Klockan är snart tolv på julafton. Äntligen kan vaktmästaren på Myrbråten lägga upp fötterna på soffan, ta ett fikon och försiktigt börja kasta blickarna mot flaskan med akvavit som tålmodigt väntar borta på komoden. Men det har varit full fart in i det sista. Först skulle julgranen in och det fick ju bli i pannlampans sken eftersom det är kolsvart här ute i skogen när jag kommer hem från jobbet. Har spart några granskott här och där i ängskanten de senaste åren med tanke på just den här dagen. Men så fort man vänder ryggen till så händer det nåt. Granjävlarna hade ju blivit tre meter höga under hösten. Sist jag tittade på dem var de perfekta. Nu fick jag såga nästan en halvmeter över backen, och sen kapa några dec i toppen. Jag lät den tina över natten i vardagsrummet och vad skådar mitt öga när jag dan före dan kommer upp om morgonen?, kattjäveln har fällt trädet och vattnet runnit ut över golvet. Tre gånger den förmiddagen rättar jag upp den svajande granen innan jag förstår att nåt är fel. Efter en närmare undersökning av foten kan jag bara konstatera att den är knäckt. Finns inget annat att göra än att åka in till Vikersund och inhandla en ny. Gjutjärn den här gången. Sedan kan granen kläs, huset dammsugas och skuras, ved bäras in. Alla husets medlemmar dras in i den febrilska verksamheten och berget av säckar och påsar av gammal bråte som under städningen upptäcks ska slängas växer i hallen. Till slut tänder jag en brasa ute i snön och kastar på. Urväxta kläder, gamla skor ingen längre vill ha, Maritas säng, mitt gamla köksbord från Strängnäs, en knäckt skida med tre Vasalopp på meritlistan, barnböcker, allt åker in i brasan. Åren spelas i repris av associationerna som blommar upp av alla gamla grejor som går upp i rök där i skymningen och livets urkraft gör sig påmind. Sedan sticker jag ut och springer en runda, landar i julen, ser mörkret falla. Och när allt verkar vara klappat och klart och jag just ska stänga butiken för i år kommer Sirpa och pekar på varningslampan som plötsligt ilsket lyser på kylskåpet. Jag biter ihop, byter det jävla vattenfiltret, det trilskas förstås, sitter fastskruvat som i betong, men klarar det med hjälp av rå kraft från mina vasaloppsstakningarmar. Julen kan börja. Ta ett fikon till.

God Jul och Gott Nytt År
önskar vaktmästaren på Myrbråten

Sommaren är läsandets årstid. Men planerna gick i kras. Jag var alldeles för upptagen med att sälja mina böcker och rensa ogräs. Men skam den som ger sig. Jag har tagit igen förlorad mark, fast jag förfärad ser att det redan är november. Vart tar tiden vägen? Min kraftigt försenade sommarlista ser ut som följer:

Spartacus Cup i Ungern 6-7 november.
Vad gör man inte för att knyta ihop livet? Tar in på Hotell Gellert i Budapest till exempel. 1981 åt jag en lyxmiddag under matsalens kristallkronor ihop med Peo Bengtsson för en spottstyver. Det var i det kalla krigets era och en zigenare cirklade runt vårt bord och gned på en fiol. Tidigt på eftermiddagen tjugonio år senare klev jag åter in i vestibulen, nu med Spädde vid min sida. Stod en stund där och kände igen mig, såg mig sitta långhårig och smal i en av skinnfåtöljerna medan Peo ordnade ett bord. Tiden går och tiden står still. I bara skjortärmarna tog vi efter incheckningen en walk in the park upp mot Citadellet och när magen började kurra åt vi lunch och tog två bira i solen vid brofästet på pestsidan. När Påls flight hade landat och han hade hittat fram med bilen bytte vi skjortorna mot badrockar och gick ner i termalbaden och värmde våra stela gamla kroppar i trettioåttagradigt vatten medan vi väntade på att hungern skulle sätta in. Ta mig fan om inte zigenaren fortfarande satt i matsalen och gned på sina strängar. Nu hade han tagit med sig kompisarna sina så det blev ordentlig folklore. Jag åt fasanbröst och knöt ihop mitt liv, fyllde på glaset med enhet efter enhet.

Blågul som jag är in i själens innersta atom lyckades jag med konststycket att bli norsk veteranmästare på medeldistans. Tvåa blev Trond Rønneberg  och trea Per Kristian Ekeberg.

Vi shoppade i London. Som den idiot jag är bröt jag mot en av mina principer och köpte skjortor som måste strykas. Fyra stycken. Frossade alltså i dårskapen. Och så provade jag en kavaj som jag inte kunde släppa tankarna på. Gick tillbaka till butiken sista dagen och lät ånyo visakortet lösa alla bekymmer. Dolce & Gabbana. Mina högst begränsade kunskaper i italienska säger mig att dilce kan betyda ljuv, som i det ljuva livet. Så det blev en den ljuva och grabbarna-kavaj. Vi lämnar öppet om jag är den ljuva eller en av grabbarna. I Eastbourne bröt jag nästa princip, aldrig äta biff som inte är oxfile på restaurang. Fick en seg sula till överpris. Ska det vara så jävla svårt att hålla på sina principer? Fotvandringen längs de vita klipporna i solsken och med bedårande utsikt över Engelska Kanalen dagen efteråt var fantastisk. Tillbaka inne på stranden badade vi i havet.  

2010-08-06. Jävlar vad det small. Blixten slog ner bakom huset. Överspänningsskyddet räddade dock datorerna och teven. Fyra gånger snärtade det till i kontakten där ström och telefonlinje kommer in i huset. Mäktig känsla, stora krafter.

Norway Cup i forboll har arrangerats i Oslo. Kaspar var där och spelade med Vikersunds fjortonårslag. Det blev 0-16 i baken. Allt var domarnas fel. Oslo visade fram sin soliga sida och Karl Johan kryllade av liv. Två dagar var jag ute i Maridalen och åkte rullskidor. Det var en sällsam upplevelse. Aldrig förr har jag sett så många rullskidåkare, cyklister och joggare på samma ställe, bilarna var satt på undantag. Det var bara att rätta in sig i kön och hugga stavarna i asfalten för att inte bli frånåkt av kopplet. Den tredje dagen sprang jag i Östmarka. Det var som att vara hemma på Sörmlandsleden igen. Stigarna slingrade sig fram och sjöarna kunde likna Marvikarna ute i Åker. Fullt förståeligt att Tore Sagvolden blev orienterare, han växte upp här om jag har förstått saken rätt.

Recension av "Jag, en punktmarkerare". Bibliotekstjänsten har recenserat min senaste roman. Den träffsäkra recensenten slår som vanligt huvudet på spiken när han balanserar berättelsens tvilsamma tankegods upp mot samhällskritik och berättarkonst:
 

"I likhet med Leif Erikssons debutbok Peugeot overdrive (2008) börjar denna bok med en man som kommit till vägs ände och vill påbörja ett helt nytt liv. Så han säger upp sig från jobbet som välbetald oljeplattformsarbetare för att utbilda sig till "punktmarkerare". Tidpunkten är ett antal decennier framåt i tiden då det tidigare "humana samhället" fått nog av brottslighet och beslutat att även kriminella förvisso skall ha en andra chans, men efter den tredje brottsliga gärningen skall personen avrättas offentligt genom att man låter en laserstråle bränna sönder hjärnan. Blott brottslingar under 20 år skall få en fjärde chans genom att med hjälp av en punktmarkerare försöka återvända till ett samhälleligt sett anständigt liv. Denna teori om vedergällning och "balans" är knappast ny, men i händerna på den habile skribenten Eriksson fungerar berättelsen trots allt. Men det är inte utan att man anar en stor portion av samhällskritik mellan raderna."

O-ringen 2010 i Örebro var jag inte med på. Men eftersom jag hade vägarna förbi stannade jag till och krängde tjugo "Jag, en punktmarkerare" till nyfikna läsare. Efteråt sprang jag en direktbana i ösregn med glasögonen ute på nästippen för att överhuvud taget kunna se något. Efter en övernattning i bilen med regnet hamrande mot biltaket hjälpte jag farsan med att byta vindskivor och spräckta takpannor på torpet i Länna. Behöver jag nämna att jag också hann med ett rullskidpass genom sommaren ute på Fogdö och ett mellan Segmon och Borgvik i Värmland?

Hellströns besöker Myrbråten. Dagarna fylldes med bordtennis, badminton, fotboll och långa middagar.

Modums veteranlag som kom, sågs och segrade. Från höger: Brede Huse, Arne Skretteberg, Jörgen Mårtensson, Sverre Bjølgerud, Leif Eriksson, Roar Bye. 

2010-05-13. Eikerløpet.
Den gamla vanliga visan. Jögge vann och jag blev tvåa. Och vi gjorde slavsylta av alla gamla norrmän i klassen H 50. Jögge slog mig på alla sträck, utom till sista kontrollen. Den gamla vanliga visan alltså, Jögge som inte orkar hela distansen och jag kommer som ett helvete mot slutet.

Tidigt i gryningen sprang jag i mål på Tiomila för 28:e gången. Givetvis hade det varit roligt att kunna springa fortare, men så är det nu en gång för alla och orienteringen satt som den skulle, två små svängar på halvminuten vardera är ingenting att klaga på. Modum blev 125:a, förstärkt av två vitryssar. Jag sprang femte sträckan, 12 km natt/gryning. Gick ut som 105 och kom in 119.


Efter målgång på Tiomila i Finspång 2010.

Inkomståret 2009 är historia. För första gången i mitt liv deklarerade jag som egen företagare. Bokprosjektet "Peugeot Overdrive" omsatte ca 40 000 kr. Redovisad vinst efter avdrag blev 84 spänn. Det betyder att jag har pumpat inn hela 40 kronor i den norska statens skattekista, inte illa. Tack alla ni som har köpt boken, både bibliotek och enskilda, och varit med och bidragit. Nu laddar vi för 2010, eller hur?

Min andra roman "Jag, en punktmarkerare" närmar sig utgivning!

Tryckpressarna rullar på ScandBook i Falun. Romanen "Jag, en punktmarkerare" publiceras på HyssHald Bokförlag i sommar. Omslaget er signerat Bengt Djuvfeldt och på ena fliken kan ett porträttfoto av mig taget av Kaspar Lilja avnjutas. Det blir inte bara den bästa boken på det svenska språket som har utgivits på mycket länge, den blir också den snyggaste.

2010-04-28. Joakim Thåström besökte Drammen. Jag och grabbarna var givetvis där. Med sin spretiga scenkonst modell Touretts syndrom skrek han ut sina texter till gnisslande ackompanjemang.


Når monstret kom till gården. Eriksson har för alltid klivit av sin Peugeot. Det nya vidundret heter Trek. Rullar som en dröm. Åtta och ett halvt tusen, cykelskor och vadderade brallor inkluderat. Känns som om man skitit på sig när man går.

2010-04-11.Det kändes som att komma hem från en dag på stranden. När vi kom ner från fjället. Årets sista skidtur gick till Höga Varde, toppen i Norefjällmassivet. Femton plusgrader i lä. Skarp sol. Hela Norge för våra fötter. Höll på att kikna av skratt i nerförsbackarna mot Tempelseter. Röd som en tomat i fejan efteråt. 

David, Leif och Jan med hela Norge för våra fötter.

Påsken är över. Jag gillar påsken. Tidigare gjorde jag inte det. Tidigare var påsken tråkig. Allt var stängt och det hände absolut ingenting. Det var längesen. Nu älskar jag när absolut ingenting händer. När absolut ingenting händer har jag the time of my life här hemma på Myrbråten. När ingenting händer stiger jag upp tidigt, tänder an brasa på köket och sitter framför datorn och sörplare white coffee. Så läser jag lite utsträckt i soffan och så tränar jag en sväng och så kommer påskens allra största höjdpunkt – jag plockar fram motorsågen. Är nervös först att den inte ska starta eller att kedjan ska hoppa eller att jag måste vässa taggarna. Men den startade som en dröm, nyinköpt förra hösten, bytte ut min sketna Stihl mot en äkta Husqvarna, bytte tyskt skit mot svensk kvalité. Så den morrade igång och kvistar och pinnar började flyga. Gick en lov nere mot vägen först för att värma upp. Gallrade. Sen fortsatte jag längs staketet in mot skogen. Svetten rann i pannan, korsryggen började värka. När jag rätade på ryggen låg stammarna som plockepinn ut över snön. Så hoppade den jävla kedjan i alla fall, men som den vaktmästare jag är fick jag den på igen. Ställde undan sågen och vilade på trappen, vilade på mina lagrar och drack en pilsner.

En orkan a fågelkvitter i träden runtom på morgonen när jag vaknar. Kanten av snötäcket slickar sig sakta bort mot skogen.

Jag såg Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” på teve häromdagen. Det var en brutal upplevelse, plågsamt. Postnaturalismen har kommit till det svenska folkhemmet. Och man förfäras av sina landsmän, neandertalarna. Men inget nytt under solen. Så här har det ju alltid varit. Så var det på sjuttitalet i Strängnäs och så är det fortfarande här runt mig. Vi är ett folk som förtjänar Melodifestival och Expressen, är och har alltid varit.   

Alla ni som har varit på Myrbråten vet ju hur det är här. Rena rama idyllen, gröna ängar och fågelkvitter, Astrid Lindgren Land. Ljummen vårluft. Sirpa står i köket och bakar kanelbullar. Köksfönstret är öppet, det lena korsdraget fladdrar i gardinen, leker i Sirpas hårtestar, tar den söta tunga doften av nygräddade bullar ut till mig ute på tunet. Jag ligger där, under bilen. Skruvar på kardanaxeln, justerar stötdämparna, blåser pollen av ett reläfilter. Springsteen på bilstereon.

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor

Till sist rätar jag på ryggen och börjar gå mot trappen, torkar oljan av mina skitiga händer med en bunt trassel, skjuter kepan bak i nacken. Sirpas bullar ligger på plåten och väntar. Hon har kaffet klart. Just det, det är så det är. Och för att det är så det ska förbli har vi köpt en bil till. Bara för att inte mekkandet ska ta slut, bara för att jag ska ha nåt att göra på lördagseftermiddagarna när min rastlösa själ letar efter meningen med livet. Finns inget mer tillfredsställande än att tvätta bilar i solsken.

  
Lördag 20 mars. Birken. Norrmännen har en underlig tradition, en slags egen idrottsgren. Det handlar om att frakta en och en halv liter vatten och ett kilo socker över ett fjäll. Fattas bara en påse gjäst egentligen. Grejen kallas Birkebeinerrennet och är Norges motsvarighet till Vasaloppet. Start i Rena, upp på två fjälltoppar och så mål i Lillehammer. Jag var med. För första gången på femton år. Testade faktiskt detta första vintern jag bodde i Norge, men inte förrän nu har det lockat med en uppföljning. Man ska ha en säck på ryggen för att överleva om nåt händer. Säcken ska väga tre och ett halvt kilo. När jag kvällen innan vägde min säck med överdragskläder och matsäck fattades det halvannat kilo. Det var där vattnet och sockret kom in i bilden. Jag fyllde min största drickflaska och lånade ett kilo socker av Roar. Som en potensiell hembrännare ångade jag på riktigt bra första halvan, tog det försiktigt i backarna och tillät mig njuta av utsikten uppe på vidderna. Men när vi mötte sommaren en timme senare försvann fästet totalt, krafterna rann ur mig medan jag suktade efter nästa vallastation, och väl där försvann ju självklart glidet när swix-grabbarna fläskade på sitt flytande sandpapper. Men jag var nöjd efter målgång. Åkte tjugofem minuter snabbare än för femton år sedan. Märkligt nog blev placeringen i klassen dåligare än den gången. Men jag kan så mycket bättre. Om några år kommer jag att åka fortare, kanske till och med tjugofem minuter.  

Lördag 13 mars. Sticker ut på skidorna redan klockan nio. Snön är fortfarande skarp och kall då. Och femmilen i Holmenkollen börjar på teve klockan tolv. Och inte minst, väl tillbaka har jag hela lördagseftermiddagen ledig ute i solskenet och inne i soffan. Men det går inte som jag har tänkt mig. Kroppen är tung som bly och väl hemma igen orkar jag ingenting, ligger bara i soffan och sover och äter huvudvärkstabletter.

Onsdag 9 mars. Sista dagen på skidor ner till bussen. Måste gå över asfalt bitvis. När jag för sista gången gräver ner skidorna i diket innan busshållplatsen hör jag en bofink kvittra uppe i en björk. Våren är här.

Vasaloppet 2010. Skidorna gick bra. Det kändes som om jag åkte bättre än någonsin. När jag kollade klockan vid Evertsberg låg jag ett par minuter under mitt eget personliga rekord där. Sedan började det gå segare. Men jag var nöjd ända till Oxberg och till och med till Hökberg. Som vanligt med andra ord. Efter Hökberg började luften på allvar gå ur mig. Sakta men säkert gick jag in för buklandning i Mora, bara någon minut innanför medaljgränsen. Nåkra kilometer till och maskinen hade stoppat totalt. Placering 2457, tid 6.03.41. 

Målgång och passering vid Evertsberg i mitt sjunde Vasalopp.

Holmenkollen skimaraton. Årets tur genom Nordmarka blev riktig trevlig. Svinkallt på starten, minus tjugo. Men optimala förhållanden lite högre upp i höjden. Orkade ligga på bättre än på länge, och stakningen satt som den skulle. Men satan så trött jag var uppe på några backkrön. Det blev ett skapligt pers, 55:a i klassen och ny rekordtid på 2.43.32.

Thorleif Haugs Minneløp 2010. De tre musketörerna David Løver, Roar Bye och Leif Eriksson åkte Hauern söndag den sjunde februari. Roar gick ut stenhårt som vanligt, men David segade sig förbi ganska snart. Jag var helt slut i den första långa backen. Men när stakningen började blåste jag förbi Roar som en virvelvind. Banan var förlängde och det var en vacker solig dag i Drammensmarka. Jag fick upp farten mer och mer och två kilometer före mål fick jag syn på Davids hjulbenta åkstil framför mig. Han var inte speciellt intresserad i att svara på mitt ryck. Jag blev elva i M 51 på 2.55.58. Får väl säga att jag var nöjd.

Vasaloppet närmar sig. Och Tomas Gustafson sitter hemma i Uppsala och känner ångesten växa. Nittio kilometer utan armstyrka. Welcome to hell, man! Ni kommer väl ihåg Tomas Gustafson? Ni vet han som torskade mot Jögge och mig i orienteringsskogen varenda helg på sjuttiotalet. Till slut blev han så desperat att han började åka skridsko. Eftersom det inte fanns nån Eriksson eller Mårtensson i den sporten så gick det ju riktigt bra. Nu möts vi i Vasaloppet. Tomas startar nere i träsket medan jag håller till bland stjärnorna i fjärde ledet, borde ha stått i tredje men det måste ha varit nån som fifflade med mina skidor i fjol, gled som sandpapper. Inför årets utgåva har jag gått upp tre pannor. Och då snackar vi om muskler, femtonhundra gram i varje stakarm. Tomas vet det och vaknar varje morgon med svettdroppar på pannan. Hur jag lyckades med konststycket att bli Hulken på Myrbråten? Enkel match, jag ändrade kosten och stakade på rullskidor. Bytte ut mackor med kokta ägg, tonfisk och kycklingfiléer. Det är bara att pröva. Funkar som bara den.

Alla ni som förtvivlar. Ta det lugnt. Räddningen är nära. Inte gå och häng dig, ta revolverpipan ut ur munnen. Och lyssna på mig. Jag har listat världens genom tiderna näst bästa böcker, placeringarna från elva till tjugo. Är livet ditt ett helvete, har alla drömmar gått i kras, vänd dig till den stora litteraturen och lär dig förstå vad det innebär att vara människa. Fattar man det blir problem som myggstick, kliar en liten stund och försvinner fort. För du har väl läst din August Strindberg, John Steinbeck, Hermann Hesse och Jane Austen? Och är du så jävla korkad att du ännu inte har gjort det så börjar tiden ticka, min vän. Se uppdaterad lista under länken ”Listorna”.

Men skam den som ger sig. Jag vilade ut sjukdomen. Och lördag den 23 januari var bettet tillbaka i mina stakningsarmar. Det blev tre mil av bara farten. Och fyra dagen därpå. Oförskämt pigg faktiskt. Kunde bara fortsätta och fortsätta. Anmälde mig både till Hauern och Holmenkollen skidmaraton av bara farten. 

Som den femtioåriga gamla gubbe som jag är blev förkylningen ödesdiger. Först ont i halsen och sedan bomull i hela skallen. Och därefter apseg i en hel vecka. Två veckor utan träning. Kroppen som ett gammalt bilvrak. Försökte förgäves starta motorn, men det var lönlöst, stod bara och flåsade ute på vägen på mina skidor så fort det lutade det minsta uppför.

2010-01-11, min femtioförsta födelsedag.
En alldeles vanlig måndag om man så vill, eller ånyo en ovärderlig dag i äventyret livet. Jag klev upp halv sju och kunde konstatera att värmeböljan stod i sig, bara tjugofyra minus, ingenting mot förra veckans trettiotvå. Åt två mackor med sylt och ost på, ett kokt ägg och sörplade en stor kopp varm choklad. Medan jag skrev lite, hamrade in mina meningar som i eldskrift. Så den traditionella cykelfärden ner till bussen, påklädd som en eskimå, och med pannlampan skinande bort längs den snötäckta vägen i gryningen. Frisk arktisk torr luft stickande mot kinderna. Från bussfönstret såg jag solen färga himlen röd i öst bakom Oslo och Tyrifjorden ångade plusgradigt vatten ute från råkarna där isen ännu inte lagt sig. På det morgonöppna konditoriet i Hönefoss slog jag på stortrumman och inhandlade en marsipantårta som jag elegant placerade på fikabordet. Hur gammal blev jag? Förtiett, svarade jag. Marta tror ju på allt. Giggi såg misstänksamt på mig med smala ögon. Gro bara skakade på huvudet och skrattade hånligt. SMS:en tickade in och arbetsdagen försvann sakta in i den oskrivna historien. När mörkret på nytt hade lägrat sig över landet tog jag bussen tillbaka till cykeln och cykeln tillbaka till huset. I backarna körde jag som fan. Jag var Lukas Bauer i Tour de Ski och jag krossade Petter Northug i varenda backe, gjorde verkligen kaffeved av honom precis som på teve dagen innan. Uppe på backkrönen hade jag maxpuls och när jag parkerade cykeln i garaget dröp svetten av mig. Jag förstod orsaken när jag kollade temperaturen. Den globala uppvärmningen hade nått nya årshöjder, bara sjutton minus. Middagen var klassisk, husmanskosternas husmanskost stod på bordet, hemlagat potatismos och wienerkorv. Jag var fortfarande mätt efter all tårta men högg in. Efteråt kom belöningen, en timme på soffan. Jag matade cd-spelaren full med Kent och Thåström och körde random. Lekte en stund med tanken att hämta en whisky eller konjak men slog det ifrån mig. Var trött på alkohol efter alla helger och förresten hade det börjat klia oroväckande i halsen som om jag var på väg att bli sjuk. Jag drog istället filten upp till hakan och gjorde som jag alltid gör när jag fryser, låtsades att jag låg inbäddad i värstingarnas sovsäck i en hundsläde på väg över Grönland. Bläddrade först lite i Jens Liljestrand och försjönk slutligen in i Chaim Potok. Och så gick kvällen. Till slut somnade jag femtioett år gammal, i min dunsäck på väg till nästa tältläger. Där jag skulle gräva ner mig tills snöstormen och den analkande sjukdomen var över.
 

2010-01-10. Den tretiiogradiga kylan avtog lite. Uppe i höjden åkte vi årets första lånhpass.


David sträcker ut över mossarna under årets första långpass.