Nyårsafton 2014. Jag börjar bli för gammal för det här. Orkar inte längre. Efter flera veckors ledighet var jag helt slut. Ledighet betyder för mig tung mängdträning, god mat och ädla droppar i glasen dag efter dag. Jag har sprungit i skogen, försiktigt för att inte belasta mitt sabbade knä, och jag har stakat på skidorna in längs grusvägen och tillbaka, ofta ända in till Grönknuten, tretimmarspass. Ända tills jag alltså inte orkade längre. En sjukdomskänsla spred sig i kroppen, trötthet, rinnande snor från bihålorna, fantomsmärtor i gamla skador som är läkta. Passen gick alltid fint, men att komma sig upp ur sängen eller tevesoffan, en mardröm. Svår balansgång det där. Ska man hålla ut tills man är över krönet, eller ska man ta en vilodag eller två, lyssna på kroppen? Jag brukar välja kompromissen, så också den här gången, ingen vilodag alltså, kan fort bli inflation i sånt, men några kortare lekfulla träningspass och så mjölk till maten.

Då passade det bra att resa in till Oslo och avsluta året på Operan istället för att ta ännu ett långt skidpass. Barberaren i Sevilla. Opera är svårt, man måste köpa konceptet. Jag gör det, kan acceptera de konstgjorda ramarna för att få en föreställning, få en show. Men "Barberaren i Sevilla" är inte mycket att hänga i julgranen. Historien är urlöjlig, ett totalt orealistiskt kärleksdrama a la buskis med förvecklingar och intriger på löpande band, en berättelse som borde ha varit kastad på den kulturella soptippen för länge sedan. Hur kan seriösa människor slösa tid och pengar på sånt larv? Men sjunga det kan de, det kan ingen ta ifrån dem. Om man nu köper operan som konstform så kan man tycka det är vackert. Men det blir lätt bara tekniskt, en imponerande kraft i rösterna. Ge mig hellre en falsksjungande rockpoet än dessa ariorna i falsett. Föreställningen varade i tre timmar. Det handlade om att stå ut. Jag är ganska bra på det, att stå ut, och att försöka hitta ljuspunkter i ett annars kompakt mörker. Fick bra träning på det där under årets sista timmar.

Jag vill ta tillfället i akt och önska alla läsare av den här bloggen Gott Nytt År!

Mitt nyårslöfte? Gå på säkerhet och hugg som en kobra när möjligheten öppnar sig.

Årets platta: Storytone med Neil Young

Årets läsupplevelse: Lawrence J. Friedmans biografi om Erik Homburger Erikson

Årets teveupplevelse: Skidstafetterna i OS

Årets skidlopp: Marcialonga, det enda jag åkte

Årets orienteringslopp: Fjärde etappen O-ringen, 9 sekunder från seger

Årets resmål: Montenegro

Årets händelse: Jag och farsan lyckades sälja torpet för en hyfsad penning, allt har ett slut 

 

 

Juldagen. När det kompakta mörkret utanför sovrumsfönstret började vika och konturerna av klädskåpet vid fotändan av sängen blev tydligare och tydligare klev jag upp och klädde på mig. Jag satte på kaffe i köket och tände en brasa. Köket var ovanligt kallt och när jag såg på termometern på fönsterkarmen förstod jag varför, minus 20. Ljuset smög fram över ängarna och huset knakade i kylan. När jag gick ut för att hämta mer ved knirrade snön under mina skosulor så skarpt att det skar i trumhinnorna i den annars så tysta gryningen. Jag satte mig att läsa och lyssnade på Neil Youngs nya platta tills de andra i huset vaknade. Solen lyckades så småningom nätt och jämt sega sig upp över trädtopparna utan att det hjälpte så mycket på temperaturen. Jag tog ett par gamla repiga barnskidor och stakade in till Steinsvollen på grusvägen, en timme bort, en timme hem igen. Jag fantiserade att jag åkte Marcialonga. Och jag åkte bra.

 

2014-12-23. God Jul. Mitt i sommaren tror man inte något på det. Inte ens om hösten när bladen singlar ner mot backen. Men så plötsligt är det jul igen. Vaktmästaren tittade plirande på almenackan på köksväggen och så bort längs vägen. Vid vägkanten bakom ladan stod en liten gran och väntade. Vaktmästaren hade låtet den stå, fast den stod alldeles för närma vägen. Ingen större skada skedd, hade han tänkt om den hade blivit mejad ner av vinterns snöröjning. Men den var av segt virke den där lilla plantan, överlevde från år till år och blev bara större och större. Tills i år som den var stor nog att ta in. Vaktmästaren kikade en sista gång på almenackan för att försäkra sig om att han inte såg fel, drog därpå på sig fleecejackan, mössa och vantar och gick ut i ladan och hämtade sågen. Mitt emellan ladan och granen började det snöa. Först vimsade bara några enstaka snöflingor runt i luften men ett par ögonblick senare vräkte det ner. Vaktmästaren stod med hängande armar och såg sig häpen omkring, tänkte att i ett snöfall måste en unik flinga vara den allra första som träffar jorden innan resten av snövädret följer efter. Den unika flingan, vilken var det? Det tog högst två minuter att fälla granen. Han kapade de nedersta grenarna och satte den på fot, vred skruvarna fram och tillbaka så den stod rät. Så hängde han in sågen på spiken i ladan och ställde granen bredvid trappen. Sedan satte han sig på det översta trappsteget och tittade ut på snöfallet. Ännu ett år kunde läggas till handlingarna. 

 

2014-12-22. Om ett frimärke. Redan som barn var jag korrumperad. En av många korrupta hobbyer som jag sysslade med var att återanvända frimärken. Om postmästarens stämpel hade bommat frimärket på ett brev jag fick, eller kanske bara träffat i kanten, kunde jag efter konstens alla regler lösgöra frimärket från brevet och så klistra det på nästa brev man ville sända, utan att betala postverket för besväret. Konstens alla regler betydde i det här fallet att man la frimärket i blöt i handfatet tills det lossnade från kuvertpapperet. Sedan torkade jag det under en bok på skrivbordet, eller kanske inne i boken. Att bara lägga det öppet till tork var ett misstag jag bara gjorde en enda gång, frimärket knögglade sig då och det märktes att det var använt förr och det blev värdelöst. Men torkade man det under press så blev det som nytt, klistret på baksidan undantaget. Det fick man påföra på nytt, och vips hade jag tjänat en krona eller två, och bedragit mitt svenska folkhem, lurat systemet.

Nu skickar man ju inte brev längre. Men i förbindelse med försäljningen av Torpet i Länna blev jag plötsligt tvungen att sända ett äktenskapscertifikat till banken i Sverige. Och vad hittar jag i ett av mina skrivbordsfack? Just det, ett löstaget frimärke utan stämpel. Det måste ha legat där i evigheter och väntat på ett tillfälle som detta, på just den här dagen, en investering för framtiden, lossat från ett gammalt brev i sann korrumperad anda. Jag klistrade dit frmärket på kuvertet och gick in på postkontoret nästa dag för att sända det. Vissa dagar är man korrumperad och andra är man mer rättrådig. I ett anfall av ärlighet frågade jag expediten om frimärket funkade till Sverige. Hon studerade det noggrant och skakade på huvudet. Det saknades några taggar i kanten, frimärkena måste vara hela för att kunna användas, ansåg hon. Jag betalade mina 13 kronor och smålog, tänkte att det var någonting epokgörande i hela situationen. Jag har antagligen lagt mitt sista frimärke i blöt i handfatet. Om det betyder att jag slutat vara korrupt är en annan fråga. Antagligen är det så enkelt som att det frimärkslösa samhället är här. Jag måste alltså ta ett beslut. Antingen blir jag ärlig, står där i girighetens snålvind som en bastant moralisk totempåle, eller så hittar jag något annat område där jag kan lura mig till en eller annan fördel.

 

2014-12-13. Vintern är här. Men snön har inte kommit till låglandet. Så vi får åka upp till Norefjell. Gjermund Rören och Leif Eriksson blickar ut över landskapet.

 

 

2014-12-01. En milstolpe passeras. På 80-talet köpte jag och mina föräldrar fastigheten Merlänna 4:32, sedemera bara kallat Torpet, som sommarstuga en mil utanför Strängnäs. Mina föräldrar var där så ofta de kunde och även jag hittade dit när jag hade vägarna förbi Strängnäs. När ungarna var små var det givet att tillbringa en vecka i Länna. Men åren gick och jag kom inte så ofta hem längre. Och mina förädrar blev äldre och till sist gamla. Efter 25 års ägande la vi ut Torpet till försäljning. Det gick trögt att sälja ett enkelt torp med utedass, men till slut lyckades vi. En epok är över, en milstolpe är passerad. Första december kom pengarna in på mitt konto. Livet gåt vidare. 

 

2014-11-30. Första advent. Det var det där med att klippa håret då. Att bli fager och grann, eller sänka ner sig till svärmorsdrömsnivå, vad som behagar. Min chef, Giggi, och flera med honom i Hönefoss, tar det som ett säkert förjulstecken när Eriksson klipper sig. Det är så det ska vara. Jag i centrum, jag framme vid scenens kant och med mikrofonen i högsta hugg. Jag i mitt eget liv. I min nyaste manus som jag håller på och färdigställer, Lorry Bar, min kärleksförklaring till småstaden och humorn som livsledsagare, har jag en figur som kallas "Förjämnan", för att han alltid klipper sig. Som jag med andra ord, klipper oss till jul och midsommar, eller sjuttonde maj, om man bor här där jag gör.

Nyklippt upplever jag förundrad att det lackar mot jul, redan första advent. Sådana dagar kräver att vaktmästaren lägger bort rullskidor och joggingskor och klär på sig overallen. Uppifrån vinden bar jag ner julstjärnor, adventsstakar och julgransbelysning. Med hjälp av en stege hängdes belysningen upp i lönnen på sedvanligt manér och tidsuret ställdes på skymning och gryning borta vid kontakten på laduväggen där skarvledningen pluggades in. Och en arbetsdag ute i trädgården kräver en brasa, ingenting går upp mot en brasa när skymningen faller och de där nymonterade elektriska ljusen plötsligt tänds på grenarna. En brasa tändes av höstens ihopsamlade lumpor och allehanda skräp och lyste mitt ansikte gult och fick mig att bara stå där overksam medan minuterna kom och försvann. I mörkret hämtade jag ut två gamla sockerkaksbottnar som jag hade hittat i botten av frysen, misslyckade bakprojekt av min kära fru, som hade lagts undan där efter att hon hade svurit färdigt sina finska kraftuttryck och rört ihop en ny smet i förkant av en eller annan födelsedag. Tårtbottnarna hängdes ut till fåglarna i träden bakom huset. Julen är för alla varelser. Jag hade hittat tårtbottnarna när jag fryste in förmiddagens laddning köttbullar. Ingen jul utan svenska köttbullar. Det lärde jag mig hemma i Strängnäs. Fyra kilo köttfärs och Den Rutiga Kokboken, receptet måste gångas med tio, saltmängden med femton, det kom jag ihåg från tidigare försök. Jag drygade ut med rivna morötter, riven lök och pressad vitlök, exprimenterade med några kryddburkar, sköt från höften, som jag har för vana att göra. Det tok en halv evighet att steka skiten, sprang fram och tillbaka mellan köket och teven för att se hur det gick i längdpremiären i Kuusamo. Första advent. När allt var klappat och klart satte jag mig på trappen och lät blicken försjunka i lönnträdets svärm av elektroniska eldflugor. Och sprätte kapsylen på en flaska öl, julöl.

 

2014-11-07-10. Seger i Eger. Om inte precis nyklippt så i alla fall fager och grann åkte jag till Eger i Ungern för att avsluta årets orienteringssäsong tillsammans med Strängnäsgrabbarna Pål Schmidt, Mats Fryxell och Sven-Olov Hellström. När krutröken så småningom hade skingrats blev det en ny seger i Eger, årets tolfte. 

Krutröken har skingrats.

 Resultatlistan i H 50 från årets Eger Grand Prix.

Evigt unga femtioåringar firaroch väntar på borgmästarens medaljer.  

2014-11-02. Livet som det skulle bli. Jag kan tänka så ibland. Vad var det jag strävade efter, var det just det här? Jag tänker gärna så om söndagsmorgonen när jag sitter ensam på köket med min rykande kaffekopp och stirrar in i kaminen där eldtungorna slickar björkveden. Svaret blir alltid ja. Det var det här jag letade efter. Jag ville skriva böcker, jag ville springa orientering och åka skidor, jag ville ha ett hus, en familj och vara lycklig. Det fick jag till, det ordnade sig. Men jag måste erkänna att det tog på krafterna. Jag börjar känna mig trött, sliten. Jag sätter mer och mer pris på vilan, uppehållen mellan fajterna på slagmarkerna. Den perioden i livet har kommit nu, perioden i tevesoffan och framför kaminen. Kanske.

2014-10-31. Fredag. Oktober försvinner iväg. Och med den min formsvacka. Tommy och jag springer en timme på Kilemoen efter jobbet. Äntligen är jag tillbaka, äntligen fungerar kroppen igen. Hela oktober var det en mardröm att springa, men nu plötsligt trippar jag i uppförsbackarna igen. Två veckor med stenhård träning var medicinen som skulle till. Min kropp försökte berätta för mig att jag var 55 bast, inte bara på papperet, utan också i verkligheten. Jag vägrade att lyssna.

2014-10-26. Söndag. Efter några timmars jobbing ute på tomten med den nya altanen och tillhörande blomrabatter kommer Gjermund Røren och hämtar mig. Det blir hårdkörning utan like. Först rundar vi Holleia förbi Vesetrud, Slottet och Steinsvollen. Vid Sørli tar vi av västerut och går med cyklarna på den lilla stigen till Gubberudvägen. Sedan norrut och nu kommer vi till områder jag aldrig varit i förut. I Kløftefoss kommer vi ut på riksvägen som vi kör norrut mot Krødern. Så tillbaka på västra sidan av Snarumselva förbi Korsbøen och ut till Sysle och så Hæresletta hem. 75 km, 3 timmar och 45 minuter. Jag var inte så uppkäftig efteråt. La mig framför teven med en sejdel öl i näven och blev liggandes där.

75 km på sykkel, hårdkörning. Foto: Gjermund Røren.

 

2014-10-11. Furumomila. Att springa terränglopp är en plåga utan like. Och jag lovade mig själv att inte ställa upp flera gånger i Furumomila. Men så blev jag utmanad av Kaspar, min son på 18 år. Och man är ju en bra farsa. Så jag accepterade utmaningen. Det fina med terränglopp är att klockan alltid är objektiv, man får ett kvitto på hur bra, eller dålig, man är här och nu. Innan start kändes det som om det kunde gå lite hur som helst. Jag har tränat alldeles för lite löpning på sistone, och speciellt med intensivitet. Men samtidigt kändes kroppen lätt och skadorna skyltar allt mindre med sin närvaro. Första km var positiv och den andra ganska hyfsad. Sedan började det ta emot. Kaspar kom upp jämsides och gled ifrån. Sedan kom den ena efter den andra upp jämsides och gled ifrån. Till slut kom tjejerna, ungarna och köttbullarna, folk som absolut inte kunde springa. Jag sprang och väntade på att det skulle lossna, att jag skulle komma in i andra andningen och min välomvittnade grundträning skulle göra sig gällande. Istället upplevde jag min kropp som ett badkar med tappen ur och hur jag tömdes på krafter för varje steg jag tog. Kaspar dammade in på 39.36, jag slet mig in på 44.53, sjua i H 55. Så sakta har jag aldrig sprungit i hela mitt liv.

2014-10-03. Herceg Novi. Så fort prisutdelningen inne i rådhuset var färdig tog jag min stolsäck och satte mig under ett mandarinträd. Det hade varit varmt där inne, svetten pärlade fortfarande i pannan, och sorlet blev till slut outhärdligt i den överfulla lokalen. Men under mandarinträdet sitter jag fint. Jag har den sista plastmuggen lokal grappa i handen och medaljen från totalsegern runt halsen. Snart kommer alla andra ut efter mig, salen töms. Vi gratulerar varann, slår varann i bröstkorgarna och trycker varandras händer. Till slut har alla gått hem till hotellen. Arrangörerna låser dörrarna. Bara jag blir kvar. Och jag sitter där och låter minuterna rinna mellan mina fingrar, lyssnar till stadens ljud, låter mina tankar löpa fritt och otvunget. Slutligen reser jag mig, tar säcken på ryggen och slänger en sista blick upp i trädet jag suttit under där mandarinerna hänger gröna och omogna. Så går jag ut på gatan.

Tony Innhofer, Leif Eriksson, Helge Stubberud. 

Leif Eriksson, vinnare etapp 3 och sammanlagt, och Joseph Brügger vinnare etapp 1, 2, 4 och 5.

 

2014-10-02. Herceg Novi. När mörkret fallit kommer den smala månskäran upp över åsen på andra sidan bukten. Måste vara i söder det där, tidigare på dagen hade solen stått i zenit åt det hållet. Åsen är full av elektriska ljuspunkter som ruvande eldflugor. Och över allt detta alla oräkneliga stjärnor. Vid bassängen skränar ungdomarna, knuffar ner varandra i det blå upplysta vattnet bara för att få lägga händerna på varandras kroppar, ena benet kvar i barndomen och det andra redan långt inne i den vuxna mänskliga såpoperan. Jag har en palm utanför balkongen och bladen sträcker sig ut mot mitt balkongräcke som handryggar med långa fingrar. De små orange frukterna i palmkronans skärning ser ut som nötter nu i det dunkla ljuset från lyktstolparna längs bassängen. Från under takpannorna över takrännan flyger fladdermössen ut och in. Jag häller upp ännu ett glas.

 

2014-10-01. Lovcen och Cetinje. Mellandistanskungen, sa Egil Iversen spjuveraktigt. Han har kallat mig det förr och han kommer att göra det igen. Egil Iversen, bronsmedaljör i VM 1985, när tevesändningarna från Holmenkollen kablas ut över världen står kamerorna inne i hans trädgård och filmar ner i Hellnerbacken, Egil, alltid med en glimt i ögat och ett ryckande smil i mungipan, alltid proper, oklanderligt nyklippt, lite grånad i tinningarna nu. Mellandistanskungen, jag alltså, låter mig inte luras. Egil försöker bara få mig ur spel innan start, försöker invagga mig i falsk trygghet, så jag kan springa iväg i högmod och sedan stå där som en idiot och varken veta ut eller in. Så jag sorterar bort hans utspel, tar kartan och klämmer så till. Vi är uppe i fjällen nu, i nationalparken. Banan är oerhört krävande, 17 kontroller på 3,4 km. Jag bommar inte en meter och vinner med åtta minuter. Mellandistanskungen, tänker jag när jag ligger där i gräset och njuter av tillvaron efter målgång. Konkurrenterna faller som käglor. Eirik Näss Ulseth bryter på grund av skada. Ledaren Joseph Brügger bryter för att han aldrig hittar en av kontrollerna. Så småningom går det upp för mig att jag ju har jubileum, årets tionde seger är ett faktum.

 Orientering i nationalparken Lovcen.

Vinnarna av tredje etappen Leif Eriksson, Linda Verde och Harald Thon diskuterar om alla medaljer som glimrar är av äkta guld.

 

2014-09-30. Kotor. Jag gillar inte att vända. Det ligger inte för mig. Att stå där som ett fån och inse att jag har kommit för långt, eller ännu värre, är vilse, är något av det värsta som finns. Det gör ont i själen att vända på klacken och uppgivet lunka tillbaka. Jag gillar mycket bättre att gasa på, jag kan gärna av ren självbevarelsedrift ta det lite lugnare i svängarna och till och med stanna upp för att inte förlora översikten, hålla kikarsiktet stadigt mot målet. När Montenegros 5-dagars andra etapp avgjordes inne i gator och prång i den medeltida staden Kotor var det precis det som hände. Jag dammade på och fick
bita i gräset (som givetvis var tämligen obefintligt i den asfalt- och stenlagda innerstaden), fick vända på en femöring inte bara en, utan två gånger. Jag har svårt för det där, att hitta vägval som ligger långt åt sidan mellan kontrollerna. Till tvåan skulle man upp på stadsmuren och dit fanns det bara två trappor, en nästan nere vid starten och en långt upp på andra sidan målet. Så långt såg inte jag. Jag försökte stånga mig uppför en trappa som slutade i muren och tappade halvannan minut. När jag sedan skulle till sjätte, som också låg uppe på muren, var jag på väg ut från kartan innan jag fick ta fram den där berömda femöringen igen. Istället för att komma upp på muren kom jag ut genom stadsporten och inte förrän långt ute på bron över vallgraven tittade jag mig förundrat om och insåg att jag hade vatten under mig. En till minut försvann. Nästa bom var tragikomisk. Gränden jag skulle in i var stängd. Jag kikade in genom
den gallerförsedda grinden och såg kontrollen hänga där inne. Det fanns inget annat att göra än att kuta runt hela huset och komma in bakifrån. Men när jag kom i mål och berättade denna dråpliga situation för mina konkurrenter var det ingen som hajade vad jag snackade om, när de hade varit där var grinden öppen… Jag blev inte bättre än femma den här dagen. Sorgerna dränktes med montenegrinsk
grappa på båtfärden hem till hotellet. Den var så bitter att konsumtionen blev lidande av det runt borden. Leif Eriksson och Jörgen Mårtensson städade som vanligt upp efter de andra. Vikingar från Strängnäs spottar inte i glasen när de är ute på härjningar.  

 

2014-09-29. Dubrovnik. Jag kommer ihåg tevebilderna från kriget i Jugoslavien tidigt nittiotal. Jag kommer ihåg fånglägren och skandalerna i fotspåren av etnisk rensning. Men jag kommer också ihåg kulhålen i de gamla vakttornen runt Dubrovnik och i den medeltida stadsmuren. När bussen svänger ner mot centrum sveper min blick över murarna. Allt det där är ett minne blott nu, kulhålen är fyllda med cement och fasaderna putsade. Och nere vid busshållplatsen myllrar det av turister från världens alla hörn, som om krig aldrig har funnits och aldrig mer kommer att inträffa, horder av turister som vandrar ut och in genom porten till den gamla staden, med sina solhattar på hjässorna, kameror runt halsarna och glassar i händerna.

   Jag balanserar som vanligt på slak lina när det gäller att starta eller inte starta på första etappens gatuorientering innanför murarna. Smärtorna efter operationen för tre veckor sedan kom tillbaka
veckan innan och det hade blivit en fråga om dagar, eller till och med om timmar, om jag var klar för att gå i elden igen. Sådan osäkerhet skapar ångest, det går inte att komma från sånt. Och värre skulle det bli. Jag hade lite ont medan jag sprang, och var stel nerför trapporna och blev totalt slut uppför. Men jag
bommade inte så mycket, en minut kanske, var på väg åt fel håll några gånger men tordes av ren självbevarelsedrift stå blickstilla i gathörnen tills jag visste var jag befann mig. Blev tvåa efter Joseph Brügger från Schweiz. En klart godkänd start på ett femdagars. Och först kommer ångesten tillbaka efter
målgång, jag haltar lite lätt, känner mig öm i hälsenan och katastroftankarna om att jag har startat för tidigt efter operationen och nu aldrig någonsin kommer att bli frisk avlöser varandra. Men så köper jag mig en glass och försöker ta dagen som den kommer och när jag efter bussresan hem kliver av vid
hotellet i Herceg Novi är foten helt bra. Mjuk och fin och smärtfri trippar jag upp på rummet och sprätter upp en ölburk ute på balkongen.

 

2014-09-28. Herceg Novi. Jag kommer ihåg när de sa på nyheterna att Salinger var död. Det var inte alltför länge sedan. Jag har många gånger undrat över vem han var, hur han levde sitt liv i New York. För mig är han en av de stora mästarna. Men han är det på ett alldeles speciellt sätt. Han är den kompletta stilisten som inte har något att säga, absolut ingenting. Produktionen hans är minimalistisk, vilket ju är naturligt när man har den goda smaken att hålla käft när man inte kan bidra med något nytt. Men när han äntligen öppnar käften så lyssnar alla. Bara för att höra på elegansen i hans språk. Ingen skriver bättre än Salinger, han hade totalt gehör och träffade alltid mitt i prick, darrade aldrig på manschetten. Salinger har varit med att forma mig. När jag nu hade landat under solen på semester utan Roy Jacobsen i bagaget kom Salinger och räddade mig, i nöden om man skal vara kvick. Jag hade hans ”Nine Stories” i ryggsäcken sedan länge, min livlina när jag plötsligt kunde behöva mental tröst. Salinger skal avnjutas
som rökt whisky, sippas, sida efter sida skal sakta vändas. Dessutom köpte jag en turistbok om Montenegro i ett gatustånd. Jag valde den tyska utgåvan eftersom min tyska minst sagt bara blir rostigare och rostigare. Men jag fick mig några goda skratt när jag läste, om inte översättaren var lika rostig som
jag så var redigeraren det. Här gällde det att hänga med i svängarna. Författaren hoppade mellan teman så det stod härliga till och ibland fick jag leta efter både subjekt och predikat utan att finna ett spår av dem. Men snygga bilder hade de fått tag i, det måste sägas, Montenegro är ett oerhört vackert land.  

 Det natursköna Montenegro.

 

2014-09-27. Något lika trevligt varje gång det händer, kanske ett av de största ögonblicken på resan, är när man blir kroppsvisiterad i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Men det gäller att vara på hugget, vara förutseende nog att hamna i rätt kö, i kön där den snyggaste kvinnliga säkerhetsvakten arbetar. När kön efter konstens alla regler är vald kommer nästa strategiska manipulation. Man måste säkra att det piper i kroppsscannern som man i turordning kliver in genom. Här finns det många trix att ta till, ett av de enklaste är ju att inte ta av sig livremmen. Jag använder emellertid inga såna fula konster, behöver inte det, mina manipulationer är sedan länge sofistikerat inkorporerade i mitt eget väsen i ordets rätta bemärkning. Jag har ett guldhalsband runt halsen med min giftering hängande i, och i vänstra axeln sitter en stålmärla inopererad sedan fem år tillbaka när jag bröt nämnda axel under en stenhård pingismatch mot Kjell Ericsson ute i garaget. Guldhalsbandet, ringen och stålmärlan sviker mig aldrig. Varje gång jag traskar genom en scanner piper den som om den hade fått tuppjuck. Så även den här gången och jag vinkas bort till den uniformerade skönheten som står beredd med handscannern vilande som en batong i ena handflatan. Den här gången tog hon extra lång tid på sig, undersökte mig noggrant från topp till tå inte bara en, utan två gånger, den andra gången minutiöst metodiskt. Det var givetvis helt underbart att känna hennes plasthandskade händer flyga över min kropp. Det var ju uppenbart varför det skedde. Jag menar hur många femtioåriga stakmonster som avverkar Vasaloppet på fem timmar och med musklerna spelande under den italienska skjortan träffar hon på i sitt jobb? Det kan ju inte höra till vanligheterna precis. Så när hon fick chansen tog hon den, ingen kan ju klandra henne för det, i alla fall inte jag. Det värsta med hela episoden var dock att jag blev så högmodig att jag glömde att gå in i bokhandeln innan vi bordade flyget. Planen hade varit att köpa upp mig på Roy Jacobsens senast roman som i somras äntligen kom ut i pocket. Det var en generaltabbe olikt mig att begå. Jag får skylla på det motsatta könet, när fansen tränger på är det svårt att hålla fokus.

 

2014-09-24. Plötsligt stod hon där igen, den här gången iklädd en elegant skinnjacka som skydd mot den annalkande kvällskylan. Hon var femtio nu och ännu vackrare än jag kunde minnas. Åldern hade fått hennes ansikte att mogna, gett hela hennes väsen en elegans som alltid hade funnits där, men som nu kunde blomma ut i total skönhet. Det var länge sedan jag hade tänkt på henne och när hon plötsligt stod
där blev jag helt paralyserad, betagen ända in i min själs innersta atomer. Hon såg mig inte fast hon ibland svepte med blicken åt mitt håll. Jag kände igen den där rastlösheten i hennes vackra bruna rådjursögon, den hade hon haft då jag träffade henne för trettiofem år sedan i Italien först och sedan i Tyskland och den klädde henne lika fint nu som då. I vimlet av människor försvann hon till sist utan att jag fick klart för mig hur det kunde gå till och den där sökande oron kom tillbaka i mig, den där oron som bara kan botas med att allt bara faller på sin rätta plats runt mig, eller i nödfall med whisky. I nästa
ögonblick såg hon mig och undrande höll hon min blick. Jag blev alldeles lamslagen, sjönk som en drunknad tillbaka i tiden till när vi var unga och möttes och just som livets alla vedermödor och den där inneboende oron och längtan till något stort började lösas upp inne i min förstenade själ, just som
mitt liv skulle bli meningsfullt igen och allt hänga ihop vaknade jag brutalt. Jag stirrade ut i mörkret. Det hade börjat ljusna utanför fönstret. Jag såg på klockan, den var sex och skulle ringa om en kvart. Jag la tillbaka huvudet på kudden och försökte frambringa hennes blick på nytt. Den var där fortfarande,
undersökande och frågande. Jag svängde benen över sängkanten och klev upp. När alarmet började tjuta i min byxficka stod jag redan på köket och rörde i en kastrull med havregrynsgröt. Jag höjde handryggen till ögonen när jag började grina.   

 

2014-09-21. Jag tycker ju att jag borde slippa administrera hela kedjan av min bokproduktion själv. Jag tycker att jag kunde få koncentrera mig om att enbart skriva och så kunde några andra stå för marknadsföring, tryckande och försäljning. Inte för att jag har känt mig obekväm i också de rollerna, men
resultatet blir gärna lite futtigt, försäljningen blygsam. De flesta som läser mig tycker jag är en sensation, och då borde fundamentet vara närvarande för en stor national lansering. Jag är tillräckligt bra för det. Därför har jag det senaste året arbetat med att få ett kontrakt med ett stort bokförlag. Det har
gått käpprätt åt helvete. Det är och förblir en gåta jag inte hittar svaret på. Mitt nya manus ”S.K.U.N.K.” når inte in i böckernas maktkorridorer. Varför är inte lektörer och förläggare öppna för nyheter, hur kan man bli så förblindad att man inte längre vet sitt eget bästa? Det är svårt att förstå. En förklaring
skulle ju kunna vara att jag inte är tillräckligt bra. Men det faller ju på sin egen orimlighet, ha ha.

 

2014-09-20. Från det ena till det andra. Från månadsvis med tung mängdträning i veckorna och så race i helgerna till rena rama vilohemmet. Jag la alltså orienteringsskorna på hyllan och fötterna på fotpallen. Jag satte mig på verandan och rullade tummarna. Jag tog ett glas whisky mitt i veckan, tömde en
sejdel öl. Ganska misslyckat faktiskt. Man måste träna för att bli törstig. Och man måste vara törstig för att det ska smaka gott att dricka. Middag lagade jag också, flera kvällar i rad. Potatismos den ena eftermiddagen, spagetti och köttfärssås den andra. Och påtas skulle det i trädgården, grävas skulle det i
landet. Årets hallonbuskar klipptes av och kastades på den med stenar ringkantade eldstaden. Jordgubbsplantorna ansades efter konstens alla regler.

Men innan allt detta alltså. Dagen efter sprinten på veteranmästerskapet i orientering åkte jag in till Norsk
Idrottsmedicin i Oslo och skar upp hälsenan på nytt. Ingreppet i fjol flyttade bara problemet till den andra sidan av senan. Min stora svaghet det där, att senhinnan envisas med att skapa friktion med senan vid belastning. Det går att leva med, men min erfarenhet är att det är bäst att skära, och det så tidigt
som det bara är möjligt. Och mycket riktigt, efter bara några dagar visste jag att det hade varit ett bra beslut. Det var en befrielse att kunna gå oberört, att slippa tänka att det är något som inte stämmer där inne, något som bara blir värre och värre för var dag som går. Efter tio dagar tog jag stygnen. Efter elva
dagar, i går alltså, sprang jag två kilometer. Och hur kändes det då? Jo, som att vara en kalv ute på grönbete. Jag dansade fram, sparkade bakut av ren och skär glädje. Foten var fantastisk, smärtorna puts väck. Och benen lätta som fjädrar. Två veckors vila hade verkligen gjort susen. Ge mig en startpistol och
jag hade skenat iväg, ge mig ett skidspår och jag hade åkt som en furie. 

2014-09-07. Veteranmästerskapet i Norge sprint. Tävlingarna flyttade nu ner i dalen på ett område för ett vägmuseum. Jögge startade tidigt och kom i mål på en stark tid. Det kändes bra, benen var överraskande lätta efter två dagars kutande och skadorna var om inte obefintliga, så moderat enerverande. Det gick bra, jag drog till där jag kunde och lugnade ner mig när det behövdes. Men jag torskade ånyo mot Jörgen Mårtennson, blev två 45 sekunder efter. Det får duga.

2014-09-06. Veteranästerskapet i Norge långdistans. En smula revanchsugen sprang jag till start efter en god natts sömn. Första kontrollen satt som den skulle men jag missade andra en dryg minut. Det var uppförsbacke och svårt men jag nosade mig fram utan att förlora alltför mycket tid. Sedan gick det bra. Springa i långa mossar uppe i fjället har aldrig varit min melodi men jag tuggade på ganska bra. Jörgen Mårtensson vann överlägset, tre minuter före Audun Strandlie. Jag var en halvminut efter Audun och blev trea.

Audun Strandli, Jörgen Mårtensson, Leif Eriksson.

2014-09-05. Veteranästerskapet i Norge mellandistans Skeikampen. Hur kändes det att springa till start? Jo, att det är inte det lättaste att koncentrera sig en fredagkväll efter en lång arbetsvecka. Och mycket riktigt, mina farhågor besannades. Jag öste på till första kontrollen med kvällssolen i fejan och stod plötsligt på andra sidan åskammen och försökte få kartan att stämma med terrängen runt mig. Jag gjorde det bra. Jag stod tillräckligt länge. Sedan vinkalde jag upp till skärmen. Men mot trean var det ändå värre. Efter stigen vek jag av efter sluttningen men när jag dök ner i sänkan satt det ingen kontroll där. Efter fem minuter läste jag in mig och skrek högt. Man skulle passera två stigar och jag hade stannat och börjat leta redan efter den första. Dagen var förstörd. Jag blev sjua. Jag dränkte sorgerna med varm korv och pilsner.

2014-08-30-31. Distriktsmästerskap för Buskerud, Telemark och Vestfold. Och vi åker till Notodden och Bø, ett orienteringens eldorado, vacker natur. Mästerskapet är indelat i 10-årsklasser. Vilket betyder att jag som H 55:a måste klassa ner mig till smågrabbarna i H 50 för att få min medalj. Och smågrabbarna var fortfarande smågrabbar. Jag vinner före Gjermund Røren och Svein Erik Søgård, som jag kommer ikapp ute på banan. Banan var mästerlig, korta intensiva sträckor varvade med långsträckor där det gällde att trycka på och slicka sträcket. Och så en ögla på slutet på den bästa åsen. Äntligen en banläggare med kunskap och fantasi. Och som gjort för mig. Jag startar bra och kontrollerat. Gör visserligen ett parallellfel på två bäckar vid tionde men reder upp situationen i sista liten. När jag kommer ifatt Søgård springer jag taktiskt på hans rygg in i mål. Efter segern är jag rena divan. Jag firar med kaffe och våffla och slänger gliringar till smågrabbarna. Årets nionde seger.

På söndagens stafett ställer Modum upp med trion David Løver, Leif Eriksson och Sigurd Rønning. De två bästa Kongsberglagen är överlägsna men där bakom nosar vi på bronset. Sigurd får en bom innan publikkontrollen och vi blir sexa i Buskerud. Men dagen är historisk. På andralaget springer min son Kaspar Lilja: Han slår mig för första gången i livet. Vas ska man säga? Att det var på tiden?

2014-08-24. Ringerike 2-dagers långdistans. Nu var det min tur att starta efter Jögge men det hjälpte ju inte särskilt mycket. Jag sprang bra men banan var något av det märkligaste jag har upplevt, bara att kuta. Jögge slog mig på varenda en av de sju första sträckorna och vid den sjunde kontrollen var jag tre minuter efter, utan bommar, i den tungsprungna terängen. Men upp till åttan tog jag igen en minut och kunde hålla honom stången sedan in till målet. Jag blev åter igen tvåa, två minuter efter. Men det får duga det, inte många som hade gjort det bättre i H 55. Men för vilken gång i ordningen betalar min klubb 130 NOK för en start i orienteringsidyllen Norge och får en produkt som är helt usel, banor kliniskt befriade från alla former av intelligens och fantasi? Jag bara undrar.

2014-08-23. Ringerike 2-dagers, mellandistans. Ringkollen utanför Hønefoss är som ett andra hem för mig eftersom jag hela vintern åker skidor där. Därför var det extra kul att kunna tävla där i orientering. Sommaren var definitivt över nu och dagen bjöd på ostadigt väder. Jag valde supertröja och de vanliga hela läsglasögonen, inga bra val. Det kom en skur innan start men det var inte så kallt som fruktat. Och när jag saktade in i den branta backen ner mot andra immade brillorna igen på nolltid. Jag sprang med glasögonen i handen en stund och bommade både tredje och fjärde med varsin halvminut. Mer skulle inte till innan jag hade Jörgen Mårtensson i ryggen eftersom han bara startade två minuter efter mig. Jag försökte mig två gånger på konststycket att komma ifrån honom genom att ta annorlunda vägval men det var döfött. Jag blev tvåa, tre minuter efter.

2014-08-15. Myrbråten. Sista dagen på semestern för vaktmästare Eriksson. Jag byter olja på sittklipparen, går från klarhet till klarhet som mekaniker...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2014-08-14. Karlstad. Jag möter Bengt Djuvfeldt på parkeringen vid Skutberget. Han har tagit långlunch. Vi springer en runda ute på tallhedarna. Benke är lätt i benen och jag blytung. Efteråt badar vi Vänern, det är förvånansvärt vamt i vattnet och vi ligger nästan och glöter. Vi äter lunch i paviljongen. Sedan passerar jag gränsen med vattenflaskorna på cykeln fulla av sprit, nästan synd att jag inte blev kollad den här gången.

2014-08-13. Fogdö. Jag och farsan tömmer min nyss avlidna farbrors lägenhet på möbler. Sedan tar jag rullskidorna och skejtar ut till Björsund och tillbaka, dricker två flaskor Mer vid Granbecks vid Lundby. Det är sista kvällen hemma. Matsalen i det nerlagda i Thomasgymnasiet har blivit krog. Jag bjuder min syrra på middag där. Tre år åt jag lunch i den salen. Det är andra tider nu. Och det är jag glad för. Jag trivdes aldrig på gymnasiet. Jag sitter där och minns känslan av att vara burad inne och bara längta ut, längta till kvällen, längta till helgen, längta till sommarlovet.

2014-08-12. Mariefred. Lustigt nok hade de inte Åkersakvaviten Fenix på bolaget i Strängnäs. Så när jag tar en sjumils cykeltur förbi Länna, Kalkbro, Ulva, Åker, Mariefred och Stallarholmen besöker jag Systemet i Mariefred. Där har de Åkers. Men hur tar man hem en liter sprit på cykel? Jo man tömmer de båda vattenflaskorna man har, fyller dem med spriten och kastar glasflaskorna. Gäller bara att inte bli törstig på väg hem. Och vilket perfekt sätt att passera tullen på, om man nu som jag redan har för många liter vin i bilen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2014-08-11. Strängnäs. Regnar det så kan man ju alltid shoppa. Jag förärar Överskottslagret, Willys och Systembolaget ett besök. När regnet lättar sticker jag och Magnus Axelsson ut på rullskidor på Vansö. När jag har släppt av Mankan inne i Strängnäs efter rundan åker jag ännu ett varv ensam så det blir ett tretimmarspass. Det talar jag aldrig om för Mankan, vill ju inte knäcka reko killar som honom.

2014-08-10. Hjo tvådagars, långdistans. Efter tio timmars sömn i den bästa tänkbara av sängar, madrassen i min folkabuss, är jag klar att springa orientering. Men sviterna från sista etappen på O-ringen hänger i, jag orkar ingenting, tycker jag. Efter tre mindre bommar blir jag trea. Ulf Palmér vinner före Ulf Burman. Efteråt åker jag småvägarna genom Sörmland hem till Strängnäs. Vägen längs södra stranden av Hjälmaren kan man ju inte åka längre utan att minnas Plura Jonssons öden och äventyr när han på väg till en konstert i just Hjo stannar och badar vid Hjälmaresund och tappar bilnycklarna i vattnet, för att sedemera efter mycket om och men bli räddad av en dykare från Katrineholm som hittar nycklarna. Jag stannar vid Läppe och äter en glass och sitter där på en storl och skrattar åt Plura Jonsson. Kvällen är varm och vacker. Jag passerar Vingåker, Katrineholm, Flen och Malmköping. Jag kommer hem.

2014-08-09. Jag åker en väg jag aldrig åkt förut. Efter Kristinehamn tar jag av söderut ner mot Västergötland. Man bor ju där man bor och vissa vägsträckningar blir således onaturliga. Vid Gullspång tar jag en paus och parkerar vid campingen. Av tjejen i kiosken köper jag en kopp kaffe och så äter jag mitt medhavda kokta ägg och mina två mackor. Det ligger alltid en aura av semester på de där campingplatserna. Jag sitter och känner den känslan av frihet och sörplar mitt kaffe. Så börjar det regna och jag släntrar tillbaka till bilen. Klockan nio på kvällen når jag fram till tävlingsplatsen utanför Hjo. Jag kryper ner i sovsäcken.

2014-07-26. Köpenhamn håller bokstavligen på att smälta bort i värmen, asfalten mjuknar under skosulorna och hotellrummet är som en bastu det inte går att sova i. Vi har korsat Skåne västerut och passerat över Öresundsbron. Ungarna är på tivoli och jag och Sirpa glider runt längs gatorna. Krafterna är på väg tillbaka nu efter en tung gårdag präglad av tomma batterier och huvudvärk. Alla konstnärer av min kaliber har sina perioder, har de inte det? Jag har min röda period, köper en rosa dam-t-skjorta på Hard Rock Cafe, tre par skor på rea och så pricken över i:et, en röd sommarkavaj. Jag belönar mig efter en vällyckad vecka. När vi har kört ombord på färjan till Oslo klär jag mig i rött. Sirpa och Marita fnissar, Kaspar tror inte sina egna ögon och låtsas för några minuter att han inte känner mig. Vi sitter på soldäck sedan med drinkar i händerna och ser Köpenhamn försvinna i fjärran. Det är alltid likadant, lika roligt som det är att åka bort, lika roligt är det att komma hem igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Konstnären i hans röda period på väg hem från slagmarkerna.

2014-07-24. O-ringen etapp 5, Ravlunda utanför Brösarp. Och under sker ju som oftast inte. Jag värmer upp länge och så står vi där ute på ängen allihop som har krigat mot varann i fyra dagar. Glada vänners lag skulle man kunna kalla det, samling vid pumpen, rivaliseringen är obefintlig, i alla fall tills startskottet går. Jag är blytung i löpningen men startar bra. In mot tredje är Sixten ifatt förtio sekunder men han seglar iväg åt vänster, bara för att dyka upp några minuter senare ute på hygget. Jag följer bakom hans rygg men känner att jag inte har något att komma med och när han överraskande går rakt på till sjätte springer jag runt som planerat. Men ute på grusvägen stumnar jag fullständigt, solen steker mot hjässan och löpssteget ramlar ihop, stannar av. När jag kommer in i bokskogen är Sixten bortflugen och jag gör ett parallellfel, går upp i fel sänka. Jag är så sliten att jag inte klarar att tänka längre, bommar två minuter. Och springer iväg mot nästa helt utan fokus, vet inte om jag är till höger eller vänster till slut och bommar två minuter till. När jag även bommar på nian är goda råd dyra. Hur många minuter hade jag ner til sjätte plats? Vem var det? Hur kul hade det varit att få Sören Jonsson i hasorna, eller Roffe Wikström? Jag tar mig samman, motstår frestelsen att titta mig över axeln. Det är hårt mentalt. Och banan verkar aldrig ta slut. Jag klarar femteplatsen. Christer Skoog har vunnit, före Janne Nordin och Lasse Lönnkvist. Sixten Westlund fyra. Jag tar av mig hatten. Allt är hopknutet. Vädret, terrängen, banorna, kartorna, Skåne. Best games ever.

2014-07-23. O-ringen etapp 4 på Ryssberget vid Sölvesborg. Äntligen är benen lätta, jag känner det när jag springer till start, hälsenan är underbar, höften trilskas bara när jag drar på, men benen, superlätta som i gamla dagar. Innan start skojar jag med ryssen som startar en minut efter mig, jag vill inte se honom i skogen och han lovar att inte komma ikapp. Sedan sticker jag iväg. Jag var noga förberedd, hade studerat den gamla kartan, men jag kunde inte drömma om att det skulle bli så svårt som det blev. Kanske den svåraste öppningen på ett orienteringslopp som jag har varit med om. Kortsträcka till första, jag säkrar längs stigen till hustomten och tassar upp i stenskravlet perfekt, snubblar direkt över skärmen. Till andra håller jag höger, studsar ner på den lilla stigen och tar branten bakifrån. Tredje är idiotsvår, jag slickar sträcket och läser kartan intensivt, passerar stigen, slinker mellan stenarna, forcerar grönområdet, håller riktningen, ser en kontroll, tar ett kartstopp och läser den in, tassar vidare och stämplar. Tar några höjdkurvor och ut på slätan, träffar den lilla stigförgreningen perfekt och siktar in mot grönområdet. Men när jag kommer till stenen hänger ingen skärm där, jag tassar ner till nästa sten. Yes. Fast jag har bommat några sekunder nu tar jag ledningen ifrån Lasse Lönnkvist, programenligt, den snubben har ju aldrig kunnat orientera, eller hur? Två nya idiotsvåra sträckor väntar, kartan är helt besudlad av detaljer. Jag förenklar, går upp ett par kurvor och rundar sänkan med detaljerna. Tove Alexandersson kommer farande och jag biter mig fast fem meter bakom henne, får en kick av att orka hänga med. När hon stämplar läser jag in kontrollen ögonblickligen och glider elegant ner till min. Upp så längs kanten med branterna på, över stigen och över stenskravlet. Den lilla höjden kommer emot mig som den ska, läser in både branten och sänkan, banan är underbar och kartan perfekt. Jag lättar över höjdryggen och dyker rakt ner i skärmen. Sedan byter banan skepnad, ett långsträck uppför ställer enorma fysiska krav, det går att springa runt höger på stig men jag känner att jag blir slaktad på så lång stiglöpning så jag slickar sträcket, går när det är som brantast men jag krigar, hittar inga bra stråk genom hygget fast jag startat sent men jag krigar. Uppe vid kontrollen på åsens topp är jag helt färdig, men jag har behållt ledningen. Fast det har kostat, jag får inte tillbaka kicket i löpningen fast det går utför, jag är helt slut. Tar åttan och mot nian kommer första blackouten. Jag minns plötsligt inte om jag har hoppat över en eller två stenmurar. Men jag läser mig in, bara för att få en ny blackout, jag står två meter från kontrollen men ser den inte, står där som ett fån och stirrar tills plötsligt synen klarnar. Släpper på i nerförsbacken till tian och leder nu med en hel minut, men mot elvan slår det slint igen, skogen är öppen och man ser flera mil men jag ser inte den förbannade foderkrubban, blir till slut så osäker att jag går ner en höjdkurva men då blir plötsligt skärmen synlig och jag måste tugga mig upp den samma stigningen igen, bommar alltså några sekunder och förlorar här etappsegern. Christer Skoog springer som ett jehu i den öppna bokskogen och passerar mig med två sekunder ner till näst sista. I mål är jag nio sekunder bak. Löken är trea. Sixten har bommat så mycket att jag passerar honom i sammandraget. Jag är fyra nu. Men när vi efteråt äter middag på torget i Sölvesborg känner jag att jag har bränt mitt krut, jag är helt färdig, har inte bommat på fyra dagar och löpningen har varit en plåga hela vägen. Ett under ska till om jag ska kunna matcha mina konkurrenter på jaktstarten.

2014-07-22. O-ringen vilodag. Och precis som cyklisterna i Tour de France som alltid tränar på vilodagen för att inte stelna till gick vi ut i Stenshuvud nationalpark redan på förmiddagen. Från utsikten såg vi ett glittrande hav med Bornholm i fjärran och Hanö i nord mot blekingekusten. Sedan köpte vi keramik , kaffekoppar stora som baljor för kommande söndagsmornar när vi ska minnas den här alldeles speciella varma sommaren. På eftermiddagen kör vi in till Åhus där vi besöker spritfabriken Absolut och äter middag. Vi stannar till på O-ringentorget. Hettan ligger som kokande olja över de skånska sädesfälten när vi åker hem i kvällningen. Skördetröskorna har letat sig ut på åkrarna och går där som betande bisonoxar med en dammsky bakom sig i det gula ljuset. Rovfåglarna hänger som i osynliga trådar i den heta luften och väntar tålmodigt på att få syn på en rörelse. Efter Kivik tittar jag in mot gården Ulf Lundell har bosatt sig på, granne med Klas Östergren. Jag tänker på hur han sitter där inne i sitt självvalda fängelse och skriver de bästa textrader som har skrivits på svenska, i låtar som ”Coco” kanske, eller ”Gammal nog”, textrader som har bränt sig in i min själ för alltid, som ”gammal nog att ta ännu en dans på dessa avdukade bord”. Det är det O-ringen handlar om för mig, att dansa, och det med alla de namn som jag har tävlat mot i fyrtiofem år nu, några kommer, några går, många förblir.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På toppen av Stenshuvud.

2014-07-21. O-ringen etapp 3 vid Friseboda. Vilket Femdagars det var, vilka bra områden, vilken variation, och vilka bra banor. När vi kom ut til kusten och skulle springa mellandistans i svår gropterräng visste jag att jag hade min chans. Mina konkurrenter var bevisligen konditionsstarkare löpare och skulle jag kunna ta dem var det med mitt specialvapen, min snabbet i ben och tanke när det handlade om svår medeldistans. Kanske var det vinden från havet eller kanske var det skuggan i tallskogen men jag kände aldrig värmen den här dagen. Men antagligen var det den intensiva kartläsningen som trängde bort alla andra tankar än just här och nu. Jag tog kommandot över kartan direkt och spikade första. Vid fjärde låg jag tvåa. Den gamla dubbla världsmästaren Petter Thoresen sa en gång att alla lopp har en kris nånstans och det är sättet man hanterar den krisen som avgör hela saken. Min kris kom plötsligt vid den femte kontrollen. Trots intensiv kartläsning får jag för mig att punkthöjden skulle ligga uppe på en flack skogklädd ås. När jag ser backen upp till något som skulle kunna vara den där åsen ringer varningssignalerna. Avståndet känns långt och i ögonvrån till vänster ser jag en flack skogklädd grop. Jag tvärnitar och står fastspikad i sanden. Plötsligt ser jag lutningssträcken på kartan och att åsen är en grop. Jag svänger nittio grader till vänster och där bakom tallarna lyser kontrollen. Det höll på att gå illa men jag begränsade tidsförlusten avsevärt och ramlade bara ner till sjätte plats. Resten av banan gick bra, jag sprang säkert och utnyttjade stigarna maximalt. Janne Nordin vann igen och Christer Skoog fortsatte att överraska som tvåa, Lasse Lönnkvist var trea och jag fyra. I sammandraget passerade jag Rolf Wickström och Ulf Palmér och var nu femma. Hemma på Eternellgården fick vi en guidad visning av husbonden Peters bikupor efter middagen. Inte så farliga som man kan tro de där bina, vi klappade de försiktigt över ryggarna med våra pekfingrar.

2014-07-20. O-ringen etapp 2 i Vånga. Samma mål som dagen innan, samma pressande värme. Jag startade i andra startgrupp och var helt klart mer taggad än dagen innan. Osäkerheten var bytt mot attack och kroppen kändes bättre, hälsenan var sensationellt bra men höften värkte och svek mig när jag tog i. Första kontrollen satt precis där den skulle och på långsträckan mot andra försökte jag ligga på. Men jag blev trött och var tvungen att slå av på farten. Loppet blev ren terror, det var fruktansvärt varmt och jag var fruktansvärt trött, men varenda gång som jag var illa ute lyckades jag skärpa mig i sista ögonblicket och hålla ihop orienteringen. Jag blev elva på etappen och avancerade till sjua sammanlagt, passerade en okänd finne i resultatlistan. Christer Skoog vann på en supertid och också karlstadborna Sixten Westlund och Rolf Wikström imponerade med starka lopp. Att Janne Nordin och Lasse Lönnkvist också var med var ju därimot ingen överraskning. Efteråt badade vi i havet och lekte som små barn i de väldiga vågorna som brisen skapade.

2014-07-20. O-ringen etapp 1 i Vånga. Vi startar tidigt och åker från gården redan kvart i sju. Det är så tidigt att himlen inte ännu är blå, täcks av nattens fuktighet som har samlat sig i låga moln. Men redan efter Kristianstad är molnen bortsopade och solen grillar de vajande sädesfälten. Jag springer till start tidigt, vill ha god tid. Jag är mycket osäker på vad som kommer att hända. Det känns som om jag står på tröskeln till det okända och det gör mig spänd och en smula nervös. Skadorna gör sig påminda när jag joggar mot starten, hälsenan är stelare än fruktat och höftledsböjaren hugger för varje steg jag tar. Jag kan gissa att de flesta hade kastat in handduken om de hade haft det som jag, men jag bar en förhoppning om att det skulle ge med sig när jag fick upp ångan ute i skogen. Det svåra var att styra bort tankarna från smärta och löpsform till just orientering och kartläsning. För det var nu det gällde, det var detta jag hade haft i tankarna hela vintern och våren, jag kan erkänna det. Det var rakt uppför till första kontrollen. Jag fick mjölksyra direkt i låren och jag haltade med båda benen och det uppvägde liksom löpningen. Jag var noggrann och spikade första men var givetvis redan långt efter de bästa, på 39:e plats. Till tvåan var det en långsträcka uppför, det värsta som kunde ske, egentligen, men smärtorna försvann som genom ett trollslag när jag blev ordentligt varm och jag lirkade mig fram i fina stråk och spikade kontrollen. Nu var jag plötsligt med i leken igen och när banan så erbjöd ett par kortsträckor och en längre sträcka nerför fick jag fart på benen. Vid den sjunde kontrollen var jag fyra. När uppförsbackarna började igen tröttnade jag markant, fick kämpa för att hålla mig springande. Det var fruktansvärt varmt och banan stenhård, kuperad terränglöpning utan chans att vila sig det minsta. Jag sprang en onödig omväg till sista runt en avspärrning men bommade annars inte en meter. För mig var det en sensation att jag blev åtta. Osäkerheten byttes till vittring. Sixten Westlund vann etappen ynka tre sekunder före Lasse Lönnkvist och Janne Nordin. Hårda killar att springa.

2014-07-19. O-ringen dan före dan. Efter en sen frukost på Åsas och Anders altan korsar vi Skåne på tvären. Centralorten är placerad på regementsområdet vid Norra Åsum. Över parkeringsplatsen och O-ringentorget dallrar värmen och dammet yr. Vi hämtar nummerlapper och fyndar i sportstältet, äter en pizza. Senare på eftermiddagen flyttar vi in i skånelängan på Eternellgården utanför Kivik, där vägen går ner till nationalparken Stenshuvud, som på skånska tydligen heter Stenshuvud, med betoning på hu. Jag slaktar trettio flugor inne i den trettiogradiga lägenheten och vi ställer upp alla befintliga dörrar och fönster för att vädra utan att det hjälper särskilt mycket. Sirpa och jag går en tur ner i nationalparken för att se oss om, vi badar i havet, vattnet är ljummet. När den värsta hettan ger med sig och solen sjunker bakom träden kyler vi oss med ett par ölflaskor från kylskåpet som har hunnit bli hyfsat kalla.

2014-07-18. O-ringen minus 2 dagar. Så står jag där ute på gårdstunet igen och packar in väskor i bilen. Pappa lärde mig det där, hur man bygger upp packningen från botten, fundamentet måste vara stabilt, halva jobbet gjort då. Och vi åker iväg, fulla av förväntan, på allt, på vad som kommer att hända, hur det ska bli, hur det ska gå. Alla upplevelser ligger liksom och väntar på att bli verklighet. På flygplatsen hämtar vi Marita som landar från Frankrike och tillför ytterligare en väska till det redan välfyllda bagageutrymmet. Men det går, allting går, och när vi passerat gränsen och Marita har berättat färdigt om hennes öden och äventyr och de svenska vägarna inbjuder till fart lägger jag mig i 140 knyck och forsar vägvinnande genom den svenska sommaren i vänsterfilen. Men jag är inte värst, då och då kommer några raketer upp i arschlet och vill förbi, rena rama autobahn, nu för tiden, de svenska vägarna. Jag skickar ett sms till Anders och berättar att allt går som planerat, vi beräknar vara framme i sexsnåret. Vi äter utanför Uddevalla och det tätnar genom Göteborg men så får vi upp farten igen genom Halland och till slut dyker den upp i fjärran, Hallandsåsen. Just innan åsen tar vi av åt höger in till Båstad. Jag stannar på gruset utanför Anders och Åsa Borg och ser på klockan. 18.00, jag är en exakt jävel. Med en flaska kall öl i handen sitter jag så på Anders trädgårdsbänk och minns svunna tider när vi sprang mot varandra. Anders sköter grillen och jag sitter där och bara njuter av att vara just här och just nu. Efter maten går vi en kvällspromenad ner till havet, dröjer där en halvtimme för att se solen gå ner. Tjugoen och trettiåtta, säger Anders på bred skånska. Det slår jag vad om. Tjugoen och förtitre, säger jag och kisar ut mot Laholmsbukten. När klockan slår trettioåtta doppar solskivan sina första tår i vattnet, exakt förtitre försvinner den bakom horisonten. Jag har en exakt dag. Innan vi lägger oss och medan vi tömmer det sista glaset rödvin ringer Anders till Janne Nilsson, banläggare på sista etappen. Det är Leffe, säger jag. Tjena Leffe, säger Janne. Om jag ligger ihop med ”Löken” på sista etappen, vad är ditt råd? frågar jag. Damma som ett svin, skrattar Janne, bara kör rakt genom grönområdena.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I väntan på solnedgången. Anders Borg och Leif Eriksson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solnedgång i Laholmsbukten.

2014-07-12. Sommar i pradiset Myrbråten. När jag inte orkar träna längre och heller inte bör göra det går jag ut i skogen och hör och häpna plockar hjortron. Det är jordens hjortronår. Bara fem minuter från mitt hus plockar jag en liter som jag sedan kokar sylt av. Och efter att ha målat garaget myser jag på altanen efteråt. Bordet är dukat. Grillen osar. Den första ölen har släckt törsten och det första glaset rödvin han blommat inne i skallen. Tjejerna har varit ute och tränat och kommer nyduschade till middagen. Kvällsbrisen svalkar och humlen spänner blå över oss.

2014-07-11. Fast jag är helt slut kör jag tolv femhundrametersintervaller med Tommy på Kilemoen. Det går tämligen uselt. Springer mycket långsammare än för några veckor sedan. Exprimentet att komma i form till O-ringen håller verkligen på att kapsejsa. Det högra benet hänger inte med i svängarna och jag kommer ofta inte under två minuter.

2014-07-08. Årets kollaps är ett faktum. Jag kände redan dagen innan att jag började bli sliten efter två veckor med mycket träning. Plötsligt var kroppen helt tom, jag hade ingenting att komma med. Dessutom började höger höft att krångla. Jag slet mig runt en mil och fick kämpa för att orka hålla typ sju minuter på km. Varenda gång jag skulle ta i svek det högra benet mig. Jag hade bara lust att lägga mig ner i blåbärsriset och vänta på bättre tider.

Jag läste David Lagercrantz bok om Zlatan Ibrahimovic, "Jag är Zlatan". Stilistiskt är boken talspråkspräglad, det vill säga att man hör Zltatan berätta in i en mikrofon och författaren har sedan redigerat texten så det ska bli läsbart. Och det funkar utmärkt. Jag hör Zlatans skånska dialekt när jag läser. Bokens styrka ligger självfallet i storyn, i askungesagan om hur en utdömt värsting kunde bli landets idrottshjälte nummer en. Och Zlatan imponerar, hans järnvilja är otvivelaktig och hans mod att gå sina egna vägar förde till en idrottsman av yppersta kaliber som vågar vara oberäknelig på ett sätt som fotbollen aldrig har sett maken till. Så mycket Zlatan kan lära oss.                                                                             

Och jag läste den norska journalisten Petter Fiskum Myhrs bok om Bob Dylan, "Jeg er en annen". Bokens första del jämför Bob Dylan med andra kulturella storheten och pekar på olika likheter, bland annat förmågan att alltid transformera det egna jaget in i nya roller och aldrig fastna, alltid vara nyskapande. Det är en intressant vinkling, kanske lite haltande, men jämförelserna har ett poäng. Han kallar också Dylan för profet, en som tar historien med sig vidare in i dagens skapande samtidigt som han siktar mot framtiden. Också ett fint poäng, tycker jag. Men bokens största förtjänst är ett mödosamt sammansatt register över alla Dylans låtar, en guldgruva att leta i samtidigt som man lyssnar.

Och jag läste Jonas Karlssons "Den perfekte vännen". Och jag chockas av att Sverige äntligen har fått en ny stor författare. Novellsamlingen är alldeles utsökt, med långnovellen "Rummet" som absoluta höjdpunkt. Jag njuter av hans stilistiska finesser och perfekta gehör. Jag bugar mig i sanden och väntar på nästa bok. Detta är mästerligt.

En av mina idoler är ju annars norske Per Pettersson. Nu läste jag "Til Sibir", som jag passande köpte på flygplatsen när jag var i Ryssland. Och Pettersson gör dig aldrig besviken, hans prosa är underbar, flytande, exakt och lagom sparsmakad. Dock ställer jag mig frågande till bokens innehåll den här gången. Historien om två syskons uppväxt i Danmark före, under och efter Andra världskriget är föga engagerande. Det är som om jag har hört det förut och jag väntar hela tiden på att något ska hända, att historien ska spinna igång. Istället dör den bara ut, som en våg mot stranden.

En spännande figur i psykologins historia är ju Erik Homburger Erikson, skaparen av indelningen av livets faser och begreppet identitet. Eriksons liv visar sig i Lawrence J. Friedmans biografi "Identity´s architect" vara minst lika omvälvande som Zlatans. Hans föds av en danska och växer upp med okänd far. Efter en flytt till Tyskland får Han efternamnet Homburger efter styvfaren, en läkare i Karlsruhe. Efter några sökande vandringsår i Mellan-Europa som har oerhörda likheter med mitt eget liv landar han i Wien där han lär sig psykoanalys av Anna Freud. Men det är först när familjen flyr till USA och han tar efternamnet Erikson som karriären tar fart. Han är otroligt anpassningsbar och äregirig och skriver mästerverket "Childhood and Society", en bok som revolutionerar tankegången om människans utveckling och går på så sätt in i historieböckerna. Och receptet kan vi ju vid det här laget, gå din egen väg och våga lita på att du har rätt. Det vill säga om du har rätt...

Så läste jag Fredrik Backmans "En man som heter Ove". Det är ju inte var dag som Sverige kan stoltsera med en ny komiker på den litterära scenen. Och boken är verkligen rolig, träffsäker. Alla har vi väl träffat Ove, en man med stort hjärta innerst inne men så totalt befriad från social intelligens at han får hela världen mot sig. Det svåra med att vara rolig är ju att vara det i längden. Och efter hundra sidor är jag nöjd. Efter två hundra är jag uttråkad.

2014-07-06. Spiken sattes i kistan för årets träningsvecka. Åkte fyra mil klassiska rullskidor i vackert sommarväder. Summa summarum 16 timmar träning den här veckan. Och fortfarande pigg i kroppen. 

2014-07-05. Nästa man ut att hjälpa till med att vässa min form var Gjermund Røren. Han hämtade mig klockan tio och så cyklade vi in i Holleia, skogsområdet norr om Myrbråten. Efter en dryg timme med uppförsbackar slutade vägen och jag var i jungfrulig terräng där jag aldrig varit förr. Vi bytte skor och sprang upp till Grønknuten, 681 m.ö.h, och fortsatte sedan till Rudskollen, 712 m.ö.h., Holleias högsta topp. En timma och femtio minuter cykling och 1.40 löpning. Jag är ostoppbar. Dryga tretton timmars träning den här veckan. Och då är det en dag kvar...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kungen av Hollei. Foto: Gjermund Røren.

2014-07-04. Efter att vi hade rott O-festivalen i hamn bestämde jag mig för att en vecka med mängdträning kunde vara på sin plats. Måndagen den sista juni cyklade jag fem mil och styrketränade en halvtimme. Tisdagen första juli skejtade jag 27 km på rullskidor och onsdagen förlängde jag tisdagens runda med ytterligare 13 km så jag fick fyra mil. Torsdag cyklade jag åter till jobbet och hem igen och jobbade genom benen efteråt i mitt privata styrketräningsrum. Idag beställde jag intervaller med Tommy Olsen, tio femhundrameters på 1.54, den sista på 1.48. Sedan la den jävla gringon Olsen på två extra, inte för att jävlas, utan för att det bara var två veckor kvar till O-ringen.

2014-06-29. Krutröken la sig efter årets O-festival på Norefjell. Och jag står väl där med ännu en fjäder i hatten. Det kändes så. Jag var banläggare på lördagen och nästan tretusen orienterare sprang mina banor. Och allt funkade, inga fel uppdagades. Känns skönt sånt, att felen uteblir. Annars känns det mest som att skiten äntligen är över. Plikt och starka känslor av eufori hörer ju inte precis ihop. Och det var ett pliktuppdrag som jag hade tagit på mig. Det sista hoppas jag. Livet är för kort för att slösas bort på sysslor man egentligen inte gillar. Men en fjäder i hatten är en fjäder i hatten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Banläggaren och en av hans kontroller.

2014-06-26. Så ska en slipsten dras. Semestern är vaktmästarens högtid. Allehanda göromål som har väntat på att åtgärdas betas av ett efter ett. Jag gick ut stenhårt, började med att skura soptunnan. Och det är ju ingen syssla för veklingar. Men i år slapp jag i alla fall likmaskarna, som ifjol krälade omkring på bottnen. Men lukten är ju aldrig någon höjdare, en gammal påse räkskal är ju ingenting i jämförelse. Av bara farten fortsatte jag skura terassen fri från olika attacker av mögel, svamp och fågelskit. Staketet ska omsider målas och golvplankorna oljas. Sedan kom turen till badrumsgolvet där vinterns skit länge nog nu har lyst brundaskigt i forgarna mellan stenplattorna. Klorin gjorde susen nu när stanken redan satt i mina näsborrar och ingenting kunde bli värre. Fördelen är ju också att man inte behöver ett glas whisky för att landa kvällen, man är redan snurrig i skallen som det är. En annan vaktmästarklassiker är ju att rensa filtren i vattenslangen till tvättmaskinen där mikroskopiska sandkorn från brunnen har fastnat och hindrar vattentillströmningen. Efter en runda på knä i grönsakslandet där ogräset frodas kan jag äntligen ta en kaffepaus med gott samvete. Mörka moln närmar sig från väster. Men ännu skiner solen. Jag lyssnar på De Lillos och läser Maxim Gorkij.

2014-06-25. O-festivalen er Norges största orienteringstävling. Jag är banläggare andra dagen. Hela dagen både igår och idag tillbringades på Norefjell med att hänga ut kontroller. Jag känner att jag betalar tillbaka för att jag fick ett liv som orienterare. Men jag känner också att det börjar räcka nu, att det här kanske är sista insatsen. Livet står och väger, vad ska jag göra med mina återstående år? Jag tror jag vet, men håller mina tankar för mig själv.   

2014-06-23. Första dagen på semestern. Och jag lyckades njuta den. När jag såg genom fönstret att solen var tillbaka släpade jag mig upp redan halv åtta. Satt sedan med en kopp kaffe i solen på terassen och lyssnade på P1. Det svenska språket skickade mig tillbaka till länge sedan svunna somrar i Strängnäs och jag lät mig flyta tillbaka till dagar jag trodde jag hade glömt. Men allt ligger kvar där inne i hjärnvindlingarna, allt kan komma fram på nytt. Man måste bara ge det chansen.

Midsommar. Att springa orientering midsommardagen är kanske inte världens bästa idé. Men tävling är väl den bästa träning du kan få och när kretsmästerskap på kortdistans arrangerades i grannkommunen så ställde jag upp. I seniorklassen. Och blev frånsprungen. Men bommade ingenting. Kom på 18:e plats. Och vacker natur är det ju inne vid Aklangen, ett slags paradis. Jag ritade en karta där första året jag bodde i Norge, för tjugo år sedan alltså. Kände nästan inte igen mig. Tiden går.

Pingst. Pinseløpet i Kongsberg. I någon slags hybris efter alla vårens segrar klassade jag ner mig till H 50 på första dagens mellandistans. För att sedan ångra mig. Speciellt under några dagar när skadorna gjorde sig gällande och jag haltade fram som en häst redo för slakt. Men alkoholen räddade mig som vanligt. Finns ingen bättre medicin. Jag drack väl ett glas för mycket kvällen före och vaknade med huvudvärk. Tog ett par tabletter till frukost och simsalabim försvann också haltandet. Jag sprang därför i någon slags euforisk glädje, öppnade lite försiktigt, gjorde två små bommar på mitten och avslutade i raketfart. Klassen hade samlat hela norgeseliten så min fjärdeplats var ett gott bevis på att formen håller i sig.

Första juni 2014. Högsommar. Hadelandsløpet i orientering. Och turen kan ju inte vara för evigt. Om man går upp i ledningen halvvägs i loppet och sedan klantar till det så kan man ju inte vinna varenda gång för det. Nu ledde jag vid sjuan. Betryggande. Så klarade jag inte av att följa en stig eftersom den var belamrad av vindfällen. Så jag tappade bort stigen. Och två minuter. Och ledningen. Och segern. Med en halvminut. Grattis Rune Berge, som vann. Men en fin dag var det. Svenskarna Leif Eriksson, Bo Engdahl och Yngve Gottfridsson satt där på en idyllisk äng och tittade storögt runt oss. Gröna betesmarker, dunkel granskog, djupblå himmel. Inte många turister hittar fram till såna ställen. En dag att vara människa på. Och i pris fick jag mitt tredje par strumpor för säsongen. Kan snart starta herrekipering. Men vårens nionde seger klantades alltså bort. Så blev det.

2014. Kristihimmelsfärdsdag. Äntligen första segern i Eikerløpet i orientering. Men vinsten satt långt inne. Klyschorna kan hagla såna dagar. En bra idrottsman har marginalerna på sin sida precis som stolparna är målvaktens bästa vän. Jag har aldrig vunnit Eikerløpet, oftast blivit tvåa, trea, fyra. Oftast bakom Jörgen Mårtensson. I år startade jag fantastiskt, spikade de sju första skärmarna, bommade inte en meter. Ledde vid sjuan med hela tre minuter. Så klantade jag till det till åttan, sprang som ett S och tappade en minut av ledningen. Och inte nog med det, på det sista sträcket in mot klungan av kontroller före mål glider jag ut till höger och förlorar hela försprånget. Av ren och skär underskattning. Plötsligt är Jögge ifatt. Jag sprintar mot nästa sista och sista och när jag stämplar där leder jag med en enda futtig sekund och vinner med tre. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Min åttonde seger i vår.

2014-05-25. Nydalten i orientering. Jag skulle bara starta där även i år. Jag startade  ifjol och då gick det käpprätt åt helvete, fjolårets sämsta lopp. Jag var så full av revansch att jag klassade ner mig till juniorerna i H 50. Det skulle jag inte gjort. Jag skulle heller inte ha övertalat min nästangranne Gjermund Røren att hänga med. Gjermund lottades till en starttid en minut efter mig. Jag höll honom stången länge men fastnade i en ravin mot slutet och torskade. Men en andraplats efter ett bra lopp i en teräng som jag egentligen inte behärskar är inte fy skam. Jag är nöjd. Jag börjar lära mig den svåra Oslo-terrängen.

2014-05-24. Hankløpet. Fem kilometer terränglöp är ingenting för mig längre. Det är så satans plågsamt. Men så behöver man ju plåga sig. För att väcka kroppen, ge den en läxa, för att flytta sina gränder. Så jag stod där åter igen på startlinjen. Första km går ju alltid bra. Sedan börjar plågan. Lars Enerhaugen och Olav Høgset bara gled ifrån mig. Jag kunde ju följa med, men klarade inte smärtan. Det hela handlar om att tåla smärta. Jag hade ingen lust att plåga mig mer än jag gjorde. Men det räckte långt, det räckte till personlig rekord, 20.19. Bäva alla gubbar i H 55 i orientering, jag springer fortare än på flera år. 

Sjuttonde maj, Norges nationaldag. Iklädd bara kortbrallor tar jag kaffekoppen och en bok med mig ut på altanen i morgontimman. Solen har pecis letat sig upp över talltopparna och värmer behagligt. Och precis som påsken är vaktmästarens högtidsstund så är också nationaldagen det. Jag lägger bark på rododendronrabatten och gräver ogräs i trädgårdslandet, sår. Och om flygande svalor och gullvivor i dikesrenen är säkra vårtäcken så är det säkraste av dem alla att jag klipper mig. Jag byter roll till svärmorsdrömmen, en av alla roller jag spelar med bravur. Sirpa antyder att hon ser några gråa hårstrån där skägg går över i pulisong och över till hår. Jag har länge misstänkt att hon går med för svaga brillor. Så åker jag rullskidor. Tunga dofter av hägg, syrén och kodynga ligger i fickor längs vägen.

Femtonde maj. Jordens datakrasch. Mitt webbhtell vidareutvecklade sidbyggaren redan för flera år sedan. Men eftersom jag inte kunde överföra min gamla sida till den nya med några enkla tryck på tastaturet tvekade jag i det längsta. Men till slut fanns det ingen återvändo. Det blev ett jävla jobb. Och vad händer? Jo, när jag äntligen är i mål raderas hela hemsidan när maskinen låser sig. Och jag får börja om från början, börja om på nytt. Varför ska man sörja, tider som har flytt? Nu är jag tillbaka. Ute i den elektroniska världen igen. Kul att träffas, hör ni. Och inget ont som inte har nåt gott med sig, kanske sidan har blivit bättre, kommer kanske att bli ännu bättre.

Femtonde maj. Svalorna kom, kunde skymtas i kvällningen. Jag gick ut och tryckte ner de elektroniska garageportarna med en gång. Så de inte kommer på den dåliga idén att bygga bo på takbjälken över bilarna. Och skiter på taken. Garagets östsida plantades därefter med sex lila rododendron. Vaktästaren lever.

2014-05-06. Oslo City Cup Ullevål sjukhus. Jaktstart. Eftersom jag hade vunnit alla deltävlingar gick jag ut med en överlägsen ledning på fem minuter. Det betydde att jag redan hade sprungit en tredjedel av banan när tvåan stack iväg. Är det sånt som kallas A walk in the park? Summa summarum så har jag nu vunnit sex tävlingar i vår, varit tvåa två gånger och trea en gång. Jag tror jag måste träna hårdare. Jag menar, vem samlar på tredjeplatser, ha, ha?

2014-05-03-05. Tiomila i Eksjö. Ett strålande arrangemang, bra teränng, bra banor, klanderfritt organiserat. Men Modum o-lag får inte ihop lag längre, vi måste låna folk för att komma runt. Det är oroande för framtiden. Så kanske var det sista gången jag sprang. För att få runt laget sprang jag nionde, en av de längsta sträckorna, 15,4 km. Det gick riktigt skapligt men det var ju bara en tidsfråga innan telefonstolparna skulle komma i benen. Kände väl att efter en mil så blev stelheten mer och mer ett problem. Mot slutet var det snubbling och halting. Jag var så stel att jag inte kunde lyfta benen tillräckligt högt när jag passerade järnvägen. Resultatet blev att jag snubblade på den ena skenan och slog hakan i den andra. Så synen måste ha varit nåt för gudarna när jag äntligen kom till upploppet, utan styrfart stapplade jag mig i mål med fläskläpp efter två timmar och fem minuter i skogen. Mitt 32:a Tiomila var fullfört. Laget som kom 161:a bestod av Heidi Mårtensson, Jörgen Mårtensson, Sigurd Rønning, Karsten Kopland, Mats Eriksson, Erik Trøen, Roar Bye, Oskar Berlin, Leif Eriksson, Severin Berglia.

2014-04-29. Oslo City Cup, fjärde etappen vid Apalløkka. Efter utblåsningen på Norwegian Spring kom jag nästan inte ut ur sängen på två dagar. Med stor skepsis värmer jag upp och upptäcker till min stora överraskning att benen fungerar. Och inte bara fungerar, de är fjäderlätta. Det blir en favorit i repris, det vill säga att jag övertar ledningen halvvägs och håller in i mål. Fjärde raka.

2014-04-27. Norwegian Spring, Solrenningen. Klassisk distans. Min svaga sida. Jögge leder vid första, sekunden före mig. Sedan halkar jag ner till fjärde när både Sören Jonsson och Jon Bjørgum får upp farten. Jögge missar en minut och på mittpartiet parkerar jag de andra. Jag pressar på stenhårt och allt stämmer. Jag leder från sjätte kontrollen och in i mål, vinner med 24 sekunder före Jögge. En sådan där dag när man visar var skåpet ska stå. 

2014-04-26. Norwegian Spring, Vårspretten. Hela orienterings-Norge är på plats. Men i den famösa klassen herrar 55 år är det som vanligt två svenskar som dominerar. Jag rycker år mig en ledning redan vid andra kontrollen, men vid den sjätte tar Mårtensson över. Vi vinner dubbelt, jag är 32 sekunder efter. 

2014-04-22. Oslo City Cup, del 3 vid Lambertseter. Efter det lite väl långa skidpasset dagen innan var jag bekymrad innan start om benen skulle hålla för en ny urladdning. Men det var ingen fara. Jag pinnade på bra och gick upp i ledningen halvvägs som vanligt. Tredje raka segern.

2014-04-21. Annandag påsk. Kanonväder. Och jag tar farväl av även Norefjell. Det är massor av snö kvar, men det är varmt i solen, skidorna glider trögt. Jag tar långrundan, först bort till Tempelseter, så Fiskeløysninga, den legendariskt hårda backen upp till Gråfjell på baksidan. Och när jag kommer upp ser jag vildrensflocken komma ut på en ås jag just passerade under. Som rinnande lava strömmar hundratals av renar bort över fjället. Det är häpnadsväckande att se på. Jag har hört talas om flocken men inte sett den förrän nu. Så vidare upp till Høge Varde. Efteråt byter jag om vid bilen, det är säkert femton grader varmt i solen. Jag var ute fyra och en halv timme, bara skejt.

Påsken är vaktmästarens bästa dagar, arbetarens guldålder. Jag målar fönster, tar loss fönsterkorsen og målar dem gula ute i ladan. Så går jag runt och målar alla karmar i samma gula hjortronsfärg. 27 fönster. Maratoninssats. Och så lägger jag ner två av mina trädgårdsland. Jag tränar så mycket att jag inte hinner med fyra land. Ogräsbekämpningen blir för tidskrävande. Jag ger upp med andra ord. Eller så kan man se det som om jag får mina konkurenter att bäva ändå mer än de redan gör.

2014-04-16. Dymmelonsdag. Fast det är ingen som längre vet att det hette det en gång i tiden. Jag jobbar kort dag, så tar jag farväl av Ringkollen, åker mina sista två rundor på träningsrundan. Vad händer till hästen? Vem ska köra spårmaskinen?

Påsken är här.

 

 

 

 

Blå himmel. Kallt om natten och varmt på dagen. Det är påsk. Jag åker fortfarande skidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2014-04-12. Lørdagskjappen i Moss. Den norska vårklassikern i orientering avgjordes i riktigt busväder, fem plusgrader, vind och regn. Jag höll på att frysa ihjäl redan på väg till start. Och själva starten blev kaotisk. Efter att ha letat länge efter min lösa definition att ha på armen och gett upp höll jag på att missa min starttid. När jag sedan kom till andra kontrollen är jag på rätt ställe men jag ser inte skärmen och springer därifrån. Så där fortsätter det, jag är i form, orkar ligga på, men jag bommar, bommar hela fyra minuter. Löpkapaciteten räddar mig dock. Jag blir trea trots att det känns som om jag har gjort ett uselt lopp. Jörgen Mårtensson vinner med fem minuter före Sören Jonsson och mig, bara svenskt på pallen alltså. Varför sprang jag så orytmiskt, varför var jag så stressad? Varför hittade jag aldrig mitt vanliga flyt? Det stod ju mycket på spel, ha ha. Jag vann ju ifjol och det är ju alltid kul att återupprepa en seger. Det var min första start i H 55 och det hade ju varit kul att vinna första racet. Och en duell med Jögge har ju alltid en extra krydda i sig. Och inte minst hade jag ju lust att vinna min fjärde raka, efter segrarna i Oslo City Cup och Sandefjord. Eller så var jag bara i alltför bra form och sprang ifrån mig själv, ett känt fenomen i orientering. Men vad då, trea i ett hårt startfält, varför klaga? Jag klagar för att jag kan bättre.  

2014-04-08. Oslo City Cup. Andra deltävlingen. Den här gången är det i Oppsal, öst om Oslo. Vi springer i ett hyreshusområde först och så avslutas banan i skogsområdet runt elljusspåret. Det regnar och är kallt. Jag tar ledningen vid tredje och håller den in i mål, vinner H 50 med 34 sekunder.

2014-04-05 Medeldistans i Sandefjord. Riktigt busväder. Men det är full sula som gäller och intensiv kartläsning. Jag tar ledningen direkt men tar två dåliga beslut till fjärde och till femte kontrollen. Så jag halkar ner till femte plats. Sedan segar jag mig sakta ikapp och vid näst sista tar jag äntligen tillbaka ledningen. Vinner H 50 med 18 sekunder. Nära ögat.

2014-04-01. Orienteringspremiär. Jag startar i Oslo City Cup. Jag älskar sprintorientering. Det är i Vigelandsparken. Jag tar ledningen i H 50 vid den sjunde kontrollen och håller in i mål, vinner med ett minut.

Sista söndagen i mars. I strålande påskväder åker vi skidor upp till toppen av Høge Varde vid Norefjell. Solen steker i ryggen i uppförsbackarna och svetten rinner i ansiktena. Det är helt vindstilla, en sån där dag man väntar flera år på, det är så tyst att jag hör pulsen min inne i bröstkorgen.