Liten grabb i blåbärsskogen, 5 år.

 

Ung man, 20 år.

 

Mannen och hans whisky, 54 år.

 Konstnären i hans gula period. Italien 2015.

 Budapest 2015

 

  

2019-08-13. VM i orientering startar. Ett gäng 60-åringar samlas. Alla födda 1959. Alla orienterare.

Tore Sagvolden, Jörgen Mårtensson, Stefan Branth, Jon Bjørgum, Kai Martin Lunde, Erling ?, Egil Iversen, Erik Unaas, Christer Skoog, Jan Nilsson, Leif Eriksson, Knut Mathisen, Anders Borg, Anders Larsson, Tor Marntell, Håkan Blomgren, Björn Reger. Per Forsberg född 1962.  

 

 2019-08-12. Hösten är på frammarsch.

 

2019-08-10. Cykelvasan. Jag var med. Jag deltog. I en tid när jag har lagt av med att jaga resultat deltog jag. Mina träningsmängder har sjunkit, mina tider på cykelrundorna har inte varit i närheten av persen från de senaste åren. Men jag startade. Och tog det lilla lugna. Efter ett par km vände jag mig om och såg bakåt, inte en käft att se, soprent, jag låg sist i min startgrupp. Och tur var väl att jag gick lugnt ut, fast jag var trött på mitten så orkade jag genomföra med hedern i behåll. Jag plockade placeringar från Mångsbodarna och in i mål, hela 700 faktiskt. Sista milen åkte jag om folk som tidigare hade åkt om mig. Till slut drog jag av en riktig rökare till långspurt sista km. Kanske mitt taktiskt bästa cykellopp någonsin. Men så mycket sämre jag har blivit det sista året, nästan halvminuten på km. Sluttid 4.02.52. Plats 167 i M60. Plats 3603 sammanlagt. Och så hann jag i mål innan det började regna. Gud vill mig som vanligt väl. 

 

 

2019-07-27. Semester i Italien. 40 grader i luften och 30 i vattnet. Eftersom jag aldrig är sjuk så behövde jag heller inte en lugn och slö vecka i värmen. Jag sprang och simmade. Löpningen blev rena rama skämtet, lufsning. Men simningen gick inte så tokigt. 


 

2019-07-20. Jag är aldrig sjuk. Jag tyckte jag ofta var förkyld när jag var ung, men som stenhård 50-åring var det inget som bet på mig längre. Vikingar är aldrig sjuka. Sjukdom är för kärringar, en felaktig tanke hos förlorare som behöver något att skylla på när de inte orkar se sitt eget tillkortakommande i vitögat. Jag är alltså inte sjuk, jag är bara inne i en liten svacka just nu. Det började förra måndagen. Jag tyckte det gick i segaste laget ute på rullskidorna. Ofta kan man vara lite seg i starten men så kommer man igång och det ordnar sig. Det ordnade sig inte. Halvvägs var jag helt slut och jag började sista milen bekymra mig över om jag skulle orka hela vägen tillbaka till bilen. Jag orkade. Men det tog på krafterna. Natten efteråt vaknade jag med halsont. Men det gick över på dagen. Och kom tillbaka nästa natt igen. Jag drog ner på träningen, stod och fjuttade lite i stakmaskinen bara. Jag var alltså inte sjuk, bara lite sliten. Jag jobbade. Vikingar gör det, jobbar. Men när jag kom hem var jag totalt färdig, låg och sov framför teven med Tour de France på. Fast jag inte var sjuk fick jag feber och skallbenet fylldes av bomull. När helgen kom bestämde jag mig för att skärpa mig, att sluta vara så förbannat mjäkig. Jag kavlade upp ärmarna och gick ut i trädgården och sågade grenar. 20 minuter senare låg jag i skuggan på altanen och höll på att dö. Svetten rann, lungorna rosslade, huvudet värkte. Fast jag inte var sjuk letade jag fram huvudvärkstabletter och slemlösande brustabletter. Jag orkade inte röra en fena. Nu har jag snart inte tränat på två veckor. När hände det senast? När jag hade njurbäckeninflammation? Jag läste just att Gyllene Tider har ställt in delar av sin sommarturné. Orsaken är att Per Gessle har sommarinfluensa. Det är flera än jag som är inne i en liten svacka.   

 

2019-07-06. Tiden går. För sisådär 15 år sedan gick vi med hela familjen och såg rockbandet Madrugadas avskedskonsert i Spektrum i Oslo. Nu är ett av Norges genom tiderna bästa kultband tillbaka på scenen. Vi åkte till Kongsberg och var med på noterna. Femton år senare. Ja, tiden går men kvalitet består. Vi var inte de enda orienterarna i publiken. Vilka dyker plötsligt upp i vimlet? Mot slutet av 70-talet blev de kallade ”Sölvguttene” av oss svenskar. Namnet anspelade på den kända barnkören från just Kongsberg (där man har silvergruvor). Men namnet uppstod också av den just uppkomna situationen att vi svenskar klarade av att slå de här norrmännen i orientering. I alla fall på 70-talet. I alla fall ibland. Vi får väl bara erkänna att de sedan för det mesta gjorde slarvsylta av oss när det gällde som mest. Plötsligt står de bara framför mig i sommarkvällen. Tillsammans tränger vi oss fram mot scenen så långt det går innan trummisen räknar in den första låten. Ja, tiden går. Och kvalitet består. Vissa kvällar är det mer magiskt att vara människa än andra. Vissa kvällar faller alla brickorna på plats och ens egen historia knyts ihop till ett enda närvarande nu.  

 


Tore Sagvolden, Leif Eriksson, Morten Berglia och Øyvin Thon, tre före detta världsmästare i orientering och en kommande (PreO). Eller för att uttrycka det så här. Tre Sølvgutter med en guldklimp i mitten.

 

Juli är här!


 

  

2019-06-29. O-festivalen medel. Efter ett par glas öl i Larvik och en campingnatt i bilen var jag klar för ett nytt race i skogen. Ända till jag skulle springa till start. Då var det morsning och goodbye. Benen var stela som telefonstolpar och inne i knäna skar det som från skalpellknivar efter gårdagens urladdning. Det blev mer turistens klagan än orienteringslöpning i den kuperade och krävande terrängen. Jag klarar mig nog skapligt uppför men nerför backarna och i bökig skog har jag blivit fullständigt värdelös. Så jag sprang lite och gick lite och sprang lite och gick lite. Jag till och med bommade. Två gånger. Sluttiden 54 minuter på en medeldistans är inget man hamnar i historieböckerna för. Men kul hade vi det. Och solen den sken.  

 

2019-06-28. O-festivalen sprint. Jag och Roar bestämde oss för att åka ner till Larvik under årets O-festival i orientering och köra ett par race. Det var fint väder, högsommar, och kändes som om vi åkte på campingsemester. Sprinten gick på kvällen. Jag startade sist, en minut i åtta och det började nästan skymma inne i granskogen. Det var riktigt kul att springa. Jag försökte fläska på så mycket det nu gick med mina stela och ömmande knän. Snubblade en gång och tappade väl fem sekunder där, annars gick det bra. Kom på plats 14, två minuter efter vinnaren. Det tycker jag är ett bra resultat. Jag är inte snabbfotad längre.  

 

2019, Midsommar. Säsongen har varat länge. Fågelsäsongen. Men är man för upptagen med sig själv så uppfattar man inte allt det som sker runtom. Jag har inte hängt med i svängarna när snön sakta drog sig tillbaka från ängarna och alla fåglar kom tillbaka igen efter en lång vinter på sydliga breddgrader. Istället för att vara den observerande iakttagaren som jag brukar vara så har jag varit upptagen med att brottas med mig själv. Min egen existentiella sextioårskris har tagit all kraft och energi, dessutom tydligen också min externa uppfattningsförmåga. Det som väcker mig ur dvalan är en stenskvätta som jag aldrig har lagt märke till tidigare. Det är morgon. Jag har druckit en kopp kaffe i köket och läst morgonnyheterna på telefonen. Så går jag ut till utedasset och på vägen dit blir jag anfallen från luften. En liten krabat flyger över min skalle och tjattrar så det står härliga till. För att markera allvaret i situationen störtdyker den mot mig några gånger. Det hela får givetvis motsatt effekt, jag blir nyfiken istället för bortskrämd. Tillbaka inne i huset plockar jag fram fågelboken och dammar av kikaren. Det kan inte vara når annat än en stenskvätta. Fjäderdräkten och tjattret stämmer. Och så häckar den i ängsmarker, och då gärna under stenar, där av namnet. Ängar har jag gott om, men inte stenar. Jag gissar därför att äggen ligger gömda i en annan slags håla där ute i det höga gräset. Den kritvita övergumpen som bara syns när den flyger är verkligen karaktäristisk och avgör saken. Jag har en stenskvätta på ängen, snart en liten familj. Det tycker jag är storartat. Jag sätter mig på terrassen för en stunds kontemplation. Fågelsäsongen är här. Sommaren är här. Ljuset i tunneln lyser starkare och starkare för varje dag som går. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Det känns som om jag har varit på språngmarsch så länge nu, jagat den där ryggen på konkurrenten framför mig under så många år. Nu har jag äntligen kommit ifatt honom och så när jag ska passera honom ser jag i ögonvrån att det är mig själv jag passerar, ingen konkurrent. Inget fel med det, att man jagar. Det kommer mycket bra ut av den där jakten. Men man bör veta varför man gör det. Den där tröttheten som jag har känt av under de senaste åren har fört mig till insikten om vad det är jag håller på med. Sanningen är att jag har jagat resultat hela livet för att uppnåendet av resultat har definierat mig som person. Men så behöver det ju inte fortsätta i all evighet. Man kan ju ändra sig. Man kan ju inse att man inte behöver springa ifrån sig själv varenda jävla dag. Man kan till och med förstå att det kan vara skönt att lagga in årorna och bara låta ekan sakta glida fram över vattenytan. Jag lyfte kikaren till ögonen och följde än en gång min stenskvätta i flykten mellan trädgrenarna och det höga gräset. Så satt jag kvar i stolen och bara lät minuterna sakta ticka fram.   

 

2019-06-15. Benke 60 år. Sommarnatt i Glava.  


60-åringarna Eriksson och Djuvfeldt.

 

Öppet DM Uppland TempO. Jag vinner årets andra TempO, min första seger i Sverige. Om jag får säga det själv så var det på tiden. 0,3 i ranking. 

 

Strängnäs. Tolfte till femtonde juni.


Träningspass.


Årets första smultron. 


Århundradets generation Ericsson, Mårtensson, Eriksson och Hallberg slår klackarna i taket. 

 

 


PreO Väst, dag 3. Den nya generationen tar över.

 Familjen och klubben

2019-06-02. PreO Väst, Uddevalla. Flytet från gårdsdagen fortsätter. Men det är kinkigt, skala tretusen och femmeterskurvor hör liksom inte ihop. Men jag tolkar kartan rätt, gång efter gång, när den ena världsstjärnan efter den andra snubblar. Vid näst sista får jag stora problem. Punkthöjden ligger rätt men jag ser ingen höjd, bara en rishög. Jag väljer rätt ännu en gång efter utdragna överläggningar med mig själv. Men jag är så slut att jag snubblar på sista skärmen. Den är så enkel att jag går i den gamla fällan att överbearbeta uppgiften. Jag krånglar till det enkla och förlorar segern i dagens sista stämpling. Men jag blir trea. Det fina i kråksången är ju att Arno är tvåa och Magnus fyra, både den egna familjen och hemklubben dominerar. 0,06 i ranking. Manna från himlen. 

 

2019-06-01. PreO Väst, Lysekil. Äntligen en bra karta. Och bra banläggning. Jag blir bortkollrad direkt, lurad på första, som många andra. Det är okey att bli lurad. Värre är att stämpla fel. Jag gör det igen, nu på nian. Jag vet inte hur det kan hända. Jag tappar andraplatsen här och blir sjua med två fel. Givetvis vinner jag tidskontrollen, tre rätt på nio sekunder. Usain Bolt. Lucky Luke. Leif Eriksson. 

 

2019-30-31. PreO Väst, Tanumshede. Jag startar riktigt bra, har full kontroll länge. Jag ser bluffen som fällde så många på femte kontrollen. Till exempel. Till slut bommar jag 13:e. Det är samma fel som jag gjorde i Fredrikstad. Jag missbedömer i djupled. Efter kartbytet faller hela tävlingen sönder. Min åsikt. 15:e är ytterst tvetydig och området där de sju sista skärmarna sitter är mycket underligt. Jag blir helt ställd. Kartan stämmer inte. Tiden rinner ut utan att jag vet vad jag ska svara. Fem fel plus tidsfel. Plats 25. Mardröm. 


2019-05-28. Jag har varit med om det förr. När vintersäsongen töat bort och mängdträningen automatiskt skruvas ner vaknar kroppen till liv fram mot juni. Att pollensäsongen också är avslutad gör ju inte saken sämre. Plötsligt kommer jag i stakform på rullskidorna i början av juni. Mina pers på rullskidor kommer alltid på försommaren. Det här var en sådan dag. Eftersom jag blev så urbota sliten dagen innan tog jag det lilla lugna. Men det gick helt enkelt inte. Stavarna levde sitt eget liv och skidstavar är ju gjorda för att staka. Det gick så lätt. Synd att jag inte tittade på klockan när jag stack. Men det gör det samma. Jag hade en härlig halvannan timma i ljusgrön försommargrönska. Så ska livet levas. Med fart. Med stark kropp och finslipad teknik.  

 

2019-05-27. Jag har haft ganska bra ben hela våren när jag har cyklat. Den här måndagen var inget undantag. Jag körde rundan runt Slottet. Och jag fläskade på ganska skapligt. 40 minuter upp till Steinsvollen är inte bra, men det är heller inte direkt dåligt. Så började det regna, ett iskallt majregn. Jag började frysa och om jag inte försökte persa på rundan så låg jag på av ren överlevnadsinstinkt, ville inte frysa ihjäl. Kom hem på 1.21.40. Jämfört med tidigare i vår då jag hade 1.38 så var det här ju riktigt bra. Förvisso långt ifrån perset på 1.11. Men man blir ju äldre. Och bryr sig mindre. Efteråt kröp jag ner under en filt och körde på med Netflix. Om inte förr så kände jag hur trött jag var, hur gammal jag var, hur dåligt tränad jag var. Lårmusklerna kokade under filten och det värkte i hela kroppen. Så är det. Men jag somnade nöjd med mig själv. 

 

2019-05-26. Istället för att avsluta karriären på toppen och lägga upp benen på närmaste stol för att där sittande kunna njuta av alla framgångar och inkasserade segrar, fingra på lagerkransarna, låta isbiten i whiskyglaset klirra, så hände något annat. Jag kastades, eller jag kastade mig själv, beroende på hur man ser det, ut i jordens existentiella kris. Istället för att njuta började jag bekymra mig. Tänker man efter finns det mycket att bekymra sig för, det är bara att välja och vraka mellan alla apokalyptiska teman. Jag valde, som så många gånger förut, min egen existentiella favorit – vad ska jag göra med resten av mitt liv. Fågel Fenix föddes ur askan, kaos är granne med Gud. Att säga att jag har kommit helskinnad ut på andra sidan är att ta i, men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan inse, och då också formulera att jag är i kris. Eftersom jag är den typen som tycker att livet ska vara fantastiskt, alltid, varje sekund, så är den insikten en stor framgång. Smärtan av att vara i kris pockar på att den ställda frågan kräver ett svar. Så länge det svaret dröjer fortsätter smärtan att plåga mig. Och den smärtan kan inte dämpas av vare sig alkohol eller andra former av livsförnekelser. Smärtan måste genomlevas och göras konstruktiv. Jag börjar ensa glädje igen. Jag börjar förnimma ett liv efter 60, ett liv med andra värden än de som hittills har format mig. En livsstil baserat på att jaga resultat byts sakta men säkert ut mot en livsstil präglat av att ta dagen som den kommer. Den gamla klyschan att fånga dagen blir mer och mer aktuell ju mer jag tänker på saken. Fortsättning följer. 

      

2019-05-19. Svenska cupen MtbO långdistans. Jag startar bra även denna dag, är tvåa på första och fortfarande trea på andra. Men så ser jag inte det bästa vägvalet på långsträckan och tappar fem minuter. Det är överjävligt stenigt och jag har problem att hålla farten uppe längs stigarna, är ingen stor tekniker på cykel. Men det går skapligt fram till åttan där jag tar in en stig för tidigt och tappar två minuter. Utan dessa två misstag hade jag blivit trea igen, men får nu nöja mig med sjätte plats. Det får duga fast jag kan bättre.

 

2019-05-18. Svenska cupen MtbO. Medeldistans i Falun. Jag kör rätt till första och sedan rakt på till andra. Plötsligt leder jag. Så kan det gå när flytet infinner sig. Sedan halkar jag ner till plats tre som jag försvarar ända in i mål. Det blev en bom på tredje sista, men jag är nöjd. Uffe vinner före Göran, så hela huset botaniserar prispallen. Kvällens middag går heller inte av för hackor. Uffe slänger ihop en lasagne och vi tar kaffe och bullar till efterrätt framför teven där Sverige tvålar till Schweiz i hockey-VM. 

 

Sjuttonde maj. Jag har ledigt. Men istället för att dansa regndanser i folkkläder med de norska infödingarna på gatorna i Vikersund åker jag hem till Sverige redan på tordagen. Jag passerar gränsen genom Finnskogen mot Torsby, handlar i Malung och käkar köttbullar i Äppelbo. Jag är hembjuden till Uffe Eriksson i Borlänge. Glider in där i niosnåret. Vi landar kvällen och långhelgen med ett par bira och akvavit. Fredagen är magisk. Jag tar en kaffe i solen och en sen frukost innan jag sticker ut på rullskidorna. Borlänge är bra för rullskidåkning. Det är sommar. Naturen är grann att se på. Efteråt solar jag på altanen och meckar ihop en rabarberpaj till kvällen. Ölen kommer fram tidigt och grillen tänds. Göran Andersson kommer till dukat bord.  

 

2019-05-09. Nässelsoppa och rabarberpaj, det är grejer det. Och säkra vårtecken. Jag plockar späda nässlor bakom ladan och förväller dem i saltat vatten. Receptet är enkelt, en vit sås kryddad med salt och peppar och så de hackade nässlorna. Mums filibabba. Så skivar jag de första rabarberstjälkarna och sprider dem över en smuldeg. Rejält med socker uppepå och så in i ugnen. Avnjuts ljummen med kall vaniljsås på. Mums filibabba gånger två.

 

2019-05-08. Det flaggas för fred i Norge. Det är årsdagen för att andra världskriget slutade. Jag cyklar mellan regnskurarna. Jag kör rundan runt Slottet för första gången i år. Slottetrundan är min testrunda. Den avslöjar mig. Den är den brutala sanningen. Den här dagen var den mer sann än någonsin, sann och brutal. Mitt pers är på 1.11, satt 2017 just innan Cykelvasan. Då snittade jag på 25 km/h. Rundan är tre mil lång på kuperad grusväg. Jag tänkte att jag skulle glida runt den på 1.30 så här tidigt på säsongen. Klockan stannade på 1.38. Jösses, att jag skulle vara så svag kunde jag inte drömma om. Men sånt är livet. Jag är dåligt tränad, speciellt på cykel. Och vad ska jag göra med det då? Ingenting. Jag är inte i den fasen av livet när det handlar om att pressa på med träning för att tjäna minuter och sekunder. Jag tränar på, sedan får det bli som det blir.  

 

2019-05-05. Sköna maj är här. Det är ömsom sol, ömsom snö och hagel. Förra helgens Sentrumsløp satte sina spår. Jag har försökt springa ett par gånger men det har varit apsegt. Idag släppte det. Efter en försiktig inledning på söndagspasset på cykelsadeln lossnade det lite grann efter den första timmen. Men väl hemma igen efter nästan fem mil längs vägarna somnade jag i tevesoffan som en klubbad oxe.


 

2019-05-01. Första maj. Vi åker till Lier för att köra PreO, Norgecup och VM-tester TempO. Första delen bestod av fem stationer bebyggelse. Andre delen var fem stationer skog. Usla kartor och ännu uslare banläggning gör dagen till en gissningstävling. Jag har fyra fel i bebyggelsen och sju i skogen. Vanligtvis ett katastrofalt resultat. Men med den här typen banläggning var jag femma på första delen och så vann jag den andra, tvåa sammanlagt. Jag vinner alltså mitt livs första tävling i PreO fast jag har sju fel. Alldeles makalöst. Men när framgången plötsligt kommer så är det bara att tacka och ta emot. Med hela norska landslaget bakom mig i resultatlistan så är det väl bara att ställa in siktet mot VM… Nej, tror inte det. Jag är för ojämn.  

 

2019-04-30. Valborg. Jag plockade fram rullskidorna för första gången i vår. Jävlar vad bra det gick att åka. Jag rundade Röyse, min favoritrunda. Fjorden låg spegelblank. I dikena prunkade gräs och maskrosor. Åkrarna luktade dynga från dyngspridarna. Fruktträden blommade. Jag blev så euforiskt att jag åkte hem och drack whisky efteråt. Satt på terrassen till solen gick ner och fingranskade resultaten från förra helgens Tiomila.  

 

2019-04-28. PreO Ås. Jag öppnade stenhårt, jobbade metodiskt och koncentrerat. Den första skogen var svår men kartan bra. Sedan tog parken vid. Jag är bra i park. Jag nitade kontroll efter kontroll. Så kom de fyra sista skärmarna precis innan mål. Plötsligt stämde kartan inte längre. Den var helt enkelt i nyrekad just där. Det blev gissningstävling. Jag gissade tre fel av fyra möjliga och dagen var förstörd. Men jag kom fyra i alla fall. Det var fler än jag som gissade fel mot slutet. 

 

Arno, jag, Martin, Kaspar på PreO i Ås

 

2019-04-27. PreO Fredrikstad. Gode gamle Svein Jakobsen hade inte bara ritat den bästa kartan i mannaminne, han hade också strängat en riktigt bra bana. Jag snubblade tidigt på banan, hade fel på sjuan och nian. Det var typ banans två lättaste kontroller. Man kan verkligen undra vad som sker med ens hjärna när man orienterar. Mysteriet att jag bommar på enkla skärmar väntar fortfarande på sin lösning. Sedan torskade jag på elvan också. Men den var riktigt svår. Tre fel. Jag får glädja mig åt att jag åter igen var snabbast på tidkontrollen. Men en sketen niondeplats är ingenting att föra in i historieböckerna. Det gick bättre sedan. Vi skyndade oss in till Oslo där jag hann starten av Sentrumsloppet med sisådär 37 sekunders marginal. Niklas hade hoppat av på grund av sjukdom så jag tog hans nummerlapp och dammade iväg. Sist jag tävlade i löpning var i Havanna i november. Då höll jag på att dö. Nu gick det bättre. Jag zickzackade mig genom horderna av folk och kom i mål på hederliga 50.46. Det gick bra, blev inte stel i musklerna, kunde ligga på lite grann och orkade hela vägen. Dessutom dog jag inte. Kollade i 60-årsklassen. Hade blivit 63:a där. Totalslut efteråt.


2019 Annandag påsk. Synd att klaga på vädret i dessa tider. Jag har rekat kartan till NM i PreO i solglasögon och bar överkropp. Det ni. 

 

2019 Påskdagen. Åtta på listan. Åtta på listornas lista. Jag snackar alltså om rankinglistan i PreO. Efter O-ringen 2018 var jag tolva. Efter landskampen och SM var jag tia. Efter PreO Syd är jag alltså åtta. Måste bita mig kvar där. Om en månad är det PreO Väst. Jag behöver ett toppresultat där. Sommaren är lång och min plats bland de tio bästa ger jag inte ifrån mig frivilligt.   

 

2019 Påskafton. Jag erkänner att jag blir glad när det händer. Det finns egentligen inte så mycket som går upp mot det. Kanske att vinna i orientering då. Skunken har varit ute en tid nu och de första kommentarerna har börjat trilla in. Det är kanske inte så många som läser mina böcker men varje läsare är en seger och varje nöjd läsare är en gåva från himlen. Några av läsarna öser beröm över mig, kallar mig till och med genial. Jag spetsar öronen och suger på de översvallande formuleringarna som på en karamell. Jag erkänner att jag behöver få skryt. Jag är tilltufsad och sliten och behöver folk som klappar mig på axeln. Tack ska ni ha, alla ni. 

 

 

2019-04-17. Ibland tappar man grejor. Jag har tappat bilnycklar och plånbok och mobiltelefon. Ibland hittar man det man tappar, ibland inte. Mina bilnycklar kom aldrig till rätta, men telefonen dök upp igen. Det jag har tappat den här gången är glädjen. Det är tough shit, att tappa glädjen. Glädjen har ofta varit en trotjänare i mitt liv, så det är en kär vän och en trogen livskamrat som plötsligt har försvunnit. Jag vet egentligen inte hur det gick till. Det bara hände. Jag stod bara där och liksom grävde i byxfickan efter den förbannade nyckeln som borde ligga där. Planen min var att bli lycklig genom att genomföra alla mina projekt, skriva böcker, åka skidor, springa orientering, ha en familj, ha ett bra jobb. Och efter att alla projekt var mission completed så skulle jag bara skörda frukterna av mina framgångar och tälja guld med kniv resten av mina år som pensionär. Det gick skit redan första minuten. Är det så enkelt att livet är vägen man går, inte målet man kommer fram till? Jag börjar ana att den gamla klyschan innehåller mer visdom än först antaget. Så fort jag la ner mina vapen och begravde alla tänkbara ambitioner förlorade jag glädjen. Det räcker liksom inte att bara vara människa. Blir glädjen borta när man slutar kriga? Om så är fallet, varför har ingen talat om det för mig då? Antagligen av den enkla anledningen att jag inte hade lyssnat. Och varför kasta ord till döva öron? Så nu lär jag den hårda vägen. Jag sitter här tom. Jag hör fåglar kvittra, jag värms av solen, jag ser människor runt mig som är beroende av mig och till och med fulla av beundran. Men jag är likaledes tom, tom som en uppochnedvänd hink.    

 

2019-04-14. Grusvägarna är fortfarande leriga men asfalten är torr. Jag och Gjermund cyklade en söndagsrunda. Det gick överraskande lätt. I alla fall de första två timmarna. Kul det där att ha bra ben. Men sedan kände jag att jag börjar blir dåligt tränad. Sista halvtimmen gick det bara tyngre och tyngre. Inte så konstigt. Jag har väl halverat min träning den sista tiden. Passet var rätt trevligt. Det gäller bara att komma sig ut. Jag har svårare och svårare för det där, att komma mig ut. Räknar kallt med att det kommer att vara så en stund nu, säkert hela året, kanske nästa år också. Vad vet jag, det kanske kommer att kännas så här resten av livet.

 

2019-04-13. Jag gjorde jordens klipp på Biltema. De sålde kedjor till motorsågar för halva priset mot vad Husqvarna tar. Så jag bytte kedja, fyllde på bensin och kedjeolja och drog igång mitt lilla rytande orange monster. Sedan mejade jag ner lite av varje, några björkar, några granar, några tallar i skogskanten. Jag gallrade. Jag kapade. Jag samlade ihop grenar till en ordentlig rishög. Sedan började jag hugga ved. Kommer att ta hela påsken att bli färdig.  

 

 

2019-04-07 PreO Syd dag 3. Jag öppnar starkt. Som vanligt. Jag prickar in de sex första utan problem. Så kommer sjuan. Banläggarfel. Enligt facit ska skärmen sitta fel men jag ser ju att den sitter hyfsat rätt. Kunde aldrig drömma om att man opererar med så små marginaler. Fortsätter att gå bra men så förlorar jag allt på de två sista kontrollerna. Jag tappar liksom skärpan och hemfaller åt gamla synder och stämplar innan jag har jobbat färdigt. Jävla skitdag. Tre fel. Placering 20. 

 

2019-04-06. PreO Syd dag 2. Gårdagskvällens succé ska föras vidare vid Brösarp på ultralång distans, tre timmars gåtid, 38 kontroller. Jag öppnar magiskt och spikar de 21 första skärmarna. Sedan blir jag naiv. Ska det vara så inihelvete svårt att hålla koncentrationen hela vägen? Ja, det ska det. Tydligen. Jag får fel på två kontroller utan att jag upptäcker finterna. Helt bortkollrad. Dessutom orienterar jag plötsligt fel på ytterligare en. Mörkret blir totalt när jag sedan bommar på tredje sista, men i sanningens namn ska sägas att det var en jävla skitkontroll i ett område med usel kartritning. Det blir öl och smågodis som tröst. Klen sådan bör tilläggas. Placering runt 20. 

 

2019-04-05. Preo Syd dag 1, natt. Efter en lång resa hemifrån Norge anländer de tre musketörerna Svein Jakobsen, Sigurd Dæhli och Leif Eriksson Skåne och Åhus. Vi visar direkt var skåpet ska stå. Efter en lång vinter med mental träning sopar vi banan med motståndarna och tar en dubbelseger på full poäng. Sigge överraskar med att lösa tidskontrollen på elva sekunder och vinner fem sekunder före mig. Jag drar in 0,3 i rankingpoäng och detta skålar vi för med champagne. 


Norsk (nåväl) dubbelseger i Preo Syd

 

2019-04-01. April är här. Så också Skunken. Efter att böckerna försmädligt fastnade i tullen har de nu anlänt försenade. Men den som väntar på nåt gott...  

 

2019-03-23. Jag har kommit till erkännandet att jag inte är Stålmannen. Jag är heller varken Läderlappen, Tarzan eller Lucky Luke. I perioder har jag trott det om mig själv, att jag var oövervinnlig och att jag kunde dra snabbare än min egen skugga. Nu är det inte så längre. Jag håller med andra ord på att landa och efter noggranna övervägningar har jag bestämt mig för att buklanda istället för att riskera en riktig stört i brinnande inferno. Jag buklandar med soppatorsk och kritiskt låg spänning kvar i batteriet. Men jag landar kontrollerat. Att åka Birken hjälpte mig att inse hur sakernas tillstånd var, hur det egentligen låg till. Jag balanserar på knivseggen till utbrändhet. Det är bara att erkänna faktum. Och jag har inga andra att skylla på än mig själv. Jag har pressat mig för hårt under alldeles för lång tid. Payday är här. Jag har förstått det. Och jag har börjat ändra mig. Min vana trogen drog jag igång på störten idag. Fast vädret var alldeles strålande så höll jag mig inne. Istället för att plocka ut cykeln eller staka iväg längs vägen fyllde jag en hink med varmt vatten och tvättade husfönster. Med lite musik i bakgrunden blev det en fin stund, en kontemplationens förmiddag. När jag ändå var i farten frostade jag av frysskåpet och städade i ladan. Ingen stress, inget högt tempo. Jag tar det lilla lugna och bidar min tid. Jag ger fan i allt och alla. Jag ska satsa på jobbet de sista få år jag har kvar i arbetslivet, lämna med flaggan i topp. Jag ska hålla mig hemma på Myrbråten istället för att resa land och rike kring för att tävla. Jag ska träna mindre och kortare och saktare. Jag ska sluta skriva. Jag ska unna mig mina lediga dagar och istället för att jäkta på ännu fler framgångar ska jag sitta här med min brasa och min Webergrill och mitt whiskyglas och mina latinamerikanska cigarrer och bida min tid. Jag ska bida bida bida och sluta skida skida skida. Det återstår att se hur länge det varar. Men jag måste lyssna, inte bara på Ulf Lundell. Jag måste lyssna till mig själv. Svårt det där, finns ingen som viskar så lågt som en själv. I tillvarons brus måste jag lyssna in var jag egentligen befinner mig och vart jag är på väg, måste spetsa öronen och höra efter riktigt ordentligt.   

 

 

2019-03-17. Halva mars har redan gått. Men vintern håller taget.  

 

 

2019-03-16. Birken. Så la man sig i soffan igen med kaffekoppen i handen och skruvade på teven för att kolla på Birken. Nej, jag bara skojar igen. Jag stod faktiskt på startlinjen den här gången. Jag anmälde mig redan tidigt i höstas för att sätta press på mig själv. Jag har ju börjat inse hur lat jag har blivit. Birken går över tre fjäll och är alldeles för kuperad för att, som jag numera gör, staka sig fram. Det gick riktigt hyfsat den första backen men så småningom tog krafterna slut. Jag var helt slut på toppen av det första fjället efter att ha stakat mig upp 500 höjdmeter på de första 15 km. Jag överlevde det andra fjället men när det tredje kom var tanken tom. Jag var tvungen att gå ut ur spåret och saxa uppför backarna. Och det var ingen springande och hoppande saxning precis. Att jag skulle torska mot orienterarna Eirik Näss-Ulseth och Audun Strandli kom ju inte som någon överraskning direkt, men dessutom fick jag bita i gräset mot Urban Hallberg och Jaromir Sramek. Men det måste jag tåla. Jag fick i alla fall medalj, min första i Birken på skidor. Och vi hade fint väder. I skrivandets stund har det blivit söndag och snön vräker ner, har säkert kommit tre dec inatt. Hur hade det blivit att åka Birken i snöstorm? Jag ryser vid bara tanken. Jag kom på plats 133 i H 60, tid 4.04.20, medalj med hela åtta minuters marginal. Mission completed. 

 

 Efter målgång gratulerar jag Jaromir Sramek som slog mig med 11 minuter.

 

 

2019-03-10. Så som livet ska levas. Ett långpass på skidor i vackert vinterväder med kompisar.  

Vacker vinterdag i skogen med Roar och Gjermund

 

 

2019-03-01. Mars. Kanske det hjälper att gnälla lite. Eller kanske det helt enkelt bara är så att livet efter 60 är rena rama bergochdalbanan. Med mars kom kalla nätter och varma eftermiddagar. Spåren frös på och blev stenhårda. Killarna i sina spårmaskiner uppe på Ringkollen fräste upp spåren i dagsmejan och lät de sedan frysa till räls om natten. Plötsligt sjöng det under mina skidor igen. Plötsligt stod solen högt långt ut på eftermiddagen. Plötsligt forsade jag fram i spåret igen. Först skejtade jag upp backarna mot Lövlia. Jag fick nästan inte mjölksyra, kunde ha fläskat till ännu mer om jag hade sett en norsk klubbjacka som jag kunde forsa förbi. På Spålenvägen stakade jag upp hela långbacken utan att dö. Jag tänkte tanken att vända och köra ner igen bara för att ta den en gång till. Men klockan gick. Och det var fredag. Och jag ville hem innan det blev mörkt. Och i kylrummet stod en flaska whisky och väntade. Jag har hittat min batteriladdare.


 

 

 

2019-02-27. Mörker. Vem fan är det som har snott min batteriladdare? Jag har letat överallt nu men hittar den ingenstans. Jag har letat i lådor och skåp och till och med under kuddarna i soffan. Nada. Min ström håller på att ta slut. Min startmotor behöver startkablar för att ens hosta igång. Lamporna blinkar rött, rött, rött. Tydligen tålde jag inte att fylla 60. Men det var ju inte så att jag blev alldeles kraftlös över natten. En titt tillbaka i backspegeln ger intryck av att jag inte har varit i nåt särskilt bra slag sedan superloppet i Marcialonga sista helgen i januari 2018. Hela cykelsäsongen sommaren 2018 var som tuggummi, jag vevade på men det gick bara segare och segare. Som tur var så räddade jag några skapliga resultat genom bra orientering på både SM och O-ringen. Men både Vasan och Birken var blytunga upplevelser. Och den här vintern har inte varit nåt undantag. Jag kämpar på i spåret. Men det enda jag tänker på medan jag stakar fram är att det ska bli skönt att komma hem igen och tända en brasa i köket och hälla upp en bira. Att fylla 50 var bara kul. Att fylla 60 en riktig käftsmäll.   

 

 

 

 

2019-02-17. Skunken är här!  

Universalgeniet Eriksson har bidat sin tid länge nog nu borta i de norska skogarna. Resultatet har blivit en ny bok, den första på flera år. Den dråpliga historien S.K.U.N.K. ges ut av Lange förlag och börjar således:

 

När han lyfte årorna och vilade på tagen droppade vattnet ljudlöst från årbladen och skar två parallella snitt av prickar i tjärnens annars orörda vattenyta, ett på varsin sida av båten. Han rodde försiktigt, som för att inte störa, som för att förorsaka minst möjliga oreda i den annars så perfekta höstmorgonen. Dimman började lätta i takt med att ljuset omärkligt blev vitare och vitare som en förvarning om att solen snart skulle gå upp. Det var så vindstilla att när han vilade på årorna och följde skogskanten med blicken så kunde han se de höstgula bladen från björkarna singla rätt ner i saltomortaler och skruvar.

 

   Men han rodde också försiktigt för att inte väcka mannen som satt hopsjunken som en hösäck i aktern av ekan. Han ville komma ut lite längre på djupet innan mannen vaknade och han ville gärna stjäla några extra minuter åt sig själv där ute på den spegelblanka ytan. Han hade varit här tidigare och han uppskattade det lika mycket varje gång. Ute på tjärnen fylldes han av en hittills oöverträffad känsla av eufori, en klarhet enklare än allt annat han hade upplevt, den underbara friska fläkten av historiens vingslag, stillheten i orkanens öga.

 

   Mitt ute på vattenspegeln drog han in årorna och lät den rödfernissade ekan mista farten tills den slutligen låg alldeles stilla. Inne i bröstkorgen kände han upphetsningen sjunga som en sång. Det var bara minuter kvar nu, bara några få lugna och harmoniska ögonblick inne i tillvarons pupill, innan kastvindarna kom och sopade allting med sig i grymhetens kaotiska virveldans. Han rätade på ryggen och drog några djupa andetag. Så blundade han och log åt existensens samstämdhet.

 

   Plötsligt flaxade det till borta mot vänster. Han ryckte till av det abrupta avbrottet i friden och öppnade ögonen.

 

 

Boken kan beställas i en svensk bokhandel nära dig. Den kan också beställas med signering direkt av mig men då kan porto tillkomma. 

 

Vi hörs!

 

Hälsningar.

 

www.langeforlag.com

 

 

Boken.

 

 


Geniet.

 

2019-02-09. Februari. Borta bra men hemma bäst. 


Langsjø i februari. Dagar med blå himmel blir avlösta av mildväder. 


Åkte ifrån ett vackert Cortina i gryningen.

 


Toblach-Cortina inställt 2019 på grund av för ymmigt snöfall. Träningstur istället.

 

2019-01-27. Marcialonga. Det gick rätt bra i starten. Men det låg finkornig snö i spåret som gjorde att det inte gled så bra som förväntat. Och efter en stund blev jag trött. Det sprakade liksom inte om mig som det gjorde ifjol och 2015. Jag krigade på så gott det nu gick, försökte åka taktiskt, med andra ord, inte dra i onödan. kom på plats 36 i den nya klassen 60+. Jag vet att jag inte är lika bra som förra året. Men man hoppas ju alltid. Plats 811 sammanlagt. Det får duga. Och en veteöl är alltid en veteöl. 


 

 

2019-01-22. Marcialonga minus fem dagar. Förvisso kan man tänka att snubben Eriksson och snubben Gud har något otalat med varandra, att de är i konflikt, ligger i skyttegravarna och pangar på mot varandra. Man kan läsa det mellan raderna. Om man vill. Men man kan också tolka situationen annorlunda. Man kan tänka att de kivas lite, ger varandra ett tjuvnyp när tillfälle ges. Men att de i grund och botten gillar varandra rätt skarpt. Man kan tänka att det suger ganska ordentligt när bilhelvetet inte startar på parkeringsplatsen bakom jobbet i minus nio klockan halv sex om kvällen. Men tänk dig detta scenario. Du sticker upp till Ringkollen efter jobbet. Det är svinkallt, minus femton, på gränsen till att åka. Du åker iväg med pannlampa och fryser som en hund. Ett par timmar senare är du tillbaka vid bilen. Det är kolsvart runt dig, du byter om i pannlampans sken. Du huttrar, fryser som en tokidiot speciellt om fingrarna. Så startar inte bilen. Hur kul är det? När man betänker att snubben Gud kunde hitta på såna saker så får man vara nöjd med att dylikt tillåts hända i civiliserade strök dit bärgningsbilen kommer på under halvtimmen. I själva verket samarbetar vi snubbar. Vi kivas men samarbetar. Om fem dagar attackerar vi backen upp till Cavalese ihop. Jag står för stakning och sammanbitna tänder. Han står för solsken och medvind och snygga tjejer i publiken.

 

2019-01-21. Det har observerats en antilop nere längs Gravermoveien. Det är inte var dag det sker minsann. I jacka med SWEDEN på ryggen. Jag har alltså testat mina nya pjuck. Eriksson och Asics Nimbus är lika med antilopvibbar. De sitter som gjutna på fötterna. De är så lätta. Eftersom det var åtta år sedan jag köpte joggingskor senast så är stötdämpningen rena underverket. Jag lättar, jag flyger, jag svävar fram. Jag kan höra tisslet och tasslet när grannarna ringer varandra. Såg du snubben nere på vägen, han på Myrbråten? Han dansade fram. Vi som blir andfådda av att hämta ved.

 

2019-01-20. Söndag. Kallt. Minus 20 om morgonen. Tiden håller på att hinna ikapp mig. Jag som trodde att det att fylla 60 inte var något annat än alla de andra födelsedagarna. Det finns folk som till exempel säger att ålder bara är ett tal. Men jag känner mig gammal nu, sliten. Det känns som om jag i alltför många år har bränt mitt ljus i båda ändar. Och nu möts de där ändarna i just år 2019. Jag bär min egen historia som ett ok över mina axlar. Grejen var ju att jag skulle vässa formen till Marcialonga. Och nu är det bara en vecka kvar till start. Och den där formtoppen ser man inte skymten av. I sig är inte jobbet för slitsamt, inte heller träningen och resorna och mina skrivprojekt. Inte heller är den ständigt återkommande skötseln av Myrbråten någonting att gnälla över. Men sammanslaget har det blivit för mycket nu, summan av alla delarna är mer än jag orkar bära. Insikten är förvisso ganska logisk, vem lever i all evighet liksom, utan att bli gammal. Det är dags att börja trappa ner. Jag hade intentioner om att köra några rejäla långpass på skidor nu när snön är här. Det hände inte. Det fick räcka med två timmar när jag väl kom mig ut. Och ibland tog det emot bara att komma ut. Jag tycker det är kallt när det blir minus tio. Jag tycker det är mörkt ute i skogen når jobbardagen är över. Jag hade också intentioner om att köra några snabba pass, pressa pulsen upp mot max i backarna. Hände inte det heller. Jag tyckte det var skönare att fisåka, glida fram där i lagom fart utan att förta mig. Ser man i en resultatlista för 60-åringar märker man att det tunnas ut. Jag förstår varför. Det är inte bara att sätta ut skorna längre.

 

2019-01-12. Första dagen som 60-åring vaknade jag med ett ryck och skrek rakt ut: Jag vill ha mer whisky, jag vill ha mer Lagavulin. Sedan steg jag upp, klädde på mig och satte på kaffet. När det ljusnat och verkligheten tog ett struptag om min hals kröp jag in under diskhon och skruvade loss alla rören och gjorde dem rena. Avloppet har varit lite trögt den sista tiden. Men jag hittade ingen hårtuss som kunde förklara trögheten och sedan hade jag ett mindre helvete med att få alla rördelar att passa samman. Men hög IQ löser de flesta problem. Sedan åkte vi till Drammen. Jag hade ett presentkort från födelsedagen som brände i fickan. I sportaffären tjackade jag nya löpdojjor, Asics Nimbus, löparhandskar, långärmad tröja av merinoull och en trepack ullstrumpor. 60 bast och ull hör ihop liksom. Jag tycker jag fryser hela tiden. Om 60 år och Asics Nimbus hör ihop får tiden utvisa. Jag är skeptisk. Tiden med mängdträning är förbi. Men snygga är de. På 80-talet var IF Sturla tuffa konkurrenter till Strängnäs-Malmby i orienteringsstafetter. Nu stod jag där vid just Sturlahuset och spände på mig mina skidor. Mycket vatten har runnit under broarna. Jag mindes att jag plockade hem ett DM (KM) på natten just vid Sturlahuset. Måste ha varit ett av de första åren jag bodde i Norge, sisådär 1996. Nu skidade jag iväg. Brutala grejer, att åka skidor från Sturlahuset, 6 km rakt uppför för att komma till Tverken. Jag skejtade och stakade om vartannat. Blev lite småsvett kan jag erkänna. Efteråt åt vi middag ute, födelsedagsmiddag nummer två liksom. En öl, en blodig biff, ett glas rödvin, en öl till och sedan en påse godis. Fullträff. Till slut gick jag in på nätet och kollade tävlingsprogrammet 2019. Om jag ska hinna med allt roligt som står där måste jag sluta jobba. Det tål att tänkas på. Hur länge ska man jobba? När ska man ta sin hatt och gå, säga tjena, men jag har viktigare saker för mig än att lösa era problem? Jag ska åka skidor och cykla och orientera, för att inte tala om att precisionsorientera. Kanske ska jag till och med skriva flera böcker. Jag har lite att tänka på där.    

 

2019-01-11. 60 år. Mycket ska man vara med om. Som att fylla 60. Hyllningarna har strömmat in. Det får mig nästan att tro att jag är världens stjärna. När kvällen kom korkade jag upp en flaska skumpa och en svindyr whisky. Den där whiskyn, en Lagavulin lagrad 16 år, ett mästerverk. 


 

2019-01-10. Snubben Gud och snubben Eriksson i tvekamp. När jag efter en lång dag på jobbet skulle upp till Ringkollen för dagens skidpass startade inte bilen. Att köra gamla bilar för ju med sig vissa risker. Jag försökte allt medan snubben Gud satt och garvade i sin himmel, startkablar till och med. Till slut fick bärgningsbilen baksa bort mig till verkstaden. Vi får se hur det går. Hoppas det inte blir dyrt. Det planerade skidpasset fick ändras till ett löppass när jag omsider kom hem. Jag dammade grusvägen upp till vägbommen och tillbaka, en halvtimme. Det gick ganska bra. Snubben Guds ondska är begränsad. 


2018-12-30. Året är slut. Något nytt kommer.

Årets skidlopp: Marcialonga, första gången under fyra timmar. 3.50.02. Stavarna snackade.

Årets orienteringslopp: WMOC långdista
ns B-final i Danmark. Plötsligt sprang jag utan att halta. Ingen bom. Totalt slut efteråt. Plats 16.

Årets PreO: Kom med som reserv till den Nordiska öppna landskampen i Danmark. Fyra första dagen, bästa svensk.

Årets MtbO: Sista etappen jaktstart O-ringen. Gick ut på plats 20, kom in på plats 17.

Årets cykellopp: Cykelvasan. I brist på annat. Tre minuter långsammare än 2017.

Årets kontrakt: Signerade med Lange bokförlag om utgivning av S.K.U.N.K. 2019.

Årets stund: Dan före dan, bara jag och Kaspar i köket. Far och son i samarbete om kvällens middag. Det är de små tillfällena som är de stora.

Årest teve: Reprisen av Raskens i SVT Play.

Årets läsupplevelse: Ingen. Jag har förlorat förmågan att läsa.

Årets låt: Ingen aning. Sitter fast i det gamla. Väntar på nästa platta från "War On Drugs".

Årets resmål: Kuba och Panama och Guatemala. Fast egentligen är det ju Sverige.

 

2018-12-24. Julafton. Så blev det alltså jul igen. Med bottenlös häpnad tittar jag på almanackan och konstaterar detta faktum. Jag tittar till och med två gånger. Sedan tittar jag ut genom fönstret. Jag ser mest min egen spegelbild och brasan bakom mig som jag nyss tänt. Det skymtar en ljusare linje bakom trädtopparna i öst, men annars är det mörkt. På trappen, i lönnen och i kryptallarna glimmar min adventsbelysning som svärmar av eldflugor. När det ljusnar åker jag ut på skidorna. Jag stakar bort längs grusvägen. Solen når nätt och jämnt upp över åsen. Det är tyst som i graven. Jag kan höra hur skidorna knirrar och knarrar. Jag kan höra en bäck porla där den kommer ut från röret under vägen. Jag kan höra ett avlägset flygplan dolt i soldimman. Och jag kan höra mitt hjärta slå i trumhinnorna. Äntligen går det bra att åka. Semestern i Karibien är ett minne blott och kroppen har ställt om sig. Jag niger med knäna när jag ska uppför backarna. Jag riktar blicken framåt. En månad kvar till Marcialonga. Plötsligt tappar jag ena stavspetsen. Jag får vända. Jag måste börja skejta för att komma upp backarna. Jag åker hem. Jag slevar i mig två tallrikar risgrynsgröt. Sedan börjar jag förbereda julmaten. Min 60:e jul är här.

  

Utsikt från skidspåret julafton 2018 

 

2018-12-09. Andra advent.


Stora kontraster. Från Jamaica till Norefjell. Med Roar Bye och David Løver bakom kameran


Usain Bolt


Kryssningsskepp stort som en mindre stad

 

2018-12-05. Man har väl inte varit på Jamaica om man inte har vunnit en orienteringstävling där. Mitt knä är stelt nu efter ett asfaltslopp och elva orienteringar. Kroppen är tung och andningen flåsig. Det är hett som i en bastu. Jag tvingas till och med gå i några uppförsbackar. Är ute 43 minuter på dryga fyra km. Men skam den som ger sig. Alla andra bommar bort sig. Jamaica är numera på min vinnarlista. Jag säger bara en sak, Leif Eriksson och Usain Bolt. Tillbaka på hotellrummet packar jag min väska. Det är dags att åka hem till snön.

 

2018-12-04. Jamaica. Efter tio dygn på havet mönstrar vi av i Montego Bay. Det känns skönt att ha fast mark under fötterna igen. Givetvis inleder vi vårt besök med en orienteringstävling, vem fan tror de att vi är? Det är ett jävla liv i centrum där vi springer, folk och bilar överallt. Jag kutar riktigt bra, är hyfsat pigg. Men så hoppar jag över en kontroll ute på gräsmattan utan att jag märker det. Diskad. Jag kan erkänna att jag blev förbannad på mig själv. Ränderna går aldrig ur, är det tävling så är det tävling. Shoppingrundan i centrum är påfrestande. Ingen blygsel på Jamaica inte, hit med kosingen din. Jag orkar inte med såna pågående försäljare, vänder bort blicken och vägrar handla något som helst. Strax innan mörkrets inbrott anländer bussen till strandhotellen utanför Negril. Till Jögges ära är det födelsedagsfest nere på stranden. Vi har det riktigt trevligt. Tills det där jävla lokala bandet kommer och spelar sur reggae. Vi skyndar hem i förtid.   

 

2018-12-03. Cayman Islands. Vi ankrar bredvid ett kryssningsfartyg i mammutklass. Typ fem tusen passagerare och tio våningar med hytter. I hamnen står tjocka rader av försäljare och slåss om kunderna, taxichaufförer, guider, månglare. Alla ser långt efter oss som springer orientering. Jag är frisk nu och dammar på rätt bra. Så bommar jag sista kontrollen med tjugo sekunder, förargligt. Brautigam slår mig med dryga minuten, för lätt bana. Efteråt spatserar vi runt och kollar läget i Georgetown. Läget är ganska bra visar det sig, stället är västligt på ett helt annat sätt än öarna vi har stigit iland på tidigare, hör ju fortfarande till Storbritannien. Taxfreebutikerna ligger som ett radband längs gatan men priserna är inte särskilt lockande, vår krona är för svag och deras dollar för stark. På Hard Rock Café köper jag i alla fall mig en t-skjorta. Nåt ska man ju använda pengarna på.

 

2018-12-02. Första advent firas ute på havet. Det är långt till Cayman Islands, två nätter och en dag. Det är typiskt första advent, 40 grader i solen, 30 i skuggan. Inte ett tänt ljus så långt ögat kan se. Jag njuter dagen, låter timmarna rulla fram. På förmiddagen kör jag ett styrkepass i gymmet. Om dagen lapar jag sol på däcket. Innan middag pressar jag mig genom ett timmespass på testcykeln. Jag kompenserar vätskeförlusten med öl.

 

2018-12-01. Half Moon Caye, Belize. Belize är den engelskspråkiga delen av Guatemala. Vi tullar oss in på redden utanför Punta Gorda och fortsätter sedan ut till ett naturreservat med små paradisöar. Själva begreppet paradisö skulle kunna härstamma härifrån. Ön är obebodd så när som på några vakter. Inte ens djur- och fågellivet skyr oss människor. Från ett fågeltorn kommer vi i närkontakt med den väldiga fregattfågeln och den rödfotade boobyn. Jag kommer så nära att jag nästan kan klappa dem på vingarna. Jag är tio meter från en varanödla och håller nästan på att trampa på hermitkrabborna som kilar fram och tillbaka över stigen. Kul grej det där, att komma närma naturen. Orienteringsbanan är riktigt bra. Alla kontroller sitter vid palmträd så det gäller att hålla tungan rätt i munnen. För att få lite längd på banan springer vi över till andra sidan ön och så tillbaka på samma stig igen. Det är dryga kilometern terränglöpning och jag förlorar segern där, torskar igen med 28 sekunder mot Joe Brautigam från USA. Åter igen, inga nya skador, knät är hyfsat och hostan ett avslutat kapitel. Kvällen avslutas med latinodans. Jag är en jävel på att vicka på höfterna om jag bara vill.

En varanödla i gläntan 

Koloni fregattfåglar med upplåsta röda strupar och skeppet i bakgrunden

Orientering i paradiset

 

2018-11-30. Santo Tomas de Castilla, Guatemala. Värmerekord. Hur nu det kan vara möjligt. Det måste ha varit 40 grader i gatorna. Jag springer på nytt bra men nu är det min tur att ha otur. En kontroll är flyttad och sitter på fel gata. Jag hittar den aldrig och den stryks. Jag blir trea. Lungorna börjar bli bättre, jag hostar mindre. Efter lunch tillbaka på båten skyndar vi oss ner till ännu en turistbuss. Vi åker halvannan timme in i Guatemala. Det är vackert, ett frodigt och kuperat landskap. Befolkningen är ättlingar av mayaindianerna. De har ingen järnväg och vägen är därför full av lastbilar. Vi ser bananplantager, landets stora exportvara. Och vi ser en gammal mayastad. Jag föreställer mig hur många människor som under årtusen har vandrat på den där ängen vi nu beträder. Jag hör historiens vingslag i värmen.    

Indianen Eriksson besöker Mayaindianerna 

 

2018-11-29. Honduras, Roatan Island. Jag tyckte vårt segelskepp var stort men det bleknar i jämförelse med kryssningsskeppet vi ankrar bredvid. Tio våningar högt och sisådär fem tusen passagerare. Om det har varit varmt tidigare under resan så är det ännu varmare nu. Måste vara 35 grader när vi springer. Banan är stenhård, riktigt bra, på papperet bara tre km men vi springer dubbelt så långt på grund av vägvalen. Jag är helt slut, totalt färdig. Men jag tar bra vägval. Vid tredje sista leder jag men så har man öppnat en grind i en mur som leder till att jag springer in för tidigt på en gårdsplats och vänder. Jag torskar med 28 sekunder. Så den där listan jag tjatar om innehåller inte Honduras. Jag hostar som en tuberkulospatient efteråt och sitter länge med en Pepsi i skuggan för att återhämta mig. Men ännu en dag utan skador är ännu en dag i paradiset. Vi hämtas av en turistbuss och åker runt ön. Jag köper ett paket cigarrer och lokal choklad. Sedan åker vi båt med glasfönster ut över revet och tittar på fiskar. Det är oerhört vackert. Jag tänker på hur liten del av den här världen vi faktiskt får se under vår livstid, en bråkdel, till och med för en globetrotter som mig.  

 

2018-11-28. Karibiska havet. Vi lägger inte in till land på hela dagen. Vi seglar norrut i ett dygn och rundar sedan udden där Nicaragua övergår i Honduras. Dagen används till allehanda aktiviteter. Jag kör två pass i gymmet, ett med styrketräning och innan middag cyklar jag en timme och badar i svett. Jag tar också tillfället i akt att klättra upp i en av masterna. Med säkerhetslina får vi klättra i repstege till mastens första avsats, 15 meter. Det är inte ens läskigt. Jag kryper också ut i nätet över bogen och ser ner hur skeppet klyver vågorna under mig med rasande kraft. Inte skrämmande det heller. Men nu är ju jag iskalla killen men skinn på näsan.   

  

2018-11-27. Corn Island, Nicaragua. När jag lärde mig engelska på mellanstadiet i Strängnäs satte sig begreppet it´s raining cats and dogs. Jag har väntat i 50 år på att använda meningen. Nu var det dags. Ordet spöregn räcker liksom inte till. Himlens portar öppnade sig och dränkte världen under sig. Men precis innan vi skulle gå i land så gav det sig. Under mörka skyar och i tropisk värme springer vi orientering genom den lilla byn bakom stranden. Fattigdomen är utpräglad, folk bor under enkla förhållanden. Det står poliser och militärer i vart och vartannat gathörn. Jag har tur. En av kontrollerna blir inlåst bakom en grind och struken. Jag informeras innan start och behöver inte bomma där. Jag lägger Nicaragua till listan över länder där jag har vunnit i orientering. Vem hade kunnat tro det? Havet är som vanligt varmt. Jag simmar lite efteråt, men inte särskilt långt. Jag är trött efter löpningen. Tillbaka på båten över ett glas öl filosoferar jag över att jag har sprungit sex lopp utan att få problem med skador. Att jag hostar och harklar och skiter flytande lava är en baggis i sammandraget.

 

2018-11-26. Starfish Beach, Panama. Om man nu är ute och reser så kan man ju investera lite i sin egen framtid. Så jag investerar i en förkylning, så jag slipper få just den smittan nästa gång jag möter den. Jag vaknar alltså med halsont. Gomseglet hänger svullen bak i svalget som en klump. Men det blir bättre efter frukost. Och jag har inte feber. Hade ju varit kul att kunna lägga Panama till listan på länder där jag har vunnit orienteringstävlingar. Men motståndet är hårt. Startlistan innehåller snubbar från både USA, Schweiz och Norge som springer fortare än jag gör nuförtiden. Skeppet har ankrat utanför en paradisö i Panamas skärgård. Vi slussas in till stranden med livbåtarna. Banan följer en stig fram och tillbaka, men det är kinkigt att veta när man ska hoppa av stigen för att stämpla. Och banläggaren har dessutom lagt in fiffiga gafflingar som foto-orientering. Så agnarna skiljs från vetet. För en precisionsorienterare som mig är allt en baggis. Jag vinner överlägset. Panama står nu på listan. Efter målgång simmar jag. Har man simglasögon behöver man inget cyklop. Jag dyker ner till sjöstjärnorna som har gett stranden sitt namn. Man ska inte ta på dem, störa dem. Jag nuddar en lite försiktigt i alla fall. Ytan är hård som sten. Jag ligger länge och glöter i det trettigradiga vattnet. 

 

2018-11-25. Panamakanalen. Det var fransmännen som först började bygga kanalen. Men de gav upp, det blev för dyrt, och folk dog som flugor i malaria och gula febern. Sedan tog jänkarna över. Då blev det ordning och reda. Ingenjörstekniskt så är kanalen ett underverk. Vi glider in i den under motorvägsbron på förmiddagen. Som en skottspole springer jag fram och tillbaka på översta däck för att se allt som händer. Vi möter gigantiska fraktfartyg fulla med container. Tre slussar tar oss upp från Stilla havet till Gatunsjön. På andra sidan sjön tar tre nya slussar oss ner till Karibiska havet. Det är praktfullt. Vilka krafter som är i omlopp när de där slussportarna stängs och öppnas. Ute på öppet hav igen gör jag mig bekant med båtens gym. Jag cyklar en timme, kör en slags intervall, varierar motståndet. Jag svettas så det blir en pöl på golvet under mig. Vätskeförlusten kompenseras efteråt med en öl uppe på däck. Så ska livet levas, vara på resande fot, träna, ta en öl.     

Royal Clipper seglar under Bridge America 

 

2018-11-24. Panama City. Åter igen vaknar jag mitt i natten av att något är fel. Jag har skitit på mig. Jag får gå upp och duscha och täcka lakanet med handdukar. Men jag är inte sjuk, kors i taket. Bussen till dagens orienteringstävling går halv sju. Jag startar sju. Fast det är tidigt på morgonen är det hett som i en masugn. Man får se det positiva här i livet, jag har i alla fall inte feber. Men jag är helt slut ute på banan. Halvvägs slinker jag in i ett buskage, sätter mig på huk och skiter flytande lava. Blir slagen med sex minuter till slut. Torskar till och med mot Egil. 2-1. Efter frukost checkar vi ut och åker på sightseeing. Jag skyndar mig ut ur rummet innan städerskan ser att jag har skitit ner hela hennes säng. Stålarna bakom skyskrapornas fasader kommer givetvis från Panamakanalen. Kanalen gick över i Panamas ägor 1999 från USA. Om valet står mellan att runda hela Sydamerika eller betala en miljon dollar för att få sina containrar genom kanalen så degar man. Så enkelt är det. Och om man sedan låter stålarna flöda in i trygga banksystem utan korruption så förstår man att skyskraporna växer som svampar ur jorden. Jag börjar medicinera min mage och är i ganska fin form fast hettan är tryckande. När kvällen kommer går vi ombord på Royal Clipper, världens största segelbåt. Hytterna är små men trevliga. Maten är underbar och utsikten obetalbar. Med skylinen till Panama City i fonden somnar jag ovaggad.  

Panama City

2018-11-23. Kuba – Panama. Så är äventyret Kuba över. Febern är borta. Jag hinner simma lite innan bussen tar oss till flygplatsen. Senare på kvällen landar vi i Panama City. Stan är som Manhattan, gatorna kantade av höga skyskrapor. Man känner lukten av stålar. Inte för inte var ju The Panama Papers på nyheterna för en tid tillbaka.

 

2018-11-22. Ormen i paradiset. Jag vaknar mitt i natten och har feber. Jag ömsom svettas, ömsom fryser. När morgonen kommer har jag ont i hela kroppen. På dass lägger jag av en rökare av sällan skådat slag. Sedan stapplar jag bort till start medan solen går upp. Dagens orienteringsbana går på hotellets område. Jag springer saktare än jag någonsin har gjort tidigare. Jag är helt slut. Jag tvingar mig till att flytta det ena benet framför det andra. Men Egil Iversen stämplar fel så jag tar en ledning med två noll nu. Frukosten hoppar jag över, tar istället två värktabletter och kryper tillbaka till sängen. Jag blir liggande där hela dagen. Jag ska aldrig mer äta mat, aldrig mer dricka alkohol. 

 

2018-11-21. Santa Clara och Trinidad. Andra dagen i paradiset vill man inte längre ha allt. Man tröttnar på de förbannade drinkarna. Varför förstöra ren rom med massa läskeblask? Och man möter ormen till slut. Ormen slingrar sig in i form av trubbel med magen. Det börjar knipa och rumla. I likhet som med läskeblasket tappar man lusten på mat. Vi åker buss längre inåt landet. Vi företar en tidsresa i Kubas historia. Vi besöker hyddan där grabbarna Castro och Che Guevara hade högkvarter under krisen i Grisbukten. Och vi ser mausoleet där Che ligger begravd i Santa Clara. Che är Kubas stjärna, han överglänser till och med Fidel. Världens mest kända ansikte, hävdar guiden. Kan kanske stämma. I Trinidad skiner husen färggranna längs kullerstenlagda gator. Här hamnade stålarna från exporten av sockret. Godsägarna kunde tälja guld med kniv medan slavar hämtade från Nigeria högg sockerrören med machete under den stekande solen. De välbärgades fönster är gallerförsedda av förståeliga orsaker. Karibiens pirater med Henry Morgan i spetsen kunde när som helst dyka upp ute i bukten på sina skepp. Rumlandet i min mage tilltar och till slut måste jag springa in på dass. Det är som om en rymdraket lättar från Cape Canaveral. Diarrén sprutar. Innan bussen ska gå hittar jag ett hak som säljer cigarrer för överkomligt pris. Jag får fem mellanstora för en hundrings. Där fick han den där jävla girigbuken borta i Vinjales som försökte sälja till mig för överpris. Kvällen landas med ett glas ren rom. Medicin för magen.     

 

 Snygga grabbar pryder gatorna i Trinidad, Kuba. Ulf Palmér, Leif Eriksson, Egil Iversen

Trinidad, Kuba 

Eriksson, Fidel och Che Guevara

2018-11-20. Varadero. Första dagen i paradiset vill man inte försaka ett dugg. Man vill ha allt. Och man får allt. Det är på halvön utanför Varadero turisterna samlas på lyxhotell efter lyxhotell. Stålarna rinner in till staten här. Först var ryssarna och östblocket här. Nu är hela världen här, möjligen jänkarna undantagna. Men de kommer nog så småningom de också. Vi startade dagen i gymmet. Också i paradiset ligger en framtid bakom hörnet och väntar. Man måste hålla kroppen igång. Jag kör mage, vader och lår en halvtimme. Efter en stadig frukost gick vi sedan ner till stranden. Det är som det är i paradiset, sandstrand, solstolar, parasoll, varmt i vattnet. Vattnet är bra att simma i, jag crawlar från den ena klippan till den andra och så tillbaka, en halvtimme. Det går överraskande bra. Jag har inte simmat på länge men crawl och stakning har många likheter. Jag kunde ha varit mer ringrostig. Så fort jag kommer upp ur vattnet går jag till baren och hämtar dagens första Cuba Libre. Det är givetvis korkat gjort. Men rätt kul. Alkohol hör kvällen till. Bara inte i paradiset. Här får man allt samtidigt. Dagen flyter bort i ljumma vindar och drinkar.    

 

2018-11-19. Havanna – Varadero. Vad kan väl vara bättre för en haltande gammal gubbe som jag att finna på dagen efter att ha dammat en mil på asfalt dagen innan? Just det, en ny tävling. Efter ännu en brunabönorfrukost åkte vi ut till Leninparken och sprang orientering. Jag trodde benen skulle ramla av från kroppen under uppvärmningen. Men när startskottet väl gick och jag hade tagit de första kontrollerna så var det inte så illa. Vi hade gemensam start och gaffling. På sista rundan från boet kom jag ihop med Egil Iversen. Vi var lika stela i benen båda två och lika trötta. Egil passerade mig till fjärde sista. Han drog till tredje sista. Han drog till näst sista. Men till sista fläskade jag till. Egil såg faran i ögonvrån men för sent. Jag kastade mig först in till sista stämplingen och höll undan in i mål. Så nu kan jag lägga till Kuba på listan över länder där jag har vunnit i orientering. Börjar bli lång den där listan. Och sista ordet är väl knappast sagt. Gissa var vi sedan åt lunch? Just det, på gamle Hemingways stamhak i Tacara. Gissa vad som hände när vi äntrade lokalen. Just det, en kvartett puckon började spela Guantanamera och försökte sedan vrida ur oss så mycket dricks det bara gick. Efter mörkrets inbrott nådde vi vårt nya hotell utanför Varadero. I sann socialistisk anda får inga kubaner boka in sig där. Skulle bara fattas. Hotellet var istället knökfullt med utlänningar som oss, och givetvis svindyrt. Men all inklusive. Jag trodde inte mina ögon. Det var fri bar. Jag älskar socialismen.   

 

2018-11-18. Havanna Maraton. Vi kliver upp redan halv sex. Sirpa har sparat en sandwich från resan. Jag har ett knäckebröd, lite godis och en flaska vatten som jag festar på. Sedan går vi ut i gryningen. Det är redan varmt. Borta vid starten är det fullt med folk. Vi värmer upp och tränger oss sedan in i startfållan. Kubanerna går bananas när Sotomayor dyker upp alldeles bredvid oss för att heja. Sedan bär det iväg. Det går riktigt skapligt de två första kilometrarna. Men så blir jag bara tröttare och tröttare. Men jag får inte ont nånstans, hälsenor och vader är med på noterna och knät är skapligt. Jag kör kort distans, 10 km, och tur var väl det. När banan vänder efter fem är jag helt slut. Det är fruktansvärt varmt och den höga luftfuktigheten gör att jag badar i svett. När jag stapplar i mål på runt 55 minuter är jag lika sjöblöt som om jag hade simmat klädsim. Frukosten efteråt smakar underbart. De visste alltså att just jag skulle komma till deras hotell. De serverar därför det jag gillar bäst, till exempel bruna bönor och mögelost. Till bönorna äter jag skinka och ägg, mögelosten lägger jag på en macka. Läckerheterna sköljs ner med juice och kaffe. Festen avslutas med en nystekt pannkaka. Om jag sedan var pigg i benen under den efterföljande stadsvandringen? Inte särskilt. Men jag tuppade aldrig av, det ska framhävas. Men jag sviktade både Che Guevara och Ernest Hemingway. Hade det varit lite fart i mig så hade jag tjackat en t-tröja med Che på och tömt ett par drinkar i varje ben på de samma barerna som Papa brukade frekventera. Lustigt det där med kubanerna. De har två folkkära hjältar, ingen av dem är från Kuba, Che från Argentina och Ernest från USA. Sightseeingen avslutas med en biltur runt staden. Vi packar in oss i en Chevrolet Cabriolet från 1951. Efter revolutionen 1959 har inga varor nått Kuba från USA på grund av embargo. Bilarna är alltså lika gamla som mig. Men de rullar fortfarande. Måste vara världens bästa mekaniker, kubanerna. Vinden blåser i mitt hår där jag sitter. Chauffören spelar Springsteen. Min arm vilar mot framdörren. Jag klappar takten med handen.  

 

2018-11-17. Havanna, Kuba. Vinjales. Det första man märker när man landar på Kuba är ju värmen, luften, luftfuktigheten. Det andra man lägger märke till är alla människor utomhus. Senare när jag går en runda ensam i Havanna efter mörkrets inbrott förstår jag varför. Jag går längs gränderna och ser hur trånga lägenheterna är. Kan fan inte sitta där inne och uggla om man är man. Jag förstår männen som flyttar ut sina stolar på trottoarerna och just bara sitter. Men det skapar en trevlig atmosfär det där att alla är ute, ger mig känslan av tältsemester på Öland på 60-talet, eller varför inte uppväxten på Finningevägen, alla är ute, i kortbrallor och bar överkropp. Det är folk överallt, på gatorna, på torgen, i parkerna. Det är till och med fullt med folk ute på motorvägen. Man står i klungor och liftar, det kollektiva transportsystemet klarar inte av att fylla behovet. Så man går ut på vägen och ställer sig, vinkar gärna med en sedel som tecken på att man är villig att pröjsa lite bensinpengar. Det tredje som är påfallande är att vi är i en socialistisk diktatur. Det som snubbarna på toppen vill ska funka funkar. Det som snubbarna på toppen inte orkar ta itu med förfaller. Kubanerna är fattiga, det historiska priset de har betalat är högt, mycket högt. Men de är inte kuvade på något sätt, de är också gästvänliga. Från allra första stund får jag känslan av att vara välkommen. Men det är synd att de är så fattiga. Turisternas pengar blir som honung i deras munnar. Och girigheten tar över. Staten skruvar upp växelkurser och priser så mycket de bara kan och törs. Och snubbarna längst ner på rangstegen gör vad de kan för att skrapa ihop de smulor som blir över. Så fort vår buss stannar eller så fort vi kliver in i en restaurang så börjar en akustisk kvartett spela Guantanamera och andra latinokråksånger. Mina medresenärer älskar skiten, skrålar med i refrängen och lägger med glädje en slant i patraskets bössa. Själv spyr jag på skiten som jag alltid spyr på kommersen i turismens fotspår. När bussen kör genom de små byarna bort mot Vinjales tänker jag att jag gott kunde bo där själv. Ungarna springer omkring och leker, tonåringarna hänger i gathörnet. De medelålders knogar ute på åkrarna. Gamlingarna vilar i skuggan under altantaken. Höns springer omkring och de hästdragna kärrorna orsakar proppar i trafiken. Men när jag kliver ut ur bussen för att se en tobaksodling eller en gammal grotta slår jag från mig tanken att flytta hit på grund av värmen. Elva av tolv månader är det antagligen för varmt för att träna. Men vägarna kunde annars passa för både rullskidor och cykling. Får fundera på saken.

Havanna

2018-11-11. Det regnade hela natten och hela dagen. Perfekt. Då behöver man inte jobba ute. Man behöver heller inte varken cykla eller åka rullskidor. Man behöver egentligen inte göra ett skit. Man kan sitta i köket i flera timma och bara... existera. Till slut stack jag ut och sprang. Tjejerna skulle ut en runda och jag hängde på. Har vilat benen sedan i onsdags. Det gick bra. Det gick inte bara bra, det gick ruskigt bra. Jag haltade ingenting. Och jag hade vare sig ont i hälsena eller vader. Livet leker. Jag sprang 48 minuter. Ska springa en gång till nästa vecka innan det smäller nästa söndag. Då kör jag Havanna 10 km gatulopp. Målet är att komma i mål. Utan nya eller gamla skador. Ska bli kul. Livet ska levas.

 

2018-11-10. Sista rundan med cykeln antagligen. Jag stack ut tidigt eftersom det vankades regn. Jag höll mig ute på asfalten för att inte bli skitig. Det blev en femmil på dryga två timmar. Sätter in Horse i stallet nu. Planen är att cykla på rulle en gång i veckan som förra vintern för att hålla benen igång. Bytte batteri i computern i juli så jag vet inte hur långt jag har cyklat i år. 125 mil från juli. 100 före juli kanske. 250 mil som max. Ett riktigt skitår alltså. Eftersom regnet dröjde gick jag ut efteråt och rekade karta. Jag har alltså blivit kartritare igen. Jag ska vara kartritare och banläggare och tävlingschef för NM i PreO 2019. TC blir hemma vid huset. Banorna ska strängas längs vägen mot Presterud. Det är riktigt roligt att tänka på både karta och bana. Vem hade trott det, att jag skulle bli kartritare igen? Inte jag i alla fall.

 

2018-11-09. Eftersom det har varit bestämt rätt länge att jag ska ut och resa nu i höst så lovade jag mig själv att träna på bra på rullskidorna ända fram till avresa. Sedan skulle ju formen dala som en fallande sten i flera veckor. Så jag har kört rullskidor måndag till fredag hela hösten. Det gick alldeles utmärkt i september. I oktober var också vädret bättre än det skulle kunnat varit. Men så kom november. Det mörknar fort. Det är grått och kallt. Asfalten är våt och hal. Men det har gått. Ironman Eriksson har bitit ihop tänderna och skejtat på. Fredagar intervaller. Så också denna fredag. Sista intervallpasset. Fyra träningsdagar kvar nästa vecka. Så är det over and out för den här gången. När jag kommer hem igen räknar jag med att snön ligger. Gör den inte det och rullskidorna måste fram igen hänger jag mig i ladan. 

 

2018-11-08. Säsongen i PreO är över. Årets rankinglista är nu offentlig. Golden boy Eriksson fortsätter att klättra. Jag är tia. Jag har passerat storfräsare som Lennart Wahlgren och Stålis. Stig Gertman får passa sig. Magnus Sterner är trea. SMOL dominerar alltså. Jan-Erik Andersson var till och med med sista dagen i Västerås. Nästa år är det SM i stafett på programmet. Då ska vi krossa motståndarna. Jag kanske måste titta lite på det internationella tävlingsprogrammet. Var avgörs VM till exempel..? Men först kommer en lång vinter. Jag ska glida runt och vara en PreO-stjärna varenda gång jag kollar mig själv i spegeln. 

 

 

2018-10-28. Öppet DM i Västmanland PreO. Eftersom alla var i vänliga Västmanland för att köra SM så blev det ett öppet DM också i Västerås. Vi var ju inte hemma i Strängnäs förrän sent kvällen innan men

med en timme vintertid som bonus så fick jag åter tio välbehövliga timmar under täcket. Farsan drängde till med risgrynsgröt eftersom det var söndag nästa morgon. Sedan tog vi avsked för den här gången och jag monterade upp cykeln på takräcket och stack. Det var grått, det var kallt, det var blåsigt. Jag startade sent, nästan sist. Redan på de två första kontrollerna snubblade en del av favoriterna bort sig. Ettan var i princip samma variant som sista hade varit kvällen innan men nu hade jag lärt läxan. Tvåan erbjöd en synvilla som jag enkelt genomskådade. Femman fällde ytterligare några som inte höll tungan rätt i munnen och såg att skärmen i sänkan satt för högt. Så kom sjuan. Där fastnade jag ordentligt. Det fanns två lösningar på problemet. Frågan var om banläggare Silveruret hade tänkt fel eller om han la ut dimridåer. Bravo satt inte mitt i ringen men rätt enligt definitionen. Så jag ville inte falska den. Jag hoppade in i Silverurets tankar och förblev där in i mål. Några åkte dit på elvan, andra på tolvan. Någon till och med på 15:e. Jag hade inga stora problem med att bestämma mig på någon av dem. Så kom sista. Den var läskig. Mitt på en brant satt tre kontroller på rad med några meters mellanrum. Och branten var otydlig, gjorde ett uppehåll på mitten där mellanskärmen satt. Jag jobbade som besatt, arbetade in brantens början och slut och kom till slutsatsen att Bravo satt rätt, fast man inte såg någon brant bakom den. Till tidskontrollen kom jag med osäkrade revolvrar. Jag kunde ha alla rätt. Jag slogs om segern. Först verkade det lätt, jag organiserade bort Alfa, Echo och Foxtrot omedelbart. Men Bravo, Charlie och Delta var kinkiga, satt alle tre på olika branter. Så jag gick på säkerhet, svarade Delta fort men höll inne Bravo tills jag var helt säker på att det inte kunde vara Charlie, 17 sekunder. Sjuan blev sedemera struken och fem av oss hade alla 19 rätt. Jag kom delad tvåa med regerande världsmästaren Jan Furucz. Marit Wiksell vann på åtta sekunder. Jag går in i vintern med ett kanonlopp i bagaget på årets sista tävling. Känns bra. 


Tvåa i årets sista tävling.

 

 2018-10-27. Natt-SM i PreO Surahammar. Det är alltid kul med nattorientering. Bara ett problem. Det är på natten, i alla fall sent på kvällen. Jag som vill lägga mig klockan nio liksom. Ovädret har nått Strängnäs. Jag cyklade en runda mitt på dagen. Det blåste hårt, nordanvind. Ute vid Lagnö snöade det. Jag körde Nabben - Tosterö - Strängnäsbron - Lagnö - Lunda och hem genom Stadsskogen. Farsan har ordnat en kraftig lunch, köttgryta med potatismos. Jag tankar min kropp inför kvällens öden och äventyr. Jag hinner knoppa lite på soffan innan jag hämtar Magnus. När mörkret har fallit går startskottet vid hockeyhallen i Sura. Jag går ut stenhårt, smäller in alla rätt på tidskontrollen på femton sekunder och vinner den delen överlägset. Starten på själva banan går också bra. Jag försöker hålla mig undan alla kända misstag som jag brukar göra. Men vid sjätte händer det som inte ska hända. Jag börjar med att titta fel och kan inte rycka mig ur det mönstret fast jag jobbar länge där. Jag läser in fel punkthöjd fast kontrollen inte är särskilt svår. De svåra kontrollerna däremot, de tar jag som vanligt. Man får inget gratis på natten och jag får ont om tid mot slutet. Typiskt nog är sista kinkig när man har lite tid kvar. Vart slutar höjden? Sitter A på höjden eller precis utanför. Jag är tvungen att bestämma mig fast jag inte har tänkt klart. Jag väljer fel. Dessutom upptäcker sekreteriatet att jag har stämplat mellan rutorna på 17:e. Finns det alltså fler fel som kan göras och som jag hittills inte gjort? Tydligen. Jag blir elva i tävlingen och tia på SM. Inte illa, jag vet. Men jag är ju så nära att klara så mycket bättre. Gång på gång. 


2018-10-26. Hemma i Strängnäs. Den ena dagen är den andra lik. Frukost klockan nio alltså. Havregrynsgröt, kokta ägg, räkor och kaffe. Jag läser lite innan jag sticker ut på rullskidorna. Farsan har två böcker med lokalhistoria från Åker som jag plöjer genom. Som omväxling stakar jag den här dagen åt just Åkershållet. Jag kör Kilen - Malmbystugan - Malmby - Valsberga och hem igen. Formen är bra, den är till och med bättre än väntat. Det är sista dagen med sol. Enligt väderleksrapporten är snön på väg. Gissa vad det blev till lunch. Just det, svampomelett, murklor den här gången. Dagens gravplats blev morsans, alltså gravlunden. Jag har sörjt färdigt, har haft en naturlig process. Det är värre med farsan. Det sitter i. Fast det nu har gått tre år. Vi hämtar tårtan och fikar vid köksbordet. Det är skönt att komma in i värmen. Vi äter två stora bitar var. Sedan tar vi resten av tårtan och åker hem till syrran. Hon har stekt rådjursstek. Men vi bryter upp tidigt. Vi har rutiner att följa, jag och farsan. Vi ska i säng klockan nio. Vi ska ha våra tolv timmar. 

 

2018-10-25. Hemma i Strängnäs. Vi sover länge, både jag och farsan. Vi sover ut. Klockan nio blir det frukost vid köksbordet. Jag har lärt mig att inte hjälpa till. Farsan har långa monotona dagar och gillar att ha något att göra. Han kokar havregrynsgröt, han kokar ägg, han tinar till och med räkor att ha på äggen som om det var fest, han kokar kaffe. Efteråt sticker jag ut på rullskidor. Jag kör Vasavallen - Eldslund - Vansö - Näsbyholm - Vasavallen - Kilen. Två timmar. Jag har tagit med mig svamp och farsan är nu på hugget ordentligt. Till lunch blir det omelett med trattkantareller. Sedan åker vi ut tillsammans med bilen. Jag pantar burkar. Och så besöker vi farfars grav. Jag har med en stålborste och putsar gravstenen med den. Stenen är full av mossa och lav. Jag dristar mig till att fråga om han ska ligga där också. Kan vara bra att veta. Men jag vet ju svaret. Han ska ligga i minneslunden med morsan. Till slut stannar jag vid konditoriet och beställer en tårta till nästa dag. Med fasa läser jag skylten på dörren. De ska slå igen för gott. Lördag är sista dagen. Kondiset som har funnits där sedan jag var barn är snart ett minne blott. Vad ska man säga, vad ska man känna? Tillbaka i lägenheten fortsätter festen. Farsan steker kyckling, hans specialare. Det är otroligt gott och jag äter tills jag storknar. Vi avrundar kvällen framför teven. Naturprogram. Vi lägger oss vid nio. 

 

2018-10-24. Hem till Strängnäs. Jag åker efter jobbet och är inte hemma förrän efter tio. Men jag har kört på bra och bara tagit ett hastigt stopp i Charlottenberg. Kvart över tio sitter jag och farsan vid köksbordet under taklampan och tittar ut på den välkända utsikten Vikingavägen. I gatlampans sken ser jag både huset till Dagge och till Calle. Det är sig likt.