2013-09-15. NM stafett i orientering i Kongsberg. Jag är ju alldeles för gammal för sånt här. Borde ha slutat springa NM för länge sedan. Och hade ju slutat. Men så arrangerades mästerskapet hemma i distriktet, av Kongsberg, och Modum skulle ha två lag. Så jag tog sista i andralaget. Formen hade varit usel nu igen efter en viss grad av urladdning och svikna förhoppningar på Veteranmästerskapet. Och den evigt varande indiansommaren som hade hållit i sig sedan augusti visade sig nu alltså inte vara evigt varande. I regn och dimma stack jag ut som 95:e lag på sista sträckan, steget bakom Kristian Kihle för Ringerike, ärkerival. Kristian försvann på en annan gaffel och jag stretade på ganska bra ensam i uppförsbackarna, såg inte en käft fast det var stafett. Så bommade jag den sjätte kontrollen, gjorde ett klassiskt parallellfel, skulle bara slå i stämpelen vid brantfoten men inte fan fanns det någon brantfot där på sluttningen. Stod som fastspikad i marken till dess jag läste in mig, precis som jag skulle ha gjort på Beitostølen när jag missade den andra kontrollen där. Man lär av misstag, eller hur? Och så snubblade jag, såg ju ingenting i det förbannade regnet, och sopade i smalbenet i en sten så jag trodde det skulle gå av, haltade vidare och svor så det osade. Och mycket riktigt, efter varvningen kommer Kristian tillbaka. Jag hade kvaddat honom på banans första halvdel men missen och det blödande benet hade bjudit in honom i matchen igen. Vi sprang sakta för att inte bomma och jag såg nästan inte heller genom glasögonen. Men jag läste in sträckan till näst sista i förvägen. Och så röck jag, dammade plötsligt på som ett svin. Kristian Kihle förlorade fattningen och började trampa vatten bakom mig. Ha ha, ner till sista med ett betydligt försprång, ett hav av metrar. Men vad händer? Precis som förra helgen tappar jag brickan. När jag elegent stämplar in vid den sista kontrollen efter att ha avgjort årets hatuppgör försvinner brickan från långfingret. Jag tvärnitar, har blivit bra på det, och river till mig brickan från gräset. Men Kristian är ifatt, han ligger i ryggen på mig och ger sig inte fast jag öser på vad jag har att komma med. När det är tio meter kvar till mållinjen segar han sig upp jämsides, är snabb den fan, och när vi korsar linjen kastar han fram armen med Emit-taggen. Jag kastar fram fel arm och har alltså min tagg bakom ryggen när tiden tas. Det ofattliga händer. Ringerike döms före Modum, placering 86 och 87. Jag ska aldrig mer springa NM.


Veteranmästerskapet i sprint.

2013-09-08. Veteranmästerskapet i orientering på Beitostølen. Sista dagen är det sprint. Jag har nu byggt upp en inre press om att lyckas efter två misslyckade resultat. Och jag springer bra, orkar kanske inte trycka på i uppförsbackarna som jag vill, men det är tredje tävlingen på rad och jag är trots allt snart 54 år gammal, he he. Avslutningen är magnifik. Jag kommer fyra, femton sekunder från andraplatsen. Jörgen Mårtensson vinner före Björn Hølleand och Nils Petter Fremming. Jag får vara nöjd. Ska helgen sammanfattas så bommade jag ju faktiskt bara en enda kontroll. Fast jag kunde lika gärna ha varit på pallen alla tre dagar.

2013-09-07. Veteranmästerskapet i orientering på Beitostølen. På lördagens långdistans handlar det om att springa i tunga mossar. Inte min favoritsysselsättning. Men jag öppnar bra till första kontrollen och tycker att jag kommer in i det. Hittar en sista säker punkt innan jag går in mot den svåra andra kontrollen i en diffus sluttning. Men jag stryker förbi skärmen och kan inte läsa in mig, bommar sju minuter och ligger nästan sist. Efter denna chockartade upplevelse skärper jag mig och springer bra, kommer tia till sist. Bo Engdahl vinner på en supertid före Jörgen Mårtensson och Audun Strandlie.

2013-09-06. Veteranmästerskapet i orientering på Beitostølen. Tävlingshelgen börjar med mellandistansen på fredagskvällen, min favoritdistans. Men det blir en konstig kväll. Regn och dimma sveper in över fjället och med kvällsstart blir det nästan mörkt. Jag går bra fast det inte är min favoritterräng, får stryk i uppförsbackarna speciellt. Men så händer det, när jag dyker in i grönområdet på väg till den sjunde kontrollen fastnar högerhanden i en enbuske. Jag känner plötsligt att brickan med tidtagarchipset i försvinner från fingret. Jag tvärnitar, fixerar grenen som min hand träffade och går ner på knä i gräset för att leta. Och jag hittar den inte. Marken är täckt av miniormbunkar som har fått en rostig färg nu om hösten och jag söker genom dem med mina händer flera kvadratmeter från enbusken. Och jag hittar inte brickan. Loppet är förstört nu och jag blir våt av fukten i gräset och känner kylan smyga in under tröjan. Till slut reser jag mig upp och går bakåt där jag kom från. Plötsligt ligger brickan där i gräset, ett par tre meter innan där jag tappade den, måste ha kastats bakåt av grenen när den slets av fingret. Jag har nu letat i fyra och en halv minut. Resten av loppet går bra, jag får upp farten i nerförsbackarna. Bjørn Hølleand vinner före Bo Engdahl och Jörgen Mårtensson. Jag hade haft Jörgens tid och chans på bronsplatsen om det omöjliga inte hade hänt. Jag blir nia. En konstig kväll.

2013-09-01. KM i Buskerud. När kretsmästerskapet i stafettorientering samarrangerades med Oslo och Østfold var det en självklarhet att Modum skulle vinna veteranklassen. Hjältarna Kopland, Mårtensson och Eriksson har inte för vana att förlora precis. Men vad händer? Kopland distanseras med hela fyra och en halv minut av utmanarna från Kongsberg. Och jag tar bara in en och en halv minut på andra sträckan fast jag öser på för kung och fosterland (Sverige, bara en precisering). Jögge ska ta resten. Han maler på med dagens bästa sträcktid, två minuter fortare än mig, och kommer nästan ikapp. Men det fattas en halvminut. Fjunisarna Odd Strand, Øyvind Drage och Svein-Erik Søgård kommer undan med blotta förskräckelsen och blir kretsmästare. Tidernas sensation i norsk orientering är ett faktum.

2013-08-25. KM i Buskerud. Den gamla vanliga visan i ännu en av raden av otaliga repriser... Jörgen Mårtensson blir kretsmästare i Buskerud i H 50 före Leif Eriksson. Jag gjorde ett näst intill perfekt lopp men var ändå tre minuter efter. Så är det att leva i en brutal värld.

2013-08-24. KM mellandistans Buskerud. Och givetvis skulle jag då kaxa upp mig och springa mot de stora grabbarna i H 17. Nu hör det ju till saken att grabbarna inte är särskilt stora i seniorklassen i det här distriktet. Jag dammade på som en dåre från start ute på tallheden och gick ner i ravinerna full av tillförsikt. Tog tre kontroller där på elegant sätt. Och så trampade jag i klaveret. Jag hängde på några ungtuppar i en uppförsbacke modell större. Efter fyra minuters virrande på maxpuls stannade jag upp och läste äntligen in mig på kartan, men då var ju redan dagen förstörd. Kom på 30:e plats i loppet, tolva i Buskerud.

2013-08-14. Jag sparade en semestervecka till sommarens sista, veckan innan skolan började igen, den här veckan. Veckan tillbringas hemma i huset, och dagarna ska njutas. Jag tvingar mig upp så tidigt som jag bara kan, sätter på kaffebryggaren och sitter sedan ute på terassen med den rykande koppen i handen och ser solen kämpa sig upp över trädtopparna. Jag äter svenska mackor och ett par ägg och en tallrik med müsli blandat med säsongens bär. Läser, tar mig tid till att läsa redan om morgonen. Och lyssnar på P1, min nya favoritsysselsättning, hör förmiddagens sändning live och kör sedan igång ett inspelat program, en dokumentär eller "Sommar". Ruskigt bra de där dokumentärena. Sedan skriver jag lite eget innan arbetet ute i trädgården tar vid, det monotona i rensandet av ogräs i landet eller plockandet av en vinbärsbuske representerar livet i sig självt, man kan ha tråkigt om man vill det och man kan använda tiden konstruktivt och tänka många nya tankar om man nu önskar det. Jag önskar det, jag önskar att tänka och jag önskar att ha kul. Därefter grötlunch och så träning. Dagen rundas av med middag, flädersnaps, öl och friidrotts-VM på teve. Det perfekta livet. Som livet ska vara.
   I dag valde jag ett gammalt sommarprogram, Ulf Lundell som sommarpratare från 1983. Stor risk att ta det där, lyssna på någon som du beundrar, fallhöjden blir fort hög. Och så är det i starten, han börjar synnerligen mediokert och jag tänker tanken att slå av, inte slösa bort en endaste timme den här tredje semesterdagen, men han jobbar sig sakta uppåt i kvalité. Och så händer det, jag känner igen det han säger, jag har hört det förut, jag tar expresståg trettio år tillbaka i tiden. Den här dagen 1983 låg jag på en handduk på Eriksdalsbadet i Stockholm och lyssnade på det här programmet live. Jag var skadad på den tiden, kunde inte springa och simmade därför en hel del. Lundells sommarprogram sändes i högtalarna. Låter otroligt i dag, men det är så jag minns det hela. Vilken tidsresa. Jag känner igen det han säger, kommer ihåg vilka låtar han spelade. Ha ha.

2013-08-11. Det mörknade borta i väster när jag tittade ditåt. Jag skejtade på rullskidor in till Vikersund och tillbaka. Jag hann nästan. När jag hade två kilometer kvar öppnade himlens portar sig. Haglet stack på min varma bara överkropp som nålar.

2013-08-10. Night Hawk är ett nytt försök att skapa en stor orienteringsstafett i Norge och arrangerande klubb Tyrving gör ett hederligt försök att placera orienteringen i det framtida finrum där sporten hör hemma. Norska klubbar är ju generellt kända för att arrangera usla tävlingar, med några få undantag, men här kommer en tävling som har framtiden för sig om de nu klarar att bygga vidare på konceptet. Modum var med i herrklassen. Eirik Jelstad, Erik Trøan, Lars Enerhaugen, David Løver, Sigurd Rønning, Roar Bye och Leif Eriksson gled i mål som 51: a lag i den vresiga terrängen.

2013-08-07. Neil Young i Oslo. Det var med en sedvanlig känsla av overklighet som jag åkte in till Oslo för att uppleva Neil Young och Crazy Horse live. Det händer liksom inte varje onsdagskväll. Och förväntningarna var extra höga i år eftersom jag har läst mig in på honom relativt grundligt den senaste tiden, och dessutom lyssnat mig in på ett mer djuplodande sätt än tidigare. Så det var nästan som att träffa en gammal kompis man inte sett på länge, först overkligt och sekunden senare som den naturligaste sak i hela världen. Tuff konsert, mycket elgitarrer, precis som jag vill ha det. Och jag var på rätt plats på rätt tidspunkt. Dagen efter avbryts hela europaturnén på grund av en skada i bandet, oklart vad och på vem.

2013-08-04. Andra etappen. Sirpas lår hade gått genom en mangel nu så vi gick ut lugnt, tappade två placeringar redan till första kontrollen. Men på väg till andra började vi vakna och fick upp farten mer och mer, sprang förbi en patrull och kom ifatt de som startat precis efter oss. Men de gav sig inte så det såg ut att bli kamp ända in till målsnöret. Men de släppte sig ner mot stigarna för tidigt mot tredje sista medan vi höll höjden och plötsligt hade vi en halvminut på dem. Sirpa dammade på som ett svin nu plötsligt i den långa nerförsbacken och vi kom utom synhåll där kalfjället övergick i skog. Vi spikade de sista kontrollerna och tog femteplassen, som också var sista prisplats, med dryga minutens marginal. En finsk fällkniv väntade på prisbordet. I restaurangen väntade Longdrink, öl och renhamburgare.  

2013-08-03. Första etappen startade på fjälltoppen Kaunispää. Jag och Sirpa i mixklassen tillsammans med tusen andra i gemensam start. Flödande solsken och milsvid utsikt. När startskottet gick spred sig löparna som en solfjäder ut över fjället på väg till alla olika förstakontroller. Vi gick ut hårt i nerförsbacken och svängde in mot första i täten av vår klass. Sedan tog vi det lite lugnare, anpassade farten till de 11 km vi skulle genomföra i den bitvis starka kuperingen. Det gick bra hela vägen, vi släppte förbi några finska patruller av ren artighet. På åskammen mot näst sista korsade en flock renar vår väg. Mäktigt att se hur elegant de travar över mossa och stenskravel. Vi kom sexa av 66 par, fjorton minuter efter vinnarna. Kraftern hämtades tillbaka med just det, Longdrink, öl, renskav med potatismos, lingonsyl och saltgurka. Frysta tranbär med karamellsås till efterrätt.

2013-08-02. Ivalo är Finlands nordligast belägna flygplats, den ryska gränsen i öst och så Murmansk, Enare Träsk i väst. Där landade vi om eftermiddagen. Och värmeböljan kände inga nordliga gränser, när vi kom ut ur den tempererade flyplanskroppen slog masugnshettan mot oss som om vi hade kommit till Rom, Aten. Med enda skillnaden att här betade renarna fredligt i vägkanten. Det var dags för den finska fjällorienteringen. Uppladdningen i matsalen på hotellet var traditionell, Longdrink, öl, hamburgare av renkött. 

2013-08-01. Neil Young. Om bara en vecka kommer Neil Young och Crazy Horse till Oslo. Och jag är där! För att förbereda mig extra noga läste jag hans fars bok om sin berömda son, Scott Youngs "Neil and Me", från 1984. Det är en trevlig liten bok full av anekdoter, både från Neil Youngs barndom, hans liv på ranchen i Kalifornien och inte minst från alla möten mellan far och son under turnéer. Läsvärt utan att glänsa.

2013-07-31. Jordens bärår. I skogarna runt mitt hos finns enstaka öppna mossar. Här och där växer det hjortronblad. Vissa år kan jag plocka några bär och smaska i mig i förbifarten. Goda bärår kan jag plocka ett dussin hjortron, men det är ovanligt. Och så i år då. Vilket hjortronår! Varma nätter under blomstringen, osedvanligt mycket nederbörd under våren, och så denna hetta i juli har gett oss det bästa hjortronåret i mannaminne. Mina öppna mossar är som gula ryamattor. Och jag upptäcker att plocka hjortron är en konst som precis som orientering kräver koncentration och taktisk finess. Släpper du ett hjortron som du har fått syn på med blicken medan du går försvinner det bakom ett blad och så måste du bemöda dig på att lokalisera det på nytt. Och om man vänder och följer sina egna fotspår upptäcker man att man har missat lika många bär som man har plockat för att de har kunnat dölja sig under bladen. Men man måste bestämma sig. Antingen måste man plocka och då går man, eller så tränar man och inte plockar. Försöker man kombinera båda aktiviteterna blir det bara kaos, ett uselt träningspass och en usel skörd.  
 
En bunke blåbär, en hallon och en med hjortron. Alltihop plockat på fem minuters gångavstånd från huset.



Vår katt, lustmördaren, har tagit ännu ett offer med till den andra sidan.

2013-07-20. Så som det ska vara när sommaren är här. Jag ligger på altanen med en bok i handen och svetten samlar sig i naveln och när det rinner över känner jag en varm rännil ner mot kanten av badbyxorna.

Eskilstuna weekend. Parken Zoo i Eskilstuna har som profil att i samarbete med djurparker över hela världen jobba för bevarandet av utrotningshotade arter, speciellt kattdjur. Jag glider fram mellan burarna och inhägnaderna i flera timmar den där fredagen och ser asiatiska lejon, tigrar, leoparder, geparder, jaguarer och en panter. Min facsination är gränslös. Och jag ser att den gamla scenen med bänkraderna under det överskjutande taket finns kvar efter alla år. Jag såg Gyllene Tider där på den tiden det begav sig, 1979 kanske. 
   Sedan åker jag ner till Bälgviken och startar i Eskilstuna Weekend. Första etappen är kvällsstart och mellandistans. Jag är lite ringrostig i finorienteringen och dräller bort en halvminut varenda gång det kommer en kortsträcka. Efter att ha rest sextio mil för att springa på hemmaplan torskar jag mot en norrman med några sekunder, Ole Kjell Langmyren från Lillomarka.
   Men på lördagen tar jag tillbaka initiativet. Banläggaren överraskar med långsträckor över vidsträckta sankmarker och bökiga hyggen, detta i trettio graders värme. Totalt utpumpad vinner jag med tre minuter. Segern firas hemma hos Kjell Ericsson med pilsner och bad i poolen. En vinnande strategi visar det sig. För när säcken ska knytas ihop på söndagens tredje etapp är jag inte nådig och vinner med fem minuter.

Tävlingsledaren för Eskilstuna Weekend, Barry Widelund, hälsar den förlorade sonen tillbaka till Södermanland. Och han kom, och han såg, och han segrade...

2013-07-11. Solen kommer tillbaka och eftersom jag inte vill att min muskulösa överkropp ska förfalla helt och hållet sticker jag ut på rullskidorna. Dagens färd går ut på Vansö och jag passerar de tre kyrkorna Vansö, Fogdö och Helgarö. Jag ger inte upp förrän jag har sett färjan vid Björsund. Men där finns ju ingen färja, en ståtlig bro leder istället bilarna över sundet. På hemvägen stannar jag vid Granbecks lanthandel. Här har jag inte varit på länge, säger jag till gamle Granbeck när jag betalar. Inte sedan färjan fanns. Oj, svarar han. Bron var väl färdig 1983.  

2013-07-10. Efter ännu en natt med tio timmars sömn vaknar jag och upptäcker att högtrycket är borta. En kallfront har letat sig in från Finland och regnet strilar över Strängnäs. Det passar mig utmärkt. Jag åker ut och handlar, mataffären på nytt, systemet, apoteket, bokhandeln. Sedan springer jag milen i Stadsskogen. Men det är inte min skog längre, inte efter att vägen och järnvägen byggdes. Vissa fragmenter känner jag igen men minnet går inte alltid ihop med verkligheten. Det går tungt att springa, jag blir stel i det kalla regnet, men jag kan i alla fall konstatera att den djupa formsvackan från tidigare i sommar har planat ut och att det nu bara kan bli bättre och bättre. Efteråt är det skönt att hänga hemma hos min syster Åsa och göra ingenting på den inglasade verandan.   

2013-07-09. Alla avstånd krymper med åldern. När jag bodde i Strängnäs var det långt till både Åker och Mariefred, Eskilstuna var en annan värld. Nu är sträckorna inte längre än ett träningspass. Efter att ha sovit tio timmar i den gamla bäddsoffan och solen strålar från en klar himmel tar jag ut cykeln och trampar iväg i bar överkropp. Jag glider genom ett sommarlojt Länna och ser mitt eget torp stå tomt och vänta på försäljning. Jag rundar Lännasjön och borta vid Berga tar jag höger in på grusvägen till Lindvreten. Utanför huset där mormor bodde stannar jag och äter smultron i dikesrenen. Jag ser mig springa där på gräsmattan på sextiotalet medan mina föräldrar äter sill och färsk potatis vid långbordet. Jordkällaren där mormor förvarade konserver och sylt är riven men den råa kalla jordlukten blommar ännu en gång upp inne i mig. Och jag ser en Volvo Amazon komma sladdande i gruset och sedan volta in i skogsdungen på andra sidan vägen. Min pappa och mina morbröder springer förfärade bort till den kvaddade bilen, men föraren kliver oskadd ur vraket utan en skråma. Borta vid styckebruket går produktionen fortfarande på högtryck, något som inte är en självklarhet i dagens postindustriella samhälle och på torget hänger pensjonärerna i skuggan och stirrar nyfiket på cyklisten som trampar förbi som om det var nåt känt med honom. Vid krutbruket hittar jag för mig en ny väg till Mariefred, som ju antagligen har funnits där i evigheter. Och framme i Mariefred ligger staden som ett vykort, med myllrande gågata, turistbussar vid Gripsholm och båthamnen full av segelbåtar. Jag äter en utmärkt oxbringa på värdshuset och släcker törsten med lingondricka. När jag sedan kommer till kyrkan innan Stallarholmen där Frycke och Marie gifte sig för en evighet sedan ringer reparatören som ska fixa diskmaskinen hemifrån huset och knyter elegant ihop nutid med dåtid. Och i Stallarholmen kan man ju inte motstå skylten med centrum på så jag svänger ner till det så kallade centrum och återser Selaöbron, som jag i likhet med idrottsplatsen inte kan ha sett på trettiofem år. Jag fick några minnesbilder om att jag hade sprungit ett terränglopp på den där idrottsplatsen, eller var det ett banlopp, skidlopp? På väg hemåt kommer jag på att det luktar annorlunda i Sörmland än i Norge. Uppepå det nyslagna höet och den fräna rapsen förnimmer jag en pikant doft av kamomillte. I Norge ligger inte jorden i träda, här står prästkragarna och vajar i vinden. Efter sex mil på sadeln stannar jag och badar vid Strandbadet och också här väller minnena in över mig, hur jag hoppade från femman första gången, hur jag lärde mig simma. Jag simmar mellan de samma bryggorna i det svalkande vattnet, går i den samma varma sanden. På balkongen till Hasse Mårtensson kompenseras sedan vätskeförlusten med ett stort glas öl och senare whisky. Schweizaren Paul Christener med fru kommer oförhappandes förbi på besök och jag gräver djupt i mitt minne för att minnas honom, han tävlade för klubben 1973, när jag var fjorton år.

2013-07-08. Att sprimga längs Vänern är som att sringa längs kusten. Och mycket riktigt ser vi en havsörn med unge lätta från en krokig talltopp ute på udden. Efteråt badar vi i det kalla och långgrunda vattnet, Benke och jag. Så kör jag vidare och stannar i Örebro som vanligt där jag pantar hundra tomburkar och köper upp mig på billig svensk mat. Tyvärr visar kvittot att den svenska kronan bara blir starkare och starkare och jag känner en viss oro över att mina dagar som välbärgad norrbagge är räknade. Hemma i Strängnäs väntar en sen lunch hemma hos mamma och pappa. När alla nyheter är berättade och Tour de France-cyklistern har korsat mållinjen sticker jag ut på mina rullskidor. Jag återupplever Gorsingeholm, Löt, Stallarholmsvägen och Malmby. Varje gång jag är hemma är det nåt som har ändrat sig. På Fårhusfältet växer det upp hus som svampar ur jorden, den gamla E3:an som jag korsade som barn är bara ett minne blott.

2013-07-07. Semestern börjar. Men bara för mig. Resten av familjen ska knega en vecka till. Så jag packar bilen på mitt vis. Det vill säga med en masonitskiva som säng med en madrass uppepå och så sovsäck och kudde. Uppe på detta cykeln. Under masonitskivan två par rullskidor, skejt och klassiska. Stavar och hjälm. En ryggsäck med tävlingskläder och en bag med vanliga kläder. Bredvid allt detta tio plastkassar med returburkar, mest Pripps Blå och Coca-cola, som ska pantas. Två plånböcker, en med svenska och en med norska stålar. Klockan tolv kyssar jag frugan farväl och rullar ut på vägen, rattar in radion på P1. Tar en ny väg mot gränsen, Rogers väg. Roger Glännefors har åkt mellan Sverige och Norge så många gånger nu att han kan alla kringelkrokar. Och han har upptäckt att man inte behöver betala vägavgift om man kör Lillestrøm - Charlottenberg. Vägen är heller inte längre och dessutom trevligare. Efter Fetsund möter jeg orienterare på väg hem från Morokuliens tvådagars och vid gränsen ser jag skyltarna in till TC. Charlottenberg är snarlikt Töcksfors, byggt på samma princip, locka till sig norsk hårdvaluta. Jag tankar, käkar en hamburgare och sköljer ner den med en milkshake, kaffe och kanelbulle till efterrätt. Så faller jag för frästelsen att köpa en påse godis, skumgummi i alla former och smaker, är svag för sånt. Vid Kil kör jag av när jag ser en skylt med badplats. Tror jag bara ska svänga ner till sjön, men i varje ny korsning så pekar pilen med badplats bara längre ut i Tjottaheiti. När vägen äntligen tar slut är jag mitt på sjön Frykens östra strand. Campinglivet lever här, sommarmänniskan sitter i sina campingstolar, barn springer lekande omkring och grillarna osar. Jag springer ut på en vandringsled, dammar som ett svin i en kvart och badar efteråt. Tar mig tid till att sitta några minuter efteråt och njuta av den svenska sommaren. Medan P1 sänder en fantastiskt bra intervju av Siw Malmqvist kör jag ner till Hammarö för att besöka Anki och Bengt Djuvfeldt. Vi dricker rödvin på altanen tills solen går ner. När mörkret kommer jagar myggen in oss. 

2013-06-21-23 Midsommarhelgen. O-festivalen är ju Norges största orienteringstävling och eftersom formen hade varit oklanderlig tidigare i våras och jag dessutom hade vunnit sprinten och tagit en tredjeplats på långdistansen senast jag sprang så hade jag byggt upp en del förväntningar till årest drabbning. Samtidigt hade motståndet i klassen hårdnat drastiskt, Jögge var till och med skadefri,  den blytunga terrängen passade mig dåligt och inte minst, jag var i årets värsta formsvacka. Inte ett läge där det bara var att ställa ut skorna precis. Och krig blev det, från start till mål, gerillakrig mot mig själv, och om jag inte gick som segrare ur striden så kom jag i alla fall därifrån med hedern i behåll och anande möjligheter att jag också höll på att lära mig springa i skogar fulla av motstånd. På sprinten hoppade jag över en kontroll och blev diskad. På mellandistansen blev jag åtta på en kilometertid på tio minuter, på långdistansen blev jag tolva. Misstagen var små, några ganska retsamma, men dock aldrig stora. Och jag klarade av att acceptera sakerna tillstånd, att springa i en fuktdrypande översvämmad banandjungel med uppförsbackar vart än man vände sig. Hade jag bara haft lite mer saft i låren, möjligheten till lite mer attack, hade detta blivit riktigt skojigt. Det är så svårt att acceptera att jag håller på att bli gammal.  

2013-06-19. Efter ännu en kursdag kör jag ner till Munchmuséet och hinner se utställningen innan de stänger. Diggar honom skarpt, Edvard Munch, en tvättäkta konstnär, integritet och smärta så det osar. Så kör jag Ring 2 för att lära mig Oslo och det tar tid genom alla trafikljus. Det börjar regna och när jag kommer upp till Holmenkollen ligger Oslo under mig som en grå fuktdroppande gröt. Jag parkerar bakom hoppbacken och knyter på mig joggingskorna. Kidsen tränar skidskytte, de svärmar som getingar längs de asfalterade banorna och gevärssmällarna knallar nerifrån skjutvallen. För att jag ska känna igen mig ännu bättre på teve nästa gång springer jag i skidspåren. Regnet strilar och det går tungt, får till och med mjölksyra i de brantaste backarna. Innan jag tar av upp mot Frognersetern fölger jag spåret där jag har kommit på Holmenkollen skidmaraton och försöker känna igen mig nu på sommaren. Utan tillgång till dusch byter jag bara kläder och kör ner till Holmenkollrestaurangen. Jag får ett fönsterbord och beställer blodpudding av den enkla anledningen att jag ju inte kan ha ätit det på tjugo år, minst, och ju inte kunde förvänta att hitta denna klassiker i den svenska husmanskosten här i hjärtat av Norge. Jag beställer öl till maten och får glaset serverat av självaste kökschefen. Hon byter några ord med mig och får bekräftat att det måste ha varit en svensk som beställer blodpudding och pilsner en onsdag i regnväder. Jag sitter länge, drar ut på tiden, dricker en kaffe och läser gode gamla Roy. Slutligen kör jag tillbaka till parkeringplatsen vid hoppbacken där de tyska turisterna har ställt upp sina husbilar på rad nu och ansluter mig till dem. Sovsäcken värmer gott, regnet smattrar mot biltaket där jag ligger och läser.  

2013-06-18. Klockan sju på morgonen sätter jag mig i bilen och kör in till Oslo. Kön börjar vid Sandvika men den är inte så trögflytande som fruktat. Efter en timma och fyrtiofem minuter parkerar jag vid Fyrstikkstorget. Jag är på kurs, sitter där bakom en dataskärm och försöker vara ett öppet fönster ut mot världen, försöker lära, inte så lätt alla gånger, det är lätt att bli övermodig, känna sig färdig med det här. Efteråt kör jag ner till Carl Berners Plass och Trondheimsvegen där Per Pettersson traskade sist jag läste honom. Kommer ut på Ring 3 och kör bort till Bogstad camping, det ska nämligen göras ordentligt, ska jag vara några dagar i Oslo ska jag vara turist, på semester på riktigt. Jag hyr en plats till min egendefinerade husbil som ju bara är en folkvagnsbuss med en madrass längst bak. Den är en vacker sommareftermiddag i juni och jag sätter på mig rullskidorna och stakar iväg in i Sørkedalen. Det går fullständigt uselt. Formsvackan är fortfarande monumental och jag får oroväckande smärtor i höger underarm. Jag förstår inte varför, stannar och klämmer på armbågen men jag kan inte lokalisera varifrån smärtorna kommer. Bitvis är det så ont att jag mår illa. Tillbaka vid bilen ligger jag som en skadeskjuten kråka på gräsmattan och drar till mig blickar från tyskarna runt mig i sina bobilar. När smärtorna ger med sig går jag ner till Bogstadvannet och badar. Jag vadar ut i det kalla vattnet och kastar mig ut i några simtag. Står sedan med vattnet till låren och ser ut i sommaren, badgästerna som sitter i klungor i gräset, ungarna som leker, grillarna som osar, och uppe på asfalten stakar Therese Johaug förbi, attackerar uppförsbacken med ettriga skär. Middagen blir enkel, jag äter en kebab på Holmenkollportens uteveranda och avnjuter sommarkvällen med en kall öl och läser Roy Jacobsen.  

2013-06-14-17. Jag sprang mitt 25:e Jukola, också i år den sista sträckan för Modum. Jag tappade tio placeringar på sträckan, knatade på i min monumentala formsvacka. Modums lag; Eirik Jelstad, Karsten Kopland, Erik Trøen, Arno Lilja Grønhovd, Henrik Mårtensson, Jörgen Mårtensson och jag själv kom in som 241:a lag, men diskades efter att ha växlat med fel karta under natten. Nytt för i år var mitt sociala expriment där jag stod och studerade motionärerna efter målgång. Vilken idrottsglädje, att bara ha kommit runt banan utlöste glädjetårar. Finnarna har sisu, det är bara där borta som arrangören får ut horder av motionärer att springa orienteringsstafett, något som verkar omöjligt i Sverige och Norge. Jag bugar mig i vördnad för den instasen.  

Mitten av juni. Sommaren är skrikande grön. Men efter att ha varit i form hela våren kom en irriterande och överraskande formsvacka över mig. Jag kände när den kom, tre km in i Hanks-löpet, och jag återhämtade mig aldrig efteråt. Snacka om att känna sin kropp efter ett långt liv! Träningarna har varit blytunga, tål inte puls. Sprang en sträcka i 15-stafetten och gick i backarna. Måste nästan bryta ett intervallpass med Tommy på tallheden. Kroppen försöker berätta för mig att jag fyller 55 nästa gång. Snackar man för döva öron börjar man skrika, är det inte så? 

2013-05-25 Hank Williams minneløp. Att springa terränglopp är helt avskyvärt eftersom det är så plågsamt. Men ockå nyttigt, den bästa träningen man kan utsätta sig för. Jag öppnade bra, den första kilometern gick lätt och den andra riktigt hyfsat. Men så började slitet och jag bet mig fast i några ryggar för att inte tappa fart. Efter tre kilometer var jag färdig, försökte bara hålla stilen och hoppades i mitt stilla sinne att inte Sverre Bjølgerud skulle komma ifatt innan mållinjen dök upp. Sverre kom inte och jag kunde flämtande konstatera att jag hade ungefär samma tid som de två senaste åren. Inget nytt under solen alltså, bara känslan av att smärtan bara blir värre med åren.  

Översvämning. Efter några korta ögonblick av sommar i pingsten började det åter regna. Och det regnade och det regnade och det regnade. Så började katastrofbilderna välla in från teveskärmarna, snösmältning i fjällen och allt regnande skapade översvämningar, bäckar och älvar och floder steg i rasande fart och vattnet gick över bräddarna. Folk fick sina hus bortspolade. I sänkan ute på ängen fick Myrbråten tillbaka sin naturliga swimmingpool. Jag lekte med tanken att köra en Iron Man, crawla ett par längder först för att därefter kasta mig upp på hojen och trampa runt på grusvägarna, sedan avsluta med att damma fem kilometer på stigarna. Och jag lekte också med tanken på att köpa en hagelbössa, krypa fram till kanten av ängen i skydd bakom komposthögen och skjuta gräsänderna som så fredligt simmade i min damm. Bara tanken att bjuda familjen på Myrbråten-and till söndagsmiddag! 

Pinseløpet i orientering. Jag startade på måndagens mellandistans. Tufft motstånd. Jag gick ut hårt, spikade kontrollerna och återfann mitt flyt. Utan att ha bommat en meter fram till sjunde kontrollen ser jag plötsligt Jan Sverre Edstrøm vid min sida. Han har tagit in en minut på mig. Vi följs åt in till mål, ena stunden är han till höger om mig, nästa till vänster, men oftast är han framför, jag måste bara erkänna att han springer snabbare. Jag blir trea, Jörgen Mårtenson tuffar runt banan som ett turbolokomotiv och slår oss båda två.

Pingsafton. Efter två veckors regnande tittade solen fram över trädtopparna när vi vaknade. Förundrad gick jag ut på verandan med en rykande kaffekopp i handen för att undersöka om det verkligen var sant. Det är en stor känsla det där, att sitta om morgonen i solen och se dagen vakna. Först målade jag trappen i det torra vädret och sedan dedikerades dagen till grönsakslandet. I bara kortbrallor planterade jag jordgubbsplantor, satte potatis, rensade ogräs, sådde honungsört och sommarblommor och sallad och ärtor och bönor och purjolök och squasch. Hårt arbete. Skitiga händer. Svettig panna och rödbrända axlar. Och eftersom två dagar i rad utan träning är fullständigt oacceptabelt sprang jag fram och tillbaka mellan ängen och ladan med en björkstock på axeln, tjugotvå intervaller. Sedan började ishockeyn. Roten, Sedinarna och Loui Eriksson mot Finland i semi i Globen. Så befriande skönt att se riktig idrott efter månader med den förbannade fotbollen. Finland bröts ner i brygga på sedvanligt vis och jag firade med ett glas Martini Bianco. Så tände jag grillen till ytterligare ett glas Bianco. Det där vackra klirret när isbiten slår mot glaset i kvällssol! Årets första middag utomhus, spareribs och rödvin, Sirpas rabarberpaj till efterrätt. Och myndigheterna har ju helt rätt när de predikar om att inte köra bil berusad. Svalorna hade kommit samma morgon och jag hade fällt ner garageportarna så de inte skulle komma på några dumma tankar att börja bygga flera bon än de gamla i ladan. Och bilen stod ute. Och jag skulle bara köra in den. Och jag körde rakt över min ena rullskidstav, min gamla trotjänare hängde som en vissen blomstjälk när jag sorgset lyfte den upp. Och inne i vardagsrummet lutade jag mig framåt när Sirpa skulle smörja ïn min nu alltför solbrända rygg och slog huvudet i en förbannad glasvas som absolut måste stå just där jag skulle luta mig fram. Med bedrövelse i sinnet över den knäckta staven, svidande rygg och axlar efter en hel dag i solen och en bula i pannan gick jag upp och tittade på USA mot Schweiz i den andra semin.  

Den norska nationaldagen sjuttonde maj utnyttjades maximalt. Fem timmar med skogshuggning är inte fy skam. Femton björkar i varierande storlek hade legat och väntat nere på ängen sedan påsk. Med magen full av frukost drog jag i gång motorsågen klockan tio och attackerade. Jag kvistade och delade stammarna i lagom längder och samlade ihop riset till två väldiga majbrasor och staplade stockarna. En regnskur kom och så kom en till men ingenting bet på en vaktmästare i högform. Klockan tre var jag färdig, och helt slut. Inte snack om någon mer träning den dagen inte. Jag krängde av mig de våta kläderna och drack en flaska pilsner i bara fillingarna på trappen.

2013-05-12. Nydalten utanför Oslo lär vara Norges äldsta existerande orienteringstävling. Och det är ju ett bra argument för att jag ska åka dit och vinna. Och eftersom det handlade om att åka in, ställa ut skorna och vinna så gick det givetvis alldeles åt helskotta. I kyla och regn dunkade jag rätt i första kontrollen och tog ledningen. Jag utökade på långsträckan längs stigarna till andra. Men när den branta väggen kom uppför till tredje och det blev gåorientering läste jag fel på en ås och bommade tre minuter. Inte världens undergång och jag jobbade mig upp till fjärde plats i nästa uppförsbacke. Sedan slog det tvärnit och jag bommade tio minuter fast jag var på rätt plats vid första försöket, dock utan tålamod. Dessutom började det sticka i vaden i kylan och jag la av, lunkade hem. Ställa ut skor är det värsta man kan hålla på med.   

Kristihimmelsfart. Vi springer alltid Eikerløpet den här dagen, och i år var det en riktig utmaning med stenhård konkurrans i herrar 50 år. Tittar du åt fel håll eller tvekar vid en kontroll är du inte bland de tio bästa på sträckan. Och tung terräng med hög ljung i kombination med regnväder är ju inte min favorit direkt. Glasögonen immade igen på nolltid och omöjliggjorde närkontakt med kartan. Men jag är nöjd med instasen, trots allt, fyra småbommar. Hade otur med sekunderna den här gången och blev femma efter stålmännen Jörgen Mårtensson, Knut Edvard Helland, Øyvind Drage och Kristian Kihle.

2013-05-04-05. Tiomila vid Kungsängen. Jag gjorde min trettioförsta start. Och åker man så mycket skidor om vintern som jag gör får man skylla sig själv, jag var tvungen att ta en långsträcka för att få laget runt. Det blev sista, dryga femton km och omstart. Men det gick bra. Jag var tidigt trött av den höga farten men lyckades bita mig fast i ryggen framför och hitta en liten genväg i sista stund när jag var på väg att bli avhängd. Loppet var på så sätt mer en taktisk triumf än en orienteringsteknisk, bommade inte en meter men var helt färdig de sista kilometrarna. Vi blev 187:a. I Modums lag sprang Eirik Jelstad, Karsten Kopland, David Løver, Erik Trøen, Roar Bye, Sigurd Rønning, Henrik Mårtensson, Jörgen Mårtensson, Lars Enerhaugen, Leif Eriksson.

2013-04-27. Lørdagskjappen i orientering utanför Moss.

Efteråt satte jag mig på trappen och njöt. Kvällssolen sjönk sakta bakom kala trädgrenar och i den insmygande skymningen sjöng fåglarna i skogsbryn och buskage som galna. Jag hade ett glas öl mellan fötterna på trappsteget och jag drack uppskattande. Inifrån köket sipprade lukten av middagen ut genom den öppna verandadörren. Jag tog ännu en klunk öl och tänkte på loppet. Orienterarna i Norge hade haft sin stora vårmönstring utanför Moss, tvåtusen startande, 74 bara i H 50, min klass. Jag hade lika lätta ben som helgen innan men den här gången passade jag mig noga för att bomma. Jag attackerade hårt där jag kunde och lugnade ner mig när jag var tvungen till det. Resultatet blev ett kanonlopp, vann halvminuten före ärkerivalen Knut Mathisen, resten av gubbstjärnorna förpassades till tider på behörigt avstånd som det så fint kan heta, med andra ord så gjorde vi kaffeved av dem.  

Vasaloppet. Jag åker mitt bästa lopp någonsin. Inte bästa tid eller bästa placering men för första gången klarar jag att hålla alla nio milen. Givetvis är jag trött den sista biten, men jag orkar ligga på, orkar stå i stakningen. Placering 1691. Tid 5.32.24.

Vasaloppet minus 13. Jag springer ner till bussen kvart i åtta på morgonen. Och kroppen är fjäderlätt. Det är den aldrig annars klockan åtta om morgonen. Men jag dansar verkligen fram över asfalten. Ha ha, efter nio raka starter i Vasaloppet minns kroppen att det är klockan åtta som gäller. Och kroppen minns också tydligen hur det ska kännas klockan fyra. Jag tar bussen hem och skuttar optimistiskt ut ved Nakkerud, med morgonens lätta dans färskt i minnet och tankarna proppfulla av förväntningar. Redan efter femhundra meter går jag in i väggen. Jag hasar mig hem på blytunga ben, är till och med frestad att gå i de sista uppförsbackarna, men det går en gräns där, att börja gå.

Vasaloppet minus 14. Efter gårdagens långpass är det vila som gäller. Hela familjen startar i familjeskidlopp. Arno och Kaspar tar täten upp till skidhyttan. Jag stakar på blanka skidor. Grabbarna genar rätt hem, Sirpa och jag åker ner och hämtar bilen. Vi tittar på skidskytte och äter söndagsmiddag.

Leif, Arno och Kaspar ved Abelone.

Vasaloppet minus 15 dagar. Roger är på besök. Sirpa, han och jag åker ut på skidorna halv elva. Vi tar Langsjø, Frysihjelmyren, Lorta, Stærtebakkene, en runda ner till Lavooen och så tillbaka till skidhyttan Abelone där vi dricker saft. Roger och Sirpa skidar hem och jag tar en tur till Hökberg via Evertsberg och Oxberg, korsar vägen vid Hæhre, stakar runt åkrarna till Vikersund och sedan hem igen via skogsvägen och Langsjø. Fyra och en halv timme. Kommer hem lagom till skidskytte-VM, oberörd, i alla fall nästan.

2013-02-08. Årets första semla. Jag åker till Drammen för att träffa knäspecialisten som opererade menisken på mig för snart ett år sedan. Och allt får en förklaring. Menisken är hel och fin den, en vällyckad operation. Grejen var att jag överbelastade knät under Jukola i fjol, tog ett långt steg i ett stup för att komma upp och la all belastning på ett fortfarande lite svullet knä. Jag fick en spricka i brosket, bara någon millimeter, men stor nog att upptäckas på röntgenbilden. Bättre besked kunde jag inte fått. Det är bara att köra på, låta metalldubbarna tala när våren kommer. Sprickan har läkt. Efteråt passerade jag konditoriet och firade med årets första semla, något som inte hör till vanligheterna för oss som bor i Norge. Priset är som vanligt som hittat hät i landet, 58 spänn med kaffe, tio till för påtår. Men året har kommit igång, 2013 är här på riktigt när den första semlan ligger i magen.

2013-01-27. Marcialonga. Jag vaknar innan klockan ringer. Kroppen är redan i alarmberedskap. Jag ligger några minuter i mörkret och lyssnar till hur hotellet börjar komma till liv. Det gås på ett golv, det spolas i en toalett. Vi samlas till frukost redan halv sex. Någon har blivit sjuk, någon har inte sovit alls, vinnarskallarna har sovit som stenar. Det är rejäla minusgrader men inte svinkallt vid starten. Jag ställer in skidorna i mitt bås och går sedan upp längs den branta vägen upp i sluttningen. Gubbarna sitter i snön och skiter på lång rad. Jag hukar mig också ner, torkar mig med kall snö. Som det ska vara på skidtävling. När jag är tillbaka i fållan hör jag någon ropa mitt namn. Arne Lord, den gamle orienteraren som jag inte sett på kanske trettio år, flinar igenkännande. Världen är liten. Startskottet går och jag ger mig iväg i trängseln. Efter några km skymtar jag Frycke framför mig. Jag känner igen klubbdräkten men inte hans åkning. Den fladdrande kråkan har stabiliserat tekniken avsevärt sedan jag tränade med honom senast. För att reta honom åker jag på hans skidor några gånger innan jag går upp jämsides och gör mig tillkänna. Efter några korta fraser lämnar jag honom hänsynslöst bakom mig. De två första milen handlar om att ta sig förbi folk utan att slösa på krafterna och efter vändningen i Canazei startar en vild stakning i utförsbackarna. Och det blir bara vildare och vildare, och ju fortare det går desto mindre blir marginalerna. Flera gånger ligger jag i ett tåg men när vi skal zick-zacka oss förbi ifattåkna sämre åkare blir det fort luckor som det kostar kraft att täta. Just innan VM-skidstadion i Val di Fiemme får jag min första chackning och blir trött i de korta uppförsbackarna, men det löser sig när stakningen börjar igen och jag fortsätter åka förbi folk. Eftersom jag fortfarande har lite fäste vallar jag inte om innan den sista berömda backen utan försöker springa upp backarna kombinerat med kortare stakpartier. Kanske inte helt vällyckat. Jag kommer på 173:e plats i M 50-59 och 830:e sammanlagt på tiden 4.23.58. Gissa vem som sitter och flinar i matsalen efteråt? Just det, Arne Lord. Fanskapet krossade mig. Av att träna på Gärdet i Stockholm! Och gissa vem som kommer där glidande mellan borden? Just det, Göran Andersson, Gustavsbergs sistasträcksdödare i Tiomila. Ja, världen är liten. Men vart hade Frycke tagit vägen?

2013-01-26. Lördag. Vi provar skidor, åker från skidstadion i Val di Fiemme upp till målet i Cavalese.

Mitt i backen upp mot Cavalese måste Torbjørn stanna och hämta andan. Vi andra väntar artigt på honom.

2013-01-25. Fredag. Istället för att träna vallar jag skidor ute i garaget. Vi hänger i lobbyn och ute i den värmande solen på trottoaren medan vi väntar på bussen. Klockan ett rattar Hans oss nerför serpentinvägen och ner i dalen. Jag ser åter skylten peka upp mot Steinegg men känslorna håller sig i schack den här gången och snart är vi uppe på motorvägen mot Bolzano. Cavalese är invaderat av norrmän, om inte gatorna hade varit så pittoreska kunde man ha varit i Trysil. Finns det nåt värre än att gå på en stenlagt gata i utlandet och tvingas lyssna på två högröstade medelklassdamer från Oslo i Swixbrallor och Bjørn Dæhle-jackor? Nej, det finns det inte. Vårt hotell ligger lite utanför byn och är gammalt och ärevördigt, och maten underbar, robust husmanskost. Jag somnar mätt, full och lycklig.

Hela gänget samlat inför bussresan till Cavalese.

2013-01-24. Torsdag på tvåtusen meter.Har man varit i form en dag så uppstår ju gärna höga förväntningar på nästa dag. Men förväntningarna infriades inte, första milen i spåret var åter tungt. Sedan lossnade det igen, i alla fall en stund, den andra milen, men på den tredje milen var det bara att börja gå igen i backarna. Men gärna för mig, jag gick där och filosoferade. Uppe på toppen åker ett gäng norrmän och visar upp sig för en videokamera. En av dem ropar plötsligt mitt namn. Gamle gode Jan Kristian Haugnæs från Mjøndalen står där och flämtar i den tunna luften. Jag anställde honom för tio år sedan och var hans chef i många år. Ja, världen är liten. När jag kom ner från fjället blev det åter lunch på Ritsch, pudersockrad pannkaka och mineralvatten. Denna sista kvällen gick jag ut på balkongen när mörkret hade fallit. Med ett glas iskallt vitt vin i tandborstglaset stod jag där och sörjde en stund, sörjde att detta måste ta slut, att gruppen var tvungen att skiljas, att vardagen snart skulle banka på dörren. Pensionaten glittrade som juldekorationer uppe på sluttningen och väldiga pistmaskiner klättrade som insekter i backarna med lysande ögon för att bearbeta morgondagens snö. Och kyrkklockorna ringde, klämtade för oss.

Middag på Plaza i Seiser Alm. Frode Iversen, Leif Eriksson, Maria Ahlman, Torbjørn Ugelvik, Aud Jørstad.

2013-01-23. Onsdag på tvåtusen meter. Och dagen är min. Plötsligt är jag i form. Backarna som jag lufsade uppför dagen innan knäcker jag nu en efter en i elegant diagonalåkning. Skidorna är perfekta och jag blir så inspirerad att jag åker hela vägen upp till Goldknopf utan att gå ut ur spåret. Det är en stor känsla, jag känner en glädje som jag märker att jag har saknat. Solen strålar och de vita bergen svider i ögonen. 

Jag är i form.

2013-01-22. Tisdag på tvåtusen meter. Det har snöat hela natten och dimman lättar. Den blå himlen kommer fram och temperaturen kryper ner. Skidspåren är perfekta. Jag kör min fyramilsrunda. Och plötsligt händer det, Petter Northug glider upp vid min sida. Jag är inte den som ger sig frivilligt och hänger på, följer honom lätt i stakningen. Men så kommer en backe och han glider ifrån, över krönet kommer det världsberömda rycket och hux flux har han tretti meter på mig. Jag kastar in handduken. Stora delar av gänget möts på Goldenknopf för gemensam lunch. Jag hoppar över ölen i dag och laddar in proteiner, svinkött, Northug kan ju dyka upp på tillbakavägen också. 

Just nedanför de två husen. Northug i vitt försöker förgäves staka ifrån Eriksson i rött. Foto: Torgeir Haugen.

2013-01-21 Måndag på tvåtusen meter. Den höga luften känns och jag går lugnt i backarna. Jag och Sverre Bjølgerud betvingar fjället i sakta mak. Åker tre mil men så kommer dimman. Tar en lunchrast och laddar upp, en öl för kolhydraterna och leberknödel för proteinerna. Halvfull åker jag en mil till.

2013-01-20. Skidskytte i Anterselva i Italien måste vara ett av idrottsvärldens underverk. Uppe i en dal där ingen bor och bara en väg leder in omringat av gigantiska fjällväggar har man byggt en skidskyttestadion. Vi släntrade in på läktaren längst bort och snart började föreställningen. Det var rock and roll, Queen och Status Quo och damstafettens förstasträcksåkare tågade in som gladiatorer under pompa och ståt. Starten gick och jag slank iväg, ingen kö till dass och kiosk, köpte dagens första mugg glühwein. Musiken dånade ur högtalarnaoch speakern tjattrade på tyska. Ända tills det skulle skjutas. Då blev det tyst som i graven. Tills Tyskland träffade, korta jubel ekade mellan bergväggarna för varje träff. I pausen var det AC/DC och umpa-bumpa från Tyrolen. Sedan kvaddade svenskarna norrmännen när männen åkte till mina medresenärers stora förtvivlan. Jag dricker ännu en mugg glühwein och låter blicken vandra längs de majestätiska fjällväggarna innan vi går ner till bussen och startar resan mot Seiseralm. Vid Bolzano tar vi av från motorvägen in på riksvägen och plötsligt är den där, skylten upp till Steinegg, den sitter där på muren så som den satt för 32 år sedan när jag var här senast. Jag och Dagge och Bengt bodde där uppe tre veckor 1981, en milstolpe i mitt liv. Minnena väller in över mig som en flodvåg, Sabine på balkongen, som är en helt annan historia, och så Luis som några år senare inte kom tillbaka från ett träningspass och hittades under ett stup och graven som nu finns vid den lilla kyrkan där uppe och som jag så gärna vill besöka. Och så typiskt när vi var försenade så blev det buss på villovägar. Chauffören körde för långt uppe i Seiser Alm, kunde inte vända och när vi skulle upp backarna tillbaka var vi tvungna att lägga på snökedjor, vi var i fjällen, mitt i Dolomiterna. 

2013-01-19. Dolomitenlauf. Starten går klockan tio och jag kommer iväg utan större missöden än att ett puckhuvud till italienare försöker korsa mina skidor när han helt plötsligt får lust att byta spår. Ute på åkrarna sitter stakningen bra och diagonalen går hyfsat när backarna kommer. Jag ser den förbannade italienaren framför mig en stund men kör sedan skiten ur honom när backarna börjar suga. Men loppet är brutalt, jag är helt färdig på toppen efter 25 km. Och när vi har passerat målet ska vi ut på åkrarna igen och solen pressar i ryggen och backarnarna tar aldrig slut. Hade jag åkt ovallat hade jag dött. Men jag är nöjd, kommer 136:a i hela loppet och 25:a i klassen 50-59 år.


2013-01-18. Blå himmel och höga vita fjälltoppar. Vi åker upp till Overtillach för att pröva skidor och spår. Rena rama chocken. Snön som har kommit är kall och torr och sträv och skidorna glider ingenting. Och 1 600 meter över havet känns i kroppen. Istället för att vara på hugget blir jag loj. Jögge hade sagt att om man ska staka ett lopp utan fäste så är det Dolomitenlauf som gäller, bara några slingor ute på åkrarna och sedan nästan bara nerförsbackar. Jo pyttsan. Jag testar stakmusklerna i några långa slakbackar men urskiljer snart verkligheten bakom banprofilen. 

2013-01-17. Ett ymmigt snöfall drog fram över Mellan-Europa och förorsakade förseningar i flygtrafiken. Tillsammans med 80 skidåkare från Norge och Sverige gav jag mig iväg mot Österrike för att åka Dolomitenlauf. Förseningarna började redan i Köpenhamn och tilltog. Men jag är bra på att hänga på flygplatser, har lång erfaring. Gruppen från Stavanger höll på att bli strandade i Frankfurt och fick kasta sig på tåget för att ansluta till oss andra i München. Men till slut kunde busschauffören ratta oss ut på motorvägen och vi började med snigelfart krypa mot den österrikiska gränsen. Var inte framme i Lienz förrän kl tio på kvällen. 

2013-01-13 Söndag. Jag tog med mig David upp till Ringkollen. Vi åkte Spålen, Storflåtan, tog en fika inne på Lövlia, susade ner backarna till Damtjern. Och när vi skulle upp igen till Ringkollen så orkade jag åka backarna, äntligen. Krafterna är på väg tillbaka, det börjar ljusna. 

2013-01-11 födelsedag. Firade givetvis med ett skidpass efter jobbet. Kallt och isiga spår, exprimenterade med valla från Skigo och hade underbara skidor. Åkte två varv på träningsrundan. Behövde inte stanna och vila i backarna för första gången på evigheter. Firade dagen med skaldjur och whisky Leif Eriksson. En femtiofyra år gammal man stirrar mot mig i dataskärmens spegelbild och bakom ansiktsuttrycket döljer sig känslor som hos en tjugofemåring.

2013-01-09, onsdag. Åkte rundan runt Spålen och Mosjøn efter jobbet. Hann tillbaka till bilen innan det blev alltför mörkt. Måste fortfarande stanna och hänga på stavarna halvvägs upp i backarna. 

2013-01-05. Första riktiga skidpasset sedan sjukdomen. Jag tog bilen upp till Ringkollen. Ensam. En flaska vatten, lite mat och en karta i midjebältet. Valde skejtskidorna, svårbedömt vallaläge, isigt, kallt och varmt om vartannat. Åkte ner till träningsrundan, tog vänster där ner mot Spålen. Men stannade innan sjön i korsningen och drack. Tog höger istället för att fortsätta till Spålen som vanligt. Var nu inne på ett spår jag aldrig hade åkt i. Vid Storflåtan kände jag igen mig under kraftledningen, här hade jag kommit de två senaste åren av Holmenkollen skimaraton. Jag följde bansträckninger så att säga baklänges några kilometer men vek av upp mot Løvlia innan jag förvillade mig alltför långt söderut. I backarna upp kändes det att jag hade varit sjuk, fick stanna gång på gång för att hämta andnan och skaka loss mjölksyran ur låren. Inne i cafét fyllde jag på med nytt vatten och åt mina medhavda mackor. Backarna ner till Damtjern var roliga, rena rama störtloppet men när jag skulle upp till Ringkollen igen på andra sidan dalen var krafterna slut. Jag tror jag vilade på stavarna fyra gånger innan jag var uppe på toppen. Två timmar och femtio minuter med raster.  

Ja, jösses vilken pangstart på år 2013 för vaktmästare Eriksson! Årets första dag. Vaktmästaren som nätt och jämnt hade hållit sig vaken till tolvslaget skuttade upp ur sängen, kavlade upp ärmarna och gick loss på tvättmaskinen. Den har krånglat hela hösten och när den nu ännu en gång blinkade rött för otillräckligt vattenintag fick nog vara nog. Jag kopplade från vattnet och strömmen och fick efter mycket om och men upp det jävla locket som satt fasthäktat som ett skruvstäd. Med svettiga handflator av skräck för att tappa en skruv ner i maskinens innandöme lossade jag skruv efter skruv tills det inte fanns nåt mer att gå lös på. Jag lineade upp skruvarna metodiskt på strykbrädan för att inte tappa kontrollen, en metod jag har uppfunnit själv efter svåra bakslag när skiten man har skruvat isär ska skruvas ihop igen. Erfarenhet pojkar, det är det detta yrket handlar om. Men ingen misstänkt propp i systemet. Och just som jag var på väg att ge upp, lärdom nummer två, pojkar, ge aldrig upp. Va fan var det där? Sitter det inte ett litet fingerkoppsstort filter inne i kontakten där vattenslangen går in? Kan filtret lirkas ut? Jajamensann fattas bara. Var filtret rent och luftigt? Inte i närheten grabben, igenslammat som en dammsugare från före kriget. Jag blåste det rent, ficklade det tillbaka på sin plats, skruvade tillbaka vattenslangen, tjoff, tjoff, tjoff, skruv efter skruv drogs åt som om den där handleden aldrig hade gjort nåt annat i hela sitt liv. Locket klickade på plats. Euforiskt slogs strömmen på och vattenkranen öppnades. Maskinen fylldes med tvättmedel och kläder. Tjattabank så forsade vattnet in i maskinen som ett vattenfall så fort jag tryckte på knappen. Vacker musik för en vaktmästares öron, nästan som att lyssna på Neils elgitarr. Som om jag ägde världen gick jag trapporna upp till köket och hällde upp en kopp kaffe. Det här kommer att bli ett bra år.