1

Kristineberg kl 08.00 - 09.00

De tre musketörerna vaknar

Som alltid när Rune ”Lattjo” Larsson vaknade öppnade han endast ena ögat, det högra. Så hade han gjort så länge han kunde minnas och det var en ovana han en gång för alla hade bestämt sig för att fortsätta med. Han fäste den enögda blicken på det första han fick syn på, något högt och grönt och som stod dryga två meter bort. Så lyfte han darrande upp även det vänstra ögonlocket och genast kunde han bättre zooma in sin omgivning. Det höga gröna var ett två meter högt klädskåp vid fotändan av sängen. Det betydde högst sannorlikt att han var hemma hos Lill-Evert. Lill-Evert hade ett grönt klädskåp vid fotändan av sängen, det var ett obestridligt faktum, det var ett faktum han kunde slå vad om, om han nu hade haft några pengar kvar att slå vad med. Han hade inte längre några pengar att slå vad med. De hade runnit ut från hans bankkonto som vatten genom en sil. Kronorna hade fått ben och inte bara ben, spikskor fan anamma, och kutat av bara helvete ut mot friheten, ut i Sommarstockholm och så studsat till på svikten och hoppat rätt ut i spat, inte i Riddarfjärden, inte i Årstaviken, inte i Årsta havsbad heller, i ölspat hade de hoppat, ner i stor stark efter stor stark på Stockholms alla möjliga och omöjliga ute- och inneserveringar, som oftast på Dublin, på Söder, favoritpuben framför andra. Landstinget hade löningsdag den tjugofemte. Nu var det den sextonde juli. Nio dagar kvar till nästa löning. Och han var inte bara fattig som en kyrkråtta, han var pank som ett rånat kassaskåp, han var barskrapad in till bara skinnet. Kanske kunde han hitta nån tia i en ficka till en fika, nåt mer var inte att hoppas på. Egentligen kunde han hålla i pengar. Egentligen. Om han bara ville. Men herregud. Varför skulle han hålla i pengarna? Vad skulle vara meningen med det? I grund och botten handlade frågan om själva meningen med livet. Nu var han där igen. Vad var meningen med livet? Hur skulle livet levas? Han kunde inte komma på nåt annat sätt att leva livet än sättet han gjorde det på. Och det var här och nu. Aldrig nåt annat än här och nu. Livet var ett rally mellan löningarna. Den chackrutiga startflaggan fladdrade till vid midnatt den tjugofemte och då gällde det att vara på hugget, då skulle ölarmen vara utvilad och gagsen slipade intill fulländning. Då gick startskottet efter någon vecka hemma i bunkern på havregrynsgröt och kokta ägg och de rusade upp ur det tryckande skyttegravslivet, det hukande och väntande livet, som vapenbröder hoppade de upp ur gravarna och stormade fram igen. Med bajonetterna i högsta hugg och de ihopknölade hundralapparna som handgranater i byxfickorna.

   Han vred ansiktet inåt rummet och konstaterade att han var ensam. Det passade honom utmärkt. Det var slitsamt att behöva vara rolig direkt på morgonkvisten. Det kunde någon gång vara skönt att vara lite för sig själv innan cirkusen drog igång igen. Han skakade försiktigt på huvudet för att känna på formen. Hjärnan skvalpade lite under skallbenet men det var inte så illa. Det kunde ha varit värre, mycket mycket värre. Det hade varit värre, mycket mycket värre. Många gånger. Han la ena armen under bakhuvudet och gäspade förnöjt. Gudskelov för att han hade lärt sig av alla misstagen. Det hade blivit en del glas kvällen innan men efter en stadig frukost skulle han vara sig själv igen. Han hade slutat dricka någorlunda tidigt. Han hade blivit äldre. Och han hade blivit klokare. Då var det värre med kombattanterna, vapenbröderna, musketörerna. De hade inte blivit mycket klokare med åren de inte. De stod fortfarande på Gå med handbromsen i och börnade med däcken så det luktade bränt gummi. Så var det. Och det var inte ett förbannat dugg han kunde göra med den saken. Eller ville för den delen.

   På tal om musketörerna. Var kunde de hålla hus? Han lyssnade. En envis fluga surrade mot fönsterrutan och långt där borta bromsade tunnelbanevagnarna in på Kristinebergs station i det sedvanliga gnisslet från plågad metall. Annars var huset tyst som i graven. Inga bara fötter som gick över golven. Inga skrap från stolsben. Inga vattenledningar som brusade. Han slängde benen över sängkanten och satte sig upp. Huvudet gjorde inga större invändningar. Han drog fingrarna genom håret och såg ner på sina bara fötter. Han vrickade lite på tårna, för att vakna, för att säga god morgon till sig själv, av gammal vana. Han sträckte ut ena benet och drog med foten till sig högen av kläder som låg slängda på golvet. Han ställde sig upp och drog på sig jeansen och t-skjortan och gick sen barfota ut på toaletten. Han våldspissade rätt ner i den ovalformade vattenytan mens han kliade sig med vänster hand på den gryende kalaskulan under t-skjortan. Han tänkte på gårdagen och flinade för sig själv. Lill-Evert hade varit i gasen nåt för jävligt, stått uppe på bordet och hållit låda. Han hade varit sig lik med andra ord. Och Dillet hade druckit tills han stupade. Dillet kunde dricka en kamel i sänk. Dillet var otrolig. Dillet var sig också lik.

   Han tvättade händerna omsorgsfullt och sköljde av sig i ansiktet med kallt vatten för att vakna ordentligt. Han såg sig i spegeln och drog med handen över skäggstubben. Kinderna behövde en hyvel. Men det fick vänta tills han kom hem till Hägersten. När han torkat sig på Lill-Everts skitiga handduk som var i desperat behov av en ordentlig genomkörare i en tvättmaskin, nitti grader, kokning till och med, gick han en runda i den rymliga lägenheten men kunde inte hitta de andra. Förmiddagssolen stod på sniskan in genom de stora fönstren och dammet dansade i sommarmorgonens sneda strålkastarljus över parkettgolvet. Han stannade till i köket och öppnade kylskåpet av gammal vana. Där inne var det Biafra, eller kanske snart Rwanda med tanke på hur de sprang runt och slog varann med machete där nere nu för tiden. Den brummande islådan gapade med näst intill tomma hyllor och halvt decimetertjocka väggar med avlagrad is. En äggkartong gjorde en halv tub Kalles kaviar, en senapstub och en ketchupflaska sällskap. Det var allt. Han sköt igen dörren med oförättat ärende, vände sig om och slängde en blick ut genom fönstret och det såg ut att bli en fin dag. Solen gassade redan där ute och de stora trädkronorna i Kristinebergsparken ruvade över gräsmattan och gångvägen som väldiga solparasoll.