USA-resan 23.12.07 – 08.01.08

 

 

 

 

 

 

2007-12-23

 

 

Det börjar inte speciellt bra. Väckarklockan ringer klockan sex och vi sprätter upp som fjädringar från sängarna. Gående fram och tillbaka över köksgolvet trycker jag ner en macka och kikar ut i den svarta vinternatten. När jag har svalt den sista tuggan går jag ut och backar ut bilen ur garaget. Det är när jag hämtar de första väskorna som det sker. Plötsligt ligger jag raklång på ryggen i snön och när chocken har lagt sig och smärtan kommer ilande förstår jag att jag i mörkret har slagit huvudet i den öppna bakluckan. Jag ligger kvar en stund och lider alla helvetes kval, fruktar hjärnskakning, tänker med bestörtning på hur illa flygresan kan bli med huvudvärk. Till slut kravlar jag mig upp på benen och känner med fingrarna över jacket i huvudsvålen. När jag några minuter senare sätter mig bakom ratten sväljer jag en värktablett och känner toppluvan fyllas med varmt blod. Tabletten hjälper och vi når Gardemoen i det första gryningsljuset. Efter inchecking och säkerhetskontroll dricker vi kaffe i lugn och ro och njuter av att äntligen vara på väg. Vi köper en hela Linjeakvavit och en halva hjortronlikör till Ricky och Mary och godis till lille Nate. Kaspar skiner upp när vi ser en kändis, Asbjørn, idoldomare. Klockan tio lättar flyget och en timme senare landar vi i Köpenhamn. Det blir en lång väntan på Kastrup. Till lunch äter Sirpa och jag danskt rågbröd och sandwich medan Kaspar får en spagetti Bolognese. Jag köper två strykfria skjortor på rea, attacken mot mitt visakort har börjat.

   Flygresan över Atlanten är lång. Jag dricker en öl som törstsläckare och ett glas rödvin till maten. Kaspar mumsar köttbullarna och ser på film och gillar läget. Sirpa drar filten över knäna och sluter så småningom ögonlocken. Jag hade köpt Kerouacs ”Doctor Sax” i pocket på Gardemoen men den är svår att komma in i, poetisk men svävande drömlik tråkig. Istället ser jag på film, ”Smultronstället” som jag länge har velat se och slutet på ”Sleepless In Seattle” som ju är ganska charmerande och så ”Gudfadern” som man kan se hur många gånger som helst. Planet flyger mot solnedgången och mörkret dröjer, borta i väster väntar en ljus stripa på oss över kvällshimlen som om vi körde ikapp med solen. På den digitala karten ser vi hur vi passerar Island och sedan Grönland och så kommer vi in över Kanada. Efter Hudson Bay mörknade det till sist och över Lake Michigan var vi tvungna att cirkla runt en halvtimme extra för att vänta på landning på den hårt trafikerade flygplatsen. Väl nere på marken i Chicago är det snöstorm. På tåget som tar oss mellan terminalerna känner jag att det kliar i halsen och slutligen nyser jag. Min amerikanska medpassagerare vänder sig om och välsignar mig med ett ”Bless you” som fullständigt överraskar mig. Vårt bagage skickas vidare till Atlanta men stormen stoppar flyget. Förvirrade står vi vid incheckningen och försöker förstå vad som nu ska hända. Men det är ingen fara på taket. Chicagonegressen bakom disken ger oss övernattningsbiljetter på ett hotell och bokar om oss till Atlanta nästa förmiddag. När hon ser namnet mitt på biljetten drar hon på mungipan och utbrister: ”Leif Eriksson. Have you seen Christoffer Columbus lately?”

 

 

   I den isande snålblåsten korsar vi gatan utanför terminalen och letar oss fram till busstationen. En minibuss tar oss och några andra väntande till hotellet som har så stor vana att ta emot ombokade passagerare att de delar ut tandborstar vid incheckningen. I foajén står en plastgran med klappar under och när vi går bort mot hissarna sjunker våra klackar ner i heltäckningsmattan. Vi ringer till Marita och berättar att vi är försenade och Kaspar kastar sig raklång över de väldiga sängarna. Efter att jag har duschat och tvättat bort det levrade blodet i håret står jag där med handduken runt höfterna och ser ut på trafiken på motorvägen och försöker förstå att jag verkligen är i Chicago, i Amerika. Innan jag kryper ner mellan lakanen drar jag fingrarna försiktigt över jacket uppe på hjässan för att undersöka om det fortfarande blöder.

 

 

 

 

2007-12-24 Julafton

 

 

Tidsskillnaden gjorde att vi vaknade tidigt. Efter några timmars slöande i sängarna gick vi ner till restaurangen och åt vår första amerikanska frukost. Buffén bestod av allehanda erbjudanden som det var svårt att förstå vad det egentligen var för något. Först gick jag på säkerhet, tog kaffe, apelsinjuice och fralla med marmelad på, därefter vågade jag mig på lite experimenterande, prövade någon slags pannkaka som smakade omelett. De andra hotellgästerna hälsade när de kom in i salen som om vi allihop var en enda stor och lycklig familj och en medelålders man vid grannbordet lassade en tallrik full med någon slags scones och vit sås. På förmiddagsbussen in till flygplatsen mötte vi på allvar den amerikanska öppenheten. Sirpa blev regelrätt intervjuad av den amerikanske affärsmannen som hade käkat vit sås till frukost och en skolfröken på väg till sina söner i Ohio konverserade Kaspar mycket pedagogiskt. Tillbaka på O´Hare strömmade blues blandat med julsånger ut ur högtalarna och skapade julstämning. Chicagonegressen vid säkerhetskontrollen kunde inte titta sig mätt på Kaspar. Han var ”sooooo cute” och jag måste vara ”sooooo proud of him”. Sirpa blev stoppad av den rigorösa säkerhetskontrollen på grund av Linjeakvaviten och hjortronlikören och det hela slutade med att jag fick följa med säkerhetschefen tillbaka till incheckningen och checka in väskan på nytt där.

 

 

   Två timmars flygresa skiljde iskalla Chicago från sommarljumma Atlanta. Otroligt nog stod vårt bagage och väntade på oss där det skulle och otroligt nog funkade min hyrbilbeställning. Med bilnycklarna i handen gick jag ut i det skarpa ljuset och den lena luften. En atlantanegress på hundrafemti kilo skjutsade ut oss till bilparkeringen i en skyttelbuss och några minuter senare rattade jag ut vår silverfärgade Dodge på motorvägen. När jag blev van med bilen gasade jag upp farten och vi öste på i 130 mot Chattanooga (om man nu ska döpa en stad till något kan man då hitta på ett häftigare namn?) Fyra filer (minst) i varje riktning, sheriffbilar med saftblandare på taket, stora schabrak till bilar, vans, långtradare. Skog längs vägkanten, kala lövträd och tjock brun matta av fallna löv precis som i Skåne. Cherokee County, gammalt indianland. Billboards som stora T längs vägen gjorde reklam för allt mellan himmel och jord. Lodging Exit, Food Exit, Gas Exit. Country, julgospel och rock på radion. Dodgen luktade ny och gick som en klocka. Det varma spanienliknande ljuset låg som en slöja över georgiakullarna.

 

 

   Efter Chattanooga ringde vi Marita men fick inte lov att hitta fram själva. Hon och Mary och lille Nate mötte oss i Trenton. Hon var sig lik, Marita, lite brunare i ansiktet kanske. Skymningen föll medan vi körde bort till huset. En skylt förkunnade att vi passerade delstatsgränsen till Alabama och att guvernören här hette Bob Riley. Vägen kantades av små församlingskyrkor, fallfärdiga ruckel, nästan baracker, och solida tegelstensvillor. Fält och lövskogar. Bomullsfälten som jag hade föreställt mig var puts väck. När vi närmade oss huset kände jag igen mig från Google Earth. Cranes bodde i ett av de ståtligare husen, tre meter högt i tak, stort vardagsrum centralt som ett hjärta i huset med öppen bardisk in till köket, stort spelrum med biljardbord, enormt badrum med bubbelpool, stora ljudlösa fläktar i taket, väldiga skinnsoffor, öppen spis, tever i alla rum, ismaskin. Ricky och Mary var öppna och mycket trevliga, de pratade alabamadialekt bredare än ett koarsel, var rejält överviktiga på amerikanskt sätt. Vi var inte de enda gästerna som ramlade in. Rickys grabbar från ett tidigare äktenskap kom, vältränade tonåringar i boots, jeans, t-skjorta, de var fotbollsspelare och pratade brett, och artiga, kallade mig sir. Jag sjönk ner i den mjuka skinnsoffan med en sandwich i ena handen och en öl i den andra. Jag försökte landa i Amerika. Utanför fönstret var det kolsvart nu och julafton hemma var för länge sedan överstånden. Det kliade lite i halsen som om jag höll på att bli sjuk. ”Känn dej som hemma”, sa Ricky för sjuttioelfte gången. Jag hämtade ännu en öl från kylskåpet.

 

 

 

 

 

 

2007-12-25 Juldagen

 

 

Jag vaknade mitt i natten och kände att mina farhågor om att jag höll på att bli sjuk var på väg att bli besannade. Jag kände mig inte speciellt bättre när jag vaknade nästa gång klockan fyra, snarare sämre. Influensan som hela hösten hade slagit omkull alla runt mig som bowlingklot hade till sist slagit klorna också i mig. Kaspar vaknade också någon halvtimme senare och vi försökte ligga kvar i sängen så länge som möjligt fast vi nu var klarvakna. Klockan sex gav vi upp och smög oss ut i huset. Santa hade varit framme under natten och placerat röda strumpor framför den öppna spisen. Julgranen skimrade i hörnet och borta i öster kunde en svag strimma av ljus skymtas. Tyler och Kaleb sov på soffan och för att inte väcka dem tassade vi ut i spelrummet, stängde dörren bakom oss och spelade ett par partier biljard. Efteråt letade jag i skåp och lådor efter filter och kaffe och lyckades till sist starta kaffebryggaren. Det ljusnade och jag satte mig vid middagsbordet bakom laptopen och tittade ut på Amerika och hörde kaffet strila. Men innan jag hann ta min första kopp plingade det till från ringklockan och en bil kom stillsamt glidande uppför uppfarten. Det var mormor som kom och genast var hela huset på fötter. Vi samlades i vardagsrummet och Ricky delade ut julklapparna barfota i kortbrallor och t-skjorta. Jag och Sirpa fick varsin collegetröja med Alabama på. Mormor upptäckte plötsligt att kaffet var färdigt och tryckte ner en spetsad kopp i min hand och blinkade med ena ögat. Kaffet och spriten värmde gott fast jag kände att jag hade feber nu. Efter några timmar lagade Ricky julfrukost, om man nu kunde kalla det frukost, scones som på hotellet, bacon, korv och köttpudding. Medan förmiddagen skred fram genom ett sorl av samtal, tevebrus, ettriga playstationtoner och de hårda smällarna av biljardkulor som träffade varandra fylldes huset med människor. Halva Alabama strömmade in. Ute började det regna. Klockan ett var det julmiddag. Jag åt kycklingfärs, kalkon, potatismos, sötpotatismos, skärbönor och skinka. Till efterrätt langade jag in bärkompott, kokostårta, ananastårta, chokladkaka och nötpaj. Allt är stort i Amerika, inte minst matportionerna. Efter middagen såg jag min första amerikanska fotbollsmatch på teve. New England Patriots spelade skjortan av Dallas Cowboys. Det var hårda tag, tacklingar man kunde bli invalid av. Det var taktik på högsta plan. Kaleb förklarade reglerna när jag inte förstod vad som hände. Min favoritspelare i New England blev Moss, inte för att han förde tankarna till den norska staden utan för hans touchdowns. Elegant och smidig fintade han sig förbi Dallas uppumpade försvarsklippor och sträckte armarna i vädret när han hade lagt ner bollen i gräset bakom mållinjen. En efter en lämnade besökarna huset. Kvällen skred fram med lek och spel, playstation, biljard, jenga. Min feber sköt i vädret och klockan åtta låg jag mellan lakanen och ristade. Jag klev upp efter nån timme och tog två tabletter och somnade.

 

 

 

 

2007-12-26 Annandag jul

 

 

Som vanligt vaknade jag alldeles för tidigt. Febern var borta men huvudet var istället fullt av snor och gommen torr som sandpapper. Jag smög ut i köket och satte på kaffe och tog plats bakom laptopen. Ett åskväder drog fram över oss och blixtrarna lyste upp gryningen. När resten av huset vaknade åkte vi ut på sightseeing. Det slutade regna och solen bröt fram. Barackerna som låg utspridda och var ett så tydligt inslag i miljön var fabriksbyggda så kallade trailers, en barack med elektricitet och avlopp som levereras till de sämre besuttna köparna på en lastbil. Istället för att använda pengarna på bättre hus köptes det tydligen bilar. Utanför nästan vartenda ruckel stod ett par skinande nya dollargrin. Runt golfbanan bodde de rika i små slott, vackra tegelhus som inte jag ville dammsuga på fredagarna, och gjorde kontrasten tydlig, det här var ett land med stora klasskillnader. Vi åkte upp Outlook Mountain och ner igen och såg Maritas skola ligga där tyst och övergiven omgärdad av alla tänkliga slags idrottsarenor. Till lunch åt vi mexikanskt. Alla åt ute här, alltid. Portionerna var enorma och du kunde dricka så mycket cola du bara orkade. Marita älskar mexikanskt, lät hon oss veta. För mig var det bara bukfylla, ett kungarike för en portion isterband och stuvad potatis. Fort Payne var långsträckt, ingen stad egentligen, en huvudgata bara som aldrig slutade, kantad av restauranger och affärer och strömledningar. Inne på WalMart sålde de allt mellan himmel och jord, for a few dollars less. När jag såg att det var billigt köpte jag Ipod till Kaspar och vin och öl till mig själv. Både kunderna och betjäningen var av sällan skådat slag, överviktiga, ansikten som utstrålade högt blodtryck, vit underklass, en del mexikanare. Jeansen kostade en hundralapp men storlekarna gick att tälta i. Jag hittade Eagles nya för sexti spänn. När jag kom hem var jag helt slut, orkade inte ens trycka ner en whisky. Medan de andra började ett parti biljard gick jag och snöt mig och somnade som en klubbad oxe fast klockan ännu inte var åtta.

 

 

 

 

2007-12-27

 

 

Influensan höll mig i ett järngrepp. Sov tungt i tolv timmar utan att för den skull känna mig särskilt utvilad. Huvudet var tungt som ett städ medan jag satt och stirrade ut över gräsmattan och de fåtaliga bilarna som emellanåt brummade fram längs Highway 75. Jag orkade inte ens skriva innan vi skulle sticka. Sirpa hade imponerat med sina bakarkonster och vi käkade hennes hemlagade bröd till frukost och hörde från teven att Benazir Bhutto hade blivit mördad i Pakistan. Mulen och kall dag. Vi packade in oss i Marys sjusäters Nissan och körde västerut mot Huntsville, NASA:s högkvarter i Alabama. Redan i Ider stannade vi till. Här går man inte i banken, här kör man till drive-in-banken. Mary räckte ut en check till damen i luckan och fick en bunt dollarsedlar tillbaka. Oräkneliga fallfärdiga trailers längs vägen med skinande blanka nya bilar parkerade utanför. Och kyrkor på löpande band. JESUS IS THE REASON EVERY SEASON, stod det på en neonskylt vi passerade. Vad var meningen med att bekämpa islamsk fundamentalism när frigörarna var lika stora fundamentalister själva, bara kristna?

 

 

   - These roads are made for rollerskiing, sa jag till Marita om de smala lantliga asfaltsvägarna.

 

 

   Marita tittade på mig som om jag inte var riktigt klok.

 

 

   - What´s rollerskiing? undrade Mary.

 

 

    Jag satte på Eagles i mina hörlurar och såg landskapet flyta fram utanför rutan. Snart klättrade vägen nerför Sandmountains nordvästra sluttning. Mellan de bladlösa grenarna såg jag Tennessee River majestätiskt flyta fram nere i dalen. Floden var bred som en insjö och på den grå ytan låg tusentals svarta vattenfåglar och guppade. Flodstränderna var sanka eller täta med bush. Ingen vidare orienteringsterräng. Eagles gjorde ett utslätat intryck, det kändes som sjuttiotalet var långt borta och att Glenn Frey och Don Henley förgäves försökte hitta inspirationen igen. Infarten till Huntsville var lika bred som Tennessee River. Som en väldig flod sträckte motorvägen sig in mot centrum kantad av reklamskyltar, affärer och fastfoodkedjor.

 

 

   Inne på rymdcentret visades USA:s rymdprogram fram från den trevande starten fram till dagens världsledande position. ”We do this, not because it is easy, but because it is hard”, förkunnade JFK från talarstolen. “Space is our new ocean and we have to learn how to sail on it”, replikerade Neil Armstrong. Jag fick svårt att hålla tårarna tillbaka där inne i skumrasket, var tvungen att dra handryggen över kinderna ett par gånger. Kaspar var mer svårflörtad. Jag försökte visa honom Hubbleteleskopet och den solcellsdrivna rymdstationen, men han var måttligt intresserad, längtade hem till playstation eller ut till karusellerna. Vi åt varsin Snickers för att stå oss till middagen och satte oss i spaceshoten. Med intentioner om att se ut över landskapet och staden från toppen av tornet höll jag mig krampaktigt fast runt säkerhetsbyglarna men när katapulten kastade oss upp mot molnen blev jag så chockad av kraften att jag glömde att se mig om. Tillbaka nere på den trygga asfalten mindes jag ingenting av vad jag eventuellt såg där uppe och tackade bestämt nej till Kaspars invit om att ta den en gång till. Därefter åkte vi till månen med Tom Hanks. Filmsalen var en rotunda med duk över hela taket. Vi gick på månen och tog ett litet steg för människan och ett jättesprång för mänskligheten. Jag drog handen över kinden igen.

 

 

   Efteråt besökte vi Marys bror som var kärnfysiker och tjänade fläsk. Villaområdet han bodde i hette Walden och var en enda stor countryklubb med rejäla tegelhus, välställda gräsmattor och julkransar i absolut varenda jävla fönster. Inne i huset sken parkettgolven och all ledig bordsyta var utsmyckad med små porslinstäder i julskrud. Vi åt på Rosie´s, stans bästa mexikanhak. Det var nacchos och fajitas och fan och hans moster. Men man blir ju mätt. Avocadoröran och de svarta bönorna var inte alls dumma. Jag fick en häftig längtan efter potatismos och falukorv. Så skulle vi shoppa, vad nu det ordet betyder, titta antagligen. En ny gågata var byggd upp i Art Deco-stil med skinande skyltfönster, nyputsade kulörta murfasader och en konstgjord jättejulgran i mitten. Medan vi strosade där föll mörkret och tillbaka i bilen hade jag fått nog. Krafterna sinade och det var en befrielse att få åka hem till huset.

 

 

   I kylskåpet stod alla mina ölflaskor och väntade men jag var chanslös. Det blev ytterligare en vit kväll framför teven med amerikansk fotboll. Jag lyckades med en kraftansträngning hålla mig vaken till halv nio. Personligt rekord hittills i Amerika.

 

 

 

 

2007-12-28

 

 

Morgonen är den bästa tiden på dagen. Fortfarande. Jag älskar att sitta ensam vid matbordet, dricka kaffe och skriva och se gryningen sakta smyga sig in över ängarna. På nyheterna berättades det att en tiger hade rymt från sin bur på djurparken i San Fransisco och rivit en sjuttonåring besökare till döds. Vilken jävla historia. I Iowa förbereddes de första nominationsvalen, duellen mellan Hillary Clinton och Barrack Obama kunde börja. Och på fotbollsplanerna fortsatte den eviga jakten på ånyo en touchdown. Och hemma i Norge verkade all snön ha töat bort.

 

 

   Efter frukost tog Marita oss med till gallerian i Chattanooga för ett studiebesök i den moderna människans nya favoritsyssla, shopping. Det ösregnade ute och in mot Chattanooga klumpade trafiken ihop sig på det hala väglaget. Gallerian var givetvis enorm men som vanligt full av shit vi inte behövde och inte lika billig som WalMart. Jag höll i plånboken och vände eländet ryggen. Marita svävade som på moln, som om detta var livets mening. Sirpa handlade märkeskläder till grabbarna. Kaspar köpte playstationspel och tog risken att de inte skulle passa i maskinen hemma. Pål försökte ringa hemma från huset i Norge men vi fick inte linjen att fungera.

 

 

   På hemvägen valde jag en annan väg. Istället för att ta av i Trenton fortsatte jag motorvägen mot Fort Payne. Jag hade något luddigt minne av en genväg upp mot huset från nästa motorvägsavfart. Sirpa och Marita blev fort skeptiska. Sirpa betvivlade mitt kartminne och Marita hade aldrig hört talas om flera vägar än en. Avfarten låg där den skulle men några ögonblick senare stämde inte längre verkligheten med kartan i mitt minne. Vägen blev fort misstänksamt liten och smal och lyckan var total när asfalten slutade och underlaget skiftade till rödbrun lera. Vindrutetorkarna jobbade frenetiskt för att hålla sikten klar i regnet och det rinnande vattnet hade börjat gräva ut vägrenen och transporterat ut tjocka lager med fallna löv från diket ut på vägbanan. Det började bli halt. Vägen steg uppför Sandmountain kantad av djupa lövskogar och klippformationer som gjorda för skallerormshålor. Mitt ute i ödemarken dök några hus upp och tankarna gick osökt till ”Den sista färden”. ”Vänd”, skrek Sirpa och Marita och Kaspar i kör. Men som bekant är Eriksson känd för en vilja av stål och inte minst för att nå sina mål. Vägen blev halare och halare och brantare och brantare och just som jag skulle kasta in handduken och ge upp var vi uppe. Vägen stoppade inte uppe på krönet utan slätade ut sig över några ängar och två minuter senare var vi ute på gamla trygga välkända Highway 75. Jag drog en suck av lättnad och svängde snart in till huset. När vi hade tagit ut klädpåsarna från bagageluckan klappade jag Dodgen på taket som tack för att den hade stått mig bi. Skulle Amerika upptäckas så skulle Amerika upptäckas.

 

 

 

 

2007-12-29

 

 

Jag vaknade och hostade loss slemmet som hade lagrat sig inne i skallen under natten. Vi väckte alla och stuvade in oss i bilarna och började köra mot Atlanta. Tankade i Trenton och körde Interstate 59 mot Chattanooga och Interstate 75 mot Atlanta. Förmiddagen mognade och för mitt inre såg jag Cherokeer springa i mockasiner i sluttningarna längs vägkanten. Eagles platta började sätta sig fast Sirpa hade en bra poäng när hon sa att det lät som Westlife i några av låtarna. Det var länge sedan det var sjuttiotal och jag lärde mig ”Desperado” utantill. Varför dör konstnärer? Tacka vet jag Young och Springsteen som kan förbli forever just young. När vi närmade oss miljonstaden Atlanta tätnade trafiken. Som mest hade motorvägen åtta filer i varje riktning. Vi hittade avfarten och kom in på gatorna. Plötsligt växte skylinen upp som svampar ur marken, skyskraporna sträckte sig som väldiga fingrar pekande upp mot molnen som om alla lösningar finns hos Gud, något merparten också verkade tro här. Gatorna ledde in mellan skraporna och jag visste inte om jag skulle hålla ögonen på vägen eller följa fasaderna upp i evigheten. Det var fantastiskt vackert och det var fantastiskt stort. Ricky kunde vägen och snart rundade vi Akvariet. En svart vakt vinkade in oss på just hans parkering med en röd flagga och jag tryckte ner tio bucks i hans hand efteråt. Vi var i Martin Luther King Land.

 

 

   Efter säkerhetskontrollen var vi inne i akvariet. Bassängen med valhajarna var enorm. Först gick vi under vattnet och sedan satte vi oss på bänkarna och stirrade rätt in i den blå oceanen. Kaspar sprang runt som Jacques Cousteau och tog närbilder av de färgsprakande fiskarna och de fruktinjagande hajarna. Vi såg barracudor och pirayor och rockor och uttrar och pingviner och sjölejon och allt annat som kan simma. Men köerna och alla människorna och det över allt samman liggande sorlet tröttade och till slut var det en befrielse att vara ute på trottoaren igen.

 

 

   Ricky hade varit i storstaden förr och lotsade upp bilarna till Marriott Marquis. Vi bromsade in utanför den väldiga entrén och lät de rödklädda dörrvakterna parkera våra vrålåk i det underjordiska garaget medan vi gled in i vestibulen. Ricky visste vad han gjorde och fnissade lyckligt när vi såg upp i hotellets innandöme. Jag tappade fullständigt hakan när jag såg upp där taket skulle vara och istället såg femtio våningar rakt upp till toppen av skyskrapan. En pelare i mitten fraktade utvändiga glashissar upp till våningarna långt långt där uppe. Vi fick rum 3216 och jag kände en våg av besvikelse strömma genom kroppen av att vi bara skulle upp till tredje våningen. Ända tills jag förstod att vi faktisk skulle upp till 32:a. Hissen var en spaceshot och jag fick gåshud när vi lättade upp mot himlen. Från fönstret i rummet såg jag Atlanta ligga för våra fötter. I söder sänkte sig plan efter plan ner mot flygplatsen, på gatorna under mig vandrade människor små som myror och ringvägen runt centrum var fullpackad med trafik. Kaspar och jag åkte hissen ner igen och satte oss på restauranten. Negressen som serverade var mycket trevlig och kunde inte sluta prata med the charming norwegian boy Kaspar. Inredningen gick i sportens tecken och väggarna var fulla av flimrande teveskärmar med amerikansk fotboll. Och till Kaspars stora förtjusning visade en av skärmarna Herta Berlin mot Bayern München. Efter lite om och men klarade nästa trevliga negress i vestibulen att skaffa hockeybiljetter till mig och Kaspar. Men tiden gick och vi fick bråttom. Istället för att beställa en taxi tog jag stadskartan i näven och vi började jogga ner tillbaka mot city. Det funkade utmärkt. Inga stora avstånd att tala om. Några lokala svarta hejade uppmuntrande på oss men när vi skulle passera en större gata missuppfattade jag trafikpolisen och gick ut i gatan alltför tidig. ”Stay where you are”, röt han och spände blicken i mig. Jag och Kaspar tassade lydigt tillbaka till trottoaren och gav varandra en road blick. Mörkret hade fallit nu och när vi kom ner i Olympiaparken var hela torget upplyst av kulörta juldekorationer. Tre minuter senare gled vi in i Philips Arena, hemmais för Atlanta Thrashers. Det kryllade av folk, nästan fullsatt. Kaspar stirrade runt sig med stora ögon och när jag gick tunneln in till sittplatserna och såg ner på isovalen och såg storleken reste sig håren på mina armar. Vi köpte en hink popcorn och tio minuter senare började matchen. Det hann gå en minut innan de kastade handskarna och började puckla på varandra med knytnävarna. Efter ytterligare en minut var det dags på nytt. När temperaturen sjunkit något började det egentliga spelet. Atlanta dominerade och när Kozlov elegant spelades igenom sprätte han upp pucken i nättaket och hela den väldiga isladan exploderade. Några minuter senare gjorde Auld i Bostons mål en idiotutrusning och Bobby Holik kunde hänga tvåan från liten vinkel. Fyran var en riktig pärla, i numerärt överläge skickade skyttekungen Kovalchuk upp en riktig stänkare i krysset. Lehtonen som hade petat Johan Hedberg höll nollan och utsågs till matchens lirare. Hävelid och Enström spelade stabilt och fick mycket istid. Efteråt köpte Kaspar en sjal med Thrashers på och via det innebyggda torget inne i CNN-centret vandrade vi sakta hemåt i den svarta och kyliga georgialuften. Olympiaparken skimrade. Hästar framför vitmålade vagnar körde turister och hovarna skallrade mot asfalten. I korsningarna dirigerade poliser trafiken med en bestämdhet man får leta efter. Från pubarna strömmade musik ut på trottoarerna. Jag gick tillsammans med Kaspar och vi var ordentlig upprymda av matchen bägge två och av alla andra intryck också och jag sa till mig själv att lyckligare kan inte en man bli än att få gå hem genom natten ihop med sin son efter en hockeymatch i Amerika.

 

 

 

Utsikt från rummet på 32:a våningen. Marita letar efter shoppingcentrer på stadskartan.

 

När vi vaknade nästa morgon regnade det. Skyskraporna runt oss försvann upp i de låga molnen. Dagens nyhet på teve var om det skulle komma tillräckligt mycket regn för att det femtio år gamla torkrekordet skulle överleva. Det hade varit torkans år i Georgia och Alabama och varje regndroppe var värdefull. Vi checkade ut och lät dörrvakterna köra fram våra bilar så vi kunde trycka några dollar i deras svarta händer. Ricky guidet oss ut i förorten där vi åt brunch på hans favorithak, The Cheesecake Factory. Tallrikarna kom in överfulla med mat och jag var den enda i församlingen som klarade av att äta upp. Men någon ostkaka till efterrätt var det aldrig snack om. Så körde vi tillbaks in mot centrum och när Ricky körde fel in på enkelriktat tog Eriksson, grabben med lokalsinne, över och snart var vi på den samma parkeringsplatsen som dagen innan. Vi gick in på cocacola-museet och vallades under några timmar genom 121 år av ekonomisk braksuccé och om man så vill imperialistisk nerskräpning. Men att grabbarna i säljavdelningen har fantasi kan inte förnekas, reklamen spränger gränser och de filmsnuttar vi fick se var helt enkelt geniala. Innan vi gick ut smakade vi på colaprodukter från världens alla hörn, Kaspar och jag skålade i Inkasoda från Peru och gick ut i regnet.

 

 

   Martin Luther King Museum fick vänta till en annan gång och snart var vi tillbaka på den åttafiliga motorvägen mot nordväst. T-skyltarna med reklam kantade vägen. Vi passerade Cherokee County och tok en genväg över Summerville och Outlook Mountain hem. Mary berättade att orsaken till att det finns så många kyrkor längs vägen var ständigt uppblossande konflikter i församlingarna. Dessa goda så kallade kristna hade tydligen en vana att bli osams och så delade församlingen sig i läger och ett läger bröt till slut ut och byggde ett nytt Guds hus på granntomten, fullständigt förnekande det gamla faktum att kristendomens hela fundament är att vända den andra kinden till. Jag skrattade skadeglatt när jag hörde henne berätta och slog ytterligare en spik in i religioners alla kistor. Metodisterna var tydligen liberala och Baptisterna konservativa. Men Baptisterna var inte lika noga med prästerna och det gillade jag att höra, vem som helst som har talets gåva kunde resa sig och säga vad den hade på hjärtat. Se där, de hade upptäckt en av grundvalarna i organisationspsykologi.

 

 

   För första gången sedan jag blev sjuk hade jag lust att dricka. Jag hällde upp en whisky till mig och Ricky och så landade vi djupt nersjunkna i soffan framför ännu en fotbollsmatch med fullsatta läktare. Hur kunde de hitta så många fotbollsgalna människor? När jag blir miljonär skal jag köpa en T-skylt längs vägen till Atlanta där det står ”Read Eriksson” eller ”Go orienteering, fuck football” eller kanske ”Stay healthy, fuck coke, fuck church”.

 

 

 

 

 

2007-12-31 Nyårsafton

 

 

Familjen Cranes hus i Ider, Alabama.

 

Årets sista dag i Alabama blev iskall. Gräset var frostbitet och när jag stack ut näsan genom dörren kände jag den friska luften bita i kinderna. Lite senare på förmiddagen började solen värma skaplig och vi åkte ner till Fort Payne. I sportaffären köpte vi Nikekläder och skinande vita pjuck till Kaspar. Jag vågade mig in till optikern i WalMart och fick priser på progressiva brillor, 500 dollar för de mest avancerade linserna, inte illa. Efter lunch kom Rune från Gran, Maritas väninnas farsa som också hälsade på, och Rickys bror. Bröderna Brothers samlades ute på gräsmattan i den isande vinden och sköt lerduvor. Jag pangade ner några stycken för att visa vem som var bäst efter att ripjägaren Rune hade bommat på varenda skott. Jag ledsnade tidigt och körde istället några varv runt tomten med fyrhjulingen. När jag ledsnade också på det gick jag in, drack en kopp kaffe och satte mig vid mitt kära middagsbord och skrev. När flera nyårsgäster började strömma till tog jag en dusch och tvättade bort de sista sårskorporna från jacket i huvudsvålen. Så bytte jag kläder och hällde upp en whisky och var klar för att avsluta året. Grabbarna grillade biffar stora som tallrikar ute på altanen och jag gick ut till dem i den bitande skymningen. Jag berättade om upplevelsen när vi körde uppför ”the dirtroad” och till min stora överraskning utbrister Rickys brorsa mellan två ölklunkar: ”Have you seen the film Deliverence? That kind of feeling I always get driving there”. Jag bara stirrade på honom och kände håren resa sig på mina underarmar under jackan. Tillbaka inne i värmen hade sorlet stigit. Timmarna gick i minglet. Jag spelade lite biljard och knäckte några öl. Hemifrån hade sms börjat ticka in, nyåret var här i Europa medan Amerika fortfarande väntade och spelade ytterligare en fotbollsmatch. Vi åt gående långbord och jag laddade in biffar och korvar. Lite efter nio somnade Kaspar i soffan och det passade mig utmärkt. Jag väckte honom och tillsammans smög vi oss in på sovrummet och jag somnade näst intill omedelbart. 

 

 

 

 

2008-01-01 Nyårsdag

 

 

Jag har börjat anpassa mig till den nya dygnrytmen och sov till åtta, en välbehövlig tiotimmars. ”I´m never gonna drink whisky again” klagade Ricky och tog sig åt huvudet medan han satte på kaffebryggaren. Ute var det svinkallt nu, minusgrader och en kall dödande vind som letade sig in genom kläderna. Jag och Sirpa och Marita åkte bort till den lokala mataffären i Ider och handlade. Efteråt tog jag och Sirpa en biltur för att åter igen se på trakterna. I Trenton tankade jag och så hittade vi vägen uppför Sand Mountain som vi inte hittade sist. Bebyggelsen var gles och utspridd, man bor inte precis uppe på varandra. Eaglesplattan började sätta sig och vi spelade ”You are not alone” om och om igen. Landet kändes oändligt och värre blev det när vi såg på kartan hur stort USA egentligen är. Sirpa och jag lagade nyårsmiddag, oxfilé och potatisgratäng. Vi bjöd på öl och Linjeakvavit i snapsglasen. Jänkarna var måttligt förtjusta i snapsarna, konstigt sätt att dricka konstig whisky. Men för första gången den här veckan åt vi tillsammans vid middagsbordet. Senare på kvällen arrangerade Kaspar biljardturnering. I skymningen började det snöa, små vilsna snöflingor blåste fram över uppfartens grus och samlades mot kantstenarna runt huset.

 

 

 

 

2008-01-02

 

 

Kylan höll landet i ett järngrepp. På nyheterna varnade man för snö i Kalifornien. Det var bitande kallt, minus åtta och torr luft och isande vind. Jag frös mer än jag gjorde hemma i kalla Skandinavien. Vi åkte upp till Chattanooga för att göra stan. På den gamla träbron över Tennessee River lärde jag mig att Chattanooga betyder Outlook Mountain på Cherokee. De vitas intrång i Cherokee Land var kantad av ständigt återkommande brutna löften och bedrägeri. Floden var livsnerv för handel och transport och när järnvägarna kom blev Chattanooga Chou Chou en knutpunkt med tema för en senare hitlåt och landsplåga. Staden låg utbredd åt alla håll och kanter med breda boulevarder och otaliga restauranger och villakvarter, ett Fort Payne i större format. Kyrkogården var mycket vacker på en böljande kulle med de vita korsen i räta rader över gräset och rogivande stora lönnar som kastade skugga. Inne i en klädaffär tjackade jag in mig på en helt ny garderob, tre strykfria skjortor, rejäla höstpjuck, livrem och ett par tjejjeans, herrstorlekarna satt som segel på mina spinkiga ben. På ett antikvariat köpte jag Hemingway och Twain till mig själv och Hemingway, Austen och Bronte till Marita. Inne på skivavdelningen spelades Dylan som om de visste att jag skulle komma men jag fann inget som lockade. Innan vi åkte hem åt vi italienskt och drack coca-cola. Chokladkakorna till efterrätt var gigantiska. När vi äntligen kom hem var jag helt utmattad och jag landade mig själv med en öl och två glas överbliven champagne. Vi såg en romantisk film tillsammans på dvd som jag somnade mitt i.

 

 

 

 

2008-01-03

 

 

Satt och väntade på gryningen med en rykande kaffekopp vid min sida. Trafiken ute på highwayen var något tätare nu när helgerna var överstökade. På nätet läste jag om hur Kalla ångade på i Tour de Ski. Det finns inte djupare behov i min svenska idrottssjäl än att vi kan producera nya längdåkningsstjärnor, kanske undantaget hockeystjärnor. Primärvalen i Iowa hade vunnits av republikanaren Huckabee och mediafavoriten Obama. Förkylningen började släppa greppet ordentligt nu, kände mig mer utvilad än på länge och jag började leka med tankarna på ett försiktigt träningspass. Jag duschade och sedan försökte jag att raka mig, vilket var ett sant helvete. Strömkontakten passade inte och rakapparaten gick bara för halv maskin, något som förde till att rakknivarna kretade av skäggstråna till obeskrivbara smärtor. När jag hade genomlidigt tortyren åkte vi ner till Fort Payne där jag hade beställt tid hos den lokala optikern. Jag var lite smånervös och visste väl inte riktigt vad jag hade gett mig in på. Men det funkade som bara den. Efter omfattande undersökelser och utfyllande av omständliga frågeformulär konstaterades det att jag inte såg bättre än 1,75, men att jag inte led av några andra tänkbara ögonåkommor. Läkaren var omåttligt intresserad i varför just jag befann mig just där hos just henne och hon bara älskade Europa. Jag beställde de mest avancerade progressiva linserna och glas som mörknade i solen. När jag skulle välja ramar började assistenten gå bort mot herrhyllan. Istället gick jag bort till ungdomshyllan och plockade ner ett par silverfärgade runda. ”I´m still a youth”, högg jag till med och log brett. Hela affären utvecklade sig till ett riktigt klipp, 460 $ för hela skiten inklusive undersökningen, en tredjedel av vad det hade kostat hemma. Mycket nöjd sjönk jag någon timme senare ner i skinnfåtöljen med ett lass bönor och kotletter och korv från nyårsafton på en tallrik i knäet. Jag knäckte en öl och såg småkronorna spela junior-VM.

 

 

 

 

2008-01-04

 

 

Kylan höll i sig. Kaspar och Marita och Sirpa och jag begav oss ut på en egen utflykt. Solen strålade starkt genom framrutan när vi tog Interstate 59 south i halvannan timme mot Birmingham. Innan flygplatsen svängde vi in på 459:ans ringväg och snart kunde vi skymta den väldiga gallerian som var vårt resmål. Alabamas största butikscentrum var verkligen enormt och levde upp till sitt rykte, en hel stad under ett och samma tak. Med gapande munnar såg vi upp i himlen genom det höga glastaket. På bjälkarna hängde väldiga juldekorationer och de röda klockorna var stora som tunnor. Vi spred oss och köpte kläder. Kaspar tittade lite ensam inne i Gatt medan jag gick en lov och när jag kom tillbaka stod han och konverserade säljaren på engelska och valde sina jeans. Jag höll i plånboken för min egen del, höll på att köpa märkesskor men de hade inte min storlek. Efter en timme åt vi lunch i den sorlande rotundan som var gallerians mittpunkt och jag valde en underbar kyckling lemon och nudlar. När våra kapitalistiska själar var mättade rattade jag in mot centrum på kartminne, vilket fungerade utmärkt trots tät trafik. Marita ville se University of Alabama som låg nere i downtown. Universitetsområdet var en liten stad i staden med vackert röda tegelfasader som sken i den lågtstående solen. Det var nästan så att jag ville bli ung igen och studera till läkare och prata amerikanska brett som en laggårdsvägg. Birmingham är en vacker stad, ren och ordentlig och med själ, vi körde rakt genom centrum utan att varken fastna i köer eller förvilla oss bort. Uppe på motorvägen styrde vi hemåt i kvällningen och det blev mörkt innan vi kom fram.  

 

 

 

 

2008-01-05

Resan började närma sig sitt slut. Men jag ville se mer av Amerika. Det kändes konstigt att for exempel inte ha varit i Nashville när vi bara bodde två timmar därifrån. Klockan nio gav Sirpa och jag oss iväg och lämnade barnen hemma. Vi tog highwayen in i Tennessee och passerade åter igen Tennessee River. Här var den ännu bredare och på en halvö låg en campingplats mycket vackert till på andra sidan vattnet. Så kom en utstickare från Appalacherna och bilen måste jobba riktigt ordentligt för att ta sig över åsryggen. På den andra sidan flatade dalen ut och bilboardskyltarna som lockade med det ena destilleriet och den ena vingården efter den andra tog vid. Vi passerade några mindre samhällen och till slut kunde vi se skyskraporna. Vi följde vår karta och körde ringleden upp till Opry Hotell som till slut låg som en jättekoloss till vänster om vägen några hundra meter från Grand Ole Opry, scenen där countrymusiken exploderade och varifrån radiostationen sände ut konserterna över hela Amerika. Norr om infarten låg ett turistströk med vaxkabinett och museum och restauranger med livescener. Vi gick på tjottan inne i Willie Nelsons butik och köpte ett par vykort men blev inte särskilt imponerade av kitschen. Istället åkte vi in till det riktiga centrumet. Som vanligt med amerikanska storstäder så var det varken krångligt att hitta eller mycket trafik. I foajén till Country Music Hall of Fame Museum intog vi en efterlängtad lunch i form av kaffe och sandwich. Sedan vandrade vi genom museet och följde countrymusikens historia från vagga till nutid. I affären vid utgången köpte jag en liveplatta med Hank Williams från Grand Ole Opry från den tiden det begav sig. Vi löste även biljett till Studio B och en minibuss fraktade oss längs boulevarden bort till stadsdelen där inspelningsstudiorna låg. Guiden var alldeles utmärkt, pratade ledigt och flytande och bombarderade oss med allehanda fakta och dråpligheter. Vi tittade nyfiket på repan i muren bredvid entrén som Dolly Parton hade åstadkommit när hon anlände första gången och nyss hade tagit körkort. Inne i studion hörde vi alla låtarna och hitsen, många av dem original till svensktopparna jag växte upp med från slutet av sextitalet hemma i Strängnäs. Guiden drog ytterligare några rövarhistorier och så hade vi tur, själva inspelningsstudion var ledig och vi kunde gå in. Jag stod på samma fläck där Elvis hade stått och sjungit ”Are You Lonesome Tonight” och jag satt på pianostolen och slog några försiktiga ackord på pianot som enligt guiden har stått där sedan studions barndom och kan höras i alla de kända låtarna.

 

 

 

 

Eriksson som Elvis Presley.

 

Tillbaka inne i centrum gick vi Broadway ner mot floden. Cowboybutikerna låg vägg i vägg och lockelserna var stora. Jag kunde lekande lätt ha stövlat ut på trottoaren i stetsonhatt, rock och stövlar med broderade skaft, eller varför inte i fransig mockajacka Apache-style som klippt och skuren ur High Chaparal. Vinden blåste kall från Tennessee River och vi smet in i värmen och åt hamburgare på Hard Rock Café under Claptons signerade gitarr som hängde på väggen. Som vanligt blev vi intervjuade. Hovmästaren himself steg fram till bordet. ”Hey guys, where you from?” ”Norway” “Norway”, i falsett. ”Yeah”, sa jag, ”It was a long drive”. Burgaren satt som en varm skön klump i magen och på utvägen köpte jag en t-skjorta med en elgitarr i rött och gult på ryggen. Ute i den kyliga luften igen gick vi en kort tur ut på bron över Tennessee River och försökte ta några kort i skymningen på Dylans Nashville Skyline och jag såg ner i det iskalla vattnet och över på den andra stranden där fotbollsstadion låg placerad som en jättegryta av plockepinn. Sedan gick vi Broadway upp igen och dröjde utanför haken där livemusiken strömmade ut på trottoaren. Borta vid Sommerseth Arena där Foppa spelade med Nashville Predators en kort stund i fjol vände vi. När mörkret hade fallit och klockan börjat bli mycket satte vi oss i bilen och jag rattade ut på motorvägen. Jag satte in Hank Williams i cd-spelaren och vi gled tillbaka mot Alabama längs highwayens skimrande ljuskavalkad i raden av kattögon från bilarnas baklyktor framför oss. Efter någon timme tog vi en rast på Waffle House # 916 vid avfart 134. Föreståndaren var en svart jätte med gladlynt ansikte. Han intervjuade oss grundligt innan vi fick beställa. ”Where you guys from?” ”Norway” ”Norway?” ”Yeah, it was a long drive” Vi åt våffla med lönnsirap och drack kaffe med mjölk.

 

2008-01-06

Plötsligt blev det varmt igen, femton grader. Kalla hade vunnit Tour de Ski men småkronorna torskade finalen mot Kanada. Ricky lagade den sista söndagsbrunchen, bisquits and graven, samma käket som den där snubben hade lassat i sig på hotellet i Chicago. Han svingade stekspaden i vädret och sjöng i falsett.  Jag började packa, började mentalt förbereda mig på att bryta upp från det här enorma landet och komma hem till vardagen. Lite ut på dagen snörde jag på mig skidpjäxorna, spände fast rullskidorna och stakade ut över asfalten. Ljum vind mot ansiktet, några skällande hundar och stirrande folk. Ett gäng mexare grillade ute bakom en trailer och flinade förvånat när jag gled förbi. Jag vände vid highway 117 och fick vinden i ryggen tillbaka. Det gick skapligt men jag kände att jag var ringrostig nu efter sjukdomen. Så duschade jag i en hast för att de andra skulle slippa vänta, något som i vanlig ordning resulterade i att det var jag som fick sitta och vänta medan tjejerna sprang runt och letade efter sina handväskor. Vi åkte bort till bowlinghallen för Kaspars skull. Jag fick stryk av den ena efter den andra, först av Mary i första omgången och till råga på allt av både Marita och Sirpa i den andra. Jävla skitsport. Tacka vet jag längdåkning. Eftersom det var sista kvällen och Marita snart hade födelsedag fortsatte vi ner till Fort Payne och åt på Ruby Tuesday. För första gången på länge var jag riktigt hungrig efter att ha tränat och hamburgaren fyllde skönt i magen. Ljum mörk luft mot ansiktet när vi gick ut till bilen igen. Jag packade färdigt när vi kom hem.

 

2008-01-07

Plötsligt var det bara jag och Sirpa och Kaspar kvar i huset. När jag bar ut väskorna till bilen dröjde jag i morgonluften och lät solen värma mina kinder. För att få plats med allt kastade jag mina gamla slitna skor och skidpjäxorna i soptunnan. Så låste vi huset och åkte mot Fort Payne. Nere vid motorvägen tankade jag upp Dodgen som var nästan tom efter Nashvilleresan. Två highway patroler stod och småpratade vid infarten. När jag hade betalat rullade den första polisbilen ner mot motorvägen. Han behövde inte vänta länge. När den första långtradaren dånade förbi knäppte han på saftblandaren på taket, tryckte gasen i botten och startade jakten. Vi klättrade upp över Outlook Mountain för sista gång och rullade utan att stressa mot Summerville och Interstate 75 medan vi lyssnade på Eagles vars platta bara blev bättre och bättre för varje genomlyssning och njöt av solen som stekte in i bilen. Någon mil innan Interstate 75 stannade vi vid en mack och pissade och innan jag satte mig in i bilen igen stod jag där i solen och såg mig runt på det här Amerika som jag nu var på väg att lämna och jag tänkte att jag till varje pris ville komma tillbaka. Trafiken på ringleden runt Atlanta var tät. När vi närmade oss flygplatsen körde vi fel och jag tankade kärran på macken där vi vände. Tack vare vårt inbyggda lokalsinne och en god portion tur sneddade vi över motorvägen och kom in till bilinlämningen bakifrån. Den samma överviktiga atlantanegressen som hade kört oss på julafton körde oss nu tillbaka till flygplatsen. Eftersom vi hade gott om tid och behövde röra på oss gick vi hela vägen bort till gaten istället för att ta tåget, en promenad på flera kilometrar genom kulvertar som aldrig tog slut. Vid gaten åt vi en lunch bestående av Lemon Chicken och nudlar i lugn och ro medan klockan sakta tickade mot avgång och halva den amerikanska marinkåren verkade vara på väg till Europa eller kanske Irak. ”Hur många av dom kommer att dö under året?”, frågade jag Kaspar för att göra honom uppmärksam på världens brutalitet. ”Kanske en” svarade han och jag lät hans naivitet stå oemotsagd. För att döda tid gick jag runt och skrotade i butikerna och föll för frestelsen att köpa billiga Greatest Hits plattor av Black Sabbath, America, Eagles och Joni Mitchell. Efter två näst intill musikfria veckor med influensa och gästande var det en befrielse att trycka igång Black Sabbath i discmannen och vrida upp volymen på max. Jag lyssnade igenom hela plattan bekvämt bakåtlutad i stolen och såg soldat efter soldat i spräcklig kamouflageuniform och kängor släntra förbi mot döden. När flyget äntligen lättade såg vi ända in till Atlantas city och Kaspar och jag räknade våningar på hotellet som vi hade bott på och hittade vårt fönster. När mörkret föll runt oss och landet under oss elektrifierades såg vi South och North Carolina under oss och staden Charlotte låg där nere som en glittrande adventsstjärna. Jag slumrade mig igenom natten över Atlanten och när gryningen kom och planet började sänka sig ner mot landning tittade vi ner på ett yrvaket Tyskland där bilarna med sina strålkastare trängdes på Autobahn och folket var på väg till jobbet. Lika trångt som det hade varit på motorvägarna, lika trångt var det inne på Frankfurts internationella Flughafen. Flygplatsen var ett kaotiskt virrvarr av rulltrappor och underdimensionerade hallar och aldrig sinande köer. Så långt från tysk Ordnung det gick an att komma. Till råga på allt var snubben i passkontrollen sur som ättika och hela gänget i säkerhetskontrollen verkade ha vaknat på fel sida. Jag längtade redan tillbaka till gamla goda hederliga och inte minst glada och vänliga Amerika. Några timmars väntande i vänthallen väntade. Sirpa försökte hitta något i matväg åt Kaspar. Jag slog en lov i gångarna som om jag skulle kunna hitta mitt gamla kära Tyskland från åttitalet men misslyckades givetvis fullständigt. Det blev mest till att hänga i taxfreen och kolla priser och sedan stå med pannan mot de stora fönsterrutorna och se på ett skitigt Europa i slask. Slasket övergick i snö när vi passerade in i Skandinavien och när vi landade på Gardemoen låg snön halvmeterhög. Jag sög in den friska nordiska luften i mina lungor och gick ombord på flygbussen till Hønefoss.