1

TJÄRNEN

När han lyfte årorna och vilade på tagen droppade vattnet ljudlöst från årbladen och skar två parallella snitt av prickar i tjärnens annars orörda vattenyta, ett på varsin sida av båten. Han rodde försiktigt, som för att inte störa, som för att förorsaka minst möjliga oreda i den annars så perfekta höstmorgonen. Dimman började lätta i takt med att ljuset omärkligt blev vitare och vitare, som en förvarning om att solen snart skulle gå upp. Det var så vindstilla att när han vilade på årorna och följde skogskanten med blicken så kunde han se de höstgula bladen från björkarna singla rätt ner i saltomortaler och skruvar.

   Men han rodde också försiktigt för att inte väcka mannen som satt hopsjunken som en hösäck i aktern av ekan. Han ville komma ut lite längre på djupet innan mannen vaknade och han ville gärna stjäla några extra minuter åt sig själv där ute på den spegelblanka ytan. Han hade varit här tidigare och han uppskattade det lika mycket varje gång. Ute på tjärnen fylldes han av en hittills oöverträffad känsla av eufori, en klarhet enklare än allt annat han hade upplevt, den underbara friska fläkten av historiens vingslag, stillheten i orkanens öga.

   Mitt ute på vattenspegeln drog han in årorna och lät den rödfernissade ekan mista farten tills den slutligen låg alldeles stilla. Inne i bröstkorgen kände han upphetsningen sjunga som en sång. Det var bara minuter kvar nu, bara några få lugna och harmoniska ögonblick inne i tillvarons pupill, innan kastvindarna kom och sopade allting med sig i grymhetens kaotiska virveldans. Han rätade på ryggen och drog några djupa andetag. Så blundade han och log åt existensens samstämdhet.

   Plötsligt flaxade det till borta mot vänster. Han ryckte till av det abrupta avbrottet i friden och öppnade ögonen. Bakom en udde av buskbeväxt sankmark tog två svanar fart. Med vingarna majestätiskt arbetande sprang de fram över vattenytan med sina utbredda simfötter samtidigt som de skrek som trumpeter med sina långa halsar. Snart var de uppe i luften och han följde dem med blicken ända tills de försvann bakom trädtopparna i söder.

   De paniska trumpetropen hade väckt hösäcken. Mannen lyfte hakspetsen från bröstkorgen och blinkade yrvaken ut över vattnet där svanarna hade startat sin takeoff. När han sedan försökte sätta sig bättre tillrätta upptäckte han till sin stora förvåning att hans händer var bundna bakom hans rygg och hans fötter satt fast som i ett skruvstäd under honom. Mannen bakom årorna studerade sin fånge med nyvaknat intresse. En lång hästsvans samlade ihop det annars medelålderstunna brunblonda håret. Ögonen var blå och skägget skiftade i grått och svart. Armarna som försvann bakom ryggen pryddes av färgrika tatueringar där t-shirtens ärmar slutade. Nedanför den breda bröstkorgen och ut genom skinnvästen hängde ölmagen som en kudde ner över jeansens livrem. De jeansbeklädda benen försvann ner i en jätteklump av cement som gjorde ekan baktung och var anledningen till att mannen bakom årorna kom att sitta som upphöjd i fören.

   Precis som förväntat började hösäcken försöka lösgöra sig från sina bojor. Han slet och drog med armarna för att få loss händerna bakom ryggen. När inte det gick spände han lårmusklerna för att försöka lyfta upp fötterna från den enorma cementklumpen som fjättrade honom till ekans golvplankor utan att kunna rubba den nämnvärt. Till slut reste han sig upp. Det gjorde de alltid. När de inte kom loss på annat sätt försökte de allesamman ställa sig upp för att på något fåfängt vis få krafter till att sparka sönder cementen. Som alla andra gånger slutade hans löjliga försök med att han tappade balansen och föll förut i ekan, träffade golvtiljorna med pannan och stod sen där som ett uppochnervänt v, med fötterna och pannan plantade mot durktiljorna och arslet och de bakbundna händerna pekande upp mot den mjölkvita ljusnande himlen. De krampaktiga rörelserna hade gjort att ekan gungade lite och mannen bakom årorna följde med blicken de poetiskt vackra små svallen som fortplantade sig ut från båten och i ringar bort över vattnet.

   När den forna hösäcken hade stått hjälplös så en stund och vattenringarna hade planat ut in mot de sankmarksklädda stränderna böjde mannen bakom årorna sig framåt och greppade den hjälplöses axlar. Men det var en ilsken fan, det här. Fast han erbjöds hjälp gick han till angrepp. Med huvudet fram och tillbaka åt höger och vänster försökte han skalla bort mannens hjälpande underarmar och han fick knuffa på ordentligt för att den framåtlutade mannen återfick balansen och åter ramlade bakåt och blev sittande i aktern.

   Sedan började han prata. Det gjorde de också allesamman. Han hade aldrig träffat någon som stillatigande vandrade över till den andra sidan. Pratas skulle det. Till varje pris. Och kanske inte just det var så konstigt, tänkte mannen bakom årorna. Var det inte talet som definierade människan? Och alla ville vara människor. Till det bittra slutet.

   - Vem är du?

   - Jag? Bara en enkel förskollärare.

   - Visst, en vanlig förskollärare liksom.

Hästsvansen rätade på ryggen och flyttade blicken inåt strandkanten.

   - Hur mycket tjänar du? Vad sägs om en deal?

   - En handel menar du. Du vill köpa dej ut?

   - En förskollärare säjer väl inte nej till ett par mille rätt in på bankkontot.

   - Jan Robert Bengtsson. Född artonde september tjugohundraelva. Du har absolut inga millioner att köpa dej ut med. Tro mej.

   - Vad vet du om det?

   - Se dej omkring. Tror du att du skulle sitta här om vi inte visste allt om dej?

   - Vi?

   - Igår donerade du allt du ägde till Röda Korset. Rubbet. Varenda Euro på alla dina konton, både officiella och gömda. Var inte mycket att hänga i julgran på dina officiella. Räcker väl nätt och jämnt till några tält i nån jävla öken. Men gissa vad vi hittade på dina gömda konton? Manna från himlen. Dom kan bygga flera städer med tält för dom summorna. Du kommer att framstå som en reko grabb för omvärlden, en riktig hjälte. Rena rama Robin Hood, faktiskt. Stjäl från dom rika och ge till dom fattiga.

   Han gjorde en konstpaus för att njuta av stunden, studera hur informationen sjönk in i den bakbundnas medvetande och se hur allvaret sakta men säkert gick upp för honom.

   - Och när du ändå höll på så skrev du några brev. Ett avskedsbrev naturligtvis, det hör ju till när man spårlöst ska försvinna. Synd att de kvarlevande ska behöva slösa energi på att grubbla över vad som hände. Jag menar, vi är ju alla altruister, oegennyttiga, tänker på människans bästa. Det kanske inte du är mest känd för, men alla kan ju ångra sej, alla kan ändra sej, frälsningen är aldrig längre undan än runt hörnet. Och när du hade sagt adjö till var och en drämde du till med storsläggan och angav hela gänget, hela jävla pyramiden, leverantörerna, mellanleden, informatörerna, langarna, beskyddarna, inkrävarna. Varenda jävel. Vi hade riktigt roligt ihop du och jag. Städade upp riktigt bra, tycker jag.

   - Förskollärare?

   - Kan ju erkänna att det bara är en täckmantel. Och en jävligt bra en. Kan ju avslöja det här för dej. Du tjallar ju knappast. Ska ju ingenstans än över till den andra sidan. Och där kan du ju prata så mycket du vill. Om du ursäktar min skämtsamma ton. Hör på mej själv att den är lite malplacerad.

   - Skunk?

   - Så sant som det är sagt. Skurkarnas Nationella Kommitté.

   - Jag har väntat på er.

   - Nej men då så. Då är vi färdiga med presentationen, färdiga med kallpratet. Har du nåt att tillägga?