2008 - Leif Eriksson

2008-12-28. En smula överraskande vaknar jag på ett hotellrum i London. Min vana trogen snörde jag på mig joggingskorna och gick nerför den knirkande hotelltrappen. Ute på trottoaren var luften kall och frisk och rå. Några pakistanskor i tjugoårsåldern fnittrade yrvaket åt mina tajts när jag korsade gatan och så var jag ute i parken. Kensington Gardens sträckte ut sig åt alla håll med sina gräsmattor, asfaltsgångar och spridda träd. Minusgraderna stack i kinderna när jag började springa på det ännu gröna gräset. Under träden frasade de torra löven under mina skor och från gatorna runt parken brusade trafiken morgontrött och molande som den väldiga maskin en storstad kan sammanliknas med. Jag tog en lång vänsterbåge runt The Serpentine och det visade sig snart att jag inte var den enda joggaren som gillade att stiga upp i ottan och göra något med livet sitt, från alla håll och kanter kom de springande i olika stilar och med olika fart. Gryningen blev vitare och vitare och borta vid The memorial of Lady Diana stannar jag några sekunder och ser över staketet in till den stenstöpta vattenrännan där trötta vandrare sommartid kan sätta sig ner och svalka sina fötter till Prinsessan av Wales ära. Portarna var stängda nu och vattnet avstängt och det blev vid blotta tanken att jag doppade tåspetsen ner i en av pölarna för att så gott jag kunde hedra hennes minne. På andra sidan av The Serpentine hoppade ekorrarna fram och tillbaka runt mina ben. Pälsarna var tjocka och silverskinande och de var så gulliga att jag nästan hörde dem prata som i en Disneyfilm. Halv tio stod vi på en öde Oxford Street i förmiddagskylan och vi gick upp till Madame Tussauds och jag letade efter Dylan och Springsteen och Young men fick hålla till godo med Beatles och Stephen Hawkins och gamle goda Albert som i vanlig ordning försökte stjäla min egen frisyr från mig och göra till hans egen. Han skulle bara våga göra det samma med mina tankar, då skulle han få problem. Sirpa fick träffa Robbie Williams och Marita David Beckham och Kaspar Jose Murinho. Tillbaka på Oxford Street var tonläget ett helt annat än några timmar tidigare. Nu hade affärerna öppnat och det var mellandagsrea. Och mellandagsrea i London i finanskrisen anno 2008 är inte att leka med. Affärerna pressade ut varorna för halvt pris för att putsa på siffrorna och kunderna rev kläderna ur försäljarna händer. Centrum förvandlades till en myrstack med trottoarer svarta av trängandes människor och gatorna igenkorkade av bufflande dubbeldäckare och taxibilar. Sorlet låg som ett lock under taken. Mobiltelefoner plingade och stöldlarmen tjöt. Och högtalarna ackompanjerade hela kakofonin med sit dunka-dunkande. Det var vansinnigt, men på nåt sätt härligt och tragikomsikt. Världen snurrade på. På Harrods köpte jag svarta tvåtusenkronorsskjortor och på Jäger svart kostym, två strykfria vita skjortor på M&S och en blårandig, till slut två par vår- och höstskor, mörk- och ljusbruna. När Visakortet hade glödigt färdigt och börjat kallna åt vi en fantastisk kinamiddag i kvarteret bakom Picadilly Circus och sedan såg vi ”Mamma Mia” på The Prince of Wales. Vilken smocka jag fick, en riktig slagserie som fullständigt tog udden av min skeptiska musikalgard. Musiken och de fantastiska skådespelarprestationerna träffade rätt i Solar Plexus och jag njöt av varenda sekund. Storyn var av kvinnor, med kvinnor och för kvinnor, men vilka kvinnor sen! En av de bästa föreställningar jag har sett i hela mitt liv. Och så lika plötsligt som jag hade blivit kidnappad av min egen familj i femtioårspresent och tagit med till England var vi hemma igen. Rimfrost på träden och skare, stålhård is på Gravermoveien. Jag tar på mig min tiotusenkronorskavaj och inväntar 2009. Med tillförsikt.

Marita meets Bush at Madame Tussauds.

Eriksson tävlar med Einstein om vem som har snyggast frilla.

Efter att ha sett musikalen Mamma Mia gick vi backstage och vem träffar Sirpa där om inte Robbie...

Dagens fotbollsmanager träffar morgondagens. Kaspar frågar om råd.

2008-12-24. Julen är här.

Waiting for Santa. The longest day of the year.

2008-12-11. 50 om en månad. 11 januari 2009 blir jag femti bast. Lördagen den 10 januari bjuder jag in vänner och bekanta till releaseparty på min gård Myrbråten. Romanen Peugeot Overdrive säljes för 200 NOK.

2008-12-08. Peugeot Overdrive går till tryckpressarna. Efter en sista intensiv period med korrigeringar går äntligen min gamla berättlese Peugeot Overdrive till tryckpressarna. Den första upplagan prägas av försiktighet, endast hundra ex kommer att ges ut av romanen som jag skrev åren 1999 till 2001. Går försäljningen bra kan en andra upplaga tryckas. Priset blir 230 NOK eller 250 SEK.

2008-11-15. The Last Supper. Madrugada spelade sin avskedskonsert på Spektrum i Oslo. Jag tog med mig Sirpa och ungarna. Var Kaspar för ung för rock´n´roll? Svaret visade sig vara ja. Innan det hela startade undrade han hur ljudet skulle komma ända upp till oss på läktarna när scenen var så långt borta. När showen började och gitarristerna fläskade på ordentlig var Marita tvungen att köpa öronproppar till honom. Herregud så jag har misslyckats i min papparoll. Jag uppfostrar en generation med öronproppar!!! Hur ska det här sluta? Hur ska det gå med den här världen? Global uppvärmning och finanskriser. Vad är det mot att kidsen frågar efter öronproppar? Madrugada har en genom tiderna bästa sångare. Och låtar som ”The Kids Are On High Street”, ”Majesty” och ”Valley Of Deception” är ju magnifika mästerverk. Niklas och Sirpa gillade det de hörde. Och för Marita var det kanske ett genombrott. Törs jag hoppas att hon går från Grease till Rock´n´roll? Den som lever får se.

Snön har kommit. Om man tänker positivt och blundar för leran kan man åka skidor från Myrbråten nu!

Vinter i november. Snön ligger inne i Holleia!

Ulf Lundell gästade Oslo 2008-11-09. Jag och Knut och Trond och Alfie åkte in och tog en titt. Jag har aldrig varit någon fan av akustisk rockmusik, den där unplugged-skiten har jag aldrig förstått mig på. Ulf Lundells akustiska början av showen var inget undantag. Starka låtar som ”Den vassa eggen” och ”Snön faller” kan inte rädda ett sånt koncept. Det nya var emellertid att grabben pratade, och det var jävligt kul att höra. Det var inget inrepat nonsens utan spontana betraktelser över hur det var att vara Lundell och vara 59 bast snart och att vara i Oslo. Introduktionen till ”En bättre värld” på fars dag var ju också snygg. Således upplevde jag det som en befrielse när pojkarna i bandet pluggade in strömkablarna och det började på riktigt. Lundell har för mig alltid varit en artist som hoppat kråka mellan rejäla magplask och tidlösa mästerverk. Så var också den här kvällen. Det akustiska partiet var katastrofalt och det var också de nya låtarna ihop med den sämsta låten mannen har skrivit: ”Hon gör mej galen”. Men just där, när jag har lust att ge upp och gå hem, kommer de stora episka låtarna och bandet tänder till som sten mot flinta. ”Folket bygger landet”, ”Levande och varm”, ”Jag saknar dej”, ”En förlorad värld”, ”Baby om morgonen” och ”Ut ikväll” ger mig gåshud. Avslutningen är magnifik med ”Sanna” som extranummer och så gick han hela scenkanten fram och gav grabbarna längst fram high-fives. Eftersom min kompis Knut från tidigare konserter redan två gånger har haft kroppskontakt med kultmannen Lundell var det ingen större överraskning att han höll sig framme även denna gång och fick ett raskt handtrygg som tack. Jag kunde bara skratta bakom Knuts rygg. Livet är en teater.

2008.11.09. Ulf Lundell spelar på Sentrum Scene i Oslo.

2008-10-29 - 11-03. Jag och Pål åker till Ungern. Nästa dag skulle det fan i mig kollas. Hade vi en bil så hade vi en bil. Efter en stadig hotellfrukost började vi tråckla oss ut ur staden. Och det var inte det lättaste. Ibland var det skyltat, ibland inte. Minst en gång var det bevisligen felskyltat, det kan jag sätta mina orienteringspjuck på. Men efter otalig felåkningar rattade Schmittan ut på M3 och satte gasen i botten. Förorterna försvann bakom oss och den ungerska pustan bredde ut sig åt alla håll och kanter. I takt med att vi la mil efter mil bakom oss sprack förmiddagen upp i strålande solsken. Uppe i norr kunde vi skymta bergen, några försiktiga utstickare från Karpaterna, böljande och lockande...

Fullständig reseberättelse kan läsas på länken till vänster!

Rast vid vägkanten ute på den ungerska landsbygden.

Söndagsmorgon. 2008-10-19. Det har ljusnat ute. Vindstilla. Inte ens löven i asparna bläddrar. Det är inte så många kvar av dem på grenarna. Några minusgrader, rimfrost i gräset. Det sprakar från granveden i spisen och flammorna slickar glasdörren. Kaffekoppen ryker vid min sida. Jag smuttar på den varma drycken. Mitt i livet. Passerade just zenit. Snart 50. Det ordnade sig. Det blev som jag ville ha det. Håren på mina bara underarmar reser sig.

64:a i Modum kommun. Skatten har kommit. Jag är inne på hundrabästalistan födda 1959 i Modum kommun. 64:e plats. Inte illa. Tjänade fyrahundratretti tusen och har 150 lakan i förmögenhet. Smolket i bägaren är att både Jögge, Jens Kristian och Sverre tjänade mer. Fan ta dem jävlarna. Men ha ha, jag har ett torp i Länna som inte är medräknat. Säljer jag det så look who is talking!

2008-10-18. Vi sprang Blodslitet utanför Fredrikstad, Norges bästa orienteringstävling. Kaspar och hans kompis Sigurd startade i pojkar 12 år. Gemensam start, fyra och en halv kilometer. Grabbarna hängde som svin och spurtade in som 27:a och 29:a. Jag i H 45. Kom iväg dåligt i trängseln. Men det finna alltid något att glädjas åt, halvvägs mot andra mötte jag Knut Torskenæs som hade glömt att stämpla på första. Ut på den gafflade fjärilen tog jag rygg på Tore Sagvolden. Och det ska man ju aldrig göra. La en halvminut där när han sprang snett. Ut från gafflingen var det favorit i repris när Uffe Eriksson som vanligt dök upp mellan buskarna. ”Hur känns det?”, frågade jag. ”Tungt”, svarade han uppmuntrande. Över hygget såg vi en tiomannaklunga försvinna som vi aldrig hann ifatt. Istället bildades en ny klunga när Tore och hans tåg kom ifatt vid vätskekontrollen. Det tuffade på i skaplig fart ända till nästa vätska där vi delade oss på två vägval. Jag och Tore och några till angrep sluttningen rakt framifrån. Uffe och resten av klungan sprang vägen runt och så var vi kvitt dem. Plötsligt gick skosnöret upp och jag kom lite efter. Litade ånyo på världsmästare Sagvolden. Men när jag siktade in mig på hans trygga ryggtavla in i grönområdet så stod vi där plötsligt och joddlade med sänkan vi skulle hitta alldeles för långt till höger om oss. Jag kom nästan loss men i den långa nerförsbacken kom Turbo-Tore forsande med långa steg. Lyckligtvis orkade jag gå ifatt honom i backen upp mot 22:an. Men till 23:an var det dags igen. Jag flöt iväg bakom Tore och så stod vi där som fån och tittade till höger och vänster. Jag stämplade sist och nu började tjurrusningen in mot mål. Tore langade iväg och klungan sträcktes ut. Jag drog på med det jag hade kvar och passerade klungan. Men Tore hann undan och passerade mållinjen före mig. Då det avslöjades att han hade sprungit gafflingen fel och han diskades. Så går det när man bråkar med Eriksson. Jag blev 24:a, tio minuter efter vinnaren Yngvar Christiansen.

2008-09-21. I solen. På trappen i solen. Det bläddrar i bladen i asparna borta i skogskanten. Indiansommar. Ett av de få indianska orden jag kan är Chattanooga. Betyder Outlook Mountain. Jeansen jag har på mig köpte jag där. De börjar bli slitna i skitan. Ser snart ut som en rockstjärna. En bra dag. Kom hem och högg lite ved och grävde upp en rad potatis. Drack först ett glas portvin i solen och lagade därefter en kastrull bondbönsoppa som också den åtnjöts i solen. Sträv smak av bönor, matig smak av gulrötter och vit sås. Fruktansvärt gott. The World According To Eriksson. Jag borde vara blygsam och anspråkslös. Istället drar jag in luft i lungorna och låter bröstkorgen häva sig. Jag skriver filosofi, sociologi. Jag, en enkel arbetargrabb från Strängnäs tar nacksving på Jantelagen och skriver filosofi. Fy fan. Man lever bara en gång. Solen steker. Att den aldrig brinner upp? Ska brinna länge än, har jag läst. Ska brinna så länge den här mänskligheten ska vara. När jag tar på mig mina filosofiska glasögon ser jag hur det kommer att gå. Jag ser inte detaljerna, överraskningarna, men jag ser linjerna. De ligger ju upp i dagen. Varför kommenterar ingen dem? Jag vet inte. Ibland känner jag mig så ensam. Har alltid varit ensam. Kaspar förändrade det. Fast han är så långt borta ibland så förändrade han det. Chattanooga. Outlook Mountain. Är det där filosoferna bor, ensamma uppe på utsiktsplatsen?

Dokka Opp. Sjätte september. Grå lördag. Sprang terrängloppet Dokka Opp, tre kilometer och 521 meters stigning. Trea och sist i H 45. Maxpuls, men skapliga ben. Heidi, Jögges trettonåriga dotter, sprang ifrån mig.

När jag blev en axel. Den som korsar tröskeln till en ortopedavdelning vet att det betyder skifte av identitet. Jag var Leif, the one and only Eriksson, och förvandlades på ett ögonblick till en axel. Ställe: Ringerike sjukhus, ortopedisk avdelning I. Som axel konkurrerade jag mot en höft och två knän om en eftertraktad plats i operationssalen två trapper ner. Som jag förstod av den långa väntetiden var det en match som jag förlorade. När det äntligen blev min tur att komma ner möttes jag av febrilsk verksamhet för att få alla detaljer på plats innan kirurgen gjorde entré. Anestesisköterskan började leta ådror på min handrygg medan hon ursäktade sin svårförstådda skånska dialekt. Jag är också svensk, viskade jag förtroligt till henne och pumpade med näven för att få fram blodådrorna. Anestesiläkaren var ryska och verkade bekannt. Efter en stund kom jag på att det var hon som hade bedövat mig året innan när jag hade varit där som en Menisk. Hon pratade grammatiskt perfekt norska men bröt så skarpt att man kunde tro hon hade en kaloschnikov inne i käften. Därefter bar det av spikrakt upp till himlen. Skånskan skickade in några milliliter klar vätska i kanylen och jag dansade iväg in i mörkret. När jag vaknade var det sen eftermiddag. Visst finns det god gammal rökt whiskey, doftande rödvin och läskande öl, men ingenting på Systemet går upp mot det de har i sprutorna på Ringerike sjukhus. Fram och tillbaka mellan halvvakent tillstånd och ljuvlig sömn svävade jag hela kvällen. Och tankarna var glasklara och fullt möjligt att manövrera, inte alls så kaotiska och speedade som de annars kunde vara i gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag planerade det kommande halvåret i detalj och skrev kristallklart om allt som jag hade på hjärtat. Så här några dagar efteråt har jag givetvis glömt alltsammans. Och natten kom och jag flöt mellan sömn och korta perioder av fullt medvetande. Det där ljuset utanför fönstret när gryningen kom ska jag minnas länge. Världen var i koma, ventilationstrumman susade entonigt och ljuset sipprade sakta in som vatten under molnskyarna i öster. Nästa dag kom kirurgen och förklarade att han hade skruvat ihop axelskålen på mig, hade fästat den med en mäla. Jag som hade problem att slippa genom säkerhetskontrollen med fyra kilo honung, vad ska säkerhetsvaktena säga när de inte hittar kniven som metalldetektorn envist förkunnar att jag gömt inne i armhålan?

Kanske inte tiden, men min axel. Ur led alltså. Vi spelade pingis i garaget. Jag och Kjella mot våra söner Kaspar och Anton. Den gamla mot den nya generationen. En fråga om prestige. Vi började bra, jag och Kjella, vann det första setet bekvämt. Sen fick vi problem med Kaspars kontringar, som hade den osmakliga förmågan att dyka upp från ingenstans, och framför allt Antons skruvade servar, som ville alla andra ställen än just tillbaka in på bordet. Så vi förlorade andra setet, och tredje och fjärde. Det fanns inget annat att göra än att utmana till revansch. Och ta fram de gamla smutsiga trixen, gliringarna och psykningarna. Det hjälpte föga. Visserligen vann vi första ännu en gång, men så började tiden komma ikapp oss. Och det var när vi försökte springa oss in i matchen som olyckan hände. Anton vinklade ut en backhand åt vänster. Jag sprang efter bollen och i min iver att hinna upp den kastade jag mig nästan. Efter att verkligen ha hunnit upp bollen kom garageväggen farande som ett expresståg framför mig. Jag hann få upp mina armar för att skydda skallen. Det knakade till i axeln och så hängde armen där, ur led. Det måste ha varit tjugofem år sen det hände senast. Jag fick efter lite om och men tillbaka den där den hörde hemma. Men det blev walk over. Inte förrän dagen efter fick jag reda på att min boll faktiskt hade gått in. Men Kaspar var nådlös och hans nästa slag skickade in Kjella i den andra väggen.

Första semesterveckan, O-ringen i Sälen 2008

Avresor gör nånting med den här familjen. Det är som att röra runt med en pinne i en tunna med grumligt vatten och se allt bottenslam virvla upp till ytan. Den här gången var inget undantag. Jag då, full av adrenalin och klar att kasta mig ut i dalaskogarna på jakt efter kontrollerna och nya framgångar. Visserligen var jag skadad, men det är jag ju alltid och var också i fjol då jag blev elva. Adrenalinet hade samlats upp under snart fyra månaders väntan på en tävling i nivå med Vasaloppet, en tävling som kunde betyda nånting. Så jag var klar att sticka, hade packat sedan flera dagar och gick fram och tillbaka i huset som en uppeldad galopphäst innan start. De andra, ingen nämnd, ingen glömd, var av en annan uppfattning. Vi borde åka så sent som bara möjligt, packa var pest och när packningen efter avsevärd press till slut påbörjades låg ingenting där det skulle och det som låg där det skulle var skitigt och måste tvättas. Efter många om och men, och då menar jag många om och men, satt vi i alla fall i bilen vid lunchtider lördag och styre österut. Ute på E6, landets kaotiska livsnerv norrut, kantad av fotoboxar och vägmaskiner, kunde jag till slut känna lite av den där glädjen av att vara på semester, vara på väg nånstans och vara på väg till just O-ringen igen.

- Pappa, jeg må tisse.

Vi stannade på en av rastplatserna längs Mjøsa. Kaspar och jag rusade upp i slänten och plockade smultron. Sirpa smög bort bakom några buskar och hukade sig ner. Marita gick bort till ståndet och köpte jordgubbar. Mjøsa låg mäktig bortåt och speglade himlen.

In i bilen igen och ut i kön av semesterfirare som effektivt hölls i schack av boxarna och de ständiga vägarbetena.

- Pappa, er det langt igjen?

- Et par timer.

- Kan vi stoppe snart?

- Vi stoppet jo i sta.

- Det var så mye markjordbær, glemte å tisse.

Ridå. Inte den sista den här veckan skulle det visa sig.

Det var den samma gamla vägen som jag så ofta tagit till Vasaloppet. Nu åkte jag den på sommaren och såg renlaven och vitmossan och blåbärsriset och de runda bruna och gröna fjällen. Jag var klar. Jag anlände. Placeringen från i fjol skulle inte bara upprepas, den skulle förbättras. Jag hade till och med tränat intervaller under sommaren, bara med tanke på detta tusenhövdade skogsäventyr. Det handlade bara om att hitta den rätta tekniken för att kunna förtränga skadorna och smärtorna.

När startskottet gick sent på måndagen skenade jag iväg längs den upptrappade stigen från starten vid sidan av Vasaloppsleden. Av någon outgrundlig anledning drog jag mig för långt åt höger men redde upp problemet snyggt när jag närmade mig kontrollen. Efter att ha spikat ytterligare tre skärmar låg jag på 18:e plats när en långsträcka förde oss ner längs sankmarkerna. Plötsligt gör mitt medvetande ett tankeskutt och jag hoppar över ett par hundra meter i kartläsningen. Misstaget leder till att jag börjar leta i fel område och när skärmen inte sitter där den ska tassar jag ut i en stor mosse som absolut inte ska ligga där den ligger. Ridå. Jag blir iskall inombords och måste springa ut till ett hygge för att läsa in mig. Fem minuter kostar parallellfelet mig och jag har rasat till 38:a. Chockad försöker jag bita ihop och kriga vidare. Det lyckas och jag springer mig upp till en slutlig 31:a plats. Men bommarginalen jag hade tillåtit mig under hela veckan var redan borta, förbrukad. Efteråt kunde jag nästan inte gå, haltade mig fram bakom Kaspar på hans bana.

Senare. Femdagarstorget. Jag trivdes inget vidare. Köer, trängsel, kaos. Vi åt pizza i Sälen By och jag gick en sväng inne på Systemet, två backar öl, och konditoriet, biskvier och prinsessbakelser. Handlade på ICA. Stresshandlade tights på Team Sportia. När jag kom hem hade jag köpt fel storlek.

Andra dagen. Vi hade tidig start. Vädret slog om, ett präktigt högtryck sögs in över fjällen och hela mellansverige. Men det här var innan värmen kom. Vinden som föregick högtrycket drog skoningslöst över målplatsen och fick oss att sätta på oss vindställen. Jag haltade iväg till start och fick så småningom upp värmen i senor och muskler och gled iväg mot första full av revanschlusta. Det höll på att gå käpprätt åt skogen en gång till men när jag bommade andra klarade jag av att läsa in mig på en liten sänka och missen minimerades till en minut. Jag blev artonde på etappen och ryckte fram till 21:a i sammandraget. Chansen fanns fortfarande på nummerlapp i jaktstarten. Efteråt återvände jag till sportstältet för att byta brallorna. Kassörskan bad om kvitto och så la hon både tights och kvitto under disken medan jag letade fram storlek medium. Tillbaka i kassan bytte jag tightsen men hon hittade inte kvittot. Med rynkad panna letade hon förbryllad på alla tänkbara ställen. Det enda hon kunde hitta var ett kvitto från Systemet, två backar öl. Ridå igen. Mamman bakom mig i kön fnissade klädsamt.

Jag sover dåligt. Är för gammal för våningssäng. Det blir för varmt under taket och myggorna hittar ofelbart fram till mina bara fötter och det är en syn för gudar när jag ska försöka klättra ner trästegen med hälsenor spända som pianosträngar till golvet för att pissa.

Tredje dagen ska frågetecknen rätas ut och jag ska vara tillbaka till mitt gamla säkra jag som äter mig upp i resultatlistan. Det ryktas om svåra banor borta vid Hundfjället och ryktet talade verkligen sant. De fyra första kontrollerna är idiotsvåra och vis av erfarenhet tar jag det lilla lugna. Men de två första skärmarna sitter där som ska och stärkt av framgången kastar jag alla livlinor överbord och dammar vidare mot tredje. Den här gången gick inte ridån bara ner, den lossnade från sina fästen, träffade mig i skallen och slog mig till marken. När jag inte hittade kontrollen svärmade jag runt och försökte finna nåt att läsa in mig på. Hittade ingenting, tills en skärm äntligen dök upp långt där nere. Jag läste in mig, trodde jag, och hittade äntligen den förbannade stenen. Rusning till nästa, ner till skärmen där jag hade läst in mig och så vidare en liten bit. Ingenting stämde. Jag bara stod där som ett jävla fån och tittade tomt runt mig. När jag vågade smyga mig tillbaks till skärmen såg jag på kodsiffran att den var min fjärde kontroll. Jag hade bommat tio minuter. Jag var borta, ute ur leken. Min orienteringsteknik hade rostat sönder, skärt sig. Jag var förpassad till massorna, kanonmaten, en i mängden. Jag var förpassad dit där jag hörde hemma. Idrotten vet inte om några förmildrande omständigheter.

För säkerhets skull återupprepade jag bedriften att bomma tio minuter även den fjärde dagen. Efter en fin inledning på de första fem kontrollerna uppe på kalfjället gjorde jag åter ett parallellfel till sjätte och så vrålbommade jag sjunde. Hade ingen aning om var jag var. Ridån kom, nu förväntad. Till slut kom en Täbykille med panik i blicken och skrek runt sig om nån visste var 177 satt. Jag frågar inte folk i skogen var jag är men här såg jag min chans. Jag ingick en pakt med djävulen och ropade tillbaka ner mot killen: ”Jag kan visa dej vart den sitter om du visar mej på kartan vart det är”. Grabben tvekade inte en sekund. Jag lotsade honom upp de två kurvorna och när han hade stämplat vek han ut kartan och satte pekfingret på en fåra alldeles för långt upp mot var jag borde befinna mig. Jag var färdig nu, färdig med hela skiten och hela Sälen. Pliktskyldigt tuggade jag mig genom den sista etappen på blytunga ben, blev 37:a. Fullbordade mitt tolfte O-ringen. Hittade alla kontrollerna. Slog de flesta i klassen, inklusive Mankan Axelsson, den gamla hårdingen som hade gjort comeback i H 45 efter tjugofem år. Slog nästan Mats Wahlheim, Robertsfors, som jag fick nöjet att prata med efter målgången, jägmästaren. Idyllisk semester i fjällstugan. Bullshit. Nästa år, då jävlar.

2008-06-22. Vi vinner O-festivalen i klass H 135.

Jörgen Mårtensson, Leif Eriksson och Jens Kristian Kopland. Vi vann precis som 2006.

2008-06-13-15. Jukola. Favorit i repris. Min kamp mot klockan, del två.
Det blev åter dags att åka till Finland och springa Jukola. Jag var tvungen att jobba hela fredagen så jag kunde inte åka med bussen som lämnade Vikersund fredag morgon. Istället bokade jag in mig på femflyget från Oslo till Stockholm. Marginalerna var små, men chansen att hinna ikapp mina lagkamrater vid Siljaterminalen ansåg jag som skapliga. Efter förra helgens sekunddrama kunde det knappast bli värre, något det visade sig att det kunde. Jag anlände till Gardemoen redan klockan fyra och behövde inte springa ett enda steg för att hinna till gaten. Efter att ha köpt en flaska whisky från Tennessee där jag och Sirpa bilade upp till Nashville i början av året satte jag mig vid gaten och väntade. Högtalaren sprakade till och det som inte fick hända hände. På grund av tät trafik var landningen försenad och som följd av detta även avgången. Fjärilarna i magen från förra helgen gjorde sig åter påminda. En hel halvtimme försenat lyfte äntligen planet och jag räknade snabbt ut att jag var tvungen att hinna flygtåget klockan 18.35 för att ha minsta chans att nå kajen innan båten gick. Flygkaptenen garanterade att han skulle göra sitt bästa för att köra in förlorad tid och satte spiken i botten österut. Han körde in tjugo minuter av den förlorade halvtimmen och ett tag trodde jag faktiskt att jag skulle hinna 18.20 tåget, men det visade sig att jag var några få minuter för sen. 18.35 tåget gick när det skulle och jag kände mig så säker på att marginalerna nu var på min sida att jag sände ett sms till Jögge på kajen att kan kunde sluta oroa sig. Från tåget sprang jag ut till taxikön och kastade mig in i framsätet i den första bilen. Hinner du färjan till Finland klockan kvart över sju? frågade jag, det är om tjugo minuter. Chaffisen log brett och rattade ut på Vasagatan. Det var folk över allt och jag fick fort onda aningar. Chauffören hette Goran och var från Serbien och ivrigt intresserad i vad som hände i fotbolls-EM. Men för varje rödljus vi fick och för varje människohop som trängde sig ut över övergångsställena blev han mer och mer nervös. Klockan gick i den täta trafiken och snart började han svettas. Vid stadion inträffade katastrofen. Dolly Parton skulle hålla konsert och gatorna var igenkorkade av vimlande människor och tutande bilar. Goran trodde han var i en James Bond film och tog en genväg. Det gick ju käpprätt åt helvete. Han krånglade sig in på några smala gator där vi genast fastnade efter en lusig SL-buss. Vid varenda jävla övergångsställe skulle unga mödrar med barnvagnar och skrikande ungar släppas fram och inte förrän tre minuter innan båten skulle gå var vi tillbaka på Lidingövägen. Jögge ringde och frågade var jag höll hus. Jag sa att jag behövde två minuter till och han lovade att hålla båten. När Goran äntligen bromsade in utanför terminalen var han nära nervsammanbrott. Medan jag betalade såg jag emellertid att vaktmästaren låste entrédörren. Jag kastade mig ut ur bilen och sprang fram till dörren och bultade på glaset. Vaktmästaren bara skakade på huvudet. Jag bultade hårdare och pekade åt honom att jag skulle in och så sprang jag tillbaka till bilen för att hämta väskan. Gorans händer skakade så mycket nu att han nästan inte fick riva av kvittot från skrivaren. Jag tackade och sprang tillbaka mot glasdörren som nu öppnades och jag fortsatte springa uppför den avstängda rulltrappan och hörde hur vaktmästaren svor på finska bakom mig och uppe vid biljettkontrollen stod Mårtensson och Kopland och gjorde allt de kunde för att hindra vakterna från att stänga dörrarna och sedan sprang vi alla tre skrattande in i terminalkorridoren och en minut senare slog båtens ingångsport igen bakom våra ryggar. En kvart senare satt jag i baren med en kall öl i handen och tittade ut på skärgården som gled förbi utanför fönstret. Ölen smakade underbart och jag berättade för alla som ville lyssna om mina eskapader och minimala marginaler och om Goran och den finske vaktmästaren.

Jukola var sig likt och Tammerfors bjöd på präktigt sommarväder och vi myste i solen medan våra damer sprang in som 193:a med Sirpa i laget. Tidigt på söndagen var det min tur att springa. Karsten skickade ut mig som 198:a och snart hade vi bildat en liten klunga som tuffade på i skaplig fart. Mitt på banan tappade jag koncentrationen och genade på fel ställe. När jag skulle springa ifatt klungan igen sprang jag snett och gjorde en lång båge som kostade flera minuter och sedan var jag ensam resten av banan. Vid tredje sista kom två finnar ikapp. Jag bet mig fast i ryggarna upp till sista och fick idén att de var mina rivaler Arne och Sverre från friidrottsträningen. Direkt efter stämplingen smet jag förbi Arne och hela vägen över bron låg jag i vindsuget bakom Sverre. Så sprintade jag förbi i sista kurvan men alla som känner Sverre vet att han inte ger sig med det första. Han flåsade mig i nacken ända in till mållinjen och jag var tvungen att uppbåda mina sista krafter för att hålla honom bakom mig och vi blev 199:a.

Ett leende kan man kosta på sig efter att ha betvingat två finnar i spurten.

2008-06-06. Kjella 50 bast. Eriksson goes east!

Ericsson och Eriksson dricker en pilsner efter ett pass på milen i Stadsskogen.

Jag drömde att jag satt på flygtåget mellan Arlanda och Stockholm och gladde mig åt att komma fram när mobiltelefonen ringde och väckte mig. Sömndrucken och konfunderad över den profetiska drömmen laddade jag in en macka, gav Kaspar en kram, slängde väskan över axeln och rullade ut cykeln ur ladan. Morgonen var frisk och solen stod lågt över Øståsen och väskan med fyra kilon honung i presenter vägde tungt på ryggen och gjorde det svårt att hålla balansen i backen upp mot Hellum. Nere i skogsdungen parkerade jag cykeln där jag brukar och bussen kom när den skulle. Så långt allt bra. Men snart skulle det bli värre. I Hønefoss satte jag mig för att vänta på flygbussen till Gardemoen. Klockan blev kvart i. Klockan blev tio i. Klockan blev fem i. Displayen lyste 7.45 Oslo Lufthavn. När klockan blev åtta fanns det inget annat att göra än att hoppa på busen till Oslo och hoppas på det bästa. Chauffören lyckades hålla tidtabellen i den överraskande glesa förmiddagstrafiken och på andra sidan busstation backade flygbussen ut just när jag kom rusande. Femton sekunder senare och jag hade missat den. Halvvägs upp till Gardemoen gav jag slutligen upp. Klockan var redan tio och mitt plan skulle gå halv elva. Fem i halv elva kom jag in i terminalen och var klar att boka om till en senare avgång. Den pakistanske incheckaren bakom disken såg emellertid på skärmen att flyget var försenat och gav mig rådet att springa bort till gate 40 med väskan som handbagage. Jag langade in väskan i säkerhetskontrollens röntgenmaskin och där blev det ju tvärstopp. Jag kallades bort till kontrollbänken och ombads tömma väskan. Säkerhetsvakten var måttligt intresserad av att få in fyra kilo sprängdeg i planet fast jag övertygande försökte förklara att det bara var Nils Haralds hemslungade honung som jag hade med hem till mina gamla föräldrar. Honungen åkte ner i sopptunnan och så sprang jag som en vilde genom folkmängden bort till gate förti. Tvärstopp på nytt. Dörren hade slagits igen fast planet fortfarande stod nedanför trappen och väntade. Lönlöst slet jag i dörren några gånger för att se om jag kunde få den upp men det enda jag uppnådde var att den gamla damen på det närmaste sätet drog handväskan till sig och studerade mig skeptiskt. För andra gången gav jag upp och släntrade bort till infodisken. Jag gjorde ett hederligt försök men hann inte flyget till Stockholm, sa jag och räckte mannen min biljett. Stockholm, sa han, det är ju försenat. Ja det står där nere på asfalten men dom har stängt dörrarna, sa jag och pekade med tummen över axeln. Tretti, sa han, du ska till gate 30, inte 40. Jag greppade väskan och sprang som en dåre tillbaka genom den samma folkmängden, zickzackade som en slalomåkare där det var trångt och la av en riktig rökare till spurt på den sista rakan. På gaten höll de på att stänga dörrarna. Eriksson? frågade damen med höjda ögonbryn. In person, svarade jag och tog emot den utsträckta platsbiljetten. Två minuter senare satt jag i mitt säte och kunde andas ut. Jag klickade igen säkerhetsbältet över magen och kände ett par svettdroppar växa uppe i pannan. Och började undra vart mitt handbagage hade tagit vägen. När jag började springa hade jag haft en väska och en ryggsäck. Nu hade jag bara lagt upp väskan i bagageutrymmet. Ryggsäcken var puts väck. En sandwich, en kopp kaffe och en cola senare landade jag på Arlanda. Hissen sänkte ner mig till flygtåget och flygtåget skickade in mig till Stockholm. Jag ringde Spädde och sa att jag var på väg och inne på centralen hittade jag en ledig förvaringsbox. I den svenska nationaldagsyran bytte jag oblygt om, drog på mig tightsen och snörde skorna. Spädde väntade ute på gatan och vi började springa vår gamla Kungsholmsrunda längs kanalen. Orden kom som kulsprutesalvor, vi hade mycket att berätta. Efter tjugo minuter kom vi upp till Kristineberg, där vi hade bott tillsammans för tjugofem år sedan. Kristinebergs IP var sig lik, låg där utbredd i den stekande solen och jag såg på allt det välkända med nya ögon. Uppe vid slottet där vi bodde spelade pensionärerna boule och vi böjde oss ner och läste namnen på brevinkasten. I skuggan bakom lövträden satt en gammal man. Min intuition sa mig att det var Hildeman själv, fast en snabb huvudräkning gav vid handen att han måste vara död vid det här laget. Men jag stegade fram. Han kisade med ögonen och bekräftade min misstanke. Hildeman i egen hög person mötte Eriksson och Hellström i ännu högre personer. Frugan, min gamla hyresvärdinna och husmorsmadame, kom ut med kanelbullarna. Ett par minuter senare var vi på sightseeing inne i huset. Plötsligt var jag inne i mitt gamla rum. Åttitalet rusade mot mig som ett skenande expresslok. Jag kände igen det gröna klädskåpet och de djupa fönsterbräderna och kakelugnen som jag hade glömt. Inne på köket drack vi några glas vatten och sedan var vi ute i hettan igen i tjugohundratalet. Nere på klipporna vid badet låg solbadande folk som packade sillar och likadant var det på sydsidan där det knappast gick att uppbringa en enda ledig kvadratmeter. Det var min första nationaldag i hemlandet. Det var svårt att se att dagen var något annat än soldyrkande och badande. Smedsuddsbadet var rena Mallorca och Rålambshovsparken ett tivoli. Vid Stadshuset viftade nykrönta svenskar med blågula flaggor och över allt detta stekte solen som ett eldklot. Spädde cyklade hem till sig och jag bytte åter om nere mellan förvaringsboxarna. Tåget gick strax före tre och klockan fyra satte jag ner min väska utan honung i i hallen hemma hos mina föräldrar. Staden krymper för varje gång jag återvänder. Promenaden från järnvägsstationen var gjord på ett nafs, att cykla ner till Åsa tog en minut och när jag cyklade upp till Malmbystugan på Vasavallen där Kjella skulle fira sina femti första levnadsår var jag framme innan jag visste ordet av. På sjuttitalet var avståndet nästan oöverstigliga och nu låg alltihop ett stenkast undan. Äntligen fick jag duscha och efter duschen började festen. Halv två hängde jag med Affe in till avdelningen med sängar och somnade omedelbart. När morgonen kom hälsade jag på städarna Folke och Bertil Johan och cyklade tillbaka ner till Finningevägen i den förkrympta staden Strängnäs. Jag åt en rejäl grötfrukost i mina föräldrars kök och fikade hemma hos Folke. Han berättade massa saker som jag hade sagt i min ungdoms övermod och glömt och jag berättade massa saker som hade hänt som han hade glömt. Från balkongen på tredje våningen stod jag en stund och såg bort över platsen där jag hade fötts och över till Löt och solen glittrade välbekant i Strängnäsfjärden. Några timmar senare sprang Kjella och jag milen i Stadsskogen. Vaderna var stela efter Kungsholmen Runt men det var skönt stekhett. Kjella bjöd på en pilsner efter passet och matrester från festen. Mätta och belåtna knoppade vi in en timme i varsin soffa innan fotbollen började på teve. På söndagen tog jag första tåget till Stockholm. Min förvaringsbox var ledig också den här gången. Jag bytte om och stack ut i storstaden. Vaderna var verkligen stela nu efter att ha tränat med hårdingarna Spädde och Kjella och det var skönt att bara gå den första biten. Jag gick ner i Kungsan som hade förvandlats till en enda stor uterestaurang och jag tittade igenkännande på tehuset och passerade den för tiden upprättade EM-studion och så började jag springa bort längs Skeppsbron. Det var hett och turisterna flockades som flugor runt Slottet och Djurgårdsfärjorna. Jag följde Hornsgatan bort till Zinken där det spelades amerikansk fotboll för tomma läktare och inne på vandrarhemmet lånade jag toaletten. Ner mot Årstaviken var gräset gulbränt. Det puttades golfbollar inne på minigolfen och bron vid Hornstull öppnade sig majestätiskt och släppte in en båt i Mälaren. Vid vattnet kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen bada i Årstaviken. Vattnet var kallt men jag simmade ut och mindes hur jag hade badat där mitt i natten i början av nittitalet under en värmebölja av sällan skådad art. Så sprang jag runt Årstaviken genom de nybyggda kvarteren på Liljeholmssidan och längs den välkända stigen på den södra stranden och sedan tillbaka in mot Södermalm över bron vid Skanstull. Mitt gamla stamställe Ringen var ombyggt och jag satte mig på en bänk och försökte minnas nittitalet och åt en kanelbulle och sköljde den ner med en iskall Mer som fortfarande var för god för att kolsyras. Efter en sväng in genom öns östra del kom jag ut till Stadsgården och stretchade en stund där mot en mur och såg ner på båtarna och över till Djurgården och Grönan och allt det här som hade varit min stad i elva år var andra människors ställe nu och det var helt okej för mig. Tillbaka vid förvaringsboxen bytte jag åter igen om och svalkade min törstande strupe med en liter juice och en liter vaniljyoghurt och så tog jag flygtåget upp till Arlanda. När planet lyfte slängde jag en blick ut genom fönstret och fick till min förtjusning se Rosenbergs slott ligga under oss och jag såg var vi hade haft tältet på Tiomila och med banan färsk i minnet följde jag den med blicken genom den sågtandade granskogen från kontroll till kontroll. Vädret var så klart att jag såg Mariefred och Strängnäs så tydligt att jag till och med kunde urskilja mina föräldrars hus och mina gamla skolor och Kjellas radhusområde. En sandwich och en kopp kaffe senare landade jag åter i Oslo och på hittegods knöts hela resan ihop när jag fick tillbaka min ryggsäck med diskmannen i. Honungens vidare öde är dock okänt, antagligen står burkarna i skafferierna hemma hos några av säkerhetsvakterna.

2008-05-25. Nu även en kastanj. I höstas planterade vi en lönn, nu har även en kastanj satt ner rötterna i den myrbråtna myllan. Under middagen pratade vi om hur Kaspar skulle sitta under dens skuggande grenar om sjuttio år och med pipig röst berätta hur hans far, rebellen och kvasifilosofen Eriksson, frid över hans minne, och hans älskade hustru Sirpa hade planterat trädet i nådens år 2008 när världen fortfarande var ung och oskuldsfull.

Svalorna har kommit! I Norge är svalorna ovanligt nationalistiska. Varje vår kommer de till ladan på Myrbråten på sjuttonde maj. 2008 verkar vara undantaget från regeln. De kom redan den nionde. I går kväll stod jag i kvällningen och såg ett kärlekskrankt par akrobatiskt snurra runt varandra ovanför takstocken. Apropå fåglar så är varje morgon en symfoni. Från trädtopparna sjunges det för full hals. Och i skymningen sitter en koltrast i den södra skogskanten och briljerar.

Sängarna har kommit! Alla kommer väl ihåg vaktmästar Erikssons heroiska insats i påskas när Kaspars rum renoverades och av bara farten tog han vårt sovrum också. När sängarna åter skulle på plats skakade Sirpa nekande på huvudet. Så Eriksson åkte ner till möbelaffären och smällde visakortet i kassadisken. Det blev sängarnas Rolls Royce, Jensen, mjukhetsgrad medium. En enkel till Kaspar och en dubbel till oss, tjugofyra lakan, nerprutat till nitton. Förra fredagen kom dem. Så ni kan vara lugna nu. Nattfriden är tillbaka på Myrbråten. Och inte bara det. Efter en senvinter och vår med osedvanligt stel korsrygg kan jag efter att ha sovit i den nya sängen en vecka nu få på mig strumporna om morgonen utan alltför avancerade gymnastiska övningar.

Burning Myrbråten. Er det vår så er det vår. Og er det vår så skal du brenne bråtabrann. Så jeg og Kaspar børna på en morgen når frosten fortsatt bet i gresset og det ikke skulle være noen større risiko for skogsbrann. Så vi tende på i kanten av engen. Det skulle vi ikke ha gjort. Bakom ryggen på oss tok lågene ett hopp i ett vindkast og plutselig brant alt vad som var av enebusker og grantrær. Slike dager er det tur en ikke har naboer. Det var bare en ting å gjøre, la driten brinne ferdig. De første dagene såg tomta ut som etter et atombombeangrep. Men nå begynner det grønne å spire og verden er vakrere enn noensinne.

Tiomila 2008. Sista helgen i april. Vi stuvade in oss i bussen och styrde kosan mot Sverige efter jobbet fredag. På det sedvanliga stoppet vid Bergvik köpcentrum utanför Karlstad fick Kaspar hans efterlängtade Vesuvio och de lika efterlängtade biskvierna till efterrätt. När vi passerade Örebro gick solen ned bakom diset över Kilsbergen och glödde som en apelsin och i Västmanland bredde vitsipporna ut sig som tjocka ryamattor mellan björkstammarna. I skymningen nådde vi Västerås där vi övernattade på Scandic. Lördagen överträffade alla förväntningar. Strålande vårväder och det vackraste och mest kompakta TC i tävlingens historia. Lägg till en perfekt speakertjänst och trevlig terräng att springa i och omdömet kan äntligen bli att Tiomila har hittat hem efter alla år av trevanden. Det var helt enkelt den bästa tävlingen jag har varit på. Hur gick det nu då för lilla Modum OL? Jo tack, bra. Som bäst var vi 144 och i mål 169. Över förväntan och alla sprang antingen bra eller hyfsat. Själv sprang jag tredje. Jag hade fyra halvminutersmissar på kontroller och det gick lite sakta i kön mellan första och sjätte, annars är jag nöjd. Till sista sprang Hasse Melin om mig och Mats Hall slog mig med tolv ynkliga sekunder, men i gengäld vann jag vadslagningen mot min gamla klubbkamrat Morten Brunes som jag krossade med fyra minuter. I ungdomligt övermod satte han en hundring på att han skulle slå mig med en minut per kilometer.

Modums herrlag årgång 2008: David Løver (168), Trond Cato Martinsen (175), Leif Eriksson (161), Erik Molenaar (150), Jens Kristian Kopland (147), Karsten Kopland (144), Eirik Jelstad (153), Roar Bye (157), Hanne Løver saknas (160), Stian Jelstad (169).

Söndag 2008-04-20. Ibland är kontrasterna stora. Medan vitsipporna i backarna står här nere i civilisationen ligger snön meterdjup uppe i fjället. David och jag kastade in laggarna i bilen och åkte upp till Norefjell. Från fjällhotellet skidade vi upp till Höge Varde och stod andäktiga och såg ut över halva Norge. Solen gassade och det vita skrek i ögonen. På väg ner till Tempelseter åkte vi fritt på skaren. Ett träningspass som jag kommer att minnas hela livet.

Orienteringssäsongen är här, del 2. Två dagar senare styrde vi kosan mot Norwegian Spring i Halden. Vi åkte ner till Strömstad redan på fredagen för att käka tunnpizza. Vårt stamhak Pizza Roma visade sig vara nerlagt och omgjort till Tempo närbutik. Istället fick Kaspar sin Vesuvio på Restaurang Wasa. Sirpa och jag klämde varsin öl till maten och vad händer? Bakom närmaste gathörn står snuten och väntar. Fem minuter efter att jag har svalt min sista klunk öl håller den kvinnliga betjänten ett rör att blåsa i framför min mun. Med bultande hjärta blåser jag tafatt ut lite luft som om jag vill hålla innehållet för mig själv. "Du måste blåsa hårdare" uppmanas jag medan hon byter till ett nytt rör. Jag blåser till som Zeke Varg och den lilla apparaten klickar till som tecken på att det håller nu. Två långa sekunder sniglar sig förbi. Sirpa sitter moltyst i baksätet. Kaspar stirrar på mig med stora rädda ögon. Displayen blinkar till. Negativ. Här ser ni grabben som tål alkohol. Här ser ni grabben som inte vem som helst super under bordet.
   Innan starten på Vårstafetten passar vi på att gå på Systemet. Jag bunkrar upp med två ölbackar och några lådvinare. Och vad händer? När vi passerar Svinesund blir alla bilar invinkade till kontroll. "Släng en jacka över ölbackarna", skriker jag till Sirpa och bromsar in. Men min trevliga uppsyn och orienteringsskärmen dinglande i backspegeln som garanti för ett präktigt leverne gör att vi bara blir vinkade vidare. Kaspar stirrar på mig. Jag gör segertecken med långfingret och pekfingret.
   Erik gör en klart godkänd första sträcka och kommer in tio minuter efter Gueorgiou. Vår junior Karsten har slarvat med träningen på äldre dagar och behöver en kvart längre tid än Erik. Efter att ha haft både den norska och den svenska polisen i hälarna det senaste dygnet är banan en baggis. Jag bommar två minuter bara för att spara det perfekta loppet till sommaren och har tre minuter sämre tid än Erik. Roar försökte sig på det gamla cirkustrixet att hoppa över en kontroll, med känt resultat. Trots att David avslutade starkt på sista som vanligt blev Modum alltså diskade.
   Söndagens individuella lopp i H 45 var av ungefär samma klass som lördagens. Jag hade några småmissar men var nöjd. Var trea som bäst vid andra men slutade sjua, elva sekunder från femteplatsen. Tur i oturen var i alla fall att jag slog Egil Iversen med fem sekunder. När vi hade torkat av oss den värsta leran var det dags för resans höjdpunkt, shopping i Svinesund. För tredje gången på samma helg passerade jag riksgränsen med några flaskor för mycket. Inte en uniform så långt ögat kunde se.

Orienteringssäsongen är här, del 1. Vi har kommit in i april månad och det är dags att plocka fram kompassen och orienteringsskorna. Vi tjuvstartade säsongen onsdagen den nionde med Tyrinatta i Hønefoss, en populär liten nattstafett lagom inför Tiomila. Jag åkte upp tillsammans med David Løver och Erik Molenaar. I duggregn sprang jag och Erik de två första parallella sträckorna. Det gick riktigt bra. Jag bet mig fast i de rätta ryggarna och bommade inte en meter fram till tredje sista. Då hade mina glasögon immat igen och jag såg inte ett skit. Dem jag hängde bommade. Jag stannade och försökte se så gott det nu gick. Inläsningen hundra meter bakom kontrollen var ganska snygg, om jag får säga det själv. När jag hade stämplat på sista klappade Erik mig på axeln och vi växlade sida vid sida. David sprang tredje och fjärde sträckan och gjorde det som vanligt bra. Resultatlistan var något kaotisk. Vi fick pris som tredje lag men på nätet stod det att vi var femma. Det är inte ofta man får pris i min ålder, så fodralet med manikyrredskap värmde. Nagelfil, nagelsax, pincett och allt! Jag satt uppe hela natten och polerade tånaglarna.

Påsken 2008. Vaktmästaren har slagit till. En känd figur här hemma på Myrbråten är vaktmästare Eriksson. Om en glödlampa måste skiftas, ett avlopp rensas eller förgasaren i mikrovågsugnen måste finjusteras så är hjälpen aldrig långt borta. Vaktmästar Eriksson ställer upp med skruvmejseln i högsta hugg. Påsken användes till att renovera Kaspars rum. Panelen på väggarna slipades, grundades, spacklades, målades. Panelen i taket slipades, grundades, spacklades, målades. Listerna monterades ner, slipades, grundades, spacklades, målades, monterades upp. Möblerna kastades ut och brändes. Sen kom det värsta av allt, en torsdagskväll på IKEA. Vilken synd har människor begått som tvingas att genomlida ett helt yrkesliv som vaktmästare? Jag bara frågar. Men resultatet blir ju jävligt snyggt. Kaspar är inte ett barn längre. Han är ungdom.

2008-03-05. En ornitologisk sensation inträffar på Myrbråten. En lappuggla, strix fabulosa, landar i toppen på tallen bakom huset. Mycket ovanlig på dessa breddgrader. En hel vecka jagar den smågnagare på vår äng. Den är väldig, halvannan meter mellan vingspetsarna och väger flera kilo. Och lugn som en filbunke. Jag går närmare och närmare och den glor på mig med sina gula skarpa ögon. Jag är bara fem meter från den när jag tar det här fotot.

Söndag 02.03.08. Jag stakar i mål som 1979:a i Vasaloppet på en tid av 06.06.13. Svårvallat. Satsade på fäste och hade uselt glid. Tappade 300 placeringar de sista två milen. Som vanligt orkade jag till Hökberg med andra ord. Men å andra sidan hade jag marginalerna på min sida, kan man säga. Jag slog Peter Rasmussen, en gammal konkurrent från Sörmland, med fem sekunder och min rumskamrat Ole Kristian Moen med tio! Fotot är från passeringen vid Evertsberg.

Söndag 24.02.2008. Sista passet inför Vasaloppet. 49,6 km uppe på Øståsen. Utsikt från Storsteinsfjellet med Lier i bakgrunden. Fr v David Løver, Leif Eriksson, Roar Bye.

23.12.07-08.01.08. Eriksson i USA. Vi tillbringade jul och nyår i Alabama. Här besöker vi rymdsentret i Huntsville. Vill du läsa reseskildringen kan du klicka dig in på länken till vänster.

2007.08.27. Solnedgång på Myrbråten i augusti. Vi har planterat en lönn framför huset. Leif och Kaspar poserar och Sirpa knipsade fotot.