Gott Nytt År!
Årets skidlopp: 5.11 på Vasaloppet. Jag har gått in i en ny dimension som stakare. (Utan c).
Årets orienteringslopp: Sjua på Blodslitet, taktiskt fulländat lopp, men jag upprepar, jag är ingen långdistansare.
Årets möte: När jag stod öga mot öga med en svartbjörn i Seqouia nationalpark i Kalifornien. Jag lovar, det var bara tre meter mellan oss!
Årets läsupplevelse: När jag läste om John Steinbecks "Sweet Thursday" efter att ha vandrat längs Cannery Row. Jag lovar, världens kanske bästa komedi.
Årets brutalaste tanke: Att jag bara ska vända alltihop ryggen en vacker dag och flytta till en stuga i Sierra Nevada.
Årets motgång: Ja, jag kan erkänna, jag brottas mer och mer med depressioner, som envisas med att hoppa fram ur bakhåll när jag minst förväntar det.
Årets vurpa: När Torgrim Engell serverade mig Jägermeister sista milen på Holmekollen skidmarathon.
Årets platta: "Psychedellic Pill" Neil Young and Crazy Horse.
Årets svenska platta: Mando Diao "Infruset".
Årets låt: Neil Young "Ramada Inn".
Årets svenska låt: Ulf Lundells "Moln utan minnen". Faktiskt. Enda låten på en skitdålig platta.

Julaftonens förmiddag satte jag sista spiken i kistan på 800 sidor Neil Young. Traditionen trogen skulle jag använda helgerna och mellandagarna till att läsa någon av mina alldeles speciella favoriter, Paul Asuter eller Cham Potok. Kaspar försökte sätta en käpp i hjulet för det där genom att ge mig Jon Nesbøs "Gjenferd" i julklapp. Jag kontrade omedelbart med att läsa ut de 450 sidorna på Juldagen och Annandagen. Vad ska man säga? Det är drag från första sidan och spänningen är nästan obehagligt påtaglig. Bra skrivet och ibland riktigt roligt, ren och träffsäker dialog. Men varför deckare? Jag har svårt för konceptet. Det är mord och mygel, knark och korrupta poliser. Vad blir nästa komplott, landslagstränaren i skidor som dealar epo och mördar motståndarna med giftig glider? Man undrar ju. Men till saken. Under mellandagarna drog jag andäktigt pekfingret över bokhyllans titlar och fastnade på Paul Austers "The Brooklyn Follies" från 2006, givetvis en signerad förstaupplaga. Förbannat trevlig läsning, värdig ett jullov.   

Under senhösten och december har det handlat om Neil Young här i huset. Eftersom snubben gav ut sina memoarer i år köpte jag upp mig på det som gick att få tag i, hans farsas "Neil and Me", hans syrras "Being Young" och inte minst Jimmy McDonoughs fullkomligt lysande biografi "Sha key". Jag kombinerade den kronologiska läsningen med hans musik på Spotify, där speciellt Neil Youngs "Archive" erbjöd en guldgruva med de allra tidigaste låtarna. Det har passat utmärkt att Sirpa har varit ute och rest, kunde då skruva upp volymen så att tegelpannorna trillade ner från taket utan att någon brydde sig. En biografi ska ju berätta den osminkade sanningen och Jimmy McDonough lägger sannerligen inte fingrarna emellan när han lyfter fram både geniet och idioten Neil Young i strålkastarljuset. Dessutom har han samma smak som jag när det gäller att bedöma vad som är bra och vad som är skit. Publikfrierier som "Harvest Moon" och "Unplugged MTV" slaktas efter konstens alla regler och istället är det de mer lite okända pärlorna som tillåts skina och givetvis världens tyngsta tung-gung "Crazy Horse". Och inte nog med detta. I samma veva har Neil den goda smaken att samma år ge ut inte mindre än två nya plattor med just "The Horse". Covere på amerikanska klassiker som "Oh Susanna" och "kkk" är ju fullständigt magiska rallarsvingar. Och när de presenterar nytt material så spänns bågen till bristningsgränsen. Öppningsspåret på tjugosju minuter avlöses så småningom av två sextonminuters. Det kallar jag rock n roll det. Stjärtslickning och radiospelning står inte på programmet.  

Och den där sjunkna båten den bara sjönk och sjönk. Mitt på dagen tisdag hände något. Jag hade tagit mig samman och skrivit en stund mitt på dagen. Sedan kom en bottenlös trötthet över mig. Fast jag gick på smärtstillande och feberdämpande tabletter tjocknade halsen till och febern sköt i vädret som en nyårsraket. Jag föll som en klubbad oxe ner i soffan och kom inte på fötter igen. Huden brände som eld och läpparna var som smorda med napalm. Sirpa satt i den andra soffan och knådade händerna sina. Till slut stack hon en termometer in i armhålan. 40 grader. Mot kläderna under armhålan. Med medicin i kroppen. Jag hade fucking 42 jävla graders feber om man tog den hänsynen, och det kändes det som också. Och just då, när jag tänkte att det här är ju sånt som är faligt, sånt som man i äldre tider dog av, så var jag tillbaka i vad man kan kalla mitt eget Eriksson-Land. Det är alltid frid där inne, pulsen slår lugnt och harmoniskt som en balladtrumma. Världen kan brinna men inne i Eriksson-Land existerar inte rädslor. Jag har fred med mig själv där inne, skrattar gärna. Jag släpade mig till läkaren och som vanligt skällde han ut mig för att jag är för smal och för att jag tränar för mycket. Men han matade mig full med penicillin och smärtstillande med extra bett och beordrade mig träningsförbud ut, ja låt oss säga längre än han visste att jag skulle kunna efterleva. Och här sitter jag nu, det gamla tröskverket har hostat igång igen. He he.   

2012-12-17. Vädergudarna är inte nådiga mot mig. Jag som tänkte använda de här helgerna i december till att åka långt på skidor har fått planerna fullständigt omkullkastade. Först höll kylan hela landet i ett järngrepp och nu senaste helgen var det alla skidåkares mardröm, nollgradigt och ymnigt snöfall. Och inte nog med det. Här ligger jag nu utslagen i influensa. Jag går i coma, ligger lägre än en sjunken båt... 

Abenteuer-pass var ett begrepp som vi i Malmby-Stockholm uppfann den snörika vintern 1987. Från Sockenvägen 502 där jag och Spädde bodde åkte vi skidor på bakgatorna och ut i Nackaresarvatet. Äventyrs-pass betyder att du inte följer ett uppkört skidspår, utan du snirklar dig fram genom terrängen lite hux flux på gator, vägar, stigar, isar och inte minst rakt genom skogen på skare. Det blir gärna långpass av sånt och du vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Mars månad är Abenteuer-passens högtid och jag kan se det som om det var i går att jag, Spädde och Pålle skejtade slalom mellan tallarna. I dag återupplevde jag äventyret. Jag tog Kaspars barnskidor och skejtade iväg. Istället för att följa det preparerade spåret styrde jag ut i skogen där spårmaskinen bara hade pressat snön till senare i vinter. Det blev en stenhård tur. Det var ruggigt kallt i skuggan bakom åsen ner mot Spålen och snön sträv som sandpapper. Utan glid, utan fäste och utan riktigt stavtag blev det ett styrketräningspass av sällan skådat slag. Jag var helt färdig i armarna och såg mörkret sakta komma svepande över trädtopparna redan vid Mosjøen, och då är det en halvmil till bilen. Det är då man lär sig bita ihop och mala på. När jag ställde ifrån mig skidorna mot bilen och bytte om i kylan och mörkret var det just så jag tänkte. Jag tänkte att ska man åka Vasaloppet på fem timmar får man inte banga för ett äventyr. Och man överlever alltid.  

Vilken jävla tavla! Som rockstjärna har jag hela hösten efter konstens alla regler vårdat mitt långa yviga hår. En av den här konstens regler är att använda hårgelé. Ger extra volym och spretighet. Får mig att se ut som en korsning mellan August Strindberg och Albert Einstein. Ganska cool med andra ord. Jag tittade på Sirpas tub med hårgelé i dag. Jag har lånat av henne i smyg hela hösten. Body Lotion, stod det. Inte undra på att det var lite kladdigt. Men snygg var jag.

I Salinas Kalifornien köpte jag John Steinbecks "The Waywarn Bus" som present till Sirpa i somras. En snygg gest, eller hur? Hon la den ifrån sig efter en stund och jag snappade den åt mig. Ganska förvirrande läsning faktiskt. Jag kom inte ihåg att den var så dålig. Johnny Boy är varken socialrealist eller komiker, två brancher som han behärskar bäst i hela mänsklighetens historia. Men när han försöker sig på att vara hela världens bästsäljare så sladdar bussen av vägen och kör i diket. Och jag sitter här med stora ögon och ser förundrad på. Så lätt är det att bli tråkig. Innan man vet ordet av så...

Och desutom klippte jag håret. Och det här ju inte till vanligheterna. När man är född till rockstjärna. Som jag är. Jag klipper mig högst två gånger om året. Gärna till jul och midsommar. Och det är ju jul snart. Ser ut som en färbannad svärmorsdröm, korthårig och utan tandsten. Därför kommer jag till jobbet i träningskläder nu för tiden. För att hinna ut i spåret innan det blir mörkt. Och för att hålla potensiella svärmödrar på behörigt avstånd. Livet som stjärna är hårt...

Just som solen är på väg att gå ner bakom bergskammen och skuggorna är långa som ett år en vanlig arbetsdag och du har tagit ledigt en timme från jobbet för att hinna ut i spåret och du är där ute alldeles ensam. Att peaka livet sitt.


Hade inte varit hos tandläkaren på två år. Glömde bort det i fjol. Men ingen skada skett. Nån tycker kanske att jag är talangfull på en del områden, men om det är nåt jag har talang för så är det att inte ha hål i tänderna. Har inte haft hål som vuxen. Men tandsten däremot är jag en baddare på. Rena rama grustaget. Kändes som om jag hade fått en ny mun när jag gick därifrån, kunde andas med tänderna sammanbitna. Ordentligt korsdrag.

2012-11-25. Fyra grabbar och fjället. Eftersom snön försvann här nere i civilisationen åkte vi till Norefjell. Uppe på niohundra meter låg snön tjock. Sondre Eriksen, brödrene Tore och Roar Bye. Och jag. Hård isande nordanvind bitvis. Dimma. En timma och en kvart upp till Høge Varde. Förtifem minuter ner igen. Först ramlade jag när jag inte längre såg spåret. Sedan gick Tore på arslet i en sväng. Slutligen slog Sonde årets kullerbytta när han försökte släppa på. Roar stod på benen, plogar alltid han.

Nästa gång du är ute och flyger kan du köpa Leif Eriksson Whisky. Nothing like it, man...

Eftersom jag reser mycket och också dricker en hel del whisky (som i skrivandets stund) hade det ju varit kul om det fanns ett riktigt jävla flådigt whiskymärke på hyllorna i taxfreebutiken. Sagt och gjort så har jag alltså lanserat min egen sportsdryck. Valde en bild av mig med rullskidhjälmen på till etiketten...

Barcelona 2-5 november. Kontraster är en av livets kryddor. Från skidåkning i tretton minusgrader och fullmåne till att kliva ut från flygbussen på Barcelonas sommarvarma gator några dagar senare. Upplevelsen får onekligen ett drag av overklighet över sig. Någon timme senare satt jag och Sven-Olov Hellström och Pål Schmidt på balkongen ut mot gatan och åt tapas i eftermiddagssolen, såg ut över vimlet på gatorna. På grannbalkongerna hängde lokalbefolkningen tvätten på tork. Ett par brallor sken i gult och grönt. Det var inte bara vi som var här för att springa orientering, skämtade vi, NTNUI var också på plats.  


Ett rum med utsikt.

Första etappen handlade om sprintorientering längs gatorna i gamla stan. Det var full sula, kuta och kör. När krutröken hade lagt sig hade jag tursamt vunnit med blotta fem sekunder före Spädde och Pålle gled in till andraplatsen i juniorklassen H 45.

Malmby IF rular femtiklassen i Barcelona 2-dagars.


Och efteråt släcktes törsten med en bira och en whisky (kaffe för Pålle) för att hålla magen frisk. Och så det obligatoriska doppet i Medelhavet. Det enda jag ångrar är att jag inte drack flera glas whisky. För efter en utdragen middag i gamla stan började magen rumla. Det blev ingen andra etapp för mig på söndagen. Jag satt på dass och sket så det sprutade när jag inte låg mellan lakanen och skakade i frossa. Men vad gör man inte för en kompis? Spädde kunde cruise hem segern i H 50. Medan jag kom hem blek som ett lik. 

2012-10-30. Och så kom snön. Overklig känsla. Jag parkerar bilen på Ringkollen lite före sju på kvällen. Det står redan fullt med bilar på parkeringen. Skidåkare efter skidåkare ger sig ut i spåret och pannlamporna skiner som guppande vägbelysning genom skogen. Jag åker en timme i strålande månsken. Elva grader kallt vid starten, tretton vid vändpunkten. Skidorna glider som sammet.


Säsongens första ishockeymatch har spelats på Myrbråten. Det är sista söndagen i oktober. 

Jag läste Sverker Sörlins epos om längdskidor "Kroppens geni". Utan att jag är någon expert på idrottslitteratur så måste det här vara det bästa som har skrivits om skidåkning någonsin. Visserligen spretar texten åt alla håll och kanter, från biografier över Petter Northug och Marit Bjørgen, dagens två bästa skidåkare, till minnen från författarens egen upväxt som skidåkare och orienterare, och vidare till en kritisk genomgång av skidsportens litteratur. Men spretigheten för med sig mångfald och gör läsningen variationsrik. Idéhistoriker Sörlins styrka är att han gräver djupare än andra författare av biografier och skidreportager. Han bygger ett fundament under skidåkningen som kan vara med på att förklara varför det blir som det blir. Och det är bra gjort.

2012-10-14. Redan 1979 åkte jag, Jörgen Mårtensson och Lennart Roos över till Norge och sprang Blodslitet i orientering. Jag och Jögge var fortfarande juniorer, men han blev femma och jag tolva i seniorklassen, ett sensationellt bra resultat förstår jag nu drygt trettio år senare. Blodslitet har växt ut till Norges bäst arrangerade och största orienteringstävling, kanske tillsammans med O-festivalen. Jag har startat flera gånger men har haft svårt att upprepa debutens succé. Har ju aldrig varit någon speciellt bra långdistansare. Ända till i år. Jag blev sjua i H 50, min första placering på Top Ten. Mer än orienteringsmässigt är ju Blodslitet ett kraftprov konditionsmässigt, men i synnerhet taktiskt. Det gäller förutom att orka att vara på rätt plats vid rätt tidspunkt, vara med när tåget går. Efter en försiktig öppning till första kontrollen min vana trogen var jag med när tåget gick på den första gafflingen. Jon Bjørgum tok rollen som lokomotiv och gjorde det så utmärkt att det inte fanns någon anledning för mig att gå upp och störa honom. Emellertid frontade den snabbfotade Michael Wehlin det andra alternativet och när hängningen började igen låg vi dryga minuten efter, på tionde plats och nedåt. Gubbe efter gubbe ramlade av och när vi började spurta mot sista kontrollen handlade det om sjätteplatsen. Givetvis kunde jag ha hoppat ifrån Jon på ett ben, men han hade orienterat 99 % av banan och man är ju född gentleman. Efteråt var jag så sliten att jag inte kunde sova. Varenda gång jag vände mig i sängen vaknade jag av smärtor, främst i knär och näsa, hade sprungit in i ett träd av iver en gång när Jon försökte rycka. Men vad betalar man inte för Top Ten i Blodslitet?

2012-10-06. Och när det hade röjts färdigt i trädgården, ja då tvättar och polerar man bilen. Och när man har polerat färdigt, ja då speglar man sig i den.   


Trädet, mannen och hans bil.

2012-10-05. Jag sippade på mitt glas med Hallandsfläder och en isbit och trodde nästan att det inte var sant. Jag satt på terassen och såg solen sjunka mot trädtopparna, och den värmde så gott, solen, brände nästan, värmde mina ögonlock när jag slöt dem och masserade min gråhåriga vasaloppsbringa så skönt. Jag satt där och lät fredagen smyga in. Tommy och jag hade sprungit intervaller på Kilemoen och jag hade överrumplat mig själv, hade sprungit fortare än i våras, en förtifem på sista femhundrametern. Sånt känns skönt. Och nu satt jag där och lät allt sjunka in, barfota, i bar överkropp, svarta tajts som sög till sig solstrålarna som ett svart hål. Jag kollade almanackan på väggen. Femte oktober. Jag hällde upp ett glas till. 

Tänkte bara lugna er alla, alla ni som sitter där ute och bekymrar er över att allt inte står bra till hemma på Myrbråten när jag i tid och otid åker runt och tränar och tävlar. Trädgården är alltså höststädad, bord och stolar är undanställda i ladan, grillen likaså, badmintonrackertena ligger där de ska ligga och stolparna med nätet står under tak. Hallonbuskarna är klippta och i landet står bara ett par lökar kvar och väntar på att bli helgmiddag. Kort sagt, allt är klart, vi är beredda, vintern kan komma.

Vinter på väg.

Eftersom jag är ansedd att vara en tämligen stenhård jävel ställde jag upp i Råtassen i orientering. Det borde jag ju ha gjort för länge sedan, men det har aldrig passat så bra. Denna långdistanstävling har långa anor i mitt distrikt Buskerud og adelskalendern innehåller imponerande 500 namn på folk som har fullfört. Tiobästalistan ståtar till och med med löpare som har gått ur tiden. I såna sammanhang är ju femtitre bast ingen ålder för en debutant. Elitlöparen Ruslan Glebov från Tyrving vann tämligen komfortabelt. Därefter radade veteranen Bjørn Haavengen, junioren Axel Berlin och veteranerna Roar Grande och Ola Lesteberg upp sig innan jag tassade in på sjätte plats. Det var en härlig dag i skogen. Visst kunde jag ha sprungit fortare, men varför förta sig? Kanske jag klarar att plåga mig mer på Blodslitet, höstens stora drabbning.  

Så åkte jag på höstens förkylning. Och det är ju inte särskilt kul mitt i orienteringssäsongen. Så Norges veteraner fick ha sitt mästerskap utan mig. Och är det nånting jag har lärt mig efter alla år så är det att inte hasta igång med träningen efter sjukdom. Följdsjukdomar som bihåleinflammation står bakom knuten och väntar på sin chans att slå släggan i bakhuvet på en. Fördelen med att vara sjuk är givetvis att man plötsligt får massa tid till sånt man aldrig annars har tid till. Vaktmästare Eriksson gjorde en heroisk insats under några dagar. Att inte bara tvätta alla husets fönster utan också måla dem imponerar. Mästerverket måste ändå sägas vara att jag stöpte en bottenplatta av cement inne i skorstenen, en liten flack grop där sotet landar när sotaren kommer och rensar. Förbannat snyggt om jag själv får säga det. Öppnar luckan ibland och smeker den lilla gropen. Sen började jag titta in i alla skåp. Och vad fann jag inte om en påse torkade bruna bönor med sista förbrukningsdag november 2006. Vaktmästaren bytte elegant skepnad och blev mästerkock. Jag plockade fram den rutiga kokboken och hällde upp ett glas whisky, inte minst för den ömmande halsen, host host. Bönorna kokades mjuka efter konstens alla regler och det tok ju sin tid. Därför ännu ett glas whisky. Sen skulle stuvningen ordnas. Lite vinäger och så vispa ut potatismjölet i lite vatten. En klunk whisky ner i strupen och så i med skiten ner i kastrullen med bönor. Jag som trodde jag var spiknykter glömde att röra. Redningen klumpade sig som cementen jag tidigare blandat till skorstenen. Jag rörde som besatt i tio minuter för att rädda projektet, utan att lyckas. Till slut fick jag ge upp. Att servera klumpiga bruna bönor till middag till resten av familjen kom inte på frågan, socialt självmord kallas sånt. Det var bara att gå igång med att tvätta bönorna. Här var det inte snack om projektet rädda tigern, utan rädda den bruna bönan. Efter ett skamligt stort förbruk av varmvatten var det mesta av den klumpiga såsen nersköljd i slasken. En annan sida i den rutiga kokboken presenterade chili con carne. En jävla kanack-rätt egentligen, men nöden hade ingen lag. Höll mig undan whiskyflaskan. Det blev rätt gott faktiskt.

2012-09-03. Vi bearbetar ju allt i upplever efteråt, men årets bilsemester i Kalifornien har varit i särställning vad minnen anbelangar. Det är nog den bästa semester jag varit på. Jag har nog lämnat Yosemite och San  Francisco bakom mig. Likaså Monterey, Salinas och Big Sur. Kanske också Santa Barbara, fast där är jag mer tveksam. Men jag kan bara inte lämna Santa Monica och Sequoia. Dagligen är jag tillbaka där, på stranden, i Palisades Park och uppe i bergen med jätteträd och vilda björnar.

2012-09-02. Det har varit ett jävla liv i garaget den senaste veckan. Årets svalungar har blivit stora och utflyttningsklara. Varje gång en av föräldrarna varit ute och fångat insekter under sedvanliga akrobatiska manövrar komkurerar ungarna om vem som kan skrika högst och då kanske få maten. Och i dag skedde utflyttningen. Plötsligt satt hela familjen uppradad på en av takbjälkarna. Och så bar det iväg. En av ungarna gjorde generaltavlan att flyga rakt in i fönsterrutan. Men tjockhuvade är de måste jag säga. Ungen vinglade tillbaka till bjälken och återfann krafterna. Nästa försök gick bättre. Nu svävar de här över tomten, lite kantiga i rörelsena, proppfulla av talang. Om bara några dagar är de fullfjädrade mästare.

2012-08-25. Buskerud har kretsmästerskap i orientering. Och när man tänker sig om, och det ska man ju, så var jag ju regerande mästare i H 50. Och mästerskap ska ju försvaras. Utan tvivel ska man i alla fall försöka. Men hur gör man om man har sprungit dåligt hela sommaren med ont i ett knä? Just det. Man skiter i att man har ont och dammar som ett svin. Jag dammade. Vann sträckan till första genom att springa runt. Tappade till andra genom att springa runt. Tog tillbaka ledningen till tredje genom att, just det, damma runt på stig. Sedan kom backarna och Knut Edvard Helland och Øyvind Drage mosade mig i den knähöga ljungen. Men skam den som ger sig. Till sista la jag av en riktig rökare till långspurt och lyckades på så sätt knäppa unge herr Drage på näsan och återerövra silvermedaljen han hade lånat den senaste kilometern.

Leif Eriksson, silver, Knut Edvard Helland, guld, Øyvind Drage, brons.

Sommaren var regnig sägs det. Men då var jag i Kalifornien, ha ha. Och nu hänger indiansommaren över landet fast hösten knackar på dörren och i motljuset vid garaget svärmar flygmyrorna.


Jag har en viss förkärlek för att vandra tillbaka och undersöka vilka faktorer som gjorde att det gick som det gick, att det blev som det blev. Därför läste jag Harry Martinson igen. Det var nog länge sen sist, säkert 30 år. Läsningen blev överaskande turbulent. "Nässlorna blomma" är ju en svensk klassiker, men jag häpnade över att den var så dålig i starten. Antagligen så jobbade han hårt för att finna en passande stil till berättelsen och klarade inte detta förrän långt ut i historien. Och antagligen fanns där heller ingen som var i position att göra honom uppmärksam på detta faktum. Men ju längre berättelsen skrider framåt, desto bättre blir den. Fast det är första delen som har blivit berömd, är det i själva verket andra delens "Vägen ut" som är bäst. Kapitlet när Martin rymmer till Skåne för att plocka sockerbetor är enastående. Och det är här jag finner mig själv, finner det där sättet att studera världen på som sedan unga år har präglat mig som betraktare. "Nässlorna blomma" och "Vägen ut" har tre stora förtjänster. Först och främst är detta ett uppgjör med den förhatade svenska Jante-lagen. Med få undantag är blekingarna runt den uppväxande pojken fulla av skit, upp till öronen proppfulla av hat, avundsjuka och falskhet. Precis så som verkligheten ju är. Och detta beskrivs med avväpnande vacker poesi, som står i skarp kontrast till verklighetens slit och umbäranden. Martinson lyckas med konststycket att förädla sin prosa med lyrik och resultatet blir en mästerlig svenska som fortfarande inte har sett sin överman. Och sist men inte minst gjorde de här två böckerna sockenvandringen, ett stycke svensk arbetarhistoria, känd ut i de breda lagrena av vår befolkning.  

2012-08-12. Den skandinaviska sommarnatten är ett märkvärdigt och förlockande fenomen. Jag sprang en sträcka för jobbet när Ringerike Maraton arrangerades som stafett. Det var så glödhett i solen att till och med jag köpte glass efteråt, till och med två. Sedan gick vi på krogen allesammans och alla vet ju vad som händer på krogen, timmarna ila. När jag slutligen kastade mig upp på cykeln och började trampa hemåt hade det börjat skymma. Ett par ögonblick senare var det becksvart. Min fulla själ sjöng där i natten medan jag trampade. Varm tyst sommarnatt. Bilarna kom som tvåögda vrål ibland och bröt stillheten. Annars var det tyst. Och dofterna omringade mig. Det luktade svettig varm asfalt och nyslaget gräs och friskt fjordvatten. Och när jag passerade bäckravinen kom kylan mot mig som en föraning av höst, kristallklar i sin påminnelse om något annat, något väntande, som om det här var den sista varma natten.

2012-07-25-27. Vilodagen i Femdagars används mycket förnuftigt. Vi lägger oss på stranden. Jag går en promenad i sanddynerna och minnena från min barndoms semestrar på Västkusten galopperar förbi. Jag badar fyra gånger i det långgrunda och varma vattnet. Senare på kvällen åker jag ensam ut till det smällvackra Tylösand och lyssnar på Eldkvarn som spelar utomhus i den varma natten. Konserten är medioker, jag upplever den som ett avsked, och jag går mitt i extranumren. De två sista tävlingsdagarna går som förväntat, jag springer upp mig något, men inte mycket. Slutar 24:a. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta en ny magnetröntgen av knät.

2012-07-24. Den svenska sommaren kommer med dunder och brak. Målplatsen på etapp tre ligger helt ute vid havet. Knät är bättre i den flacka terrängen och vid tredje kontrollen ligger jag faktiskt fyra. Men sedan sackar jag efter och blir 18:e. Kvällen tillbringas hemma hos Anders och Åsa Borg i Båstad dir jag och Jögge åker ner med fruar. Både Kent Olsson och Stefan Branth glider in under kvällen, också med fruar.

2012-07-22-23. Oringen startar i Hamlstad. Tveksam kommer jag till start, dubbelskadad som jag har varit ända sedan Jukola fem veckor innan. Och mina onda aningar besannas. Jag haltar runt, men inte på grund av min krånglande baksida av låret, utan vänster knä. Blir 42:a, sjutton minuter efter. På andra etappen är det än värre. Jag stolpar runt på placering 40. Dagens höjdpunkt blir istället när jag intervjuas i Radio O-ringen angående mina böcker.

 

2012-06-24. Söndag. Det stod Lily på hennes namnskylt och hon studerade mig uppmärksamt innan jag kom fram till disken hon satt bakom på Hertz biluthyrning i Los Angeles. You look just like Rod Stewart, has anybody told you before? frågade hon. I just loouve Rod Stewart. Jag nekade till att så var fallet och fick mina bilnycklar och några minuter senare rattade jag ut en Jeep Liberty i eftermiddagstrafiken. Jag var hyfsat utvilad, hade sovit i två omgångar under den tretton timmar långa flygresan, och inte så lite uppeldad att vara på plats i självaste L.A. Det var som vanligt i USA, allt var gigantiskt. Gatorna var gigantiska, breda och långa, flygplatsen hade varit gigantisk och staden verkade bre ut sig åt alla håll och kanter. On a dark dessert highway, cool wind in my hair… Vi hade faktiskt bokat oss in på Hotell California, Ocean Avenue i Santa Monica. Och det första vi givetvis gjorde efter ankomst var att gå en promenad i kvällningen. Solen stekte och vinden från Stilla havet fläktade. Området vid stranden var som ett enda stort utomhusgym där horder av folk styrketränade, joggade, cyklade eller bara gick. Vi drog oss bort till piren som jag så väl kom ihåg från filmen ”Blåsningen” där karusellerna snurrade och neonskyltarna skrek mot oss. Men piren var bara gycklarnas afton och full av folk och krimskrams så vi gick upp mot centrum och just som solen sjönk ner i havet satte vi oss på en italiensk restaurang och firade vår ankomst med pasta och kaliforniskt rödvin. Efter att ha varit på resa i 23 timmar somnade jag innan huvet nådde kudden. 
 

Santa Monica.
 

2012-06-25 måndag. Bara för att vakna igen redan kockan tre. Fåglarna kvittrade nåt vansinnigt vacker ute i beckmörkret utanför fönstret, bara då och då avbrutna av en irriterande kråka. Kvart över fyra gav jag upp tanken på att kunna somna om och klev upp. För att inte väcka de andra tassade jag försiktigt ut i hallen och försökte få igång kaffebryggaren. Jag fumlade i mörkret med kaffepulvret och vatten men till slut hostade maskinen till och det började droppa i kannan. Sirpa vaknade och hon fick en kopp kaffe på sängen innan jag snörde på mig mina joggingskor och stack ut i mörkret. Det hade börjat ljusna över hustaken men trappen och gatan ner till stranden var grågrötiga. Jag springer några kilometer söderut längs gångvägen. Och jag är inte ensam, inte ens först ute, så går det när man ligger och drar sig. Los Angeles internationella flygplats LAX har redan börjat spotta plan upp i luften. Så genar jag ner till havet över den tungsprungna sanden. Jag känner på vattnet och det känns varmt. Jag ser mig om och eftersom ingen joggare är i närheten kastar jag kläderna och springer naken ut i vågorna. När chocken av det ännu kyliga vattnet lagt sig ligger jag där på rygg en stund. I ultrarapid lyfter plan efter plan sig majestätiskt ut över havet som kanonkulor från en luftvärnskanon. En sjöfågel hänger bara någon decimeter över vågorna i jakt på mat. Så skyndar jag mig upp innan nästa joggare närmar sig, klär på mig utan att få sand i skorna och går sen in under piren där det fortfarande nästan är mörkt. Pålarna är ärriga som gamla valar med snäckor klängande på sig. På andra sidan har en uteliggare vadat ut i vattnet för att tvätta sig innan badgästerna strömmar till. Det är ljust nu och stranden vaknar. Sopbilarna kommer och tömmer soptunnorna. Traktorer med väldiga harvar påkopplade börjar kratta sanden jämn. Uppe i Palisades Park är parkbänkarna och gräsmattorna fulla av uteliggare. Det är en märklig syn för en skandinav, svårt att se alla de där ödena, alla kapsejsade människovrak. Romantikern och frihetsälskaren i mig lockas av tanken om total frihet, men det är inte svårt att se att det handlar om antingen psykisk sjukdom eller fullständig ambitionskollaps. Jag köper frukost på ett morgonöppet hak och springer hem. När affärerna öppnar klockan tio en evighet senare känns det som om dagen redan närmar sig kväll. I bokhandeln köper jag resans lektyr, Steinbecks ”Sweet Thursday”, Salingerns ”Nine Stories” och så nåt helt nytt jag aldrig hört om, Scott O´Connors ”Untouchable”. Third Street är ett shoppingens eldorado som när kvällen kommer övertas av gatumusikanter och gycklare. Före middagen får jag med mig både Sirpa, Marita och Kaspar på en träningsrunda Venice Beach tur och retur. Efteråt badar vi i havet.


Under piren i Santa Monika.

2012-06-26 tisdag. Vad är väl sjufilers motorväg för rallyesset Leif Eriksson? Tar tian upp till femman norrut. Bebyggelsen som inte kunde ta slut tar slut och den väldiga asfaltsremmen slingrar sig upp i bergen. Jag kör i ett gytter av bilar, fler bilar än min fantasi någonsin skulle kunna producera. Efter att ha kört fel två gånger hittar vi Universal studios. Det är en mästerlig show vi bjuds på, har någon kultur på ett liknande sätt påverkat resten av världen som den amerikanska nöjesindustrin? Antar inte det. Filmfabriken är verkligen en fabrik, vi åker tåg mellan industriladorna där film och teveserier produceras på löpande band. I nöjesparken är köerna överkomliga men hettan kvävande, långt över 30 grader. Attraktionerna består av berg- och dalbanor och datasimulatorer med teman från teve och film. Det går bra tills vi tar Simpsons, där jag blir illamående av de jävla looparna. Jag är delvis indisponerad hela vägen hem men kvicknar till genom att svälja en whisky on the rocks på fastande mage innan middagen. Det är det jag alltid har sagt, finns inget sundare än alkohol.


Liif Eriksson i Hollywood.
 

2012-06-27 onsdag. Som en sommarmorgon ska vara. Jag tassar ut i solen och äter frukost i solgasset, sitter på en stol vid muren och hör storstadens brus från gatorna. Läser och dricker ytterligare en kopp kaffe. När Sirpa vaknar springer vi en runda i Palisades Park bland de hemlösa. Någon timme senare rattar jag Jeepen mot Hollywood. Vi stannar vid Beverly Hills och gör som i ”Pretty Woman”, handlar på Rodeo Drive där modebutikerna ligger vägg i vägg. Jag säljer min själ och drar mitt Visakort. Om piren vid Santa Monica var gycklarnas afton så är Walk of Fame snäppet värre. Horder av turister väller fram över trottoarerna, kantade av krimskrams. På en pub ser vi Spanien slå ut Portugal i fotbolls-EM. På Hard Rock Cafe köper jag en t-tröja och äter min tredje hamburgare på tre dagar. Säljaren i souvenirbutiken heter Rocky och frågar hurtfriskt om han kan byta namn med mig när han ser mitt kreditkort, Liif Eriksson övergår tydligen det mesta här. Vid Rod Stewarts stjärna i trottoaren tar jag ett kort som kan komma väl till pass om Lily fortfarande är på jobb när vi ska leverera tillbaka bilen. Efter att ha kört den ändlösa Santa Monica Boulevard hem känns det befriande att åter vara vid stranden. Eftersom baksidan av låret fortfarande krånglar styrketränar jag på gräsmattan istället för att springa. I parken är det gratis matutdelning och köerna ringlar långa när uteliggarna samlas för picnic i det gröna. När vi kryssar gatan vid hotellet har polisen stängt av nerfarten till Highway 1. Framför fötterna på oss bromsar en sportbil in och en gammal vitskäggig man med axellångt hår krånglar sig ut ur den lilla bilen. Donald Sutherland ser mig i vitögat innan han vänder sig till poliserna och frågar hur han nu ska komma hem. Om han hade känt igen mig kanske han också ville byta namn.

 
Rod Stewart och Rod Stewart.

2012-06-29 fredag. Solen är tillbaka och efter en frukost i den lämnar vi L.A. och Hotel California. You can check out any time you like but you can never leave. Kanske det du. Vi kör den feta Interstate 5 över Sierra Nevada och när vi kommer ut i den väldiga California Valley ser vi jordbruket som livnär hela staten och mer därtill. Bördig röd jord i kombination med sol året om och ett effektivt konstbevattningssystem gör att frukt och grönsaker skjuter ur jorden. I Bakersfield äter vi lunch på Taco Bell och ungarna får åter kryssa av en av fastfood-kedjorna som absolut måste besökas. Vi lämnar dalen och stigningen upp till tvåtusen meter börjar. Örnar hänger i vinden. Efter otaliga kurvor på serpentinvägarna kommer vi äntligen upp till jätteskogen i Seqouia nationalpark. Det är en overklig syn att se de enorma träden. Kottarna vid vägkanten är stora som amerikanska fotbollar och barrnålarna är långa som stickpinnar. På ett ruttet träd håller en barkbit på att lossna, stor som en kanot, snacka om barkbåt. Vi checkar in på Wuksachi Lodge och jag börjar känna av höjden. Men till trots för att svimfärdigheten och illamåendet plågar mig alltmer åker vi ner till parkens hjärta och beskådar världens största levande väsen, jätteträdet General Sherman. Jag försöker springa bort illamåendet bakom hotellet men det funkar inte särskilt bra. Resten av familjen håller sig inomhus av rädsla för björn och skallerormar. När vi går ner för att äta middag står en hjort och betar på en buske vid parkeringen. Stjärnfotograf Eriksson smyger fram och knipsar några bilder. I restaurangen har de medicin mot höjdsjuka, alkohol. Det lokala ölet General Sherman smakar rävpiss, men jag tömmer min medicinflaska, och därefter Sirpas, och hux flux är illamåendet borta. Sätter spiken i kistan med ett glas rödvin och är fit for fight igen. vad var det jag sa om alkohol?


De två generalerna.


Familjen i sin nya sommarstuga.

2012-06-30 lördag. Jag vaknar och känner direkt att jag är botad från höjdsjukan. Dagens första utflyktsmål i nationalparken är klipphyllan ”Moro Rock”, en gammal indiansk utkiksplats. Klippan ligger där som en kal hjässa och vi tar oss upp på den via ledstänger och cementerade trappsteg. Det suger i magen när jag tittar ner i bråddjupen och utsikten är formidabel. Från klippan går jag och Sirpa en skogsstig medan våra två bortskämda barn tar bussen bort till Crescent Meadows. Ängarna visar sig vara gräsbevuxna sankmarker och jätteträden står resliga längs stigen som i ett sagoland. Den förste vite mannen som kom till området snickrade sig själv en sovplats i en urholkad jättestam och märkvärdigheten uppvisas som Harps log. När de andra har fått nog och sträcker på benen på hotellrummet sticker jag ut och tränar. Jag parkerar vid Wolverton och sticker upphetsad som ett barn ut i vildmarken med ryggsäck och karta. Stigen upp mot utsiktspunkten stiger konstant i den sagolika urskogen. På några ställen ligger spillning, ganska stora klumpar faktiskt, och plötsligt sticker den fräna doften mig i näsan som tecken på att den är dagsfärsk. Jag spekulerar i vilket djur det kan handla om, men jag är ju ingen zoolog. Jag njuter av den klara varma luften och den väldiga skogen runt mig och så plötsligt brakar det till rätt vid sidan av mig. På en liggande jätteträdstam står en svartbjörn och lik Donald Sutherland stirrar den mig i vitögat. Den är tre meter undan mig och braket kommer av att den slår med ramen mot den torra barken, antagligen för att leta fram insekter i det torra träverket. Så vänder den på klacken och löper vaggande bort från stigen ner i sluttningen. Med hjärtat bultande i bröstkorgen går jag ner på knä på stigen, kränger fram ryggsäcken och fiskar fram kameran. Jag byter till zoomen, lägger kvar säcken på stigen och smyger efter björnen. Nere i slänten har den funnit en ny intressant trädstam som ska undersökas. Jag lägger mig bakom ett träd och fyrar av tre foton. I förstorningen ser jag att björnen är märkt med en gul identitetslapp i höger öra. På det sista kortet stirrar björnen rätt in i objektivet när jag knäpper. Hukande springer jag tillbaka till stigen, plockar upp ryggsäcken och ger järnet uppför nästa backe. När jag slutligen stannar och vänder mig om ligger skogen tyst och orörlig bakom mig. The Watchtower är ännu en klippa klippt och skuren ur en Vilda Västern-film. Utsikten gör mig stum av förundran. Som en indian smyger jag stigen vidare uppåt och vid ett av stupen ser jag hundratals meter nere i ravinen andra fotvandrare ta sig fram på en av de märkta lederna. Jag rättar till min pilbåge över axeln och springer vidare. Stigförgreningen kommer när den enligt kartan ska komma och jag tar av höger hemåt. Efter att ha passerat rundans högsta punkt, The Hump, 2 865 meter ö.h., bär det av neråt igen. När jag kör bilen hem till hotellet skakar jag på huvudet i välmåga. Jag har haft mitt livs största naturupplevelse.


Pyttsan.


Tio meter ifrån en svartbjörn.

 2012-07-02 måndag. Resten av familjen var måttligt intresserade av en långtur inne i vildmarken bland svartbjörnar och skallerormar. Jag fick rätta in mig i ledet och hålla till gode med två asfalterade slingor fram till två vattenfall. Yosemite är en sänka som skär in i fjället från väster. I dalens botten rinner den pittoreska bäcken Merced och området på båda sidor om vattnet har utvecklat sig till en gigantisk campingplats, främst för amerikanska barnfamiljer. I anslutning till tältplatserna som inte står Tiomila långt efter finns både restauranger, kafé, hotell och alla önskliga faciliteter. Allt detta är omgärdat av ofantligt höga fjällväggar där natursköna vattenfall kastar sig ut i sommaren. Men det är för mycket folk för min smak, jag längtar tillbaka till Seqouia, där naturen tillhörde bara just mig. Det var bara skönt att komma hem till hotellet igen och vi sprang ner till poolen och la oss på solstolarna. Jag köpte en öl till mig själv och en Baily´s till Sirpa. Nyheterna basunerade ut att Tom Cruise och Kate Holmes låg i skilsmässa och att hettan som plågat främst Colorado hade avtagit något fast det fortfarande var plågsamt varmt över nästan hela landet. Inte ett ord om Donald Sutherland.


Yosemite Falls, USAs högsta vattenfall.

2012-07-03 tisdag. Highway 49 har fått numret sitt efter guldruschen som startade i området 1849. I bäckarna ner från Sierra Nevada glimmade det av guld och allt ställdes på huvet. Guldgrävarbyar växte upp i fjällmassivets nedre delar upp mot Sacramento. Vi åker den sydliga delen av området som kallas ”Moderådran”. Landskapet är kulligt och gräset skriker rostgult i den skoningslösa solen längs åsarna. Örnar glider majestätiskt fram och skannar marken för rörelser i gräset. Vi tar av mot San Francisco och kommer tillbaka ner i köksträdgården där jordbruket är intensivt. Lundar av pistaschträd kantar vägen. Vi stannar och köper jordgubbar och hettan är som en bastu utanför den svala bilen. I Livermore betar vi av Kentucky Fryed Chicken innan inkörningen till San Francisco börjar. Vägarna växer i storlek och trafiken ökar markant. På de rostgula kullarna står vindkraftverk och vevar med armarna i luften. Inne i Oakland är trafiken intensiv och jag gör allt jag kan för att hålla tungan rätt i munnen, folk kör alldeles för fort och byter fil som tokiga. Så kommer vi ut på den enorma Bay-bridge över San Francisco-bukten och storstadens skyline tecknar sig i soldis. Det är gigantiskt och absurt overkligt. Vi betalar tull, sex dollar och är inne i staden. Längs Van Ness Avenue skär vi rakt genom centrum ner mot hamnen, tar vänster på Lombard Street och parkerar i garaget under vårt hotell Coventry Motor Inn som om vi inte hade gjort annat här i livet. Och jag kunde inte hålla mig borta från gatorna. Jag var bara tvungen att springa dem. Tre gånger sprang jag upp till Pacific Heights och gatorna var så branta att jag nästan slog näsan i asfalten framför mig. Och från höjden såg jag Golden Gate och bukten och Alcatraz och skyskraporna och det kändes helt overkligt. Jag var i Frisco. Sedan vandrar vi ner till Fisherman´s Wharf. Som på alla andra kända platser i USA är gatan en turistmagnet med trängsel och krimskrams. Överraskande nog går det inte att få biljetter ut till Alcatraz på flera veckor och vi har inte lust att betala fyra gånger priset hos en av de många återförsäljarna i gathörnet. Vi vandrar Lombard Street tillbaka över Russian Hill där bilarna kryper fram i snigelfart i serpentinsvängarna mellan färggranna blomlådor. Hemma vid hotellet äter vi en fantastisk italiensk middag på en bakgård under vinrankor på Union Street. Både pastan och pizzan slår alla rekord.


Bay Bridge.

Fourth of July. Som de bilburna amerikanarna vi har blivit backar jag bilen ur garaget och vi kör 49 Scenic Drive, en skyltad, nåja, sightseeing som bjuder på allt Frisco har att erbjuda. Golden Gate Recreation Area är fullt av joggare och cyklister. Ute vid stränderna förbi Cliff House blåser det halv storm och i bostadsområderna Richmond och Sunset är det nästan lockande att stanna bilen och köpa ett ledigt hus. I Golden Gate Park märker vi att nationaldagen är här. Gatorna är kantade av parkerade bilar och grilloset ligger redan tungt över gräsmattorna. Självständigheten firas med familjen, kompisarna och oräkneliga hamburgare. Från utsiktspunkten Twin Peaks njuter vi av skylinen åter en gång och känner vinden riva som den oftast tydligen gör här. I kvällningen promenerar vi upp till Chinatown och jag äter de mest underbara räkorna man kan tänka sig. När mörkret faller hänger jag kvar nere i hamnen ensam och lyssnar på Lovefool, ett mer än kompetent coverband som spelar Independent-konsert ute på gräset. Det är kallt i vinden men hög stämning och halv tio exploderar himlen i två parallella tvillingsfyrverkerier över bukten. Folk väller hemåt i gatorna efteråt.


Spårvagn genom ljuva livet.