När årets platta skulle utses läste jag med intresse både norska och svenska listor. Och sedan kastade jag mig över Spotify för att njuta av alla geniala nykomlingar på musikhimlen. Jo pyttsan. Är alla bra låtar redan skrivna, eller va? Harmonier och stämningar och tomma ord. Rocken är ju för fan död. Finns knappast en käft nu längre som kan skriva en låt det stänker om. De här nya singer/songwriterna låter verkligen klena. Vad är det de har på hjärtat egentligen? Bara när jag lyssnar på Melissa Horn och norska Stein Torleif Bjella hör jag nåt säreget och viktigt. Riktiga låtar framtagna med smärta och integritet. Och Adele har en röst från gudarna, det måste sägas. Och att ta med en cover av Dylan blir ju sällan helt fel.

Även jag försöker hänga med i utvecklingen. Något som resulterade i att jag började använda Spotify. Vad jag försöker säga är att jag har slutat köpa cd-skivor. Jag, med flera meter vinyl under bokhyllan och ett överbelastat cd-ställ, har inte tjackat en platta på hela hösten. Det är en tudelad känsla att haka på den spännande utvecklingen, samtidigt som man har dåligt samvete för att överge något som var. Och inte nog med det, jag har till och med börjat slänga plattor. Det gick faktiskt överraskande lätt när jag en gång för alla bestämde mig. Bort med alla idiotköp, The National Bank, Bob Hund, The Ark, Veronica Maggio, Weeping Willows. Jävla smörja som jag köpte efter att ha läst recensioner som jag först efteråt förstod var renodlat korkade. Snart ska jag slå till igen, hyllan är fortfarande överfull. Bäva alla medelmåttor.  

Stormen Dagmars långa tektakler nådde även Modum på juldagen. I skymningen började det blåsa i trädtopparna. Några timmar senare röt det från skogen. Huset började skaka och det knakade i väggar, tak och golvplankor. Ett tag trodde jag mig vara på väg upp i skyarna tillsammans med Judy Garland och ett parti takpannor. Vid niotiden smällde det till nere i skogen. En gran gick av på mitten, en tall föll som en fura. Och det stora lärkträdet bakom brevlådan knäcktes en halvmeter över backen som en tändsticka, dråsade över fårstängslet och prickade tur i oturen den öppna grinden. En meter åt vardera hållet och min port hade blivit kaffeved. Men värst var att ungarna inte var hemma. Inget roligt väder att köra hem från bio i. Och mycket riktigt började träd falla över vägarna. I Åmotbackarna var det tvärstopp. Två tallar spärrade effektivt av all trafik. Med pannlampa på skallen och ficklampa i näven gick jag och mötte dem, oroligt spanande mot trädtopparna. När vi kom hem var strömmen borta. Det fanns inget annat att göra än att krypa ner under täckena och blåsa ut stearinljusen. När det ljusnade såg ängarna och skogsbackarna ut som slagfält med knäckta kvistar och grenar.

Jag lyfte upp armen mot stoppknappen och tryckte till med pekfingret. När bussen stannade lämnade jag det varma och ombonade innandömet genom bakdörren och klev ut i mörkret. Dörren gled igen bakom mig och med ett utsläppt dieselmoln bakom sig stånkade bussen ut på vägen igen. Jag kände diesellukten i näsborrarna. Så slog jag på pannlampan och såg det blå ljuset lysa upp den snötäckta grusvägen. Från bakom den spretande enbusken i vägkanten drog jag fram sparkstöttingen som jag hade gömt där om morgonen tio timmar tidigare. Jag la händerna på handtagen och sköt sparken framför mig i uppförsbacken. Efter en stund började jag ge sparken hårda skjutsar så den stack i väg tiotalet meter. När den stannade kom jag ifatt den och då skjutsade jag i väg den på nytt. Mitt i backen kände jag hur den senaste veckans sjukdom och en lång arbetsdag hade tagit på krafterna. Jag satte sparken på tvärs över vägbanan och slog mig ner på sparksätets träspjälkar. Mörkret runt mig var kompakt. Min andedräkt immade i pannlampans sken. Kylan bet i kinderna. Nere på landsvägen pilade bilar, bussar och tradare fram och tillbaka som lysmaskar. Under ett uppehåll i trafiken blir det så tyst att jag hör min egen andning. I fonden skimrade den välkända raden av gula gatlyktor längs vägen in mot Oslo bakom den nu världskända Utöya. På toppen av slalombacken uppe i åsen glimrade en julgran. Tindrande ljus avslöjade var slott och koja låg utslängda. I de närmaste fönstren bakom mig brann adventsstakar och julstjärnor. Och över allt detta den trumpetande stjärnhimlen i vars utkant ett flygplan sänkte sig ner mot Gardermoen. Årets längsta natt. Jag reste mig och skjutsade iväg sparken med snärt i handlederna. När nerförsbacken kom gnistrade medarna som svetslågor när de skar över gruskornen. 

En gnistrande God Jul och Gott Nytt År!

Och när den vita varan kommer, vad händer? Jo, jag går på en riktig stjärnsmäll. Vi åkte upp i fjällen med nyglidade skidor. Leif Eriksson på Peer Gynts vei. Men det var nåt fel i kroppen. Och mycket riktigt, nästa morgon vaknade jag sjuk. Kroppen morrade som en svårstartad traktormotor och att svälja gröt och kokta ägg var mer än en aning besvärande. Höll halsen på att korka igen? Det var bara att lägga in årorna och inta soffläge iklädd superunderställ och inlindad i stugans ulltäcke. Mycket passande hade Norge sin mest framgångsrika vinterlördag genom tiderna. Svenskar slogs i längdåkning, skidskytte, curling. I backhoppningen och kombinerat fick andra nationer en minnesbeta. Och givetvis vann handbollsdamerna. Så kan det gå när såna som jag flyttar över gränsen och delar mina kunskaper till de törstande. Trots sängläge nästan dygnet runt förvärrade situationen sig konstant. Natt till måndagen låg jag i sängen och skakade i feberfrossa. På måndagen kunde jag inte äta längre. På tisdagen kröp jag halvdöd in till doktorn. Influensan som fundament toppades av en präktig halsfluss. Men livet är väl mer subjektivt än objektivt, eller hur? När jag är frisk har jag tusen planer och ideer i skallen. När jag ligger sjuk smälter allt ner till en enda liten befriande enkel tanke - att överleva och bli frisk. Livet blir helt enkelt enkelt. Så nu sitter jag här och håller desperat fast i det enkla. Jeg märker att utmaningarna börjar angripa från alla håll och kanter i takt med att krafterna långsamt har börjat återvända. Jag sneglar mot jul. Och smygtittar på nästa års almanacka. Men fyra dagar i nuet utan framtidsplaner fick jag i alla fall, till priset av ohygglig smärta.  

Ett Vasalopp varje helg är den här höstens medicin. På rullskidor. I väntan på den vita varan. En kort tremil på torsdagen i tilltagande mörker. Fyra mil på lördan, ner till Vikersund och runt vattnet och hem igen. En femmil och söndag passar ihop. Runt kommunen. Blir lite seg efteråt, men medicin ska ju vara besk. Vad jag tar medicinen mot? Fan vet, men antagligen tristess. Är det någon som kan komma med ett bättre förslag på söndagsaktivitet så är jag idel öra.  

27 november. En gammal kompis är tillbaka på Myrbråten. Lappugglan som egentligen inte ska finnas på de här breddgraderna är tillbaka efter att ha varit osynlig ett par år. Plötsligt satt den där i trädgrenen och vred på skallen 360 grader på spaning efter, om inte den tid som flytt, så nåt ätbart. En komma två meter mellan vingspetsarna, det kallar jag battig. Och ögon gula som påskägg.  

27 november. Genom alla varma sommarregn. Längs alla skitiga vägar och dammiga gator. Ofta runt Röyse uppe vid Ringerike, men också runt hemkommunen Modum. Tills det en dag sa stopp. Efter att ha protesterat i en hel månads tid med gnissel och plötslig bakhalka skar ena bakhjulet sig. Satt där orubbligt och gav mig ett långfinger. Jag ringde Sirpa och började promenera hemåt.
 
14 november. Cykelsäsongen är över. Nu får det jävlar anamma vara nog. Eftersom det var så varmt och isen höll sig borta från asfalten har jag cyklat ända till nu. Skulle ha slutat för flera veckor sedan egentligen, men man är ju en hård jävel. I dag kom jag inte iväg från jobbet förrän klockan fyra. Skymning ut från Hönefoss, tilltagande dimma. Vid Tyristrand var det tvärmörkt, såg inte ett jota. För att inte tala om vägen från Nakkerud in till huset. Syklade i svart bomull. Äntligen hemma tände jag en brasa och slog upp ett tattarglas Halländsk fläder. Skål för den säsongen! Spelade Melissa Horn och Waterboys.   

För ovanlighetens skull läste jag reportageböcker den här hösten. Först ut var Gellert Tamas med "Lasermannen". Jag böjer mig i dammet. Bättre än alla världens deckare tillsammans eftersom verkligheten överträffar dikten. Boken är en oerhörd litterär prestation. Det samma gäller Jesper Hours "I väntan på talibanerna". Ett stilistiskt mästerverk som gör att jag för första gången i mitt liv leker med tanken att besöka landet. Även samarbetsprojektet "Svensk maffia" förtjänar att nämnas. Lasse Wierup och Matti Larsson listar den organiserade kriminaliteten och man får misstanken bekräftad att justitiedepatement, domstolar och polis är lika inkopetenta som de framstår i nyheterna. Och visst ska man stötta en röst från de kvästa, som en muslimsk kvinna från Sudan. "40 piskrapp för ett par byxor" är väl ingen stilistisk höjdare precis men förbannad blir man ju. Och det är väl det som är meningen.

2011-10-28-31. Orienteringssäsongen av slutas i Ungern.

Efter en stenhård duell under två dagar vinner Sven-Olov Hellström H 50 före Leif Eriksson.

 

 

 

2011-10-08. Jag vaknar av ett öronbedövande konstant dån. I det mjölkvita gryningsljuset går jag ut och ser på havet som nu är uppiskat av nattens storm. Det ligger vattenpölar på altan och när jag hänger upp de nerblåsta badlakanen är de tunga som bly. Jag joggar längs stranden och vinden är frisk. Vågsvallen när nästan ända upp till solstolarna och ungarnas alla sandslott är eroderade ut i havet. Men för måsarna är det kalas, de trippar runt i vattenkanten och letar små krabbor med näbbarna. Uppe på altan igen tar jag på mig en jacka och äter frukost ute fast det är alldeles för kallt. Det varma kaffet smakar gott i det dramatiska vädret.

2011-10-07. Mot alla odds genomför jag Puglia 5-dagars i orientering. Jag fullför haltande, skadad både i menisken och lårets baksida. Låret gjorde ont medan jag sprang och knät stelnade efter målgång. Men fyra kom jag i alla fall, främst tack vare frånvaro av bommar. Jag slickar mina sår nu och väntar på att bli hel igen.  

2011-10-05. Efterrätterna på hotellet var inga höjdare precis, likörindränkt sockerkaka med smörkräm. Men så plötsligt mitt ute i Tjottaheiti, i den lilla staden Vico del Gargano, högt upp på den italienska hälsporren ligger ett konditori med de underbaraste bakelser man kan önska, bättre än Wien, i klass med Stockholm. Jag köper fyra olika sorter och mumsar. Mitt i tristessen och medelmåttan, se där ett guldkorn.

2011-10-02. Så låg jag där på ryggen igen tidigt om morgonen ute i havet och tittade upp i den italienska himlen. Min kropp guppade rytmiskt i vågorna och det varma vattnet var mjukt som en välkomnande famn. Längre ut en ensam man i en roddbåt, såg ut som en fiskare som vittjade hässjor. På stranden stod de måsliknande sjöfåglarna i givakt, en hel vitgrå armé på reträtt, väntande på att åter få flyga ut i vågorna och leta småfisk. Bakom solstolarna och järnvägen den solstekta sluttningen med kalkstenstorra olivlundar och ivrigt blinkande citronträd, runt det skinande vita hotellet och det ljusblå lägenhetskomplexet med turkosa fönsterluckor står palmerna med stammarna välansade som ananas.

 
 

23 september springer jag Lidingöloppet. Och det går överraskande bra. Fast jag tycker att jag går ut kontrollerat ligger jag minuten före min gamla tid vid fem km. Bara ett problem, jag vet det inte och tycker det går tungt. Och ett problem till, jag ligger efter Affe Jernberg, min gamla klubbkompis. Jag hör speakern ropa hans namn vid Lidingövallen men ser honom aldrig. När backarna kommer rinner krafterna ur mig och vid varvningen är jag helt slut. Men springer alltså bättre än jag tror. Tre km innan mål blir jag omsprungen av killen som blir 27:a, på låg 1.06. För som om det inte skulle räcka med att Affe slår mig får jag verkligen problem de sista kilometrarna. Min gamla hamstringsskada går upp och istället för att fläska på med en långspurt och glida in som 27:a haltar jag i mål som 38:a på 1.07.30, på sekunden på min drömtid.
   Efteråt blir det crazy shopping på Östermalm i sommarvärme. Fast jag har lovat mig själv att hålla på pengarna tjackar jag ett par nya pjuck som jag bara inte kan motsåt för sjuttonhundra spänn. Jag vet att jag borde skämmas. Eftersom jag nästan inte kan gå nu av stelhet efter loppet sitter jag där och tittar på kommersen. Tusenlapparna sitter löst och det blir mer uppenbart än nånsin att det inte är grejor man inte behöver som handlas för miljoner, det är lycka. Vi försöker handla oss lyckliga. Några kanske lyckas, vad vet jag, men mest ser det ut som slag i luften. Luften över centrum är sönderslagen, full av hål som en schweizerost. Jag och Sirpa fikar på Sturegallerian. Kanelbullen kostar 28 bagis. Jag lägger upp mitt onda ben på en stol och mumsar på bullen.

18 september. Verkligen höst nu. Medan regnet strilade på fönsterrutorna satt vi inn och planerade nästa års semester. Exalterade köpte vi flygbiljetter till Los Angeles och bokade in oss på Hotel California. Sedan gick jag ut i regnet och såg kastvindarna slita i talltopparna. Istället för att träna jobbar jag i trädgården. Jag bär in grillen och ställer undan trädgårdsmöblerna. Beskär både hallonbuskar och jordgubbsplantor. Reparerar uppfartens sönderkörda hjulgropar. Våt kommer jag in igen. Jag tänder en brasa, slår upp en whisky och sprätter upp en öl. Jag steker kantareller och värmer en påse självodlade grönsaker, steker revbjensspjäll och pommes frites i ugnen. Sirpa slänger ihop en gräddtårta.

2011-09-12 Horten. Det stormade den natten och genom det öppna fönstret låg jag en stund och såg på blixtar och dunder. Fram mot morgonen lugnade det sig och jag klev upp före de andra. I bara kalsongerna gick jag ner till havet och badade. Stod där sen med vattnet till naveln och såg ut över det oroliga havet mot Horten. Uppe i huset bryggde jag kaffe och satt där vid panoramafönstret och läste tills de andra vaknade.

Svamp. Det har varit den bästa svamphösten i mannaminne. När jag gick till mina sämsta ställen fyllde jag en hink. När jag givk till mina bästa tog jag på mig solglasögon för att inte bländas av det oranga skenet.
 
Drammen 3-4 augusti. Jag inkasserade två guldmärken när Buskerud avgjorde sitt distriktsmästerskap i orientering. Utan Jögge på startlinjen blev det inte så svårt att vinna individuellt, men att vi också skulle vinna stafetten utan honom var lite mer oväntat. Ingvar Bråten ersatte honom föredömligt och ihop med Jens Kristian Kopland vann Modum till slut med en kvart.

Det högg till bak i låret. Så jag gick runt banorna under årets Veteranmästerskap och kunde inte försvara titeln från i fjol. Veckan efter haltade jag runt Ringerike 2-dagars. Och detta evinnerliga regnande.

Mats Fryxell 240, Leif Eriksson 114, Pål Schmidt 103, Roger Glännefors 88 och Sven-Olov Hellström 72. 

Ja bäva månde de. För idag kom de nya skidorna från Pölder.se. Kraftigt försenade. Så nu tar jag steget från motionärernas ringa skara till prylnissarnas exklusiva klubb där man har ett par skidor för varje väderlek. Ett par till klister, ett till vanliga minusgrader och ett par till svinkalla förhållanden när snön knarrar.

Konkurrenterna bävar. Med startnummer 40 på brösten står Malmby Hungary Cross Country Team Spädde 50 år på startlinjen i Vasastafetten fredag fjärde mars. Mats Fryxell på första, Leif Eriksson på andra, Pål Schmidt på tredje, Roger Glännefors på fjärde och så jubilanten Sven-Olov Hellström på sista. Fansen kan följa växlingarna på nätet.  

Tjugotredje februari. Från bussfönstret ser jag en regnbåge över Tyrifjorden. Mitt i smällkalla vintern. Solen segar sig upp över åsarna och ljuset bryts i ett lokalt snöfall över VM-spåren där borta i Nordmarka. Isen ligger tjock. Det är så vitt att det svider i ögonen. Borde det inte heta snöbåge? 

Jag hatar att ge upp böcker, har alltid gjort det till en äressak att läsa ut berättelsen när jag en gång för alla har börjat på den, även om den inte faller i smak. Men den här gången var jag tvungen att kasta in handduken. Det blev helt enkelt en fråga om att kasta bort tiden, så jag slog rasande ihop bokpärmarna och satte tillbaka volymen i bokhyllan där den nu antagligen vill stå i evinnerliga tider. Jag som gillade "The Sound and the Fury". Men "Absalom, Absalom!" var inget för mig. Visst kan man läsa släktsagor från Mississippi med pittoreska inslag av dramatik och känslor, men helst inte ur en gammal surkärrings perspektiv, och helst inte med alla de unödvändiga orden. Vad är meningen med det, William Faulkner?

2011-02-12. Drammen skidmaraton, Hauern. Och bävade gjorde de. Alla utom åtta stycken. Blev nia i H 50. Höll den norska utriksministern bakom mig. Ganska enkelt om jag får säga det själv. Hade bra skidor och åkte mitt livs näst snabbaste skidmaraton på 2.44.24, och det på en brutal bana. Fick till och med pris, för första gången i ett långlopp. Snapsglaset fylldes med Jägermeisster direkt efter hemkomst. Snabb återhämtning är centralt i den här krävande sporten.   

2011-02-06. Resultaten kom. Och inte så illa som befarat. Att bli 80:e gubbe i M 50 med de skidorna betyder bara en sak: Skidåkaren Eriksson går från klarhet till klarhet. Den dagen skidorna sitter - konkurrenterna må bäva!

2011-02-05. Holmenkollen Skimaraton. Kyss mig i arselet! Jag vallade bort mig fullständigt. La på klister underst och täckte med lila burk. Var redo for uppfrästa isiga spår i starten och sedan vårvärme uppe i höjden när solen bröt fram. Möttes av iskall torr snö som vägrade värmas, bistert i dalgångarna. Var helt slut redan vid första vätskekontrollen av att skidorna inte gled. Resultaten har inte kommit än. Det gör absolut ingenting.

2011-01-23. Nästan en femmil. Rundade Skimten och Tverken, snuddade Drammen. 47,6 km på GPS. Kanonskidor. Oberörd, näst intill.

2011-01-18. Med spårhunden Roar Bye som draghjälp tog jag gruvlig hämnd på vädergudarna en vecka efter debaklet på födelsedagen. Solsken och hårda spår den här gången. Vi åkte Vranglevollen-Vrangen-Urdevann-Vranglevollen-Dypingen.

11/1-11. Många siffror ett. Det blir ju gärna så när vinnare firar födelsedag. 52 år i dag. Dagen till ära tog jag ledigt från jobbet och stack ut på skidorna. Det skulle jag ju inte ha gjort. Nollgradigt men hoppet om kall snö uppe på åsen är ju det sista som överger människan. Nollgradigt också där uppe. Var tvungen att lägga på klister medan jag väntade på spårmaskinen som är där tisdagar. Började åka. Det gled som på sandpapper i våtsnön. Var fan var den förbannade spårmaskinen nu när jag som bäst behövde den? I den första uppförs-backen frös klistret. Trots ihärdiga försök att stampa bort snön från skidorna gick jag snart en dec över backen. Stannade och skrapade skidorna, lyssnade efter motorljud. Tyst som i graven. Bara snökockor som dråsade ner från träden som bomber. Vände och åkte tillbaka till bilen. Körde upp till den andra parkeringen i jakt på spårmaskinen. Inte fan var den där heller. Började frysa. Åkte hem, tände i kaminen, bryggde kaffe, la mig på soffan och satte på Ulf Lundell.  Sen kastade jag ut julgranen. 

GOTT NYTT ÅR 2011 ÄR HÄR!

Jag plåtar mig själv i tjugo minus ute i skidspåret.