. Nu en underbar trudelutt som letar sig in genom fönsterspringan och blir det första jag uppfattar av den nya dagen. Stort. Så stort att jag har lust att berätta. Ingen lyssnar. Ingen här runt mig vill ha min poesi.

Snön har krypit tillbaka från södersluttningarna och det gula fjolårsgräset ligger torrt och väntar. Jag sätter till en tändsticka och elden sprider sig i cirklar. Ute på ängen tänder jag på från bägge sidorna. Elden tågar som en armé i bredd genom gräset. Fronterna närmar sig varandra som på slagmarken. Så drabbar linjerna ihop i ond bråd död och efteråt blir det knäpptyst, vidderna ligger i sot. Burning Myrbråten.

Jag tar fram motorsågen. Jag spänner kedjan. Jag fyller på bensin och kedjeolja. Jag chokar. Så drar jag. Och drar och drar och drar. Så kommer vrålet. Jag ger gas, får motorn att gå sig varm, får hela schabraket att leva. Kedjan är sliten, oskarp, tar inga stora träd i år. Istället gallrar jag ängskanterna, mejar ner trädspirorna som vill ta över ängen från kanterna, så fäller jag buskar och mindre träd, kapar till ved, samlar ihop kvist till brasor.

Det är vår.

2015-03-15. Kikkut är ett café, en restaurang och ett skogshotell mitt i Nordmarka. Dit åker man och vänder på skidor om man bor i Oslo och vill ha en rejäl tur. Från Ringkollen är det ännu längre, en klassisk långtur som heter duga. Jag, David och Gjermund gav oss iväg tidigt, stakade över isarna Spålen och Kattnosa, skidade över stigningen över till Sandungen och körde slalom ner på andra sidan, passerade stället där skidlegenden Ivar Formo gick genom isen och så tragiskt drunknade. Backarna upp från Sandungen är tuffa, liknar motlutet i Dolomitenlauf, på toppen är man helt färdig, men så efter ytterligare en lång nerförsbacke är man framme, ca två timmar och en kvart sedan man lämnade bilen, nästan tre mil tidigare. Hemåt är det lite kortare, men nästan bara uppför. Måste vara det optimala skidspåret, mitt favoritställe i alla fall, sträckningen från Kikkut till sjön Storflåtan och sedan motlutet tillbaka upp till Ringkollen. Fyra timmar och tjugo minuter. Kikkut-rundan. 55 km. Så klassiskt skidåkning bara kan bli. Senvinter.

2015-03-08. Vasaloppet 2015. Vi skidstjärnor som håller till i första startledet behöver ju inte köa, inte komma tidigt. Vi glider in i fållan på röda mattan och tittar oss överlägset bakåt på de femtontusen stackars satarna som har väntat sedan tidiga ottan för att se våra ryggar. Elitledet står precis framför oss, det är nästan så man kan känna svettlukten av bröderna Aukland och Rickardsson. Men när startskottet går tror man inte sina ögon, skidåkare av yppersta klass stressar så mycket att flera av dem åker på arslet och bryter stavar redan de första hundra metrarna. Men i backen tätnar det på och går inte så fort som jag hade fruktat. Visst är jag rejält trött när jag kommer upp på toppen, men jag har inte lämnat lucka. Vad som däremot var oroväckande var mitt dåliga fäste. Jag hade varit bombsäker på att mina zeroskidor skulle bita ifrån sig bättre, nästan så bra att det skulle påverka glidet negativt. Men det är tvärt om, jag har uselt fäste och mer än hyfsat bra glid. Vid Smågan är jag bland de tusen första, jag jobbar på bra med stakningen men irriteras över den lösa snön som stavarna sjunker ner i och omöjliggör ett riktigt frånskjut. Vinden är besvärlig, kommer in från söder och blåser högerstaven in i höften varenda stavtag. Vid Mångsbodarna är jag fortfarande fräsch, näst intill oberörd känns det som när skidorna glider ifatt närmaste rygg hur lätt som helst. En av ryggarna visar sig vara Tobias Thorsson och vi byter några ord innan vi åker in till matkontrollen för en mugg blåbärssoppa. Jag ser Tobias fram till backarna upp mot Risberg. Där har jag noll fäste och stakar hela vägen upp. Det går inte just så mycket saktare än att diagonala men det tär på krafterna rejält känner jag. I stigningen efter Risberg upp mot isarna får jag därför min första schackning. Jag försöker springa på skidorna emellanåt men stakar 99 procent. I Evertsberg är jag helt slut. Jag dricker några extra muggar blåbärssoppa och bävar inför den andra halvan av loppet, stakmuskulaturen börjar värka, spåren är fulla av vatten och stavarna bara sjunker ner i lössnön. Oddsen för ett bra resultat har krympt explosionsartat. Men jag klarar ändå att hålla ihop min åkning. Smärtorna i främst trapetziusmuskeln är värst, det bränner som eld inne under armhålorna varenda gång jag trycker stavarna ner i snön. Sista milen går ändå hyfsat. Det är som om smärtan domnar bort och konstsnön är i vissa partier så blank att det gynnar glidet. Fötterna är däremot iskalla, pjäxorna har varit fyllda med vatten i snart fem timmar nu. I kurvan fem km innan mål står Nisse och Els-Marie Lundin. Jag ser att de inte ser mig och ska just ropa till dem när jag bestämmer mig för att hålla käft. Deras son Anders är säkert i bakhasorna och likaså Urban "Ke" Hallberg. Finns ingen anledning att inspirera dem med att Leffe ligger minuten före, inte rätta läget att bli inblandad i en långspurt med någon gammal kompis från Strängnäs. Och plötsligt inne i Moraparken står just "Ke" och hejar på mig för full hals inne i åskådarledet, och Anders visade sig ligga halvtimmen bakom, så där fick jag för den taktiken. Inne på upploppet lägger jag på en någorlunda spurt som kanske Petter Northug inte hade hoppat högt över men jag tar två snubbar, viktiga placeringar skulle det visa sig. För jag kom 1691:a, på exakt samma placering som förra gången jag åkte, 2013, min näst bästa någonsin, 61:a i min åldersklass 55 år. Och det efter en vallabom av dimensioner. Tid 6.07.12. Frågan som ställs inför framtiden är ju hur långt kan man komma med ytterligare stakträning. Jag stakade åtta mil utan frånspark i lössnö. Visserligen kunde jag inte ta mig in i bussen utan hjälp efteråt, inte ens plocka upp kläderna ur väskan i omklädningsrummet, fick tömma de ut sittande på huk. Vad händer om jag startar i ett Vasalopp med isiga spår? Det får vi antagligen aldrig veta.

2015-03-03. Den där tiden när man kunde vila sig i form verkar vara förbi. Efter flera slöa dagar den sista tiden tycker jag att det borde spritta i benen. Jag åker halvannan timme på Ringkollen och de där sprittningarna lyste verkligen med sin frånvaro. Jag är lätt och ledig som en säck mjöl. Så fort jag försöker ta i stumnar jag direkt. En skidåkares vägar är outgrundliga. Men skönheten i naturen runt mig är helande.

2015-03-01. Vasaloppssöndag utan Vasalopp. Efter några dagars vila utan träning för att samla ihop den där lilla extra depån med energi som säkert kan behövas nästa helg tar jag fram rullskidorna. Jag har helt enkelt inte lust att kuska upp till snön uppe vid Ringkollen, och inte tid heller för den delen. Istället kör jag vasaloppsstarten i fantasin på rullskidorna nere på Jarenveien. Jag låtsas att startskottet går och sedan kastar jag mig över stavarna när startled ett rusar som en bisonflock i panik över snöfältet. När backen kommer efter en kilometer stakar jag så länge jag kan och sedan går jag över i diagonal upp till Ruud kapell. Jag låter de bästa i startled två glida förbi och sedan uppe på krönet tar jag en rygg och biter mig fast, hittar rytmen i stakningen och glider fram utan att slösa alltför mycket på krafterna. Sedan stannar jag vid bilen och hänger en stund på stavarna, låter blicken se allt som komma skall, ser allt på film. Med en laddning mackor och en kopp varm honungsmjölk bänkar jag mig så framför teven och ser Johan Olsson knipa bronset på femmilen i Falun. Att se tevesändningen är lika kraftödande som att åka själv, om inte mer.

2015-02-22. Dagarna går och åren likaså. Vår dotter Marita har köpt lägenhet i Drammen och flyttar snart ut. Och vår yngsta son Kaspar har lagom till 19-årsdagen tagit körkort. Nästa fas i livet väntar, ett alldeles för stort hus och förväntansfulla söndagar då alla kommer hem på en gång och platserrna runt köksbordet fylls igen. Allt har sin tid. Och tiden kommer tillbaka, tid som kan brukas på bara mig själv, med böckerna eller ute i skogarna.

Ljuset är sedan länge tillbaka. Jag använder ljuset till att åka upp till Ringkollen efter jobbet, spänna på mig skidorna och sedan glida ut i vildmarken. Har ofta en sådan där David Crocket-känsla i kroppen när jag är därute. Jag svischar fram genom skogarna och över isarna, känner skogen omsluta mig som en helig kyrka. Vårkänslorna är redan här, solen kan ligga på rätt så bra vissa dagar och ljungen börjar krypa fram i södersluttningarna. Och som jag älskar mina skejtskidor. Dagarna som jag vallar med fäste är räknade, jag skejtar och stakar. Den moderna skidåkningen är här, att diagonala är för grottmänniskor.

Efter en tretimmarstur med Roar idag satt jag på trappen i solen och drack en kaffe och försökte smälta intrycken från tevesändningarna från Falun. Vad hände med de svenska herrsprintrarna? Puts väck. Men Stina Nilsson öppnar dörren mot framtiden. Jag kommer ihåg när vi bodde på samma hotell på Seiser Alm. Vilka var det som kom in sist från träningen när mörkret redan hade lagt sig? Stina Nilsson och Leif Eriksson. Vilka var först nere till frukost nästa dag? Just det, Stina Nilsson och Leif Eriksson. Hon kommer fan ta mig komma lika långt här i livet som jag!

2015-02-21. Vasaloppet startled 1. Jag nämnde för Jörgen Mårtensson att jag lekte med tanken att göra comeback i Vasaloppet eftersom min tid från Marcialonga seedar mig in i startled 2. Den förbannade slyngeln anmälde mig och plötsligt ploppade ett mejl in med startnummer 1251, första startled. STARTLED 1! Ingen verkar veta varför. Folk jag krigade med i Italien står i tvåan. Jag gissar bara att jag är en stjärna i Dalarna som ska behandlas med silkeshandskar. Jag menar, vem minns inte segern på första etappen utanför Våmhus under O-ringen 1973? Sedan det genombrottet har stjärnstatusen aldrig varit ifrågasatt. Och tio raka Vasalopp talar ju också sitt tydliga språk. Dalarna och Leif Eriksson hänger ihop. Men att starta i första ledet, bortom alla drömmar och förväntningar. Jag kan le rätt in i tevekamerorna. Måste träna framför spegeln innan jag reser.

2015-02-20. Thåström är ute med ny platta. Ganska väntad ljudbild. Har låtit så här på flera plattor i rad nu. Jag saknar energin han hade tidigare, och hur han kunde vara totalt oförutsägbar. Han var ett konstnärligt föredöme för mig, man visste aldrig när smockan kom och ännu mindre från vilket håll. Men känslan för harmonier har han intakt, melodierna sätter sig. Och så måste hans underbara dialekt, stockholmskan, nämnas. Ingen kan hänga på vokalerna som Thåström, en äkta söderkis. Det kan hända att jag funderar på hur han lever nuförtiden, Joakim "Pinnen" Thåström. Jag har ingen aning. Såg honom för några år sedan när han besökte Drammen. Ingen höjdare precis. Jag saknade gitarrerna. Thåström ska vara utagerande och vild, personlig, sårbar och självutlämnande, inte bara introvert.

2015-02-07. Hemma på Myrbråten. Lyssnar på Waterboys. Förbannat fin platta Mike Scott har snickrat ihop ännu en gång. De två sista låtarna är magiska. I "Nearest Thing to Hip" berättar han om uppväxten i en håla (svårt att tänka mig att det är Edinburgh där han kommer från han sjunger om), där den enda tröst han finner är på kafét där man spelar jazz, i baren, i bokhandeln och i skivaffären. Inte konstigt att han blev rockstjärna. I mellanpartiet till den sista låten klipper han in ett utdrag ur Jack Kerouacs "On the Road", en av historiens bästa böcker, och så skriver han ta mig fan en egen 11 minuter lång musikalsk "On the Road" som är den bästa låten jag har hört på mycket, mycket länge. Jag kan inte bli trött på den. Jag spelar den varenda dag.

2015-02-02. Wow. Tionde dagen efter att jag kom ner från hög höjd blev benen fjäderlätta. Fram till i dag har kroppen varit blytung och jag har sovit som en medvetslös nio timmar varenda natt. Lördagen var värst, då låg jag som en potatissäck i tevesoffan hela kvällen efter en allt annat än krävande liten tur med frugan i skidspåren här hemma. Den här måndagen sprang jag till bussen. Och när jag sprang hem igen lossnade allt. Jag flög fram över den istäckta asfalten, uppförsbackarna blev inte ens värda att nämna. Hemma vid huset körde jag armhävningar, först trettio utan vila, så trettiofem. Till slut tog jag fyrtio. Det har jag aldrig klarat förr. Jag har hört om det där på teve, skidåkare som försöker pricka in formtoppen på mästerskap på den nionde-tionde dagen efter höjdläger. Nu fick jag uppleva det själv.

2015-02-01. Redan februari. Vart tog december vägen? För att inte tala om januari. Tiden går fort när man har roligt. Och när man är på resande fot. Februari kom med ett dråpslag. Jag är inne i andra startled på Vasaloppet. Tiden i Marcialonga räckte alltså så långt. Jag har aldrig haft som mål, intention eller dröm om att starta i tvåan, det har alltid varit långt över min nivå. Dessutom har jag slutat åka Vasaloppet, tio raka starter fick räcka. Men tänk att starta i tvåan, ingen kö i backen, bara breda ryggar att bita sig fast i och försöka hänga med så länge det går, vara omringad av riktiga skidåkare. Det skulle kunna fresta. Men det känns som om jag inte orkar, orkar inte tanken på att utsätta mig för allt det där igen. Jag är heller inte anmäld. Det är ju annars inget stort problem. Det finns alltid startnummer att köpa för hugade spekulanter. 

2015-01-25. Marcialonga. Inte helt enkla de där mornarna innan ett skidlopp. Upp  i ottan, tvinga ner en frukost, ut i en kall buss, och så den där ständligt återkommande känslan av att ha glömt något viktigt, som skidorna eller något annat som kan förstöra hela dagen. Så ut i kylan och vänta vänta vänta på starten. Tur man är orienterare sedan barnsben. När dassköerna är oändliga är det en fördel att ha som vana att skita i skogen och torka sig med snö, ha ha. Inne i startbåset var det annars ganska trevligt. De gamla kämparna Torbjörn Ugelvik från Molde och Arne Lord från Stockholm minglade med halva Modums tiomilalag, Eirik Jelstad, Karsten Kopland och Erik Tröen. Marcialonga handlar om stakning och jag startade på blanka skidor utan fästvalla, ett utmärkt val. Men jag kände den höga utgångsfarten i magmusklerna och triceps. Jag såg Torbjörns rygg ända tills en förbannad puckonorrman trängde ut mig i en nerförsbacke och hux flux låg jag där i snön och försökte samla ihop stavar och skidor. Lyckligtvis var inget brutet. Jag kom på benen igen och lugnade ner mig för att komma in i loppet på nytt och snart kände jag igen ryggarna jag hade åkt med innan fallet. Så började ett frenetiskt stakande. Jag har aldrig åkt så fort på skidor tidigare, under tre minuter på killen i milsvis. Egentligen kom inga svackor. Jag malde på och försökte tätta de luckor som uppstod ner mot skidstadion i Val di Fiemme. De sista sju km är tuffa, men glidet var bra och jag orkade mata på i stakningen. Innan backen hade vi specialbeställd vallaservice. Jag la mig bakåt i någon okänds armar, Margareth hällde cocacola i käften min, en tredje person la på kletvalla under fästet. Sedan ömsom sprang, ömsom stakade jag upp backen till Cavalese i den varma solen. 612:a totalt. 109:a i Men 50-59 years. 

2015-01-24. Cavalese Italien. På skidstadion i Val di Fiemme där Johan Olsson åkte sin femmil ensam möter jag Marita och Maren. Spåren kryllar av folk, rena gyttret. Vi skidar tillsammans tillbaka till Cavalese. Som vanligt pressar solen hårt på i den sista backen upp till staden. Med svetten rinnande i tinningarna och skidorna i klypan kliver jag in i en av modebutikerna. Expeditören är fullkomligt begeistrad över att en svensk skidåkare kommer in och vill ha hans skjortor. Han blir så glad att han berättar att hans bror bor i Malmö. Jag väljer ut en röd och en mörkblå skjorta slim fit, stil ska det vara när man ska festa efter målgång, kan inte komma i skrynklig skjorta då. Eftermiddagen avnjuts i solen. Roat sitter jag och studerar hur motionärerna står och polerar sina skidor timme efter timme, det känns som om de anmäler sig till loppet bara för att få stå där tillsammans och borsta sina glidytor och fälla en och annan floskel om vädret och vallning. Stämningen är blandat nervös, inbiten, men samtidigt uppsluppen. Jag simmar medan de andra vallar, lägger mig sedan under täcket med ett glas vin och min bok. Det är väntan som gäller.

 Marita Lilja Grönhovd, Leif Eriksson och Maren Kopland när det begav sig.

2015-01-23. Cavalese Italien. Dags för uppbrott, dags att lämna vinterparadiset Seiser Alm. Efter en lång frukost och utchecking från hotellet blev vi hämtade med buss och åkte ner till hotell Regina utanför Cavalese. Än en gång slås jag av hur vackert det är i Dolomiterna, de snöklädda topparna, de skogsklädda sluttningarna, de brandfärgade stupen, nästan lila när solen ligger på, fruktodlingarna, äpplen och päron, vingårdarna. Över detta en öppen himmel där solen sprakar som om det vore vår. I Cavalese köper jag chokladkakor, Milka mit Nuss, en flaska bordsvin, ett bröd, drickyoghurt och några veteöl. Efter en kort löptur, några längder i simbassängen och några minuter i bastun sätter jag mig ute på balkongen och dricker den ena ölen och ett första glas vin. Skymningen faller och i den stora ädelgranen utanför balkongen tänds julbelysningen som fortfarande hänger kvar.

2015-01-22. Seiser Alm Italien. Nertrappningen har börjat. Det blev ingen femmil i dag. Bara fyra mil, 38 km om jag ska vara exakt. Tre timmars skidåkning, nästan inte värt att byta om för, eller valla skidorna för den sakens skull. Referanspunkterna här i livet har en tendens att vilja flytta på sig, glida ut, plötsligt tänker man på ett lite nytt sätt. 38 km kändes som ett kortpass, och alla timmarna mellan träningspasset och middagen kom som en gåva, ett hav av tid som kunde användas efter smak och behag. Jag valde att ligga i sängen och läsa med ett glas whisky på nattduksbordet. Avslutade Per Pettersons "Ekkoland", en av hans barndomsskildringar, riktigt hyfsad, men kanske marknaden är lite väl full av just barndomsskildringar, som om alla som kan skriva ska berätta om just sin uppväxt. Sedan gick jag över till Levi Henriksens "Snö vil falle over snö som har falt". Riktigt bra tittel. Och jag märkte att jag hade för stora förväntningar, aldrig bra det där med förväntningar. Gillar inte att läsa om vilsna män som irrar runt utan att få ordning på livet i någon slags självdestruktivitet. Vi får se hur berättelsen utviklar sig. Middagen var något utöver det vanliga, buffé, rena rama julafton med kokt potatis, surkål, hemlagade korvar, revbensspjäll, skinka. Jag fyllde mina urlakade muskler med nya proteiner och sköljde ner med ett stort glas veteöl.

2015-01-21. Seiser Alm Italien. Äntligen fick jag en god natts sömn. De första nätterna uppe på hög höjd var inte lika bra. Jag vet inte om höjden spelar någon roll men jag var uppe och pissade stup i kvarten. Inräknat morgonfjölen pissade jag sex gånger på en enda natt, måste ha varit något av personligt rekord. Vad blir det ihop, två liter? Var kom all den vätskan ifrån? Och påsarna under ögonen var stora som bananformade sandsäckar när jag vaskade ansiktet. Men nu är det alltså bättre, minus sandsäckarna då. Två toalettbesök på en natt får man tåla som 56-åring. Gäller att se upp med vätskeintag på kvällskvisten har jag förstått. Det blev skejt idag. Bästa kroppen hittills, fjärde dygnet på hög höjd. Åkte 35 km före lunch och bara 14 efter. Ingen femmil idag alltså, bara 49 km, försöker att känna efter, lyssna på kroppen. Fick ett infall att det var bra som det var, den sista km kunde vänta till en annan gång. Ska sanningen fram så skejtar jag hellre än diagonalar. Eller rättare sagt, jag gillar omväxlingen.

På hög höjd.

2015-01-20. Seiser Alm Italien. Favorit i repris. Klockan sju klev jag ut i gryningen och joggade vägen bortåt. Tog av åt vänster vid det stora klippblocket och sprang på det hårdpackade skejtspåret tillbaka. Gryning, stjärnor som bleknade på en klar himmel, bergen väldiga runt om. Halv åtta var jag först till frukost, satt där en stund ensam med mitt kaffe och min bok som om jag hade varit hemma på Myrbråten. Halv tio valde jag de samma klassiska skidorna som dagen innan och åkte exakt den samma rundan, 53 km. Var inte lika pigg i dag, hade inte samma energi i kroppen. Fast armarna var bättre, kände inga som helst trötthetssymptom i överkroppen. Dryga fem timmars åkning, tio minuter snabbare än sist. Pasta och mineralvatten till lunch. Röd som en tomat i fejan efter allt solsken.

Innan svängen uppe på platån.

2015-01-19. Seiser Alm Italien. Om man ska lyckas heter det att varje träningspass ska vara meningsfullt, ha ett mål, en mission. Dagens mål var att gå ett rejält långpass i klassisk stil, lugnt och sansat och med fokus på diagonalen, åka tekniskt. Säkrade därför fästet ordentligt, tog skidorna jag hade tänkt åka Dolomitenlauf på om det hade varit torr snö. Det fungerade utmärkt, hade kanske lite sämre glid än vanligt men jag kunde mala på avslappnat och samla km. Åkte en dryg tremil i solsken innan vi åt lunch uppe på Goldknopf, pasta och mineralvatten som vanligt. Sedan bar det av några mil till. Åkte ut klockan tio och kom hem igen kl fyra, en dryg femmil på dryga fem timmar. Avslappnat. Ibland glömmer jag bort hur enkelt livet kan vara. Jag är frisk. Jag låter tankarna fara som de vill. Jag åker en mil till.

2015-01-18. Seiser Alm Italien. Vi kom upp til Seiser Alm från Lienz i tolvsnåret. Klockan ett var jag ute på skejtskidorna. Men till och med i självaste vinterpradiset var det mindre snö än vanligt och alla spåren var inte uppkörda. Tog den kuperade svarta rundan till Joch. Benen var lätta trots, eller tack vare, gårdagens urladdning. Molnen kom och gick, ibland skallade jag dem, ibland öppnade sig en reva med sol. Skidorna tjöt under mig, gled bra. Ibland kom vinden och tjöt den också, som den gör på kalfjället. Överraskande började magen kurra fast jag hade ätit mackor i bussen. Så jag stoppade och åt redan efter två mil, dagens pasta och en halvliter mineralvatten, hade aldrig orkat fortsätta annars. Men det var svårt att komma igång igen. Handskarna blev kalla och benen var plötsligt inte lika lätta längre. Det tog flera km att komma igång. Så kom skymningen smygande. Vinden mojnade. Jag malde på, stannade upp när pulsen blev för hög. Gled sakta tillbaka till hotellet. Fyra mil, 3 timmar och femtio minuter.

2015-01-17. Dolomitenlauf 42 km klassisk stil Obertilliach Österrike. Jag vaknade mitt i natten och hörde regnet smattra mot hotellrummets fönsterruta. Skidåkning och regn passar inte särsklit bra ihop. Men alla som har varit i Hönefoss om vintern vet att om det regnar nere i centrum så snöar det på Ringkollen uppe i höjden. Så också i Ötserrike, snön vräkte ner på skidstadion då vi kom med bussen, kramsnö. Mina vallningsfria zeroskidor räddade verkligen dagen. I snöslask, ibland regn, och stora delar av banan utan spår hade jag en bra dag trots allt. Jag orkade staka där det behövdes och hade fäste, fast jag var totalt slut i de båda monsterbackarna, backar som får mördarbacken i Falun att förblekna till en liten puckel. Glidet var heller inte mycket att klaga på. Blev 15:e man i 50-årsklassen och 63:a sammanlagt som ju är en smått sensationell placering, men då måste man beakta att mindre långlopp som det här inte har många seniorer på startlinjen. En tung träningsperiod är över, nu spritter det i benen igen. Beware.

Dolomitenlauf i blötsnö 2015, kutryggen från Myrbråten sträcker ut i diagonalen. 

2015-01-16. Lienz i Österrike. Så ska en semester vara. Efter två timmars skidåkning uppe i Obertilliach är jag tillbaka i hotellrummet. Jag sänker sakta ner kroppen i det skållheta vattnet i badkaret, låter värmen slingra sig in i musklerna och tömmer kupade handflator med vatten över håret. På pallen ligger mobiltelefonen och spelar U2:s senaste platta som bara växer för varje ny genomlyssning och är på väg att bli riktigt bra. När värmen har fyllt hela kroppen och jag börjar svettas tar jag ett glas Jägermeister och doppar till slut hela huvudet under vattnet. Jag duschar kallt för att inte eftersvettas och lägger mig naken på sängen och eftersvettas hur som helst. Efter ännu en kall dusch parfyrmerar jag hakan och halsen och armhålorna och ligger i sängen och luktar gott och läser Syddeutsche Zeitung. Jag lusläser och inser att jag kommer att behöva hela vintern för att komma genom alla sidorna, är det något de kan, tyskarna, så är det att producera journalistiska tegelstenar, dagligen, kan inte vara en käft som läser allt. Förutom jag då. Så läser jag Per Pettersons "Ekkoland", några kapitel. Byter til Frida Hyvönen på mobilen. Til slut tar jag fram en Weissbier ur kylskåpet. Mörkret har fallit nu. Jag läser mejlen och tar på nytt upp SZ. Som en semester ska vara.

2015-01-10. Gud älskar mig. Det har han alltid gjort när jag tänker mig om. När vi köpte den här gården, Myrbråten, gjorde vi det på goda grunder. Men en av de där goda grunderna var inte grusvägen som försvinner förbi huset och inte stoppar förrän ända inne vid Grönknuten, i hjärtat av den enorma skogen Holleia. Att vi köpte hus vid just den grusvägen måste tillskrivas ren och skär flax. Det fina med Holleia är att snön som faller där aldrig blir borta. Och här öster om fjällen i Norge har det verkligen varit en usel och snöfattig vinter. Men jag alltså, den lyckligt lottade, har som enda person i hela den här delen av landet, som den enda av flera miljoner människor kunnat åka skidor från mitt eget hus. Men i torsdags var det slut på det roliga också för mig. Mildvädret gjorde torsdagspasset till ett halsbrytande företag med pannlampa på hal is, och med vassa stenar uppstickande ur den tunna isen som när som helst kunde orsaka bråstopp och hårda fall. Livsfarligt. Och rejäl skidslakt. Men så var det det där med Guds oändliga kärlek då. Snubben Gud måste ha sett mig i fredags när jag körde tre långa stakintervaller på rullskidor över Steinsletta utanför Hönefoss. Han måste ha känt medömkan över sin favoritlärjunge Eriksson. Det var dit jag ville komma, att det snöar, det vräker ner, tack vare Guds förbarmande. När jag la mig igår var himlen stjärnklar och nu har himlens portar varit öppnade hela förmiddagen. Fuckings jävla underbart. Grusvägen väntar på mig.

Det är dan före födelsedan. Och det är grabbhelg. Fru och dotter har flugit till Budapest. I skrivandets stund sitter de och äter frukost på Hotell Gellert, mitt och Späddes och Påls stamhak innan vi ska springa orientering i Ungern varenda höst. David och Roar kommer upp i eftermiddag för att träna, bada bastu och avnjuta en lång och våt middag här i köket, tårta till efterrätt. Kunde ha tagit med dem på staking längs vägen men vi får hålla oss till planen, ett långpass i skogen, ser ut att bli snöpulsning.

Tycker att livet har tagit en lite ny vändning nu på sistonde. Det blev väldigt tydligt i julas. Jag har blivit gammal, i alla fall lat. Jag känner att jag rodnar när jag skriver det men jag älskar de här långa förmiddagarna på lediga dagar. Jag kan sitta framför brasan i köket i timtal utan att företa mig något som helst, bara sitta här och rulla tummarna, njuta faktiskt, njuta av allt jag har uppnått och av glansen från pokalerna i mitt bildliga prisskåp. Jag vet att jag borde skämmas. Men 56 år imorgon är ju en hedersvärd ålder. Får hoppas att energin och glöden vänder tillbaka så småningom, det är ju några år kvar innan årorna ska läggas in för alltid. Men mina kollegor på jobbet tänker nog sitt när de vecka efter vecka hör mig mässa om alla dessa krångliga pensionsregler. Om sex år kan jag sluta jobba. Om jag vill och har råd. Antagligen både vill jag och har råd. Så länge det finns skogar att springa i, skidspår att följa, böcker att läsa och att skriva, nya resmål att besöka och vänner att träffa så lär det inte saknas sysslor även efter en pensionering. Den som lever får se.