Fjärde advent. Vi får önska varandra en god jul. Efter att ha bloggat i 13 år här så tar jag min keps och går. Jag börjar bli gammal, krafterna sinar. Jag går över till Facebook och skruvar ner tempot. Passar på att tacka alla läsare. Men ett sista tips, romanen "Lorry bar" kommer nästa år ut på www.langeforlag.com. 

Hur går det till att man kommer med i en novellantologi? I mitt fall blev jag tillfrågad. Vad då, jag har väl inga noveller liggande på lager. Tre dagar senare hade jag skrivit tre stycken. Alla kom med i antologin "Write together 2020". Se www.langeforlag.com. 

December är här. Hösten på rullskidor har varit mörk, hal, kall och skitig. Till slut fick vi 850 meter snö att åka på i Simostranda.

Sista helgen i oktober. Sista träningsorienteringen för i år.

Lika plötsligt varje år kommer snön. Som man ser hann jag precis byta till vinterdäck

Årets sista cykeltur med grabbarna. Gjermund och Lars. David bakom kameran. 

Innan vintern fixar vaktmästare Eriksson till takstenarna. 

2020-10-11. Säsongen i PreO är över. Vi anlände till Hamar fredag kväll och jag hann med ett träningspass längs Mjøsastranden innan mörkret. Se hur guldtanden plötsligt blänker. Det var enda guldet jag såg den här helgen. Jag bommade en del, både i Elverum, Brumundal och Moelv. Jag bommade inte mycket, men tillräckligt. Plats 11 i Elverum, sjua i Brumundal och sexa i Moelv på riktigt bra banor. Hyfsat, men skådar man mot stjärnorna så vill man klättra dit. Jag kom bara halvvägs på stegen. Sjua sammanlagt i Norgecupen. 

Hösten är här. Och cykelsäsongen går mot slutet. Det blev alltså 350 mil året 2020. Jag behöver nog lite mer för att komma i god gammaldags form med fjutt i benen. Vi får se om jag orkar 500 mil nästa år. Den som lever får se.

2020-10-03. Norgecupen i PreO deltävling fem i Lillomarka utanför Oslo. Jag vinner i klubbjacka från Strängnäs.

2020-09-26. "Over skauen", långdistansorientering utanför Hokksund. Gemensam start. 7,2 km i VM-terrängen från 1978. Det är tufft, kuperat, tungsprunget. Dessutom har det regnat hela natten och skogen är vattensjuk. Sex plusgrader. Jag springer i långkalsonger och träningsjacka. Men det är skitkul. Täten springer fel till första och jag leder där. Men så slarvar jag med kartläsningen till andra och blir upphunnen. Så maler vi på kontroll efter kontroll. Jag kunde ha orkat springa fortare men är ju halt nu för tiden, så kilometertiden blir dryga tio minuter. Det är okej. Jag får känna att jag lever. Väl hemma igen tänder jag brasan och korkar upp whiskyflaskan. Då är det gott att leva. 

2020-09-20. Svårt att komma undan hösten. Det är bara att gilla läget.

2020-09-19. Finn Skedsmos minneløp. Lygna i Hadeland. Kul som fan. Gemensam start och sommarväder. Det var bara att bita ihop så länge det fanns ryggar att följa och så ta över styrningen själv när chansen gavs. Femma i H 60. Kul att bara kunna vara med. Att springa om segern är ett minne blott. Det var ju ett minneløp. 

2020-09-15 Vaktmästare Eriksson slår till. Igen. För vilken gång i ordningen är oklart. Men det börjar bli riktigt många. Några ruttna takplankor har legat i årevis och väntat på att bli utbytta. Så jag slog till. Plötsligt. Bara fixade det. Inte ens en blånagel.  

 Ladan på Myrbråten

2020-09-13. Nu är det ju så att Sverige är 150 mil långt, inte 350. Det betyder ju bara en sak, att jag är tre gånger så bra som jag trodde. Cykla kungariket tre gånger på en sommar, det är bara för hårdingarnas hårdingar.  

2020-09-06. Norska veteranmästerskapet i orientering. Jag startade på medeln. Det har gått rätt skapligt att springa sista tiden. Tävlingen gick utanför Hokksund där VM arrangerades 1978. Bra terräng, bra karta och bra bana. Det gick bra, tänkte inte så mycket på onda knän och dåligt flås. Plockade kontroll för kontroll. På tredje sista låg jag åtta, sensationellt bra för en snubbe med telefonstolpar som ben. Då slappnade jag av och bommade näst sista, banans lättaste kontroll, med två minuter. Kom på plats 18. Det får duga. Och det lovar gott till nästa år. 

2020-09-03. 300 mil. Har jag cyklat hittills i år. Det är skapligt. Jag är ju ingen cyklist och kommer heller aldrig att bli det. Men är inte Sverige 350 mil långt? Så jag har 50 mil kvar innan mörkret kommer och snön faller. Det ska jag klara.

2020-08-29-30. NM i PreO. Jag håller käften. Nästan. De uslaste banorna jag någonsin har gått i PreO. Jag lyckades kapa till mig brons i PreO och en fjärdeplats i Tempo trots alla cirkusfasoner. Arno borde vunnit TempO och jag blivit trea men en station blev struken och ändrade resultatlistan fullständigt. Om jag ska berätta vad som hände den här helgen så innebär det att vi tar banläggare och kontrollant och kör dem levande genom köttkvarnen. Och såna fascister är vi faktikst inte.

 NM PreO 2020. Guld till Martin Jullum, silver till Svein Jakobsen och brons till Leif Eriksson. 

2020-08-23. Över Ramfoss med David. 

2020-08-22. Orientering igen. Vi åkte till Ringerikslöpet. Att det går bra att springa är givetvis en stark överdrift, men det går i alla fall att komma sig framåt i skogen. Sju startande i H 60, jag kom sexa, en bröt. Men jag hade nog kunnat komma trea om jag hade orienterat ordentligt. Men det gjorde jag ju inte. Jag gick i den klassiska fällan att försöka ligga på i löpningen och då orkan man ju inte läsa kartan. Så jag dammade som ett svin till dess jag sprang 90 grader fel på en stig utan att märka det och började spana efter skärmen i fullständigt fel område. Bommade åtta minuter där. Som oftast får man som förtjänat. Är man en idiot så är man en idiot. Som tur är fanns det kallt vitt vin i kylrummet. Så dagen kunde räddas. Hela pavan gick åt.

2020-08-20. Ingen fara. Ingen behöver oroa sig. Fast jag åkte till Finland och bröt min snart halvårslånga dagliga träningssvit så är tåget tillbaka på skenorna igen. Tre dagar utan fysisk träning fick vara nog. Så jag klämde till med årsbästa på Slottetrundan på cykel, 1.17, två minuter snabbare än tidigare i somras. Det är dock sex minuter ner till rekordet på 1.11. Men ärligt talat så kommer jag inte dit igen. Fast lite närmare kan jag nog krypa, i alla fall under 1.15. Jag har nämligen fått problem med cykeln och där tappar jag en del tid. Kedjan hoppar i bakdrevet när jag trycker på ordentligt. Och ordentligt måste man trycka på om man ska slugga sig runt på 1.14. Måste byta delar. Så vi får se om jag tar upp kampen för nytt årsbästa på nytt eller om jag låter det ligga.   

2020-08-17. Världsrankingen i PreO är uppdaterad. Resan till Finland betalade sig. Eriksson går från klarhet till klarhet. Jag plockade tio placeringar och är nu 34:a, femte svensk. Passade på att passera min klubbkompis Magnus Sterner när jag ändå hade ångan uppe, så nu är jag bäst i Strängnäs. Var ska det här sluta?

2020-08-09. Efter att ha varit hemma i ett halvår kom ju lusten att ge sig ut på vägarna tillbaka. Det är knappt coronasmitta i Norge. Inte heller i Finland. Inga reserestriktioner länderna emellan alltså. Så jag och Arno stack iväg till de finska mästerskapen i PreO i Sastamala med inlagt WRE. Solen gassade och badvattnet vid TC var ljummet. Och vi gick bra. Visserligen var jag minst sagt ringrostig när jag klämde till med fyra fel av sex möjliga på tidkontrollerna. Det som var bra med det var ju att jag vaknade. Jag gick bra på PreO länge. Sedan föll jag offer för en av mina inneboende svagheter, jag överarbetar svårigheten och konstruerar finter som inte finns. Fick två fel där. Fick ett tredje fel på kontroll 27, men där var banläggaren verkligen ute och cyklade så den tar jag inte så allvarligt på. Jag tycker tre fel på en lång och svår bana är bra, att placeringen bara blev 25 säger något om nivån i världens bästa PreO-land. Ännu bättre gick det i TempO. Efter sex stationer låg jag nia med bara två fel och hyfsat snabba svarstider. Jag hittade mer och mer min egen fart, lagom snabbt men fortfarande någorlunda säkert. Jag gick till final och fick gå de sista fyra stationerna. På den första hittade jag inte in på kartan som förväntat och fick jobba mig in med ett fel och lång tid, 50 sekunder. Sedan släppte det. Jag nitade andra stationen på 25 sekunder och fick verkligen upp ångan nu. På tredje var jag tvåa på 19 sekunder och på publikkontrollen var jag obeveklig, vann den klart ackompanjerad av publikens golfapplåd. Avancerade till åtta totalt och tog med mig hem en fin rankingpoäng. När är nästa tävling?

2020-08-04. Ett par veckor har gått sedan jag kände att min trötthet började släppa. Som den lame som mötte Jesus och skrek, jag kan gå, jag kan gå. Så skriker jag, jag är inte helt slut, jag är inte helt slut längre. Känns rätt så bra. I was so much older then, I´m younger than that now, som gamle Dylan sjöng. Firat har jag gjort. Jag har klämt två av mina klassiska långrundor på cykel, först runt Glitre, 85 km, sedan runt Bingen och Vatnås, 94 km. Det gick bra. Lite ont i både nacke och arsele, men fina ben, som är huvudsaken. Av bara farten drog jag till med två pass på löpbandet, intervaller, tre minuters. Kul. Höll på att storkna.

2020-07-24. Jag åkte en dagstur över till Arvika. Mitt pass går ut i början på augusti och numera måste man hem till Sverige för att förnya det. Det är krångligt, det är usel service från svenska myndigheter att man inte kan förnya sina pass på ambassaderna. I dessa coronatider kan inte en förnyelse av passet kombineras med besök i Strängnäs. Därför satt jag plötsligt i Stadsparken i Arvika och åt glass. Hade aldrig varit nere i centrum tidigare fast jag har åkt förbi så många gånger. Det var riktigt trevligt där. Hemkommen stack jag ut och sprang en sväng innan middagen. Det gick som vanligt otroligt dåligt. I början. Jag var stel efter bilresan, gick och åt blåbär, joggade försiktigt. Men när jag blev varm hände nåt, jag började dra på i uppförsbackarna. Skön känsla det där när man känner att man orkar. Jag körde sex backryck. Det gick bara bättre och bättre för varje gång. När natten kom sov jag elva timmar. Och för första gången på evigheter vaknade jag utvilad. Den där inneboende tröttheten som jag har levt med de två senaste åren var som bortblåst. Puts väck. Jag stack ut och cyklade med Arno. Samma sak nu, benen var helt fantastiska, fanns inte en backe som kunde knäcka mig. Fem månader tog det, från mars till juli, fem månader med dundermedicinen mängdträning var det som skulle till för att min sextioårströtthet skulle ge med sig. Nu var det äntligen värt besväret.  

2020-07-21. Jag ska inte gnälla. Det kunde ha varit värre. Men jag har aldrig varit så här gammal förut. Snart har jag tränat dagligen i fem månader. Och lite bättre har det nog blivit. Men att påstå att det går lätt är att överdriva. Det går inte speciellt lätt. Tur jag inte visste hur långt nere i vågdalen jag befann mig, sånt förstår man inte förrän efteråt. Men det är som det är. I sextioårsklassen i kondisidrotter är det några få som utmärker sig, men många faller ifrån. Jag förstår de som faller ifrån när det börjar gå tungt. Jag ska varken klaga eller falla ifrån. Jag ska ta det som det kommer. Och medan jag gör det så skrider sommaren fram i maklig takt. I garaget har den grå flugsnapparen fått ungar. Dagen när de ska pröva sina vingar närmar sig med stormsteg. Talgoxens båda kullar under takpannorna är redan utflugna. Harungen växer sig stor och stark. Slåttern är färdig och lagt till handlingarna. Det kommer hallon och blåbär. Det är växlande molnighet med spridda skurar och solglimtar däremellan. Livet maler på, dagarna går.   

Tre små grå flugsnappare väntar på att ge sig ut i världen.

Bonden slår gräs. Poeten tittar på.

 Gräset och haren.

2020-07-04. Årets första orienteringstävling. Sommarlöp i Notodden, coronarelaterat, fri start, begränsade startfält. Fin målplats, fint väder, fin bana. Jögge och jag har intern duell i kategorin haltande 60-åringar. Det går överraskande bra för bägge två. Jögge leder halvvägs fast han bytte knä för tre månader sedan. Tursamt för mig så bommar han tredje sista och jag kan smita förbi. Jag slår honom med 16 sekunder, utklassning med andra ord. Vi blir sexa och åtta i H 60, tre minuter efter. Inte så pjåkigt när man tänker efter. Kanske fyra månader med daglig träning börjar ge effekt. Och vad kul det är, att i sommarväder åka ut och springa orientering och så åka hem igen. Det tyckte jag redan som elvaåring och det tycker jag fortfarande.

Eriksson och Mårtensson, forever young

 Eriksson i Hedalen

2020-07-02. Ny månad, nya möjligheter. Lika bra att slå till på stortrumman. Jag och Tommy gav oss iväg på cyklarna redan kl 9 om morgonen. Vägen ut mot Vestre Ådal, på andra sidan älven alltså om man åker bil mot Fagernes. Första rasten tog vi vid Ringmoen efter tre mil. Dagen skulle bli lång, vi åt några mackor, fyllde på lagren, tittade ner i älven från bron. Sedan kom regnet, höll på att förstöra dagen men det slutade efter tjugo minuter. I stigningarna efter Elsrud fick vi värmen tillbaka i kropparna. Men stigningarna var hårda, överraskade oss, tärde på energilagren. På andra sidan gick det desto fortare. Rena utförsåkningen en stund där. Så kom vi till Nes i Ådal efter sex mil och tre timmar. På vägkrogen smaskade jag i mig pannbiff och potatis, rundade av med äppelkaka och kaffe. Så vinklade vi av västerut in i Hedalen. Efter en mil vinklade vi ytterligare en gång och började cykla söderut, hemåt. Vi kom in i Vassfaret naturreservat, liten grusväg med uppförsbackar som aldrig tog slut, var nästan uppe vid trädgränsen. Krämporna hade börjat komma nu, främst i arselet och nacken, två av mina svaga kroppsdelar, i raden av de andra väl att märka. Urskogen mellan Vikerfjell och Bukollen måste anses kunna vara en av Norges vackraste platser, högdramatisk. Men den ligger ju så svårtillgängligt till att ingen vet om den. Och så kan det gärna förbli. De sista mackorna åts upp vid Frisvatnet och sedan var det bara att bita ihop tänderna och komma sig hem. Det blev kväll innan vi var tillbaka i Hönefoss via Sokna. Men vi slog pers i lång cykeltur, 145 km på sju timmar och tjugotre minuter plus raster. Livet är en fest för hårdingar.

Första juli. Sommaren har mognat, blivit olivgrön. Antagligen har jag i alla år varit så upptagen av att leva livet mitt så jag varken såg, luktade eller hörde. Nu ser jag, luktar och hör. Harungen har växt till sig, frossar på maskrosor och ängens gräs. Talgoxens ungar är utflugna, men nya fågelbon dyker upp vart jag än vänder mig, under en annan takpanna, talgoxar det också, i garaget, art fortfarande odefinierad, i cypressen, kanske tofsmes, i rishögarna, både koltrast och sädesärla, i granens topp, ormvråken?, i den murkna aspen, helt säkert hackspetten. Fint sätt att sakta ner tidens gång, att titta på fåglar. Jag är glad jag snart är pensionär. Naturen väntar när man kan vända människorna ryggen.

2020-06-16. Nära naturen har jag väl alltid varit. Jag har lekt i den, jag har gått och sprungit i den, jag har åkt längst vägarna. Men att som sextioåring ha hemmakontor i maj och juni har gjort upplevelsen ännu en dimension större. Mycket handlar om fåglar, utan att för den skull underskatta glädjen av att ha en alltmer tam harunge under ladan och ett rådjur betande ute på ängen. Haren skuttar runt huset som om den hade varit en katt. Man inbillar sig nästan att den är sällskapssjuk i sin jakt på maskrosorna. Men över till fåglarna. Ett par talgoxar har byggt bo under takpannorna. Ingen vidare idé skulle det visa sig. Men så imponerad man blir av föräldrarna. Som skottspolar flyger de fram och tillbaka i veckovis med insekter i näbben för att mata fem små skrikande fjäderbollar. Dramatiken började när ungarna blev så stora att de började leta sig ut från boet för att upptäcka den stora världen. Om man då är under en takpanna så hamnar man oundvikligen i en takränna. Och en takränna är som oftast sammankopplad med ett stuprör. Detta stuprör är hos mig i sin tur sammankopplat med ett dräneringsrör ner i jorden under blomrabatten. Så den stöddigaste av krabaterna gick ju rätt i fällan, trillade ner i stupröret och satt fast i dödsfällan. Då kom räddaren i nöden till undsättning. Eriksson, superhjälten, som aldrig tvekar inför att rädda liv i den här sköra världen, lossade dräneringsröret från stuprännan och plockade ut den lilla dödsdömda varelsen. Jag satte ungen tillbaka upp i takrännan och förmanade bestämt att den hädanefter fick hålla sig borta från hålet tills den hade blivit stark nog att kunna lyfta på egna vingar. Lyssnade den lilla kanaljen? Givetvis inte. Jag lät bli att koppla ihop röret med rännan så att ett eventuellt nytt fall skulle sluta i blomrabatten. När jag innan läggdags gick en sista lov runt huset var tragedin ett faktum. Ungen låg svårt angripen och blödande på terrassen. Den dog i min hand. Hur den kom ner från takrännan förblir ett mysterium, men misstankar om att ha ett finger med i spelet riktas mot Hacke Hackspett. Hackspettar är ju trevliga krabater som sätter färg på ett skogsbryn både med sin fjäderdräkt och sina trumsolon. Den lokala hackspetten här i Myrbråten har helt andra strängar på sin lyra. Det såg jag nästa dag. Fyra små dunungar kivades i takrännan medan föräldrarna försökte mätta deras tomma magar. Plötsligt svischade det till som när en hök slår till och hackspetten landade med dunder och brak uppe på ungarna. Med den kraftiga näbben högg han för att döda och fick med sig den närmaste ungen i klorna när den lyfte. Ungen kom ur greppet nästan omedelbart och föll ner i blomrabatten. Jag sprang bort till den och såg de blodiga skadorna. För andra dagen i rad dog en liten fågelunge i min handflata.

Om hackspetten kan kallas lustmördare så är väl ormvråken bara hungrig. Som skjuten ur en kanon kom jag svischandes ut ur kurvan. På stigen framför mig satt en gigantisk ormvråk och frossade på en orm. Jag bromsade in. Vråken lättade majestätiskt som en överlastad Airbus med tunga vingslag och slog sig avvaktande ner i en tallkrona på andra sidan hygget. Ormen som låg kvar på stigen var enorm, något av det största jag har sett i Skandinavien, över metern, kolsvart, en snok antagligen. Huvudet och en dm ner av kroppen var redan uppäten. Det blödde rött blod ut från det öppna såret. Man blir lite rädd av att se ormar, till och med när de är döda. På så sätt hejar man på vråken i den här kroniska kampen om skogens begränsade resurser. Jag trampade vidare i förhoppning om att festmåltiden kunde fortsätta så fort jag var borta.

2020-06-06. Ja, det svänger, det varierar. Ena dagen upp som en raket, nästa dag ner som en pannkaka. Ända sedan coronatiderna började för tre månader sedan har jag tränat varje dag. Det har väl blivit dryga tio timmar i veckan, fyrtio timmar i månaden. Det är bra det. Och det behövdes. Min fysiska form höll på att sjunka till ännu inte upplevda lågmärken. Så är det att bli gammal. Lägger du dig på soffan och blir liggande där för länge så rasar kroppen ihop som ett utslitet gammalt bilvrak. För mig har det varit stor skillnad att vakna om morgonen som 60-åring jämfört med som 50-åring. De första stapplande stegen ute på golvet och sketchen när jag tar på mig strumporna är värda storpublik. Men det går alltså upp och ner. Förra veckan cyklade jag ett långpass med grabbarna. Jag var helt slut efter tio minuter. Grabbarna fick vänta på mig stup i kvarten. Efteråt fick jag huvudvärk och låg som en slaktad oxe i soffan och studerade taktiljorna. Blev inte människa igen förrän jag sprätte upp en ölburk i kvällssolen. Två dagar senare persade jag på slottetrundan, två minuter bättre än veckan innan. Långsam tid om man jämför med för fem år sedan förvisso, men man får ta alla framgångar man kan få och suga på karamellerna så länge det går. Det som är skönt med att vara 60 bast är att alla ambitioner rinner ur en som vatten ur en sil. Jag pressar inte på längre. Jag tar det som det kommer. Det går i sakta mak ganska ofta. Fördelen med det är att jag tycker mig komma närmare naturen än någonsin förut. Jag börjar hitta tillbaka till den jag verkligen är, luffaren, landstrykaren, äventyraren som lever sina dagar med att observera, iaktta. Då har jag det bra, då har jag det som bäst. Vare sig det sker från sadeln på en cykel eller stående på ett par rullskidor. Efteråt ute på verandan i kvällssolen kan känslan förstärkas genom att lyssna på Hootenanny Singers som sjunger Dan Andersson och läsa Maxim Gorkij. Andersson och Gorkij, de kunde luffa de, Andersson i Bergslagens djupa skogar och Gorkij i det vidsträckta Ryssland. ”Omkring tiggarn från Luossa” måste betraktas som en av de vackraste sånger som har skrivits.   

2020-05-27. Det kommer nya vintrar. Sex kubik är vårens resultat.

2020. Kristi Himmelsfärd. Mera hopp, en harunge är född under ladan,

2020-05-06. Hoppet lever. Fortfarande. Nya tider vankas. 

Maj. Ur led är tiden. Det märker man när man springer orientering. Jag körde ett teknikpass, 4 x 1 km finorientering. Man kutar ju inte på fem på killen längre så det lutade åt 40 minuter eller där omkring. Jävla skitteräng. Tittade på klockan. 1.07. 16 minuter på killen. Går de här nya klockorna rätt? 

2020-04-26. Söndag. Långpass på cykel med Gjermund, Roar och David. Tre och en halv timma. Måste erkänna att jag blev lite småtrött.

2020-04-18. Allting har ett slut. Så också den här skidsäsongen. Jag skejtade 15 km från Ringkollen i strålande solsken. Några fläckar med barmark kan man tåla. Att sedan komma hem til huset och tända grillen för första gången den här våren. Hur är livet då? Jo, då är livet en fest. Håll med om det folk och fä. 

Jag är en mes, en riktig jädra ärkemes. Jag menar vara ihop med samma tjej i 25 år, det är töntigt det. Vi firade silverbröllop i påskas. Hur vi firade? Som 60-åringar givetvis, med piller och alkohol. 

2020-04-13. Cykeln kom ut i skogen. 

2020-04-05. Ja, april är verkligen här. Man märker det när man är ute och cyklar. Det är alla fyra årstider på ett enda träningspass. Först så värmer solen skönt i medvinden, sedan mulnar det på, sedan börjar det hagla, så tittar solen fram igen. Benen är alltid lite sega om våren när man tar fram cykeln. Inget krut i dem precis. Och arselet är heller inte speciellt bra förberett till att nöta på en sadel. Men det ordnar sig med tiden. Jag har varit med förr. Cykelturerna är dagens besök ute i den fysiska verkligheten. Annars sitter jag isolerad med hemmakontor. Det är fina fisken. Efter ett långt liv ute bland folk är jag numera botad från sjukdomen sociala kontakter. Jag har det bäst tillsammans med mig själv. Och så mycket man får gjort. Som den självutnämnda socialdemokratiska superhjälten jag är har jag skurat hela köket. Det du. Från tak till golv, lister, skåp, lådor. Dessutom har jag tvättat fönstren och oljat köksbordet. Myrbråten skiner som värsta Taj Mahal. Frugan får ta på sig solglasögonen när hon ska in i köket för att laga middag. Det är ensamt att vara hjälte. Men det ger sannerligen resultat.  

April-1

April-2

2020-03-21. Rullskidorna kommer fram. Hård asfalt. Tröga hjul. Usel form. Men våren är här.

2020-03-20. Burning Myrbråten. Pyroman Eriksson har slagit till. En tändsticka och så är fjolårsgräset historia. Snart spirar det på nytt.

2020-03-13. Det är mycket media. Stora världsomspännande nyheter kablas ut på löpande band. Näst största nyheten är att coronaviruset sprids som den farsot den är över världen. För mig betyder det inte särskilt mycket. Jag har ju aldrig varit fan av stora folksamlingar precis. Jag är inget flockdjur. Har inget emot att jobba med hemmakontor. Träffa människor är övervärderat. Men det blir inga utlandsresor för att köra PreO på en stund. Det gör det samma. För hemma på Myrbråten står sysslorna i kö. Jag blir varken arbetslös eller uttråkad. Kan bli en fin möjlighet att träna inför en framtid som pensionär. Bara en enda nyhet har varit större än coronahysteriet. Jag syftar givetvis på den grävande journalistiken om mina höfter. Kiropraktorn är nu färdig med sin utredning och resultatet offentliggjort inför en samlad världspress. Det började med artrosen i mina knän. Jag kämpade tappert vidare med smärtor och vad gör kroppen då, just det, den kompenserar. Jag haltade och blev sned och vind och stel som en telefonstolpe. Till slut var hela bäckenet låst. Och jag höll inte längre på att komma upp ur sängen om morgonen. Så kan det gå. Det ena ger det andra. Och till slut går det alldeles åt helvete. Så nu är det ett jävla knakande och böjande och stånkande för att få den här kroppen tillbaka på spåret igen. Hur det kommer att gå återstår att se

När det går käpprätt åt helvete bidar man sin tid.

2020-03-08. Jag och min läkare har ett internt skämt. Visserligen har jag utslitna knän och för högt kolesterol, men alltid vid den årliga kontrollen avslutas besöket med ett konstaterande att min biologiska ålder är 19 år. När jag nu har börjat gå till kiropraktor för att få ordning på min korsrygg är det annat ljud i skällan. Här snackar vi om biologisk ålder 80 bast. Smidigheten i mitt bäcken är en fullständig katastrof. Efter många år med tung mängdträning på skidor, rullskidor och cykel och ett stolpande löpssteg på onda knän är bäcken och höfter låsta som en kassaskåpsdörr. Kiropraktorn tänjer och vrider och drar, men framstegen är små. Jag orkar inte träna längre. Jag orkar inte åka skidor. Jag kommer mig inte upp i cykelsadeln. Att springa är uteslutet. Men jag går. Och jag har återupptagit lite styrketräning. Och jag jobbar med rörligheten i höfterna. Så jag har blivit en flanör. Sånt har jag aldrig sysslat med förr. Jag går och går och går. Emellanåt böjer jag mig ner och töjer lite, eller dunkar på med 20 armhävningar. Där det inte finns åskådare vill säga. Att flanera är en ganska trevlig syssla, jag tycker bara att det blir trevligare och trevligare för varje gång. Trevligast är i skogen, där snön nu ligger lagom djup och det finns massa intressanta djurspår att notera. Jag kan till och med höra enstaka fågelsång. Flygen hör man också, hur de går in mot Gardermoen, eller tar fart västerut. Jag kanske aldrig kommer tillbaka på skidorna den här vintern. Jag kanske aldrig kommer upp i sadeln i vår. Jodå, jag gör väl det. Vi får se. Men det blir bara promenader en stund till.

2020-02-22. Men i mitt ivriga sökande efter det där ljuset i slutet av den där tunneln blev det bara mörkare och mörkare runt mig. Plötsligt kom jag nästan inte upp ur sängen om morgonen. Jag fick nästan inte på mig brallorna, ta på mig strumpor utvecklade sig till rena rama pantomimteatern. Jag fick veckla mig in i bilen, och jag fick veckla mig ut ur den när jag kom fram. Jag hade ryggskott. Glödande knivblad satt plötsligt inplanterade djupt i korsryggen. Det gick att leva med en dag, och till och med två, men när jag inte hade varit människa på närmare en vecka var jag totalt utsliten. Ingenting hjälpte, smärtstillande piller, alkohol, vila, promenader, stretching. Jag ligger fjättrad vid min soffa och stirrar upp i taket.

2020-02-15. Finns ingenting som går upp mot att se ljuset i tunneln. Finns ingenting vackrare än ljus. Efter att ha krigat mig genom tre skidlopp i Italien var det inte nåt mer att hämta hos gamla goda Eriksson. Jag var totalt slut. Så gick dagarna inne i tunneln och till sist såg jag alltså ljuset. Jag orkade skejta mer och mer, jag började stabilisera balansen, jag kikade kisande bort mot den där lilla pricken med ljus och hoppades på att den skulle växa sig större och skina ytterligare lite starkare. När lördagen kom åkte jag ensam upp till Ringkollen. Det var en fin dag, lite trög snö visserligen efter nattens snöfall, men det får man leva med. Jag åkte träningsrundan och tog av ner mot Storflåtan. Efter Lövlia tog jag av runt Stubbedalsflata. Jävlar vad trött jag plötsligt blev i backen under kraftledningen. Tänkte inte så mycket på det först men det fortsatte gå i segaste laget. Och så pang. Som att sätta synålen in i ballongen. I dubbelbacken upp tillbaka mot spårförgreningen var soppatorsken ett faktum. Jag stannade en gång i backen. Jag stannade två gånger i backen. Jag var tvungen att stoppa en tredje gång för att överhuvudtaget orka upp. Färden tillbaka till bilen blev en mardröm. Jag fick stanna i varenda uppförsbacke för att hämta andan. Så fort går det att släcka ett hopp. Det är bara att slå av strömbrytaren.  

2020-02-04. Nytt personligt rekord. I flyget på väg hem klarar jag något jag aldrig har klarat förut. Jag gjorde några trevande försök i somras under semestern i Italien men lyckades inte speciellt väl. Nu bara löste jag det, först en hyfsat svår sudoku och sedan ett korsord. På norska, väl att märka. Fast jag är gammal och trött så kan jag tydligen fortfarande tänka. Lovar gott inför ny säsong i PreO.  Och solen tog jag med mig hem från Dolomiterna. 

Cortina-Toblach 2020. I orientering är det ju vanligt att man tävlar två dagar i rad. Det går för det mesta alldeles utmärkt. I skidor däremot är det mera ovanligt, speciellt när det gäller långlopp. Och det med rätta. Att bli helt utmattad av det är bara förnamnet. Men man är mer avslappnad innan start, traskar in i startfållan utan att bry sig särskilt mycket. Så när startskottet gick på 30 km skejt så fick det gå som det gick. Jag drog iväg och försökte hänga med. Det gick inte alls. Jag tyckte det gick fort. När jag försökte ta i sköt pulsen i höjden. Efter en kortare runda ute på åkrarna kom vi in genom skidstadion i Toblach, tog puckeln i ett huj och började sedan klättra uppför backarna. Jag klarade mig hyfsat uppför men så fort det planade ut efter krönen gick det så där lite för fort igen och jag var tvungen att gå in i spåret och staka för att vila låren och sänka pulsen. Jag fick mig en ordentlig lärpeng. Jag har skejtat alldeles för lite. Istället för att gunga sig framåt utan att ta i så spände jag mig. Jag tog i för att hänga med. Och blev tvärslut. Sällan har jag längtat mer efter att nå toppen av banan. Det var bara det att när utförsbackarna ner till mål började så skejtade folk. Ingen vila att tala om alltså. Skidorna var usla, vänstra låret krampade och folk svischade förbi både till höger och vänster. Jag tappade fem minuter på tio km nerförsbacke. Ganska otroligt. Den ena dagen upp som en sol, den andra ner som en pannkaka. 28:a i H 60, 330 totalt.   

Cortina-Toblach 2020. Jag var här redan 2014. Då var jag ung och lovande. På lördagens klassiska stakning kom jag 91:a då. Det var härliga tider. På söndagen skejtade jag runt på lånad nummerlapp. När jag var här ifjol blev båda dagarna inställda. Det kom så mycket snö att vägarna inte kunde plogas, spåren inte kunde preppas och faran förlaviner blev överhängande. I år var det tredje gången gillt. Bara ett problem, jag var inte ung och lovande längre. Med tiden hade jag blivit gammal och trött. Just som solen letade sig upp över fjälltopparna och starten gick och det långa ledet av intensivt stakande skidåkare ringlade sig bort över åkrarna vid Toblach kände jag ändå nån slags försiktig optimism. Om det inte gick lätt så gick det i alla fall inte blytungt. Dessutom verkade skidorna glida bra. Jag började plocka placeringar. Efter 10 lätta km över åkrar och ängar kom vi in i den välkända skidstadion i Toblach. Jag var ganska pigg, märkte jag. Men det var nu det började, stigningarna längs den gamla nedlagda järnvägen mot Cortina är ingenting för mesar, kilometerlånga motbackar, den ena efter den andra ända upp tills man passerar passet och får den långa nedförsbacken till mål som belöning. Som vanligt började soporna i startfältet att sparka med benen när backarna kom, körde fortfarande med fäste under skidorna. Jag och de andra storfräsarna stakade upp och vi plockade placering efter placering. Efter en stund började jag känna igen en av ryggarna framför mig, en italienare. Vi åkte precis på samma sätt, var lika långa, vägde på grammet lika mycket, flyttade stavar och skidor identiskt. Bara en skillnad. Jag är ganska lugn och tyst när jag tävlar, den här snubben var helt tokig. Så fort någon kom för nära honom eller inte gick ur spår tidigt nog skrek och svor han som en borstbindare. Passade mig utmärkt. Jag lät honom dra oss upp genom fältet. Ibland vinkade han fram mig och mest för syns skull drog jag då ett par hundra meter innan han blev otålig igen och skulle förbi. När vi tog vätska en gång höll han på att gå på arslet. De osande ramsorna som kom ut från hans käft skulle ha kunnat orsaka snöskred. När äntligen nedförsbackarna kom efter två krävande toppar på över 1 500 meter märkte jag att mina skidor inte längre var bra, de var fantastiska. Jag gled ifatt större och tyngre snubbar framför mig och när vi sedan drog på en långspurt de sista fem kilometrarna kunde inte ens min italienska vän hänga med i svängarna. Det gick vansinnigt fort in mot Cortina. Det gick så fort att jag började garva, jag var på tivoli. Sista km tog jag en snubbe, på upploppet nästa. Den svärande borstbindaren korsade mållinjen nästan minuten efter mig. Jag stod och väntade på honom. Nu var han inte förbannad längre. Han strålade av glädje efter ett bra lopp. Fabricius hette han. Eriksson hette jag. Jag kom 18:e i klassen, 338:a sammanlagt, 230:e om man räknar bort Ski-classic-eliten. Solen flödade mot en blå himmel.      

Halvhyfsat väder i Dolomiterna. 

 42 km klassisk lördag och 30 km skejt söndag.

Efter målgång 42 km klassisk.

Marcialonga 2020. Vad ska man kalla det, en rejäl genomkörare? Det gick blytungt från start till mål. Så kan det gå när man lägger av och slutar bry sig och dessutom blir sjuk stup i kvarten. Vi ska heller inte undervärdera det faktum att jag är 60 bast och har symptom på utbrändhet. Backen upp till Cavalese avverkades på 20 och en halv minut, måste vara bottenrekord. Finns dock ingen anledning att klaga. Man är summan av sitt eget liv. Alltid. 

I mål efter 4.38.06, 86:a i H 60 och 1253:a av alla herrar. Det får duga.

Vardag i januari. Möte med norrbaggarna. Jag berättar vart skåpet ska stå. Som vanligt. Om tankarna då och då försvinner ut i en skog låter vi vara osagt.

Foto: Christine Joiner 

Elfte januari. i 61 år har jag nu vandrat här på jorden. Dagen tillbringas på Ringkollen. Snöfattigt i låglandet, öppet vatten, svarta åkrar, bruna ängar. Men uppe i höjden ligger snön och skidspåren preppas dagligen. Väl hemma igen smakar middagen bra, hummer till förrätt, prinkorv och köttbullar är ju sällan helt fel. Tårta. Lägg därtill en pava skumpa och ett glas Lagavulin.

Leif Eriksson, Gjermund Røren och David Løver på Ringkollen.

Året är slut. Livet rinner bort som sand mellan fingrarna. På en av årets sista dagar gick Harald Thon bort. Jag bugar mig respektfullt. 1979 försökte jag hänga med honom på första sträckan på Landskampen i Schweiz. Han sprang skiten ur mig. Och på årets första dag år 2020 avlider Bengt Levin. Jag tar det tungt, riktigt tungt. Bengt vann min klass H 13-14 första året jag sprang O-ringen. Vilken respekt jag kände för honom efter det. Jag sitter här nu, tittar in i min kamin. Jag är tom. 

December är här. Första advent och andra advent är avklarade. Den nya Leif Eriksson har klivit fram ur skuggorna. Den gamle Leif Eriksson levde bara för resultaten. Den nya Leif Eriksson skiter blankt i såna fåfängor, han lever bara i nuet. Han vaknar, han äter gröt och dricker kaffe, han tänder i kaminen. Han jobbar. Han åker skidor. Han äter middag. Han ser på Netflix. Han tar ett glas whisky. Sedan sover han. Resten av världen skiter han i. 

Stakmonstret Eriksson tillsammans med sina kompisar och tillika motionärerna David, Gjermund och Roar. 

2019-11-17. Både 1980 och 1981 var jag i det tidigare Jugoslavien och tävlade. På en av resorna tog jag med en flaska plommonsprit hem. Plommonsprit, lokal delikatess i hela Östeuropa egentligen. Flarran blev givetvis stående. Den var mer en souvenir än något som skulle förtäras. Åren gick. När jag sålde familjens torp för några år sedan dök flaskan upp ur gömmorna. I helgen drack jag upp den. Producerad i Belgrad 1980 står det på etiketten, gammal fin årgång alltså. Nu är flaskan tömd. Hur det smakade? Ja, vad ska jag säga, plommonsprit hör väl kanske inte till mina allra största favoriter. Men den slank ner.  

2019-11-16. Grusskidor är lika viktigt att ha som ett par tävlingsskidor som glider bra. På grusskidor kan man träna utan att bekymra sig för att de blir repiga. Grusskidor är till för att repas och sedan kastas på majbrasan. Jag har stakat på vägen hela veckan. Den första snön är här. Om det i början var grusblandad snö eller snöblandat grus jag åkte på är en definitionsfråga. Men träna fick jag göra. När helgen kom fanns det preppade spår på Norefjell. Jag är alltså på snö igen. Och hur är formen? Bättre än väntat.  

2019-11-11. Sorg i familjen. Vår sjunde familjemedlem, den gröna mamban, Caravell KF 57030, kördes till bilkyrkogården idag. Efter 25 års tjänst och 574 000 km var det dags att ta farväl. Tung stund. Trotjänare är det ont om i den här världen. De sista veckorna körde jag den olagligt. Fristen för besiktning gick ut i oktober.   

2019-11-10.  Med kylrummet nermonterat gick det som en dans när rörmokaren kom. Och med världens hot shot till vaktmästare somn hantlangare var det lugna gatan. Vi skruvade ner tvättstället. Vi lossade alla kopplingar och så drog vi nya rör inne i röret till boden från både badrummet och tvättstugan. Vi förlängde rören och flyttade kopplingarna tillpannrummet, något som den förbannade korkade rörmokaren som var med och byggde huset borde ha gjort med en gång. Så satte vi tillbaka tvättstället och öppnade huvudkranen igen. High five. Det kom vatten både till badet och tvättstugan utan minsta droppe som läckte på vägen dit. Sanna mina ord. Det är tur det finns rörmokare och vaktmästare här i världen. 

2019-11-02. Det finns vaktmästare och så finns det duktiga vaktmästare. Och så finns det såna som jag, rena rama överkursen. Vattenläckor inne i hus är inte att leka med. Det fattar ju alla. Men när läckan sitter så kymigt till att rörmokaren inte kommer åt, då är goda råd dyra. Då tar Eriksson fram det bästa i sig själv. Eriksson, bäst när det gäller. Hur kommer man åt en läcka bakom ett kylrum? Piece of cake, kompis. Man demonterar kylrummet. Och hur fan i helvete demonterar man ett kylrum? Löjligt enkelt, man googlar kylrummet på nätet. En äkta vaktmästare går inte av för hackor. Jag tömde kylrummet. Vem i helvete är det som har hamstrat dussinvis med proseccoflaskor? Var kommer alla vodkaflaskor från? Hur många backar öl står i travar? Hemmagjord likör från 90-talet? Sju liter whisky? Den här familjen på Myrbråten kan inte vara många hårsmån från att vara gravt alkoholiserad. Men piece of cake, var det. Mat och dryck ut. Hyllorna ner. Så det geniala, plupparna i väggarna ut, in med skruvmejseln, vrida om och simsalabim, taket lossnade från väggarna, väggarna lossnade från hörnen. Varsågod rörmokarsnubben, autostradan ligger öppen. Bara att gasa på.    

2019-11-01. Säsongen är över, gudskelov. Jag kan erkänna att jag var lite sliten emellanåt. Inte för att det inte är kul att åka runt och tävla. Det var mer grejen att jag gapade över för mycket med tanke på att jag inte har varit mig själv på länge nu. Att kuska vägarna runt och inkassera svaga resultat är ingen hit i längden. Så det är skönt att vintern ligger om hörnet. Jag har varit hemma två helger nu och så förblir det. Som alla andra vikingar lägger jag upp benen på ett björnskinn nu och tänder en brasa. De nya vikingatågen får andra stå för. Jag gör som just björnen jag, kryper in i mitt ide nu. Vi får se när jag tittar ut igen. Det känns rätt länge till nästa vår. Men den brukar komma till sist, också den. Vi får se hur det går. Morsning och goodbye.

2019-10-31. Det är hårt att vara 60 bast. Då är det mycket man ska förväntas tåla. Som att läkaren tar på sig en plasthandske och kör upp näven i ditt arsel och gräver runt en stund. Är man 60 måste man passa på sin prostata. Blir fort stor som en tennisboll om man inte följer med. Alarmsignalerna ringer när man måste pissa en gång i timmen utan att det är stora mängder som pockar på att komma ut. Andra lustiga upplevelser som plötsligt dyker upp kan vara tinnitus. Jag har numera en visselpipa bakom trumhinnan som piper konstant. Det går fint för det mesta men när det blir tyst runt mig är det en domarjävel där inne som blåser för offside. Det är för fan inte offside. För det mesta brukar jag hålla mig på rätt sida om den där osynliga linjen. Jag vill ha VAR. Om det inte blir bättre måste jag byta mediciner. Men det är ju ett schysst gäng att vara medlem i. Det är alla gamla rockhjältar och så jag. Det är grabbarna med stake i. Jag och Neil Young, liksom.

2018-12-30. Året är slut. Något nytt kommer.

Årets skidlopp: Marcialonga, första gången under fyra timmar. 3.50.02. Stavarna snackade.

Årets orienteringslopp: WMOC långdista
ns B-final i Danmark. Plötsligt sprang jag utan att halta. Ingen bom. Totalt slut efteråt. Plats 16.

Årets PreO: Kom med som reserv till den Nordiska öppna landskampen i Danmark. Fyra första dagen, bästa svensk.

Årets MtbO: Sista etappen jaktstart O-ringen. Gick ut på plats 20, kom in på plats 17.

Årets cykellopp: Cykelvasan. I brist på annat. Tre minuter långsammare än 2017.

Årets kontrakt: Signerade med Lange bokförlag om utgivning av S.K.U.N.K. 2019.

Årets stund: Dan före dan, bara jag och Kaspar i köket. Far och son i samarbete om kvällens middag. Det är de små tillfällena som är de stora.

Årest teve: Reprisen av Raskens i SVT Play.

Årets läsupplevelse: Ingen. Jag har förlorat förmågan att läsa.

Årets låt: Ingen aning. Sitter fast i det gamla. Väntar på nästa platta från "War On Drugs".

Årets resmål: Kuba och Panama och Guatemala. Fast egentligen är det ju Sverige.

2018-12-24. Julafton. Så blev det alltså jul igen. Med bottenlös häpnad tittar jag på almanackan och konstaterar detta faktum. Jag tittar till och med två gånger. Sedan tittar jag ut genom fönstret. Jag ser mest min egen spegelbild och brasan bakom mig som jag nyss tänt. Det skymtar en ljusare linje bakom trädtopparna i öst, men annars är det mörkt. På trappen, i lönnen och i kryptallarna glimmar min adventsbelysning som svärmar av eldflugor. När det ljusnar åker jag ut på skidorna. Jag stakar bort längs grusvägen. Solen når nätt och jämnt upp över åsen. Det är tyst som i graven. Jag kan höra hur skidorna knirrar och knarrar. Jag kan höra en bäck porla där den kommer ut från röret under vägen. Jag kan höra ett avlägset flygplan dolt i soldimman. Och jag kan höra mitt hjärta slå i trumhinnorna. Äntligen går det bra att åka. Semestern i Karibien är ett minne blott och kroppen har ställt om sig. Jag niger med knäna när jag ska uppför backarna. Jag riktar blicken framåt. En månad kvar till Marcialonga. Plötsligt tappar jag ena stavspetsen. Jag får vända. Jag måste börja skejta för att komma upp backarna. Jag åker hem. Jag slevar i mig två tallrikar risgrynsgröt. Sedan börjar jag förbereda julmaten. Min 60:e jul är här.

Utsikt från skidspåret julafton 2018 

2018-12-09. Andra advent.

Stora kontraster. Från Jamaica till Norefjell. Med Roar Bye och David Løver bakom kameran

Usain Bolt

Kryssningsskepp stort som en mindre stad

2018-12-05. Man har väl inte varit på Jamaica om man inte har vunnit en orienteringstävling där. Mitt knä är stelt nu efter ett asfaltslopp och elva orienteringar. Kroppen är tung och andningen flåsig. Det är hett som i en bastu. Jag tvingas till och med gå i några uppförsbackar. Är ute 43 minuter på dryga fyra km. Men skam den som ger sig. Alla andra bommar bort sig. Jamaica är numera på min vinnarlista. Jag säger bara en sak, Leif Eriksson och Usain Bolt. Tillbaka på hotellrummet packar jag min väska. Det är dags att åka hem till snön.

2018-12-04. Jamaica. Efter tio dygn på havet mönstrar vi av i Montego Bay. Det känns skönt att ha fast mark under fötterna igen. Givetvis inleder vi vårt besök med en orienteringstävling, vem fan tror de att vi är? Det är ett jävla liv i centrum där vi springer, folk och bilar överallt. Jag kutar riktigt bra, är hyfsat pigg. Men så hoppar jag över en kontroll ute på gräsmattan utan att jag märker det. Diskad. Jag kan erkänna att jag blev förbannad på mig själv. Ränderna går aldrig ur, är det tävling så är det tävling. Shoppingrundan i centrum är påfrestande. Ingen blygsel på Jamaica inte, hit med kosingen din. Jag orkar inte med såna pågående försäljare, vänder bort blicken och vägrar handla något som helst. Strax innan mörkrets inbrott anländer bussen till strandhotellen utanför Negril. Till Jögges ära är det födelsedagsfest nere på stranden. Vi har det riktigt trevligt. Tills det där jävla lokala bandet kommer och spelar sur reggae. Vi skyndar hem i förtid.   

2018-12-03. Cayman Islands. Vi ankrar bredvid ett kryssningsfartyg i mammutklass. Typ fem tusen passagerare och tio våningar med hytter. I hamnen står tjocka rader av försäljare och slåss om kunderna, taxichaufförer, guider, månglare. Alla ser långt efter oss som springer orientering. Jag är frisk nu och dammar på rätt bra. Så bommar jag sista kontrollen med tjugo sekunder, förargligt. Brautigam slår mig med dryga minuten, för lätt bana. Efteråt spatserar vi runt och kollar läget i Georgetown. Läget är ganska bra visar det sig, stället är västligt på ett helt annat sätt än öarna vi har stigit iland på tidigare, hör ju fortfarande till Storbritannien. Taxfreebutikerna ligger som ett radband längs gatan men priserna är inte särskilt lockande, vår krona är för svag och deras dollar för stark. På Hard Rock Café köper jag i alla fall mig en t-skjorta. Nåt ska man ju använda pengarna på.

2018-12-02. Första advent firas ute på havet. Det är långt till Cayman Islands, två nätter och en dag. Det är typiskt första advent, 40 grader i solen, 30 i skuggan. Inte ett tänt ljus så långt ögat kan se. Jag njuter dagen, låter timmarna rulla fram. På förmiddagen kör jag ett styrkepass i gymmet. Om dagen lapar jag sol på däcket. Innan middag pressar jag mig genom ett timmespass på testcykeln. Jag kompenserar vätskeförlusten med öl.

2018-12-01. Half Moon Caye, Belize. Belize är den engelskspråkiga delen av Guatemala. Vi tullar oss in på redden utanför Punta Gorda och fortsätter sedan ut till ett naturreservat med små paradisöar. Själva begreppet paradisö skulle kunna härstamma härifrån. Ön är obebodd så när som på några vakter. Inte ens djur- och fågellivet skyr oss människor. Från ett fågeltorn kommer vi i närkontakt med den väldiga fregattfågeln och den rödfotade boobyn. Jag kommer så nära att jag nästan kan klappa dem på vingarna. Jag är tio meter från en varanödla och håller nästan på att trampa på hermitkrabborna som kilar fram och tillbaka över stigen. Kul grej det där, att komma närma naturen. Orienteringsbanan är riktigt bra. Alla kontroller sitter vid palmträd så det gäller att hålla tungan rätt i munnen. För att få lite längd på banan springer vi över till andra sidan ön och så tillbaka på samma stig igen. Det är dryga kilometern terränglöpning och jag förlorar segern där, torskar igen med 28 sekunder mot Joe Brautigam från USA. Åter igen, inga nya skador, knät är hyfsat och hostan ett avslutat kapitel. Kvällen avslutas med latinodans. Jag är en jävel på att vicka på höfterna om jag bara vill.

En varanödla i gläntan 

Koloni fregattfåglar med upplåsta röda strupar och skeppet i bakgrunden

Orientering i paradiset

2018-11-30. Santo Tomas de Castilla, Guatemala. Värmerekord. Hur nu det kan vara möjligt. Det måste ha varit 40 grader i gatorna. Jag springer på nytt bra men nu är det min tur att ha otur. En kontroll är flyttad och sitter på fel gata. Jag hittar den aldrig och den stryks. Jag blir trea. Lungorna börjar bli bättre, jag hostar mindre. Efter lunch tillbaka på båten skyndar vi oss ner till ännu en turistbuss. Vi åker halvannan timme in i Guatemala. Det är vackert, ett frodigt och kuperat landskap. Befolkningen är ättlingar av mayaindianerna. De har ingen järnväg och vägen är därför full av lastbilar. Vi ser bananplantager, landets stora exportvara. Och vi ser en gammal mayastad. Jag föreställer mig hur många människor som under årtusen har vandrat på den där ängen vi nu beträder. Jag hör historiens vingslag i värmen.    

Indianen Eriksson besöker Mayaindianerna 

2018-11-29. Honduras, Roatan Island. Jag tyckte vårt segelskepp var stort men det bleknar i jämförelse med kryssningsskeppet vi ankrar bredvid. Tio våningar högt och sisådär fem tusen passagerare. Om det har varit varmt tidigare under resan så är det ännu varmare nu. Måste vara 35 grader när vi springer. Banan är stenhård, riktigt bra, på papperet bara tre km men vi springer dubbelt så långt på grund av vägvalen. Jag är helt slut, totalt färdig. Men jag tar bra vägval. Vid tredje sista leder jag men så har man öppnat en grind i en mur som leder till att jag springer in för tidigt på en gårdsplats och vänder. Jag torskar med 28 sekunder. Så den där listan jag tjatar om innehåller inte Honduras. Jag hostar som en tuberkulospatient efteråt och sitter länge med en Pepsi i skuggan för att återhämta mig. Men ännu en dag utan skador är ännu en dag i paradiset. Vi hämtas av en turistbuss och åker runt ön. Jag köper ett paket cigarrer och lokal choklad. Sedan åker vi båt med glasfönster ut över revet och tittar på fiskar. Det är oerhört vackert. Jag tänker på hur liten del av den här världen vi faktiskt får se under vår livstid, en bråkdel, till och med för en globetrotter som mig.  

2018-11-28. Karibiska havet. Vi lägger inte in till land på hela dagen. Vi seglar norrut i ett dygn och rundar sedan udden där Nicaragua övergår i Honduras. Dagen används till allehanda aktiviteter. Jag kör två pass i gymmet, ett med styrketräning och innan middag cyklar jag en timme och badar i svett. Jag tar också tillfället i akt att klättra upp i en av masterna. Med säkerhetslina får vi klättra i repstege till mastens första avsats, 15 meter. Det är inte ens läskigt. Jag kryper också ut i nätet över bogen och ser ner hur skeppet klyver vågorna under mig med rasande kraft. Inte skrämmande det heller. Men nu är ju jag iskalla killen men skinn på näsan.   

2018-11-27. Corn Island, Nicaragua. När jag lärde mig engelska på mellanstadiet i Strängnäs satte sig begreppet it´s raining cats and dogs. Jag har väntat i 50 år på att använda meningen. Nu var det dags. Ordet spöregn räcker liksom inte till. Himlens portar öppnade sig och dränkte världen under sig. Men precis innan vi skulle gå i land så gav det sig. Under mörka skyar och i tropisk värme springer vi orientering genom den lilla byn bakom stranden. Fattigdomen är utpräglad, folk bor under enkla förhållanden. Det står poliser och militärer i vart och vartannat gathörn. Jag har tur. En av kontrollerna blir inlåst bakom en grind och struken. Jag informeras innan start och behöver inte bomma där. Jag lägger Nicaragua till listan över länder där jag har vunnit i orientering. Vem hade kunnat tro det? Havet är som vanligt varmt. Jag simmar lite efteråt, men inte särskilt långt. Jag är trött efter löpningen. Tillbaka på båten över ett glas öl filosoferar jag över att jag har sprungit sex lopp utan att få problem med skador. Att jag hostar och harklar och skiter flytande lava är en baggis i sammandraget.

2018-11-26. Starfish Beach, Panama. Om man nu är ute och reser så kan man ju investera lite i sin egen framtid. Så jag investerar i en förkylning, så jag slipper få just den smittan nästa gång jag möter den. Jag vaknar alltså med halsont. Gomseglet hänger svullen bak i svalget som en klump. Men det blir bättre efter frukost. Och jag har inte feber. Hade ju varit kul att kunna lägga Panama till listan på länder där jag har vunnit orienteringstävlingar. Men motståndet är hårt. Startlistan innehåller snubbar från både USA, Schweiz och Norge som springer fortare än jag gör nuförtiden. Skeppet har ankrat utanför en paradisö i Panamas skärgård. Vi slussas in till stranden med livbåtarna. Banan följer en stig fram och tillbaka, men det är kinkigt att veta när man ska hoppa av stigen för att stämpla. Och banläggaren har dessutom lagt in fiffiga gafflingar som foto-orientering. Så agnarna skiljs från vetet. För en precisionsorienterare som mig är allt en baggis. Jag vinner överlägset. Panama står nu på listan. Efter målgång simmar jag. Har man simglasögon behöver man inget cyklop. Jag dyker ner till sjöstjärnorna som har gett stranden sitt namn. Man ska inte ta på dem, störa dem. Jag nuddar en lite försiktigt i alla fall. Ytan är hård som sten. Jag ligger länge och glöter i det trettigradiga vattnet. 

2018-11-25. Panamakanalen. Det var fransmännen som först började bygga kanalen. Men de gav upp, det blev för dyrt, och folk dog som flugor i malaria och gula febern. Sedan tog jänkarna över. Då blev det ordning och reda. Ingenjörstekniskt så är kanalen ett underverk. Vi glider in i den under motorvägsbron på förmiddagen. Som en skottspole springer jag fram och tillbaka på översta däck för att se allt som händer. Vi möter gigantiska fraktfartyg fulla med container. Tre slussar tar oss upp från Stilla havet till Gatunsjön. På andra sidan sjön tar tre nya slussar oss ner till Karibiska havet. Det är praktfullt. Vilka krafter som är i omlopp när de där slussportarna stängs och öppnas. Ute på öppet hav igen gör jag mig bekant med båtens gym. Jag cyklar en timme, kör en slags intervall, varierar motståndet. Jag svettas så det blir en pöl på golvet under mig. Vätskeförlusten kompenseras efteråt med en öl uppe på däck. Så ska livet levas, vara på resande fot, träna, ta en öl.     

Royal Clipper seglar under Bridge America 

2018-11-24. Panama City. Åter igen vaknar jag mitt i natten av att något är fel. Jag har skitit på mig. Jag får gå upp och duscha och täcka lakanet med handdukar. Men jag är inte sjuk, kors i taket. Bussen till dagens orienteringstävling går halv sju. Jag startar sju. Fast det är tidigt på morgonen är det hett som i en masugn. Man får se det positiva här i livet, jag har i alla fall inte feber. Men jag är helt slut ute på banan. Halvvägs slinker jag in i ett buskage, sätter mig på huk och skiter flytande lava. Blir slagen med sex minuter till slut. Torskar till och med mot Egil. 2-1. Efter frukost checkar vi ut och åker på sightseeing. Jag skyndar mig ut ur rummet innan städerskan ser att jag har skitit ner hela hennes säng. Stålarna bakom skyskrapornas fasader kommer givetvis från Panamakanalen. Kanalen gick över i Panamas ägor 1999 från USA. Om valet står mellan att runda hela Sydamerika eller betala en miljon dollar för att få sina containrar genom kanalen så degar man. Så enkelt är det. Och om man sedan låter stålarna flöda in i trygga banksystem utan korruption så förstår man att skyskraporna växer som svampar ur jorden. Jag börjar medicinera min mage och är i ganska fin form fast hettan är tryckande. När kvällen kommer går vi ombord på Royal Clipper, världens största segelbåt. Hytterna är små men trevliga. Maten är underbar och utsikten obetalbar. Med skylinen till Panama City i fonden somnar jag ovaggad.  

Panama City

2018-11-23. Kuba – Panama. Så är äventyret Kuba över. Febern är borta. Jag hinner simma lite innan bussen tar oss till flygplatsen. Senare på kvällen landar vi i Panama City. Stan är som Manhattan, gatorna kantade av höga skyskrapor. Man känner lukten av stålar. Inte för inte var ju The Panama Papers på nyheterna för en tid tillbaka.

2018-11-22. Ormen i paradiset. Jag vaknar mitt i natten och har feber. Jag ömsom svettas, ömsom fryser. När morgonen kommer har jag ont i hela kroppen. På dass lägger jag av en rökare av sällan skådat slag. Sedan stapplar jag bort till start medan solen går upp. Dagens orienteringsbana går på hotellets område. Jag springer saktare än jag någonsin har gjort tidigare. Jag är helt slut. Jag tvingar mig till att flytta det ena benet framför det andra. Men Egil Iversen stämplar fel så jag tar en ledning med två noll nu. Frukosten hoppar jag över, tar istället två värktabletter och kryper tillbaka till sängen. Jag blir liggande där hela dagen. Jag ska aldrig mer äta mat, aldrig mer dricka alkohol. 

2018-11-21. Santa Clara och Trinidad. Andra dagen i paradiset vill man inte längre ha allt. Man tröttnar på de förbannade drinkarna. Varför förstöra ren rom med massa läskeblask? Och man möter ormen till slut. Ormen slingrar sig in i form av trubbel med magen. Det börjar knipa och rumla. I likhet som med läskeblasket tappar man lusten på mat. Vi åker buss längre inåt landet. Vi företar en tidsresa i Kubas historia. Vi besöker hyddan där grabbarna Castro och Che Guevara hade högkvarter under krisen i Grisbukten. Och vi ser mausoleet där Che ligger begravd i Santa Clara. Che är Kubas stjärna, han överglänser till och med Fidel. Världens mest kända ansikte, hävdar guiden. Kan kanske stämma. I Trinidad skiner husen färggranna längs kullerstenlagda gator. Här hamnade stålarna från exporten av sockret. Godsägarna kunde tälja guld med kniv medan slavar hämtade från Nigeria högg sockerrören med machete under den stekande solen. De välbärgades fönster är gallerförsedda av förståeliga orsaker. Karibiens pirater med Henry Morgan i spetsen kunde när som helst dyka upp ute i bukten på sina skepp. Rumlandet i min mage tilltar och till slut måste jag springa in på dass. Det är som om en rymdraket lättar från Cape Canaveral. Diarrén sprutar. Innan bussen ska gå hittar jag ett hak som säljer cigarrer för överkomligt pris. Jag får fem mellanstora för en hundrings. Där fick han den där jävla girigbuken borta i Vinjales som försökte sälja till mig för överpris. Kvällen landas med ett glas ren rom. Medicin för magen.     

 Snygga grabbar pryder gatorna i Trinidad, Kuba. Ulf Palmér, Leif Eriksson, Egil Iversen

Trinidad, Kuba 

Eriksson, Fidel och Che Guevara

2018-11-20. Varadero. Första dagen i paradiset vill man inte försaka ett dugg. Man vill ha allt. Och man får allt. Det är på halvön utanför Varadero turisterna samlas på lyxhotell efter lyxhotell. Stålarna rinner in till staten här. Först var ryssarna och östblocket här. Nu är hela världen här, möjligen jänkarna undantagna. Men de kommer nog så småningom de också. Vi startade dagen i gymmet. Också i paradiset ligger en framtid bakom hörnet och väntar. Man måste hålla kroppen igång. Jag kör mage, vader och lår en halvtimme. Efter en stadig frukost gick vi sedan ner till stranden. Det är som det är i paradiset, sandstrand, solstolar, parasoll, varmt i vattnet. Vattnet är bra att simma i, jag crawlar från den ena klippan till den andra och så tillbaka, en halvtimme. Det går överraskande bra. Jag har inte simmat på länge men crawl och stakning har många likheter. Jag kunde ha varit mer ringrostig. Så fort jag kommer upp ur vattnet går jag till baren och hämtar dagens första Cuba Libre. Det är givetvis korkat gjort. Men rätt kul. Alkohol hör kvällen till. Bara inte i paradiset. Här får man allt samtidigt. Dagen flyter bort i ljumma vindar och drinkar.    

2018-11-19. Havanna – Varadero. Vad kan väl vara bättre för en haltande gammal gubbe som jag att finna på dagen efter att ha dammat en mil på asfalt dagen innan? Just det, en ny tävling. Efter ännu en brunabönorfrukost åkte vi ut till Leninparken och sprang orientering. Jag trodde benen skulle ramla av från kroppen under uppvärmningen. Men när startskottet väl gick och jag hade tagit de första kontrollerna så var det inte så illa. Vi hade gemensam start och gaffling. På sista rundan från boet kom jag ihop med Egil Iversen. Vi var lika stela i benen båda två och lika trötta. Egil passerade mig till fjärde sista. Han drog till tredje sista. Han drog till näst sista. Men till sista fläskade jag till. Egil såg faran i ögonvrån men för sent. Jag kastade mig först in till sista stämplingen och höll undan in i mål. Så nu kan jag lägga till Kuba på listan över länder där jag har vunnit i orientering. Börjar bli lång den där listan. Och sista ordet är väl knappast sagt. Gissa var vi sedan åt lunch? Just det, på gamle Hemingways stamhak i Tacara. Gissa vad som hände när vi äntrade lokalen. Just det, en kvartett puckon började spela Guantanamera och försökte sedan vrida ur oss så mycket dricks det bara gick. Efter mörkrets inbrott nådde vi vårt nya hotell utanför Varadero. I sann socialistisk anda får inga kubaner boka in sig där. Skulle bara fattas. Hotellet var istället knökfullt med utlänningar som oss, och givetvis svindyrt. Men all inklusive. Jag trodde inte mina ögon. Det var fri bar. Jag älskar socialismen.   

2018-11-18. Havanna Maraton. Vi kliver upp redan halv sex. Sirpa har sparat en sandwich från resan. Jag har ett knäckebröd, lite godis och en flaska vatten som jag festar på. Sedan går vi ut i gryningen. Det är redan varmt. Borta vid starten är det fullt med folk. Vi värmer upp och tränger oss sedan in i startfållan. Kubanerna går bananas när Sotomayor dyker upp alldeles bredvid oss för att heja. Sedan bär det iväg. Det går riktigt skapligt de två första kilometrarna. Men så blir jag bara tröttare och tröttare. Men jag får inte ont nånstans, hälsenor och vader är med på noterna och knät är skapligt. Jag kör kort distans, 10 km, och tur var väl det. När banan vänder efter fem är jag helt slut. Det är fruktansvärt varmt och den höga luftfuktigheten gör att jag badar i svett. När jag stapplar i mål på runt 55 minuter är jag lika sjöblöt som om jag hade simmat klädsim. Frukosten efteråt smakar underbart. De visste alltså att just jag skulle komma till deras hotell. De serverar därför det jag gillar bäst, till exempel bruna bönor och mögelost. Till bönorna äter jag skinka och ägg, mögelosten lägger jag på en macka. Läckerheterna sköljs ner med juice och kaffe. Festen avslutas med en nystekt pannkaka. Om jag sedan var pigg i benen under den efterföljande stadsvandringen? Inte särskilt. Men jag tuppade aldrig av, det ska framhävas. Men jag sviktade både Che Guevara och Ernest Hemingway. Hade det varit lite fart i mig så hade jag tjackat en t-tröja med Che på och tömt ett par drinkar i varje ben på de samma barerna som Papa brukade frekventera. Lustigt det där med kubanerna. De har två folkkära hjältar, ingen av dem är från Kuba, Che från Argentina och Ernest från USA. Sightseeingen avslutas med en biltur runt staden. Vi packar in oss i en Chevrolet Cabriolet från 1951. Efter revolutionen 1959 har inga varor nått Kuba från USA på grund av embargo. Bilarna är alltså lika gamla som mig. Men de rullar fortfarande. Måste vara världens bästa mekaniker, kubanerna. Vinden blåser i mitt hår där jag sitter. Chauffören spelar Springsteen. Min arm vilar mot framdörren. Jag klappar takten med handen.  

2018-11-17. Havanna, Kuba. Vinjales. Det första man märker när man landar på Kuba är ju värmen, luften, luftfuktigheten. Det andra man lägger märke till är alla människor utomhus. Senare när jag går en runda ensam i Havanna efter mörkrets inbrott förstår jag varför. Jag går längs gränderna och ser hur trånga lägenheterna är. Kan fan inte sitta där inne och uggla om man är man. Jag förstår männen som flyttar ut sina stolar på trottoarerna och just bara sitter. Men det skapar en trevlig atmosfär det där att alla är ute, ger mig känslan av tältsemester på Öland på 60-talet, eller varför inte uppväxten på Finningevägen, alla är ute, i kortbrallor och bar överkropp. Det är folk överallt, på gatorna, på torgen, i parkerna. Det är till och med fullt med folk ute på motorvägen. Man står i klungor och liftar, det kollektiva transportsystemet klarar inte av att fylla behovet. Så man går ut på vägen och ställer sig, vinkar gärna med en sedel som tecken på att man är villig att pröjsa lite bensinpengar. Det tredje som är påfallande är att vi är i en socialistisk diktatur. Det som snubbarna på toppen vill ska funka funkar. Det som snubbarna på toppen inte orkar ta itu med förfaller. Kubanerna är fattiga, det historiska priset de har betalat är högt, mycket högt. Men de är inte kuvade på något sätt, de är också gästvänliga. Från allra första stund får jag känslan av att vara välkommen. Men det är synd att de är så fattiga. Turisternas pengar blir som honung i deras munnar. Och girigheten tar över. Staten skruvar upp växelkurser och priser så mycket de bara kan och törs. Och snubbarna längst ner på rangstegen gör vad de kan för att skrapa ihop de smulor som blir över. Så fort vår buss stannar eller så fort vi kliver in i en restaurang så börjar en akustisk kvartett spela Guantanamera och andra latinokråksånger. Mina medresenärer älskar skiten, skrålar med i refrängen och lägger med glädje en slant i patraskets bössa. Själv spyr jag på skiten som jag alltid spyr på kommersen i turismens fotspår. När bussen kör genom de små byarna bort mot Vinjales tänker jag att jag gott kunde bo där själv. Ungarna springer omkring och leker, tonåringarna hänger i gathörnet. De medelålders knogar ute på åkrarna. Gamlingarna vilar i skuggan under altantaken. Höns springer omkring och de hästdragna kärrorna orsakar proppar i trafiken. Men när jag kliver ut ur bussen för att se en tobaksodling eller en gammal grotta slår jag från mig tanken att flytta hit på grund av värmen. Elva av tolv månader är det antagligen för varmt för att träna. Men vägarna kunde annars passa för både rullskidor och cykling. Får fundera på saken.

Havanna

2018-11-11. Det regnade hela natten och hela dagen. Perfekt. Då behöver man inte jobba ute. Man behöver heller inte varken cykla eller åka rullskidor. Man behöver egentligen inte göra ett skit. Man kan sitta i köket i flera timma och bara... existera. Till slut stack jag ut och sprang. Tjejerna skulle ut en runda och jag hängde på. Har vilat benen sedan i onsdags. Det gick bra. Det gick inte bara bra, det gick ruskigt bra. Jag haltade ingenting. Och jag hade vare sig ont i hälsena eller vader. Livet leker. Jag sprang 48 minuter. Ska springa en gång till nästa vecka innan det smäller nästa söndag. Då kör jag Havanna 10 km gatulopp. Målet är att komma i mål. Utan nya eller gamla skador. Ska bli kul. Livet ska levas.

2018-11-10. Sista rundan med cykeln antagligen. Jag stack ut tidigt eftersom det vankades regn. Jag höll mig ute på asfalten för att inte bli skitig. Det blev en femmil på dryga två timmar. Sätter in Horse i stallet nu. Planen är att cykla på rulle en gång i veckan som förra vintern för att hålla benen igång. Bytte batteri i computern i juli så jag vet inte hur långt jag har cyklat i år. 125 mil från juli. 100 före juli kanske. 250 mil som max. Ett riktigt skitår alltså. Eftersom regnet dröjde gick jag ut efteråt och rekade karta. Jag har alltså blivit kartritare igen. Jag ska vara kartritare och banläggare och tävlingschef för NM i PreO 2019. TC blir hemma vid huset. Banorna ska strängas längs vägen mot Presterud. Det är riktigt roligt att tänka på både karta och bana. Vem hade trott det, att jag skulle bli kartritare igen? Inte jag i alla fall.

2018-11-09. Eftersom det har varit bestämt rätt länge att jag ska ut och resa nu i höst så lovade jag mig själv att träna på bra på rullskidorna ända fram till avresa. Sedan skulle ju formen dala som en fallande sten i flera veckor. Så jag har kört rullskidor måndag till fredag hela hösten. Det gick alldeles utmärkt i september. I oktober var också vädret bättre än det skulle kunnat varit. Men så kom november. Det mörknar fort. Det är grått och kallt. Asfalten är våt och hal. Men det har gått. Ironman Eriksson har bitit ihop tänderna och skejtat på. Fredagar intervaller. Så också denna fredag. Sista intervallpasset. Fyra träningsdagar kvar nästa vecka. Så är det over and out för den här gången. När jag kommer hem igen räknar jag med att snön ligger. Gör den inte det och rullskidorna måste fram igen hänger jag mig i ladan. 

2018-11-08. Säsongen i PreO är över. Årets rankinglista är nu offentlig. Golden boy Eriksson fortsätter att klättra. Jag är tia. Jag har passerat storfräsare som Lennart Wahlgren och Stålis. Stig Gertman får passa sig. Magnus Sterner är trea. SMOL dominerar alltså. Jan-Erik Andersson var till och med med sista dagen i Västerås. Nästa år är det SM i stafett på programmet. Då ska vi krossa motståndarna. Jag kanske måste titta lite på det internationella tävlingsprogrammet. Var avgörs VM till exempel..? Men först kommer en lång vinter. Jag ska glida runt och vara en PreO-stjärna varenda gång jag kollar mig själv i spegeln. 

2018-10-28. Öppet DM i Västmanland PreO. Eftersom alla var i vänliga Västmanland för att köra SM så blev det ett öppet DM också i Västerås. Vi var ju inte hemma i Strängnäs förrän sent kvällen innan men

med en timme vintertid som bonus så fick jag åter tio välbehövliga timmar under täcket. Farsan drängde till med risgrynsgröt eftersom det var söndag nästa morgon. Sedan tog vi avsked för den här gången och jag monterade upp cykeln på takräcket och stack. Det var grått, det var kallt, det var blåsigt. Jag startade sent, nästan sist. Redan på de två första kontrollerna snubblade en del av favoriterna bort sig. Ettan var i princip samma variant som sista hade varit kvällen innan men nu hade jag lärt läxan. Tvåan erbjöd en synvilla som jag enkelt genomskådade. Femman fällde ytterligare några som inte höll tungan rätt i munnen och såg att skärmen i sänkan satt för högt. Så kom sjuan. Där fastnade jag ordentligt. Det fanns två lösningar på problemet. Frågan var om banläggare Silveruret hade tänkt fel eller om han la ut dimridåer. Bravo satt inte mitt i ringen men rätt enligt definitionen. Så jag ville inte falska den. Jag hoppade in i Silverurets tankar och förblev där in i mål. Några åkte dit på elvan, andra på tolvan. Någon till och med på 15:e. Jag hade inga stora problem med att bestämma mig på någon av dem. Så kom sista. Den var läskig. Mitt på en brant satt tre kontroller på rad med några meters mellanrum. Och branten var otydlig, gjorde ett uppehåll på mitten där mellanskärmen satt. Jag jobbade som besatt, arbetade in brantens början och slut och kom till slutsatsen att Bravo satt rätt, fast man inte såg någon brant bakom den. Till tidskontrollen kom jag med osäkrade revolvrar. Jag kunde ha alla rätt. Jag slogs om segern. Först verkade det lätt, jag organiserade bort Alfa, Echo och Foxtrot omedelbart. Men Bravo, Charlie och Delta var kinkiga, satt alle tre på olika branter. Så jag gick på säkerhet, svarade Delta fort men höll inne Bravo tills jag var helt säker på att det inte kunde vara Charlie, 17 sekunder. Sjuan blev sedemera struken och fem av oss hade alla 19 rätt. Jag kom delad tvåa med regerande världsmästaren Jan Furucz. Marit Wiksell vann på åtta sekunder. Jag går in i vintern med ett kanonlopp i bagaget på årets sista tävling. Känns bra. 

Tvåa i årets sista tävling.

 2018-10-27. Natt-SM i PreO Surahammar. Det är alltid kul med nattorientering. Bara ett problem. Det är på natten, i alla fall sent på kvällen. Jag som vill lägga mig klockan nio liksom. Ovädret har nått Strängnäs. Jag cyklade en runda mitt på dagen. Det blåste hårt, nordanvind. Ute vid Lagnö snöade det. Jag körde Nabben - Tosterö - Strängnäsbron - Lagnö - Lunda och hem genom Stadsskogen. Farsan har ordnat en kraftig lunch, köttgryta med potatismos. Jag tankar min kropp inför kvällens öden och äventyr. Jag hinner knoppa lite på soffan innan jag hämtar Magnus. När mörkret har fallit går startskottet vid hockeyhallen i Sura. Jag går ut stenhårt, smäller in alla rätt på tidskontrollen på femton sekunder och vinner den delen överlägset. Starten på själva banan går också bra. Jag försöker hålla mig undan alla kända misstag som jag brukar göra. Men vid sjätte händer det som inte ska hända. Jag börjar med att titta fel och kan inte rycka mig ur det mönstret fast jag jobbar länge där. Jag läser in fel punkthöjd fast kontrollen inte är särskilt svår. De svåra kontrollerna däremot, de tar jag som vanligt. Man får inget gratis på natten och jag får ont om tid mot slutet. Typiskt nog är sista kinkig när man har lite tid kvar. Vart slutar höjden? Sitter A på höjden eller precis utanför. Jag är tvungen att bestämma mig fast jag inte har tänkt klart. Jag väljer fel. Dessutom upptäcker sekreteriatet att jag har stämplat mellan rutorna på 17:e. Finns det alltså fler fel som kan göras och som jag hittills inte gjort? Tydligen. Jag blir elva i tävlingen och tia på SM. Inte illa, jag vet. Men jag är ju så nära att klara så mycket bättre. Gång på gång. 

2018-10-26. Hemma i Strängnäs. Den ena dagen är den andra lik. Frukost klockan nio alltså. Havregrynsgröt, kokta ägg, räkor och kaffe. Jag läser lite innan jag sticker ut på rullskidorna. Farsan har två böcker med lokalhistoria från Åker som jag plöjer genom. Som omväxling stakar jag den här dagen åt just Åkershållet. Jag kör Kilen - Malmbystugan - Malmby - Valsberga och hem igen. Formen är bra, den är till och med bättre än väntat. Det är sista dagen med sol. Enligt väderleksrapporten är snön på väg. Gissa vad det blev till lunch. Just det, svampomelett, murklor den här gången. Dagens gravplats blev morsans, alltså gravlunden. Jag har sörjt färdigt, har haft en naturlig process. Det är värre med farsan. Det sitter i. Fast det nu har gått tre år. Vi hämtar tårtan och fikar vid köksbordet. Det är skönt att komma in i värmen. Vi äter två stora bitar var. Sedan tar vi resten av tårtan och åker hem till syrran. Hon har stekt rådjursstek. Men vi bryter upp tidigt. Vi har rutiner att följa, jag och farsan. Vi ska i säng klockan nio. Vi ska ha våra tolv timmar. 

2018-10-25. Hemma i Strängnäs. Vi sover länge, både jag och farsan. Vi sover ut. Klockan nio blir det frukost vid köksbordet. Jag har lärt mig att inte hjälpa till. Farsan har långa monotona dagar och gillar att ha något att göra. Han kokar havregrynsgröt, han kokar ägg, han tinar till och med räkor att ha på äggen som om det var fest, han kokar kaffe. Efteråt sticker jag ut på rullskidor. Jag kör Vasavallen - Eldslund - Vansö - Näsbyholm - Vasavallen - Kilen. Två timmar. Jag har tagit med mig svamp och farsan är nu på hugget ordentligt. Till lunch blir det omelett med trattkantareller. Sedan åker vi ut tillsammans med bilen. Jag pantar burkar. Och så besöker vi farfars grav. Jag har med en stålborste och putsar gravstenen med den. Stenen är full av mossa och lav. Jag dristar mig till att fråga om han ska ligga där också. Kan vara bra att veta. Men jag vet ju svaret. Han ska ligga i minneslunden med morsan. Till slut stannar jag vid konditoriet och beställer en tårta till nästa dag. Med fasa läser jag skylten på dörren. De ska slå igen för gott. Lördag är sista dagen. Kondiset som har funnits där sedan jag var barn är snart ett minne blott. Vad ska man säga, vad ska man känna? Tillbaka i lägenheten fortsätter festen. Farsan steker kyckling, hans specialare. Det är otroligt gott och jag äter tills jag storknar. Vi avrundar kvällen framför teven. Naturprogram. Vi lägger oss vid nio. 

2018-10-24. Hem till Strängnäs. Jag åker efter jobbet och är inte hemma förrän efter tio. Men jag har kört på bra och bara tagit ett hastigt stopp i Charlottenberg. Kvart över tio sitter jag och farsan vid köksbordet under taklampan och tittar ut på den välkända utsikten Vikingavägen. I gatlampans sken ser jag både huset till Dagge och till Calle. Det är sig likt.